1
2
MEDVERKAN
Denna landskapsanalys har tagits fram 2010 och 2011 av Mellanrum AB under
överinseende av en arbetsgrupp med tjänstemän från Habo och Mullsjö kommuner,
bestående av bygglovsingenjör/tf enhetschef Emilia Svenningsson, Plan- och
byggenheten i Habo kommun, miljöchef Annica Malmer och miljöinspektör Sofia
Magnusson, Miljöförvaltningen i Habo och Mullsjö kommuner samt byggnadsnämndens
sekreterare David Jansson och stadsarkitekt Ulf M Mattsson, Mullsjö kommun.
Projektledare för Mellanrum AB: Landskapsarkitekt LAR/MSA Christer Göransson
Medarbetare: Landskapsvetare Nils Wallin, Landskapsarkitekter MSA Jenny Åkesson och
Carina Daubner.
Samtliga fotografier och kartor har tagits fram av Mellanrum AB.
Underlagskartor: Lantmäteriet
3
I NNEHÅLLSFÖRTECKNING
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
4
SAMMANFATTNING
6
1. INLEDNING
8
1.1 BAKGRUND
1.2 SYFTE MED LANDSKAPSANALYSEN
1.3 AVGRÄNSNING
1.4 METODISKT UPPLÄGG FÖR UTARBETANDET AV LANDSKAPSANALYSEN
8
8
8
9
2. NATURFÖRUTSÄTTNINGAR
10
2.1 BERGGRUND
2.2 JORDARTER
10
12
3. HISTORIA OCH LANDSKAPETS UTVECKLING
16
3.1 JÄGARSTENÅLDER, FRÅN ISENS SMÄLTANDE TILL CA 4000 F.KR.
3.2 BONDESTENÅLDER, 4 000 F.KR. – 1 800 F.KR.
3.3 BRONSÅLDER, 1800 F.KR. – 500 F.KR.
3.4 JÄRNÅLDER, 500 F.KR. – 1 050 E.KR.
3.5 MEDELTID, 1050 – 1520 E.KR
3.6 NYARE TID, 1520 E.KR. – 1700 E.KR
3.7 MODERN TID, 1700 TILL CA 1860
3.8 JÄRNVÄGEN ANLÄNDER, CA 1860 – 1900
3.9 1900-TALET
16
17
18
19
21
23
24
27
29
4. LANDSKAPETS STRUKTURER
32
4.1 LANDSKAPSRUM
4.2 RIKTNINGAR
4.3 SKALA OCH KOMPLEXITET
4.4 LANDMÄRKEN
4.5 UTBLICKAR
33
34
35
36
36
5. FORMELLA SKYDD OCH INVENTERADE VÄRDEN
38
4
5.1 RIKSINTRESSEN
5.1.1 RIKSINTRESSE FÖR NATURVÅRDEN
5.1.2 RIKSINTRESSE FÖR KULTURMILJÖVÅRDEN
5.1.3 RIKSINTRESSE FÖR FRILUFTSLIVET
5.1.4 RIKSINTRESSE FÖR TURISM OCH FRILUFTSLIV ENLIGT 4 KAP. 2 § MB
5.2 NATURRESERVAT, BYGGNADSMINNEN OCH LOKALA BEVARANDEVÄRDEN
5.2.1 NATURRESERVAT
5.2.2 BYGGNADSMINNEN
5.2.3 LOKALA BEVARANDEVÄRDEN
5.3 ANDRA SKYDD OCH INVENTERINGAR
5.4 BESÖKSMÅL FÖR TURISM OCH FRILUFTSLIV
38
40
42
44
46
48
48
50
50
52
54
6. LANDSKAPSKARAKTÄRER
58
6.1 ODLINGSBYGD MED STORA INSLAG AV SKOG
6.2 SKOG MED INSLAG AV SMÅSKALIG ODLINGSBYGD
6.3 BARRSKOG MED STÖRRE INSLAG AV MYRMARK
6.4 MYRSKOG
6.5 HÖKENSÅS
6.6 SJÖ- OCH ÅDALSLANDSKAP
6.7 SLUTTNINGSZON MOT VÄTTERN
60
62
64
66
68
70
72
KÄLLFÖRTECKNING
74
SKRIFTLIGA KÄLLOR
ELEKTRONISKA KÄLLOR
KARTMATERIAL OCH DATABASER
74
74
74
BILAGA 1: KARTA MED PLATSER OCH ORTSNAMN SOM NÄMNS I RAPPORTEN
75
5
S AMMANFATTNING
Grunden till landskapet i Habo och Mullsjö kommuner lades då urberget, med SmålandsVärmlandsgraniten som det dominerande inslaget, bildades för över 1,5 miljarder år
sedan. När denna kontinent började spricka upp för ca 800 miljoner år sedan bildades
Vätternsänkan. Under den senaste istiden stod iskanten länge i detta område och
”stampade” under avsmältningsskedet vilket gett upphov till de stora arealer av starkt
kuperade områden av sand- och grusavlagringar, kameslandskap, som präglar stora
delar av kommunerna idag.
Det är troligt att de första bofasta människorna på bondestenåldern och under
bronsåldern sökte sig till dalgångarna och områden längs vattendrag. Från järnåldern är
lämningarna fler och rikligast i ett område kring dagens Habo och Mullsjö tätorter och
runt Sandhem. Det var först under medeltiden som byar och gårdar fann sina fasta
platser och socknarna samlades kring den centrala kyrkan. Mycket av dagens vägnät och
markanvändning kan också spåras till medeltiden. Skogen fick under medeltiden en
större betydelse och i än högre grad under 1700- och 1800-talet genom kolexport och
järnindustri. Befolkningstillväxt bidrog till ökade åkerarealerna på bekostnad av
ängsmarkerna. Järnvägen anländer vid slutet av 1800-talet och järnvägsstationerna
lägger grunden till dagens tätorter Habo och Mullsjö. Järnvägen gav också förutsättning
för virkesexport och turism. Under de senaste 150 åren har tätorterna Habo och Mullsjö
vuxit i storlek liksom mindre orter som Sandhem, Furusjö och Fagerhult. Sandtäkterna
liksom en rad andra större industrier har också växt fram under det senaste århundradet
och friluftsliv har varit en växande näring de senaste årtiondena.
I Habo och Mullsjö kommuner bildar dalgången vid Nässjön, men framförallt Vättern, de
stora landskapsrummen. Mindre rum skapas av öppen odlingsbygd eller mossar
omgiven av skog. Vätterns sträckning och Stråkens dalgång ger kommunernas landskap
två tydliga nord-sydliga riktningar.
Framförallt områden runt Vättern och Hökensås är föremål för flera riksintressen med
stark koppling till landskapet. Dessa delar är av riksintresse för naturmiljö, friluftsliv och
riksintresse för turism och friluftsliv enligt 4 kap. i miljöbalken. Även sträckningen längs
Stråken och norrut är av stort intresse för naturvården samt för kulturmiljövården. En
inventering av besöksmålen för turism och friluftsliv visar att även här finns en
tyngdpunkt till sluttningen ned mot Vättern, till Hökensås i norr och till Tidans och
Stråkens dalgång.
Med bakgrund i landskapets olika egenskaper kan Habo och Mullsjö kommuner delas
upp i ett antal landskapskaraktärer. Karaktären ”Odlingsbygd med stora inslag av skog”
har sin tyngdpunkt kring Habo och Vättern och utgörs av åkerfält, till viss del uppbrutna
av skogspartier. Karaktären ”Skog med inslag av småskalig odlingsbygd” dominerar i de
västra delarna av kommunerna. Här är landskapet skogsbeklätt i högre grad men mindre
åkrar och gårdar ger avbrott i skogsbygden. Spritt över kommunerna, ofta i höjdlägen,
förekommer karaktären ”Barrskog med större inslag av myrmark”. Skogsbruket
6
dominerar och bebyggelsen är mycket sparsam. Karaktären ”Myrskog” förekommer
framförallt i ett nord-sydligt stråk mellan Habo och Mullsjö tätorter. Det flacka
landskapet domineras av mossar med avbrott för svagare, skogsbeklädda höjder.
Karaktären ”Hökensås” har fått sin prägel av en lång urbergsrygg och ett komplex av
kameslandskap, myrmarker och sjöar och återfinns i de norra delarna av Habo kommun.
Karaktären ”Sjö- och ådalslandskap” förekommer framförallt längs med Tidan och
Stråkens dalgång i en tydligt nord-sydlig riktning. Karaktären ”Sluttningszon mot
Vättern” förekommer längs med Vätternstranden med en ibland dramatisk och ibland
mer flack sluttning ned mot Vättern.
7
1. INLEDNING
1.1 B AKGRUND
Landskapsanalys beskriver och analyserar landskapets förutsättningar. Ett landskap är
allt det vi ser och upplever omkring oss och hur det hänger samman. Landskapsanalys är
ett verktyg för att studera och redovisa denna komplexitet och förtydliga
kulturhistoriska, ekologiska, visuella och funktionella sammanhang: Varför ser
landskapet ut som det gör? Vilken betydelse har de olika elementen och karaktärerna?
Vilka samband finns? Hur används och upplevs landskapet av människor? Vad är unikt
och speciellt för ett visst landskap som gör att vi tydligt kan särskilja det från andra
landskap? Vilka värden, kvalitéer och samband är viktiga att ta tillvara i framtiden?
Landskapsanalysen är ett verktyg i samhällsplaneringen. Analysen kan utgöra grunden i
en värdering och bedömning av landskapets känslighet för olika typer av förändringar.
Det kan handla om vindkraftsetableringar, nya vägdragningar, ny bebyggelse eller
verksamheter. Landskapsanalys kan fungera som ett underlag för att bedöma var olika
exploateringar lämpar sig bäst (lokalisering) och hur de kan anpassas för att på bästa
sätt passa in i just det landskapet (anpassning) för att skapa nya värden och minimera
negativ påverkan på befintliga kvalitéer.
Landskapsanalys är också ett underlag för en konstruktiv dialog om förändringar i
landskapet.
1.2 S YFTE MED LAN DSKAPSANALYSEN
Denna landskapsanalys fungerar som ett komplement till Habo och Mullsjö
vindkraftspolicy (antagen av kommunfullmäktige i Mullsjö 2008-12-16 §173 och av
kommunfullmäktige i Habo 2009-01-29 §2) men kan även läsas som ett fristående
dokument. På sikt, när en ny översiktsplan upprättas, ska landskapsanalysen finnas med
och utgöra ett underlag även för annan översiktlig planering inom kommunerna.
