Högsta Domstolen
NJA 1981 s. 622 (NJA 1981:68)
Målnummer:
T252-77
Avdelning:
Domsnummer:
DT18-81
Avgörandedatum:
1981-04-29
Rubrik:
Fiskodlare yrkar skadestånd enligt miljöskyddslagen av kommun,
under påstående att hans fiskar förgiftats av utsläpp från
kommunens avloppsanläggning. Fråga om kravet på bevisning om
orsakssammanhanget. 30 § miljöskyddslagen (1969:387).
Lagrum:
30 § miljöskyddslagen (1969:387)
Rättsfall:
NJA 1977 s. 176
REFERAT
Lantbrukaren Å.B. bedriver sedan 1969 odling av regnbågsforeller i dammar på
fastigheten (Fastighetsadress, uteslutet här). Dammarna är anlagda i
anslutning till Vassbäcksån. Ån utgör avflöde i söder för sjön Kvännaren och
rinner ut i Hästhagssjön. Kvännaren har flera tillflöden. Ett av dessa är, sedan
kommunen vid mitten av 1960-talet anordnade en avloppspumpstation på det
närliggande s k Karstorpsgärdet, vid bräddning i pumpstationen mottagare av
avloppsvatten - såväl spillvatten som dagvatten - som föres ut i sjön. Det kallas
nu gemenligen avloppsdiket. Dessutom avbördas dagvatten från
industriområdet genom kommunala dagvattenledningar direkt till diket. Dess
längd är uppgiven vara 600 m. Från utloppet till Vassbäcksån är avståndet
omkring 1 100 m. Ned till fiskodlingen är det sedan ca 1000 m i ån. Den 18 och
19 febr 1973 dog ca 40 000 st regnbågsforeller i fiskodlingen.
Å.B. yrkade efter stämning å Västerviks kommun vid Möre och Ölands TR,
fastighetsdomstolen, förpliktande för kommunen att ersätta honom för den
skada han lidit med 123 800 kr eller i vart fall 105 000 kr jämte ränta. Han
förbehöll sig rätt till talan om ytterligare skadestånd om så skulle visa sig
påkallat.
Såsom grund för sin talan åberopade Å.B., under påstående att från
avloppsdiket härrörande avloppsvatten bemängt med fenol och andra gifter
kommit in i dammar där fisken fanns och orsakat fiskarnas död och att
kommunen, som är huvudman för avloppsverket, genom försummelser i skilda
hänseenden varit vållande till det inträffade eller, även om vållande ej skulle
kunna visas, var ansvarig för detsamma enligt reglerna för strikt ansvar i 30 §
miljöskyddslagen.
Kommunen bestred bifall till Å.B:s talan på den grunden att det ej visats att
fiskarna dött till följd av förgiftning som orsakats av kommunen eller för vilken
kommunen enligt det åberopade lagrummet, som icke kunde anses tillämpligt,
skulle vara ansvarig. Om skadeståndsgrund likväl skulle anses föreligga
hävdade kommunen att Å.B. varit medvållande i sådan grad att skadeståndet
skulle jämkas till noll.
TR:n (häradshövdingen Björkman, rådmannen Mejàre, fastighetsrådet Kihlberg
samt två nämndemän) anförde i dom d 1 okt 1975: Vid syn på platsen har
TR:n i anslutning till åberopad skiss konstaterat att Å.B:s dammar, som enligt
vad som upplysts är identiska med dem han hade 1973, är belägna nedanför
en äldre kvarndamm och har insläpp från denna på så sätt att de med nr 1 och
2 betecknade har separata insläpp och de med nr 3 och 4 gemensamt.
Å.B. har uppgivit: Vid olyckstillfället hade han 2-åriga foreller i damm nr 3, ca
125 avelsfiskar i damm nr 2 och ca 40 000 1-åriga foreller i damm nr 1. Damm
nr 4 var ej i bruk. Vid 9-tiden på morgonen d 18 febr visade all fisk orostecken.
Å.B. stängde då av vattentillflödet till dammarna 3 och 4, öppnade helt flödet
till dammarna nr 1 och 2 och tog bort hålldammens stämbord så att
avrinningen från Kvännaren ökades till maximum. Han trodde nämligen att
fiskarnas oro berodde på syrebrist och ville öka tillförseln av friskt sjövatten.
Stark skumbildning förmärktes. Åtgärderna hjälpte emellertid inte. På kvällen
hade all fisk i dammarna 1 och 2 vänt buken upp. Dagen därpå var samtliga
avelsfiskar i damm nr 2 och alla fiskar i damm nr 1 utom ca 500 döda. Fisken i
damm nr 3 var oskadd. I samband med vårfloden 1972 hade fisken också visat
orostecken och symptom som tydde på syrebrist. Den gången hade Å.B. stängt
av vattentillförseln i dammarna. Endast enstaka fiskar hade dött. Även vid ett
senare tillfälle - d 19 okt 1973 - visade fiskarna orostecken, dock utan
ytterligare komplikationer.
