länk: unga möter nyskrivet drama

Scenen
LÄNK: UNGA MÖTER NYSKRIVET DRAMA
EN TIDNING FÖR RIKSTEATERNS MEDLEMMAR # 1 2016
MUSIKEN I VERKEN
ÄR GAMMAL ÄLDST?
SITE SPECIFIC
KONSTFORM I
STÄNDIG RÖRELSE
DANS
PÅ NYA
VILLKOR
NYSKRIVET FÖR UNGA
SPÖKET PÅ SÖDRAN
Sandra Medina i
dansmonologen
Measured Moments,
på Riksteaterturné
i vår.
LEDARE
#1 2016 INNEHÅLL
I detta nummer av Scenen kan du läsa om
att åldras på scenen, nutidsdansen i en värld
av förändring och platsens viktiga betydelse i
många nya scenkonstverk.
FÖR ÖVER 80 ÅR sedan skapades just Rikstea-
MAGNUS ASPEGREN,
VD RIKSTEATERN
XX
URBAN JÖRÉN
Att Stellan Skarsgård meddelar att
han under 2017 kommer att åka på
Riksteaterturné med en scenversion
av serien River.
Scenen Produktion: Spoon. Redaktör: Helena Kämpfe Fredén, Art Director: Erik Westin.
Omslagsfoto: Carl Thorborg. Tryck: Kroonpress. Ansvarig utgivare: Magnus Aspegren.
Redaktionsråd: Bengt Andersson, Gunilla Edemo, Peter Köhler, Aina Florin, Joakim Rindå, Lena Teveldal,
Erika Lundvall, Julia Sundberg och Eva Erlingsson. Idéer har också kommit från workshop och referensgrupper. Scenen skickas hem till Riksteaterns 40 000 medlemmar.
Har du idéer om vad Scenen kan handla om nästa gång eller synpunkter på innehållet? Hör av dig till
[email protected], Riksteatern, 145 83 Norsborg, telefon 08-531 99 100, www.riksteatern.se
2
24
Att detta beslut påverkar kommuner
att göra detsamma.
BEHOVET AV ATT förstå och hitta nya lös-
ningar och metoder för att inte hamna där
världen var bara för 80 år sedan är större än
någonsin. Därför är det så viktigt att du som
medlem fortsätter som medlem men framför
allt fortsätter att påkalla ditt behov av att se bra
scenkonst tillsammans med andra.
29
Vi ses i en salong nära dig!
SAMIR SOUDAH
tern för att bra scenkonst skulle nå ut till alla
människor i vårt avlånga land. Scenkonst för
alla överallt! En idé som byggde på ett behov
att ena Sverige i en tid av oro och förändring.
Behovet kvarstår. Vi har just gått ur 2015 och
in i 2016. Det är en turbulent tid där Polen just
beslutat om nya inskränkande regler gällande
medier. Yttrandefriheten är under hård prövning. Människors rätt till en jämlik frihet är i
ett demokratiskt byggt Europa ifrågasatt.
5
LINDA DYBECK
Kära läsare,
I handen har du Riksteaterns första nummer av Scenen för 2016. Du är en av våra över
40 000 medlemmar. Du har antagligen valt
att bli medlem i Riksteatern genom din lokala
förening för att du är intresserad av att se bra
scenkonst. Tillfällen då du antagligen träffar
andra likasinnade för att under en stund uppleva något tillsammans med andra människor.
Genom Riksteaterns organisation skapas runt
en miljon unika möten per år.
Att en samlad riksdag meddelar att
kultur och konst får ytterligare en
miljard för att fortsätta utveckla
Sverige till ett jämlikt demokratiskt
föregångsland. Allt för att ange en
riktning för ett mer enat Europa
mot rasism, dumhet och inskränkta
värderingar.
DET KONGELIGE TEATER
”S ce n k os t fö r
a ll a öv er a ll t! E n id é so m
by g g d e p å et t be h ov a tt
o
en a Sv er ig e i en ti d a v or
oc h fö rä n d ri n g . B eh ov et
k v a rs tå r”
SAMUEL ENÉUS
MAGNUS TRE
ÖNSKNINGAR
INFÖR 2016
SCENEN 1 2016
5 INGÅNG. Scenkonst mot rasism, Big
Bang i Uppsala, klassiska fabler i ny
tappning.
8 Unga amatörer möter proffs i Länk.
13 Musikerna som skapar för scenen.
18 När gammal är äldst på scenen.
22 Gör testet: Gillar du verkligen teater?
24 UTBLICK. Samtidsdansen i Europa
suddar ut gränser.
SCENEN 1 2016
13
29 Ge plats för site specific.
34 I KULISSEN. Verksamhetsutvecklare
Yamam Al Zubaidi
38 VÅR LOKAL. Södra Teaterns okända
spöke.
40 Så hjälper vi människor på flykt.
41 KLASSIKERN. Rikard III
– Shakespeares hatälskade tyrann.
42 UTGÅNG. Anbud Live, folkmusikshow,
teatersminka normkritiskt.
3
INGÅNG
NYTT OM SCENKONST
DET KONGELIGE TEATER
ASYLFOKUS PÅ BALETTEN
Nu i vår tar en grupp asylsökande personer plats på Den Kongelige
Ballet i Köpenhamn för att berätta om sina liv och sin situation genom
scenkonst. Till sitt förfogande har de några professionella dansare,
musiker, kostymörer – och en scen. Föreställningen, som heter UropaAsyl, spelas under i februari och är ett samarbete mellan Den Kongelige
Ballets danslaboratorium Korpus och teatern Sort/Hvid.
FOTO MARKUS GÅRDER, ILLUSTRATION SARA OLAUSSON
Den prisbelönta West
End-musikalen om unga
Billy Elliots kamp för att
bli dansör – med musik
av Elton John – ska för
första gången sättas upp
i Sverige. Föreställningen
görs i samarbete mellan
Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, Malmö
Opera och dansskolan
Base23. Pojkarna som
ska medverka i ensemblen går just nu i ”Billy
Elliot-skola” där de bland
annat lär sig klassisk
balett. Premiär på Malmö
Opera i februari 2016 och
på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm i mars
2017.
MALMÖ OPERA
STA
2 APRRT
IL
!
DE DRILLAS I BILLY-SKOLA
I FABLERNAS VÄRLD
Är örnens tak krabbans golv? Och kan räven och oxen
dela tvättstuga? Ungefär sådana frågor lär avhandlas
i Kulturhuset Stadsteaterns våruppsättning Fablerna
för barn och unga som är en musikalisk och visuell
föreställning baserad på de antika grekiska djursagorna Aisopos fabler. I föreställningen får vi träffa
några ”människodjur” som delar hus och – trots att
de är så olika – försöker leva tillsammans så där som
grannar måste göra. De undersöker hur de ska stå ut
med varandras olikheter, och upptäcker snart hur lätt
det egentligen är. Premiär 19 februari i Skärholmen.
SCENEN 1 2016
Killarna som
ska lära sig
dansa som Billy
Elliot.
TYCK TILL OM SCENEN! Vi vill veta vad du tycker om
medlemstidningen. Välkommen med tips, kritik, beröm och frågor.
Mejla till redaktionen på [email protected]
5
INGÅNG
NYTT OM SCENKONST FRÅN NÄR OCH FJÄRRAN
UNG SCENKONST MOT RASISM
Under hela 2016 pågår Shadowland;
ett europeiskt scenkonstarbete mot
rasism på initiativ av svenska
ASSITEJ som jobbar med scenkonst
för barn och unga. I projektet undersöks hur ett Europa drabbat av högerextrema strömningar kan avläsas inom
scenkonst för barn och unga. Workshopar, diskussioner och föreläsningar
varvas med föreställningar och ska till
sist landa i en rapport om konstnärliga
strategier för framtida arbete mot
rasism. Workshopar hålls bland annat
i samband med Riksteaterns föreställning Vad är det som händer?, en teaterhappening för unga om rasism.
Bild från Unga Klaras föreställning X.
BIG BANG I UPPSALA
MATTIAS EDWALL
MARGUERITE SEGER
I vår ska stjärnskådisar äntra scenen på Uppsala stadsteater. Den 12 mars är det nämligen
premiär för föreställningen Kosmos+ – en
teaterföreställning med rymdtema. Uppsala
stadsteater beskriver pjäsen som ett "svindlande Big Bang-äventyr” om supernovor, solstormar, kometer och asteroider. Kosmos+ sätts upp
i samarbete med Hotel Pro Forma som är ett
internationellt laboratorium för scenkonst och
performanceinstallationer.
Rapport
inifrån
Anton Graaf
är en av de
medver­
kande i Cirkus
Cirkörs nya
uppsättning
Limits.
GRÄNSLÖS CIRKUS
6
Så många år har passerat sedan William Shake­
speares död, vilket uppmärksammas med extra
många Shakespeare-uppsättningar på teatersce­
ner världen över under 2016.
”Jag upplever att vi skådespelare blir mer sårbara
men också att vi kan
komma närmare med
materialet.”
Josefine Larsson Olin, skådespelare och
koreograf i Plint. Läs mer om site specific
på sidan 32.
FÖLJ MED NER I KANINHÅLET
Kungliga Operans port blir ett
kaninhål i maj – då balettäventyret Alice i underlandet tar
plats på scenen. En explosion i
teatermagi och spännande effekter utlovas. Premiär 6 maj.
ROBERTO FORTUNA
Medan Europa stänger gränser mot omvärlden blir
Cirkus Cirkörs röst som förespråkare av gränsöverskridanden ännu starkare. Med nya produktionen
Limits undersöker de begränsningar i alla former –
och vänder upp och ner på perspektiven. Medverkar
gör bland andra de unga teaterboard-artisterna
Anton Graaf och Einar Kling-Odencrants. Urpremiär
19 mars.
För tre år sedan
släpptes journalisten Martin Schibbye
ut ur Kalityfängelset i Etiopien
efter att ha suttit
438 dagar som samvetsfånge. Det sista han lovade sina
medfångar var att
berätta för världen
vad han hade sett.
Nu ska han göra det
via pjäsen Kality,
som Riksteatern
sätter upp våren
2017. Här är det
Martin Schibbyes
och fotografkollegan Johan Perssons
forna cellkamrater
som står för manuset. De som ännu
inte släppts fria.
För att de värnar
om det fria ordet.
SCENEN 1 2016
SCENEN 1 2016
7
Elva tonåringar – med en och samma förälskelse:
teatern. De unga skådespelarna i Avesta utgör en av 62
ensembler som ingår i årets Länk, Riksteaterns projekt
för unga teatergrupper.
– Det är en fantastisk möjlighet för dem att se hur
den professionella teatervärlden fungerar, säger Kenny
Palm på Bergslagsteatern.
TEXT: FRIDA HÜBENETTE HÖGBERG FOTO: VIKTOR GÅRDSÄTER
Länk-ensemblen i Avesta samlad! Shayan Kharag­
hani, 16, Julia Abrahamsson, 13, Ester Bergkvist, 13,
Caroline Ylikoski, 18, Moa Nykvist, 15, Gustav Samu­
elsson, 14, Ebba Segerström, 14, Tilda Larsson, 14
och Hanna Daniels, 15. Medlemmarna David Bakaldin
och Ebba Eriksson är inte med på bild.
8
SCENEN 1 2016
SCENEN 1 2016
9
”DET ÄR INTE RÄTTVIST!”
Tobbes desperata rop ekar i den vackra
sekelskiftesvillan några minuters promenad från Avesta busscentral. Här har
ungdomar två våningar, en tittskåpsscen
och åtta rader av röda sammetsstolar till
sitt förfogande för att ägna sig åt sin stora
passion: teater.
För han som skriker heter inte Tobbe.
Egentligen heter han Shayan Kharaghani ­och
är en gymnasieelev med stora skådespelardrömmar. Han repeterar just nu pjäsen
Trogen dina seder tillsammans med sin
teatergrupp på Bergslagsteatern. Ensemblen träffas en eller två gånger i veckan
och består av elva amatörskådespelare i
åldrarna 13 till 18.
– Tobbe var en av mina favoriter i pjäsen, så jag är jätteglad att få spela honom.
Jag gillar att han har så många utbrott –
det är kul att få spela ut alla känslor så där,
säger Shayan.
– Jag har alltid velat bli skådespelare,
ända sedan jag var liten. Varje gång jag såg
en film så var det en ny karaktär där som
jag ville vara. Typ när jag såg Speed ville
jag bli polis direkt. Sedan kom jag på att
det är lättare att bli skådespelare, för då får
man ju vara vad man vill.