1.3 A VGRÄNSNING
Landskapets visuella och kulturhistoriska egenskaper och värden analyseras liksom hur
landskapet används av besökare, invånare och näringsidkare. Formella bevarandevärden
dokumenteras. I analysen förhåller vi oss till landskapet innanför Habo och Mullsjö
kommuners gränser även om vissa landskapskaraktärer i något fall påverkar och
påverkas av det som finns utanför kommungränserna.
För att landskapsanalysen ska kunna utgöra ett underlag för översiktlig planering
behöver analysen vara lättförståelig och på rätt skalnivå. Syftet är att lyfta blicken och ge
förståelse för de större landskapsliga sammanhangen. Eftersom analysen behandlar två
hela kommuners yta måste analysen därför vara av ett översiktligt slag för att bli
förståelig. Där exploateringar eller annan förändring av landskapet aktualiseras bör man
8
gå vidare och analysera grundligare och på detaljnivå, med stöd i förståelsen av
landskapets stora sammanhang som denna landskapsanalys erbjuder.
1.4 M ETODI SKT UPP LÄGG FÖR UTARBETANDET AV
LANDSKAP SANALYSE N
Inledningsvis, genom kartstudier, analyserades bl a följande aspekter hos landskapet;
geologisk och kulturhistorisk bakgrund, landskapets visuella strukturer och särdrag,
landskapsrum, riktningar hos landskapet, viktiga utblickar, enskilda utmärkande
landskapselement, landskapets skala och komplexitet. Den inledande analysen stämdes
av med verkligenheten genom fältbesök, varefter nödvändiga revideringar och
kompletteringar utfördes. Med utgångspunkt i denna inledande analys delades
landskapet in i olika landskapskaraktärer, vilka beskrevs och illustrerades som
”landskapsutsnitt”.
Innan indelningen av karaktärer och beskrivningar färdigställdes inhämtades
kompletterande information om landskapet från boende/verksamma inom
kommunerna, för att kontrollera att den första ”expertbilden” av landskapet och dess
känslighet står i samklang med den bild som kommuninnevånarna själva har. Detta
skedde dels via intervjuer och dels via två allmänna informationsmöten, som hölls i
Habo den 1 december och i Mullsjö den 2 december 2010. Under mötena informerades
allmänheten om de dittills framtagna analyserna samtidigt som deltagarna fick möjlighet
att komplettera och påverka materialet genom att dela med sig av sin kunskap om
landskapet och särskilt betydelsefulla värden liksom ge sina synpunkter på det dittills
framtagna materialet.
9
2. N ATURFÖRUTSÄTTNINGAR
2.1 B ERGGRUND
Figur 1. Bergarter.
10
Habo och Mullsjö kommuner ligger till stora delar direkt på den baltiska urbergsskölden i
ett område som brukar kallas det transskandinaviska granit-porfyr-bältet, ett område
som sträcker sig från Värmland i nordväst och ner till nordöstra Skåne. Dominerande
bergart är Smålands-Värmlandsgranit (”Sur till intermediär intrusivbergart” i Figur 1)
men inslag finns också av andra djupbergarter såsom gabbro, basalt och diorit. I
trakterna av Stora Bråared i Mullsjö kommun finns även inslag av omvandlad bergart
(gnejs, skiffer m.m.). Annars är inslaget av sedimentära bergarter längs med
Vätterstranden det mest avvikande i berggrunden. Dessa bergarter är också en del av ett
större område med sandsten, konglomerat, lerskiffer m.m. som kallas Visingsögruppen.
Urberget i Habo och Mullsjö kommuner, dvs. Smålands-Värmlandsgraniten och de andra
djupbergarterna, bildades för över 1,5 miljarder år sedan och var då en del av
superkontinenten Rodinia. När denna kontinent började spricka upp för ca 800 miljoner
år sedan bildades Vätternsänkan som en del av protoginzonen som i delar sammanfaller
med det transskandinaviska granit-porfyrbältet och sträcker sig från Värmland till
nordöstra Skåne. Området låg då under vatten och under årmiljonernas lopp avsattes de
sedimentära lager som kallas Visingsögruppen. En rad olika nedisningsstadier, bland
annat under ”snowball earth”-eran då troligen hela jorden låg under istäcke, men även
våra senare istider har sedan eroderat ner berglagren och skapat de formationer vi ser
idag. Visingsögruppens sedimentära bergarter finns kvar nere i Vätternsänkan och
sticker här och var upp över vattenytan, bland annat i form av Visingsö men också under
Jönköping och längs med västra Vätterstranden. Samtidigt ligger urberget blottat över
stora områden med sina många lokala och regionala förkastningsspår, med
urbergshorsten Hökensås som det mest iögonfallande exemplet.
11
2.2 J ORDARTER
Figur 2. Jordarter.
12
Förutom den storskaliga topografi som berggrunden skapat är landskapet så som det
möter oss idag i mångt och mycket en produkt av den senaste nedisningen som började
släppa sitt tag om Sverige för 14 000 år sedan. Isen eroderade inte bara bergytan utan
avsatte också stora mängder löst material, våra jordarter. I både Habo och Mullsjö
kommuner gav det upphov till synnerligen intressanta formationer. Samtidigt har
jordarternas utbredning tillsammans med terrängförhållanden i alla tider påverkat
människan och hennes aktiviteter och ligger därför till grund för att förstå landskapets
utveckling och sammansättning.
Moränen, som är en osorterad jordart och därför kan innehålla allt från små lerpartiklar
upp till sten och stora block, återfinns framför allt i höjdlägen. På många ställen är
moräntäcket tunt och bergrund går bitvis i dagen. Moränen är överlag sandig men även
lerig och sandig-siltig morän finns i trakterna kring Habo och Gustav Adolf.
Moräntäckena i allmänhet och de tunnare i synnerhet har inom Habo och Mullsjö
kommuner lämpat sig något sämre för odling, undantaget nämnda områden kring Habo
och Gustav Adolf. Tillsammans med de höga lägena har dessa områden sent tagits i
anspråk av människan och då oftast i begränsad grad.
De stora områdena med isälvsavlagringar har på sina håll tjänat människan bättre.
Isälvsavlagringarna täcker ca 40 % av den totala ytan och återfinns i dalgång kring
Stråken och Tidan i Mullsjö kommun och över större delar av Habo kommun. Båda
kommunerna ligger inom ett område där iskanten ”stod och stampade” under längre
tider under avsmältningsskedet vilket har gett upphov till omfattande mängder av dödis,
stora isstycken som blivit liggande utan kontakt med själva glaciären. Dessa har i sin tur
skapat de stora arealer av kames som återfinns väster om Mullsjö, söderut längs Stråken
och i stora delar av Habo kommun uppe på Hökensås. Kameslandskap består av starkt
kuperade områden av sand- och grusavlagringar där stora stycken av dödis skapat
hålorna, mellanrummen mellan backarna, och isavlagringarna har lagts runt om och
efter det att isen smält framträtt som kullar. Dessa områden är egentligen tämligen
Figur 3. Väg genom böljande kames-landskap vid väg 185 längs Stråken.
13
lättuppodlade då de oftast är stenfria och självdränerande men samtidigt är de också
ofta väldigt magra och den näring som finns urlakas tämligen snabbt. Inte heller dessa
områden har alltså sett någon tidig eller större kolonisation av människan. Tydligast är
detta kanske på de högt belägna områdena uppe på Hökensås.
De områden som lämpat sig bäst för människan återfinner vi till stor del i
isälvsavlagringarna, men i områden med en svagare kupering. I trakterna kring Habo
kyrkby och upp mot Gustav Adolf präglas landskapet av en svagare, mer böjande
kupering, till stor del bestående av isälvsavlagringar men med mosaikartade inslag av
moräner, framförallt finare morän, samt bitvis även moränlera. Isälvsavlagringarna
består här dessutom av finare fraktioner och längst i söder återfinns även partier med
lera. Även partier av grovmo, sand och grus längs med Vätterstranden har bitvis varit
attraktiva för människan under lång tid och det är tänkbart att närheten till de
sedimentära bergarterna gett uppkomst till mera näringsrika jordarter som även genom
sin stenfrihet varit uppskattade som jordbruksmark.
De stora tillgångarna på isälvsavlagringar och grus och sand har inte bara påverkat
människans lokalisering i landskapet utan också nyttjats direkt av människan i senare tid
genom omfattande grus- och sandtäkter med Baskarps-sand som det främsta exemplet.
Stora områden med torvjordar finns också representerade, främst i ett lågt beläget,
nord-sydligt stråk genom Habo kommun, men också uppe i norr kring Baremosse samt
Ljunghem.
14
15
3. HISTORIA OCH LANDSKAPETS
UTVECKLING
3.1 J ÄGARS TENÅLDE R , FRÅN ISENS SMÄLTANDE TI LL CA 4000
F .K R .
Figur 4. Troliga centralområden under förhistorien.
16
Isen lämnande dessa delar av landet för drygt 10 000 år sedan och inte långt därefter
vandrade de första människorna in, i spåren efter större bytesdjur. Man livnärde sig på
jakt och förde ett nomadliv över vida jaktmarker.
Spåren efter människor från den tiden är få och ofta svåra att hitta, så även i Habo och
Mullsjö kommuner. Mest framstående är kanske den flinteggsspjutspets som hittats i
Dumme mosse som pekar på att stenålderns jägare vandrat genom dessa trakter.
Från jägarstenåldern har vi idag inga synliga spår ovan mark.
3.2 B ONDESTENÅLD ER , 4 000 F .K R . – 1 800 F .K R .
Runt 4 000 f.Kr. började människor i Norden odla jorden och föda upp och förädla vilda
djur till boskap. Med detta kom också en större grad av bofasthet, troligen i form av
säsongsbetonade boplatser och betesmarker, kanske även någon form av territoriell
uppdelning. Detta avspeglas i fler och större ansamlingar av fynd liksom genom spår i
form av monumentala gravar. För Habo och Mullsjö kommuners del saknas de senare.
