1982:1 - Länsstyrelserna

GULLMARSFJORDEN
med omgivande landskap
Del 1 Geologi
Naturinventeringar i 0-län (1982:1)
SSN 0280 – 2538
Produktion: Länsstyrelsen, naturvårdsenheten
Text: Dick Karlsson
Kartor: Christin Wahlin (separat karta)
Tryck: Länsstyrelsens offset, Göteborg 1982
Föreliggande rapport är resultatet av en geologisk inventering som utfördes 1977
av Dick Karlsson.
Inventeringen är utförd på uppdrag av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.
Författaren har utfört hela undersökningen och är ensam ansvarig för dess innehåll
samt för de åsikter och värderingar, som framföres i denna.
Carl-Axel Jansson
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid
1
INLEDNING
SAMMANFATTNING
2
2.1
2.2
2.2.1
GEOLOGISK - MORFOLOGISK ÖVERSIKT
Allmänt om landformen
En fjords uppkomst och bildning
Gullmarsfjorden
3
3.1
3.1.1
3.1.2
3.1.3
3.1.4
3.2
3.2.1
3.3
3.4
3.5
3.5.1
3.5.2
3.5.3
3.5.4
3.5.5
3.5.6
3.6
3.6.1
3.6.2
3.6.3
3.6.4
3.6.5
3.7
3.8
3.9
GULLMARNOMRÅDETS BERGGRUND
Gnejser tillhörande Stora Le Marstrandserie
Grå gnejs
Röd gnejs
Grå intermediär gnejs
Ögonstrukturer
Migmatitomvandlingar i Stora Le-Marstrandserien
Migmatitstrukturer, vilka kan upp träd i gnejsen
Bohusgranit
Bildningssätt
Bohusgranitens sammansättning
Kvarts
Kalifältspat
Plagioklas
Biotit
Muskovit
Accessoriska mineral
Geologisk - petrografisk indelning
Olika granittyper
Gråröd medel-fint medelkornig granit
Gråröd-röd grovtmedelkornig granit
Grå grovt medel-rovkornig granit
Grå medel-fintmedelkornig granit
Gnejsbrottstycken i granit
Pegmatit
Förekomst av ultrabasit
4
4.1
4.1.1
4.1.2
4.1.3
4.1.4
4.1.5
4.1.6
4.1.7
4.1.8
KVARTÄRA BILDNINGAR
Glaciala bildningar
Rundhällar
Isräfflor
Jättegrytor
Moränavlagringar
Det tunna moräntäcket
Lämoräner
Klapper
Nivåförändringar
Sid
4.2
4.3
4.3.1
4.3.2
4.3.3
4.3.4
4.3.5
4.3.6
4.3.7
Senglaciala bildningar
Postglaciala bildningar
Sandavlagringar
Lera, gyttjelera och marskbildningar
Svämbildningar
Skalförande sediment
Myrmarker
Vittring
Talusanhopningar
5
OMRÅDESBESKRIVNING MED AVSEENDE PÅ
GEOLOGIN
Kommentar till områdesbeskrivning
Områdesbeskrivningar
Delområde ”Fjälla”
Området kring Orme å
Inre delen av Färlevfjorden
Området kring Örekilsälven med gamla Saltkällan
Delområde Smörkullen med tillhörande branter ut
mot Saltkällefjorden
Stora Bornö
Området kring Trollevik
5.1
5.2
5.2.1
5.2.2
5.2.3
5.2.4
5.2.5
5.2.6
5.2.7
6
NATURVÅRDSBEDÖMNING AV GULLMARN
SOM HELHET
BILAGOR
1o2
3
4
Kartor till områdesbeskrivning
Fotobilaga
Geologisk karta (separat)
1
1
INLEDNING
Föreliggande inventering av Gullmarsfjordens närmaste omgivningar tillkom på uppdrag av länsstyrelsens naturvårdsenhet i syfte att upprätta en
kombinerad berggrunds- och jordartsgeologisk karta, samt att till denna ge
en översiktlig beskrivning av områdets geologi. Denna geologiska beskrivning är en del av ett större arbete vilket även innefattar inventeringar av
områdets botaniska, zoologiska och kulturlandskapliga värden.
Gullmarsfjorden med omgivningar utgör en del av det bohuslänska kulturlandskapet, som ur många aspekter ansetts särskilt värdefullt, inte minst
därför att fjorden är den enda verkligt äkta fjordbildningen i vårt land. Området är av riksintresse för det rörliga friluftslivet med goda förutsättningar
för fiske och naturströvande. Till detta kommer vetenskapliga värden i form
av omväxlande berggrundsgeologi, intressanta kvartärgeologiska avlagringar, glacial-morfologisk skulptering, rikt fågelliv, de speciella marinbiologiska förhållandena, särpräglade vegetationstyper och ett värdefullt kulturlandskap.
Fältarbetet som ligger till grund för inventeringsbeskrivningen utfördes
under drygt 2 månader våren 1977. Inventeringsresultatet är uppdelat på
två textavsnitt, till detta fogas en kombinerad berggrunds- och jordartskarta.
Den första delen består av en allmän beskrivning av områdets geologi och
geologiska bildningshistoria (genes), medan i den andra delen en bedömning skett med avseende på vilka delområden som kan anses vara av speciellt geologiskt intresse. Den senare uppdelningen är markerad på karta
Inventeringen är vidare dokumenterad i en fotobilaga.
SAMMANFATTNING
Berggrunden inom Gullmarnområdet består uteslutande av prekambriska
bergarter. Den helt dominerande bergarten är gnejs vilken upptar större
delen av arealen. Vidare förekommer utefter inventeringsområdets västgräns riktligt med granit.
Gnejsen ingår i det stora västsvenska gnejsområdet. Detta delas upp i olika
enheter bl.a. den s.k. Stora Le-Marstrandsserien till vilken det aktuella områdets gnejser hör. Gnejsen är huvudsakligen av sedimentärt ursprung, dvs.
vittringssediment och vulkanisk aska har bildat sedimentära bergarter, sandstenar och vulkaniter. Dessa har genom metamorfos omvandlats till gnej ser.
Efter metamorfosen har gnejsen ett flertal gånger blivit påverkad av senare
processer såsom bergskedjeveckningar och nya bergarters framträngande.
Detta har medfört att gnejsen delvis blivit omvandlad och genomsatt av nya
strukturer, s.k. migmatitisering. Beroende på sammansättning har tre skilda
gnejsled urskilts vid inventeringen.
2
Graniten utgör den södra gränsen för det bohuslänska granitområdet, och är
av betydligt senare datum än gnejsen, vilken en gång även täckte granitområdets nuvarande yta. Ursprunget till graniten är äldre bergarter vilka blivit
uppsmälta och i olika omgångar trängt upp mot det täckande gnejstaket,
långt senare har detta tak eroderats bort. Fyra skilda graniter har beroende
på sammansättning, struktur och färg urskilts.
Lokalt är berggrunden rikligt genomsatt av pegmatitgångar och stockar. Två
skilda pegmatitgenerationer kan urskiljas, en äldre vilken uppträder i gnejsen och som blivit påverkad av de processer vilka delvis omformat denna,
en yngre opåverkad, vilken penetrerar både granit och gnejsberggrunden.
Åldersmässigt utgör den yngre pegmatiten slutskedet i bohusgranitens framträngande.
I övrigt förekommer i gnejsen spridda partier av grönstenar, ultrabasit, en
bergart vilken i stor utsträckning här består av hornblände. Dessa grönstenar
är troligen rester av större partier vilka intruderat i gnejsen, men genom
senare påverkan spjälkats sönder och fjärmats från varandra.
Särskilt iögonfallande för Gullmarsfjordsområdets landskapsbild är att berggrunden i stora områden ligger blottad. De lösa avlagringarna återfinns endast i skrevor och dalgångar. Moränavlagringar är liksom i övriga delar av
mellersta Bohusläns kustland anmärkningsvärt sparsamma och förekommer
huvudsakligen som ackumulationer i lä av bergpartier, lämoräner. Det enda
egentliga undantaget är det tunna moräntäcke som täcker delar av Stora Bornö. Orsaken till moränfattigdomen kan i någon mån sökas i det faktum att
havets nivåförändringar medfört att kustlandet utsatts för vågerosion, vilken
kalspolat bergplatåerna. Här och var på de renspolade hällarna uppträder
rester av moränavlagringar i form av klappersten. Moränfattigdomen är
dock i stor utsträckning primär. Sand och lera förekommer rikligt i de låglänta dalgångarna, där framför allt leran bildar större sammanhängande partier, exempelvis vid Gullmarsvik och det inre av Färlevfjorden. Lokalt torde
mäktigheten hos dessa lerområden vara av ansenliga dimensioner. En påtaglig svämsandavlagring har avsatts i Örekilsälvens dalgång och bildar i
anslutning till Saltkällefjorden ett mindre delta.
2
GEOLOGISK - MORFOLOGISK ÖVERSIKT
Det bohuslänska landskapet söker sina rötter från ”gråaste urtid”, då det genom långa tidsrymders påverkan framträdde som en urbergsslätt - ett peneplan. Frameroderingen av detta västsvenska peneplan fortgick till för ca 600
milj år sedan. Det finns delvis bevarat i ursprungligt skick vid Vänern i trakten av Trollhättan. Under kambrosilurisk tid (600-400 milj. år sedan) över-
3
svämmades peneplanet av ett grundhav med åtföljande sedimentation. Vid
Halleberg uppträder i det kambriska havet avsatt sandsten.
Ur det kambrosiluriska havet höjde sig Bohuslän som en urbergsplatta, vilken dock innehöll system och zoner av sprickor. Genom kraftig påverkan
sönderbröts urbergsplattan i ytterligare nätverk av sprickor. Orsaken till att
berggrunden spruckit sönder kan hänföras till orogenetiskt deformationstryck, bergskedjeveckningar i Bohusläns perifera delar. Genom upprepade
berggrundsrörelser har nya sprickor tillkommit, eller så har tryckutlösningarna orienterats till de redan existerande svaghetslinjerna. Sprickorna koncentreras ofta till kilometerlånga raka eller svagt böjda stråk. De största
svaghetslinjerna framträder nu som de bredaste och djupaste dalgångarna.
Detta kom att medföra att ett antal skilda block uppstod, vilka genom senare
förkastningar och vridningar fått varierande höjdlägen. Urbergsplattan lutar
mot västsydväst och bildar vid neddykandet i havet en skärgårdskust. Följaktligen reser sig plattans högsta restpartier i öster.
Plattans deformering och sönderbrytning har ägt rum under skilda tider. En
senare epok utgör den bergskedjeveckning då västgötabergens diabas bildades och som fortsatte med vulkanism i Oslofältet, då rombporfyr trängde
fram i Bohusläns kustband och fortsatte troligen in i tertiär tid.
Den bohuslänska landskapsbilden präglas i hög grad av dessa sprickdalar.
Är de så belägna att havet kunnat tränga in i dem har fjordbildningar uppstått. De flesta av dessa dalar går i riktning sydväst-nordost och är i stor
utsträckning parallella med varandra. Sotenäs, Stångenäs och Bokenäs är
smala landtungor vilka skiljer närliggande fjordar. Sprickdalar förekommer
även utanför kusten, i nord-sydlig riktning, och även dylika har kunnat utformas till fjordar. Både Koster- och Väderöarna avgränsar åt väster djupa
fjordliknande rännor.
Berggrunden i Bohuslän består så gott som undantagslöst av prekambriska
bergarter, alltså bergarter äldre än 600 milj. år. Landskapets södra och större
del tillhör det stora västsvenska gnejsområdet vars ålder är mer än 1 700
milj. år. Den norra delen ca 1/4 av landskapsarealen upptas av ett granitmassiv med en ålder av ca 950 milj. år. Ytformerna i norr och söder växlar
med bergarterna och Gullmarsfjorden kan sägas utgöra en relativt skarp
gräns mellan de två bergartsleden.
Under kvartärtiden, den senaste miljonen år, har Skandinavien genomgått
åtminstone tre skilda nedisningsperioder (Elster, Saale och Weichel). Mellan dessa nedisningar låg landskapet isfritt. Landformerna har, liksom i andra
kvartära nedisningsområden, haft en avgörande betydelse för inlandsisens
rörelse och erosion. Glacialerosionen, vilken i regel är störst inom inlandsisens randområden, har i det bohuslänska sprickdalslandskapet grundligt
omgestaltat den prekvartära reliefen. När landskapet väl en gång blivit kraf-
4
tigt nedisat, har glacialerosionen skulpterat fram den för isströmmarna mest
anpassade relieren.
Det är troligt att frostsprängning mellan varje nedisning gripit djupt ner i
berggrunden, så att den efterföljande landisens arbete huvudsakligen bestått
i urplockning och borttransport av lösgjorda block. Den normala sprickgenomdragna berggrunden borde i sig själv vara motståndskraftig mot slipning
och nötning men känsligare för lossprängning och plockning efter sprickytor. Glacialerosionen har skapat särskilt djupa och långa rännor i sprickzoner
parallella med isrörelseriktningen, medan de, som bildar närmare rät vinkel
däremot är grundare och mer skålformade. Men ju djupare iserosionen
trängde ner i sprickzonerna dess mer kuperad blev terrängen, eftersom höjdpartierna på båda sidor svaghetszonen bättre bibehöll sin relief. Djuphålor
tycks visa en tendens att uppträda dels vid korsande sprickzoner, dels i de
vidaste bäckenpartierna.
Särskilt iögonfallande för det bohuslänska landskapet är att berggrunden
över stora ytor ligger blottad. Särskilt är detta utmärkande för kusttrakterna
där lösa jordlager inskränker sitt uppträdande till skrevor och dalgångar.
Den vid landisens avsmältning direkt på underlaget avsatta moränen är i
mellersta Bohuslän anmärkningsvärt sparsam. Detta kan i viss utsträckning
hänföras till att då havet spolade över det nutida landet, sköljdes de lösa
avlagringarna ned i dalarna och täcktes senare av yngre sediment. Till stor
del är dock moränens ringa mäktighet i Bohuslän primär.
Före senaste nedisningen låg landskapet högre än det nutida. Genom landisens tyngd pressades landet ned avsevärt. När trycket vid avsmältningen
åter lättade, började det långsamt resa sig ur havet. Nedpressningens storlek
anges av de forna strandlinjerna, den s.k. marina gränsen (MG), dvs. den
högsta punkt till vilken havet nått i samband med landisens avsmältande. I
norra Bohuslän ligger denna nivå på 175 och vid Uddevalla 130 m över det
nutida havet. Under ishavstiden var landskapet representerat av endast ett
mindre antal isolerade öar.
