Krönika Maja Hagerman
Vilda växter, vackra visor
I
förra numret av Bygd och
natur läste jag med stor
behållning både om historia
och framtidsvisioner i
hembygdsrörelsen. En fråga som
väcktes var hur man ska locka nya
generationer. Om man ska förnyas
och föryngras så måste ju de yngre
ha möjlighet att bidra med något
nytt, något eget, ett perspektiv som
engagerar idag.
Det fick mig att fundera. Jag tror
att kvinnohistorien är viktig att ta
vara på. Även hållbarhetsfrågorna
i det nära och lokala är intressanta.
Hur människor levt i sitt landskap,
och använt både den odlade
marken och den vilda naturen där
bortom.
Tänk bara på all gammal
kunskap om vilda växter. Vad
som kunde tas till vara, rostas,
rökas eller syras till mat, kryddor,
mediciner och färgämnen. Listan
på nyttigheter är lång: hallon,
smultron, vildäpplen, nypon,
maskrosblad, hundkex, och
skogslök och hasselnötter. De flesta
vet att unga brännässlor passar bra
till soppa.
Vildvuxet på lyxkrog
Men mindre känt är att mjölke
och svinmålla, som också finns i
vägrenen, har kunnat användas i
matlagningen om man behövde.
Svinmålla kunde ge mycket mat, i
stort sett hela växten kunde ätas,
bladen som spenat och fröna kunde
malas till ett mjöl som var rikt på
stärkelse. Mjölkörtens späda skott
kunde ätas som sparris och rötterna
malas till ett mättande mjöl om
man först lät dem torka.
16
De mest exklusiva krogarna
utgår från lokala råvaror idag. Det
är endast ett litet fåtal svenska
­restauranger som har hela två
stjärnor i den anrika franska
matguiden Guide Michelin. Det är
Fäviken i Åre och Oaxens krog på
Djurgården i Stockholm. Båda lagar
de på modernt vis men med gamla
och traditionella tekniker.
Oaxen utforskar vilda råvaror i
närområdet intill Stockholms city,
på det vildvuxna på Djurgården,
och serverar granskottsolja,
maskrosblad och harsyra
tillsammans med ost, smör och kött
från hållbart lantbruk med human
djurhållning. I Fäviken följer man
årstidernas växlingar och gamla
traditioner på fjällgårdar i Jämtland.
Båda krogarna skördar från egna
odlingar och förädlar med metoder
som man återupptäckt i gammal
matlagningstradition. Torkar, saltar,
syltar, saftar och syrar och lägger
upp förråd inför den mörka årstiden.
En middag kan kosta upp till ett
par tusen kronor på båda dessa
ställen. Men jag anar ändå att
stjärnkockarna lärt sig en hel del av
hur de mest obemedlade brukat laga
sin mat. Kanske har de läst Lillian
Ryd som i flera böcker berättat om
kvinnohistoria och matlagning. Hon
har intervjuat många äldre i norra
Sverige, både nybyggarkvinnor
och renskötarkvinnor, om själv­
hushållets vardag och om hur de
tänkt kring mat och ätande. Det är
en märkvärdig nordsvensk kultur­
historia, där Ryd utforskar hur man
levt av och med naturen i Lappland
efter urgamla mönster. Den senaste
boken i raden heter Urfödan,
Bygd och naturs
krönikör MAJA
­HAGERMAN
är ­historiker,
­författare,
vetenskaps­
journalist och
TV-producent.
Hon är bl a med­
arbetare i Dagens
Nyheter och har
skrivit uppmärk­
sammade böcker
som Spåren av
kungens män,
­Tusenårsresan, Det
rena landet och
Käraste Herman
samt producerat
ett tiotal historiska
dokumentärer
för SVT.
Hemsida:
majahagerman.se
Om självhushållets mat hos folk i
Lappland, som kom förra året.
"Jag väntar
vid min
stockeld
medan
timmarna
skrida, medan
­stjärnorna
vandra och
nätterna gå."
/Dan Andersson
Längtans landskap
Sinnlighet och närvaro, exempelvis i
gammaldags matlagning, är l­ ockande.
Också litteratur, konst och musik
berättar om hur människor levt av
naturen. Tittar man noga så ser man
spår av mänskligt liv överallt i land­
skapet. Långt inne i skogen finns till
exempel spår av kolmilor. Kolningens
historia kan berättas som teknik­
historia och handla om naturresurser,
energihushållning och transport­
system. Den kan också handla om
längtan, kärlekslycka och smärta,
liv och död som i Dan A
­ nderssons
svidande vackra dikt­samling
”Kol­vaktarens visor” från 1915.
Nyligen hörde jag sångerskan och
folkmusikern Sofia Karlsson sjunga
hans ”Jag väntar…” som ”gått i arv” i
kvinnoled i hennes familj. Mormor
sjöng den för Sofias mamma, själv
fick hon höra visan när hon vyssjades
som liten.
Det var i slutet av augusti. Sommar­
konserten hade en publik på flera
hundra personer framför en upplyst
scen. Till sista numret drog Sofia
Karlsson ur elkablarna till högtalarna
och gick rakt ut till oss i mörkret med
gitarren. Alla höll andan. Långsamt
vidgades sinnena, i tystnaden kunde
vi märka suset i tallkronorna ovanför
våra huvuden. Minsta knäpp på
strängarna gick fram och Sofia sjöng
så spröda tysta toner. Inte bara på mig
rann tårarna. ●
17