Jämför vi med de närbelägna slätterna i Västra Götaland med sina många lämningar så
var dessa trakter troligen betydligt glesare befolkat och utan samma resurser som
slättbygderna. Däremot har det hittats ett antal sten- och flintyxor som pekar på
aktiviteter inom området. Ett antal boplatser har hittats men få blivit föremål för
arkeologiska undersökningar. Bondestenålderns människor sökte sig till dalgångarna och
längs med vattendragen. Både de större, så som Nässjön, Tidan och Stråken, men även
mindre vattendrag i de flackare partierna kring Habo tätort och Sandhem. Inslaget av
odling var begränsat. Istället spelade djuren, både i form av boskap och genom jakt, en
central roll i livsföringen. Klimatet var betydligt mildare än idag och landskapet
dominerades av lövskog, granen hade inte än kommit ner till dessa trakter.
Från bondestenåldern har vi idag inga synliga spår ovan mark.
Figur 5. Exempel på
bergartsyxa funnen i
Habo kommun.
17
3.3 B RONS ÅLDER , 1800 F .K R . – 500 F .K R .
Under bronsåldern fortsatte utvecklingen mot större bofasthet och mer odling,
samtidigt som boskapsskötseln fortfarande på de flesta håll var det centrala i
livsföringen. Genom hällristningar känner vi från bronsåldern det första
jordbruksredskapet som drogs av djur, årdret1. I vilken utsträckning det användes är
dock okänt. Bronsålderslämningarna i Habo och Mullsjö kommuner är för få för att
skapa sig en tydlig bild. Dock finns det ett par exempel på monumentala gravar i form av
4 högar, samt ett par större rösen och stensättningar som möjligtvis härrör från denna
period. De mest attraktiva platserna har troligen varit de samma som under
bondestenåldern, med en tydlig anknytning till vattnet och dalgångarna. Möjligtvis kan
en liten betoning på de norra delarna av Mullsjö kommun ha skett, där högarna och
många av de större rösena återfinns. Från denna period har vi även lösfynd i form av ett
fåtal bronsyxor och även ett par bronsringar funna i Ängelstorps mosse.
Från bronsåldern har vi få spår synliga ovan mark, de utgörs av förmodade
bronsåldersgravar i form av större högar och gravrösen.
Figur 6. Bronsyxa
från bronsåldern.
Figur 7. Gravhög
från
bronsåldern.
Ett årder är ett plöjningsredskap som till skillnad från en plog inte har någon
vändskiva. Att bereda jorden för sådd med årder kallas att ärja.
1
18
3.4 J ÄRNÅLDER , 500 F .K R . – 1 050 E .K R .
Figur 8. Järnåldersbygd och järnålderns centralbygd.
(Ortsnamn är nutida och enbart till för orientering).
19
Gemensamt för Habo och Mullsjö kommuner är att lämningsbilden tätnar något vad det
gäller järnåldern, främst äldre järnålder fram till ca 500 e.Kr. Tydligast är detta kanske
genom de domarringar och stensättningar, ibland i form av större gravfält, som finns
bevarade i området. Stora delar av nuvarande Habo och Mullsjö kommuner, Hökensås
undantaget, blev under järnåldern taget i anspråk (se Figur 8). Lämningar från den yngre
järnåldern, 500- 1000 e.Kr., är färre, vilket inte är ovanligt. Kanske ligger de under den
bebyggelse och markanvändning som växte fram under medeltiden och som i många
falla brukas även idag.
Under järnåldern blev även odlingen viktigare och markanvändningen intensifierades
varför även själva jordbruket började lämna spår efter sig. Sådana kan finnas bevarade i
röjningsröseområden men kanske även i botten av de terrasser och odlingslämningar
som senare tider lämnat efter sig och brukat.
Från järnåldern, framför allt den äldre, har vi ett flertal lämningar ovan
mark. De består mestadels av gravar och gravfält i olika utformanden, men
kanske också i viss utsträckning av odlingsspår i form av röjningsrösen och
terrasser.
Figur 1. Domarring
från järnåldern.
20
3.5 M EDELTID , 1050 – 1520 E .K R
Bjurbäck
Brandstorp
Gustav Adolf
Habo
Nykyrka
Sandhem
Utvängstorp
Figur 10. Sockenindelning. Nykyrka och Gustav adolf har tidigare tillhört Sandhem
respektive Habo socken. (Tätortsnamn är nutida och enbart till för orientering).
21
Det är troligen under medeltiden som nuvarande Habo och Mullsjö kommuner på allvar
koloniseras. Befolkningen kristnas och gårdar och byar finner sina fasta platser. Med
tiden skrivs också ort- och gårdsnamn ner och från 1349 känner vi Habo i form av
Hagabodhom med betydelsen hagh ”gärdesgård” och plural av bod. År 1351 omnämns
Bjurbäck, bjur syftar på ”bäver”. Något yngre är äldsta omnämnandet av Sandhem från
år 1359. Det något ovanliga namnet Utvängstorp omtalas 1393 som Otwaeghenstorp
och består troligen av Uthvaegin ”den otvagne, smutsige” och torp ”nybygge”. Äldsta
källan till Brandstorp så som gårdsnamn härrör från 1539 och består av mansnamnet
Brand och torp.
Habo, Bjurbäck, Sandhem, Utvängstorp och Brandstorp är inte de enda äldre namnen
men de är speciella då dessa orter även utgjorde de gamla sockencentra. Med
kristnandet kom nämligen kyrkobyggnader och en indelning av bebyggda områden i
socknar. Ordet socken är besläktat med ’söka’ och utgjorde det område från vilket
befolkningen sökte sig till respektive kyrka. Några medeltida kyrkobyggnader finns inte
längre kvar, därtill är byggnadsmaterialet trä för förgängligt, men platserna är gamla.
Tidigare var också Fiskebäck en egen socken men uppgick senare i Habo.
Kyrkorna blev centrala platser i landskapet, något som avspeglade sig i vägnätet.
Tydligaste exemplet utgör kanske Habo kyrkby där samtliga vägar strålar in mot kyrkan.
Många av dessa vägar har med andra ord ett medeltida förflutet, om de inte är ännu
äldre. Inte bara det lokala vägnätet har lång kontinuitet; genom bägge kommuner går
också den gamla Eriksgatuleden, från Ljunghem och Sandhem i nordost tvärs via
Västerkärr vid Mullsjö ner mot Jönköping. Sträckningen motsvarade troligen i stort
dagens väg 26/47. Eriksgatuleden var den väg nyvalda kungar under medeltiden
färdades genom riket för att befästa sin rättmätighet till makten. Delar av Eriksgatuleden
finns fortfarande bevarade som hålvägssystem, främst i trakterna kring Ljunghem och
Sandhem.
Under medeltiden hade barrträden fått starkt fäste i landskapet. Skogen användes till
bränsle, hägnader och byggnation, någon virkesindustri var det dock inte tal om.
Befolkningen på det trädlösa Visingsö samt även vissa i Falbygden hade via kungligt
påbud rätt till virke och ved från skogarna längs med västra Vätterstranden och för
Habo- och Mullsjöborna utgjorde skogens största värde kanske snarare betet, även om
skogsprodukter så som kol och tjära under slutet av medeltiden och senare skulle få stor
betydelse.
Figur 11.
Dopfunt från
Fiskebäcks
gamla kyrka.
22
Figur 12. Exempel
på odlingslämningar
i form av
terrasskant och
röjningsrösen.
Befolkningen bestod av bönder som använde landskapet genom formen inägomark och
utmark. Inägomarken låg närmast bebyggelsen och utgjordes av äng och åker. Här höll
man rent från barrträd och premierade istället lövträd som förbättrade
markegenskaperna och kunde användas till foder om vintrarna. Åkrarna var små, oftast
bara en bråkdel jämfört med ängsarealen, och hävdades med årder. Motorn i det agrara
systemet var boskapen. Om somrarna betade den i skogarna, under vintern utfodrades
den i stallen med hö från ängen och löv från inägoträden. Gödseln samlades upp och
spreds över åkrarna. Förutom det fasta åkerbruket praktiserades också omfattande
svedjebruk. Träden ringbarkades och brändes varefter ett par goda skördar kunde tas på
svedjan. Under några år tjänade sedan marken som äng för att övergå till betesmark och
i förlängningen åter beskogas. Inte bara gav det ett ofta nödvändigt tillskott av
spannmål, utan en stor anledning till svedjandet var också upprätthållandet av goda
betesmarker.
Bebyggelsen utgjordes till största delen av ensamgårdar eller mindre byar om två till tre
gårdar. Större byar fanns men var få till antalet.
Från medeltiden har vi många spår i landskapet. Främst är dessa
strukturella; i form av vägsträckningar, bebyggelselägen och
markanvändning. Gårds- och bylägen finner sina platser under denna tid, så
även kyrkorna och sockenindelningen och vägarna som knyter dem
samman. Markanvändningens uppdelning i inägor (åker och äng) närmast
bebyggelsen och utmark och betesmark (skog) utanför kan vi fortfarande se
i dagens landskap. Ibland syns detta även i form av handfasta
jordbrukslämningar så som röjningsrösen och odlingsterrasser.
3.6 N Y ARE TID , 1520 E .K R . – 1700 E .K R
Den gårds- och markstruktur som växte fram under
medeltiden kom i mångt och mycket att bestå under flera
hundra år. Administrativt skedde flera förändringar; många
av kyrkans egendomar drogs in till kronan i reformationens
Figur 13. Porthuset vid Näs
bakvatten, stora områden övergick senare under 1600-talet gård.
från kronan till adeln för att sedan åter dras in i och med reduktionen2 1680. Habo och
Mullsjö har länge utgjort en gränstrakt mellan Östergötland, Västergötland och Småland
samt mellan Jönköping och Falbygden. Sedan medeltiden har området varit föremål för
en rad olika gränsdragningar. Hela eller delar av kommunerna har tillhört
Rumlaborgslän, Visingsborgs grevskap och bitvis legat under Jönköpings slott. Senaste
utvecklingen skedde när kommunerna efter att under lång tid ha tillhört Skaraborgs län
2
Reduktion var en indragning till staten av egendom, som jord och jordinkomster, vilka tidigare avsöndrats
till i första hand adeln genom förläningar, donationer och dylikt.
23
övergick till Jönköpings län under slutet av 1990-talet. Även de gamla häradsgränserna
har skiftat och delar har under årens lopp övergått från småländska Mo härad till
västgötska Vartofta härad.
För landskapet fick dessa gränsdragningar dock få konsekvenser. Den enskilde bonden
fick anpassa sig till nya förhållanden och skattebördor men brukandet av landskapet
bestod i dess gamla former. Ett par större gårdar, herrgårdar och gods växte fram men
annars var bebyggelsestrukturen i stora delar intakt. Granen var en ständig fiende i
hagar och ängar och svedjandet fortsatte, även på inägomarken nyttjades eld för att röja
igenvuxna områden och ge näring åt marken. Samtidigt började skogen få ett ökat värde
genom kolning och tjärframställning.