Ungdomarna på Bergslagsteatern är en
av 62 ensembler från hela Sverige som
ingår i Länk 2016. Länk är ett projekt som
startades på initiativ av Riksteatern år
2012 – då med 29 ensembler – eftersom
det länge hade saknats ny och angelägen
dramatik för unga. I Länk specialbeställer
Riksteatern sex helt nyskrivna pjäser som
ska passa unga, stora ensembler, och ger
därefter de deltagande grupperna tillgång
till den professionella teatervärlden i ett
årslångt projekt. Det hela görs i samarbete
med landets länsteatrar och syftet är att
skapa just en länk mellan professionella
teatrar, amatörteatrar och skolor, och att
öka ungas teaterintresse. Projektet har pågått vartannat år från 2012 och Bergslagsteatern har varit med alla tre omgångarna.
– Vi har haft en ny grupp varje ”Länkår”. Det är en fantastisk möjlighet för
våra ungdomar att få se hur den professionella teatern fungerar. Och tidigare har
det verkligen saknats pjäser som de kan
relatera till, som handlar om personer i
samma ålder, säger Kenny Palm, 27, som
har varit engagerad i Bergslagsteatern i tio
år och deltagit i Länk både som skådespelare och regissör.
I VÅRAS LÄMNADE han över rollen som
ledare till Julia Sundmark, 18. Kenny
fungerar nu som Julias mentor medan hon
regisserar och leder gruppen. Hon har
också varit med i Länk tidigare, men då
som skådespelare.
– Det är mycket som är helt nytt och mer
att tänka på som regissör. Det var jättekul som skådespelare också, att spela på
en annan teater var stort – jag hade bara
varit här tidigare. Och att få lära känna
andra som också är intresserade av teater,
säger Julia.
Länk 2016 inleddes redan i oktober
”Tidigare har jag mest spelat
roliga, lättsamma pjäser. Den här
är annorlunda, mycket mörkare”,
säger Gustav Samuelsson.
Ensemblen övar
repliker i köket
med regissören
Julia Sundmark.
”Det är underbart att få se pjäsen
i så många olika tolkningar.”
förra året då bussar, tåg och bilar avgick
från alla väderstreck med samma destination: Riksteatern i Hallunda. Det var då
dags för ensemblernas respektive ledare
att delta i en regihelg, där de träffade
dramatiker, regissörer, dramaturger och
varandra för att utbyta erfarenheter, inspiration och kunskap. De tog sedan med
sig idéer och verktyg hem till sin lokala
teaterlokal för att börja jobba med pjäsen
på riktigt.
– Det var på tågresan från Hallunda
som allt verkligen föll på plats. Jag och
Kenny fick en massa idéer med oss om
pjäsen, karaktärerna, rollfördelningen.
Det hjälpte jättemycket, säger Julia.
Hon och ensemblen har just hunnit
dra igenom halva manuset och är i full
gång med att repetera scen ett. Pjäsen
är inte skriven på det sättet, men de har
delat upp den i scener själva. Det är lite så
varje teatergrupp får göra med sin valda
Shayan, Hanna
och Gustav går
igenom scen ett
under regi av
Kenny och Julia.
10 SCENEN 1 2016
SCENEN 1 2016
text. De gör egna tolkningar och jobbar
med helt skilda förutsättningar vad gäller
scenografi, rekvisita och lokal. De får spela
manuset fem gånger på sin egen teater
innan det är dags att sätta upp pjäsen på
en professionell teaterscen vid vårens
Länkfestival – den stora finalen i projektet. Totalt ska tio regionala Länkfestivaler
hållas under året: i Helsingborg, Varberg,
Borås, Trollhättan, Växjö, Örebro, Stockholm, Gottsunda, Falun och Skellefteå.
I BERGSLAGSTEATERNS fall är det på
Dalateaterns scen i Falun de ska tillbringa
en helg. Flera andra grupper från närliggande orter kommer att vara där samtidigt
och ofta spelas samma pjäs i helt skilda
versioner.
– Det är jättespännande att se hur de
med samma manus har löst grejer som vi
tyckte var en utmaning, och att sedan få
diskutera pjäserna efteråt. Redan i Hal-
lunda var det jättespännande att få träffa
andra som jobbar med samma text och
höra hur de tänker, man får nya sätt att se
på den då, säger Julia.
I år har elva olika grupper valt att sätta
upp just Trogen dina seder. Med fem
föreställningar per grupp innebär det att
pjäsen kommer spelas 55 gånger på olika
håll i landet. Och dessutom får några ensembler spela sin föreställning igen på den
nationella Riksfestivalen i Hallunda i maj.
Totalt blir det långt fler föreställningar än
Riksteatern vanligtvis brukar ha med en
pjäs. Manusen får med andra ord ett långt
liv och de fortsätter leva kvar även efter
Länk-projektet, då texterna släpps gemensamt i en antologi och finns att köpa för
alla intresserade.
EN AV PJÄSERNA I Länk brukar vara
en internationell text som köpts in och
översatts. Trogen dina seder är en sådan.
Dramatikern som skrivit den är Dafydd
James från London, som tidigare har
deltagit i den brittiska förlagan till Länk:
Connections.
– Länk är ett briljant projekt för alla
inblandade. Det gynnar de unga att få manus specialskrivna för dem, att använda
sig av nu och i framtiden. Men det är
fantastiskt även för oss författare. Jag har
aldrig haft så många uppsättningar av ett
och samma manus – det är underbart att
få se pjäsen i så många olika tolkningar,
säger han.
Flera av dramatikerna uppskattar att
Länk-pjäserna ska vara skrivna för många
roller. Det är inte en särskilt vanlig beställning att få då professionella teatrar sällan >>>
11
HALLÅ DÄR …
I mars byter
ensemblen
spelplats till
Dalateatern.
EDWARD BROMBERG,
Riksteaterns projekt­
ledare för Länk.
Hur drog Länk i gång?
– Jag var i Helsingfors på ett
föreningsråd där det pratades om
att teatern tappar ungdomar. Någon
nämnde ett projekt i England, Connections, som fick unga att spela
nyskrivet. Jag kontaktade dem för
att få veta mer och mötte senare upp
de involverade i London; teatrar från
England, Portugal, Italien
och Norge. Jag blev väldigt
intresserad när jag såg
projektet på nära håll och
några månader senare drog
vi i gång det på Riksteatern,
kontaktade dramatikerna
som skrev pjäserna i den
första antologin och regionala teatrar. Det gick snabbt. Och till
nästa år var Länk dubbelt så stort, så
det växte väldigt fort.
Varför är Länk viktigt?
– Av många olika anledningar. Varje år har scenskolor 3 000 sökanden
och många av dem har ingen aning
om vad det innebär att vara skådespelare. Här jobbar de i tät kontakt
med sin regionala teater, de får en
inblick i teaterns vardag. I en klass
med 20 elever vill kanske 19 bli skådespelare, de känner inte till andra
teateryrken särskilt bra – här får de
upp ögonen även för annat. Manusen
är också en viktig bit. Den här typen
av manus har inte funnits förut:
angelägna, rätt längd, många roller
och väldigt välskrivna av professionella dramatiker. Varje år plockar vi
en pjäs från Connections, de har kört
i 21 år så de har en katalog av cirka
150 pjäser.
Vad händer i framtiden?
– Det är på gång i Finland där
de gör ett pilotprojekt. Vi har även
blivit bjudna till Hongkong där de
vill starta något liknande. Så det
finns definitivt en framtid. Det är ett
underbart koncept som alla vinner
på: lärare, elever och teatrar. Ungdomarna får ett helt annat band till
teatern och samarbetsteatrarna får
kontakt med en framtidspublik som
inte går på teater så mycket. Det blir
ett lyft för alla.
12 ”Att skriva för unga är ingen
skillnad egentligen, jag vill inte
förenkla manuset för den sakens
skull utan ge dem en utmaning.”
har råd att sätta upp pjäser för större
ensembler.
Den stora utmaningen med Länk är att
skriva en pjäs som kan anpassas till flera
olika uppsättningar.
– Du får skriva så att rollerna passar de
flesta, och så alla kan göra egna tolkningar
av det som beskrivs. Det ska vara inkluderande även för dem med begränsade
tillgångar. Att skriva för unga är ingen
skillnad egentligen, jag vill inte förenkla
manuset för den sakens skull utan ge dem
en utmaning, säger Dafydd.
MEDAN SHAYAN Kharaghani repeterar
första scenen med sina motspelare Gustav
Samuelsson, 14, ”Jackson”, och Hanna
Daniels, 15, ”Ann-Charlott”, övar de andra
ungdomarna repliker i köket. När de ska
beskriva pjäsen så enas de om att den är
lite läskig, mörk och dramatisk. Det var
precis det som ensemblen föll för. Manus
skrivna för ungdomar är ofta bara roliga
och lättsamma, berättar de.
– Trogen dina seder är mörk, instämmer
författaren Dafydd.
– Jag var ganska dyster när jag var ung.
Det är mycket att bearbeta – världen är en
skrämmande plats. Och som tonåring är
ju varje dag dramatisk. Men jag försöker
berätta det med humor, säger han.
Arbetet fortsätter för Bergslagsteaterns
ungdomsgrupp. Text ska nötas, logistik
ska lösas – hur gör de exempelvis med
katten som nämns i manus? – och
kostym sys upp. En dinosauriedräkt,
bland annat.
I mars äntrar elva premiärpirriga tonåringar Dalateaterns stora scen.
– Det ser vi fram emot jättemycket, man
brukar bli fantastiskt omhändertagen av
dem. Det blir nästan som en miniturné att
packa ihop allt och åka iväg, en väldigt rolig upplevelse. Dessutom leder det ofta till
nya kontakter, många här hörs fortfarande
med ensembler runt om i landet från förra
Länk. Bara där är det mission accom­
plished, säger Kenny Palm.
Dafydd James hoppas kunna flyga över
till Sverige i vår för att se några uppsättningar av Trogen dina seder. Se hur hans
manus levt vidare – gånger elva.
– Det är väldigt intressant att tvingas
släppa taget helt om sin text. Vanligtvis är
jag involverad i allt från rollsättning till
färdig produktion, jag brukar dessutom
vara rätt kontrollerande med sådant. Men
här handlar det inte om mig utan om
ungdomarna. Och när du väl inser det så
är det faktiskt rätt befriande, säger han.
SCENEN 1 2016
TEXT: HELENA KÄMPFE FREDÉN
Många tänker inte på den, men om den tystnar skulle
halva upplevelsen försvinna. Musiken i verket spelar
större roll än vad många tror. Scenen har träffat tre
tonsättare som skriver för teater- och dansscenen.
Katharina
Nuttall
SCENEN 1 2016
Magnus
Larsson
Ida
Lundén
13
LINDA DYBECK
FÖRST ÄR DET DET skira ljudet av en kör
som sjunger en latinsk mässa i en kyrka. Så
plötsligt – en hård, taktfast trumrytm som
för tankarna till marscherande soldater. Vi
befinner oss i tonsättaren Magnus Larssons
studio på Södermalm i Stockholm. Mängder
av elektroniska instrument trängs med stråkar, en elbas och några leksaksinstrument.
– Det är ganska speciellt, roligt ljud i dem,
säger Magnus och plinkar lite på en skrällig
barn-xylofon som tillhör hans dotter.
Leksaksljud och sakral körmusik är
bara några av de tusentals ljud som ryms
i Magnus Larssons ljudvärld. Senast skrev
han musiken till Satans demokrati, site
specific-föreställningen som förvandlade
ett vanligt kontorshus i Sickla i Stockholm
till skådeplatsen för ett fyra timmar långt
allkonstverk. Totalt 75 timmar musik skrev
han för verket. Ett sextiotal högtalare fanns
utspridda i de olika rummen, vissa dolda,
andra väl synliga.
– Det var ett av mina största uppdrag
i omfång. Jag skrev musik för varje scen,
och det fanns en scen så gott som i alla
rum.
Att skriva musiken till ett sådant speciellt verk var en utmaning. Eftersom teaterpubliken rörde sig fritt i huset mellan olika
rum där scener utspelades, var det musiken
som blev den sammanlänkande faktorn.
Och dessutom var Satans demokrati till stor
del en ordlös föreställning. Många scener
14 består bara av dans eller av kommunikation utan talad dialog.
– Musiken i Satans demokrati har en
omslutande funktion, den skapar en
tidslinje och ger publiken känslan av att
de är i en föreställning. De funktionerna
är extra viktiga eftersom vi har lämnat
salongen och vandrar fritt i olika rum.
Dessutom fungerar musiken som en viktig
signal till skådespelarna, när de ska byta
från en scen till en annan.
MAGNUS LARSSON ÄR en av våra mest
erfarna tonsättare som arbetar med både
teater, dans och annan scenkonst. Från
början var han ”cirkuspunkbasist” som
turnerade runt med Cirkus Cirkör men
sadlade om till kompositör för femton år
sedan. I höstas var han bland annat aktuell
med Riksteateruppsättningen av George
Orwells 1984. Innan dess har han komponerat musik till allt från dockteater till
konstnärliga poddar. I dag gör han 10–15
produktioner om året.