Landhöjningen överflyglades emellertid under den varma postglaciala tiden
av en havstransgression, havet steg in över land på grund av att isavsmältningen gick snabbare än landhöjningen. Den s.k. post-glaciala gränsen (PG)
nådde i mellersta Bohuslän 30-35 meter över nuvarande havsyta. Den efter
post-glaciala transgressionen åter fortgående landhöjningen pågår fortfarande och uppskattas till drygt 2 decimeter per århundrade.
2.1
Allmänt om landformen
Med branta stup och djupa klyftor reser sig kustbergen utefter Gullmarns
sydostsida. Endast vid den lilla utlöparen Gullmarsvik når en större dal-
5
botten ut till kusten. Strax norr därom höjer Smörkullen sin mäktiga fasad
på 134 m, vars blickfång utgör en markerad silhuett för sjöfarande långt
utanför fjordens mynning. På andra sidan berget tränger Saltkällefjorden in
mellan Bokenäset och Tungenäset och bottnar mot de branta bergen vid
Saltkällan. I Saltkällefjorden mynnar områdets mäktigaste vattendrag, Örekilsälven, i ett mindre delta. Likt två väktare ligger Bornöarna i Bred-ungen
och övervakar utloppet på den djupast inskurna ändförgreningen, Färlevfjorden, mellan Tungenäset och Stångenäset. Färlevfjorden övergår i sin
innersta del i ett grundområde vilket är den yttersta delen av en bred dalbotten.
Sprickdalar är ett påtagligt inslag i landskapsbilden och alla större bergplatåer är genomsatta av dessa upp till ett par hundra meter breda dalar. Ofta
skär två eller flera dalstråk varandra varvid större eller mindre dalbottnar
uppkommer. Förutom de ovan nämnda bredare dalbottnarna når stora dalstråk ned till Gullmaren vid Amunderöd och Hällebäck. Särskilt Amunderöd-dalgången är vacker med sin branta sydost-sida och flacka dalbotten.
Topografin är starkt bruten med anmärkningsvärda nivåskillnader mellan
bergplatåerna och dalpassen. Smörkullen är redan nämnd andra höglänta
partier är stora Bornö med 111 m.ö.h. och Tungenäs med 107 m.ö.h. Det är
en markant skillnad mellan ytformerna på fjordens båda sidor. Östsidorna
(sydost) är nästan alltid utomordentligt branta med lokalt lodrätt uppspruckna stup. Västsidorna däremot uppvisar huvudsakligen en svagt välvd, konvex, ned mot fjorden sluttande profil.
Området Lysekil - Torgestad
Trakten domineras helt av det kala berget. Mer påtagliga branter uppträder
vid Finnsbo tuva, Testevik, Kega och Fjälla. Större sammanhängande slättområden förekommer söder om Alsbäck och vid Torgestad.
Området Torgestad - Färlev
De mest markerade branterna förekommer norr om Orrevik och vidare norr
öm Tyske botten. Inom detta delparti förekommer större sammanhängande
slättområden, det utan jämförelse största är den inre delen av Färlevfjorden,
andra mer påtagliga är det stora partiet vid Holma, vidare vid Sämstad och
Ingalsröd.
Området Färlev - Tungenäs
Delområdet uppvisar ett flertal höga branter av vilka de söder om Ladet,
Skulevik, Svarsvik, Gårvik och Tungenäs är mest dominerande. Låglänta
sammanhängande partier uppträder i anslutning till Sjörisälven, vid Torreby
och Amunderöd.
6
Området Tungenäs – Saltkällan
Detta område domineras i stor utsträckning av det kala berget, större sedimentavlagringar förekommer endast i Örekilsälvens dalgång. De brantaste
partierna är vid Tungenäs, omedelbart öster om Örekilsälven, vid gamla
Saltkällan och vid Vällhagen.
Området Saltkällan – Dännäs huvud
Utefter Saltkällefjorden mellan Knähammar och Ramdalen uppträder inventeringsområdets mest dramatiska och påtagliga stup, stup vilka utgör det
dominerande inslaget för hela Gullmarsfjordsområdets topografi. Andra
nämnvärda branter är vid Gövik och norr om Gullmarsvik i anslutning till
Skredsvik når den största och mest betydande dalbottnen ut till fjorden.
Området Dännäs huvud - Jordfall
Inom detta parti uppträder de mest påtagliga brantema vid Dännäs huvud,
Högemyren, Sandvik , Ormestad och N Klev. I stort sett domineras området
av kalt berg utom vid Hällebäck och Kolvik där dalbottnar tränger fram mot
fjorden.
Området Jordfall - Rödberhget
Längs denna sträcka uppträder ett mycket brant område kring Gåsklåvan,
andra partier återfinns vid Storhogebukten, Trollevik och Bergsviken. Detta
delområde är även påtagligt rikt på låglänta dalstråk som vid Jordfall, Klåva,
Fridhem och Åker.
Bornöarna
Stora Bornö uppvisar en mycket brant, huvudsakligen lodrätt stupande profil åt sin västsida medan dess östsida är konvext välvd och oftast brant sluttande. På Lilla Bornö visar sig inte dessa dramatiska topografiska olikheter.
Det mest påtagliga i öns topografi är den sydväst-nordostligt skärande dalen
samt ett brant parti på dess sydsida.
2.2
En fjords uppkomst och bildning
Fjorden karakteriseras av en U-formad tvärprofil med mer eller mindre lodräta väggar, relativt bred och flack botten och en längsprofil med överfördjupningar.
Glacialerosionen verkar företrädesvis där hålformer tidigare förekommer.
För fjordarna torde det normala utvecklingsförloppet vara detta:
7
1 Uppkomsten av tektoniska svaghetszoner, t.ex. sprickzoner.
2 Uppkomsten av floddalar i överensstämmelse med lutningsförhållandena
och med utnyttjande av nyssnämnda svaghetszoner.
3 Överbearbetning av floddalen genom glacialerosion, bl.a. genom förvandling av den V-formade tvärprofilen till en U-formad och genom
skapande av överfördjupade klippbäcken.
De tvära stupen i längdprofilen, ofta med höjder på flera hundra meter, har
förklarats på många olika sätt: genom växling från hårdare bergart till mindre motståndskraftig; genom att flera glacialtungor möts och glacialerosionen
därigenom ofta snabbt ökar (konfluens); genom att primära konkaviteter i
flord-dalens längdprofil kraftigt skärps genom glacialerosion.
Normalt är fjorden utrustad med en grund bergtröskel i mynningsområdet.
Förekomsten av en tröskel förklaras av att isen i detta parti under högglacialerna varit långt tunnare än längre inåt land och följaktligen inte haft lika
stor erosionsförmåga. Vidare får man anta att en fjord är resultat av flera
olika nedisningsperioders samverkande krafter. Fjordar förekommer där
höga kustområden varit nedisade och var en snabb isdränering skett från
höjderna ned mot kusten. Exempel på andra sådana områden är Norge,
Island och Grönland.
2.2.1
Gullmarsfjorden
Gullmarsfjorden med över 2,5 mils längd och 1-4 kilon-meters bredd största
västkustfjordarna och den enda i geologisk mening äkta, dvs. en av landisen
bäckenformigt fördjupad preglacial älvdal. I en av dess ändflikar, Saltkällefjorden, mynnar landskapets största vattendrag, de förenade Örekils- och
Munkedalsälvarna vilka i kraftigt uteroderade dalgångar dränerar det dalslänska sjösystemet.
8
Fjorden är nederoderad i preglaciala svaghetslinjer, var den största sträcker
sig upp genom Bullaresjöarna. Några breccior eller myloniter vilka brukar
känneteckna större förskjutningszoner och förkastningar tycks ej förekomma. Möjligt är dock att dessa, vilket är vanligt, täcks av dalsediment. Anmärkningsvärt är att bergplatåerna öster om fjorden tycks ligga högre än
väster om densamma.
Denna svaghetszon har i Gullmarsfjorden delvis varit subparallell med isrörelsen och här har överfördjupningsarbetet gått långt. Inom Gullmarn ligger
de största djuphålorna ca 15 kilometer från yttersta kustbandet, mellan Gåsklåvan och Kolvik. I detta område torde landisens haft sin maximala erosionseffek, längre ut minskade denna påtagligt, delvis genom vattnets upplyftning av ismassan, för att slutligen nästan helt upphöra. Härigenom begränsas Gullmarn, liksom andra fjordar, av en grund tröskel i den allra yttersta kustzonen.
Kring fjorden förekommer betydande brutenhetsvärden, särskilt utefter dess
sydöstsida, var de extremaste nivåskillnaderna närmar sig 200 meter. Mellan
hösta och djupaste parti inom Gullmarn är dock nivåskillnaden betydligt
högre. Smörkullen med 134 meter över havet står i bjärt kontrast till Alsbäckdjupet på 116 meter. Nu kan fjordens djupbottnar vara täckta av mer än
100 meter kvartära avlagringar, varför djupet till fastbotten är betydligt
större än vad som framgår av ett sjökort. Fastän bottenskulpturerna nu är
maskerad av dessa sediment anar man i längdprofilen konkava bassängen
och mer konvexa partier.
De västra fjordsidorna har en nästan rätlinjig kontur med en konvex jämn
välvning ned mot Gullmarn. Fjordkanterna på östsidan däremot uppvisar
mycket branta dramatiska klippväggar. Isen, vilken rörde sig i nordostsydvästlig riktning, har företrädesvis slipat de ostvända fjordsidorna, dessa
kom ju att ligga i snett stötsidesläge. Varken gnejsens skiffrighet eller områdets spricksystem har lett glacialerosionen, eftersom de olika skikten
binder varandra. Lösgjorda block har därför haft svårt att lösgöras ur förbanden i motsats till situationen utmed östsidan, där lossbrutna partier lätt
kunnat plockas undan från klyften.
Under avsmältningsskedet var isen mer eller mindre stagnant i randzonen
och den rörelse som förekom orsakades av underlagets lutning. Den kom då
att glida ner utefter platåkanterna varigenom även västsidan i någon mån
utsattes för läsidesplockning.
3
GULLMARNOMRÅDETS BERGGRUND
Berggrunden i det inventerade området kring Gullmarsfjorden utgörs huvudsakligen av två skilda bergartsled. I norr graniter tillhörande bohusgra-
9
nitserien och i söder varierande sedimentgnejser. Gullmarsfjorden kan sägas
utgöra en grov gräns mellan de två bergartstyperna.
Åldersmässigt är det stor skillnad mellan de två bergarterna. Sedimentgnejserna, vilka är den äldre av de två bergartsleden, täckte före graniternas
framträngande området från Svinesund i norr till Onsalalandet i söder, men
genom graniternas uppträngande reducerades denna utbredning högst avsevärt. I dag uppträder inom detta granitområde endast fragment av den
tidigare gnejsberggrunden.
De här aktuella sedimentgnejserna ingår i den s.k. Stora Le-Marstrandserien
vars bergarter bildar stora delar av Bohusläns berggrund.
Den i äldre geologisk litteratur gängse uppdelningen av västsveriges berggrund i;
1 pregotiska bergarter, med en västlig och en östlig del,
2 äldre gotiska bergarter, med Stora Le-Marstrandserigens ytbergarter,
3 yngre gotiska bergarter, med Åmål-Kroppefjällgruppen,
4 dalformationen, med ytbergarter,
5 bohusgranitgruppen
och de åldersrelationer mellan 1, 2 och 3 som förekommer, bekräftas inte av
senare utförda arbeten inom området (Gorbatschev, Welin m.fl.). Undantag
utgör dalformationen och bohusgranitgruppen vilka redan tidigare är geologiskt väldefinierade. Dessa arbeten påtalar att stora likheter i ålder och andra
aspekter finns mellan de tre berggrundsblocken. De olikheter som uppträder
kan möjligen hänföras till att den berggrund som går i dagen utgör skilda
snitt av grundmassan.
En vanlig ålder vid datering av västsveriges gnejser är 1 700 milj. år, som
dock kan vara ett minimibelopp. Vidare finns intrusiva graniter vilkas ålder
grupperas kring 1 600, 1 400, 1 250 - 1 200 milj. år. Avsättningen av dalformationens ytbergarter till för mellan 1 100 och 1 050 milj. år sedan och
bohusgraniten, vilken intruderade i en sentektonisk fas, till 950 ± 35 milj. år
(Skiöld).
3.1
Gnejser tillhörande den s.k. Stora Le-Marstrandserien
Stora Le-Marstrandserien bildar ett mäktigt nord-sydligt stråk sträckande sig
från Onsalalandets sydände genom Göteborgsskärgården in i västra Dalsland och Värmland.
10
Ursprunget till dessa gnejser är till största delen sedimentärt, nedvittrade
äldre bergarter, vilka bildat sandstenar, dels av förmodade vulkaniska
utbrottsprodukter bildade vulkaniter. Delvis har dessa ursprungssediment
blandats med varandra och bildat tuffitiska blandbergarter.
Dessa från början mestadels sedimentära bergarter har efter förfastningen
genomgått en av tryck och värme styrd växlande men oftast intensiv metamorfos, med varierande gnejser som slutresultat. Det är i fält svårt att bedöma bergarternas ursprung i detalj. Denna svårighet accentueras ytterligare
av den migmatitisering (lokal omvandling) som delar av gnejsen senare genomgått.
Vanligast bland ytbergarterna i denna serie är i södra och mellersta Bohuslän en grå, sur till intermediär, merendels finkornig men ofta starkt förgrovad, vanligen pegmatitådrad men ibland aplitgranitslirig tvåglimmergnejs
(rik på både muskovit och biotit). Denna utgör ett högmetamorft derivat av
en väl bevarad sedimentskiffer. I tvåglimmergnejsen uppträder ofta kvartsitiska inlagringar. Renare och mäktigare kvartsiter ingår även i lagerserien,
särskilt i Bohusläns yttersta kustland, lokalt på Tjörn och nordost om Marstrand. Mörkare, mera basiska och kalifattigare gnejser har tytts dels som
omvandlingsprodukter av såväl vulkaniter som med basisk, vulkanisk aska
bemängda vittringssediment. Förekomster i enstaka fall av kalkrika mineral
sådana som klinozoisit, tremolit, kalkspat och kalkgranat (grossular) synes
antyda möjligheten att kalklager i liten skala en gång ingått i lagerserien.