Å.B. har vidare anfört: I samband med händelsen 1972 tog fiskerikonsulenten
H.K.M. prov på vattnet i ån och dammarna för undersökning av surhetsgraden
och järnhalten. Inga onormala värden konstaterades. Han tillkallades också på
morgonen d 19 febr 1973 då han tog ett antal vattenprover, nämligen i
avloppsdiket, i ett skogsdike som mynnar ut i Vassbäcksån ovanför
kvarndammen, i fiskodlingen och i Hästhagssjön vid åns inflöde där. Han tog
också om hand ett spann med vatten som Å.B. dagen innan tagit i fiskodlingen.
Senare på dagen togs ytterligare vattenprov, däribland ett från Kvännaren vid
dess tillopp i norr vid stationssamhället Jenny. M ombesörjde analys av alla
dessa vattenprover. För M framstod det på ett tidigt stadium som klart att
fiskarna förgiftats av fenol som kommit från avloppsdiket. Fenol fanns nämligen
såväl i vattenproverna som i fiskar som dött vid tillfället, omhändertagits av
Å.B., frusits och senare undersökts. Allehanda metaller påvisades också i
vattenprov, vilka kan ha medverkat till att fiskarna dött. Senare togs även
andra vattenprover som analyserades och befanns innehålla fenol i större eller
mindre mängder. Undersökningar av pH-värden visade normala resultat.
Å.B. har ytterligare andragit: Kommunen har förfarit vårdslöst på många sätt.
Då avloppspumpstationen inrättades anordnades också bräddningsavloppet till
det öppna diket utan att tillstånd till bräddningen söktes. Ej heller senare har
sådant tillstånd sökts fastän bräddning skett allt oftare. Kommunen underlät
också att före dikets ianspråktagande låta undersöka Kvännarens tillstånd. Det
är tydligt att sjöns vatten försämrats avsevärt på senare år vilket framgår
därav att sjön, som förr var en mycket god fiske- och kräftsjö, numera ger
huvudsakligen endast skräpfisk. Kommunen borde vidare ha låtit göra en
industriinventering med sikte på industriernas avlopp. Här finns ett flertal
industrier som kunde befaras släppa ut miljöskadliga ämnen, främst SlipNaxos, Töreboda Lim-Trä och Elfa. Kommunen har vidare underlåtit att
kontrollera industriernas hantering av spillvatten. Det har bl a framkommit att
Töreboda Lim-Trä anordnat en anslutning till dagvattennätet från sin
fabriksanläggning vari fenolbemängt sköljvatten avbördades till avloppsdiket.
Avloppsnätet med pumpstationen var vidare redan vid pumpstationens
anläggande underdimensionerat, vilket förvärrats genom att ytterligare
anslutningar skett. Enligt ett i målet av naturvårdsdirektören G.A. avgivet
sakkunnigutlåtande borde pumpstationens kapacitet vara minst 4 gånger större
än vad den är. Detta har lett till att bräddning såväl för normalt underhåll som
vid regn skett i allt större omfattning med ökad förorening av Kvännaren och
ån som följd. Onormala störningar i pumpstationens drift och skador på
ledningar har inte avhjälpts med erforderlig skyndsamhet. Efter sänkning av
bräddningsnivån för några år sedan underlät kommunen att följa upp effekten
som måste ha varit att utsläppen i avloppsdiket ökades. Vidare underlät
kommunens hälsovårdsnämnd att vidtaga någon åtgärd efter incidenten i
fiskodlingen 1972 trots Å.B:s begäran därom. Även om konkret vårdslöshet ej
kan läggas kommunen till last i något avseende står kommunen såsom strikt
skadeståndsskyldig i ansvar för de Å.B. åsamkade skadorna vilka uppkommit
till följd av att kommunen såsom huvudman för den miljöfarliga verksamhet
som avloppsanläggningen är släppt ut orenat avloppsvatten i sjön.
Från kommunens sida har genmälts: Att fiskar till det antal och i de dammar
som från motpartens sida uppgivits dött vid den tid varom fråga är vitsordas.
Däremot bestrides att orsaken varit fenolförgiftning. De fenolmängder som
påvisats i döda fiskar är nämligen så små att de ej kan ha haft dödlig verkan.
För övrigt är regnbågsforeller de härdigaste bland laxfiskar och har som andra
fiskar möjlighet att tillvänja sig vid fenol. Påståendet att metaller, som i
obetydliga kvantiteter påträffats i undersökt vatten, skulle ha varit en
bidragande orsak är obestyrkt; icke någon bevisning har förebragts om
förekomst av skadliga metaller i fiskar. M:s tvärsäkra uttalande om orsaken till
fiskdöden kan ej tagas för gott. Orsaken kan mycket väl ha varit en annan, t ex
syrebrist i det vatten som kommit från den isbelagda sjön, där helt syrefritt
vatten påvisats och som är grumlig med ringa siktdjup sannolikt beroende på
tillflöden från odlad mark, eller inverkan av svavelväte och syrefritt vatten som
kan ha funnits vid bottnen och i bottenslam ovanför hålldammen och som rörts
upp då Å.B. öppnade stämborden för fullt samtidigt som vatten från
hålldammen tillfördes de dammar där fisk sedan dog. Fisk som dör av
fenolförgiftning lär uppträda på samma sätt som den som dör av syrebrist,
nämligen med uppspärrade gälar och gap. Motståndskraften mot förgiftning är
större ju större fisken är. Om det varit fråga om fenolförgiftning skulle därför
de större fiskarna ha haft större möjligheter att klara sig än de mindre. I detta
fall dog emellertid alla de stora fiskarna i damm nr 2 medan ett antal mindre 1åriga i damm nr 1 överlevde. Detta tyder på att det inte var förgiftning. Om det
emellertid skulle anses ha varit så bestrider kommunen orsakssammanhang
mellan utsläppet från avloppsdiket - som är det enda varom det i målet är fråga
- och fiskdöden. Väl har fenol konstaterats i utsläpp från skilda industrier, i
pumpstationens vatten och i avloppsdiket, men i varje led har skett utspädning.