Under den efterreformatoriska tiden vidareutvecklas de medeltida
strukturerna men innebär, förutom framväxandet av vissa gods och större
gårdar, inga omvälvande nya former i landskapet.
3.7 M ODERN TID , 1700 TI LL CA 1860
Under 1700-talets första hälft privatiserades stora delar av
skogarna, de gamla allmänningarna som sedan medeltiden
legat under kronan delades upp på de olika gårdarna. På
sina håll bestod dock de gamla kronoallmänningarna, bland
annat större områden uppe på Hökensås, som länge brukats
av Visingsöborna, förblev kronoallmänning och är på ett sätt
fortfarande så genom Hökensås naturreservat.
Figur 14. Habo kyrka.
Skogsprodukter blev under denna tid en handelsvara. Framförallt kol exporterades till
bland annat Jönköping, men även västerut och norrut. Med tiden fick området även en
lokal järnindustri med Ryfors som centrum, anlagt 1742, en industri som även den
slukade stora mängder kol. Skogarna glesades ut, främst uppe på de högt belägna
magrare markerna men även i landskapet i helhet.
Skiftesreformerna under 1700- och 1800-talet som på många andra håll i Sverige fick
stora konsekvenser för landskapsbilden påverkade dessa ensamgårdspräglade trakter i
mindre grad. Bebyggelse- och kulturlandskapsstrukturen bestod i stor utsträckning.
Däremot krävde en starkt växande befolkning livsmedel och åkerarealerna ökade, ofta
på ängens bekostnad. En rad torp och backstugor anlades också ute på utmarkerna och
odlingslotter bröts upp ute i skogarna. Belastningen på landskapet, både inägomark och
utmark, ökade.
Ett bland många tecken på det ökande befolkningstrycket var skapandet av två nya
socknar, Gustav Adolf och Nykyrka, som avsöndrades ur Habo respektive Sandhems
socknar.
24
Tiden efter 1700 präglas av befolkningsökning och därmed nyodling, dels
inom de medeltida strukturerna men också i form av torp ute i skogen.
Skiftena mot slutet av 1700-talet och under 1800-talet innebär inga
drastiska förändringar utanför de få byarna. I längden är det kanske snarare
privatiseringen av skog och allmänningar som är mest avgörande för
landskapsutvecklingen. Flera av dagens kyrkobyggnader uppförs under
denna tid och två nya socknar tillkommer.
25
Figur 15. Rester efter torp och backstugor.
26
3.8 J ÄRNVÄGEN AN LÄNDER , C A 1860 – 1900
Den stora förändringen kommer dock med järnvägens
anläggande. Sträckan Jönköping-Falköping med
stationerna Habo och Mullsjö samt stoppet Furusjö invigs
på 1860-talet och ritar i förlängningen om kartan på flera
sätt. Det tillkommer en transportled som på landskapsnivå
delar riktning med den gamla Eriksgatuleden från 1200Figur 16. Mullsjö
talet. De tillkommande järnvägsstationernas lägen, strax
station.
utanför befintliga centrum i trakten, blir styrande för tätorternas utveckling i regionen.
Stationerna lägger grunden för de båda tätorter som under 1900-talet växer fram: Habo
tätort strax utanför gamla kyrkbyn Habo och Mullsjö tätort strax utanför Nykyrka.
Järnvägen påverkar också landskapet på ett mer övergripande sätt. Under 1800-talet
ökade intresset för virke både internationellt och nationellt. Skogens produkter, utöver
det lokala husbehovet, svängde från att bestå av kol och tjära till att fokusera på virke i
form av brädor och stockar. Den nya järnvägen öppnade upp för en omfattande export
av dessa varor.
Den forna tjärbränningen, kolningen och svedjandet inverkade nu menligt på den nya
produktionen och i förlängningen ändrade skogen karaktär för att utvecklas mot dagens
gran- och tallåkrar. Barrskogen tilläts krypa närmre de gamla inägomarkerna, i vissa fall
även in över dem. Traktens många vattendrag hade gett förutsättningar för den långa
traditionen av vattenkraft, något som under 1800-talet utvecklades till en rad
vattendrivna sågverk.
Även annan befintlig industri drog nytta av det moderna kommunikationsmedlet.
Samtidigt uppkom nya försörjningsmöjligheter som har hjälpt till att definiera
landskapet. Tydligast är kanske det i form av den nya ”turism” med inriktning på
friluftsliv och hälsa som växte fram i framförallt Mullsjö kommun. Redan i början av förra
seklet upptäckte städernas folk idyllen Mullsjö, där skog och vatten gav karaktären åt
trakten. Här ansågs luften vara av utomordentlig kvalitet tack vare barrskogen och det
höga läget. Turister och sommargäster från när och fjärran lockades hit. För att kunna ta
emot den allt bredare turistströmmen växte en mängd pensionat upp, vilket gjorde att
Mullsjö under en lång period fick karaktären av ett pensionats- och pensionärssamhälle.
Som mest fanns det ett fyrtiotal pensionat i Mullsjö. Den lokala virkesindustrin och
därtill kopplade snickeriverksamhet hjälpte till att uppföra storslagna trävillor och
pensionat för rika och semesterfirande. I Ryfors såg Sveriges första golfbana dagens ljus
1888. Pensionatskulturen avtog under 1970-talet och har senare omvandlats till
friluftsturism.
För jordbrukets del inriktade man sig på flera håll mot potatisodling som lämpade sig väl
i de sandiga, fina jordarna. Därtill kopplades också en tämligen omfattande
bränneriverksamhet.
27
På många håll bytte man mot slutet av 1800-talet årdret mot plog och senare även
ängsmarker mot handelsgödsel. Det nya jordbruket fick störst genomslag i de flackare
partierna kring Habo och Gustav Adolf med hög grad av uppodling, medan man i de mer
utpräglade skogsområdena längre höll fast vid ett mer småskaligt jordbruk med stort
inslag av ängsbruk långt in på 1900-talet.
Järnvägens anländande, med nya stationer i dagens Habo och Mullsjö, får
till följd att skogsindustrin etableras och skogen omstruktureras mot dagens
moderna skogsbruk. Järnvägen möjliggör också bättre förutsättningar för
persontransport och etablerar Mullsjö som målpunkt för friluftsliv.
28
3.9 1900- T ALET
Figur 17. Habo och Mullsjö kommuner idag.
29
Som tidigare nämnts har tätorterna Habo och Mullsjö vuxit fram runt
järnvägsstationerna under de senaste hundra åren. Torpen och backstugorna har
övergetts och även många mindre gårdar har lagts ner. De gamla bebyggelsemönstren
med sina fåtal byar och stark dominans av ensamgårdar och mindre hussamlingar är
dock på många håll fortfarande kvar. Samtidigt har ny bebyggelse uppkommit kring till
exempel Sandhem, Brandstorp, Furusjö och Fagerhult samt på en rad olika platser längs
med 195:an och Vätterstranden. Ett flertal större klungor av bebyggelse av mer
fritidshusbetonad karaktär återfinns exempelvis vid Hornsjön, Hökesjön, Risbro,
Drottningstorp, Baggebolet, Domsand, Sjöbacka, Broholm, Kyrkekvarn och i höjd med
Kvarnön.
Skogen har på många håll tätnat genom modernt, rationellt skogsbruk och de gamla
gårdslägena i skogstrakterna upplevs kanske än mer som öar i ett skogshav idag.
Stora delar av markerna till de nedlagda torpen och gårdarna är idag igenvuxna men
man kan på många håll fortfarande spåra deras utbredning genom ett större inslag av
lövträd i den annars barrdominerade skogen. Ängsmarkerna har i vissa fall övergått till
betesmarker, annars många gånger beskogade. Många av de mindre odlingsytorna och
åkrarna har också beskogats samtidigt som gårdar med historiskt sett större åkerareal
ofta har utvidgat denna ytterligare. Differentieringen mellan odlingsbygd och skogsbygd
har på så sätt kanske blivit starkare, en utveckling som troligen kommer att fortsätta.
Det senaste århundradet har också fört med sig en ökad naturråvaruframställning,
främst i form av storskalig täktverksamhet i de mäktiga sand- och grusavlagringarna,
bland annat den stora kvartssandsutvinningen vid Baskarp och sandbrytning av Brogård
sand, väster om Habo.
Transport och kommunikation sker fortfarande längs de tidigare fastslagna linjerna,
vägnät och järnväg har i allt väsentligt samma utsträckning som tidigare.
Turism och friluftsliv har fortfarande en stark ställning i Mullsjö och har kanske stärkts
med skidanläggningen i Knaggebo samtidigt som pensionatsvistelserna i viss mån har
bytts ut mot vandring, ridning, fiske och kanotpaddling. Även områdena uppe på
Hökensås har fått större fokus för friluftslivet.
30
Under 1900-talet växer Habo och Mullsjö tätorter fram. Inom
jordbruket sker ytterligare uppodling och skillnaderna mellan
skogsbygd och öppen jordbruksbygd ökar. Även de tidigare
omfattande ängsmarkerna försvinner. Under senare 1900-talet
läggs även en mängd av de mindre jordbruksområdena i
skogsbygden ner, en utveckling som fortfarande pågår idag. En rad
större industrier växer fram, framför allt kring sandtäkterna i
nordöst. Det till stora delar medeltida vägnätet asfalteras och en
rad olika bebyggelse- och fritidshuslägen etableras.
31
4. LANDSKAPETS STRUKTURER
Figur 18. Landskapets rumslighet.
32
4.1 L ANDSK APSRUM
Det finns en mängd företeelser i landskapet som kan bidra till att skapa väggar eller
andra typer av avgränsningar; det kan t ex vara höjdryggar eller vegetationselement,
men även konstruerade landskapsinslag som bebyggelse. Vattendrag, vägar och andra
infrastrukturella element skapar ofta gränser som avdelar landskapet, men mer sällan
ger dessa typer av element upphov till någon väggverkan.