Som bevis för att stora delar av Stora Le-Marstrandserien är av sedimentärt
ursprung kan förutom det ovan nämnda framhållas de spår av graded bedding (primär sedimentationsstruktur) och skarn-kvartsitbäddar som kan påvisas, vidare den relativa finkornigheten hos vissa av gnejsleden. Skarnbäddarna uppträder som linser i berggrunden sällan över- stigande ett par meter
i längd och någon decimeter i tjocklek, färgen är övervägande grågrön.
3.1.1
Grå gnejs
Den dominerande bergarten inom området är en mer eller mindre ådrad eller
slirig i välbevarande partier bandad gnejs. Denna i stort enformiga men i detalj växlande bergart består, allt efter glimmerhaltens mängd, av en mångfald varianter, allt från ljust grå till mörksvartgrå, vanligen påfallande småkornig ofta mycket jämnkristallisk massa med tydlig gnejsig skiffrighet.
Parallellt med skiffrigheten uppträder ljusare ådror av kvarts och plagioklas.
Dessa ådror växlar i frekvens, bredd och utsträckning. Kornstorleken som
alltid är större än huvudbergartens, ökar med ådrornas bredd och går successivt över i pegmatit.
Den grå gnejsen kännetecknas av att bergartens fältspatmineral helt och hållet domineras av plagioklas. Vidare karakteriseras den mineralogiska sam-
11
mansättningen av en distinkt högre halt av kvarts och glimmermineral i förhållande till fältspathalten, vilken senare i typiska bergartsied torde utgöra
endast 40 50 % av bergartsmassan och i mera extrema bergartspartier kan
nedgå så långt, att bergarten börjar antaga ett kvartsitiskt eller glimmerskifferartat utseende. Dessa glimmerskifferliknande gnejser förekommer
mycket underordnat, i regel endast som tunna begränsade lager i den grå
gnejsen.
Plagioklasen företer en grå till nästan vit färgton och har ofta tvillingkristaller. Kvartsen uppvisar från vita till grå varianter. Glimmer (muskovit och
biotit), vars mängd kraftigt växlar, domineras av biotit, vilken dels ligger
som större eller mindre fjäll med tydlig parallellordning, dels oregelbundet
blandad med kvarts eller fältspat. Av accessoriska mineral dominerar
hornblände.
Vidare uppträder gnejsområden med inlagringar av mer eller mindre ljus
glimmerhaltig natur växlande med glimmerrika mörka till svarta lager, vid
ett hastigt påseende kan dessa ljusa homogena partier te sig mycket granitiska. Mäktigheten av dessa lager skiftar mellan några centimeter till ett
flertal meter.
Ett generellt drag hos gnejsen är dess ytterliga inhomogenitet, vilket på ett
praktfullt sätt f ramträder på de slätspolade strandklipporna.
3.1.2
Röd – gråröd gnejs
De röda gnejserna kännetecknas av låg halt plagioklas, av troligen kalkfattig
sammansättning, samtidigt med riklig halt av kalifältspat, därav betingas i
allmänhet den utpräglat röda färgtonen hos bergarterna. Kvartshalten är i
mera typiskt hithörande gnejsformer ganska hög, medan mängden av mörka
mineral är ringa.
Av dessa gnejser kan två varianter utskiljas, en typ av vanligen blekröda
småkorniga aplitliknande gnejser, med mycket obetydlig halt av mörka
mineral. Denna typ förekommer i området mellan Torreby och det inre av
Saltkällefjorden.
Den andra varianten är en kalirikare (alkalin) typ, ofta kraftigt rödfärgad och
i det hela en grovkornigare gnejs med mera framträdande halt av mörka
mineral. Denna typ förekommer i området mellan Essvik och Rödberget.
Fältspatmineralen i de röda gnejserna - såväl plagioklasen som kalifältspaten (mikroklin) - företer i allmänhet en riklig järnoxidpigmentering varför
dessa gnejser merendels utmärks av en livlig röd färg som dock i många fall
framträder först i något vittrad yta. Den höga mikroklinhalten i den röda
12
gnejsen gentemot den grå, kan tyda på att vissa delar träffats av en lokal
kalimetasomatos (element vandring) med kalianrikning som resultat.
Av de accessoriska mineralen tycks magnetit uppträda mer konstant och i
större mängd i den röda gnejsen än i den grå. Magnetit uppkommer genom
omvandling av mörka mineral (ex hornblände, biotit) till Feoxider av varierande oxidationsgrad. Plagioklas, hornblände och glimmer tycks vara vanligare i den grå gnejsen. Vidare förekommer regelbundet och lokalt rikligt
med epidot läkta sprickor och zoner. Den röda gnejsen är ställvis kraftigt
tektoniserad.
3.1.3
Grå till rödlätt intermediär gnejs
Denna utmärks gentemot de röda gnejserna av högre halt plagioklas, troligen kalkrikare, i kombination med kalifältspat, vartill kommer en rikligare
med plagioklashalten stigande inblandning av mörkfärgade mineral. Färgen
är mer eller mindre utpräglat rödlätt. Rödfärgningen varierar kraftigt, från
endast röda ”stänk” i en mörkgrå massa till utpräglat ljus- röda band. Bergarten är i sina typiska former medelkornig, huvudsakligen grövre än den utpräglat grå gnejsen, övervägande jämnkornig med ett massivt nästan granitliknande utseende. Den uppvisar inte den grå gnejsens utpräglade inhomogenitet och kraftiga migmatitisering.
I stort sett tycks de två grå gnejserna vara petrografiskt likartade. Dock uppträder i den grå intermediära gnejsen rikligt med ljusröda pegmatitgångar av
troligen bohusgranitisk ålder vilket inte den utpräglat grå gnejsen uppvisar.
Möjligen kan den intermediära gnejsens röda anstrykning stå i samband
med dessa pegmatitgångar.
3.1.4
Ögonstrukturer (Blastes)
Spridda partier av ögongnejs förekommer ställvis i området mellan Essvik
och Bergsviken. Färgen på grundmassan är i huvudsak grå med mer eller
mindre röda mikroklinögon, dock förekommer mycket underordnat enstaka
partier med ljusgrå ögonvarianter. Mikroklinögonen utgörs av ett flertal
större eller mindre individer, ganska ofta tvillingar, liggande i en tämligen
finkornig grundmassa, bestående av kvarts, glimmer och plagioklas. Diametern på mikroklinögonen varierar mellan 1 och 5 cm, uppvisande varianter
från rundande till utdragna ögon. Hela området uppvisar ofta tydliga antydningar till ögonbildning, på kartan har endast de uttalade ögongnejsområdena markerats. Vidare förekommer öster om Krämarevik ett område med
utpräglade mikroklinsliror, 1-2 cm tjocka och ett par decimeter långa, har
troligen ett nära samband med ögonbildningen och är möjligen endast en
mycket utdragen variant. Vid Getevik förekommer en kraftig mikroklinanhopning med totalt mikroklindominans. Viss tvetydighet råder om detta
parti skall läggas som mikroklin dominerad röd gnejs, eller pegmatit.
13
Den ögonförande gnejsen uppvisar ofta tydlig skiffrighet.
3.2
Migmatitomvandlingar i Stora Le-Marstrandserien
Som redan tidigare nämnts har gnejsen genomgått en migmatitisering. Migmatitomvandlingen är av varierande grad och ej särskilt lokalbunden. Bland
tämligen starkt omvandlade partier kan gnejs med bättre bevarade strukturer
förekomma. Omvandlingen innebär att bergarten blir partiellt mer eller mindre uppsmält, vilket har till följd att den ursprungliga strukturen helt eller
delvis ersätts med nya migmatitstrukturer. Gnejsernas mottaglighet för migmatitisering beror bl.a. på deras kemiska sammansättning. Särskilt i gnejser,
vars ursprung är sedimentära nedbrytningsprodukter, kan lokalt stora skillnader i sammansättning förekomma. Det mest påtagliga kännetecknet för
migmatiter är att de är blandbergarter, i vilka bergartspartier av skilda storlekar, form och sammansättning blandar sig och penetrerar varandra.
I migmatiter kan vanligen följande delar urskiljas;
1 Paleosom, den oomvandlade eller endast lätt modifierade bergarten
(moderbergarten)
2 Neosom, de nybildade bergartspartierna, två typer kan urskiljas.
2a Neosom med huvudsakligen ljusa mineral (Leukosom)
2b Neosom med huvudsakligen mörka mineral (Melanosom)
3.2.1
Migmatitstrukturer vilka kan uppträda i gnejser
1 Agmatitstruktur (breccia)
Fragment av paleosomet är omgivet av relativt smala ådror bestående av
neosom.
2 Diktyonitiskstruktur (nätlik)
Paleosomet är sammanflätat med smala ådror av neosomet.
3 Flottstruktur
Fragment av paleosomet ligger som ”flottar” i ett homogent neosom.
4 Åderstruktur
Paleosomet är irreguljärt genomkorsat av åderlikt neosom.
5 Lagradstruktur
Neosomet bildar ljusa och mörka lager i paleosomet.
6 Dilatationsstruktur (utvidgning)
Dessa strukturer innefattar ett antal fenomen med ursprung i brottstrukturer.
14
7 Veckad struktur
En stor mängd strukturer kan bildas genom kompression och bland dem
alla typer av veck med ursprung ur tryck parallellt eller vinkelrätt till ett
kompetent lager.
8 Ptygmatiskstruktur
Ptygmatiska strukturer uppvisar mycket disharmoniska och extremt
slingrande veck.
9 Ögonstruktur
Ett mineral växer till större kristaller i ett matrix med finare sammansättning.
10 Fläckstruktur
De basiska mineralen har ansamlats i fläckar, mantlade med ljusare
mineral.
11 Slirstruktur
Ett mer uttalat flytmönster än i fallet för fläckstruktur.
12 Nebulitjsk struktur
Paleosom och neosom kan ej längre särskiljas.
13 Homogenstruktur
Sista steget till en helt homogen bergart kan logiskt sett ej kallas migmatisk bergart.
Migmatitstrukturer har vetenskapligt intresse vid övergripande studier av en
bergarts regionala omvandling och modifiering (med avseende på tryck,
vär-me och kemisk sammansättning).ur praktisk synvinkel vid bedömning
av bergmaterials tekniska kvalitéer och möjliga användning.
15
Inom Gullmarnområdet uppvisar gnejsberggrunden allt från vad som är att
betrakta som ursprungliga gnejser, över dessa successivt ökande migmatitomvandlingar till helt rekristalliserade homogeniserade gnejser utan spår av
synlig textur. Övergången mellan dessa typer är ej distinkt utan de olika
typerna kan förekomma inom mindre än 100 meters avstånd från varandra.
Denna övergång mellan olika migmatitstrukturer skapar problem vid
karteringen där endast mer enhetliga områden kan markeras.
De vanligaste typerna inom området är: nebulitiska-, ögon-, slir-, åder-,
ptygmatiska- och veckade strukturer.
3.3
Bohusgranit
Norra delen av Bohuslän och södra Norge består till allra största delen av en
ung massformig granit, vilken bildar en skiva på båda sidor omgiven av äldre till Stora Le-Marstrandserien hörande bergarter. Bohusgraniten är genomgående en sur, kalirik bergart, som inte följs av basiska differentiat. Strukturellt varierar den från dominerande jämnkorniga till porfyriska typer samt
har över stora gränsområden rikligt med inneslutningar av gnejser. Den åtföljs dessutom av rikligt med pegmatiter som genomsätter den omgivande
gnejsberggrunden och i mindre omfattning uppträder i graniten själv.
Graniten bildar även flera mindre massiv i sydvästligaste Värmland.
Pegmatitiska och aplitiska gångformade utlöpare från dessa massiv slår
igenom dalformationens nordligaste partier.
16
Granitområdets gränsförhållanden åt väster är svårtydda, framför allt för att
havet täcker största delen av dess gräns mot gnejsen. Genom utförda tyngdkraftsmätningar (T. Flodén, G. Lind) kan dock västgränsen för bohusgranitens utbredning på goda grunder antagas gå i en nord-sydlig linje mellan
Kosteröarna-Väderöarna och fastlandet. I Sotefjorden antar denna västgräns
en sydvästlig riktning och blir parallell med granitområdets sydostgräns,
som i Gullmarsfjordens förlängning löper ut i Skagerrak.
3.4
Bildningssätt
Inventeringsområdets graniter utgör den södra gränsen för bohusgranitseriens utbredning. Graniten är av betydligt yngre datum än områdets gnejser och torde utgöra en på stort djup, delvis genom uppsmältning (anatexis)
av äldre bergarter, mobiliserad magma. Bohusgranitens hela bildningsförlopp är av komplex natur, med en granitisk magma som helt eller delvis
assimilerat delar av omgivande berggrund vid framträngandet. Vad som
talar mot ett rent mantelurskiljt material är bohusgranitens kalkylerat alltför
höga strontium förhållande (0.711). Detta förhållande talar även emot en
helt okomplicerad anatexia av äldre bergarter (T. Skiöld).
Asklund framförde 1947 i Gatsten och kantsten teorin att bohusgraniten
utgör en djupt skapad lakkolit (en kupolformad intrusion).
Lakkolit, en mellan skiktfogarna av en äldre berggrund inträngd ursprunglig bergartssmälta,
som kristalliserat i en sluten kammare. En matargång är även angiven.
Denna lakkolit skulle ha matats från en sprickzon utefter granitområdets
västgräns, i vilken från jordens djupare delar, smältflytande massor framträngde.
Lakkolitteorin har genom senare utförda gravimetriska och geokemiska
studier av bohusgraniten modifierats. En numera mer vedertagen teori,
framförd av bl.a. G. Lind och S-Å Larsson, är att bohusgraniten torde
utgöra en snedställd skivformig intrusion. Intrusionen matades från ett
17
centralparti utefter granitområdets nuvarande östgräns, i höjd med Dingle.
Sannolikt har flera skilda zoner förekommit från vilka successivt olika
granitsmältor trängt fram, detta kan förklara de något olikartade graniter
som uppträder inom området. Denna bergartsdifferentiation och förändring
av en ursprunglig mer homogen granitsmälta torde ha skett i ett djupare
skikt av jordskorpan.
Granitskivan har en relativt flack östlig lutning och stupar djupt in under
gnejsområdet i öster. Lutningen har inneburit att de västra delarna, vilka
ursprungligen låg högre än de östra, till stora delar genom den horisontella
exponeringen blivit nederoderade och avlägsnade. Ett snitt genom det nutida
granitmassivet torde uppvisa ett i öster tjockt granitiskt centralparti med en
tunn västlig utlöpare. Resterna av denna granitskiva torde i den västliga
kustzonen ha en tjocklek överstigande 500 meter medan centralpartiet vida
överstiger detta.