Att märka är också att bräddningarna i avloppsstationen ofta skett i samband
med ymnigare regn varför utspädningarna varit än mer markanta. Därtill
kommer de utspädningar som måste ha skett i sjön och i ån ovanför
fiskodlingen. Fenol nedbrytes också i vatten genom bakterieangrepp. Att såsom från Å.B:s sida antytts - någon anhopning av fenol i form av en "propp"
eller ett "moln" skulle ha samlats i vattnet vid avloppsdikets mynning och
förflyttats i sjön och genom ån till fiskodlingen i tämligen sammanhållet skick
ter sig omöjligt. Skulle emellertid orsakssammanhang anses ha förelegat
bestrides att kommunen handlat vårdslöst. Skyldighet att skaffa tillstånd till
bräddning förelåg inte. Möjlighet att kontrollera vad industrierna släppte ut
saknades. Övriga åberopade grunder för vållande måste lämnas utan avseende.
Vad så angår det påstådda strikta ansvaret brister det i fråga om såväl
väsentlighets- som ortsvanlighets- och allmänvanlighetsrekvisiten, i det att
olägenheten i och för sig från den miljöfarliga verksamheten är ringa och
föroreningen av sjöar och vattendrag i närheten av tätorter och nu närmast i
denna ort måste betraktas som vanlig och riskabel för fiskodling av förevarande
slag som kräver förhållandevis rent vatten. Kommunen kan därför inte åläggas
strikt ansvar. För den händelse kommunen skulle befinnas vållande till
skadorna eller bära strikt ansvar göres gällande att Å.B. genom eget
medvållande medverkat därtill i sådan grad att skadeståndet bör jämkas till
noll. Till grund härför åberopas följande omständigheter. Det borde ha stått
klart för Å.B. att det var riskabelt att anlägga en laxfiskodling på platsen i
fråga. Laxfiskar är känsliga. Redan vid denna tid fanns avloppsutsläppet. Å.B.
borde ha låtit undersöka vattnets lämplighet. Särskilda anordningar för
syrsättning av vattnet saknades men borde ha funnits.
I anledning av vad kommunen sålunda anfört har Å.B. yttrat: Påståendet att
fiskdöden skulle ha vållats av syrebrist är ogrundat. Kvännaren var trots
isbeläggning inte syrefattig. Att svavelväte skulle ha förekommit i fiskodlingen
är också ett löst påstående. Annan dödsorsak än förgiftning av fenol och andra
från avloppsdiket härrörande giftiga ämnen finns inte. Fenol kan mycket väl ha
flutit i koncentrerade "moln" från avloppsdiket till kvarndammen, i följd varav
vattnet där varit starkt bemängt med fenol. I kallt vatten nedbryts fenol mycket
långsamt. Något medvållande från Å.B:s sida föreligger inte. Innan han anlade
odlingen hörde han sig för hos kommunens gatuchef Gunnar von S och
byråföreståndaren vid hälsovårdsnämnden B.J. och fick besked att icke något
obehandlat avloppsvatten rann ut i Kvännaren. Han studerade också
vattendomar berörande Kvännaren som ej gav anledning till misstankar att risk
för förorening skulle finnas utan tvärtom visade angelägenheten av att sjöns
vatten behölls rent. Vidare såg han en av Västerviks byggnadskontor d 18 nov
1965 avgiven utredning vari underströks att vattenkvalitén i sjön ej finge
försämras. Vattenprov avseende pH-värden visade att förutsättningen för
fiskodling förelåg. Å.B. visste också att det fanns gott om kräftor i Kvännaren,
tydande på goda vattenförhållanden. Han inhämtade vederbörligt tillstånd av
fiskeristyrelsen och började bedriva odlingen i liten skala för att känna sig för,
vilket utföll väl. Särskilda syrsättningsanordningar behövs inte eftersom vattnet
spolas till dammarna ovanifrån.
I fråga om skadeståndsbeloppet har Å.B. grundat sitt yrkande om 123 800 kr
på ett sakkunnigutlåtande av fiskerikonsulenten A.A., under det att kommunen
hänfört sig till ett dylikt utlåtande av fiskerikonsulenten Nils Gustaf S i den mån
detta avser odling av den storlek som fanns vid skadetillfället med en beräknad
förlust å 57 700 kr. För det fall att S:s avdragsposter skulle anses realistiska
har Å.B. uttalat att detta finge accepteras och leda till att hans skada skulle
skattas till det inledningsvis nämnda lägre beloppet 105 000 kr.