”Rum” kan uppstå i landskapet då man på flera sidor omges av väggbildande eller
avgränsande element. Rummen kan läsas av i olika skalor beroende på var betraktaren
befinner sig. Landskapsrum i den större skalan skapas främst av Vättern och dalgången
kring Nässjön och kring Tidan och Stråken. På grund av skymmande vegetation och stora
avstånd är dock inte alltid rumskänslan särskilt påtaglig i den skalan. I den mindre skalan
skapas landskapsrum i öppna områden, ofta omslutna av skog. Människans påverkan är
således i många fall avgörande. De största landskapsrummen finner vi i Habotrakten och
norr om Sandhem där de sammanhållna odlingsytorna gör att landskapet öppnar upp
sig. I resterande delar bildas rumslighet vid de ofta mindre odlingsytorna som ligger som
öar i skogshavet. Åkrarna och hagarna ligger oftast med bebyggelsen i mitten och
utbreder sig på båda sidor om vägen. Naturliga landskapsrum utgörs av sjöar, vattendrag
och större mossar och understryks i de fall då de jordbruksbetingade, människoskapta
rummen ligger i deras anslutning. I den mindre skalan återfinns en mångfald av små
rumsligheter, avgränsade av vegetation och/eller terrängformernas väggverkan, t.ex.
gläntor i skogen, mindre dalar och sjöar.
33
4.2 R IKTNINGAR
Figur 19. Riktningar i landskapet.
34
Riktningar i landskapet ges bl a av höjdsträckningar, skogskanter, kustlinjer, vattendrag
och större vägar.
Hela området präglas av stora riktningsskapare i nord-sydlig utbredning, former som har
årmiljoner bakom sig. Den mest dominerande riktningen i kommunerna löper i nordsydlig riktning längs Vätterns strand. Denna riktning anges, förutom av själva
vattenlinjen, av den långsträckta terrasserade sluttningen mot Vättern. Riktningen
förstärks av väg 195, bebyggelse längs densamma och av äldre vägdragningar. Här
förekommer även svaga tvärsgående öst-västliga riktningar med utblickar mot Vättern.
Nästan lika dominerande är den nordsydliga riktningen längs Tidans och Stråkens
dalgång, förstärkt av väg- och järnvägsdragningar. I de centrala, norra delarna är
Hökensås en stor riktningsskapare och även en barriär som människan i det längsta
försökt undvika. Myrkomplexet mellan de odlade bygderna i öster och den centrala
skogsklädda höjdryggen bildar också en nordsydlig riktning, om än att den inte är särskilt
märkbar på den enskilda platsen.
För de människoskapta riktningarna finns också en tydlig rörelse i öst-västlig led, både i
form av den södra landsvägen och även vägen mellan Mullsjö och Habo över Furusjö.
Denna riktning understryks också av järnvägens dragning. Ytterligare en mängd
småskaligare och mer underordnade riktningar ges t ex av sjöar och dalgångar, av
mindre vattendrag, träd- och buskridåer och alléer, men dessa är inte möjliga att
redovisa fullt ut i kartan.
4.3 S KALA O CH KOMPLEXITET
Faktorerna skala och komplexitet har stor betydelse för upplevelsen av landskapets
karaktär, liksom för hur mycket och vilken form av nya inslag ett landskapsavsnitt kan
tåla innan karaktären förändras. Ett småskaligt landskap har flera mindre
landskapselement. Ett exempel är ett småböljande landskap med små åkerholmar, sjöar,
skogsdungar och små stugor. Ett storskaligt landskap har färre och större element som
till exempel vidsträckta skogar och åkrar, ofta utan större variation i topografin.
Landskapets skala är kopplad till landskapets komplexitet, som beskriver hur
omväxlande och detaljrikt det är. Ett vidsträckt och storskaligt landskap kan sägas ha låg
visuell komplexitet. Såväl öppen jordbruksmark som vidsträckt hedmark och tät skog kan
upplevas som lågkomplex, där den gemensamma nämnaren är att landskapet är
homogent och med liten variation. Motsatsen, visuellt högkomplexa landskap, rymmer
istället en stor variation i t.ex. kupering, öppenhet/slutenhet och brukningsformer.
Riktigt högkomplexa landskap brukar ofta beskrivas som ”mosaikartade”.
Habo och Mullsjö kommuners landskap rymmer en viss spännvidd avseende skala,
komplexitet, öppenhet och rumslighet. Den rena flacka skogsbygden och stora
sammanhängande myrmarker har låg komplexitet och stor skala, liksom det mera
storskaliga jordbrukslandskapet, medan det också finns områden med småbrutna
mosaikartade jordbrukslandskapet som är högkomplext och småskaligt.
35
4.4 L AND MÄRKEN
Landmärken kan man kalla sådana företeelser i landskapet
som är synliga på långt håll och/eller har en så stark karaktär
eller signifikans att de utgör viktiga referenspunkter för
människans orientering i landskapet. Det kan såväl röra sig om
byggda element som naturliga formationer. De senare är ej så
förekommande i kommunerna då landskapet är ganska flackt
där det förekommer längre siktlängder, och i skogsbygden
skymmer träden eventuella markanta höjder. Lövstugeberg
och Domneberg är exempel på dramatiska höjder som är
synliga från vissa håll. Bland de byggda landmärkena är
tätorter och byar med kyrkor och andra högre byggnader ofta
betydelsefulla. Kyrkor som fungerar som landmärken är t ex
Habo kyrka, Gustaf Adolfs kyrka och Sandhems kyrka.
4.5 U TBLICK AR
Utblickar över landskapet får man naturligtvis främst från
höjdpunkter, men även från öppna flacka landskapsrum som
åkrar, myrar och sjöar. I beskogade områden är siktlängderna
begränsade, med undantag för höjdpartier med gles skog eller
hyggen, varifrån stora områden kan överblickas. Detta
förekommer på vissa platser i kommunerna.
De flesta utblickar ges annars längs Vättern och längs Tidans
och Stråkens dalgång. På flera ställen erbjuds här större
panorama-vyer. I öster är detta påtagligt genom utsikten över
Vättern som oftast skymtar längs väg 195 men ibland öppnar
upp sig och dominerar intrycket. Även i väster förekommer
vyer, ofta över Tidans och Stråkens dalgång och med
beskogade höjdryggar som fond.
Redovisningen av landskapsrum ger en fingervisning om hur
stort landskapsutsnitt man kan överblicka i taget, hur långt
blicken når.
36
LANDMÄRKEN
(SE FIGUR 20)
1. Brandstorp kyrka
2. Baskaps sand
3. Gustav Adolfs
kyrka
4. Mast
5. Habo kyrka
6. Utvängstorps
kyrka
7. Sandhems kyrka
8. Mast
9. Nykyrka kyrka
10. Mast
11. Skidanläggning
12. Bjurbäcks kyrka
UTBLICKAR (SE FIGUR
20)
13. Höjd, Bjälkebo
14. Öppen mark i
sluttning,
Gubbhulan
15. Höjd, Högagärdet
16. Höjd, Stenkullen
17. Höjd, Kattås
18. Höjd, Högen
19. Vid vandringsled,
Torestorp
20. Höjd, Kyrkeryd
21. Höjd, Norra
Hallebo
22. Stora Kärrs
bokskog
23. Domneberg
Figur 20. Landmärken, utblickar och utblicksstråk.
37
5. FORMELLA SKYDD OCH INVENTERADE
VÄRDEN
5.1 R IKSINTRE SSEN
Riksintressena regleras i 3 och 4 kap i Miljöbalken och utgörs av områden som utpekats
som värdefulla och betydelsefulla för riket i helhet. Riksintresseområdena erhåller inget
absolut skydd, men de utpekade värdena ska prioriteras i den fysiska planeringen och
väger tyngre än lokala allmänna och enskilda intressen. De utpekade värdena får inte
påtagligt skadas. Värt att påpeka är också att begränsningarna för riksintressena både
avseende innehåll men främst vad det gäller geografisk utbredning är ungefärliga och att
exploatering strax utanför ett riksintresse mycket väl kan påverka de utpekade värdena.
För landskapsbilden och det upplevda landskapet har fyra av riksintressetyperna större
relevans än de andra. Dessa är riksintresse för naturvården, kulturmiljövården och
friluftslivet samt riksintresse för rörligt friluftsliv och turism enligt 4 kap i Miljöbalken.
38
Figur 21. Riksintresseområden för naturvård, kulturmiljövård, friluftsliv samt Turism
och friluftsliv enligt Miljöbalkens fjärde kapitel.
39
5.1.1 R I K S I N T RE S S E
F Ö R N A T UR V Å RD E N
Riksintressena för naturvården utgörs av områden med höga
naturvärden eller en mångfald av naturtyper som väl visar
natureller kulturlandskapets utveckling och variation. De
sammanlagda riksintresseområdena inom en region är tänkta att
spegla regionens utveckling, mångfald och särprägel. Utpekade
områden ska ha få motsvarigheter i regionen, i landet eller
internationellt.
Helt eller delvis inom Habo och Mullsjö kommuner finns 12
områden av riksintresse för naturvården, se Figur 22.
Bortsett från Vättern är områdena Västra Vätterstranden och
Hökensås och Stråken-Bottnarydsfältet de arealmässigt största. De
utpekade värdena för dessa områden handlar till stor del om de
speciella geologiska lämningarna bestående av sand- och
grusavlagringar i form av sandfält, kameslandskap och åsar.
En rad riksintresseområden rör mossar, torv- och våtmarker,
Domenån, Karlshulta mosse, Dumme mosse, Bare mosse och
Hammarsjön.
RIKSINTRESSEN
FÖR NATURVÅRD
(SE FIGUR 22)
1. Vättern
2. Västra
Vätternstranden
och Hökensås
3. Bare mosse
4. Stråken –
Bottnarydsfältet
5. Domneån
6. Ljunghems backar
7. Hammarsjön
8. Karlshulta mosse
9. Svenshult
10. Flatered
11. Jäboruder
12. Dumme mosse
De återstående, Svenshult, Flatered, Jäboruder och Ljunghems
backar består av odlingslandskap, naturbetesmarker, ängar och hagar och har en tydlig
koppling till kulturlandskapet och äldre markutnyttjande.
40
Figur 22. Riksintresseområden för naturvård.
41
5.1.2 R I K S I N T RE S S E
F Ö R K UL T U RM I L J Ö V Å RD E N
Riksintressena för kulturmiljövården följer samma grundtanke som de för naturvården
och utgörs av områden med höga kulturmiljövärden som ska spegla både det unika men
också det för regionen representativa. Sammantaget ska de spegla regionens särart och
utveckling över tid.
I Habo och Mullsjö kommuner finns 5 riksintressen för kulturmiljövården representerade
(se Figur 23).