– Den gemensamma nämnaren kanske
är att det har varit väldigt mycket politisk
teater. Det överensstämmer väldigt väl
med min bild av att kulturen ska spegla
det som händer i samhället. Musiken är
mitt sätt att göra motstånd, säger han med
ett snett leende.
Att skriva för teaterscenen handlar för
Magnus om att fördela energier, som han
beskriver det. Musiken tar sin del av den
totala energin, som fördelas mellan allt
det som sker på scenen: ljus, skådespelare
eller dansare, rörelser. Att låta musiken
ta för stor del av energin när det händer
mycket annat på scenen blir fel, menar
han. Och tvärtom – när musiken behövs
för att skapa stämningar och förflytta
­energier, måste den få ta sin del av den
totala mängden energi.
– Det blir väldigt tydligt när man
skriver musik för dans. Då har dansen sin
egen rytm, ett eget språk som jag måste
förhålla mig till. Eller helt gå emot – men
då blir det ett helt annat slags effekt.
MAGNUS KALLAR SIN musikstil för
­”romantisk minimalism”. Han förklarar:
– Ofta utgår jag från något väldigt enkelt
och minimalistiskt, som en melodi spelad
med stråkar. Men jag vill att musiken ska
kännas ordentligt, den ska ta plats. Så då
kompletterar jag med ett ljud som ger djup
och känsla.
En av de viktigaste aspekterna som teaterkompositör är, menar Magnus, att behålla
åskådaren i sig. Det finns många gånger
flera lager i en uppsättning, lager som publiken aldrig blir medveten om.
– Jag försöker tänka att jag inte ska lära
mig för mycket om pjäsen, då kan min
musik börja sända ut fel saker. Och det får
aldrig bli tråkigt, det är viktigt.
SCENEN 1 2016
Magnus Larsson skriver
musik för ett tiotal före­
ställningar om året, allt
från dockteater till stora
verk som Satans demokrati.
SCENEN 1 2016
>>>
15
Katharina Nuttall skrev
musiken till pjäsen Fåglar,
som sattes upp på Stock­
holms stadsteater 2013.
KATHARINA NUTTALL KOMMER mer från
populärmusikhållet, och inledde sin karriär som soloartist. För snart femton år
sedan utbildade hon sig till producent och
studiotekniker, och har sedan dess jobbat
mycket med andra artister. De senaste
åren har hon också utbildat sig till filmkompositör och tagit en magisterexamen
i ljudkonst. Katharina har jobbat mycket
med film men även med teater. Bland
annat har hon blivit uppmärksammad för
musiken till pjäsen Fåglar av Christina
Ouzounidis, som sattes upp på Stockholms stadsteater 2013.
– Då blev jag inkopplad väldigt tidigt i
processen, vilket var fantastiskt. Musiken var
central i föreställningen – jag upplevde
föreställningen som en installation.
Att som musiker få vara med i hela
processen är den bästa förutsättningen för att
det ska bli riktigt bra, tycker Katharina
16 navelskådande. På något sätt handlar ju all
min musik om mig själv. När man skriver för
teater och film skapas berättelser som är
större än mig själv.
Det handlar om att tillföra en tredje
dimension till dramatiken, en viktig
komponent som behövs för att göra
konstverket komplett. Skapandeprocessen
skiljer sig åt. Det ”egna uttrycket” får stå
tillbaka för ett annat berättande.
Nuttall. Men det är inte alltid
– Och visst utmanas man
så.
som musikskapare. Jag har fått
– Ibland har jag upplevt att
tänja på mig själv, skriva helt
musiken blir lite styvmoderligt
andra genrer som finsk
behandlad. Lite ”oj, vi måste ha
schlager … Jag tror det är en
lite musik också!”. Jag skulle
fördel att vara bred, att faktiskt
önska att musiken skulle ha
kunna skapa mycket olika slags
samma dignitet som de andra
musik, säger Katharina.
delarna på scenen.
För tillfället skriver
Katharina musik till en dansk
INCITAMENTEN FÖR
dokumentär. Hon har även
­Katharina att skriva musik för
Katharina Nuttall
skrivit musiken till kortfilmen
teaterscenen är både konstnärHingsten, som öppnade Stockholms
liga och mer pragmatiska.
filmfestival förra året.
– Framför allt handlar det om att överleva
– Jag skriver gärna mer för teater, det är
som kreatör, att skapa möjligheter att kliva in
väldigt speciellt eftersom den är så förgänglig.
i olika roller. Men visst finns det ett konstTyvärr är vi i Sverige lite dåliga på att annärligt driv också. Jag har blivit alltmer
vända musik i teaterföreställningar, ofta finns
intresserad av uttryck som är större än jag
den där för att binda ihop olika scener. Men
själv. När man jobbar som artist blir det lätt
musiken kan verkligen skapa dramatik.
”här är jag och mina känslor”, det är mycket
SCENEN 1 2016
men det är inte alla tonsättare som också är
med på scenen – varje föreställning. För Ida
Lundén, som har skrivit musiken till Riksteaterns och Cullbergbalettens uppsättning
Intergalactic Underwater Palace, är framträdandet på scenen tillsammans med dansarna
lika viktigt som själva musikskapandet. Intergalactic Underwater Palace är en dansföreställning för mellanstadiebarn som turnerade runt under hösten 2015. Totalt blev det
ett femtiotal föreställningar.
– I Intergalactic Underwater Palace är
scenen och publikrummet integrerat, vi
bjuder in publiken att delta. Då kändes det
naturligt att musikern skulle vara närvarande
och delaktig också, säger hon.
Ida har under hösten stått på scenen i
gymnastiksalar landet runt, iklädd en
speciell dräkt med akustiska småinstrument
och med högtalare på dräkten. Ljudet styrdes
med en Ipod som Ida hade på armen. När
hon rörde sig över scenen förändrades även
ljudet. Barnen involverades också att vara
med och skapa ljud.
– Jag såg mig själv som en femte aktör,
som en ceremonimästare som ledde ett slags
ritual. Jag tror att det tillför mycket att ha
tonsättaren på plats, att inte bara vara någon
som levererar musiken och sedan försvinner.
På scenen skapas en dynamik där musiken
får spela en viktig roll som tillför något för
dramatiken, säger hon.
elektronisk. I musikkollektivet Syntjuntan lär
hon och två andra kvinnliga kompositörer ut
konsten att bygga sitt eget elektroniska
instrument och spela på det.
Att skriva musik för dans och teater skiljer
sig inte så mycket från att skriva annan
musik, tycker hon.
– Jag har ju ett speciellt sound, och de
dramaturger som kontaktar mig gör det
eftersom de vill ha den typen av musik. Men
många gånger utgår man inte från musiken,
den får komma i andra hand, av tradition
och vana. Mitt önskeprojekt skulle vara att
jobba med en föreställning där musiken står
i fokus, att man skulle bygga dramaturgin
kring musiken.
URBAN JÖRÉN
PETRA HELLBERG
ATT SKRIVA MUSIK för scenen är en sak,
I Intergalactic Underwater Palace spelade
Ida Lundén en aktiv roll
på scenen tillsammans
med dansarna.
Hur tänkte du när du skapade musiken?
– Jag tog fasta på titeln och skapade tre
olika världar. För den intergalaktiska ville jag
åt ett andningsljud à la Darth Vader. Där
använde jag pumpljud som jag spelade in.
För Underwater blåste jag sugrör i vatten för
att få till ett bubbligt ljud. Och palatsljuden
skapade jag genom att sampla den klassiska
kompositören Camille Saint-Saëns. Tillsammans skapade de olika ljuden en egen
tonvärld.
Ida Lundén är en flitigt anlitad kompositör
i Konstmusiksverige. Under 2011–2013 var
hon ”Composer in residence” för Sveriges
Radio, vilket innebar att hon skrev flera
specialbeställda verk. Hennes musik består
ofta av inspelade ljud som används i olika
lager tillsammans med ”vanliga” instrument.
Men basen i musiken är för det mesta
SCENEN 1 2016
17
AORTA
82 år och still going
strong. Sven Wollter
har varit på Riks­
teaterturné under hela
hösten och vintern.
ÄLDRE PÅ
SCENEN
REGERAR!
TEXT: ANNA HÅKANSSON
Befolkningen blir äldre, skådespelarna blir äldre och publiken
blir äldre. Hur lever scenkonsten upp till de nya krav som ställs
när gammal är äldst?
D
en åldrande kroppen har de
senaste åren tagit allt större
plats på scenen. Folkoperans Carmina Burana med
kvinnor i åldern 80 plus
i centrum avslutade sin
spelperiod med föreställningar på ett utsålt
Globen. På stadsteatrarna runt om i landet
har Carin Mannheimers pjäser om att bli
och vara gammal slagit publikrekord.
Publiksuccé är ledordet när produktion
efter produktion intar de stora scenerna.
Det är inte för inte som teatrarnas publikhav skämtsamt kallas för bomullsfälten.
Det äldre publikunderlaget har i och med
40-talisternas så kallade köttberg också ökat
markant. Som en generation fostrad i ett välfärdssamhälle vet de även att ställa krav på
sin tillvaro. På scen avspeglas det i att porträtten av äldre inte bara blir fler, utan också
mer normbrytande. Om äldre skådespelare
tidigare placerats i mer eller mindre perifera
roller som mysiga mormödrar eller griniga
18 För henne är representatiogamla gubbar handlar det nu
nen av äldre på scen central.
om människor som tar för sig,
– När jag började som chef på
förälskar sig och har sex.
Göteborgs stadsteater utlovade
Anna Takanen är sedan 2014
jag en satsning på äldre skådeteaterchef på Stockholms stadsspelare och beställde bland anteater där höstprogrammet 2015
nat Carin Mannheimers trilogi
pryddes av Yvonne Lombard,
där båda första delarna hade
86, och Meta Welander, 91.
urpremiär i Göteborg.
Hon understryker den äldre
Anna Takanen föredrar
skådepelarens betydelse för
Anna Takanen
ordet erfaren framför äldre och
teatern.
menar att yngre skådespelare
– Erfarna skådespelare är
har mycket att lära av erfarna vad gäller
kungliga i det att de har byggt upp en relaexempelvis textbehandling. Det naturliga
tion sin publik, vilket inte sker i en handtonfall som eftersträvas på film och tv är inte
vändning. Det väcker också ett stort gensvar,
nödvändigtvis det bästa på teatern.
konstaterar hon.
– Även om en erfaren skådespelare fysiskt
kanske har sina begränsningar finns det
ANNA TAKANEN SER inte någon tydlig teningen så snabb i momentet text, tolkning
dens att teaterpubliken åldrats utan menar
och publikmöte.
att teatern alltid haft en erfaren publik.
Den konstnärliga praktiken menar Anna
– Teater är inte bara en ungdomskultur.
Takanen är någonting som sällan formuleDet är kvinnor 50 plus som bär upp kulturras. Äldre skådespelare, inte minst kvinnor,
institutionerna.
SCENEN 1 2016
TRE FRÅGOR
Sven Wollter
har getts alltför få möjligheter att dela med
sig av sina arbetsmetoder.
– De som är födda på 30- och 40-talen
har betraktat skådespeleri som en tyst
kunskap. Skådespeleri är ett hantverksyrke
där de erfarna skådespelarna också utgör vår
kunskapsbank.
Under hösten och vintern har Sven
Wollter, 82 år, turnerat runt i Sverige med
Riksteaterns Aftonens ämne KÄRLEK. I den
pjäsen spelar han mot Siw Malmkvist, 78.
Med en karriär som sträcker sig över film, tv
och teater, från 50-talet fram till i dag utgör
han i allra högsta grad del av den kunskapsbank Anna Takanen refererar till.
När Sven Wollter spelade Kung Lear 2013
sågs den som hans farväl till teaterscenen.
Sedan dess har han medverkat i inte mindre
SCENEN 1 2016
Vilken är din största
teaterupplevelse med en
äldre skådespelare?
– Carl-Gustaf Lindstedt
i Bo Widerbergs En handelsresandes död. Fast jag
såg den bara på tv, aldrig
på Dramaten. Där fanns
något tungt, tragiskt och
komiskt.
Har du någon drömroll
som du ångrar att du
inte fått spela?
– Jag är inte konstrue-
rad så att jag längtar efter
drömroller. Jag har fått
göra så mycket här i livet.
Liksom alla skådespelare
älskar jag Tjechov och
jag har spelat i de flesta
av hans pjäser, men inte
Onkel Vanja. Det hade
jag gärna gjort, men jag
ska verkligen inte klaga
över vad jag har fått göra
i mitt liv.
Har du någon favoritpjäs på temat åldrande?
än tre andra uppsättningar.