I målet, vari TR:n hållit syn, har förebragts vidlyftig utredning, främst om
avloppsförhållandena, och andra ortsförhållanden, vattenbeskaffenhet, fisket i
sjön, väderleksförhållanden, fenolhalt i döda fiskar från odlingen samt
vetenskapliga rön om inverkan av fenol.
TR:n har övervägt målet.
Å.B. grundar sitt skadeståndsanspråk på att fiskarna dött av förgiftning,
beroende på att avloppsvatten från avloppsdiket innehållande fenol och andra
gifter kommit in i fiskdammarna.
Den fråga som i första hand är att besvara är huruvida fiskarna dött av angiven
orsak.
Därvid må först konstateras att ingen som helst utredning förebragts om
förekomst i döda fiskar av annat giftämne än fenol. Att analyser visat diverse
metalliskt stoff i vattenprover från avloppsdiket och fiskodlingen d 18 och 19
febr 1973 och i avloppsdiket d 27 juli 1973 - såsom från kommunens sida
påpekats dock endast i ringa grad - kan icke tillmätas någon betydelse.
Däremot har ett flertal vid statens veterinärmedicinska anstalt genom
professorn K.E. gjorda undersökningar av foreller från odlingen visat förekomst
av fenol i lever, gälar och muskulatur. Det har gällt fiskar som tagits upp d 19
febr, 27 april, 18 juni och 19 sept 1973. Fisken från d 19 febr var sådan som
dött vid den i målet omstridda massdöden. Sammanlagt 18 objekt har
analyserats med två skilda metoder, Gibbs och TLC. Av Gibbs-analyserna
visade ett, avseende blandprov av gälar från fiskar döda d 19 febr 1973, ingen
fenolhalt. Av övriga Gibbs-analyser visade tre högre halter än 1 mg/kg,
nämligen ett leverblandprov från d 19 febr 1973 en halt å 2,5 mg/kg, ett
leverblandprov från d 27 april 1973 en halt å 1,5 mg/kg och ett blandat leveroch gälprov från d 19 sept 1973 en halt å 1,7 mg/kg. De därnäst högsta
halterna fanns i ett gälblandprov från d 18 juni 1973 å 0,7 mg/kg och i ett
leverblandprov från d 19 febr 1973 å 0,6 mg/kg. Av TLC-analyserna visade det
blandade lever- och gälprovet från d 19 sept 1,3 mg/kg och alla övriga
genomgående lägre värden, de högsta ca 0,5 mg/kg från leverblandproven från
d 19 febr och d 27 april. Sammanfattningsvis kan det icke med fog sägas att
fenolmängderna i fisk som dött d 19 febr var påfallande mycket högre än i
senare fångade fiskar. Enligt Å.B:s egen uppgift visade fisk i odlingen
orostecken förutom d 18 och 19 febr 1973 endast d 19 okt 1973, således icke
vid de tillfällen i april, juni och sept 1973, då fisk som analyserades togs upp.
Sistnämnda fiskar visade således icke yttre tecken till förgiftning av fenol, trots
att de bar på fenol, i ett par fall ej obetydligt. Att de omkring 40 000 foreller
som utsattes för massdöd d 18 och 19 febr skulle ha dött av fenolförgiftning,
fast fenolhalten i dem inte avsevärt avvek från vad som uppmättes i fiskar, som
tagits vid andra tillfällen, ter sig verklighetsfrämmande.
E. har betygat att vissa analyser (av fisk från såväl d 19 febr som d 27 april, d
18 juni och d 19 sept) antyder exposition för och möjlighet till förgiftning
genom fenoler men att halterna ej är så höga att de kan godtagas som bevis på
dödlig fenolförgiftning.
Därtill kommer att vid analys av vattenprover vid fem tillfällen under 1973 fenol
konstaterades i pumpstationen och avloppsledningar i skiftande koncentrationer
men i Kvännaren, Vassbäcksån och fiskodlingen icke i högre koncentration än
0,013 mg/l, vilket är vida lägre än vad som enligt i målet åberopade
vetenskapliga utredningar är riskabelt för laxfiskar.
På grund av det anförda och då fiskdöden mycket väl kan ha berott på
exempelvis svavelväte, som funnits i hålldammens botten och då Å.B. öppnade
stämborden kommit i rörelse och tillförts de fiskdammar där fisken sedan dog,
finner TR:n icke styrkt att fiskarna dött till följd av förgiftning av fenol.
I denna situation kan skadeståndsskyldighet för kommunen icke heller oavsett
vållande hävdas utan skall käromålet ogillas.
Domslut. TR:n lämnar Å.B:s i målet förda talan utan bifall.
Å.B. fullföljde talan i Göta HovR och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.
Kommunen bestred ändringsyrkandet.