I riksintresset Habo kyrkby ingår självfallet själva kyrkan men också närliggande
prästgård och sockenstuga samt den jordbrukspräglade landskapsbilden. Kylle mo består
av agrara lämningar från järnåldern och framåt, gravfält och ensamgravar, samt Ruders
gård. Även för Kylle mo påpekas det öppna jordbrukslandskapet.
Kymbotall och Sandhem, Eriksgatuleden innehåller båda rika
hålvägslämningar, hålvägar som har ingått i den medeltida
Eriksgatuleden. Riksintresset Sandhem, Eriksgatuleden omfattar
även Ljunghems by med agrara lämningar från järnålder och
framåt samt järnåldersgravar.
Riksintresset Ryfors utgörs av Ryfors bruk, dess byggnader och
den engelska parken, rester efter järnvaruförädling samt Sveriges
första golfbana.
42
RIKSINTRESSEN FÖR
KULTURMILJÖVÅRDEN
(SE FIGUR 23)
1. Kymbo tall
2. Sandhem,
Eriksgatuleden
3. Kylle mo
4. Ryfors
5. Habo kyrkby
Figur 23. Riksintresseområden för kulturmiljövården.
43
5.1.3 R I K S I N T RE S S E
F Ö R F RI L UF TS L I V E T
Riksintressen för friluftslivet omfattar sådana områden som har goda möjligheter till
friluftslivsutövande i natur- eller kulturlandskap och som är eller kan bli angelägna
besöksmål för både hela eller en stor del av landet och utlandet.
I Habo och Mullsjö kommuner återfinns riksintresse för friluftslivet endast i Habo
kommun representerat av Hökensås. Värden som lyfts fram för detta område är
möjligheter till fiske, bad, skidsport samt vandring.
44
Figur 24. Riksintresse för friluftsliv.
45
5.1.4 R I K S I N T R E S S E F Ö R T U R I S M O C H F R I L U F T S L I V E N L I G T 4 K A P . 2 § MB
Bestämmelserna om riksintresseområden i 4 kap. i miljöbalken innehåller föreskrifter för
hushållning med mark och vatten i vissa, utpekade, områden i landet. Dessa utpekades
som ett led i den fysiska riksplaneringen och tar fasta på en större helhetsbild för naturoch kulturlandskapsvärden samt i hög grad turismens och det rörliga friluftslivets
intressen. Områdena är stora och ofta vagt utpekade.
Ett sådant område som anges direkt i lagtexten är ”Vättern med öar och
strandområden” (se Figur 25) som är utpekat som riksintresse för turism och rörligt
friluftsliv. Området, i Habo kommun, inkluderar Vättern med öar och strandområden,
hela Habo kommuns strandremsa samt Hökensås.
46
Figur 25. Ett område i Habo kommun, ”Vättern med öar och strandområden”, utgör
riksintresse för turism och friluftsliv enligt 4 kap. i Miljöbalken.
47
5.2 N ATURRESERVAT , BYGGNADSMINNEN OCH LOKALA
BEVARANDEVÄRDEN
5.2.1 N A T UR RE S E RV A T
Naturreservatsskyddet tillkom till 1960-talets naturvårdslag men
är sedan år 1999 en del av miljöbalken. Naturreservatens syfte är
att skydda värdefulla naturmiljöer, bevara biologisk mångfald men
också för att ta hänsyn till friluftslivets intressen och behov.
I Habo och Mullsjö kommuner finns i dagsläget 12 naturreservat
(se Figur 26)
Majoriteten av reservaten utgörs av värdefulla skogsmiljöer, både i
form av igenvuxna lövängar och i gammal, naturskogsliknande
skogar. Dessa är Fiskebäck, Haboskogen, Hökensås, Skämningsfors
naturskog, Stora kärrs bokskog, Nyckelås och Ryfors gammelskog.
Ett flertal av reservaten, Dumme mosse, Gagnån, Habomossens
domänreservat och Bare mosse, utgörs istället av värdefulla
mossar, myr- och våtmarker.
För Fiskebäck, Hökensås och Nyckelås poängteras
friluftslivsvärdena speciellt, men friluftsvärden återfinns i flertalet
av naturreservaten. Regionens särpräglade geologi belyses också,
främst i Hökensås, Haboskogen, Domneån och Habomossens
domänreservat.
48
NATURRESERVAT
FIGUR 26)
(SE
1. Skämningsfors
naturskog
2. Hökensås
3. Gagnån
4. Habomossens
domänreservat
5. Bare mosse
6. Ryfors
7. Stora kärrs
bokskog
8. Fiskebäck
9. Domneån
10. Dumme mosse
11. Nyckelås
12. Haboskogen
Figur 26. Naturreservat.
49
5.2.2 B Y G G N AD S M I N N E N
Byggnadsminnesskydden inbegriper mer sällan omgivande marker
och landskap. Samtidigt kan många byggnadsminnesförklarade
byggnader utgöra väsentliga inslag i landskapsbilden och påverkan
mellan byggnader och landskap går ofta åt båda hållen.
Byggnadsminnen återfinner vi endast i Mullsjö kommun. De är 12
till antalet men är samlade till två lokaler: Näs gård och Bönared (se
Figur 27).
5.2.3 L O K AL A
BE V AR AN D E V ÄR D E N
Ett par områden har på den kommunala nivån utpekats som
särskilt värdefulla. De utgör värdefulla kultur- eller naturmiljöer
och består ofta av områden där båda värden kombineras. Se
områdenas utbredning och namn i Figur 27.
50
LOKALER MED
BYGGNADSMINNEN
(SE FIGUR 27)
Näs gård
Bönared
LOKALA
BEVARANDEVÄRDEN
(SE FIGUR 27)
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
9.
10.
Utvängstorp
Sibbarp
Tunarp
Margreteholm
Nykyrka
FlateredSvenshult
Ekered
Näs
Bjurbäck
Bönared
Figur 27. Byggnadsminnen (gröna trianglar och text) samt lokala bevarandevärden
(orange områden och siffror).
51
5.3 A NDRA SKYDD O CH INVENTERINGAR
Förutom de ovan redovisade skydden, som ofta försöker fånga större sammanhang och
mer storskaliga landskapsavsnitt, finns också en mångfald av skydd och inventeringar
som pekar på värden i den mindre skalan. Det rör sig här mer om enskilda platser, objekt
och biotoper som givetvis ingår i större sammanhang men vars kärnområden har givits
en eller annan geografisk begränsning. En sammanställning av dessa kan verka som ett
komplement till de mer storskaliga skydden och nyansera bilden av natur- och
kulturvärdenas rumsliga utbredning.
De inventeringar och skydd som ingått i denna studie är områden som erhåller
biotopskydd eller djur- och växtskydd, det senare avser oftast fågelskyddsområden och
Riksantikvarieämbetets inventering av fornminnen och övriga kulturhistoriska
lämningar. Vidare ingår Skogsstyrelsens inventeringar av sumpskogar, våtmarker,
nyckelbiotoper och naturvärdesobjekt. Dessutom ingår Länsstyrelsens inventeringar av
värdefulla ängs- och hagmarker – områden som förutom höga naturvärden ofta också
bidrar till viktiga kulturlandskapsvärden.
52
Figur 28. Andra skydd och inventeringar.
53
5.4 B ESÖK SMÅL FÖR TURISM OCH FRILUFTSLIV
I stora drag kan man konstatera att sevärdheter som har med natur att göra är spridda
över hela området men har koncentrationer längs två nord-sydliga stråk. Det ena stråket
löper längs Vätterns strand där det finns en variation i berggrund, jordarter och
topografi samt ett gynnsamt klimat. Detta har gynnat mångfalden i naturen. Det andra
stråket med natursevärdheter börjar norr om Furusjö och löper norrut genom höglänt,
kuperad skogsbygd med inslag av berg och myrar.
Även sevärdheter av kulturellt värde finner man spridda men med en viss koncentration
i ett område som sträcker sig från Habo mot sydväst. Större områden där
kulturbetingade sevärdheter är sällsynta återfinns längs Vätternstranden från Habo och
norrut, i skogsområdet norr om Furusjö och Mullsjö samt området väster om vägen
mellan Mullsjö och Sandhem.
Mullsjö kommun hyser de flesta besöksmålen för friluftsliv. Ett flertal facilitet som
skidanläggningar, kanotleder, ridanläggningar, fiske, bad och camping återfinns inom ett
brett stråk längs Stråken och Tidan. Habo kommun har naturreservatet Hökensås i norr
med fiske och vandringsleder samt bad och camping längs vätterstranden.
SEVÄRDHETER NATUR
1. Runnekärret
2. Baggebolet
3. Rumpekärr
4. Skämningsfors
5. Hökensås
6. Rävafallet
7. Perslyckeberget
8. Svedån
9. Baskarp
10. Bråtaberget
11. Bare mosse
12. Gagnån
13. Habomossen
14. Gagneberg
15. Hornamossen
16. Järnberget
54
17. Haboskogen
18. Trolleberget
19. Tålåsen
20. Flatered
21. Knipån
22. Furusjö
23. Elmberget
24. Hökensås ravin
25. Matsabergs ravin
26. Reningsdammarna
27. Tages lada
28. Bokskogen
29. Jäboruder
30. Halleboberg
31. Bränninge hage
32. Galtökärret
33. Fiskebäcks ängar
34. Stråken
35. Domneån
36. Karshulta mosse
37. Gigeryd
38. Dumme mosse
39. Store mosse
40. Drammakällan
41. Krumme källa
42. Stort bokträd
43. Spinkaberget
44. Ljunghems backar
45. Ryfors Gammelskog
46. Nyckelsås
47. Tunarpa mader
Figur 29. Sevärdheter natur.
55
Figur 30. Sevärdheter kultur.
SEVÄRDHETER KULTUR
48. Habo kyrka
49. Häsa sten ’Klockstenen’
50. Vagnhult
51. Fornlämningar vid
Röshult
52. Tegelbruk
53. Maje sten
54. Fyrkantsrösen
56
55. Kyrkestan
56. Hästhagen
57. Vargfångstgropen Åsebygd
58. Offerkälla
59. Varggropen Mellan-Gölhult
60. Gravfält
61. Bautastenen på Domneberg
62. Falks grav
63. Eriksgatuleden
64. Hembygdsgård
65. Fornåkrar Kylle mo
66. Näs gård
67. Ryfors bruk
68. Ryfors golfbana
69. Margreteholm
70. Tunarp
71. Bönared
Figur 31. Turist- och friluftsanläggningar.