Som bevis för denna skivteori kan anföras dels de gravimetriska massberäkningar vilka genomförts på graniten, dels elementfördelningen av accessoriska mineral framför allt uran och torium. Vid ett studium av elementfördelningen i bohusgraniten visar det sig att uran företrädesvis uppträder längst i
öster, alltså nära granitskivans ursprungliga ”tak”, medan torium uppträder
längre västerut, i skivans ursprungliga centrum.
3.5
Bohusgranitens sammansättning
Bohusgraniten består i stort av en likartad bergart från Idefjorden (Norge) i
norr till Gullmarsfjorden i söder. En mångfald variationer i färgstruktur och
sammansättning uppträder dock inom området. Färgvariationer mellan kraftigt mikroklindominerade röda varianter och mikroklinfattigare grå varianter
18
förekommer. Strukturen varierar från grovkornig med kraftigt tecknade större fältspatskristaller till i det närmaste finkorniga varianter. Det är genomgående en ganska kaliumrik granit, i vilket kalifältspat i form av mikroklin
eller mikroklinperthit utgör det allmännaste mineralet, växlande mellan 25
och 40 % av bergarten. Dess geokemi utmärks av högre halt uran och torium i förhållande till en genomsnittlig granitsammansättning. Detta förhållande kan vara av intresse ur jordvärmesynpunkt, då det radioaktiva sönderfallet alstrar värme (S. Å. Larsson, G. Lind).
Bohusgranitens genomsnittssammansättning är efter 38 volymetriska
bestämningar av Asklund:
Kvarts
Kalifältspat
Plagioklas
Biotit
Muskovit
+ accessorier
3.5.1
29,40 %
35,49 %
29,77 %
3,8 %
0,57 %
Kvarts
Mineralfasen är mestadels ljusgrå, rökfärgade varianter är dock inte ovanliga. Den formar sig ofta efter angränsande mineralkorn och har tydligen
stelnat som bergartens sista kristallisationsrester, varigenom den erhållit sin
avgjutande kornform. I mikroskop uppvisar kvartsen vanligen en
fältuppdelad struktur.
3.5.2
Kalifältspat
Mineralfasen är utbildad i sin triklina kristallform, mikroklin. Mikroklinen
består sällan av ren kalifältspat, utan innehåller mestadels innesluten natronfältspat, albit, som från en ursprungligen homogen ”fast lösning” utsöndrats
som fläckartade urskilda partier, mikroklinperthit, en blandning av såväl ren
mikroklin som albit. Mikroklinperthiten är mycket växlande i färg och i
stort bestämmande för granitens huvudfärg och nyanser. Mikroklinperthit är
vanligen sällsynt eller saknas helt i de graniter där kvartsen uppvisar liten
eller helt är utan spår av deformation.
3.5.3
Plagioklasen
Ofta förekommer plagioklasen som smärre vita, grå eller grönvita korn i
grundmassan. Plagioklasen består av en blandning av natronfältspat (albit)
och kalifältspat (anortit). Sammansättningen består vanligen av ca 70 %
albit och 30 % anortit. I de kvartsrika respektive mikroklinrika graniterna
blir plagioklasen något surare.
19
3.5.4
Biotit
Bohusgranitens karakteristiska mafiska (mörka) mineral är biotit. Den uppträder i växlande mängder från maximalt 10 % till lägst 1 %. Den bildar omväxlande stora, vanligen rundade platta fjäll med svart eller mörkbrun färg.
Biotitflaken ligger ofta i huvudsak parallellt anordnade i stenen, vilket
bidrar till stenens utpräglade klyvbarhet.
3.5.5
Muskovit
Muskoviten förekommer mycket ojämnt fördelat och i växlande kvantiteter i
graniten, från 3 till 0,2 %. Den har huvudsakligen ett likartat uppträdande
som biotiten.
3.5.6
Accessoriska mineral
Av de accessoriska mineralen förekommer nästan alltid små kristaller av
magnetit, apatit och titanit, dels självständigt, dels som inneslutningar i
biotit och muskovit.
Zirkon förekommer, kismineral som svavelkis och magnetkis är sällsynta.
3.6
Geologisk-petrografisk indelning
Den geologiska-petrografiska indelningen grundar sig på färg och struktur.
På nära håll är det svårt att bestämma någon enhetlig färg. På något större
avstånd jämnar kontrasterna ut sig och stenen antar en någorlunda enhetlig
färgton.
Betingande för strukturbildningen hos så enhetligt massformiga graniter
som bohusgraniten är framför allt kornstorleken. Även om givetvis de
enskilda kornens storlek nästan alltid är ganska starkt växlande, framträder
hos varje granittyp huvudsakligen en enhetlig kornstorlek.
Finkornig
Medelkornig
Grovkornig
0-1 mm
1-5 mm
5 mm
Uppträder flera kornstorlekar samtidigt kallas bergarten ojämnkornig.
3.6.1
Olika granittyper
Inom det inventerade området kring Gullmarsfjorden har fyra skilda typer
av granit kunnat iakttagas.
20
3.6.2
Grå medel – fint medelkornig granit
Denna granit uppträder på två ställen inom området, dels väster om Färlevfjorden, dels på Stora Bornö. Graniten är jämnkornig utan grövre strökorn.
Kalifältspaten huvudsakligen av mattröd färgton, kvartsen svagt rökfärgad
och plagioklasen vit till grå.
3.6.3
Gråröd-röd grovt medelkornig granit
Ett längre stråk kan med vissa avbrott följas utefter hela inventeringsområdets västgräns. Graniten är övervägande jämnkornig, dock förekommer
ojämnkorniga partier lokalt. En viss variation i kornstorlek uppträder varför
mer grovkorniga led förekommer. Kalifältspaten har en något rödare färgton
än den mer medelkorniga graniten i övrigt överensstämmer de väl med
varandra. Dessa båda graniter torde enligt Asklund utgöra ett relativt sett
yngre differentiat av granitmagman än de grå graniterna.
3.6.4
Grå grovt medel-grovkornig granit
Denna granittyp uppträder inom tre lokala partier längs inventeringsområdets västgräns. Den övervägande delen av de grå graniterna uppträder med
något större korn i en grovt medelkornig grundmassa varför graniten ställvis
är ojämnkornig. Färgen är klargrå med ganska framträdande mörka biotitfjäll. Enstaka kalifältspatkorn i svagt gulgrå varför stenen lokalt kan få en
något varmare färgton.
3.6.5
Grå medel – fint medelkornig granit
Graniten är representerad på Stora Bornö. Den är jämnkornig med en svag
antydan till porfyriska strökorn, vilka bäst framträder i ”frisk”hällyta. Frågan är om detta är en granit tillhörande bohusgranitserien eller om detta är
en äldre i Stora Le-Marstrandserien intruderad granit.
3.7
Gnejsbrottstycken i granit
Inom vissa delar av det inventerade området uppträder stora mängder gnejsbrottstycken i graniten. På vissa ställen, i synnerhet i den grå graniten vid
Fjälla, i sådan mängd att det föreligger svårigheter att bedöma om det skall
läggas som granit eller gnejs. Förekomstsättet belyser på ett otvetydigt sätt
att gnejsberggrunden är äldre än graniten och att denna som en smältflytande massa har trängt in i gnejsen och sönderstyckat den. Sönderstyckningen
har troligen förstärkts av strömningsrörelser i granitsmältan, vilka har orsakat dragspänningar på större gnejsflak vilka härigenom brutits sönder. Dessa
har i stor utsträckning bibehållit sin tidigare orientering, vilket visas av att
strukturerna i dem fortfarande är parallellordnade.
21
3.8
Pegmatit
Pegmatiter är allmänt förekommande inom Gullmarnområdet och uppträder
lokalt mycket rikligt med ett undantag, området mellan Gullmarsvik och
Fiskebäckskil, där pegmatit i berggrunden är ovanlig, för att inte säga sällsynt.
Pegmatit är en mycket grovkornig magmatisk bergart, med en granitisk
sammansättning. Den är produkten av en långsam kristallisation. Där kristallisationen gått snabbt, i regel genom att moderlösningen förlorat en del av
sina mineralisatorer och därför nått sin eutektiska punkt - det skede i en
bergarts kristallisation, då de rådande koncentrationstryck- och temperaturförhållandena inte längre tillåter silikatkomponenternas existens i flytande fas - har i stället småkornig aplit bildats - en granitliknande men utpräglat
sockerkornig bergart. Ofta har kristallisationen börjat med pegmatitbildning
och sedan övergått i aplitbildning.
Två ur åldershänseende skilda pegmatittyper kan inom området särskiljas.
En äldre typ, vilken är geologiskt och genetiskt nära förbunden med de
omgivande gnejserna, och en yngre typ vilken är förbunden med bohus
graniten.
Den äldre pegmatiten bildar flacka, gångartade lager i gnejsen, ibland även
smärre stockar. Pegmatitens uppträdande i flacka gångar, gör att genom
snitteffekter överskattas lätt pegmatithalten i gnejsberggrunden – pegmatitförekomsten ser rikligare ut än vad den i själva verket är. Lokalt förekommer dock pegmatitgångsansamlingar av ansenlig utbredning. Större enhetliga pegmatitstockar är mindre vanliga än gångar, områdets dominerande
enhetliga parti uppträder i det inre av Saltkällefjorden.
Pegmatiternas färg växlar ofta med färgen hos omgivande gnejser. Genom
att den äldre pegmatiten till övervägande delen uppträder i den grå gnejsen
så är grå pegmatitvarianter helt dominerande, lokalt med ett ljusbrunt anslag. Huvudmineral är grå eller gråvit kvarts, gråvit eller brungrå mikroklin
och vit plagioklas, dessutom förekommer oftast glimmer, såväl biotit som
muskovit. Kristallstrukturen växlar ofta kraftigt, från fältspatkristaller i vissa
fall upp till en eller ett par decimeter, ned till granitiska i vissa fall aplitiska
former (ej längre definitionsmässigt pegmatit). Ofta växellagrar de olika
kristallstrukturerna med varandra varför pegmatiterna ofta får ett föga enhetligt utseende. Det dominerande tycks vara de granitiska pegmatiterna – medelkorniga peginatiter. Detta gäller huvudsakligen de gångformade pegmatiterna, pegmatitstockarna uppvisar företrädesvis grovt kristalina former.
När pegmatitgångarna blir grövre eller när pegmatiten uppträder som körtlar
i omgivande gnejsberggrund utbildar sig ej sällan ansamlingar av kvarts eller fältspat. Kontakten mellan de pegmatitiska gångarna och den omgivande gnejsberggrunden är föga distinkt utan i regel mycket diffus och obe-
22
stämbar. Orsaken till det diffusa gränsförhållandet är troligen att söka i en
migmatitomvandling som berggrunden genomgått efter pegmatitens
framträngande.
Åldern på denna pegmatit torde relateras till magmatisk aktivitet för 1 250
milj. år sedan.
Den yngre pegmatiten är ett resultat av att restlösningar, troligen i slutskedet
av bohusgranitens stelnande, har penetrerat berggrunden och trängt in i
sprickor vilka uppstått genom den granitiska lakkolitens framträngande.
Pegmatiten är undantagslöst ljusröd-röd, beroende på mikroklinens färgvariation, plagioklasen vit eller gråvit, kvartsen grå, vanligen förekommer
även glimmer, både biotit och muskovit.
Kornstorleken är huvudsakligen grovkornig, men aplitiska avkylningskontakter mot omgivande berggrund förekommer. Den uppträder övervägande i
form av gångar, från decimetertjocka till någon meter. Kontakten till omgivande gnejsberggrund är distinkt och skarpt avgränsande utan antydningar till
senare påverkan. De pegmatiter som penetrerar områdets granitberggrund
har inte denna distinkta kontaktyta utan uppvisar en kontaktzon med mer
successiv övergång till omgivande granit.
Gnejsberggrunden mellan Lysekil och Holma domineras av den äldre pegmatiten, vidare området mellan Gårvik och Fiskebäckskil. Det övriga Gullmarnområdet domineras av den yngre pegmatiten dock förekommer även
här äldre pegmatitiska partier.
3.9
Förekomst av ultrabasit
På några ställen har grönsvarta ultrabasiska bergartskroppar iakttagits i områdets gnejser. Dessa inneslutningar har litet omfång och det är i allmänhet
fråga om hornbländedominerade bergarter. Rent allmänt kan man förmoda,
att de ultrabasiska kropparna en gång ingått i större massiv, vilka i samband
med den tektoniska omvandlingen av berggrunden spjälkats sönder i ett
antal smärre kroppar. Genom rörelser i berggrunden har dessa kroppar sedan
fjärmats från varandra. Ursprunget till dessa hornbländitkroppar torde vara
tidig orogena intrusioner i Stora Le-Marstrandserien.
4
KVARTÄRA BILDNINGAR
De lösa jordlagren tillhör det yngsta geologiska systemet kvartärtiden, och
har bildats dels under istiden, glaciala bildningar, dels under den efterföljande isfria tiden ända fram till våra dagar, postglaciala bildningar.
23
4.1
Glaciala bildningar
Gullmarnområdets topografiska detaljer utformades slutligt under istiden, då
de framskridande ismassorna formade dalar längs i berggrunden existerande
svaghetszoner, avrundade och slipade berghällarna samt i viss mån utfyllde
ojämnheter och fördjupningar i berggrunden med moränmaterial. Likt Bohuslän i övrigt är området rikt på glaciala erosions- och skulpturformer av
skilda slag, såsom slipningar, stötsidor, rundhällar, jättegrytor osv. En viss
skillnad föreligger dock mellan formernas uppträdande i berggrunden. Graniten uppträder i mäktiga och samlade former med jämna hällar och mot
stötsidan rundade linjer, medan gnejsen, som lätt förklyftas och vittrar, har
skrovligare, mer sönderbruten och vassare konturer. I regel bildar ej gnejsen
så imponerande bergformer som graniten.
4.1.1
Rundhällar
Det främsta tecknet på glacial skulptering är rundhällar. Rundhällarna visar
åt den sida varifrån isen kommit, stötsidan, en mjuk välvd slätpolerad yta.
På denna är det i gynnsamma fall möjligt att se räfflor och repor, vilka indikerar isens rörelseriktning. Hällarnas motsatta sida, läsidan, är till skillnad
från stötsidan brant och ojämn.
Rundhällarnas uppkomst betingas i första hand av i berggrunden förekommande sprickor och svaghetszoner. Där berggrunden Var sprickfri och seg
har isens åverkan på underlaget väsentligen bestått i blott och bart en avslipning, varvid det medsläpade materialet, moränen, tjänstgjort som slipmedel.