HovR:n (hovrättsråden Ahlbom och Maiander, fastighetsrådet Bergentz samt
hovrättsassessorn Chambert, referent) anförde i dom d 23 juni 1977:
Domskäl. Parterna har i HovR:n åberopat samma omständigheter samt lämnat i
allt väsentligr samma uppgifter som vid TR:n. Därjämte har i HovR:n förebragts
ytterligare skriftlig bevisning, bl a analyser av vattenprover tagna åren 1976
och 1977. HovR:n har företagit syn vid pumpstationen och dagvattendiket på
Karstorpsgärdet samt vid fiskdammarna och hålldammen i Vassbäck. Vittnena
O, J, von S, E och S har hörts ånyo i HovR:n. Därjämte har på Å.B:s begäran
såsom vittnen hörts fiskerikonsulenterna H.K.M., Västervik, och A.A. Norrtälje,
samt filosofie doktorn M.F. vid Sötvattenslaboratoriet i Drottningholm.
Orsak till fiskdöden
Å.B. har hävdat att fisken dött av fenol och andra gifter och därvid särskilt
framhållit att summationseffekten måste beaktas. Kommunen har däremot
gjort gällande att dödsorsaken kan vara syrebrist eller eventuellt för hög halt
svavelväte eller för lågt pH-värde i vattnet.
Vad först angår frågan om syrebrist har vattenprover tagits från Kvännaren
under mars 1974 samt från sjön och hålldammen under jan-mars 1976 och
under mars 1977. Analyser av vattnet har givit vid handen att, med undantag
av enstaka bottenprover, syrehalten uppgått till minst det av Statens
naturvårdsverk rekommenderade värdet för laxartade fiskar, 7 mg/l. M, som d
19 febr 1973 företog en syrgasundersökning av vattnet i dammarna, har
uppgivit att provet visade ett normalt värde. Därtill kommer att M förklarat, att
vid hans besök i Vassbäck nämnda dag fisken ej visat något tecken på
syrebrist. Något skäl att ej tillmäta M:s undersökning och iakttagelser
bevisvärde har ej förebragts. Av TR:n inhämtat utlåtande från Fiskeristyrelsen
framgår, att det är otänkbart att vattenflödet från nederbörd dygnen före
fiskdöden skulle ha kunnat skjuta ett tunt bottenskikt av syrefattigt vatten
framför sig ut ur Kvännaren. - Den av J framförda teorien att vatten med hög
täthet på grund av industrivattenutsläpp innehållande lut sjunkit och framkallat
turbulens vilken i sin tur bragt i rörelse syrefattigt djupvatten ut ur sjön är föga
hållbar. Även om J:s antagande skulle ha fog, kan detta emellertid icke
innebära att helt syrefritt vatten från sjön avbördats till Vassbäcksån.
Eventuellt syrefattigt vatten skulle dessutom i viss mån ha syresatts såväl i ån
som vid införseln i dammarna. Det är vid angivna förhållanden osannolikt att
syrehalten i dammarna varit så låg att därav kunnat följa allvarlig fara för
fisken. - På grund av vad ovan anförts finner HovR:n uteslutet att orsaken till
fiskdöden varit syrebrist.
Med hänsyn till vad ovan anförts om syrehalten i sjön måste det även anses
uteslutet att svavelväte kan ha förorsakat fiskdöden.
Även för bestämning av pH-värde har ett flertal prov tagits, vilket skedde i okt
1969, i april 1972, d 19 febr 1973, i mars, april och okt 1973, i okt 1974, under
jan-mars 1976 och i mars 1977 i vatten från bl a Kvännaren, hålldammen och
odlingsdammarna. Analys av proven har uppvisat i huvudsak godtagbara
värden i jämförelse med de av Statens naturvårdsverk utfärdade
rekommendationerna för salmonider, 6,5-8,5. Anledning saknas till antagande
att vattnets surhetsgrad vid det tillfälle då fiskarna dog varit väsentligt
annorlunda än vid provtagningarna. HovR:n finner därigenom också uteslutet
att för lågt pH-värde i vattnet förorsakat fiskarnas död.
Vidkommande därefter frågan huruvida fisken dött av förgiftning saknas, såsom
TR:n konstaterat, utredning om förekomst i döda fiskar av annat giftämne än
fenol. Undersökning av vatten, taget från fiskodlingen d 18 och 19 febr 1973,
visar emellertid förekomst av skilda metaller, såsom zink, bly och kadmium.
Zinkhalten har enligt undersökningen överstigit det av Statens naturvårdsverk
rekommenderade värdet, 0,1 mg/l, medan övriga ämnen ej analyserats på
sådant sätt att det av resultatet framgår huruvida värdena varit för höga. Av i
målet förebragt utredning om dödliga gifthalter för laxartade fiskar framgår, att
förgiftningseffekten av enskilda ämnen är mycket varierande, enär den är
avhängig av vattnets fysikalisk-kemiska beskaffenhet och närvaron av andra
giftämnen. Vid bedömning av huruvida förgiftning varit dödsorsaken kan därför
enligt HovR:ns mening ej bortses från förekomsten av metaller i vattnet.