– Kung Lear var mitt farväl till just
Stockholms stadsteater. Nu gör jag min
avskedsturné med Riksteatern. Sverige ligger
inte vid Sergels torg eller Nybroplan utan
på ställen som Stenungsund eller Falsterbo.
– Kung Lear är den allra
bästa, men den roll jag
och min son skrev till när
vi bearbetade Drömspelet
för Norrbottensteatern
ligger inte långt därefter.
I stället för Indras dotter
presenterade vi Drömmaren, en gammal människa
som försöker genomskåda sitt liv. Det var en
underbar föreställning
som fick nästan något
testamentalt över sig.
Min första turné var sommaren 1954 när jag
var 20 år gammal, berättar han över en kopp
kaffe på ett anrikt konditori i Stockholm.
Sven Wollter menar att prestationen
förändras i det att man begär mer av sig
själv som äldre, samtidigt som man är mer >>>
19
BENGT WANSELIUS
URVAL:
FÖRESTÄLLNINGAR MED
ÄLDRE ARTISTER I
LEDANDE ROLLER VÅREN 2016
När Michail Barysjnikov och
Ana Laguna 2007 dansade
i uppsättningen Ställe på
Dansens Hus, blev dansar­
nas ålder mycket uppmärk­
sammad.
DRAMATEN
Fanny och Alexander
Med bland andra Hans Klinga 66 och Irene
Lindh, 70.
Och ge oss skuggorna
Örjan Ramberg, 67 spelar mot Lena Endre,
60.
UPPSALA STADSTEATER
Kung Lear
Med Marie Göranzon, 73, i titelrollen.
KLARA G
GÖTEBORGS STADSTEATER
När Kulturhuset Stads­
teatern presenterar sitt
vårprogram väljer de att ha
de erfarna skådespelarna
Kajsa Ernst och Ann Petrén,
aktuella i En rackarns
långhelg, på omslaget.
Det bästa hos människan
Med Carina Boberg, 63, Marie Dellskog, 58
och Johan Karlberg, 61.
Fadren
Med Johan Karlberg, 61.
Driving Miles
Med Sven Wollter, 82.
KULTURHUSET STADSTEATERN
”DE HAR SETT POTENTIALEN I VAD EN ÄLDRE,
ERFAREN OCH MYCKET ANVÄND KROPP KAN
ÅSTADKOMMA. TILLSAMMANS SKAPAR VI DELVIS
ETT ANNAT SPRÅK.”
>>> tolerant mot sina egna svagheter. Man har
bevisat det som behöver bevisas.
– Jag är en kapabel skådespelare. Det kan
ingen ta ifrån mig. Det har jag varit i 60 år
och det är skönt.
Frågan är om Sven Wollter någonsin
kommer att sluta arbeta. Efter två självbiografiska böcker, romandebuterar han
i februari med romanen Hon, han och
döden. Samma månad har han premiär med
Henning Mankells pjäs Driving Miles på
Göteborgs stadsteater.
Samtidigt är tankarna kring döden och
åldrandet centrala.
– Strindberg skriver vackert om att vi lider
under det faktum att vi blivit födda. Livet
har bara en utväg, döden. Det är också det
20 som gör oss till människor. Livets ändlighet
är fantasins utgångspunkt. Det är i alla fall så
jag tycker, säger Sven Wollter.
På operascenen har vi redan hunnit vänja
oss vid äldre i yngre roller och till sommaren ikläder sig Anna Larsson, som fyller 50
samma år, rollen som Carmen på Dalhalla.
Inom dansen har det delvis sett annorlunda
ut då dansare pensionerats tidigt. Det är nu
på väg att förändras och äldre dansare syns
allt oftare på scen.
Professorn och hovdansaren Ana Laguna
fyllde 60 år förra året och har en lång internationell karriär bakom sig i bland annat
Cullbergbaletten. Hon är dubbelt aktuell i
Julia och Romeo, med vilken hon åker på
USA-turné till våren, och dansfilmen Yxa
som också framförs på scen, senast på ett
gästspel i Paris. Båda i koreografi av maken
Mats Ek, 70.
– Som äldre dansare har du framför allt en
fysisk begränsning. Först när du accepterat
den för dig själv kan du utvecklas, gå vidare
och göra något nytt, säger hon.
I mitten av 90-talet ville Cullbergbalettens
ledning att hon skulle återupprepa sin roll
i Giselle.
– För mig var det otänkbart eftersom jag
visste att jag aldrig skulle kunna komma upp
till den nivå jag hade tidigare. Vem skulle
vinna på det? Inte publiken, inte verket, inte
ledningen av kompaniet. En dansare som
Michail Barysjnikov, som jag arbetat mycket
med, fortsätter att dansa, men anpassar sig
efter sina begränsningar, lägger till sin kunskap och hittar med det nya möjligheter.
Trots all sin kunskap och erfarenhet konstaterar Ana Laguna att hon är i en ständig
läroprocess.
– Det du gör måste skapas på nytt varje
gång du jobbar och ska stå på scen. Där
spelar det ingen roll vilken ålder du befinner
SCENEN 1 2016
dig i eller hur mycket kunskap du har.
Hon menar att hon haft tur som fått arbeta med olika koreografer utifrån sina egna
möjligheter och begränsningar.
– De har sett potentialen i vad en äldre,
erfaren och mycket använd kropp kan åstadkomma. Tillsammans skapar vi delvis ett
annat språk, konstaterar Ana Laguna.
Men utvecklingen mot allt äldre skådespelare och dansare är inte enbart positiv,
menar Margareta Sörenson, författare och
mångårig scenkonstkritiker på Expressen
kultur. Hon är skeptisk till storsatsningarna
som spelas på stora scen för en äldre publik.
– Teatrarna tillfredsställer den äldre publikens speglingsbehov genom att sätta upp anpassade pjäser av Marie-Louise Ekman eller
Carin Mannheimer. Därmed sviker de den
yngre publik de såväl behöver. Varför göra
den uppdelningen? En pjäs som Farmor och
vår herre handlar ju lika mycket om en ung
person, säger hon.
Hon menar vidare att representationen av
äldre kroppar på scen ibland kan gränsa till
det spektakulära.
SCENEN 1 2016
– När man ser en del riktigt gamla skådespelare på scen är det med hjärtat i halsgropen. Kanske publiken vill se ”sin” skådespelare, men man lämnar ut människan bakom
rollen på ett obarmhärtigt sätt, anser hon.
Samtidigt medför äldre skådespelares gestaltningar enligt Margareta Sörenson oftast
något tillåtande och befriande.
– Utseendekraven är delvis satta ur spel
och det finns ett annat utrymme att ta in
friare drag i sina rolltolkningar. Hon menar
att det alltid funnits roller för skådespelare
långt över pensionsåldern. Den ökade representation vi ser i dag handlar om att äldre
överlag mår mycket bättre.
– Dagens 70-åringar kan jämföras med
50- eller 60-åringar för trettio år sedan. Se
bara på Lena Endre eller Irene Lindh som
nyss fyllt 60 respektive 70. De spelar för fullt
och ses i alla typer av roller.
I denna allmänna folkhälsotrend har dansarna enligt Margareta Sörenson gått före.
– Dansare blir ofta väldigt gamla. Butohdansens grundare Kazuo Ohno dog när han
var 103.
Farmor och vår herre
Med Yvonne Lombard, 86, och Meta
­Welander, 91.
Pappan
Med Peter Andersson, 62 i titelrollen.
Fröken Rosita
Med bland andra Anita Ekström, 72, Ingvar
Hirdwall, 80 och Gunilla Nyroos, 70. I regi
av Thommy Berggren, 78.
Fosterlandet
Med bland andra Birgitta Ulfsson, 87 och
Iwar Wiklander, 76.
DANSENS HUS
Vader (Far) gästspel med dansare över 70
av belgiska kompaniet Peeping Tom. I samband med detta arrangeras en workshop för
pensionärer med koreografen Björn Säfsten.
PÅ TURNÉ
Mannen som blev ensam
Monolog med Michael Segerström, 71.
ÖVRIGT
Livet på teatern, bok av kulturjournalisten
Stig Hansén i samtal med tio äldre kvinnliga
scenkonstnärer.
21
Att du gillar att se ridån gå upp utgår vi från.
Men vilken typ av teater är det egentligen som får
dig att andas lite snabbare? Svara på vår quiz!
En bra början. Men vilket slags teater? Det finns nära nog lika
många teaterformer som underbetalda kulturarbetare, och nya
dyker upp hela tiden. Om du vill verka någorlunda upplyst, lär
dig namn och innebörd på åtminstone fem av dem.
JA
Brukar du hålla dig vaken
då skådespelarna i timmar
står och talar blankvers
från scenen?
JA
Känner du dig bekväm med
att involveras i föreställningen när du går på teater?
NEJ
NEJ
Ett sundhetstecken. I postdramatikens tidevarv är det tämligen omodernt med regelrätta klassikertolkningar som har dramatisk
båge och narrativ. Vänd dig till regissören
med bearbetningsförslag!
Anser du det vara ett
otyg att göra teater
eller musikal av kända
böcker och filmer?
JA
Ser du med förakt på
människor som kallar
den skotska pjäsen för
Mac Beth?
Du är onekligen puristisk.
Kanske borde du läsa
teatervetenskap? Där finns
gott om gamla teaterstofiler
som är experter på Dionysosfester eller symboliken i
Strindbergs kammarspel.
JA
JA
Du är i gott sällskap. Men det är
bara att gilla läget. Kanske kan du
gå en kurs i improvisationsteater
för att släppa loss din inre clown?
Kul. Bäst chans har du att lyckas om
du har annan bakgrund än svensk
vit medelklass. Sedan den svenska
teatervärlden äntligen lärde sig
innebörden av uttrycket colorblind
casting är alla teaterchefer ängsligt
ute efter mångfald.
Utmärkt, men se upp så att du inte blir
en av dem som vältrar sig i psykologisk
realism och igenkänning och glömmer
bort den politiska kontexten.
NEJ
Har du själv
regiambitioner?
Hard core. Men är du inte onödigt
reaktionär? Att tolka litterära eller filmiska klassiker med tydliga
samtidskommentarer är en tydlig
trend – tänk bara på regissörer/
koreografer som Birgitta Egerbladh
och Benke Rydman.
NEJ
NEJ
NEJ
KONSTRUKTÖR: ANNA HEDELIUS
Imponerande! Det finns kritiker
som sovande har suttit sig igenom
helaftnar på Dramatens stora scen,
men ändå vågat sig på att recensera
i rikspressen efteråt.
Skönt, du är ännu inte bortom
räddning! Bara du är tydlig med
att du har läst/sett förlagan och på
ett smart sätt förhåller dig till den
i eftersnacket klarar du dig ur det
hela utan att verka ytlig.
GILLAR DU TEATER?
Det gör inget alls. De flesta människor i teaterbranschen hatar teater och missar inget
tillfälle att berätta om det. Att älska teater
är för amatörer.
NEJ
Är du rädd
för känslor?
JA
Vem är inte det? Försök att se teatern
som en arena där du kan uppleva utan
att utsättas! På teatern kan du känna
igen och spegla dig själv samt bearbeta
dina relationer med andra – inte bara
om du pysslar med forumteater.
Anser du att teater kan
förändra världen?
Fint, låt oss hoppas att du definierar dig som något annat än en
vit medelålders man. De flesta
uppsättningar i Sverige, i synnerhet
på de stora scenerna, regisseras
fortfarande av sådana.
JA
Bra. Visserligen blir det allt vanligare
med devising, vilket (oftast) betyder
att kollektivt improvisera sig fram
till en föreställning utan manus. Men
vi måste också bereda plats för alla
nya dramatiker som spottar ur sig
berättelser.
NEJ
JA
Men hallå! Har du varken hört talas
om Suzanne Osten, Fria Proteatern
eller Scum-manifestet? Det kanske
är dags för dig att lämna bekvämlighetszonen och gå på något annat
än den årliga familjeföreställningen
till jul?
Bra. Men akta dig så att du inte börjar
låta som de politiker som menar att
teatern har ett existensberättigande
bara om den är nyttig.
Vill du bli en mer
vidsynt människa?
JA
Du är modig! Men ingalunda unik.
Interaktiv teater börjar bli vardagsmat. Och precis när vi vant
oss vid site specific är nästa benämning på tapeten – immersive
theatre. Ingen vet riktigt vad det
betyder, men klart är att du kliver
in på en arena där skyddsnäten
mot utsattheter är obefintliga.
JA
Har du själv
skådespelarambitioner?
Är du intresserad
av någon annan
än dig själv?
Nyfiken och öppen. Det är
en tillgång i teatervärlden,
där folk som påstår att
de har läst Strindbergs
samlade verk givetvis ljuger. Ingen som samtidigt
vill behålla sin position i
branschen skulle någonsin
hinna det, inte minst regissörerna.
NEJ
Har du sett något
nyskrivet den senaste
månaden?
