Högsta Domstolen
NJA 1989 s. 374 (NJA 1989:62)
Målnummer:
T17-88
Avdelning:
Domsnummer:
DT24-89
Avgörandedatum:
1989-06-28
Rubrik:
Att kalla en person av främmande etniskt ursprung för "jävla
svartskalle" har bedömts som förolämpning enligt 5 kap 3 § 1 st
BrB. Den kränkte har ansetts berättigad till skadestånd för lidande
jämlikt 1 kap 3 § skadeståndslagen. Vid bestämmande av
skadeståndets storlek har beaktats bl a att yttrandet strider mot
en grundläggande samhällsvärdering om alla människors lika
värde oavsett ras, hudfärg och etniskt ursprung.
Lagrum:
5 kap. 3 § första st. brottsbalken (1962:700)
1 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207)
Rättsfall:
REFERAT
Allmän åklagare yrkade vid Mölndals TR ansvar å M.K., född 1964, jämlikt 3
kap 5 § och 4 kap 7 § BrB för misshandel och ofredande enligt följande
gärningsbeskrivning: M.K. har d 13 dec 1986 invid europaväg 6 i centrala
Mölndal handgripligen antastat och ofredat målsäganden R.H. genom att fatta
tag i hennes arm och rycka och dra i den och genom att uttala kränkande
tillmälen. Sedan målsäganden sökt värja sig mot M.K:s angrepp har denne
misshandlat R.H. genom att sparka eller knuffa omkull henne på marken och
genom att ta ett kraftigt stryptag om hennes hals. Till följd av misshandeln har
målsäganden åsamkats smärtor, blåmärken på halsen samt en korsbandsskada
på ett knä.
R.H. yrkade skadestånd av M.K. med
5 000 kr för sveda och värk och 400 kr för utlägg samt
25 000 kr i ideellt skadestånd för det rasistiska uttalandet "jävla svartskalle"
jämte ränta.
M.K. förnekade gärningen. Han förklarade att han på grund av alkoholförtäring
hade en till viss del oklar minnesbild av händelseförloppet.
Vid målsägandeförhör med R.H. uppgav hon bl a: Hon kom till Sverige i maj
1986. Vid den aktuella tidpunkten förstod hon praktiskt taget ingen svenska.
Hon skulle åka buss hem till sin bostad vid Peppareds torg, men missade
bussen. Hon bestämde sig då för att gå hem. Hon kom därvid att gå utefter
motorvägen mot Mölndalsbro. Hon försökte inte lifta och ville inte ha skjuts av
någon. Klockan var strax efter åtta på kvällen då en stor fyra-dörrars bil
passerade henne. Bilen stannade framför henne och dörrarna på höger sida
öppnades. Hon fortsatte att gå. Bilen körde sakta bakom henne och kom i kapp
henne. Bilens passagerare sade en hel del saker till henne som hon inte
förstod. Hon förstod bara några enstaka svärord. Hon brydde sig inte om dem,
utan gick vidare. M.K. kastade en flaska mot henne. Han skrek bl a
"svartskalle", och fula ord. Hon förstod dessa ords innebörd.
Hon uppgav vidare: Bilen körde i kapp henne igen. Bakdörren var öppen och
M.K. hängde utanför med halva kroppen. Han tog tag i hennes arm med båda
händerna och försökte dra in henne i bilen. Hon var rädd. M.K. steg ur bilen,
men höll fortfarande kvar i hennes arm. Hon tog med sin fria hand upp en sten
från marken och slog M.K. i ansiktet. Han blev arg, kastade sig över henne och
höll henne om båda axlarna. Sedan tog han tag om hennes hals med båda
händerna. Hon försökte komma loss och slog honom på vänster sida av
ansiktet med stenen. M.K. snodde sitt ben runt hennes och knuffade ned henne
på marken. Någon sekund innan hon föll kände hon att hennes knä skadades.