Lika med TR:n finner HovR:n att fenolmängderna i fisk som dött d 19 febr 1973
ej varit påfallande mycket högre än i senare fångad fisk. Å.B. har uppgivit att
de fiskar som togs tillvara nämnda dag ej konserverades för att förhindra
fenolavdunstning, eftersom han då ej misstänkte att fenol kunde vara orsak till
fiskdöden, medan senare fiskprov konserverats. Vidare framgår av utredningen
om fenolers giftighet för regnbågsforeller att giftigheten är beroende av
vattnets syrehalt, salthalt och temperatur. Av en jämförelse mellan prov tagna
vid olika tillfällen kan därför icke någon säker slutsats dragas om fenolens
giftverkan vid tillfället för fiskdöden.
Under mars och april 1973 har vattenprover tagits i dag- och
spillvattenledningen samt i dagvattendiket på Karstorpsgärdet. Analys därav
uppvisar stora variationer i uppmätta fenolmängder, vilket bekräftar uppgiften
att fenolutsläppen ej skedde kontinuerligt. I dagvattenledningen har
konstaterats upp till 410 mg, i spillvattenledningen upp till 200 mg och i
dagvattendiket upp till 47 mg fenol per liter.
Av E:s vittnesmål framgår att, om Kvännaren är isbelagd, ett begränsat utsläpp
av förorenat vatten från dagvattendiket transporteras genom sjön i ytskiktet
likt ett "moln" samt att utspädningen av det förorenade vattnet väsentligen är
beroende av dels den totala mängd vatten som tillföres sjön, dels den kvantitet
vatten som lämnar sjön genom Vassbäcksån, räknat per tidsenhet.
Med ledning av E:s beräkningar finner HovR:n, att angivna fenolhalter efter
utspädning mycket väl kan i ån ha uppgått till så höga värden att dessa,
tillsammans med metaller, utgjort för regnbågsforeller dödliga halter.
Att giftiga ämnen skulle ha tillförts fiskdammarna från annat håll än
dagvattendiket har ej gjorts antagligt.
Någon annan tänkbar orsak till fiskdöden än förgiftning har icke gjorts trolig.
På grund av det anförda finner HovR:n att det får anses utrett att fisken dött av
gift som härrört från dagvattendiket.
Kommunens ansvar
Avloppssystemet på Karstorpsgärdet var vid det aktuella tillfället huvudsakligen
utfört enligt s k kombinerat system. Spillvatten från industrier på gärdet och
från ett bostadsområde samt dagvatten från ett visst område avleddes via en
pumpstation till Östersjön. Övrigt dagvatten avleddes genom
dagvattenledningen till dagvattendiket, som mynnade ut i Kvännaren. Från en
industri släpptes dock på grund av en felkoppling en del spillvatten ut direkt till
dagvattenledningen. När belastningen på pumpstationen översteg dess
kapacitet, bräddade dessutom avloppsvattnet via ett s k nödutlopp till
dagvattendiket.
Naturvårdsdirektören i Kalmar län G.A. har i TR:n avgivit sakkunnigutlåtande
angående dimensioneringen av avloppsnätet i Karstorpsområdet samt
bräddningsanordningarnas funktion och kapacitet. Av utlåtandet framgår att
pumpstationen var underdimensionerad och att den anmärkningsvärt ofta var
avstängd på grund av onormalt slitage och därav föranlett underhållsarbete,
med påföljd att spillvatten bräddades till dagvattenledningen.
Å.B. har påstått att han vid stickprov kunnat konstatera att bräddning av
spillvatten till dagvattendiket skedde vid nästan varje nederbördstillfälle.
Kommunen har förklarat sig varken kunna vitsorda eller bestrida riktigheten av
påståendet. Med hänsyn bl a till att M uppgivit, att han vid ett flertal tillfällen
iakttagit bräddningar finner HovR:n ej anledning betvivla Å.B:s uppgift
härvidlag.
Utredningen ger således vid handen att genom pumpstationens
underdimensionering och dess bristande funktion ävensom genom
felkopplingen har spillvatten, som tidvis innehållit mycket höga halter av fenol,
avbördats till Kvännaren. Kommunen har uppenbarligen eftersatt sin skyldighet
att kontrollera avloppssystemet och förhindra utsläpp av gifter i Kvännaren.
Härigenom har kommunen gjort sig skyldig till försumlighet.
Kommunen är i egenskap av huvudman för va-anläggningen gentemot tredje
man ansvarig för skada genom förorening. Kommunens påstående att
dagvattendiket ej omfattas av va-anläggningen förtjänar ej avseende.
På grund av vad sålunda upptagits finner HovR:n kommunen
skadeståndsskyldig gentemot Å.B..
Medvållande
Å.B. har uppgivit att han, innan han började odla regnbågsforeller, erhöll
upplysning av kommunen att utsläpp av avloppsvatten i Kvännaren ej förekom.
År 1969 verkställd vattenundersökning visade också tillfredsställande resultat
beträffande pH-värden. Utredningen ger vid handen att Kvännaren vid denna
tid var en god kräftsjö, något som såväl F som A.A. förklarat vara en indikation
på rent vatten. Ostridigt prövade Å.B. sig till en början fram i mindre skala.