57
6. LANDSKAPSKARAKTÄRER
Med utgångspunkt i landskapets överordnade särdrag och strukturer, går det att indela
de två kommunerna i ett antal områden som, med avseende på sina
landskapskaraktäristika, kan betraktas som homogena och någorlunda avgränsade från
varandra och omkringliggande områden. För dessa områden använder vi i det följande
begreppet “landskapskaraktärer”. I det följande redogörs för en indelning av
kommunerna i sådana landskapskaraktärer. Avsikten med indelningen är att påvisa de
nyansskillnader eller olikheter som finns inom landskapet för att i förlängningen kunna
ge rekommendationer för hur olika delar av landskapet kan och bör behandlas i den
fysiska planeringen.
58
Figur 32. Landskapskaraktärer i Habo och Mullsjö kommuner.
59
6.1 O DLINGSBYGD MED STORA INS LAG AV SKOG
Karaktären förekommer främst kring Habo och längs
Vättern, samt kring Sandhem i Mullsjö kommun.
Karaktären omfattar trakterna kring tätorterna Habo
och Brandstorp, samt Habo Kyrkby, Gustav Adolf,
Ebbarp, Risbro, Domsand, Källebäcken, Nätebäcken,
Hästebäcken, Grönestad, Baggebolet, Ljunghem och
Mosseberg.
Landskapet är flackt till måttligt kuperat med större
åkerfält avbrutna av främst barrskogspartier,
trädridåer och bäckraviner. Bebyggelsen förekommer som enstaka eller mindre klungor
av tämligen stora gårdar samt ett par byar. Den är ofta centralt placerad på mindre
höjder i de odlade områdena. Bebyggelselägena är gamla och markutnyttjandet har en
lång historia, men bebyggelsen har en varierande stil och ålder. I de nordliga partierna
av landskapskaraktären förekommer också långsträckta husgrupperingar i enkla eller
dubbla rader i gränsen mellan Vättersluttningen och flackare åkermark. (se även
karaktären ”Sluttningszon mot Vättern”).
Landskapsrummen är stora och man har ofta fri sikt mellan gårdarna. Vägarna löper
mestadels genom de odlade områdena. Rum skapas av topografin, trädridåer och
skogspartier som oftast är närvarande i fonden. Större gårdar med siloanläggningar samt
gårdsalléer är signifikanta element och landmärken i karaktären. Väg 195 som i öster
löper genom stora delar av karaktären är både riktnings- och barriärskapande och
förstärker Vätternlandskapets dominanta nord-sydliga riktning. I övrigt finns ingen starkt
dominerande riktning i denna karaktär.
Figur 33. Typiska miljöer i karaktären ”Odlingsbygd med stort inslag av
60
skog”.
Förutom Vätterlandskapet är Habo kyrkby med träkatedralen en specifik miljö med stark
karaktär. De norra delarna av karaktären, nära Hökensås, och söderut längs Vätterns
strand är föremål för riksintresse för naturvård med grund i sin speciella geologi. Även
flera andra formella skydd och värden är koncentrerade till områden nära Vättern och
Hökenås, t.ex. riksintresset för turism och friluftsliv enligt 4 kap. i miljöbalken,
riksintresse för friluftsliv och de två naturreservaten Fiskebäck och Domneån söder om
Habo. Habo kyrkby är av riksintresse för kulturmiljövården men i övrigt finns få skydd
avseende kulturmiljön.
Figur 34. Landskapskaraktär "Odlingsbygd med stora inslag av skog".
61
6.2 S KOG MED INS LAG AV SMÅSKALIG ODLINGSBYGD
Karaktären förekommer och dominerar i de västra
delarna av kommunerna; längs Stråken och Tidan,
kring Sandhem, Mullsjö samt Nässjön. Mindre partier
återfinns kring Fagerhult och öster om Habo.
Karaktären omfattar trakterna kring tätorterna
Mullsjö, Sandhem, Furusjö och Fagerhult, samt
byarna/fritidshusområdena Västerkärr, Kyrkekvarn,
Björsjöhage, Broholm samt Hökesjön.
Landskapet är mestadels svagt till måttlig kuperat men dramatiska branter förekommer
också i övergången mellan höga partier och dalar. Skogen dominerar och består av tall
och gran med inslag av bland annat björk och asp. Kring bebyggelse och äldre
jordbruksmarker finns ofta inslag av ädellövskog. Bebyggelsen utgörs främst av enstaka
eller ett par gårdar omgivna av öppnare marker i form av mindre åkrar och beteshagar
och ligger som öar i skogshavet. Bebyggelselägen har lång historisk kontinuitet.
Tillsammans visar gårdsläget, åkrar, hagar och närliggande ädellövskogsrester i kontrast
med den omgivande barrskogen tydligt den historiska markanvändning och många
platser hyser även höga kulturmiljövärden.
Landskapsrummen är relativt små och koncentrerade kring bebyggelsen. De består av de
öppnare åker- och hagmarkerna och ligger isolerade i den omslutande barrskogen. Fri
sikt finns över den enskilda gårdens jordbruksmark, men sträcker sig mer sällan till
granngården. I barrskogsområdena finns få rum och siktlinjer annat än längs med vägar
och i det större perspektivet vid höjdkrön. Riktningar i landskapet skapas främst av vägar
men även markerade branter kan skapa lokala riktningar och framförallt barriäreffekter.
Figur 35. Typiska miljöer i karaktären ”Skog med inslag av småskalig odlingsbygd”.
62
I de områden som även innefattar Sjö- och ådalsskaraktären finns starkare riktnings- och
rumskänsla i form av Stråken och Tidans dalgång samt Nässjön.
Inom karaktären återfinns ett par särpräglade lokaler i form av Ryfors bruk och golfbana,
och godsmiljöerna kring Tunarp och Näs.
Områden kring Stråken och Hökensås (vid Fagerhult), nära Vättern och i myrmarkerna i
de södra delarna av karaktären är av riksintresse för naturmiljövården och området nära
Hökensås är även av riksintresse för friluftslivet och för turism- och friluftslivet enligt
miljöbalkens 4 kap. Inslag av värdefulla skogsområden avspeglas i naturreservat vid
Ryfors och Nässjön. Spåren efter Eriksgatuleden som historiskt betydelsefullt
transportstråk har gett upphov till riksintresset för kulturmiljövård runt Sandhem och
området kring Ryfors bruk är även det av riksintresse för kulturmiljövård. Samtliga lokala
bevarandevärden är knutna till just denna landskapskaraktär.
Figur 36. Landskapskaraktär "Skog med inslag av småskalig odlingsbygd".
63
6.3 B ARRSKOG MED STÖRRE INSLAG AV MYRMARK
Karaktären förekommer utspridd över
kommunerna med större utbredningar
söder om Bare mosse, söder om
Sandhem samt längs och parallellt med
Vätterstranden. Karaktären omfattar
Baskarps by och närliggande
industrianläggningar och
täktverksamhet.
Landskapet är flackt till starkt kuperat
och innehåller både storskaliga och småskaliga förkastningsbranter och bäckraviner men
också planare områden och mossar. Bebyggelse förekommer ytterst sparsamt och
består då av enstaka hus eller små gårdar. Karaktären domineras av skog och
skogsbruket. Främst består skogen av tall och gran med inslag av björk, men kring små
och även nedlagda gårdar finns mindre inslag av lövskog. Skogens täthet varierar från
täta granplanteringar med lite eller ingen markvegetation till mer pelarsalslik tallskog på
områden med ringa jorddjup. De omfattande inslagen av myrmarker, mossar och kärr
varierar i storlek men är många gånger beskogade. Karaktären återfinns oftast i
höjdlägen och genomkorsas av en mängd mindre vattendrag men hyser få sjöar.
Landskapsrummen är små och utgörs av vägar och större, glest bevuxna mossar samt på
sina ställen av större sand- och grustäkter. Tillfälliga landskapsrum bildas vid stormfällen
och skogavverkning. Längre siktlinjer och utblickar kan på sina ställen återfinnas på
höjder och vid krön men begränsas och bestäms av den kringliggande skogen.
64
Figur 37. Typiska miljöer i karaktären ”Barrskog med större inslag av myrmark”.
Karaktären utgör däremot många gånger bakgrund och fond som man upplever från
omkringliggande landskapskaraktärer. Få enhetliga riktningar finns i den större skalan
och riktningar och barriärer skapas snarare av den varierade, lokala topografin.
Det är framförallt delarna i närheten av Vättern och Hökensås inom karaktären som är
föremål för formella skydd, i form av riksintresse för naturmiljövård, friluftsliv och turism
samt friluftsliv miljöbalkens 4 kap. Mindre områden av karaktären nära Stråken är av
riksintresse för naturmiljövården. Vidare är mindre delar i anslutning till Ryfors bruk och
Eriksgatuleden föremål för riksintresse för friluftsliv.
Figur 38. Landskapskaraktär "Barrskog med större inslag av myrmark".
65
6.4 M Y RSKOG
Karaktären förekommer i ett nord-sydligt stråk
mellan Habo och Mullsjö tätorter samt vid Bare
mosse.
Landskapet är flackt och domineras av mossar
avbrutna av svagare höjder med tall- och granskog.
Det omfattar också flera sjöar, till exempel Hornsjön,
Hökesjön samt Nybrodammen. Bebyggelsen
begränsar sig till främst fritidsbebyggelse i anslutning till sjöarna. Den mänskliga prägeln
har historiskt sett utgjorts av torvtäkt och kvarnindustrier men består nu av skogsbruk
och friluftsliv.
Landskapsrummen är ofta komplexa och skapas av den varierande beskogningen ute på
mossarna och mellanliggande trädridåer och skogspartier. Vid sjöar och stora, kalare
mossar bildas större rum och längre siktlinjer. Karaktären utgör i sig själv en riktning och
barriär på landskapsnivå, men denna riktning är inte påtaglig inom karaktären där
snarare de väst-östliga vägarna och vattendragen sätter prägeln.
Områden med särprägel inom karaktären är Bare mosse, Habo mosse, Gagnån,
Karlshulta mosse och Dumme mosse, samt Hornsjön, Hökesjön och Nybrokvarn.
Flera av mossarna i myrkomplexen är skyddade för sina höga naturvärden. Längst norrut
och längst söderut i karaktären finns särskilt höga naturvärden i form av mossar, myrar
och sumpskogar vilket avspeglas i de fyra naturreservaten som återfinns i dessa
Figur 39. Typiska miljöer i karaktären ”Myrskog”.