Är du nyfiken
på mer teater?
JA
NEJ
JA
Skönt. Världen är
full av självupptagna
konstnärssjälar, som
använder scenen som
sin privata terapisoffa.
Tur att du inte är en av
dem!
NEJ
NEJ
VAD VÄNTAR
DU PÅ?
Hopplöst fall – men vi tror att
du ljuger. Varför läser du annars den här tidningen?
Okej, vi ger upp.
Släng tidningen
och gå på bio i
stället!
NEJ
NEJ
Ligger det något
i vårt föregående
påstående?
Boka din teaterbiljett
redan i dag! För aktuell
Riksteaterrepertoar
se www.riksteatern.se
JA
JA
22 SCENEN 1 2016
SCENEN 1 2016
23
V
ad händer inom den samtida dansen?
Blickar man ut över Sverige och övriga
Europa blir det snabbt uppenbart att det
rör på sig. I flera bemärkelser.
Fast först är det viktigt att stanna upp
och komma ihåg att samtida dans inte är ett enhetligt
begrepp. Det gör Virve Sutinen, tidigare chef på Dansens hus i Stockholm som nu är konstnärlig ledare för
Tanz im August i Berlin, en av Europas främsta och
största festivaler för samtida dans som lockar tusentals besökare under ett par veckor i augusti varje år.
– Säger man dans tänker väl många på balett. Men
det finns så många trender och så olika estetiska
världar, understryker hon.
Det går ändå att peka ut tendenser. Redan den legendariska, tyska koreografen Pina Bausch arbetade i
flera av sina verk med äldre dansare, som i Kontakthof
från 1978. Och just det, att använda sig av dansare i
varierande åldrar, tilltar nu. Det är en del av hur dansen fortsätter att vara tydligt normkritisk, på samma
sätt som med hur män och kvinnor skildras på scen.
– Man tänjer hela tiden på gränserna. Vad händer
med dans om jag tar det på det här hållet? Om jag
jobbar med amatörer? Vad händer om jag använder
80 år gamla dansare? Då blir det något annat, säger
Virve Sutinen som betonar att fler i publiken kan känna igen sig när inte bara yngre kroppar ges utrymme i
föreställningarna.
GRÄNSLÖS
DANS
CRISTINA CAPRIOLI
TEXT: LINA KALMTEG ILLUSTRATION: JENNY LUCANDER
En av Sveriges främsta koreografer, grundade 1998 den egna oberoende dansgruppen
CCAP. Professor i koreografisk komposition. Har förutom runt 30 egna verk med
CCAP initierat och startat en mängd olika
projekt som symposiet Weaving politics som
började som ett stort seminarium i Stockholm, men nu fortsätter som Choreo-drift,
på turné runt om i världen.
Den samtida dansen ger plats åt alla slags kroppar
i alla åldrar. Scenen har spanat ut i Danseuropa
och hittat en konstart i framkant som ständigt
ifrågasätter sig själv.
24 SCENEN 1 2016
SCENEN 1 2016
VIRVE SUTINEN
Det kan också handla om hur kroppar med olika
funktionsvariationer rör sig på scenen. Ett exempel är
brittiska Claire Cunninghams solo Give me a reason to
live som i vår visas på Dansens hus i Stockholm. Cunningham har själv en funktionsvariation, vilket hon
använt sig av i sina hyllade föreställningar.
Det här är även något som den framstående
koreografen Cristina Caprioli ägnat sig åt i projektet
Kroppsfunktion.
– Det är ett övergrepp när man påstår att de som
har funktionsnedsättningar ska välkomnas till det
fina rummet och dansen. Jag menar tvärtom. Vi ska
integreras i dem och inte tvärtom, förklarar Cristina
Caprioli, som är konstnärlig ledare för det egna kompaniet CCAP.
En annan tydlig strömning är att många yngre dansare visar en ökad medvetenhet om danshistorien. De
går tillbaka och inspireras av tidigare föreställningar
och tekniker.
Gabriel Smeets, konstnärlig ledare på Cullbergbaletten, noterade med glädje den respons som kompaniet
fick från yngre koreografer för höstens stora premiär,
Figure a sea, av den amerikanska kultkoreografen
Deborah Hay i samarbete med den lika ikoniska
musikern Laurie Anderson. Han ser det gensvaret som
ett exempel på ett tilltagande fokus på fysikaliteten och
koreografin i sig.
– Det finns ett nytt intresse för kroppen och dansens >>>
Sedan 2014 konstnärlig ledare för Tanz im
August, en årlig festival för samtida dans i
Berlin. Tidigare bland annat vd och konstnärlig ledare för Dansens hus i Stockholm
(2008–2013) och chef för Kiasma-teatern
och ansvarig för scenkonstprogrammet
på konstmuseet Kiasma i Helsingfors
­(1998–2008).
GABRIEL SMEETS
Konstnärlig ledare för Cullbergbaletten
(som är en del av Riksteatern) sedan maj
2014. Från 2006–2014 konstnärlig ledare
för SNDO, The School for New Dance Development under The Amsterdam School of
the Arts/Amsterdamse Hogeschool voor de
Kunsten. Tidigare även dansredaktör för det
holländska månadsmagasinet TM (Theatermaker). Har utvecklat och modererat flera
symposier om dans.
25
URBAN JÖRÉN
ANNA HUERTA
Dansarnas böljande
rörelser i Cullbergbalet­
tens Figure a Sea har fått
många att associera till
flyktingströmmarna i
Europa.
PÅ GÅNG 2016
RIKSTEATERN RESIDENS
Med målsättningen att bidra till den samtida dansens utveckling bjuds fria
professionella koreografer och dansare in till residens hos Riksteatern i
Hallunda.
SKAPA DANS
En koreografitävling för unga mellan 15 och 21 år som uppmuntrar till eget
dansskapande och visar på den fantastiska kreativitet och kompetens som
finns hos unga. Tävlingen arrangeras årligen via SRD-Samarbetsrådet för
Regional Dansutveckling. Vinnarna från åtta regionaltävlingar möts i en
riksfinal i Hallunda, Stockholm, där Riksteatern är värd.
DANSMÄSSAN
29–30/1 på Dieselverkstaden i Nacka och Danscentrum i Stockholm. Under
fredagen pågår ett intensivt program på scenen då arrangörer kan se
utdrag ur föreställningar för barn, unga och vuxna. Lördagen erbjuder möjlighet till fördjupning om arrangörskap och dansens konstnärliga processer
och avslutas med samtal och mingel. Dagen arrangeras av Danscentrum
Stockholm och Riksteatern och är kostnadsfri.
>>>
innersta kärna. Koreograferna tar med sig saker från
historien till nutiden och framtiden. Inte så att man
upprepar sig, utan mer för att checka av det som har
varit, säger han.
VIRVE SUTINEN HAR slagits av att många utforskar
vad som händer med människan i en alltmer teknisk
och naturvetenskapligt präglad värld.
– Det är en hel del ”man against machine” och
föreställningar som ställer frågan om vi är smartare än
datorerna. Det kan låta banalt, men blir väldigt intressant på scenen.
Ett exempel är schweiziska Gilles Jobin, som i sitt
verk Quantum gör dans av fysik, inspirerat av att han
tillbringade tre månader i ett konstnärsprojekt på
kärnfysiklaboratoriet Cern i Schweiz.
Cristina Caprioli lyfter fram en annan tydlig riktning: att den dans som nu tar form på de fria scenerna
inte passar de gamla strukturerna och föreställningslokalerna.
– Den normkritiska aspekten är så stark nu. Det
handlar om att inte bara bekräfta det som förväntas,
utan att också föreslå ett annat sätt att se på kropp.
26 Föreställningsformatet förändras också. Det räcker
inte längre att man kan komma en gång, se en föreställning på en timme med paus emellan och sedan gå
hem och vara nöjd.
– Flera av mina senaste produktioner platsar inte
inom rummen som redan är så väldefinierade: ”Här
sker dans enligt ett slags neoklassisk, neomodern
förväntan”, förklarar hon och påpekar att det gamla,
tomma kontorslandskapet i en byggnad vid Konstfack
i Stockholm, som hon jobbat i det senaste året, är en
utmärkt plats eftersom det helt saknar förväntningar.
Hon ser sitt kompanis föreställning Träd, som visats
över 200 gånger världen runt de senaste åren, som ett
typexempel på något som utmanar föreställningar om
både scenrummet och publiken.
– Den är för alla barn från 2 år, för äldre människor,
för människor med olika funktionsvariabler, av alla
sorter, både fysiska och intellektuella. Jag tror stenhårt
på att konsten har kraften och modet att iscensätta ett
möte där det via den estetiska erfarenheten sker etiska
möten på andra sätt. Och där det verkligen uppstår en
gemenskap som är oerhört tillåtande.
Kritiken mot strukturerna knyter an till en anSCENEN 1 2016
nan påtaglig trend, att dansen allt oftare lämnar de
traditionella scenerna. Gabriel Smeets betonar att
stora konstmuseer tar in alltmer dans i sina utställningssalar, som Moma i New York och Tate Modern
i London. Han nämner bland annat att en sådan som
tysk-brittiske Tino Sehgal, som tidigare jobbade på
den konceptuella dansscenen, nu presenteras på de
största museerna i världen.
– Om danskompanier hade visat de här verken
skulle de aldrig ha nått så stor publik. Det är intressant
att se hur museerna kan bidra med ett slags utveckling
som teatrar och kompanier själva inte kan, säger han.
Är de för konservativa?
– Nja, men de borde fundera mer på andra sätt att
visa dans. Och på tidpunkten för när man visar dans, det
kanske kan visas på morgonen eller 24 timmar i rad?
Så återkommer han till det där att dans kan vara
allting och att man måste visa publiken det.
– Det vi gör inom dansen ifrågasätts: Är det här
fortfarande dans? De som ser dans vill relatera till
det som de har lärt sig om dans, att det är balett eller
modern dans, ny eller gammal teknik. Men man går
inte in på ett konstgalleri och tänker: ”Åh herregud,
de målar inte med samma oljeteknik som Rembrandt
längre!”. Dansen måste frigöras från gamla antaganden.
Både Virve Sutinen, Gabriel Smeets och Cristina
Caprioli framhåller samtidigt att dansen på många
sätt är mer risktagande i dag jämfört med för tio år
sedan.
– Fältet är otroligt starkt och vitalt. Det är hoppfullt
SCENEN 1 2016
>>>
SEX FRÅGOR TILL:
Aina Florin, teaterkonsulent på
Riksteatern Väst, där man förra året
startade ett dansnätverk för att öka
föreningarnas intresse för dans.
Hur kom ni på idén med ett dansnätverk?
– Vi såg faktiskt behovet ungefär samtidigt som
Riksteatern fick sitt dansuppdrag, att nå ut med mer
dans. Det arrangeras ganska lite dans ute i Västra
Götaland. Vi ville skapa lust att ta del av mer dans.
Ungefär en tredjedel av våra 30 föreningar ville gärna
vara med. Första träffen var det många som berättade
att de inte visste någonting alls om dans. Då är det
spännande att man ens vill vara med!
Vad gör ni när ni ses?
– Vi tittar på dans tillsammans och har samtal om
det vi har sett. Tanken är att vi inte ska prata om hur
man arrangerar dans, att det är fel att börja i själva
frågan om att det är svårt. Vi tror inte att lusten skapas genom att lära sig att man måste ha en tvättmaskin om man ska ta emot en dansgrupp, utan genom
att få se och prata om dans.
Vilka fördomar finns det om dans som gör att det
inte arrangeras?
– Att man inte har resurser till det och att det inte
lockar publik. Vissa tycker att det är svårt också.
Vad är viktigt att förklara för arrangörerna?
– Att man kanske måste tänka lite utanför vanliga
publikgrupper och fundera på nya samarbetspartner.
Ibland kan dans likna mer konst, då kan man göra
något mer för en konstpublik. Eller för en publik som
är intresserad av rörelser på olika sätt, snarare än
den vanliga teaterpubliken.
– Sedan handlar det mycket om lusten. När den
skapas hos arrangören själv är det lättare att själv
hitta publik. Det kan också vara så att några som är
med kommer fram till att de inte kan arrangera dans
hos sig, men att de kan ordna en bussresa för att titta
på dans.
Vad hoppas du att nätverket ska ha satt för spår
redan nu?
– Det är nog för tidigt att säga. Men om kanske
två år, då hoppas jag att fler föreningar frågar efter
dansföreställningar.
Vilken dansföreställning ser du extra mycket
fram emot i år?
– Sandra Medinas Measured moments.
27
”JAG TROR STENHÅRT PÅ ATT
KONSTEN HAR KRAFTEN OCH
MODET ATT ISCENSÄTTA
ETT MÖTE DÄR DET VIA DEN
ESTETISKA ERFARENHETEN
SKER ETISKA MÖTEN PÅ
ANDRA SÄTT.”