Med hänsyn härtill finner HovR:n icke sådana omständigheter ha förelegat att
Å.B. bort inse att det skulle vara risk att driva en laxfiskeodling på platsen i
fråga. Att Å.B. icke hade mera kvalificerade anordningar för syresättning av
vattnet saknar i förevarande avseende betydelse, enär enligt HovR:ns
bedömande fisken icke dött av syrebrist. Därtill kommer att Å.B. redan i
anledning av störningen i fiskodlingen år 1972 till kommunen framfört
misstanke om avloppsutsläpp.
HovR:n finner därför icke visat att Å.B. medverkat till skadan genom eget
vållande.
Skadeståndsberäkning
Av utredningen framgår att Å.B. under åren före fiskdöden successivt utökat
verksamheten och att han år 1972 påbörjat uppfödning av omkring 50 000
yngel, varav 40 000 från egna odlingar. För att kunna fullfölja uppfödningen av
detta antal yngel erfordrades utbyggnad av anläggningen. Å.B:s uppgift att han
hade planer på utbyggnad måste därför tagas för god. Det saknas emellertid
utredning till stöd för att anläggningen på kort sikt skulle ha kunnat utökas i
sådan omfattning att hela yngelbeståndet kunnat uppfödas till portionsfisk.
Enligt vittnet S:s uppgift hade Å.B. i samband med hans värdering talat om att
anlägga endast en ny damm. Vid angivna förhållanden finner HovR:n att
skadan i enlighet med S:s beräkningar bör uppskattas till 65 700 kr.
Domslut Med ändring av TR:ns domslut förpliktar HovR:n kommunen att till
Å.B. utgiva 65 700 kr jämte 5 procent ränta därå från d 11 jan 1974 till dess
betalning sker.
Å.B. förbehålles rätt att föra talan om ytterligare skadestånd på grund av
fiskdöden.
Kommunen sökte revision och yrkade att HD med ändring av HovR:ns dom
måtte ogilla Å.B:s talan eller, om HD skulle finna kommunen
skadeståndsskyldig, jämka skadeståndet på grund av medvållande från Å.B:s
sida.
Å.B. bestred ändring.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr af Klintberg, hemställde i betänkande att HD måtte
meddela dom enligt följande: Domskäl. Orsaken till den konstaterade fiskdöden
är inte entydigt klarlagd.
Såsom HovR:n funnit kan utsläpp från Karstorpsgärdet ha medfört så höga
fenolhalter i fiskodlingen att dessa tillsammans med metaller utgjort för
fiskarna dödliga halter.
Men det i målet förebringade materialet utesluter inte heller, att fiskdöden
förorsakats av syrebrist (eventuellt i samverkan med svavelväte). Syrebristen i
sin tur kan förklaras på olika sätt. Å ena sidan är annat inte visat än att
Kvännaren med sitt ringa vattendjup och med sina omgivningar, som delvis
utgöres av odlad mark, också utan inverkan från Karstorpsgärdet är en sjö,
som under längre tids isbeläggning kan drabbas av minskad syrehalt i vattnet
och av svavelväte i bottenskiktet. Å andra sidan ger den i målet förebragta
utredningen vid handen, att Kvännarens kvalitet såvitt gäller
vattenbeskaffenhet, fiske och växtlighet fortlöpande försämrades under 1960talet, att den i målet aktuella fiskdöden inträffade under den tid då kvaliteten
var som sämst, att sedermera en återhämtning ägde rum i sjön med följd bl a
att kräftstammen, som tidigare nästan dött ut, återhämtade sig kraftigt, och att
denna kvalitetssvacka i tiden tämligen väl ansluter sig till anläggandet av
industriområdet och avloppsanordningarna på Karstorpsgärdet och till den
förbättring av avloppsförhållandena som blev följden av att de konstaterade
bristerna undanröjdes.
Drift av va-anläggning utgör miljöfarlig verksamhet. Lika med HovR:n finner HD
att kommunen gjort sig skyldig till försumlighet vid handhavandet av
anläggningen. Bräddavloppet i pumpstationen har tillkommit utan tillstånd i
vederbörlig ordning.
I mål om ersättning för skada på grund av miljöfarlig verksamhet kan
skadestånd tillerkännas den skadelidande även om orsakssammanhanget
mellan skadan och den miljöfarliga verksamheten ej tillfullo styrkts. Så är fallet
om skadan framstår såsom en naturlig följd av verksamheten och - där
svaranden åberopat annan förklaring - om verksamheten likväl framstår såsom
den klart sannolikaste orsaken till skadan. För det fall att den miljöfarliga
verksamheten pågått utan erforderligt tillstånd, torde beviskravet på den
skadelidande minska.
Vid en samfälld bedömning efter dessa principer av de omständigheter som
enligt ovan föreligger i målet, finner HD lika med HovR:n att kommunen är
skadeståndsskyldig gentemot Å.B..
På de skäl HovR:n anfört finner HD ej visat att Å.B. medverkat till skadan
genom eget vållande. Skadeståndet bör därför såsom i HovR:ns dom
bestämmas till 65 700 kr.
Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.
HD (JustR:n Gyllensvärd, Fredlund, Ulveson, Bengtsson, referent, och
Jermsten) beslöt följande dom:
Domskäl. Å.B. har även i HD påstått, att fiskdöden orsakats av förgiftning
genom fenol, eventuellt i förening med metaller, och att gifterna härrört från
utsläpp genom kommunens dagvattenledning. Kommunen har invänt, att
skadan uppkommit genom syrebrist, vartill förekomst av svavelväte kan ha
bidragit; andra preciserade skadeorsaker gör kommunen numera inte gällande.