66
områden (Bare mosse, Gagnån, Habomossens domänreservat och Dumme mosse) samt
Natura 2000-områden och riksintresse för naturmiljö som finns här. Området nära
Hökenås är också av riksintresse för turism och friluftsliv enligt miljöbalkens 4 kap.
Flera av mossarna i myrkomplexen är skyddade för sina höga naturvärden. Längst norrut
och längst söderut i karaktären finns särskilt höga naturvärden i form av mossar, myrar
och sumpskogar vilket avspeglas i de fyra naturreservaten som återfinns i dessa
områden (Bare mosse, Gagnån, Habomossens domänreservat och Dumme mosse) samt
Natura 2000-områden och riksintresse för naturmiljö som finns här. Området nära
Hökenås är också av riksintresse för Turism och friluftsliv enligt miljöbalkens fjärde
kapitel.
Figur 40. Landskapskaraktär "Myrskog".
67
6.5 H ÖKENSÅS
Karaktären återfinns endast på Hökensås i norra
delen av Habo kommun. Karaktären omfattar
Alvasjön och Hökensås naturreservat.
Hökensås utgör södra delen av en tio mil lång
urbergsrygg överlagrad av spektakulära
isälvsavlagringar. Landskapet är måttligt kuperat
med stor variation och mångformighet i
topografin skapad av sanddynsområden, kames,
myrmarker och ett stort antal sjöar. Vegetationen består av gles, pelarsalstallskog med
rishedsartad undervegetation omväxlat med lavbäddar. Skogsbruket bedrivs varsamt
och med hög naturvårdshänsyn. Stora delar av karaktären består av naturreservat och
området i sin helhet uppmärksammas som värdefull för friluftslivet ur
riksintresseperspektiv. Bebyggelse finns endast i anslutning till Alvasjön och karaktären
präglas av en hög grad av ostördhet.
Landskapsrummen består dels av sjöar och öppna myr- eller lavmarker, men återfinns
också i varierande och omväxlande grad under krontaket i den glesa tallskogen och i
kameslandskapets myller av höjder, sänkor och åsar. Den småskaliga topografiska
variationen gör att övergripande riktningar i landskapet saknas. Riktningsgivare är
istället den lokala terrängen och vägar.
Hela landskapskaraktären är föremål för kraftiga intressen och skydd rörande dess
naturvärden och friluftsvärden. Riksintresse för naturmiljö, friluftsliv samt riksintresse
för turism och friluftsliv enligt 4 kap. miljöbalken rör hela karaktären. Stora delar tas
också upp av naturreservatet Hökensås. Naturupplevelserna och stora möjligheter till
friluftsaktiviteter såsom fiske, paddling, bad, skidsport och vandringsleder gör området
attraktivt för turism och friluftsliv.
Figur 41. Typiska miljöer i karaktären ”Hökenås”.
68
Figur 42. Landskapskaraktär "Hökensås".
69
6.6 S JÖ - OCH ÅDALS LANDSKAP
Karaktären förekommer längs med Tidan och
Stråkens dalgång samt vid Sandhemssjön och
Nässjön. Karaktären omfattar Sandhem,
Kyrkekvarn, Björssjöshage, Broholm, Kvarnön,
Västerkärr och Nyhem.
Landskapets prägel ges av dalgångarna ner mot
vattendragen, sluttningar och branter av
varierande skarphet som bitvis möter direkt mot
vattenytan men som på längre avsnitt (främst vid sjöarna Sandhemsjön och Nässjön
men också vid delar av Stråken) löper parallellt med stranden och skapar en plan terrass
mellan brant och vattendrag. De underliggande karaktärerna varierar men utgörs till
största delen av ”Skog med inslag av småskalig odlingsbygd”. Sluttningarna och
terrassplanen har under lång tid varit attraktiva för jordbruk och hyser i allmänhet en
något större koncentration av bebyggelse och odlingsmark än resterande delar av de
underliggande karaktärerna.
Sjö- och ådalslandskapet skapar en rumslighet på en större nivå, både genom
vattenspeglarnas öppna ytor men också genom de motställda dalsidorna som bidrar
med en rad olika utblickspunkter och som ramar in landskapet. Längre siktlinjer finns
dels längs med vattendragen i nord-sydlig riktning men också tvärs över dalgångarna i
öst-västlig. Riktnings- och barriärkänslan inom karaktären är stark och har en nord-sydlig
Figur 43. Typiska miljöer i karaktären "Sjö- och ådalslandskap".
70
utsträckning som skapas av vattendrag och topografi. Denna riktning understryks av
vägar och järnväg som konsekvent löper längs med dalgångarna och vattendragen.
Karaktärens starka anknytning till vatten gör den uppskattad av friluftslivet med
aktiviteter som paddling, fiske, bad och vandring. Sjöar och vattendrag har också
generellt en stor attraktionskraft, vilket gör att karaktären har en roll som nyckelelement
och ibland även som landmärke, sett i det större landskapsperspektivet.
Stora delar av sjö- och ådalslandskapet är av riksintresse för naturmiljövården. Vid
Nässjön finns Nyckellås naturreservat samt Natura 2000-område som även är av
riksintresse för friluftslivet. Att sjö- och ådalslandskapet varit en viktig transportled
återspeglas i de många kulturmiljöer från olika tidsåldrar man kan hitta inom karaktären,
vilket avspeglas i riksintresset för kulturmiljövård vid Ryfors bruk, SandhemEriksgatuleden och Kylle Mo samt många lokala bevarandevärden.
Figur 44. Landskapskaraktär "Sjö- och ådalslandskap".
71
6.7 S LUTTNINGSZON MOT V ÄTTERN
Karaktären förekommer längs med Vätterstranden
med en varierande utsträckning inåt land som
bestäms av topografi och vegetation. Karaktären
omfattar Baggebolet, Brandstorp, Grönestad,
Hästebäcken, Rödån, Nätebäcken, Baskarp,
Fagerhult, Källebäcken och Domsand.
Landskapets kupering i den mindre skalan varierar
men i den större sänker det sig ständigt ner mot
Vätterstranden, ömsom odramatiskt, ömsom i form
av breda naturliga terrasser med mellanliggande skarpa branter. Riktningen i landskapet
är starkt nord-sydlig med högre partier i öster och den lägre belägna Vättern ständigt
närvarande i öster. Riktningen följs och förstärks av länsväg 195 som följer längs med
hela karaktären. Utblickar finns längs med hela området och siktlinjerna sträcker sig ut
över Vättern, Visingsö och mot östra Vätterstranden, inte sällan över hustak och
trädtoppar. Siktlinjer återfinns även längs med länsväg 195, särskilt vid backkrön och
längs med de större terrasserna.
Bebyggelsen är i de norra delarna belägen längs länsväg 195 och dess parallella, äldre
vägar. Nätebäcken, Rödån, Hästebäcken och Grönesta flyter ihop till ett
sammanhängande bebyggelsestråk i en långsträckt gruppering på gränsen mellan
Vätterns sluttning och flackare odlingsmark. I söder består bebyggelsen mer av enstaka
och mindre klungor av hus och gårdar.
Figur 45. Typiska miljöer i karaktären "Sluttningszon mot Vättern".
72
Områden med särpräglad karaktär utgörs av Baskarps grustäkt och industrier,
Haboskogens naturreservat, Munkaskog och Domsand.
Nästan hela karaktären är av riksintresse för naturmiljövården och utgör del av
riksintresset för turism och friluftsliv, ”Vättern med öar och strandområden”, enligt
miljöbalkens 4 kap. De norra delarna i anslutning till Hökenås är också av riksintresse för
friluftslivet och inom karaktären finns två mindre naturreservat (Haboskogen och Stora
Kärrs bokskog). Hela Vättern är ett Natura 2000-område. Genom sin närhet till Vättern
är sluttningszonen attraktiv för turister och friluftsliv i form av fiske, båtliv, badliv och
boende med sjöutsikt.
Figur 46. Landskapskaraktären "Sluttningszon mot Vättern".
73
K ÄLLFÖRTECKNING
S KRIFTLIG A K ÄLLOR
Antonson, Hans (2006). Landskapets karaktärsdrag: en beskrivning för
infrastruktursektorn. Borlänge: Vägverket. Tillgänglig på Internet:
http://publikationswebbutik.vv.se/upload/2243/2006_33_landskapets_karaktarsdrag.p
df
Berglund, Björn E. & Börjesson, Klas (red.) (2002). Markens minnen: landskap och
odlingshistoria på småländska höglandet under 6000 år. 1. [uppl.] Stockholm:
Riksantikvarieämbetets förl.
Wastenson, Leif & Fredén, Curt (red.) (2002). Sveriges nationalatlas. Berg och jord.
Vällingby: Sveriges nationalatlas (SNA)
Mullsjö kommun: Kulturhistorisk inventering. Jönköpings läns museum.
Kulturmiljöavdelningen. 1999-2000
Mullsjö kommun: översiktlig kulturhistorisk inventering. (1977). Skara: Museet
Ringqvist, Karl (1959). Habo: en sockens historia. [Habo]: [Habo kommunalkontor]
E LEK TRONISKA KÄLLOR
Turistinformation på Habo kommuns och Mullsjö kommuns hemsida. Tillgänglig:
http://www.habokommun.se/sv/Turistinformation/ samt
http://www.mullsjo.se/templates/Page____372.aspx
Broschyr ”Upplev Habo” på Habo kommuns hemsida. Tillgänglig:
http://www.habokommun.se/upload/Fritid%20och%20kultur/Pdf%20Blanketter%20och
%20dokument/Turism/UpplevHabo10.pdf
Turistkarta på Habo kommuns hemsida. Tillgänglig:
http://www.mymap.se/produkter/pdf/mymap_habo_karta.pdf
Länsstyrelsen i Jönköpings län, hemsida. (Information om naturreservat, riksintressen
och andra formella skydd, värden och inventeringar). Tillgänglig:
http://www.lansstyrelsen.se/jonkoping/Sv/Pages/default.aspx
K ARTMATERIAL OCH DAT ABASER
Följande kartmaterial och GIS-material har utgjort underlag till landskapsanalys inklusive
historisk analys:
-
74
GIS-data från Länsstyrelsen. Tillgänglig: http://www.gis.lst.se/lstgis/
Häradskartan
Generalstabskartan
Terrängkartan
B ILAGA 1: K ARTA MED PLATSER OCH ORTSNAMN
SOM NÄMNS I RAPPORTEN
75