>>> att se hur fokuserade även de yngre generationerna är,
säger Cristina Caprioli.
LÄGET 2016 KÄNNS mer instabilt än på många
decennier ute i Europa. På teaterscenerna har det som
händer nu politiskt sugits upp relativt snabbt. Men
Cristina Caprioli irriteras av frågan om hur dansen
återspeglar det som nu syns i Europa.
– Om man förväntar sig en föreställning som berättar sagan om invandraren som drunknar på vägen till
Lampedusa ... Glöm det! För det tillhör propaganda,
låtsasengagemang som finns kvar i idén om vad en
föreställning ska förse publiken med, säger hon och
återkommer till sin käpphäst: att koreografi i sig är
politik.
Virve Sutinen poängterar å sin sida att det inte finns
en sanning för hur dansen reflekterar det som sker i
samhället just nu.
– Konstnärer har olika förutsättningar runtom i
Europa, det påverkar mycket vad man producerar. I
Norden är vi ganska privilegierade, vi kan koncentrera
oss mer på konsten. Men jag pratade till exempel
nyligen med en koreograf från Nordafrika, där är det
en helt annan situation. De kan inte bara fokusera på
frågorna om konsten, utan måste fundera på vad som
händer i samhället.
Gabriel Smeets ser nämnda Figure a Sea, som i år
turnerar vidare ute i Europa och USA, som ett exempel på hur dans kan skildra samhället. I den rör sig
dansarna som i ett böljande hav över scenen. Många
associerade till flyktingkrisen i Europa efter första
föreställningarna i höstas.
– Det händer mycket med flyktingströmmarna i
världen nu. Inget förblir detsamma, folk rör på sig,
förflyttar sig. Jag gillar att det i Deborah Hays Figure a
Sea inte är en enskild sekund som är likadan.
Den reflekterar situationen i Europa i dag?
– För mig, ja. Men den återspeglar dessutom det
speciella med dansen som konstform, att den är
efemär och förändras varje sekund. Väldigt länge sågs
det som en dålig egenskap. För saker måste vara för
evigt, i synnerhet inom konsten. Men det är en enorm
kvalitet att kunna vara så mycket i förändring och i
nuet. Dansen har den förmågan mycket mer än andra
konstformer.
RIKSTEATERNS OCH CULLBERGBALETTENS
NYA DANSFÖRESTÄLLNINGAR UNDER 2016
RIKSTEATERN:
Trans[e]ición
Afrokuabansk traditionell dans möter
hiphop, house och popping! Den svenskkubanska dansgruppen SOMOS utforskar
detta i en produktion med fyra dansare
från Kuba och Sverige.
Measured Moments
Dansaren och koreografen Virpi Pahkinen, Mugiyono Kasido och Pontus Sundset sammanlänkas i det poetiska stycket
Digambara.
En rolig och interaktiv dansföreställning
av och med koreografen och dansaren
Sandra Medina. Undersöker kroppens
anpassning till historisk makt och rasistiska stereotyper, samt testar hur sociala
instruktioner och stereotypa föreställningar påverkar oss och vår omgivning.
Before I Change My Mind
Goldberg Variations
Digambara
Koreografen Helena Franzén tar fasta på
kroppens andning och den inneboende
28 styrka andningsmekanismen ger. Fyra
dansare och en musiker i en hyllning till
den lilla människan och hennes oanade
krafter.
Ett unikt samarbete mellan den svenska
danskonstellationen Andersson Dance
och stråkorkestern Scottish Ensemble
ger ett samtida perspektiv på Bachs ikoniska mästerverk Goldbergvariationerna.
Koreografi av Örjan Andersson. Dansnät
Sverige i samarbete med Riksteatern.
CULLBERGBALETTEN:
Protagonist
I sitt nya verk koreograferar Jefta van
Dinther en självbiografi. Protagonist är
en intim berättelse om en människa, om
omtanke, vänskap och allians, men också
om isolering och distans.
Premiär på Julidans i Amsterdam i
sommar, på Dansens Hus i Stockholm i
november.
SCENEN 1 2016
RÄTT>>>
I site specific-teater har teaterhusets konventioner,
traditioner och i viss mån trygghet, lämnats. I stället
hämtas inspiration från en plats som får bidra till hur
berättelsen utformas. Platsen blir också den nya scenen.
TEXT: HENRIK EMILSON FOTO: SAMUEL UNÉUS
SCENEN 1 2015
29
>>>PLATS
PÅ UTSIDAN SER det ut som vilket kontorshus som
helst i vilken företagsby som helst i Sverige. På insidan
med, där möter vit marmor milslånga korridorer
av kontors- och konferensrum. Ja, en sak utmärker
förstås huset i Stockholmsförorten Sickla, för här har
47 skådespelare under hösten och vintern spelat upp
Satans demokrati, en bearbetning av Mästaren och
Margarita, på tre våningsplan för en publik som i egen
takt vandrar mellan rummen och tar del av föreställningen.
Satans demokratii är ett exempel på site specific,
­eller platsspecifik, teater där platsen som verket utspelar sig på har bidragit till berättelsen. När pjäsen hade
premiär i höstas var det första gången ett site specificprojekt av den storleken ägde rum i Sverige.
– Det var huset som startade själva processen för
Satans demokrati. För 1,5 år sedan fick vi erbjudandet
att ta över det, efter att jag hade berättat för ägarna om
site specific-uppsättningen Sleep no more i New York.
De sa att de hade ett hus åt oss och det var bara att
hämta nyckeln. Vi fick göra vad vi ville därinne, huset
ska ändå rivas. Vår fantasi sattes i gång av rummen,
vissa utan fönster och en del bara en meter breda, och
vi kände att vi ville berätta en historia och använda oss
av rummen, berättar Jimmy Meurling.
DUON MEURLING OCH hans medregissör Py HussWallin hade alltså fritt tillträde till sin spelplats och
har kunnat skylta och annonsera för sin uppsättning.
Riktigt så enkelt var det inte när site specific-formen
föddes på 1980-talet. Regissörerna och konstnärerna
Carina Reich och Bogdan Szyber är två av pionjärerna
inom site specific i Sverige. De är sprungna ur ett
1970-tal som de beskriver som starkt teaterdominerat,
uppdelat i institutionerna och fria grupper som i regel
hade sin egen scen att sätta upp verken på.
– Vi som kom från den rörelsebaserade teatern
hade ingen fast scen och vi var inte inne i institutionernas lokaler. Vi jobbade också med att bryta
”VI JOBBADE OCKSÅ MED ATT BRYTA
TEATERNS OSKRIVNA KONVENTIONER,
DET VAR MYCKET EN POLITISK IDÉ,
SOM DET JU OFTA ÄR.”
30 teaterns oskrivna konventioner, det var mycket en
politisk idé, som det ju ofta är. En konvention som
var väldigt stark var teaterrummet med publiken och
salongen. Tanken var att bryta gränser och dekonstruera, plocka ner och isär allt som var bekant. Samtidigt
ville vi söka oss till andra platser, säger Carina Reich.
RUNT MITTEN AV 1980-talet arbetade de med vad
som senare kom att benämnas site specific, och som
kan ses som en av de första föreställningarna i Sverige.
Platsen var Storkyrkobadet i Gamla stan.
– Det här var ju inte tillåtet på något vis. En teater
kräver utrymningsvägar och ska vara handikappvänlig och liknande. Det kunde ju inte vi erbjuda inom
site specific. Vi fick smyga in ljud, ljus och kostym
efter stängning och ta in publiken inkognito. Det
gick, eftersom vi mutade vaktmästaren med en vhsbandspelare.
Hon berättar att det senare på 1980-talet förekom
att uppsättningar flyttades från teatergolven ut till exempelvis fabriker. Men i princip handlade det endast
om att flytta en föreställning till ett annat rum, för att
ge lite krydda.
– Vi var mer renläriga och vi gjorde tvärtom. Jag
och Bogdan gick in och satte oss på platsen och kände
in rummet, dess ande och utifrån det skapade vi en
associativ berättelse. Rummet skapade berättelsen.
Precis som på Storkyrkobadet efter stängning fick
de ofta smyga med sina föreställningar som sattes
upp i en rivningskåk eller exempelvis skyddsrummet
under Katarinaberget i Stockholm.
– Allt var väldigt hemligt. På den tiden fanns det ju
inte mejl heller, vi fick göra pappersutskick och folk
fick ringa in på en telefonsvarare och anmäla sig om
de ville komma, berättar Carina Reich.
1989 KOM EN vändning som gjorde konstformen mer
officiell. Efter en recension i Dagens Nyheter och ett
visst erkännande kände Reich och Szyber att de kunde
närma sig Stockholms stad. De fick stöd av staden att
sätta upp en föreställning i ett vattentorn.
– Då var det enligt regelboken, vi fick till och med
en bajamaja för publiken. Då hade the underground
kommit overground, säger Carina och berättar att
strömningarna i Europa påminde om dem i Sverige.
Under 1990-talet etablerades genren och fick
även sitt namn. Samtidigt uppstod flera varianter av
immersive theatre, omslutande teater, och fler och
>>>
SCENEN 1 2016
Tre av site specific-genrens mest intressanta personer på plats i ett av rummen
i Satans demokrati, Sveriges första riktigt stora platsspecifika uppsättning. Från
vänster Josefin Larsson Olin, skådespelare och koreograf i Plint, regissören Carina
Reich, en av de svenska pionjärerna inom genren samt Jimmy Meurling, som har
skapat och regisserat Satans demokrati tillsammans med Py Huss-Wallin.
SCENEN 1 2016
31
JEFF BUSBY
Olika former
av site specific
Det finns flera olika varianter av site
specific-berättelser runt om i världen
där vissa är rena föreställningar och
andra mer en upplevelse. Men alla får
inspiration av och utnyttjar platsen på
något sätt i sitt uttryck.
AUDIO WALK
Här leds publiken med hjälp av en röst i hörlurar
genom berättelsen och platsen den utspelas på, utan
skådespelare. Exempelvis har ljudkonstnären Petra
Ödmark skapat föreställningen Du är inte du när jag
är försvunnen som utspelar sig i Rosendals trädgård
i Stockholm och som bland annat leder den som lyssnar genom trädgårdslabyrinten.
VIDEO WALK
Riksteateruppsätt­
ningen Plint spelas
i gymnastiksalar
runt om i landet,
och själva salen har
här en nyckelroll.
Josefine Larsson Olin
Jimmy Meurling
Carina Reich
>>> fler började experimentera med publikens nivå av
deltagande i föreställningarna. En av skådespelarna i
Satans demokrati, Anna Mannerheim, har en konstnärlig masterexamen från Göteborgs universitet och
har skrivit om och arbetat med omslutande teater.
– Satans demokrati är framför allt omslutande
teater, om man ska vara noga. Den är inspirerad av
platsen, men sedan har kontorshuset byggts om och
omformats till stor del, och flera delar av huset har
inte längre något med kontor att göra och skulle som
princip kunna spelas någon annanstans i ett annat
hus. Det genomgående är att publiken och skådespelarna befinner sig i samma rum tillsammans och att
föreställningen talar till publikens alla sinnen, som
luktsinnet, förklarar Mannerheim.
Hon berättar att även i en platsspecifik eller omslutande uppsättning kan skådespelarna arbeta med
32 den så kallade ”fjärde väggen”, eller utan fjärde vägg
då de ”ser” publiken och tar in dem i spelet. I Satans
demokrati spelar hon och de andra skådespelarna med
den ”fjärde väggen” mentalt intakt, trots att publiken
kan vara så nära som några centimeter ibland. För så
kan arbetsförhållandena se ut i en site specific-föreställning, sittplatser kan helt saknas och publiken kan
hovra runt skådespelarna som kan ha ett 360-graders
spelfält.
En sådan 360-gradersuppsättning är Plint, en skolföreställning som börjar turnera i mars och som äger
rum i gymnastiksalens befintliga miljö med ribbstolar
på väggarna, tjockmadrasser, bockar, bollar och den
där speciella lukten. Publiken bär hörlurar och tar del
av dels inspelade repliker och ljud, dels skådespelarnas
dialog live när de rör sig genom salen och handlingen.
Josefine Larsson Olin är skådespelare och koreograf i
Plint.
– Det är väldigt speciellt att vara så fysiskt nära de
man spelar för. Jag upplever att vi skådespelare blir
mer sårbara men också att vi kan komma närmare
med materialet, att vi kan nå publiken på ett annat sätt
än på en vanlig scen. Förhoppningsvis får närheten
dem att identifiera sig med karaktärerna men också
göra att de känner sig mer delaktiga i det som händer,
säger hon.
JIMMY MEURLING BERÄTTAR att i Satans demokrati,
där publiken själva väljer vilket rum de vill titta in i,
kan en skådespelare agera utan publik, eller med ryggen mot dörren ovetandes om någon ser på.
