Geologipromenad
i och kring Trädgårdsföreningen
Välkommen till geologipromenaden
1. Geologilunden vid Naturcentrum
I denna rundvandring, där du själv bestämmer takten, träffar du på
några olika bergarter från Östergötland, spår efter senaste inlandsisen
och geologiska processer i nutid. Grupper kan boka en guidad
vandring med Linköpings naturskola. Kontakta Calluna utbildning på
Naturcentrum, telefon 013-20 62 68.
I blocksamlingen återfinns några av de många bergarter som finns i
Östergötland.
Under de lösa jordlagren finns fast berg. På många ställen ligger berget
fritt i dagen, såsom vid Belvederen. Berget består längs hela denna
vandring av bergarten granit. Varje bergart består i sin tur av ett eller
flera mineral.
Tidsåtgång: ca. 30–60 minuter.
Klädsel: Vid regn rekommenderas vattenfasta skor.
Svårighetsgrad: Några trappor och mindre backar, annars
asfalterad väg nästan hela vägen.
Vägval: En karta över promenaden finns på baksidan. Hur
du vill gå och i vilken ordning bestämmer du själv.
Granit är den bergart som dominerar, och du kan se flera olika
typer av granit i samlingen. Lägg märke till färgen och kornstorleken
(kristallerna) på de olika granitblocken.
Granit är en av de vanligaste magmatiska bergarterna i jordskorpan, och
består främst av mineralen kvarts, röd och vit fältspat samt glimmer.
Gnejs är en s.k. metamorf (omvandlad) bergart, som till stor del består
av samma mineral som granit. Lägg märke till dess ”randighet”, som
är typiskt för gnejs.
Kolmårdsmarmor är en metamorft omvandlad kalksten.
Kolmårdsmarmor är Östergötlands landskapssten.
Sandsten är en sedimentär bergart, d.v.s. sediment som genom
årmiljonerna pressats samman till en bergart. Sandstenen här
kommer från Lemunda och tillhör Visingsö-formationens sedimentära
bergarter. Sandstenen bildades för ca 700–850 miljoner år sedan
och är bildad några hundra miljoner år före de s.k. kambrosiluriska
sediment-bergarterna som dominerar på Östgötaslätten.
Naturcentrum, Lasarettsgatan 1, 582 29 Linköping.
Öppet tisdagar och torsdagar 12.00–17.00 samt onsdagar 12.00–19.00.
Tel. 013-20 62 68, [email protected], www.calluna.se.
Författad av Jörgen Svensson och
uppdaterad av Hans G. Johansson och Knut Eriksson.
Design av Jens Ayton, Calluna utbildning.
Tryckt oktober 2008.
Ordet ”kambrosilur” kommer från kambrium och silur, som är namn
på två tidsperioder under jordens geologiska historia. Kambrosiluriska
bergarter bildades under tidsperioderna kambrium, ordovicium och
silur, 600–400 miljoner år sedan.
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
Granit (Korpvallen, Vidingsjö)
Granit (Svenneby, Vikbolandet)
Granit (Slätmon)
Granit (”Salmon Pink”, Kolmården)
Granit (Kimme, söder om Väderstad)
Granit (Hult, Hycklinge)
Sur vulkanit/kvartsporfyr (Korpvallen, Vidingsjö)
8. Kolmårdsmarmor (Kolmorden)
9. Sandsten (Lemunda, sandsten tillhörande
Visingsöformationen)
10.
11.
12.
13.
Gnejs (Valdemarsvik)
Kalksten (Ljung, Ljungsbro)
Orsten (Brunneby, Borensberg)
Kalksten (Ljung, Ljungsbro)
Kalksten är en sedimentär bergart. Detta block kommer från Ljung
och ingår i den s.k. kambrosilurska lagerserien.
Kalkstenen består till övervägande del av mineralet kalkspat (kalcit)
härrörande från organiskt material som algslam, skal och skelett
m.m. som samlades på botten av sjöar och hav. Kemiska föroreningar
i kalkspaten ger olika färg åt kalkstenen; till exempel färgar järn
kalkstenen röd.
Orsten från Borensberg. Orsten är linsformade klumpar av
bitumenhaltig kalcit som kan hittas i lager av alunskiffer. Alunskiffern
är också en sedimentär bergart tillhörande kambrosilurtiden. Ett annat
namn för den ibland vackert stängliga kalciten är stinkkalk. Rispa lite
på kristallerna och lukta så får du förklaringen till namnet.
