Predikan i S:t Hans kyrka Påskvakan 2006
K
yrkorummet är denna natt mörk som mörkret
i Jesu grav. I någon mening överskrids
tidens gränser, så att vi i påskvakan och påsknattsmässan är med när mörkret i Jesu grav blev
till ljus. Det är förunderligt och märkligt. Anar vi att
det är heligt och stort, anar vi närheten till
påsknattens morgon i Jerusalem, denna världshistoriens märkligaste händelse med de mest vittgående följder.
Samtidigt är det som om vi i denna natt vore i
våra egna kommande gravar, hurdana de än
kommer att bli. Riktigt hur det kommer att te sig när
Jesus fyller dem med ljus övergår vårt förstånd,
men den som firat påsknattsmässa kommer att
känna igen sig.
Frågan är om vi inte också är i närheten av
hela världens både skapelse, så att vi i någon
mening är med när jorden täcktes av mörker och
Gud sade ”Ljus, bli till” (1 Mos 1:3). Ty det finns ett
samband mellan början på Guds skapande av
världen och ljuset i Jesu grav när Han uppstod.
En gång ska Gud förvandla hela skapelsen till
nya himlar och ny jord, där rättfärdighet bor (2 Petr
3:13). Denna den nya skapelsen har sin förutsättning i Jesu uppståndelse, när Gud sade ”Ljus, bli
till” för andra gången. På samma sätt som allt
skapat en gång blev till genom Jesus, Ordet, i
vilken livet fanns, det liv som är människornas ljus
(Joh 1:3-5), så blir den nya skapelsen till genom
Jesus som fick liv, Han som är människornas och
världens ljus (Joh 8:12).
Vi kommer att känna igen oss också den dag
när jorden går under och Gud skapar nytt.
Man kan, för att gå vidare, fundera på om inte
kyrkorummet och påsknattens gudstjänst också
avbildar vår själ, och att Gud vill fylla också våra
hjärtan, egentligen hela våra liv, med sitt ljus, driva
ut mörkret och låta väldoften sprida sig. I så fall är
påsknattsmässan en bra plats att odla sin längtan
att få vara med om det. Doplöftesförnyelsen om en
stund ger en möjlighet att säga Ja till att ta den
längtan och viljan på allvar.
Graven där i Jerusalem var inte imponerande
till det yttre, och för kvinnorna som kom dit var det
som fanns där vanligt och välkänt. Inte kunde de
ana att det som skulle möta dem skulle komma att
bekännas av miljoner människor genom årtusenden som den viktigaste händelsen genom
tiderna, värd att leva och dö på.
På motsvarande sätt rymmer det till det yttre
så enkla här i vårt kyrkorum det oändligt stora. Det
Gud vill ge och erbjuda oss att leva i, för första
gången eller för hundrade, är Hans eviga liv – och
det livet levs här, i den kristna kyrkans liv. Han
låter oss med-dö och med-uppstå med Jesus
(Rom 6:4-5), en gång för alla i dopet och sedan
ständigt på nytt i tron, i förlåtelsen och i sakramenten, till den slutliga gången vid vårt jordelivs
slut. Han vill ge oss ett nytt hjärta och fylla det med
sin Ande. (Hes 36:26).
”Den som är i Kristus är en ny skapelse”, som
det står, ”det gamla är förbi, något nytt har kommit”
(2 Kor 5:17). I de sammanhangen är vi, låt vara
fördolt, när vi denna natt firar Jesu uppståndelse
från de döda.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
