Predikan i S:t Hans kyrka Påskvakan 2015
D
e tre linnedukarna på vårt altare säger att vi
inte är så långt borta från Jesu uppståndelsegrav med de tre linnebindlarna, vi heller.
På altarbordet vilar om en stund det bröd som är
Kristi kropp, offrad och uppstånden också för oss.
Liksom Han är offrad och uppstånden för hela
världen. Lärjungarna hann inte ens hämta sig från
chocken att Jesus levde igen, innan Han skickade
dem vidare. Redan på Påskdagens eftermiddag
sade Han till dem ”Som Fadern har sänt mig, sänder jag er” (Joh 20:21).
Här hade alltså mänsklighetens historia tagit en
dramatisk vändning med en nystart av Guds nåde.
Plötsligt fanns det ett fortsatt liv efter döden och
en realistisk möjlighet att längta också när det
annars inte är lönt att göra så.
Plötsligt var vare sig världen och mänskligheten
i stort eller lilla jag inte längre utelämnade åt vare
sig en oundviklig undergång och död eller en
hopplöshetens eviga ångest.
Mitt i denna oväntade, närmast chockerande
händelse, världshistoriens viktigaste, fullt jämförbar
med Big Bang i början på kosmos’ historia, den
ljussmäll som i Bibeln återges med att Gud sade
”Varde ljus” (Jesu uppståndelse är skapelsens nya
ljussmäll, när Gud sade ”Varde ljus” för andra
gången; påsknatten är det eviga livets morgon) –
mitt i det säger Jesus till sina lärjungar: ”Nu sänder
jag er, såsom Fadern sände mig.”
Ingen rast och vila för Jesu lärjungar, Kristi
kyrka, inte.
Jo, lite. För Jesus sade också: Gör inget än,
inte förrän jag sänder den Helige Ande och gör er
till eld och lågor.
Världen behöver verkligen och fortfarande
Jesus och Hans uppståndelse. Sårade människor
behöver den läkedom som finns i Jesu sargade
kropp, i Hans sår. Dödliga människor behöver höra
ihop med Kristi kropp, den som låg lindad i graven,
för att alla dödliga kroppar en gång, bildligt talat,
ska kunna gå ut ur sina gravar. Världen behöver
skapas ny – och innan det sker behöver världen
se, hoppas på och längta efter nyskapelsen, inte
minst när det är oro i världen eller döden obevekligt kommer oss nära
Ingen rast och vila alltså för Jesu lärjungar, för
den kristna kyrka som tar Jesus och Hans frälsning
på allvar.
Jo, Anden ska komma först. I väntan på det ska
vi göra som lärjungarna och Maria gjorde efter
Påsken fram till Pingsten: hålla ut i gemensam
bön, i församlingens gemensamma gudstjänst.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
