Berget
Söderåsen är liksom övriga
Skånska åsar en urbergshorst,
bildad genom förkastningar.
Med detta menas att landet på
båda sidor om åsen har sjunkit
ned och åsen har därmed kommit
att stå kvar som ett långsträckt
högre liggande område. Ett
område som dessutom vält åt ena
sidan. Förkastningsbranterna
som löper i nordvästlig-sydostlig
riktning, är genom sin branthet
skarpt avsatta mot omgivande
slättområden.
Mest framträdande är nordostsluttningen. Berggrunden består
huvudsakligen av en rödaktig
gnejs med inströdda
magnetitkorn. I åsens längdriktning löper också flera
diabasgångar. Diabas är en
mörk, vulkanisk bergart. Längs
förkastningsbranterna och i
sprickdalarna går berggrunden i
dagen på flera ställen, dock inte
så vanligt i detta område. Själva
urberget som är botten i en
mycket gammal bergkedja
(kanske 2000 miljoner år) utgör
alltså stommen i Söderåsen. En
del av urberget har omvandlats
genom år-miljoner av
jordbävningar till gnejs, vilket
egentligen är den huvudsakliga
bergarten i Söderåsen.
Efter urbergets bildande är det en
lång tidsperiod som det inte finns
några bevarade bergarter ifrån. Det
är inte förrän för cirka 550 miljoner
år sedan som den första
sedimentbergarten (avlagrad
bergart) bildades vid Söderåsen.
Under långa perioder vittrade berget
till grus och sand som under tider då
havet täckte åsens sidor packades
till sandsten. I sandsten vid
Röstånga och Hundseröd hittar vi de
äldst bevarande fossilen. Spåren av
det primitiva djurliv som levde i
sanden i form av grävspår.
Under jordens geologiska medeltid
var området till största delen täckt
av grunt hav med ett mycket rikt
djur- och växtliv. Döda djur- och
växtdelar hamnade på botten och
ruttnade i en nära nog syrefri miljö.
Senare hamnade dessa bottnar
djupare med ökat tryck från hav och
ännu senare från överliggande
landområden. I dessa "fickor"
bildades kol, olja och gas.
Förutsättningen för den nu sedan 50
år avslutade gruvepoken kring åsens
nordvästra del.
Fakta
Gnejs och granit är de bergarter
som utgör stommen i berggrunden av Söderåsen. Gnejsens
utseende kan variera beroende
på mängden olika mineral som
ingår. Den är oftast något
rödfärgad av fältspat, som
tillsammans med kvarts utgör
huvudbeståndsdelarna i just den
randiga gnejsen på Söderåsen.
Granit har ett mer kornigt eller
spräckligt utseende med
kristaller av kvarts och fältspat,
oftast med glimmermineral. På
Söderåsen är dock granit mycket
lik gnejs. Om granit består av
mycket stora kristaller kallas den
pegmatit och uppträder i
sprickor. I och kring Höjehall
har det brutits fältspat ur
pegmatitgångar.
Diabas är oftast grå eller svart.
Den är en tät bergart, som brukar
brytas under namnet svart granit.
Längs diabas-gångens kontakter
mot omgivande bergart bildas
ofta en zon med mineralet kalcit.
Diabasens kontakt med silurisk
lerskiffer kan studeras bland
annat i stenbrottet vid Möllarp i
Kågeröd.