Där berggrunden var genomsatt av sprickor lösgjordes ständigt nya klippstycken, vilka bortplockades under isens framåtskridande och inbakades i
moränen. De större hällarna är därför ofta sammansatta av ett flertal smärre
rundhällar, var och en med sin utpräglade stöt- och läsida. Gullmarnområdets starkt brutna terräng har underlättat och bidragit till rundhällsbildningen. Områdets vackrast utbildade rundhällar uppträder inom granitområdet
vid Fjälla.
4.1.2
Isräfflor
Andra påtagliga spår av isens verksamhet är isräfflorna. Räfflorna anger den
riktning, i vilken landisen rört sig framåt över landskapet på varje enskild
punkt, innan isnötningen där upphörde. Dessa räfflor uppstod genom att moränblock,vilka transporterats framåt av landisens rörelse, rispade underliggande berggrund. Denna rispning är vanligast på rundhällarnas stötsidor.
I kraftigt kuperad terräng kunde isen inte skrida fram över markytan i hela
sin massa som en enhetlig iskropp, utan bottenlagren kom att ligga orörliga,
i det att de utfyllde ojämnheter i terrängen. Först ovanför terränghinder fick
isen möjlighet till rörelseutveckling, vilket torde ha tagit sig uttryck i ett
24
framglidande efter vissa plan. Isranden försågs och matades med tillströmmande aktiv is och det var här invid isranden, som erosionen huvudsakligen
möjliggjordes och räfflingen uppstod. Räfflorna hör således i stor utsträckning till randzonen och är bildade under olika stadier i israndens osilerande
tillvaro. Räfflingen tar sig uttryck dels i fina riss och repor, dels i ränder,
fåror och stundom decimeterbreda skåror. Ibland övergår den i glacifluvial
erosion med trågliknande, meterbreda, djupt nedskurna rännor och kanaler
med huvudsaklig längutsträckning i räfflornas riktning. Sådana former har
iakttagits vid Orrevik och Fjälla.
I ett område med så utpräglat bruten topografi som Gullmarnområdet indikerar inte alltid räffelriktningen isens storskaliga rörelseriktning utan är ofta
ett mått på lokala avlänkningseffekter. Generellt gäller att utomordentligt få
entydiga räfflor är funna under inventeringen. Detta är inte ett mått på att
isen har haft liten rispande effekt utan orsaken till detta är snarare att finna i
den omständigheten att gnejsberggrunden är mycket vittringsbenägen och
inte motstått ”tidens tand” lika bra som exempelvis bohusgraniten.
För att få ett begrepp på den storskaliga isrörelseriktningen inom området
kan de av A Lindström utförda räffelobservationerna till kartbladet ”Uddevalla” (SGU 1902), vilket innefattar Gullmarn, anföras. I detta studium har
A Lindström funnit att huvudriktningen för isrörelsen är nordost-sydvästlig.
Andra exempel på att landisen genom sin framåtskidande rörelse åstadkommit frakturer även i en jämnslipad häll framgår av parabelrissen, sågärren,
musselbrotten osv.
Några olika spår efter landisen och dess smältvatten på en hällyta (efter E. Ljungner), Orienteringen av deras konvexitet anger isens rörelseriktning (pilen); prickning anger rå brottyta, streckning slipad och isräfflad yta. a skärformigt tråg (efter
smältvattnet) är mjukt format och med flack botten; b skärformigt brott, blir allt
djupare i isens rörelseriktning; c parabelriss är sprickor, som står nästan vertikalt i
spröda bergarter såsom porfyrer och kvartsiter; d musselbrott är ett grunt, skålformigt ärr på gränsen mellan stöt- och läsida eller i övergången mellan motlutande
och frånlutande hällpartier. Kännedomen om dessa ismärken är mycket viktig, men
de är hittills föga beaktade vid studiet av landisens arbetssätt.
25
4.1.3
Jättegrytor
De under landisen framströmmande smältvattenälvarna utövade en kraftig
erosion och spolade, lokalt, i stor utsträckning bort det tidigare avlagrade
morän- materialet. Men isälvserosionen angrep även själva berggrunden,
varvid jämnt avrundade, ränn- eller skålformiga ursvarvningar
utskulpterades i hällarna.
Bland de av isälvar framkallade erosionsformerna tilldrar sig de lodrätt ned i
berget utborrade jättegrytorna mest uppmärksamhet. Dessa får anses ha sitt
upphov i en eller flera olika kombinerade företeelser vilka är intimt förknippade med isälvarnas uppträdande.
En möjlig uppkomstteori är att på istäckets yta framrinnande smältvatten
störtat ned genom rännor i isen, varvid den nedfallande vattenmassan åstadkommit virvelbildningar, som satt block och stenar, s.k. löpare, i roterande
rörelse. Löparna nöttes härvid runda och slets så småningom ut, under det
att grytan borrades allt djupare ned i berget, till dess att rännan i isen, till
följd av isens rörelse, täpptes till eller ändrade plats.
Vidare förekommer en teori om att horisontellt strömmande vatten mellan
isen och underlaget skapat jättegrytor. I lä av bergsidor, som vänder sig från
isens rörelseriktning, uppstod ibland hålrum mellan bergväggarna och isens
undersida. Här kunde då skummande smältvattenvirvlar bildas vilka med
hjälp av lösa block och stenar urgröpte berggrunden.
En delvis avvikande teori är att jättegrytorna skulle ha skapats genom kavitation. Vatten strömmar mellan isen och berggrunden. Om strömningshastigheten överskrider 12 m/s kan svärmar av vakuumblåsor uppkomma. Vid
ökning av trycket, vilket inträffar om strömningshastigheten abrupt avtar,
kollapsar blåsorna snabbt och våldsamt. Sker detta mot berggrunden är effekten likartad med ett kraftigt hammarslag, vilket skulle ha initierat uppkomsten av jättegrytor. Totalt har det inom det inventerade området påträffats 8 stycken jättegrytor.
Omedelbart söder om toppen på berget Smörkullen mellan Gullmarsvik
och Saltkällefjorden, på en höjd av ca 130 m.ö.h. ligger områdets mest välutvecklade jättegryta. Den är en av fyra stycken, liggande två och två, på
sydsidan av en flack, utsträckt rundhäll. Jättegrytan, vilken är belägen i den
västligaste gruppen, har en diameter av ca 0,5 meter och med ett djup av
3-4 meter. Den är i det närmaste lodrät nedskuren med en iögonfallande
jämnhet. I botten är den svagt avlänkad mot söder. Grytan är mycket åskådlig då den saknar sediment- och vattenfyllnad. Strax norr om Hällebäckebukten uppträder ett system av jättegrytor. Detta system består av att tre mer
eller mindre utvecklade grytor ligger på en linje men med olika höjd söder
om en brant klippavsats. Den övre grytan, vilken är bäst utbildad, har en
26
diameter på ca 2 meter med en vertikal öppning åt söder. Nedanför denna
utloppskanal ligger två mindre urgröpningar, vilka kan sägas illustrera ett
förstadium till jättegrytor.
4.1.4
Moränavlagringar
Morän kallas det material, som landisen under framskridandet brutit loss,
krossat, transporterat och avlagrat. Moränmaterialet har framtransporterats
dels under ismassan, dels i densamma. Det utgör en blandning av nötta och
repade, ojämna och kantiga stenar, inbäddade i en av grus, sand, mo och ler
bestående grundmassa som inte företer någon skiktning eller sortering efter
olika kornstorlekar.
Ur genetisk synpunkt indelar man sedan gammalt moränen i yt- och bottenmorän. Ytmoränerna är luckra, har kantiga, löst liggande block, som mycket
sällan är repade. Bottenmoränerna däremot är hårt packade, blocken är kantavrundade, ofta repade genom isens åverkan, och sitter hårt nedpressade i
grundmassan. Det är dock svårt att i en moränfattig trakt som Gullmarnområdet skilja olika typer från varandra. Generellt gäller dock att uppdelningen
i yt- och bottenmoräner inte har samma betydelse för Bohuslän som i andra
landskap, där moräntäcket har helt andra dimensioner.
Den karakteristiska moräntypen för området har en grusig till sandig kornstorlekssammansättning med relativt skarpkantade stenar och block. Allt
efter oxidationsgraden hos ingående järnföreningar är färgen på mellanmassan grålätt till gulbrun eller roströd.
Vad moränens petrografiska sammansättning angår, är den som i de flesta
andra trakter starkt beroende av den lokala berggrunden. Man finner alltså i
moränen till övervägande delen grå, röda och intermediära gnejsarter och
grönstenar. Nu består även den berggrund varifrån isen med sitt materialinnehåll kom, i stort sett av samma bergarter, varför en sammansatt moränbildning av lång- och korttransporterat material kan tänkas ha uppstått. Så
är förmodligheten endast i ringa utsträckning fallet varför morän huvudsakligen torde vara korttransporterad.
Som kartan visar, upptar moränavlagringarna inom Gullmarnområdet en
relativt obetydlig areal, genom att den inom större delen av området huvudsakligen uppträder i smala stråk längs bergsluttningarna och i sänkor mellan
bergshöjderna, medan de stora bergplatåerna i allmänhet saknar moräntäcke.
Undantag från denna regel utgör Stora Bornö, vilken täckes av, för området,
ytmässigt stora moränavlagringar, dock av ringa mäktighet. Det är påtagligt
att moränen anhopats huvudsakligen i dalgångarna, medan höjdområdena,
såsom ovan nämnts, mestadels visar kalt berg. Detta förhållande framträder
inte på kartan, genom att dalgångarna är fyllda av ovanpå moränen avlagrade ler- och sandsediment. Moränfattigdomen gäller såväl områden ovan som
27
under HK varför den ej endast beror på marin bortspolning och omlagring,
utan till stor del är ett mått på ringa moränavsättning under glaciationen.
Inom det inventerade området är det möjligt att urskilja två moränackumulationstyper. Dels en typ vilken består i att ett tunt moräntäcke fragmentariskt täcker bergplatåerna, dels moränanhopningar nedanför sydvästsluttningarna av bergplatåerna, lämoräner. Det tunna moräntäcket uppträder inom
det inre av Gullmarnområdet i fördjupningar på bergplatåerna, från Stora
Bornö till Färlevfjorden, medan den yttre delen praktiskt taget helt saknar
dessa moränackumulationer. Moräntäcket är huvudsakligen så tunt och
osammanhängande att dess enhetliga uppträdande inte framgår av kartbeskrivningen, lösa avlagringar med en mäktighet av mindre än 40 cm markeras ej utan lägges som berg i dagen.
4.1.5
Det tunna moräntäcket
Morän täcket utgjordes ursprungligen av en lös lucker ytmorän, vilken troligen har bildats genom att glidrörelserna avstannat på höjderna i slutet av
den glaciala nedisningen, varvid dödisgördlar uppstod vilka sedan smälte
ned på platsen. Genom att hela inventeringsområdet vid tiden för landisens
bortsmältande täcktes av havet, har moränen successivt under nivåförändringarnas olika skeden utsatts för den bearbetning av vågor och bränningar,
som äger rum inom strandzonen. Härigenom har finjordsmaterialet i stor utsträckning spolats bort i exponerade lägen, varför moränen ofta består enbart av större stenar och block. Här och var på det kala berget ligger block
av sådan storlek, att bränningarna ej förmått att rubba dem, detta ger en antydan att dessa hällmarksområden, åtminstone delvis, ursprungligen varit
täckta av morän. Moränmaterialet har alltså varit utsatt för en omfattande
bearbetning och omlagring, varvid de ursprungligen kantiga moränstenarna
blivit mer eller mindre rundnötta. Detta kan iakttagas såväl inom de högre
liggande klapper”fälten” som vid den nutida stranden. I mindre exponerade
lägen har endast det finaste materialet svallats ut varför moränen huvudsakligen är sandig till grusig i sin kornstorlekssammansättning. Den morän vilken blivit bortspolad har i stor utsträckning nedspolats till lägre liggande nivåer i lä1äg n av berg. Den är där svår att skilja från svallade primära läsidesackumulationer.
4.1.6
Lämoräner
Den vanligaste typen av morän inom Gullmarnområdet är de moränackumulationer som utbildats på västsidan, ibland på sydvästsidan av bergknallar
eller bergblock. Genom att dessa delar av bergpartiet - terränghindret utgör
läsidan sett i förhållande till isrörelseriktningen, kan de med ett generellt
namn betecknas för läsidesmoräner. De liknar i hög grad de nedspolade och
omlagrade moränerna från högre nivåer och är huvudsakligen, i ytan, sekundärt omlagrade och svallade. Detta gör att det i fält föreligger svårigheter att
28
skilja dem åt. Denna svårighet accentueras ytterligare av lämoränernas ringa
mäktighet och utbredning. En läsidesmorän uppstod genom att i isens randzon bildades isfria fickor och tomrum, mellan isen och bergens läsidor. I
dessa fickor avlastades moränmaterialet och avlagringarna i lälägen uppkom. Läsidesackumulationer är vanligare öster om Gullmarsfjorden än väster om densamma. Detta kan ha att göra med att östsidan är kraftigt kuperad och brant med en rik förekomst av lälägen bakom vilka ackumulationer
kunnat bildas, medan västsidan är betydligt flackare och utan denna möjlighet till deposition, vidare är denna sida mer exponerad mot vågsvallning.
Den mest påtagliga lämoränanhopningen uppträder vid Kega och ligger till
största delen utanför det egentliga inventeringsområdet. Ackumulationen
består av en rikblockig morän vilken blivit avlagrad i ett mycket exponerat
läge, på sydsidan av en större sammanhängande bergplatå. Genom vågornas
svallning har moränen blivit kraftigt omlagrad med kantnötta ofta välrundade block i ytan.
Överst består avlagringen av en bred flackt liggande terras, täckt av välutbildad klappersten. Denna terrass bryts av ett mycket kraftigt markerat strandhak med brant stupning. I denna blocksluttning förekommer i ytan inlagringar av sand. Under detta strandhak kommer ånyo en terrassbildning, dock
inte så flack och välutbildad som den övre, vilken successivt övergår i en
lerfylld dalbotten. Blocken i den nedre terrassen är kraftigt frilagda. I underkant på den nedre terrassen har en del block urtagits och här blottlägges det
finare materialet vilket underlagrar den svallade moränanhopningen. Upptill
ligger avlagringen direkt an mot berget, granit, där vissa partier är kraftigt
glacialskulpterade. Den branta stupningen på berget gör att det inte är troligt
att det hela ligger an mot en flackt liggande bergplatå utan att anhopningen
är relativt mäktig. Nivåskillnaden mellan den övre terrassen och dalbottnen
är ca 25 meter. De största blocken uppträder i den brantaste sluttningen.