SCENEN 1 2016
SMALL METAL OBJECTS
Australiensiska sällskapet Back to Back Theatres
föreställning använder staden och dess invånare
som scen och kuliss, exempelvis en pendeltågsstation. Publiken sitter på en läktare med hörlurar och
ser skådespelarna röra sig bland stadens vanliga
medborgare.
Likt en audio walk, men i stället för bara ljud kan
publiken hålla upp sin läsplatta eller mobil och då se
bilder av miljön de befinner sig i, fast omarbetade.
Konstnärerna Janet Cardiff och George Bures Milles
har till exempel gjort en video walk på den gamla
tågstationen i tyska Kassel.
PSYCHO-SO-MATIC
DEATH OF A CARD HOLDER
Ett sällskap som skapar föreställningar där publiken
kan vandra omkring i en lokal och ta del av handlingen
där de själva vill. För föreställningar som Sleep No
More som utspelar sig på McKittrick Hotel i New York,
har rummen kulisser som designats speciellt för föreställningen. I vissa fall kallas denna typ av föreställning omslutande teater.
En uppsättning som sattes upp 2010 i shoppinggallerian Nordstan i Göteborg. Handlingen rör sig kring
fem skådespelare vid en bankomat mitt i folkvimlet.
Publiken köpte biljetter i form av hörlurar och kunde
därmed höra repliker och röra sig fritt runt spelplatsen.
– Skådespelaren kan också ha en publik på 25 personer som tränger ihop sig inne i ett tio kvadratmeter
stort rum och där de inte kan röra sig enligt regin,
förklarar han och berättar att det ställer stora krav på
ensemblen som till stor del var ovan vid spelformen,
men som upplevt den som spännande och positiv.
PÅ EN TEATER målas en värld upp med hjälp av
kulisser, ljus och ljud.
Blir upplevelsen mer verklig när publiken befinner
sig i site specific-miljö?
Larsson Olin svarar:
– Det kan bli verkligt på olika sätt. I ett teaterrum
kanske man använder olika symboler och koder för
att få publiken att fantisera. När man spelar på platsen
där det faktiskt händer så befinner man sig fysiskt i
verkligheten. Och genom det kan man reflektera över
vad som sägs och görs i rummet. Jag kan tänka att
det ger en mer påtaglighet; där är plinten där jag själv
har hoppat och alltid fastnat på den där jävla kanten.
I pjäsen pekar vi också ut olika platser i rummet; det
var där du skrattade åt mig, det var där jag missade
bollen. Vi kan fysiskt peka ut platser där det har hänt
SCENEN 1 2016
Chicagobaserade Walkabout Theatre sätter upp sina
pjäser där de vill, som en tvättomat för Psycho-soMatic eller Downsize som utspelade sig på damtoan
på restaurangen The Grammercy.
PUNCHDRUNK
”NÄR MAN SPELAR PÅ PLATSEN DÄR
DET FAKTISKT HÄNDER SÅ BEFINNER
MAN SIG FYSISKT I VERKLIGHETEN.”
och förhoppningsvis får det barnen att tänka och
reflektera över saker de har sagt och gjort i rummet.
Josefine Larsson Olin, med stor vana av klassrumsteater, ser att site specific-formen, liksom det
traditionella teaterrummet, har en stark framtid.
Jimmy Meurling och Py Huss-Wallin har möjlighet att
använda huset i Sickla i 1,5 år till och ett tiotal idéer de
laborerar med efter Satans demokrati.
Carina Reich och Bogdan Szyber har däremot
arbetat på teatrar på senare år, men på site specific-vis.
De har inspirerats av teatern och låter teatern vara
deras specifika plats, precis som Storkyrkobadet och
vattentornet en gång var. Låter det snurrigt?
– Ja, vi har liksom tagit det varvet runt, skrattar
hon.
33
I KULISSEN
Yamam Al Zubaidis upp­
drag är att skapa struktu­
ren för Riksteaterns arbete
med jämlikhet.
VERKSAMHETSUTVECKLARE
”SKAPAR VI GODA
FÖRUTSÄTTNINGAR
FÖR JÄMLIKHET?”
YAMAM
AL ZUBAIDI
Ålder: 45 år.
Bor: I Stockholm.
På Riksteatern: Sedan 2015.
Bäst med jobbet: Kombinationen av jämlikhet och scenkonst
– den är oslagbar för mig. Dessutom är jämlikhetsarbetet en
framtidsfråga för Riksteatern,
både som kulturinstitution och
folkrörelse. Det nya Sverige ser
annorlunda ut och scenkonsten
ska ju återspegla verkligheten.
Ser fram emot i vår: Ungefär
lika med på Dramaten (som jag
råkade missa tidigare).
vinstdriven utan en värdebaserad organisation
är en klar fördel i sammanhanget. Det ger goda
förutsättningar för att bli en förebild i jämlikhetsfrågorna för hela kulturbranschen, säger han.
Ett vanligt misstag som ofta begås när en
verksamhetsutvecklare tillsätts är att tro att
denna person ensam har alla lösningar. Yamam
är erfaren nog att inte falla i den fällan.
– Det här arbetet kan inte utföras av en enda
person, det stora arbetet måste göras av organisationen. Jag kan bidra till att skapa strukturen
för Riksteaterns arbete med jämlikhet, att vi har
samma förhållningssätt var än i organisationen
vi befinner oss. Vi måste tänka i samma termer.
Ha samma betydelse för de ord vi använder.
Varför är det viktigt?
– Ta ordet mångfald. Det finns ingen offentlig definition av ordet. Ofta frågar man: ”Vad
betyder mångfald för dig?”. För en del betyder
det främst mångfald av etnicitet. Andra tänker
kanske på funktionalitet eller ålder. Det finns en
risk i det, att ha olika bilder i huvudet när man
pratar om samma ord. En första uppgift för oss
är att spika en begreppsapparat.
Tror du att Riksteatern måste förändras
mycket för att nå jämlikhetsmålen?
– Ja, det tror jag. Men förändringen måste
ske, inom varje yrkesgrupp och funktion, var
och en av oss måste fundera på vad som kan göras annorlunda. En stor fördel är att vi inte börjar från scratch, Riksteatern har redan mycket
som främjar jämlikhet. Jag tänker till exempel
på Tyst Teater och teater för olika språkgrupper.
Det är en väldigt bra grund att bygga vidare på.
För det handlar inte om att hitta på nya verksamheter. Det handlar om att fråga sig: Hur gör
vi det vi gör? Kan vi göra det på ett annat sätt?
Det är vad förändringen handlar om.
HELENA KÄMPFE FREDÉN
SCENEN 1 2016
SCENEN 1 2016
35
SAMUEL UNÉUS
34 RIKSTEATERN SKA SÄTTA tankar och känslor
i rörelse hos alla, överallt. Gott så. Men vilka är
”alla”? Och vad menas egentligen med ”överallt”?
Yamam Al Zubaidi har till uppgift att se till att
Riksteaterns stora och ambitiösa ord omsätts till
verklighet. Sedan han började som verksamhetsutvecklare i början av hösten har han börjat
arbeta med planerna att strukturera arbetet för
att se till att Riksteatern ligger i framkant inom
scenkonstområdet vad gäller jämlikhet.
– Vi måste fråga oss – skapar vi goda förutsättningar för jämlikhet? Känner alla igen sig
i de berättelser vi berättar från scenen? Det
Sverige som finns i dag är så olikt det som fanns
för 10–15 år sedan. Berättelserna är helt andra,
rösterna är mycket mer blandade. Men det är
också viktigt att se över vilka som kommer på
våra föreställningar. Det är inte alla. Och vilka
arbetar bakom scenen? Det är viktiga frågor att
ta ställning till.
I bagaget har Yamam med sig en lång yrkesbakgrund från myndighets-Sverige, där han
tidigare arbetat med utvärderingsfrågor på
en statlig utredning och senast kommer ifrån
Diskrimineringsombudsmannen. Där hade
han många olika uppgifter, bland annat som
internationell sekreterare. Han har också arbetat
många år som tolk och översättare med språken
arabiska och ryska. Däremot är det första
gången han arbetar inom kultursfären.
Den starka, svenska folkrörelsetraditionen
ger en enorm potential att ligga i framkant.
Riksteatern kan driva frågan för hela scenkonstbranschen, tror Yamam.
– Jag uppfattar att det finns ett genuint
intresse för frågorna på Riksteatern. Många
ställer relevanta frågor och man märker att det
inte bara är spel för gallerierna. Engagemanget
kommer sig av folkrörelsen – att det inte är en
BILDEN
Vad: Familjeföreställning för asylsökande
familjer.
Vem: Eva Ahlberg spelar clownen Gina i föreställningen När lillebror lärde sig räkna.
Plats: Amnegårdens äldreboende i Gullspång.
När: 27 oktober 2015.
Arrangör: Gullspångs Teaterförening.
FOTO: ANDREAS VARRO
36 SCENEN 3 2015
SCENEN 3 2015
37
VÅR LOKAL
Sedan nyinvigningen 1859 är
det mesta, som dekorationer
och plafondmålningar,
kvar i original.
SÖDRA TEATERN, STOCKHOLM
SÖDRA TEATERN BYGGDES på mitten av 1800-talet, men
blev kortlivad i sin första skepnad. Redan 1857 brann nämligen
huset ner till grunden. Det byggdes dock snabbt upp i samma
skick signerat arkitekt J.F. Åbom och sedan nyinvigningen 1859
har det stått stadigt på Mosebacke i Stockholm. Det mesta
från den tiden – dekorationer och plafondmålningar – är kvar i
original.
Efter att ha stått värd för varieténs guldålder i slutet av
1800-talet var det revyer för hela slanten på Södran under
1900-talets första fyra decennier. Men med en kärvare tid
dog revyerna ut och 1958 riskerade huset rivning. Efter en
protestaktion med Evert Taube i täten kunde huset räddas och
återinvigas 1967.
Sedan 1997 är Södran en internationell scen för musik, teater
och debatt och 2013 blev Södra Teatern ett aktiebolag helägt av
Riksteatern. Vd och konstnärlig ledare är Ingmari Pagenkemper.
”Södran” är Sveriges
äldsta teater och har
överlevt både brand
och rivningshot.
38 VISSTE DU ATT …
Det sägs att det spökar på Södra Teatern? 1873
begick dåvarande teaterdirektör Zetterholm
självmord på Södrans vind efter att ha räknat
fel på ekonomin och trott sig vara bankrutt. Det
påstås att han spökar på vinden än i dag.
SCENEN 1 2016
SCENEN 1 2016
39
SÅ HJÄLPER VI MÄNNISKOR PÅ FLYKT
Tack vare att Riksteatern är en folkrörelse finns det
livsviktiga folkliga engagemanget. Det har inte minst
bevisats den här vintern och hösten – då Riksteaterföreningar landet runt har bidragit till att hjälpa
människor på flykt. Arrangemang på asylboenden,
volontärarbete, utdelning av teaterbiljetter och
gemenskapshöjande aktiviteter är exempel på
initiativen. Här är några nedslag.
FRIDA HÜBENETTE HÖGBERG
SKELLEFTEÅ
Nyanlända flyktingar bjuds in till att vara en del av
gemenskapen i föreningen genom att arbeta ideellt
på teatern. Skellefteå Riksteaterförening är också
en del av Kulturnätverket där kulturföreningar i
Skellefteå som gått ihop för att arbeta aktivt för ökad
mångfald. Bland annat ”fyllde de hela gatan” med
teater, dans och musik från flera olika kulturer på
Skellefteå matfestival i somras.
Flera Riksteaterföreningar har även
under hösten bidragit
till en gemensam insamling till UNHCR.
KROKOM
Arrangerar Music for Life tillsammans med
Hej Främling i Nälden och Mångfald i Krokom. En stor konsert som hålls för nya och
gamla invånare i trakterna kring Krokom, för
att välkomna dem som flytt till Sverige.
GULLSPÅNG
Skänker teaterbiljetter till asylboenden och ska ha en välkomstfest
för nyanlända.
TIERP
Stort engagemang pågår just nu i Tierp
för flyktingmottagningen på Älby Herrgård. Riksteatern bjöd på gratiskonsert
för de 200 personer som bor där, varav
hälften är barn. Tierps teaterförening har
även tidigare delat ut fribiljetter till olika
föreställningar på kommunens HVB-hem
och engagerat dem genom att erbjuda
jobb på teatern.
HALLUNDA
VARBERG
Visade familjeföreställningen
Nangijala gratis. Den framfördes på
arabiska med inspelad berättarröst
på svenska.