Full visshet om vad som orsakat fiskdöden kan inte nås på grundval av
utredningen i målet. Detta utgör dock inte hinder mot bifall till Å.B:s
skadeståndstalan. I en del skadeståndstvister, där orsakssammanhanget är
omstritt mellan parterna, får det anses tillräckligt för att man skall godta den
skadelidandes påstående om ett visst orsaksförlopp, att detta framstår som
klart mera sannolikt än någon förklaring till skadan som lämnas från motsidan
(jfr NJA 1977 s 176) och därtill även i sig är sannolikt med hänsyn till
omständigheterna i målet. Just när det gäller så svåröverskådliga och
komplicerade händelseförlopp som föroreningar genom miljögifter och liknande
ter sig en sådan lindring av beviskravet särskilt motiverad.
Vad först angår Å.B:s påstående om orsaken till fiskdöden beror fenolers
giftverkan på fisk av ett flertal faktorer, vilkas förekomst och inverkan vid
skadetillfället inte kunnat helt klarläggas. Tydligt är att i varje fall låg
temperatur och låg syrehalt i vattnet minskar fiskens motståndskraft. E:s av
TR:n omtalade undersökningar ger väl inte något säkert belägg för
förgiftningshypotesen; sålunda sägs i utlåtande d 19 sept 1974 att
fenolhalterna bedöms som tecken på exposition för fenoler men inte som
entydigt bevis på dödlig fenolförgiftning, och i ett nytt utlåtande d 18 dec 1974
anför E., att halterna antyder exposition för och möjlighet till förgiftning genom
fenoler men ej är så höga att de kan godtas som bevis (E:s kursivering) på
dödlig fenolförgiftning, även om en sådan ej synes helt utesluten. Att märka är
dock att utlåtandena tar sikte enbart på bevisvärdet av vissa fenolhalter
anträffade i fisk och kräftor. Frågan om fisken under de särskilda betingelser
som rådde vid skadetillfället varit känsligare för fenolpåverkan än annars
behandlas däremot inte. Uttalandena får under alla förhållanden anses ge visst
stöd för att skadan till väsentlig del orsakats av fenoler.
Ytterligare stöd för att fisken förgiftats utgör Å.B:s och M:s iakttagelser i
omedelbart samband med fiskdöden. Härtill kommer att från kommunens
avloppsanläggning tidvis har släppts ut betydande halter av ämnet fenol i
förening med bl a metaller som också medfört vissa förgiftningsrisker.
Utsläppen har typiskt sett medfört fara för skada just av det slag som träffat
Å.B:s fiskodling.
Vad angår kommunens invändning om syrebrist som skadeorsak kan
visserligen vattnet åtminstone i Kvännaren antas ha varit förhållandevis
syrefattigt vid skadetillfället. Emellertid är det som HovR:n yttrat osannolikt att
syrehalten i fiskdammarna varit så låg att redan därav kunnat följa allvarlig
fara för fisken.
Någon annan tänkbar orsak till fiskdöden än förgiftning eller syrebrist har som
nämnt inte påståtts i HD. Inte heller har det framkommit något som tyder på
att de aktuella giftiga föroreningarna härrört från annan källa än sådana
industriutsläpp som passerat genom kommunens avloppsanläggning.
Visserligen råder på några punkter, bl a i fråga om transporten av föroreningar
från avloppsanläggningen till fiskdammarna, ovisshet om det händelseförlopp
som enligt Å.B. lett till skadan. Vid en samlad bedömning av bevisningen får
emellertid anses att Å.B. gjort sitt påstående så pass sannolikt som rimligen
kan fordras i förhållanden av detta slag. Å.B:s förklaring till fiskdöden framstår
vidare som betydligt troligare än annan skadeorsak som berörts i målet.
Tillräcklig bevisning föreligger därför om orsakssammanhang mellan utsläpp
från avloppsanläggningen och fiskdöden.
För den miljöfarliga verksamhet som utsläppen utgjort bär kommunen
ansvaret. Kommunen har invänt, att den i vart fall ej är ansvarig för den del av
utsläppet som berott på att Töreboda Lim-Trä utan kommunens vetskap
kopplat vissa golvbrunnar till dagvattenledningen. Denna åtgärd kan emellertid
inte anses som en så säregen och oförutsebar händelse att kommunen kan
undgå att svara för dess följder.
På sätt HovR:n anfört får kommunen anses skyldig till försumlighet i fråga om
skötsel och kontroll av avloppssystemet. Kommunen är således vållande till
skadan.
I fråga om påstått medvållande från Å.B:s sida ansluter sig HD till HovR:ns
bedömning.
Å.B. är alltså berättigad till ojämkat skadestånd av kommunen. Om
beräkningen av skadeståndet råder ej tvist i HD.
Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.
Sökord:
Litteratur:
Fiskodling; Skadestånd; Kommun; Utsläpp; Förgiftning; Avloppsanläggning
