Bibliografiska uppgifter för
Signalämnen och bladlöss
Tidskrift/serie SLF Rapport
Utgivare
Sveriges lantbruksuniversitet (SLU); Stiftelsen
Lantbruksforskning; Jordbruksverket (SJV)
Utgivningsår 2004
Nr/avsnitt
68
Författare
Pettersson J.
Ingår i...
Jordbrukskonferensen 2004
Huvudspråk
Svenska
Målgrupp
Rådgivare
Nummer
(ISBN, ISSN) ISSN 1104-6082
Signalämnen och bladlöss
Pettersson, J., Glinwood, R. Ninkovic,V.
Inst.f. entomologi, SLU, Box 7044, 750 07 Uppsala
018 - 67 23 43, [email protected]
ABSTRACT
1. Bladlöss – kladdiga och otäcka skadedjur
Bladlöss är en viktig grupp av skadegörare både i ett svenskt och internationellt perspektiv. De skadar växter genom
att suga på skott och blad och överföra växtvirus. De lever på sockerrik floemsaft från vilken de avskiljer olika
kvävehaltiga föreningar framför allt fria aminosyror, sockret avsöndras som honungsdagg. I denna sockerlösning
lever flera s.k. sotdaggsvampar, som täcker bladytan och minskar växtens fotosynteskapacitet. När bladlössen sticker
in sugröret i växtvävnaden avsöndras saliv och en salivskida som bl.a. innehåller enzymer som orsakar missfärgningar
och galler på växten.
Under sommaren förökar sig bladlössen genom jungfrufödsel och det tar ca 6-10 dagar innan en nyfödd bladlus
blivit fullbildad och börjar föda egna ungar - äggutvecklingen äger rum i moderns kropp. Under ca 20-30 dagar
föder den sedan 3-6 ungar per dag. Utvecklingshastighet och livslängd beror av temperaturförhållanden och värdväxtens kvalitet. Bladlöss kan förekomma både som vingade och ovingade individer.Vingade individer bildas både
genom att det blir trångt på värdväxten och då ljusrytmen ändras till kortare dagar.
På hösten bildar nästan alla svenska bladlöss en sexuell generation med hanar som parar sig med speciella honor som
sedan lägger ägg som övervintrar. I Sverige har vi ca 600 arter av bladlöss och det absoluta flertalet lever på endast
en eller ett par värdväxtarter. Bara några få arter har riktigt stor värdväxtkrets. Dit hör några viktigare skadedjur tex.
persikbladlus och bönbladlus. Några lever bara på en viss typ av värdväxter tex. gräs. Det gör tex. havrebladlusen som
är en viktig skadegörare i framför allt vårstråsäd men även andra kulturgräs. Den överför även virus inte bara i gräs
utan även i potatis när den landar och ”dricker” på potatisbladen. Havrebladlusen övervintrar på hägg och flyger på
våren ut till gräs. Den kan leva på ca 200 olika gräs och halvgräs.
2. Bladlöss och deras värdväxter – en långt gången anpassning på växtens villkor
För att bladlössen skall kunna utnyttja sin stora förökningskapacitet krävs en maximal förmåga att utnyttja värdväxten som förökningssubstrat. Den korta livslängden för varje bladlusindivid gör det viktigt att den förfogar över
goda redskap att snabbt identifiera rätt värdväxtart och ett optimalt substrat. En väsentlig del att dessa processer
utgörs av bladlössens förmåga att utvärdera kvaliteten på den växtsaft som passerar tarmkanalen. Flera icke flyktiga
signalsubstanser är betydelsefulla i det sammanhanget tex. glukosinolater i kålväxter.. En annan grupp som är mer
central ur nutritionssynpunkt är fria aminosyror både med avseende på kvantitativa och kvalitativa aspekter. Ofta
finner man bladluskolonier koncentrerade till unga skott och aktivt växande delar av värdväxten. Sannolikt är detta
delvis beroende av att dessa delar har en ur bladlössens synvinkel gynnsam sammansättning och koncentration av
näringsämnen.
3. Resistenta växter – pesticidfri bekämpning
Förädling av kulturväxter för att skapa bladlusresistent sortmaterial har pågått i mer än hundra år. Riktig fart tog
denna verksamhet när bladlöss på olika sätt fördes över mellan kontinenter – framför allt från Europa till USA.