4.1.7
Klapper
Här och var inom Gullmarnområdet uppträder klapperanhopningar, dels i
den nutida strandzonen, dels högre upp där havets olika nivåförändringar
har exponerat och påverkat avlagrade moränackumulationer. Klapper utgörs
av block och sten vilka har frisköljts ur moränen i särskilt exponerade lägen.
Genom vågornas ständiga påverkan i bränningszonen har stenarna kommit
att kantnöta varandra med resultat att de blivit mer eller mindre välrundade.
Förutom klapper vilken är insitubildad, med ursköljning av moränfraktioner
mindre än sten, förekommer korttransporterad klapper vilken blivit anhopad
av nedsvallade block och stenar från högre belägna moränavlagringar.
Klapperanhopningar är vanligare i den yttre delen av Gullmarnområdet än i
den inre delen, detta hänger troligen samman med exponeringsgraden för
vågpåverkan. Som helhet förekommer dock klapper tämligen sparsamt och
bildar sällan annat än smala band i strandzonen.
29
Mer påtagliga klapperanhopningar är vid Tvidobbeln där en moränavlagring
i sydvästläge är ursvallad med lokalt endast större block som kvarvarande
fraktion. I övrigt är klapperanhopningarna av ringa omfattning, anmärkningsvärt är dock den rika förekomsten av mindre klapperpartier i klåvor
och sänkor i området mellan Lindholmen och Rödberget, detta torde indikera att vid isens avsmälande vissa områden, i alla fall lokalt, var rika på
lösa avlagringar vilket klappern i dag utgör fragment av.
4.1.8
Nivåförändringar
Till följd av det betydande tryck, som den mäktiga inlandsisen utövade på
jordskorpan, pressades denna ned, varigenom stora delar kom att ligga
under havsytans nivå. När isen började smälta bort och trycket så småningom minskade, började landet inom nedisningsområdet åter att höja sig.
Genom att nedpressningen var starkast inom Skandinaviens centrala delar,
där istäcket ägde sin största mäktighet, har landhöjningen efter istiden där
nått större belopp än inom det nedisade områdets perifera delar, vilket
Bohuslän representerar. Den högsta marina gränsen (M G) visar därför inom
södra Sverige mot norr och inåt land allt högre värden, vilket sålunda visar
landhöjningens olikformighet. Denna landhöjning fortgår alltjämt, på grund
av att jordskorpan ännu ej har återtagit sitt ursprungliga jämnviktsläge. Den
marina gränsen (M G ligger för det inventerade Gullmarnområdet något
över 130 m.ö.h. (130 m vid Uddevalla).
Samtidigt med att landhöjningen fortgick, ökades världshavets vattenmängd,
genom landisens bortsmältande, varför även havsytan kom att stiga. Inom
sådana områden, där landhöjningen skedde snabbare än havsytans stigning,
rådde regression (dvs. en förskjutning av stranden nedåt) . Inom de områden
däremot, där ingen landhöjning ägde rum, eller där landhöjningen gick långsammare än havsytans stigning, rådde transgression (dvs. en förskjutning av
stranden uppåt).
4.2
Senglaciala bildningar
Genom att Gullmarnområdet vid istidens slut kom att ligga under havsytans
nivå vidtog en avsättning av lera, sand och strandgrus, allt efter nivå och benägenhet. Denna avsättning uppstod genom att bränningarna bearbetade den
av landisen kvarlämnade moränen och bortspolade finmaterialet vilket sedimenterade på djupare och lugnare vatten som sand och lera. Allt efter som
regressionen fortskred, kom bränningarna att bearbeta allt lägre nivåer. Uppstickande bergpartier renspolades, i exponerade lägen ofta fullständigt, dels
från lera avsatt på moränen, dels från moränen själv. Ytlagren, av på mer
skyddade platser kvarlämnad morän, omlagrades i större eller mindre utsträckning. Vid senare inträdande transgression och regression upprepades
proceduren. På så sätt har en mycket stor del av de lösa jordlagren blivit ut-
30
satta för omfattande omlagringsprocesser. Detta gör att inom områden vilka
är så kraftigt påverkade av omlagringsprocesser som Gullmarnområdet, är
det svårt att vid en översiktlig inventering avgöra vad som är senglaciala
och vad som är postglaciala sediment. Vid inventeringen har därför endast
olika sedimentfraktioner utskiljts.
4.3
Postglaciala bildningar
Det arktiska klimat, som vilket rådde under den senglaciala tiden, mildrades
så småningom allt mer. Den senglaciala regressionen upphörde och en ny
stigning av havsytan inträdde, vilken försköt stranden uppåt, till dess att
landisen under det milda klimatets inflytande helt smälte bort i Skandinavien. Vid den nivå, till vilken havet nådde upp vid transgressionens maximum, utbildades den postglaciala gränsen (P G).
4.3.1
Sandavlagringar
Som redan tidigare berörts är det inte möjligt att vid en översiktlig inventering avgöra vad som är glaciala respektive postglaciala sediment. På kartan
har därför alla marina sandavlagringar utmärkts med samma beteckning.
Detta då sanden har ett likartat utseende och den enda skillnaden är betingad
av höjden över havet, över eller under postglaciala gränsen.
Sanden vilken upptar en inte obetydlig areal av de lösa avlagringarna inom
Gullmarnområdet är en svallningsprodukt från högre belägna moränackumulationer. Svallsanden ligger dels i dalbottnarna men huvudsakligen utefter dalsidor och bergkanter. Även högre belägna platåer utfylls till övervägande delen av sand. Svallsanden har sköljts ur moränen och till största
delen transporterats i vattnets allmänna rörelseriktning, där den efter hand
har sedimenterat. Trots att sandavlagringarna är vanliga upptar de likväl
sällan större sammanhängande fält eller områden. Ej heller tycks utbredningen av sanden i allmänhet stå i något direkt samband med uppträdande
moränackumulationer, då det inom inventeringsområdet ej förekommer
någon moränanhopning, med undantag för Stora Bornö, vilken i någon
nämnvärd utsträckning kunnat ge upphov till de större sandavlagringarna.
Upphovet till sandens förekomst är snarast att finna i moräner öster om inventeringsområdet, vilka blivit ursvallade. Till stor del överlagrar troligen
sanden äldre glaciala leror. Svallgrus förekommer på flera ställen i anslutning till sanden, undantagslöst som smala band vid sandens gräns till de
förekommande moränackumulationerna eller i omedelbar anslutning till
berget. Ingen förekomst har kunnat särskilt markeras på kartan då förekomsten är mycket begränsad.
Sandens mäktighet är mycket varierande och troligen till stor del topografiskt betingad. Inom de flacka låglänta dalpartierna intill fjorden uppträder
31
sanden som tunna täcken vilka sällan överstiger någon meter i mäktighet,
mot kanterna tunnas det ut och övergår successivt i lera. Där terrängen är
mer kuperad, med smala dalstråk och sänkor, kan för området ansenliga
sandackumulationer uppträda, var även lokalt sandtäkter i mindre skala har
förekommit.
Det största sammanhängande sandfältet uppträder inom ett område vilket
begränsas av Alsbäck, Fjälla och Finnsbo på västsidan av Gullmarsfjorden.
Tre bäckar har här skurit sig ned i sedimentlagren och bildat djupa raviner i
landskapet. Dessa bäckraviner visar att endast det övre lagret inom delar av
området består av sand, vilken mot djupet övergår i en lera. Sydväst om
Testevik, inom samma område, uppträder ett mindre nästan hedliknande
sandområde där ren, nästan flygsandsliknande sand går i dagen, en mindre
sandtäkt förekommer inom detta parti. Ett annat likartat sammanhängande
sandområde år beläget vid Torreby och utgör till stor del underlaget för den
här anlagda golfbanan.
På Stora Bornö uppträder sandpartier i omedelbar anslutning till moränackumulationerna. Dessa sandavlagringar torde i stor utsträckning ha uppkommit
genom ursvallning av moränen och är de enda av någon egentlig omfattning
inom Gullmarnområdet. Andra nämnvärda sandpartier förekommer öster
om Dönsbukt vid Jordfall var ett mindre hedliknande område med flygsandskaraktär uppträder. Vidare på Tungenäs där en relativt ansenlig sandbildning är belägen, dock till stora delar bortgrävd.
Det som på kartan har markerats med sand innefattar kornfraktioner mellan
grovsand och grovmo, medan finmo och finare avlagringar har markerats
som lera.
4.3.2
Lera, gyttjelera och marskbildningar
Den dominerande jordarten i Gullmarnområdet är varierande leror, vilka
upptar betydande arealer av den förekommande åkerjorden inom de låglänta
dalbottnarna.
Leran är huvudsakligen ett postglacialt stranderosionssediment där huvuddelen utgörs av från stränderna under den postglaciala regressionen nedspolat slam. Utgångsmaterialet till det nedsvallade slammet är till övervägande
delen äldre glaciala leror, vilka avsatts under den postglaciala gränsen, men
även sand och moränavlagringar har ursvallats på sitt finaste material. Lerslammet sjönk sakta till botten ute på djupt vatten, medan den även omlagrade sanden sedimenterade i omedelbar anslutning till strandzonen, i ett
strandbälte, vilket vandrade utåt alltefter landhöjningens fortskridande. Dessa sent avsatta postglaciaia leror har i stor utsträckning kommit att täcka
tidigare avsatta glaciala leror och som tidigare berörts är gränsförhållandet
svårt att skissera mellan dessa två lertyper.
32
Den postglaciala leran avsattes under oregelbundna förhållanden. Utgångsmaterialet till leran växlade från plats till plats vilket även strömmar och
vindar i stor utsträckning gjorde. Dessa oregelbundna och växlande sedimentationsförhållanden märks ofta i lerans sammansättning, vilken växlar
mellan blandningar av mo, mjäla och ler. Grövre fraktionssammansättningar
förekommer främst i övergången mot sand.
Leran är ofta rik på organiskt material, företrädesvis gyttjematerial, varför
de i strandnära och låglänta områden har karaktären av gyttjelera. I lerans
djupare lager är färgen ibland mörk, nästan svart, men som regel är den grå
till grågrön. Den svarta färgen och den ofta påtagliga svavelväteslukten står
i nära samband med lerans organiska innehåll. Utsatt för luftens oxiderande
inverkan blir leran grå. Mäktigheten är högst varierande och inom vissa dalgångar kan leran nå ansenliga dimentioner, sålunda uppmättes vid borrningar för det geologiska kartbladet Uddevalla (SGU 1902) vid Salt- källan ett
djup av 53 m, detta innefattar både glacial och postglacial lera.
I direkt anslutning till lerområdena står de av ebb och flod helt eller delvis
översvämmade strandängarna. Dessa områden benämns marskbildningar.
Marskängarna, vilka vanligen är bevuxna med kort gräs, är så flacka och
ligger så lågt att de vid flod översvämmas av havet medan de vid ebb ligger
torra. Ofta visar dessa ängar ut mot den vegetationsfria bottnen en omkring
decimeter hög erosionsbrink, samt i ängsmarken inskjutande små, oregelbundet uteroderade vikar och slutna fläckar. De områden vilka upptas av
mer eller mindre utpräglade marskbildningar har genomgående en relativt
hög halt organiskt material, betydligt högre än gyttjeleran och är mer att
likna vid en fet lergyttja. Det mest utpräglade marskområdet är det inre av
Färlevfjorden där stora arealer översvämmas vid flod. Området är av komplex natur genom att Färlevälven översvämmar marsklandet med svämsediment samtidigt som havet avsätter avlagringar i detsamma. Ett annat område
med antydan till marskbildning är det inre av Skulevik.
Som tidigare nämnts upptas större delen av Gullmarnområdets jordarter av
stora sammanhängande, mäktiga lerområden. Vid Jordfall på östsidan av
fjorden har lerans beskaffenhet och mäktighet en gång bedömts så gynnsam
att industriell tegelframställning har förekommit, i dag nedlagd, dock har
ansenliga mängder lera här skurits ut.
Inventeringsområdets största sammanhängande lerparti uppträder runt
Skredsvik och upptar betydande arealer. Där vattendrag uppträder inom
lerpartierna är dessa ofta nedskurna i leran och lokalt mycket vackert
meandrande exempelvis området runt Orme å.
4.3.3
Svämbildningar(Alluviala avlagringar)
Med svämbildningar menas ler- och sandavlagringar, vilka till stor del som
omlagringsprodukter av äldre sediment avsatts inom de rinnande vattendragens över svämnings områden.
33
Svämbildningarna förekommer flerstädes utmed de inom Gullmarnområdet
uppträdande låglänta vattendragen men sällan har bildningar någon påtaglig
utbredning, största omfattningen förekommer vid eller i omedelbar anslutning till mynningen. Som regel är svämbildningarna rika på organiskt material, främst avfallsprodukter från den högre vegetationen.
Den enda anmärkningsvärda svämbildningen uppträder runt och i anslutning till utloppet av Örekilsälven i Saltkällefjorden. Svämbildningen består
av svämsand vilken här har bildat flera små öar, ett slags deltaland. Området
som upptas av denna aluvialbildning begränsas både åt öster och väster av
fast berg, denna begränsning har gjort att bildningen successivt utfyller den
dal vilken genomdrages av Örekilsälven. Detta har till följd att deltat kontinuerligt genom älvens kraftiga sedimentavsättning förskjuts mot söder, ut i
Saltkällefjorden.
4.3.4
Skalförande sediment
I de postglacialt avsatta sedimenten uppträder enstaka skal. Lokalt förekommer dessa skal så rikligt att man kan tala om skalförande sediment eller mindre bankar. På kartan har sex skilda platser rika på skal utmärkts, två av dessa är så pass rika, vid Fjälla och Ramdalen, att de med fog kan sägas vara
mindre skalbankar.
En skaljordsbank är ofta sekundära bildningar vilka uppstått genom mekanisk anhopning av skal ur skalförande leror. Genom havsytans regression
har de på havsbottnen avsatta lerorna kommit att lyftas upp till nivåer där
bränningarnas erosion haft möjlighet att påverka sedimenten. De finare partiklarna har sköljts ur och sedimenterat i lugnare vatten medan skal och resterande fraktioner successivt flyttats längre ned under landhöjningen, till
dess att de blev liggande i sådana lägen i terrängen där ytterligare transport
var omöjlig. Under transportens olika skeden har skalen genomgått en
krossning och nötning, vilket gjort att mindre motståndskraftiga skal ofta är
helt eller delvis förstörda. Förutom skal av musslor och snäckor innehåller
skaljordsbankarna även forminiferer, diatomeer, balanider och ostracoder.