M.K. höll kvar greppet om hennes hals när de låg på marken. Hans kamrater
steg ur bilen och en av dem drog bort honom från henne och förde bort honom
till bilen. TR:n (två nämndemän) anförde i dom d 3 april 1987, efter
redovisning av utredningen i målet, under rubriken domskäl bl a: R.H:s
berättelse, som stöds av åklagaren åberopat rättsintyg, förtjänar tilltro. Vad
hon uppgivit om att M.K. uttalat kränkande tillmälen kan dock inte anses
tillräckligt trovärdigt. R.H. har inte uppgivit att M.K. sparkat henne. TR:n finner
således åtalet styrkt utom såvitt avser påståendena att M.K. uttalat kränkande
tillmälen och att han sparkat omkull R.H. på marken.
I anledning av utgången i ansvarsfrågan skall skadeståndsyrkandet i anledning
av det påstådda uttalandet "jävla svartskalle" ogillas.
I övrigt bör skadestånd ej utgå till högre belopp än vad som vitsordats.
Domslut. TR:n dömde M.K. jämlikt 3 kap 5 § och 4 kap 7 § BrB för misshandel
och ofredande till fängelse 2 mån.
M.K. förpliktades att utge skadestånd till R.H. med 2 400 kr jämte ränta.
TR:ns ordf, tingsfiskalen Glimnell, och en nämndeman var skiljaktiga
beträffande åtalet för ofredande och anförde: Genom målsägandens berättelse
finner vi utrett att M.K. uttalat kränkande tillmälen på sätt åklagaren påstått.
Åklagaren har således styrkt sitt gärningspåstående även i denna del.
Överröstade härutinnan är vi beträffande målet i övrigt ense med rättens övriga
ledamöter.
Talan fullföljdes i HovR:n för Västra Sverige av
M.K., som yrkade ogillande av den mot honom förda talan, och
R.H.. R.H. yrkade att M.K. skulle dömas för att ha uttalat kränkande tillmälen
mot henne samt att gärningen skulle bedömas som grov förolämpning eller
ofredande. Hon yrkade vidare helt bifall till sin vid TR:n förda skadeståndstalan.
M.K. bestred R.H:s yrkanden.
HovR:n (hovrättslagmannen Arning, hovrättsrådet Rolfson, referent, adj led
Widlund samt nämndemännen Huss och Gershagen) anförde i dom d 9 dec
1987:
Domskäl. HovR:n, som sätter tilltro till de uppgifter R.H. lämnat, finner genom
utredningen klarlagt att händelseförloppet varit det av åklagaren beskrivna
samt att M.K. därunder uttalat kränkande tillmälen - däribland orden "jävla
svartskalle" - mot R.H.. På grund av det anförda finner HovR:n utrett att M.K.
gjort sig skyldig till misshandel och ofredande.
HovR:n ansluter sig till TR:ns bedömning av frågorna om påföljd, ersättning för
sveda och värk samt utlägg.
Rörande grunden för yrkandet om ersättning med 25 000 kr har R.H. i HovR:n
uppgivit att hon blivit arg och ledsen när M.K. kallat henne "jävla svartskalle".
Hon har vidare uppgivit att hon efter händelsen inte sällan tänkt på uttalandet
och känt sig illa berörd därav. HovR:n finner emellertid omständigheterna inte
vara sådana att R.H. genom uttalandet kan anses ha tillfogats lidande i den
mening som avses i 1 kap 3 § skadeståndslagen. Hennes anspråk i denna del
skall därför lämnas utan bifall.
Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.
R.H. (ombud advokaten H.H.) sökte revision och yrkade att HD måtte förplikta
M.K. att för det kränkande uttalandet "jävla svartskalle" utge skadestånd till
henne med 25 000 kr jämte ränta.
M.K. (ombud advokaten G.R.) bestred ändring.
Målet avgjordes efter huvudförhandling.
HD (JustR:n Palm, Heuman, Gregow, Lind och Törnell, referent) beslöt följande
dom:
Domskäl. R.H. har förklarat att hennes talan grundas på att M.K:s tillmäle
"jävla svartskalle" innefattat i första hand grov förolämpning och i andra hand som HovR:n funnit i brottmålet mot honom - ofredande samt att hon vållats
psykiskt lidande genom uttalandet.