Traditionellt har detta förädlingsarbete bedrivits som screeningprogram där ett stort antal genotyper sås ut och man
väljer sedan ut sådana som har mindre bladlöss än andra för fortsatt manipulation och urval. Framstegen vad avser
molekylärbiologiska metoder har emellertid givit förädlarna delvis nya vapen och man kan på ett mer riktat sätt
förse odlingsvärt sortmaterial med bättre bladlusresistens genom genmanipulation.Vanligtvis brukar man prioritera
sådana egenskaper som minskar bladlössens utvecklingshastighet och förökningsförmåga (antibios) och i mindre
omfattning sådana växtegenskaper som berör värdväxtdiskriminering med avseende på art etc. (antixenos).
Ur generell synvinkel har resistens mot skadegörare alltmer börjat diskuteras med utgångspunkt från inducerad och
konstitutionell resistens. Den konstitutionella finns alltid på plats medan den inducerade mobiliseras när växten
utsätts för stress. En nödvändig konsekvens av detta är en nyansering av konceptet stress och dess betydelse för
resistensutveckling. Det mest uppenbara förhållandet är när en växt angrips av en skadegörare och detta utlöser
reaktioner i växten som leder till ökade skadegörareresistens (inducerad resistens). I det sammanhanget har växtfysiologi och molekylärbiologi bidragit till en omfattande kunskapsutveckling. Kunskapsutvecklingen är mycket snabb
inom detta forskningsområde och flera olika aspekter måste belysas för att den praktiska användbarheten skall kunna
utvärderas i olika former av biologisk produktion.
Av naturliga skäl har mekanismer som är relaterade till växtens svar på skadegörares angrepp fått stor uppmärksamhet. Modellstudier av bönor och kvalster har visat att angripna växter kan reagera på ett sådant sätt att deras grannar
mobiliserar resistensbarriärer. Inte nog med att detta minskar växtens mottaglighet för de växtätande kvalstren, det
ökar också aktiviteten av rovkvalster som angriper som angriper de växtätande. Liknande mekanismer har påvisats i
106
andra växt/insektsystem. I ett internationellt perspektiv pågår aktivt forskning och utvecklingsarbetet för att om
möjligt utveckla nya bekämpningsmetoder som baseras på de signalsusbstanser som identifierats. För bladlusbekämpning har signalsubstanser som är direkt kopplade till angrepp och växtresistens som tex. methylsalicylat eller
sådana har repellerande eller täthetsreglerande funktioner i bladluskolonier testats. Formuleringar av sådana signalämnen provas i praktisk odling med varierande framgång. Särskilt lovande resultat har erhållits i vissa drift former av
växthusodling.
Det är inte bara växtätares angrepp som kan inducera effekter på växter som minskar deras mottaglighet för bladlöss.
Liknande resultat har erhållits i experiment där man matchat växter mot varandra och utnyttjat vad som kallats
allelopatiska effekter. Allelopati betraktas främst som en kemisk kamp växtarter emellan men experimentellt har vi
visat att växt/växtkommunikation också kan påverka herbivorer och deras naturliga fiender dvs. effekten fortplantar
sig genom hela ledet växt/växtätare/naturlig fiende. För att beteckna sådan situationer där man kan spåra dessa
tritrofiska effekter har vi valt att använda termen allelobios. Exempel på sådana växtkombinationer där vi påvisat
sådana effekter är blandningar av kornsorter som påverkar bladlössens värdväxtacceptans och nyckelpigors uppträdande för kornplantor som växer tillsammans med kvickrot eller tistlar.
4. Allelobios – ekologiskt perspektiv
Växtätare kan vara allvarliga skadegörare för odlaren men det är inte särskilt vanligt att växtätande insekter hotar
växtartens överlevnad. Den vanligaste biotiska utmaning utgörs i stället av de växter som en viss planta skall dela
tillgängliga resurser. Mot den bakgrunden är det rimligt att tänka sig att de allelobiotiska effekter som påvisats i
första hand har sin rot i växtindividens reaktioner på andra växter. Mot denna bakgrund är det att förvänta att
användbarheten av allelobios för bekämpningssyften kommer att variera mellan växtslag och sortmaterial (genotyper). Avgörande för effekter kan förväntas vara respektive växts kapacitet att allokera resurser till försvar och den
biomassakostnad som detta eventuellt kan komma att innebära.
Det tritrofiska perspektivet på växters kommunikation är föga studerat och det är en spännande utmaning att söka
gränserna för dessa mekanismer. Applikationer skulle kunna vara inom växtskyddssektorn och även i den grundläggande förståelsen av hur samverkan mellan växtindivider i naturliga växtsamhällen påverkar de insekter som lever på
och anslutning till växterna.
107