SIMRISHAMN
Bjuder in nyanlända familjer till teaterworkshopar och till föreställningar. Bussresor har anordnats från byar i närheten
för att alla ska kunna komma, och det
är föreställningar med mer musik och
mindre prat som ska vara roliga både för
barnen och föräldrarna. I publiken brukar
de ha kring 60 personer – med detta
initiativ kom 250 personer!
40 Alla anställda har fått möjlighet att ägna
sig åt volontärarbete på arbetstid en
timme i veckan, i organisation eller nätverk som bistår människor på flykt.
VÄXJÖ
Ger teaterbiljetter till
ensamkommande flyktingbarn.
KARLSKRONA
Jobbar för mångfald via ett återkommande samarbete med en serbisk
teatergrupp som gör en uppsättning på
Karlskronas scen varje termin. Pjäsen
är på serbiska men textas på svenska.
SCENEN 1 2016
KLASSIKERN
RIKARD III
Özz Nûjen
Laurence Olivier
Typ: Pjäs Författare: William Shakespeare
Genre: Drama Premiär: 1633
Det är ett tidigt Shakespeareverk om en ganska otrevlig
karaktär och ett material som behöver mycket bearbetning. Ändå återkommer vi till Rikard III, om och om
igen.
– EN HÄST, EN HÄST, mitt kungarike för
en häst!
Efter Hamlets ”att vara eller icke vara”
innehåller nog Rikard III William Shakespeares mest kända citat. Pjäsen som
skrevs någon gång mellan 1591 och 1593,
innehåller nog också en av författarens
mest otrevliga, maktgalna, manipulativa
och mordiska tillika lögnaktiga huvudpersoner. Samtidigt är hertigen av Gloucester
charmig och attraktiv.
Det kan vara den komplexa personligheten som drar skådespelare, regissörer
och publik till att ständigt återkomma till
den krumma Rikard III. För det är ingen
enkel pjäs att sätta upp, eller att ens ta
del av. Verket kom som en uppföljare till
Shakespeares tre pjäser om Henrik VI och
handlar om Rikards kamp för att ta över
tronen från sin bror, vilket sker på ett blodigt och svekfullt sätt. För den som inte
kan sin brittiska tronföljd kan det vara
svårt att hänga med i persongalleriet.
Redan år 1700 anpassade skådespelaren
SCENEN 1 2016
Colley Cibber materialet med förtydliganden, strykningar, tillägg av scener ur sviten om Henrik VI, samt bortplockande av
ett antal karaktärer. Svenska Shakespearesällskapet beskriver det som en succé som
ersatte originalet på brittiska scener fram
till 1840. Även om de flesta uppsättningar
har återgått till Shakespeares ursprung, så
är de i Cibbers anda anpassade, justerade, delvis nedkortade, vilket tyvärr ofta
innebär att pjäsens kvinnor drabbas och
repliker eller hela roller försvinner.
NÄR ÖZZ NÛJEN nu sätter upp Rikard III
är det också i en bearbetning fritt efter
Shakespeare. Mycket fritt dessutom, för
han kommer att spela alla roller själv.
– Det är en fantastisk pjäs som säger
mycket om vår nutid och vår framtid. Anledningen till att jag gör pjäsen, är för att
jag vill göra alla roller själv. För precis som
Rikard III så är jag lika egoistisk och vill åt
hela härligheten. Helt själv, säger Nûjen.
HENRIK EMILSON
Nyligen
hittades kvarlevorna efter verklighetens Rikard III – under en parkeringsplats i Leicester. Det framgick att
det var en späd kropp, märkt av skolios
och att han tydligt hade dött av ett hugg
i huvudet.
et finns flera filmversioner av Rikard
D
III, den första är en stumfilm från
1912 och den mest kända är Laurence
Oliviers tolkning från 1955. 1995 gjorde
Ian McKellen en version satt i England
under 1930-talet. Al Pacino gjorde även
en dokumentär om uppsättningen av
Rikard III och bakomarbetet med pjäsen
Looking for Richard.
41
UTGÅNG
HT -16 & VT -17:
Dagbrott. Vardagsnära,
bitterljuvt och roligt
drama om längtan, frustration, förlust, kåthet
och gruvpolitik. HT -16.
UNGA UTFORSKAR
SITT URSPRUNG
Oförhappandes. Ronny
Eriksson är tillbaka med
en föreställning som blir
aktuell, musikalisk och
alldeles, alldeles … oförhappandes. HT -16.
Är det någon skillnad på att växa upp i glesbygd och i ett ytterstadsområde någonstans i Sverige? Hur då, i så fall? Hur påverkas
vi av var vi bor och av ortens förutsättningar?
De här frågorna undersöker Ung Scen Norr, Norrbottensteaterns scen för unga, i föreställningen Vi hänger inte här, vi går runt
som görs i samarbete med Riksteatern. Genom workshopar och
intervjuer med unga i Norrbotten och Botkyrka kommun, Stockholm, har Ung Scen Norr tagit reda på hur uppväxtmiljön påverkar
unga och deras drömmar. Utifrån detta serveras en ärlig, viktig och
aktuell föreställning om ursprung och identitet – från de ungas
perspektiv. Premiär 21 april. Från 13 år.
Tjärdalen. Sara Lidmans
hyllade roman blir
storslagen musikteater
i Carolina Frändes regi.
HT -16.
SAMUEL UNÉUS
Nina – a dangerous
story about me and
Nina Simone. Josette
Bushell-Mingo möter
Nina Simone i en musikalisk föreställning.
I samarbete med Unity
Theatre UK/Black Theatre Live UK. HT -16.
En glimt av repertoaren
Årets Anbud live bjöd på mer scenkonst än någonsin.
Riksteatern presenterade sin repertoar ända fram till 2017.
Anbud live är en årlig nationell
träff där Riksteatern visar smakprov från kommande repertoar
för representanter från landets
teaterföreningar. Och vid vinterns
evenemang på Södra Teatern
i Stockholm bjöds det på mer
scenkonst än någonsin – då
utbudet ända fram till våren 2017
offentliggjordes. Här brevid är
ett axplock av uppsättningarna.
FRIDA HÜBENETTE HÖGBERG
Good People. Rapp
amerikansk succékomedi.
VT -17.
Özz Nüjen är Rikard III.
Se Özz Nüjen göra alla
roller i det klassiska
dramat Rikard III, fritt
efter William Shake­
speare. VT -17.
Landet Inuti. Om queera
erfarenheter på svensk
landsbygd. VT -17.
Hur väljer ni vad som ska spelas på scenen?
NORMKRITISK KURS
FÖR MASKÖRER
REBECKA AFZELIUS
MARIA EDLUND
Skellefteå
riksteaterförening
RONNY WALLBERG
Ljusdals teaterförening
ELIN ERIKSSON
Hallsbergs
teaterförening
BO LINDKVIST
Värnamo teaterförening
– Det är viktigt att få en
bredd, att få med alla.
Vår publik är ofta lite
äldre, så vi vill ha något
de kan uppskatta. Men
samtidigt väljer vi gärna
pjäser som kan locka de
yngre till teatern, som
förra årets Slå pattarna
i taket.
– Vi vill framför allt sätta
upp pjäser som känns
aktuella och nutida, och
som berör. Men man
får tänka på vad som
går hem hos vår publik i
Ljusdal också.
– Folkets hus i Hallsberg
har rivits, så just nu
fokuserar vi på föreställningar som passar
mindre scener, som
kräver små medel när
det kommer till scenografi exempelvis. Just nu
tittar vi på sådant som
skulle locka unga.
– Personligen tycker
jag om lite smalare
produktioner. Vi brukar
ha en eller två sådana
varje säsong. Där det är
en upplevelse och tankar
att ta med sig hem snarare än en stor uppsättning som ska ge vinst.
42 KERSTIN
JOHANSSON
Gullspångs
teaterförening
– Det ska vara något där
vi känner ”wow”, som är
spännande och som man
berörs av. Vi tittar även
på om vi har en lämplig
lokal, vad det kommer
kosta och om uppsättningen passar vår region.
SCENEN 1 2016
Maskören Eva Rizell tillsammans
med Lyota Swainsons assistenter
Rashma Kigundu och Mariama Kah.
SCENEN 1 2016
HALLÅ DÄR …
NYTT OM SCENKONST
Med en rådande vithetsnorm även i
sminkvärlden upplever många maskörer bristande kompetens i att jobba
med skådespelare som har mörkare
hud och ibland afrohår.
I höstas bjöd Riksteaterns sektionsledare för mask och peruk, Eva Rizell,
därför in hår- och makeupartisterna
Lovette Jallow, Diarry Marena och
Lyota Swainson, att undervisa för Riksteaterns frilansande maskörer.
– Jag ordnade en workshop eftersom
jag själv tycker att jag behöver lära
mig mer om mask och peruk för våra
skådespelare som inte är vita, berättar
Eva Rizell.
Nio maskörer deltog, de flesta arbetar inom teater och film.
Sara Parkman,
som i höst
sätter upp den
feministiska
och antina­
tionalistiska
folkmusiksho­
wen Fäboland
tillsammans
med Samantha
Ohlanders.
Folkmusik och feminism, hur hänger det
ihop?
– Folkmusiken föddes i fäbodarna, en plats
som varit en del av vår historia i nära 500 år. Där
levde kvinnorna isolerade i runt fyra månader
per år med barn och djur för att djuren skulle få
sommarbete medan mat odlades på hemgården
inför vintern. Det blev ett slags matriarkat, där
flera kulturer har grundats. Mycket i den svenska
kulturen kommer alltså ur en kvinnlig tradition.
Historien om fäbodarna är en väldigt viktig inspirationskälla för oss, nästan ett slags utopi, djupt
rotad i vår historia.
Berätta om er föreställning!
– Den tar avstamp i fäbodarna, och vi lyfter
historien om dem på ett nytt sätt; berättar om
systerskap och arbetsglädje, om tradition och
historia. Vi vill lyfta kvinnliga traditioner som inte
har fått ta mycket plats i historien tidigare. De
här kvinnorna var kompositörer, improvisatörer,
stora konstnärer. De använde musiken som ett
arbetsverktyg – och musiken i sig har en massa
radikala potentialer som går helt emot mycket
annan musikhistoria och musikteori.
Hur fick ni idén till Fäboland?
– Jag har i flera år kollat mycket på vad feministisk musik är, var den finns och om det finns
feministisk musik utan text. Jag och Samantha är
ju utbildade folkmusiker båda två och upptäckte
att fäbodarna är en guldgruva. Musik skapad för
ett helt annat syfte än att sätta sig på piedestal.
Vi började läsa mycket om det och sen växte det
här fram. Vi pratar mycket om folkmusik ur ett
antinationalistiskt perspektiv också. Folkmusik
har använts från olika politiska håll men lever
och utvecklas framför allt på grund av att folk
alltid har rört sig. Under nationalromantiken
bestämdes det att det skulle vara nationalistisk musik, den kidnappades till det syftet. Men
egentligen speglar den människors rörelse. Polskan kom från Polen i och med att folk rörde sig
i Europa, nu när människor kommer till Sverige
från exempelvis Syrien, Kurdistan och Senegal så
påverkar det hur folkmusiken låter. ”No borders
no nations” är en förutsättning för den här musikens utveckling.
FRIDA HÜBENETTE HÖGBERG
43
Returadress:
Riksteatern
145 83 Norsborg
B
Porto
betalt
TEATER, DANS
OCH MUSIK
PLINT
CARL EINAR HÄCKNER
– SKÄRVOR
MEASURED MOMENTS
KATT PÅ HETT PLÅTTAK
MÄNNEN MED ROSA TRIANGEL
FINNDRAMA – ORKESTERN
RADE ŠERBEDŽIJA
PERFEKTION
LILLA RÖD
GOLDBERG VARIATIONS
EN KOMISK DEPRESSION AV OCH
MED NOUR EL REFAI
SITHARA – STJÄRNORNA
DU ÄR VÄL GOOGLEBAR, LILLE VÄN!
BEFORE I CHANGE MY MIND
TIGERN
PÅ TURNÉ
VI HÄNGER INTE HÄR, VI GÅR RUNT
EN DRUVA I SOLEN
ELDFESTEN
TVÅ KVINNOR OCH HAVET
– KAKSI NAISTA JA MERI
VAR ÄR MITT HEM?
AFRICAN ANGELS
CULLBERGBALETTEN – THE RETURN
OF THE MODERN DANCE/AGAINST
THE CURRENT, GLOW, 11TH FLOOR,
FIGURE A SEA, PLATEAU EFFECT
VI HAR MER PÅ REPERTOAREN
I Alstermo, Burträsk och Degerfors. Eller i Åmål, Ängelholm och Överkalix.
Eller någon annan av de närmare 500 platser där vi presenterar dans, teater och musik.
LÄS MER OCH KÖP BILJETTER
PÅ RIKSTEATERN.SE
Bilden: Männen med rosa triangel.
Foto: Urban Jörén. Grafisk form: Mani.