M.K. har i HD liksom i TR:n och HovR:n förnekat att han uttalat sig kränkande
mot R.H.. Om det skulle anses styrkt att han fällt det påstådda yttrandet har
han gjort gällande att det inte innefattat ett påstående om att R.H. är
klandervärd eller lågtstående och att yttrandet därför skall bedömas inte som
ett ärekränkningsbrott utan som ett fridsbrott. Han har under alla förhållanden
bestritt att R.H. genom yttrandet tillfogats lidande som berättigar henne till
skadestånd. Han har vitsordat ett skadestånd om 300 kr som i och för sig
skäligt.
R.H. har uppgett bl a följande. Hon var vid tillfället på väg mot sitt hem i
Mölndal. Hon hade missat bussen och gick längs motorvägen. Klockan var
omkring 8 på kvällen och det var mörkt. En stor bil körde upp vid sidan av
henne. Det var hög musik på i bilen och passagerarna skrattade. Bilen följde
först efter henne långsamt och körde därefter upp bredvid henne och stannade.
M.K., som satt till höger i framsätet, ropade "en hel del" till henne samtidigt
som han kastade en flaska mot henne. Hon förstod inte allt men uppfattade
orden "jävla svartskalle". Hon hade kommit till Sverige i april 1986 och hade
dessförinnan suttit i fängelse i sitt hemland ett och ett halvt år av politiska skäl.
Hennes tillstånd var dåligt när hon kom hit och hon hade haft svårt att anpassa
sig. Hon hade emellertid varit på bättringsvägen när den nu aktuella händelsen
inträffade. Hon uppfattade yttrandet som rasistiskt och blev arg och ledsen och
kände det mycket smärtsamt att råka ut för något sådant. Hon glömmer aldrig
uttalandet.
I likhet med HovR:n finner HD klarlagt att M.K. kallat R.H. "jävla svartskalle".
Uttalandet har syftat till och varit ägnat att kränka R.H:s självkänsla. Genom
uttalandet, vilket är att bedöma som förolämpning enligt 5 kap 3 § 1 st BrB,
har R.H. tillfogats lidande, som berättigar till skadestånd.
Skadeståndet bör i ett fall som det förevarande normalt bestämmas med
hänsyn till samtliga omständigheter under vilka förolämpningen skett. I detta
fall måste emellertid, som talan har förts, bortses från följderna av de
händelser som inträffade efter det förolämpningen skett och som R.H. ersatts
för enligt HovR:ns i den delen lagakraftvunna dom.
Vid tillämpning av 1 kap 3 § skadeståndslagen skall ersättningens storlek
grundas på en skönsmässig uppskattning av det lidande som åsamkats. Härvid
får den kränktes personliga upplevelse beaktas men i första hand bör
förhärskande etiska och sociala värderingar läggas till grund. (NJA II 1972 s
734.)
Att R.H. på grund av tidigare upplevelser kan ha påverkats särskilt starkt av
det inträffade har varit förutsebart. Många som kommer hit som flyktingar har
liknande upplevelser bakom sig och att de kan bli djupt kränkta av sådana
tillmälen som det M.K. använde får man därför räkna med. Det kränkande
uttalandet kan visserligen inte ha uppfattats annat än av en begränsad krets av
personer men det har ändå fällts under sådana omständigheter att R.H. upplevt
det som en allvarlig diskriminering. Det skall vid skadeståndets bestämmande
också beaktas att yttrandet strider mot en grundläggande samhällsvärdering,
nämligen den att alla människors värde är lika oavsett ras, hudfärg och etniskt
ursprung. Det strider således mot de ansträngningar från statsmakternas sida
att motverka diskriminering på etnisk grund som bl a tagit sig uttryck i
införandet av lagen (1986:442) mot etnisk diskriminering.
Det belopp R.H. yrkat måste emellertid anses uppenbart för högt. Hon får med
hänsyn till omständigheterna anses skäligen tillgodosedd om skadeståndet
bestäms till 2 000 kr.
Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns domslut i fråga om skadestånd att HD
förpliktar M.K. att till R.H. utge - utöver vad HovR:n bestämt - 2 000 kr jämte
ränta enligt 6 § räntelagen från d 20 mars 1987 till dess betalning sker.
Sökord:
Litteratur:
Förolämpning; Skadestånd; Etnisktursprung; Psykiskt lidande;
Diskriminering