Andra bergarter i Östergötland än de redan nämnda är t.ex. lerskiffer
och alunskiffer, båda av sedimentärt ursprung.
Bilder denna sida:
Kjettilbergets stötsida, som slipats av norrifrån
utav inlandsisen.
Stora bilderna nästa sida: Kjettilbergets läsida.
2. Kjettilberget
Berggrunden här består av grovkornig granit, s.k.
ögongranit. Huvudmineralen är kvarts (gråaktig, glasig), fältspat
(rosaröd) och mörk glimmer (biotit). Svart mineral kan också vara
hornblände. Sprickorna i berget har bildats i samband med att
granitmassan stelnade och kyldes av samt vid rörelser i jordskorpan,
exempelvis förkastningar.
Du kan också se spår efter den senaste inlandsisen i form
av stötsida och läsida. Den senaste inlandsisen kom i riktning från
Domkyrkan (från norr) och slipade bergsidan mjukt rund. Detta kallas
stötsidan. I riktning mot Universitetssjukhuset (mot söder) är berget
tvärt avhugget. Denna sida kallas läsidan.
Nedanför läsidan mot Lasarettsgatan och Universitetssjukhuset består
marken av jordarten morän. Morän är en jordart som består av
alla möjliga partikelstorlekar (från ler till block). Moränen har
bildats av inlandsisen, som har avlagrat krossade och malda bergarter.
Typiskt för morän är också en mer eller mindre blockig markyta.
Morän, eller pinnmo som den också kallas, är Sveriges vanligaste
jordart.
3. Jättegrytorna
Jättegrytor är stora ursvarvningar i berggrunden. Grytorna
bildades genom att block och stenar satts i rotation av rinnande vatten.
Ofta har jättegrytor påbörjats i en spricka eller där flera sprickor möts
i berggrunden.
Dessa jättegrytor har sannolikt bildats av smältvattenströmmar i
samband med den senaste inlandsisens avsmältning. Grytorna kan
även ha förstorats av vågor och bränningar i strandzonen under den
tidsperiod (ca. 10 000–9 000 år sedan) då landskapet höjde sig ur
dåtidens sjö- och havsmiljöer.
Den kanske mest troliga förklaringen till jättegrytornas uppkomst är
att Tinnerbäcken hade en annan strömfåra än idag.
I så fall hade bäcken en ström, som forsade fram längs den nuvarande
Sandbäcksgatan för att mot norr kasta sig ner i ett tidigt
”Sandbäcksfall”. I vattenfallet ursvarvades efterhand de djupa
jättegrytorna av vatten och löpare (runda stenar och block).
Lägg också märke till hur berget rört sig i en förkastning, för mer än 600
miljoner år sedan, i nordväst – sydostlig riktning. Det ena ”bergstycket”
har satt sig i förhållande till det andra.
Du kan också se hur berget slipats av den senaste inlandsisen till en
fin stötsida. Isräfflor, bildade av bergartsfragment fastfrusna i isens
undre del, finns på den slipade hällen. Räfflorna, som utgörs av
grunda fördjupningar längs hällen, är dessvärre svåra att se och kan
lätt förväxlas med sprickor i berget.
4. Tinnerbäcken
Geologi i nutid; vattnet som landskapsbildande faktor.
Under den geologiskt sett mycket korta tid, ca. 10 000 år, som
passerat efter den senaste inlandsisens avsmältning har vattendraget,
Tinnerbäcken, eroderat sig ner genom jordlagren. Allt eftersom bäcken
nött genom lösare sediment, t.ex. lera, har bäckravinen vidgats och
fördjupats. I dagsläget har bäcken eroderat sig ner till moränen och i
vissa fall ända ned till berggrunden, urberget.
Den rika mängden stenar och block i bäckfåran härrör från moränen.
De finkornigare jordpartiklarna har med tiden sköljts bort och följt
med bäcken ned till Stångån, som i sin tur transporterat materialet
till mynningen i sjön Roxen. Den nednötande, eroderande processen
pågår fortfarande, mer eller mindre bl.a. beroende på mängden vatten
som strömmar. Detta kan du se vid det lilla vattenfallet där vattnet
faller mot berggrunden.
Det sägs att droppen urholkar stenen… men det tar tid.