Av de två mer påtagliga skaljordsavlagringarna inom inventeringsområdet
är den vid Fjälla den största och areellt sett mest betydande. Avlagringen begränsas i sin utbredning huvudsakligen av branta bergsidor, genombrutna av
fyra smala dalpassager, samtliga dalar utom den sydöstra vetter ut mot lägre
omgivningar. Avlagringen ligger i något som kan liknas vid en ”lagun” med
relativt flack jämn botten, trots detta är det inte direkt avgjort att sedimentationen skett i lugnvatten, indikationer om detta kan de mindre klapperpartier
vara som ligger på några platser utefter ”lagunens” kanter. Genom att en av
de smala dalarna uppvisar ett mycket exponerat läge, ut mot den breda Lysedalen, ned mot Trälebergs kile, kan detta ha gjort att vatten pressats in genom den trånga dalen, in i ”lagunen”, vilken i sin tur ”dränerats” av de övri-
34
ga dalarna. Detta har då givit upphov till en vattencirkulation, med avsättning av skaljord i ”lagunen” som delresultat. Skaljorden tycks vara mäktigast i de sydvästra delarna for att sedan tunna ut längre upp i ”lagunen”.
Genom ovannämnda dal rinner en bäck vilken längre upp i dalstråket blivit
urgrävd och fördjupad för att bättre kunna dränera den flacka delvis vattensjuka ”lagun”-bottnen. Dräneringen har även möjliggjort anläggandet av en
fotbollsplan.
I den utgrävda och fördjupade bäckfåran blottlägges mycket väl skaljorden
och ett flertal varierande mollusker uppträder. Bland annat är följande mollusker funna:
Pektem maximus
Saxicava arctica
Mya truncata
Zirphaea crispata
Astarte elliptica
Buccium undatum
Litorina litorea
Acmaea virginea
Balanus hameri
stor kammussla
rikligt
rikligt
enstaka
valthornssäcka, enstaka
vanlig strandsnäcka,enstaka
enstaka
Den andra mer påtagliga skaljordsanhopningen vid Ramdalen inom Gullmarsbasens inhägnade område, är betydligt mindre och har till stora delar
blivit utgrävd för att skapa plats för en förrådsbyggnad.
Följande mollusker är här funna:
Balanus hameri
Mya trunkata
Saxicava arctica
Litorina litorea
Astarte elliptica
Mytilus eclule
Pektem maximus
blåmussla
Övriga skaljordsanhopningar är likartat sammansatta.
4.3.5
Myrmarker
Mossar och liknande våtmarker förekommer ytterst sparsamt inom Gullmarnområdet, den enda mossen av någon storlek och betydelse är Store myr
söder om Skår. Denna myr är upptagen i SGU:s beskrivning till kartbladet
”Uddevalla” (1902). I beskrivningen framgår att torvens mäktighet uppgår
till maximalt 1,5 m med en botten av dy. Torven består till stor del av
vitmossa med ytväxtlighet av ljung och gräs, med torvtäkt.
35
Till sin uppkomst är mossen, som är ca 500 m lång och 250 m bred, topografiskt betingad, då den ut- fyller en större sänka i berggrunden, vilken är
mer eller mindre helt kringgärdad av branta berg- sidor. Detta gör att myren
i sin helhet torde vara påverkad av fastmarksvatten och härigenom har karaktären av en igenväxningsmyr. I norr och söder är myren helt eller delvis
torrlagd genom dränering.
Övriga förekommande våtmarker är mycket begränsade i sin utbredning och
överstiger sällan eller aldrig något 100-tal m2 i yta. De är huvudsakligen
uppträdande inom de större bergsplatåerna, där de utfyller mindre uteroderade håligheter i platåernas berggrund. Mäktigheten på dessa våtmarker är
mycket tunn och obetydlig.
4.3.6
Vittring
Man skiljer på två typer av vittring, dels mekanisk, dels kemisk. I vårt klimat är det den mekaniska vittringen som har den största betydelsen för de
båda vittringstyperna för nedbrytningen av berg- grunden. Den mekaniska
vittringen innebär främst att vatten som trängt in i sprickor och mineralfogar
i bergarterna fryser, varvid det utvidgas och spränger loss mindre stycken ur
berget. Det är den s.k. frostsprängningen, den enda formen av mekanisk
vittring av betydelse i vårt land.
Frostsprängningen är avhängig av berggrundens tektonisering, dvs. hur kraftigt berggrunden blivit uppsprucken. I bergarter som är ringa tektoniserade
som områdets graniter och yngre pegmatiter är den mekaniska vittringen av
liten omfattning, medan den i kraftigt tektoniserade partier, som i de uppträdande gnejserna och äldre pegmatiterna, ofta är mycket påtaglig. Inom dessa
bergarter förekommer lokalt 10-tals m2 stora grusvittrande partier, särskilt
påtagligt är detta mellan Finnsbo och Fjälla.
Den kemiska vittringen angriper främst de lösa jord- arterna. Dessa består
av partiklar, vilka redan skilts från varandra och följaktligen har en mycket
stor sammanlagd fri yta. Kemiska angrepp, t.ex. utlösning genom syror, har
av detta skäl helt andra möjligheter att bryta ned mineralen än i en bergart,
där mineralkornen är fast förbundna.
4.3.7
Talusanhopningar
Av alla massförflyttningsprocesser sker bergras snabbast och mest abrupt.
Fritt fallande eller rullande enskilda bergfragment, från sandkorn till större
blockpartier, beroende på hur berget är uppsprucket, störtar utför en brant
bergsida. I branter där bergras fortgår kontinuerligt, under en längre tidsrymd, uppstår vid bergets fot en oräknelig bergfragmentsansamling. Denna
ackumulation är en distinkt landform, ett sterilt blockfält, och benämnd
talus. En talussluttning eller kon har i regel en anmärkningsvärt konstant
rasvinkel av omkring 35O var bergfragmenten intar ett jämviktsläge.
36
Orsaken till att talusbildningar uppstår är indirekt att finna i berggrundens
tektonisering och nedisning, direkt genom frostsprängningsfenomen. Tektoniseringen av berggrunden har medfört att den spruckit upp och blivit genomsatt av spricksystem. Nedisning har sedan ytterligare accentuerat det
hela genom att isen brutit upp berggrunden och tagit med sig större bergblock varvid branta hällstup har uppstått. Rinnande vatten har efter landisens tillbakagång sipprat ned i bergbranternas sprickor och frusit till is
varvid sprickorna successivt har vidgats, med påföljd att till slut hela block
lösgjorts och störtat ned. Största talusanhopningarna uppträder följdaktligen
nedanför de högsta och brantaste berg- sidorna där de största blocken uppträder längst ut från bergsluttningen och de minsta blocken och stenarna
ligger högst upp i talusbranten.
Områdets mest imponerande talusanhopningar uppträder utefter Saltkällefjordens mycket branta sydöstsida. Bergbranterna är här praktiskt taget lodräta med höjdskillnaer på över 75 m mellan vatten och överyta. Gnejsberggrunden är rikt genomdragen av pegmatiter och kraftigt uppsprucken vilket
orsakat att bergbranterna erhållit en mycket bruten profil med rik förekomst
av utskjutande klipparter, vilka lätt sprängs loss och störtar ned. Utefter vattenytan uppträder flera stora hyllor på vilka nedrasade bergfragment ansamlats till taluskoner av anmärkningsvärd storlek och omfattning. I dessa taluskoner förekommer klippblock av imponerande storlek, en diameter på mer
än 10 meter är inte ovanlig. Där dessa hyllor saknas har ingen synlig talusanhopning kunnat uppbyggas utan blocken har störtat direkt ned i havet och
lagt sig vid bergets fot 40-50 meter under havsytan, var de på goda grunder
kan antagas uppbygga liknande taluskoner.
Andra mer påtagliga och imponerande talusbildningar uppträder vid gamla
Saltkällan där en större block- anhopning ligger vid foten av den branta sydsidan. I övrigt förekommer talusbildningar så gott som alltid nedanför branter och stup inom Gullmarnområdet, storleken på dessa bildningar varierar
från enstaka block till större ansamlingar.
5
OMRÅDESBESKRIVNING MED AVSEENDE PÅ GEOLOGIN
5.1
Kommentar till områdesindelningen och områdeskartan
I följande kapitel ges en kortfattad sammanfattning av de partier som med
avseende på geologin bedömts som särskilt värdefulla och intressanta. Till
grund för denna bedömning har endast geologiska aspekter legat. Detta
medför att något hänsynstagande ej direkt skett till Gullmarnområdets ofta
vackra landskapsbilder och naturscenerier.
Som helhet gäller dock att hela Gullmarnområdet har högt geologiskt värde
och de nedan påtalade partierna endast får ses som provkartor på den ur
naturvård och vetenskaplig synpunkt i många stycken unika geologin.
37
5.2
Områdesbeskrivningar
5.2.1
Delområde ”Fjälla”
(nr 1, karta bil. 2)
Området begränsas av Finsbotuva i sydost, Alsbäck i nordost och Fjälla i
nordväst.
Detta område är intressant ur geovetenskaplig synpunkt genom att en stor
del av de geologiska fenomen vilka är möjliga att finna inom Gullmarnområdet här är representerade på en relativt begränsad yta.
Området utgör delvis gränsen mellan de bohuslänska graniterna och Stora
Le-Marstrandseriens gnejser. Gränsen är på intet sätt distinkt utan utgörs av
en komplicerad kontaktzon med en intim blandning av granit och gnejs där
gränsförhållandet mellan dessa utgörs av en syntes. Något som ytterligare
komplicerar gränsförhållandet är den migmatitisering som gnejsen genomgått, vilket resulterat i en rekristallisation och homogenisering. Denna migmatitisering har som resultat en bergart vilken i stora drag liknar kontaktzonens grågranit men trots allt är en gnejs. En väsentlig sak skiljer dock de
två bergartsleden, förekomsten av biotit, den höga halten biotit i ursprungsbergarten, gnejsen, har vid rekristallisationen omvandlats till kvarts, varför
halten biotit i det rekristalliserade bergartsledet är ringa. Längre bort från
kontaktzonen uppvisar gnejsen ett flertal skilda migmatitstrukturer.
Grå äldre pegmatiter uppträder i stor riklighet och är ett markant inslag i de
rekristalliserade gnejspartierna, särskilt är detta fallet i närheten av konstaktzonen.
Genom snitteffekter av de ofta mycket flackt liggande pegmatitgångarna
överskattas dock lätt utbredningen av dessa. Pegmatiter är ofta kraftigt migmatitpåverkad och uppvisar ytterst sällan distinkta gränser mot omgivande
gnejs. Lokalt är den mycket kraftigt grusvittrande.
I nära anslutning till stranden mellan Alsbäck och Rörvik uppträder på ett
antal lokaler begränsade partier med mineraliseringar av ren mikroklin.
Ett stort antal större och mindre klåvor genomskär området oh utgör ett markant inslag i platån avanför Lysedalen. Dessa klåvor har en huvudsaklig
riktning av nordväst-sydost.
En påtaglig skillnad visar sig mellan graniternas och gnejsens ytformer.
Granitytorna är huvudsakligen väl rundade och släta med glacialskulpterade
former, exempelvis nordvästra delen vid Fjälla. Gnejsen uppvisar en betydligt mer bruten topografi med mer vittringsbenägna hällytor där välutbildade
glacialskulpturer är ovanliga.
38
Av de lösa avlagringarna förekommer huvudsakligen sand och lera med en
klar dominans för sand. Strax söder om Testevik förekommer ett mindre
nästan hedliknande sandområde. Moränackumulationer är däremot mindre
vanliga och uppträder huvudsakligen som mycket begränsade anhopningar.
Ett påtagligt undantag utgör den stora lämoränen vid Kega. Rester av moränen i form av klapperansamlingar förekommer dock, särskilt vid Finsbo
tuva.
Talus förekommer utefter de flesta högre branter men är endast med iögonfallande vid Finsbo tuva.
Skalförande sediment är funna mer påtagligt på tre skilda lokaler, varav
förekomsten i dalen vid Fjälla är den rikaste, även för inventeringsområdet
som helhet, och uppvisar en mångfald varierande skal av mollusker. Denna
skalansamling täcker en stor del av dalen med en relativt stor mäktighet,
men blottas endast genom ett dräneringsdike och tillhörande mindre bäck.
Tre stycken bäckar genomkorsar landskapet på sin väg ned till Gullmarsfjorden. Bäckarna är i regel djupt nedskurna i sedimenten och bildar branta
raviner i vars botten bäckarna ofta vackert serpentinerar. Mindre lokala
skred är vanliga i dessa raviner.
5.2.2
Området kring Orme å
(nr 2, karta bil. 1)
Omedelbart söder om Ingalsröd söker sig Gullmarnområdet mest välutvecklade mindre vattendrag ut i Färlevfjorden, Orme å är nedoredad i en
bred lerfylld dalgång, omgiven av på båda sidor berg. Då leran i dalgången
utgör ett lätt eroderat sediment har Orme å lyckats skära sig ned till ett ansenligt djup, med bildandet av en markerad bäckravin som resultat, lokalt
med mycket branta sidor. I denna bäckravin bildar ån ställvis vackra serpentiner - serpentinbildning är typiskt för en mognande å och innebär att ån fritt
utvecklar en serie kurvor. På ett flertal platser i ravinbottnen går berget i dagen, varför åns möjligheter att skära sig ned ytterligare är starkt begränsade, särskilt är detta fallet vid Skutebacken strax innan ån når ned till
Färlevfjorden.
Flera mindre biflöden söker sig ned till Orme å och sätter i väsentlig grad
sin prägel på landskapsbilden. Dessa biflöden har skapat mer eller mindre
välutvecklade bäckraviner vilket gör att landskapet fått en småkuperad utformning, ofta med vackert avrundade ytformer. Vissa av biflödena är kulverterade för att möjliggöra odling av högre belägna och mindre kuperade
delar av dalgången.
Ett påtagligt erosionsfenomen är den grundvattenserosion som uppträder vid
Ingalsröd. Grundvattenflödet urholkar lokalt lersedimenten varvid meterdjupa, begränsade nedsjunkningar av markplanet uppkommer.
39
I övrigt upptas större delen av dalgången för betesändamål. Denna betning i
dalgången bidrar i viss mån till erosionen i mer utsatta delar genom att den
skapar s.k. ”kostigar” i landskapet, djuren söker sig i regel längs samma
vägar till och från olika delar av betesmarkerna. Den pågående markanvändningen bidrar till att landskapsbilden hålls öppen och att denna speciella
dalgång inte växer igen.
Bergpartierna längs dalgångens sidor täcks där så är möjligt av ett tunt skogbevuxet moräntäcke.
5.2.3
Inre delen avFärlevfjorden
(nr 3, karta bil 1)
Den inre delen av Färlevfjorden utgörs av en flackt, obetydligt över havsytan utsträckt lerslätt, vilken genomkorsas av Gullmarnområdets näst största
vattendrag Färlevälven. En betydande del av området översvämmas vid
högvatten av havsytan, för att åter torrläggas vid ebb. Denna vattenfluktuation ger upphov till en marskbildning i de regelbundet översvämmade partierna. Marskängarna är huvudsakligen bevuxna med kort gräs och uppvisar
ut mot den vegetationsfria fjordbottnen en omkring decimeterhög erosionsbrink med i ängsmarken inskjutande små, oregelbundet uteroderade, vikar
och slutna fläckar.
Leran i området är företrädesvis rik på organiskt material, övervägande gyttjematerjal, genom havsytans ständiga översvämning av de låglänta delarna
och har närmast karaktären av gyttjelera. Även Färlevälven översvämmar
vid rikt vattenflöde delvis de låglänta partierna av området och avsätter
svämbildningar rika på organiskt material. Detta har skapat en sedimentationsbild av komplex natur, med sandskikt och linser liggande i gyttjeleran.
På senare tid har älven delvis invallats för att hindra översvämningar. Detta
är särskilt påtagligt öster om älven, var en kraftig dränering av området även
skett, för att möjliggöra uppodling av gyttjeleran.
Fjordbottnen utanför strandbrinkarna utgörs av ett vidsträckt långgrunt område med mycket obetydligt djup, vilket torde vara av väsentlig betydelse
för vadarfåglars näringsupptagande och existens.
5.2.4
Området kring Örekilsälven med gamla Saltkällan
(nr 4, karta bil. 1)
I Saltkällefjorden mynnar Bohusläns största vattendrag, de förenade Örekils- och Munkedalsälvarna. Älvens mynningsområde består av en bred
dalgång omgiven av branta bergsidor vilket torde utgöra en av isen uteroderad förlängning på Saltkällefjorden. De branta bergsidorna är särskilt
markerade på dalgångens västsida. Genom älvens tidvis mycket kraftiga
vatten- flöde utfylls dalgången med svämsediment, företrädesvis svämsand,
40
vilka av vattnets eroderande krafter leder sitt ursprung till de olika biflödena
högre upp i älvsystemet. Den kraftiga sedimentavsättningen i dalgången gör
att älvens mynning successivt förflyttas längre ut i Saltkällefjorden under
bildandet av ett slags deltalandskap med flera små öar. Svämbildningen
vilken är rik på organiskt material, främst från den högre vegetationen, är
öster om älven delvis uppodlad. Mynningsområdets största ö brukas som
betesmark.
Vid gamla Saltkällan går den röda gnejsberggrunden i dagen på sydsidan av
en bergplatå. Platån är abrupt avbruten i ett lodrätt stup, nedanför vilket en
ansenlig talusanhopning är ansamlad. Berggrunden är kraftigt uppsprucken
och rikt genomsatt av kvartsutfyllda sprickor och drusrum (håligheter) . I
dessa kvartsutfyllnader är det ofta möjligt att finna ”ädlare” kvartsvarianter,
såsom bergkristall och ametist, vilka har haft utrymme att växa till sin ideala
kristallform.
5.2.5
Delområde Smörkullen med tillhörande branter ut mot Saltkällefjorden
(nr 5, karta bil. 1)
Smörkullen, belägen norr om Gullmarsvik, är med sina 134,3 m.ö.h., det
topografiskt mest dominerande partiet inom hela Gullmarnområdet. Området är estetiskt mycket attraktivt, genom den vida överblick av Gullmarn
med omgivningar som härifrån uppnås och är relativt lättillgängligt.
Berggrunden uppbyggs till övervägande delen av den för området vanliga
grå gnejsen av huvudsakligen sedimentärt ursprung. Gnejsen är rikt genomsatt av pegmatitgångar, lokalt är denna pegmatitpenetrering så kraftig att
berggrunden får ett ”breccie”-liknande utseende. Denna storskaliga ”brecciering” är särskilt påtaglig och tydlig i de mycket branta stupen ut mot Saltkällefjorden. Ställvis är dessa pegmatitgångar så breda att de närmast får
karaktären av sammanhängande kroppar. Pegmatiten i Smörkullenområdet
tillhör den äldre typen av pegmatit och utgör ofta en blandning av grovkorniga och medelkorniga typer med en dominans för medelkorniga granitiska
former. Områdets gnejser och pegmatiter är migmatitpåverkade varför gränserna dem emellan är föga distinkt.
Kring Ramdalen uppträder en rik förekomst av ultrabasit, dels som ett större
sammanhängande parti, dels från detta parti urspjälkade smärre kroppar liggande i den omgivande gnejsen. De mindre urspjälkade ultrabasitkropparna
är ofta kraftigt migmatitpåverkade och delvis gnejsomvandlade. Mer välbevarade partier uppvisar en utpräglat ultrabasisk sammansättning med ofta
total hornbländedominans.
Ett påfallande inslag i Smörkullenområdet är den starkt brutna topografin
med tillhörande uppsprickningen av berggrunden och rika förekomst av
klåvor. Detta gör att särskilt de nordvästra delarna, ut mot Saltkällefjorden,
41
är mycket svårtillgängliga, vilket ytterligare accentueras av mycket branta
stup. Dessa branta, ofta lodräta stup utefter Saltkällefjorden uppvisar höjdvariationer på närmare 100 meter mellan vattenyta och överyta. Nedanför
branterna uppbyggs där så är möjligt ansenliga talusanhopningar med block
av anmärkningsvärda dimentioner, block med en diameter av mer än 10 meter är inte ovanliga. Talusbildningen är en alltjämt fortgående process vars
ursprung är att söka i landisens påverkan av berggrunden med tillhörande
uppsprickning. Efter landisens försvinnande har frostsprängning gjort att
block kontinuerligt lösgörs i branterna och störtar ned. Dessa talusbildningar
är inte endast ett påfallande inslag i Gullmarnområdet, utan utgör en av de
större ansamlingarna i hela vårt bohuslänska landskap.
Något som ytterligare gör området ur geologisk synpunkt intressant, är de
fyra jättegrytor som uppträder omedelbart söder om toppen på Smörkullen.
Jättegrytorna torde med sina ca 130 m.ö.h. vara de högst belägna inom hela
Bohuslän. En av jättegrytorna är anmärkningsvärt välutbildad och nästan
lodrät nedskuren i gnejsen till ett djup av mellan 3 och 4 meter med en diameter av ca 0,5 meter.
Lösa avlagringar är sparsamt förekommande. Lera utfyller de lägre liggande
dalstråken som exempelvis Ramdalen, medan moränackumulationer huvudsakligen uppträder i högre belägna dalstråk och sänkor. Lokalt förekommer
moränen som en tunn ytmorän, framför allt nordväst om Dalkas. Moräntäcket är ej tillräckligt tjockt för att markeras på kartan. En skaljordsanhopning uppträder vid Ramdalen. Den är betydligt mindre än avlagringen vid
Fjälla och har till stor del blivit urgrävd för att bereda plats för en förrådsbyggnad.
5.2.6
Stora Bornö
(nr 6, karta bil 1)
Stora Bomb är med sina 4 kilometers längd Gullmarsfjordens utan jämförelse största ö och reser sig 111 m över omgivande havsyta.
Östra sidan av Stora Bornö uppvisar en brant konvex utformning, detta är
särskilt uttalat i området från Mitten och norr ut. Öns centrala delar utgörs
av en relativt flack platå, vilken övergår i en mycket brant ofta lodrät ned i
fjorden stupande västsida.
Berggrunden uppbyggs till övervägande delen av gnejs, dels grå gnejs i
söder, dels norr därom grå intermediär gnejs genomdragen av yngre pegmatitgångar. Lokalt, särskilt i området kring Mitten, är gnejsen kraftigt
homogeniserad och företer stora likheter med en granit. I detta område
förekommer även aplitiska inslag. Norra delen av ön är rikt genomsatt av
upptill meterbreda pegmatitgångar med distinkta kontakter till omgivande
gnejs. På södra delen av Stora Bornö uppträder två olika granitiska inslag.
Det dominerande granitiska partiet utgörs av en grå medelkornig variant,
42
vilken även visar sig med ett mindre parti på Slottholmen, den andra varianten utgörs av en medelkornig gråröd granit. Gränsförhållandet mellan
graniterna är föga distinkt utan de tycks successivt övergå i varandra. Stor
osäkerhet råder huruvida dessa graniter är av bohusgranitisk ålder eller äldre
i gnejsen intruderade graniter. Stora Bornö-graniten tycks inte riktigt lika
områdets övriga graniter. Omedelbart söder om Mitten förekommer mindre
ultrabasiska inslag.
Lösa avlagringar är ovanligt rikt företrädda på Stora Bornö och ön har inte
det för andra höjdområden typiska kalspolade utseendet. Ansenliga moränackumulationer täcker de centralare delarna av ön huvudsakligen som ett
tunt ytmoränlager. Denna moränanhopning är anmärkningsvärd, så till vida
att i övriga delar av det inventerade Gullmarnområdet morän är sparsamt
representerad. Moränavlagringarna utefter öns östsida är kraftigt utsvallade
och omlagrade, delvis täckande de branta sluttningarna. I lägre liggande dalstråk uppträder ur moränen ursvallade sandavlagringar, lokalt av ansenliga
dimentioner, det mest påtagliga partiet är vid Mitten.
Den på Stora Bornö uppträdande moränen torde vara av betydelse vid sammanställningen av uppgifter om isregressionens förlopp i Bohusläns kustzon.
5.2.7
Området kring Trollevik
(nr 7, karta bil. 2)
I anslutning till Trollevik uppträder inventeringsområdets mest välutvecklade ögongnejs. Denna exponeras på ett praktfullt sätt utefter de kala strandklipporna, särskilt på sydvästsidan av Rockudden. Ögonen består av mer
eller mindre välrundade mikroklinkristaller liggande i en huvudsakligen grå
grundmassa. Diametern på mikroklinögonen varierar mellan 1 och 5 cm.
Färgen är vanligtvis röd, dock förekommer mycket underordnade partier
med ljusgrå ögonvarianter. Antydningar i geologisk litteratur kan tyda på att
denna ögongnejs delvis utgör underlaget för Stora Le-Marstrandseriens
gnejser. Om så är fallet skulle ögongnejsen tillhöra en av sydvästsveriges
äldsta bergarter.
6
NATURVÅRDSBEDÖMNING AV GULLMARN SOM HELHET
Hela Gullmarn har ur sociala och geovetenskapliga aspekter stora skyddsvärda kvalitéer. Detta gäller inte minst geologin där stort vetenskapligt intresse knyts till bohusgranitens framträngande och den omdaning av gnejsberggrunden som skett. Västsidan av Gullmarsfjorden utgör delvis gränszonen mellan bohusgranit och gnejs, denna är i många stycken till sin karaktär diffus och svårtolkad. Av väsentligt intresse är också problematiken
som rör Gullmarns, Sveriges enda verkligt äkta fjord, uppkomst och bildning med de faktorer som styrt och påverkat detta. Betydelsefullt är vidare
43
studier av deglaciationsförloppet och den avlänkning av isströmmen som
skett i det topografiskt kraftigt brutna landskapet, kontra Bohusläns övriga
kustzon. Till detta hör sammankopplandet av skilda israndlinjer och frågeställningar rörande den i mellersta Bohuslän påtagliga moränfattigdomen.
Gullmarn är strategiskt belägen i centrala Bohuslän och utgör upptagningsområde för ett flertal tätortsregioner. Detta gör att de sociala aspekterna är
uttalade inte minst som rekreations- och strövområden för det rörliga friluftslivet. Landskapet är i många stycken inbjudande för detta och bjuder
ofta på storslagna naturscenerier och upplevelser. Både utsiktsmässigt som
botaniskt, till vilket även upplevelser det vackra kulturlandskapet får räknas.
Till de negativa sidorna hör att genom landskapets starkt brutna topografi är
stora delar mycket svårtillgängliga och ödsliga. Detta har medfört att fritidsbebyggelse i stor utsträckning lokaliserats i anslutning till de bättre belägna
dalstråken invid fjorden. Denna kanalisering av fritidsbebyggelsen medför
att det rörliga friluftslivet delvis utestängs från de attraktivare dalarna och de
bättre badplatserna.
LITTERATURFÖRTECKNING
Asklund, B
1947
Gatsten och kantsten.
SGU serie C 479
Beskow, G
1959
Bohusläns geologi ur
Natur i Bohuslän
Björsjö, N
1949
Israndstudier i södra Bohuslän.
SGU serie C 504
Brotzen, O
1961
On some age relations in the
Precambrian of south-western
Sweden. GFF Vol 83
Flodén, T
Huvuddragen i östra Skagerraks
Berggrund
Frisendahl, A
Geologisk-morfologisk översikt
av Bohuslän
Gorbatschev, R
1971
Aspects and problems of Precambrian geology in western Sweden.
SGU C 650
Hillefors, Å
1969
Västsveriges glaciala historia och
morfologi
Karlsson, B
Lind, L
Studier av plastisk skulptur och
jättegrytor på södra Sotenäset
Lind, G
Gravity Measurments Over The
Bohus Granite In Sweden.
GFF Vol 88
Lindström, A
1902
Beskrivning till kartbladet Uddevalla. SGU Ac 3
Ljungner, E
1923
Några drag av den bohuslänska
granit skärgården geologi och
geomorfologi
Lundegård, P H
1957
Göteborgstraktens gologi.
SGU C 553
Lundegård, P
Lundqvist, J
Lindström, M
1964
Berg och jord i Sverige
Magnusson, M
Lundqvist, G
Regnell, G
1963
Menert, K R
Sveriges geologi
Migmatites and the orgin of
granitic rocks
Samuelsson, L
Ahlin, S
1978
Zircon morpholgy in the polymetamorphic rocks of southwestern
Sweden. SGU C 737
Sandegren, R
Johansson, H E
1931
Beskrivning till kartbladet
Göteborg. SGU Aa 173
Sandegren, R
Lundegårdh, P H
1952
Beskrivning till kartbladet Onsala.
SGU Aa 192
Skiöld, T
1976
The interpretation of the Rb-Sr and
K-Ar ages of late Precambrian
rocks in southwestern Sweden.
GFF Vol 98