spørgsmål om lediges jobsøgning, motivation og
afklaring end som et spørgsmål om job i afgrænset
forstand. Medarbejderne har forskellig opfattelse
af, om samtalerne er et effektivt redskab. Halvdelen mener, de gør en forskel, mens den anden
halvdel ikke tror det. Medarbejderne mener ikke,
de mangler viden om arbejdsmarkedsforhold,
men flere angiver, at de mangler tid i deres arbejde, samt at der generelt mangler især ufaglærte
job. Medarbejderne opfatter det imidlertid ikke
som deres opgave at tilbyde de ledige konkrete
job, selv om de samtidig giver udtryk for, at dette
ville kunne skaffe flere i arbejde. Dels har de ikke
tid til det, dels opfattes konkret formidling som
en ‘gammeldags’ aktivitet. Det drejer sig i stedet
for de ledige om at gøre sig ‘spilbare’!
Også i denne del af undersøgelsen viser sig
forskelle mellem AF og kommunerne: Sociale
problemstillinger fylder mere i kommunerne, og
her vægtes pres, rådighedsafprøvning og kontrol
højere end i AF. Medarbejderne anser kontaktforløbssamtalerne for konstruktive i forhold til
‘stærke ledige’, hvorimod de i forhold til svage
grupper med store barrierer udgør et stift system,
hvor det kommer til at gå op i at dokumentere,
at procedurerne er fulgt, frem for at arbejde med
indsatser, der kan bringe ledige videre.
I rapportens diskussioner betones, at det er
svært at måle jobfokus, og at de forskellige metoder giver delvis forskellige resultater. Der er ganske store forskelle i vurderingen af samtalernes
betydning, ligesom det er bemærkelsesværdigt,
at fokus på job i så høj grad, som tilfældet er, i
praksis figurerer som fokus på professionel jobsøgning. Endelig fremhæves det markant lavere
jobfokus i samtaler med ledige med indvandrerbaggrund.
Rapporten er efter min opfattelse interessant
læsning trods dens meget beskrivende karakter.
Det er positivt med dens belysning af forhold
i frontlinien og positivt med anvendelse af observation som dataindsamlingsmetode, om end
det kunne have været mere interessant med en
mere kvalitativ observationsform. Mit største
forbehold er rettet mod fraværet at et begrebs-
mæssigt og teoretisk grundlag. Det betyder en
manglende mulighed for at gå ud over programteoriens perspektiv og leder let til ikke at ville
se underliggende eller bagvedliggende barrierer.
Frontliniefokus indebærer ofte en risiko for, at
frontliniens aktører (både medarbejdere og ledige) gøres til skydeskive. Trods den relativt stærke
binding til den officielle politiks horisont i rapporten, rummer den imidlertid en solid problematisering af jobfokus. Et meget intensivt fokus
på job gennem kontaktforløbssamtaler risikerer
at indebære, at beskæftigelsespolitikken, der tidligere er blevet negativt karakteriseret som en
‘aktiveringsfabrik’ nu i stedet udvikler sig til en
‘jobsøgningsfabrik’.
Hertil kan føjes, at et virkelig seriøst fokus på
job forudsætter, at der ikke er for stor afstand
mellem de lediges kompetencer og de kompetencer, der efterspørges i forbindelse med jobåbninger. Endvidere kan det fremhæves, at en holdbar
matchning af konkrete ledige og konkrete ledige
job er en kompleks øvelse. Den rækker med hensyn til informationssystemer, organisationsopbygning og personaleforudsætninger (samt de
lediges forudsætninger, ikke at forglemme) noget videre end et mere eller mindre standardiseret ‘fokus på job’, efterlader indtrykket af.
Anmeldt af Søren Peter Olesen, Den Sociale
Højskole i Aarhus
e-mail: [email protected]
Thomas Bredgaard & Flemming Larsen (red.):
Employment Policy from Different Angles
DJØF’s Forlag, København, 2005, ISBN 87-574-1349-5.
B
åde i den politiska och vetenskapliga debatten talas det numera mycket om en specifik dansk arbetsmarknadsmodell. På samma sätt
som den svenska modellen av arbetsmarknadsrelationer på 1970-talet och den holländska under
1990-talet framhävs nu den danska modellen
som en förebild för andra länder i EU-området.
Tidsskrift for A R B E J D S liv, 8 årg. • nr. 2 • 2006
91
Den danska modellen beskrivs ofta i termer av
“flexicurity”, dvs., som ett lyckat exempel på att
förena rörlighet på arbetsmarknaden med social
trygghet. En ökad rörlighet ses idag som den
kanske viktigaste faktorn för att få till stånd en
ökad tillväxt i Europa. Ofta betonas att låg rörlighet och inlåsningseffekter kännetecknar den
europeiska arbetsmarknaden i kontrast till den
amerikanska som just antas generera en högre
ekonomisk tillväxt. Det viktigaste kännetecknet
på den danska modellen är kombinationen av
hög rörlighet på arbetsmarknaden med generösa
ersättningsvillkor i arbetslöshetsförsäkringen.
Det är billigt och enkelt att säga upp arbetskraft
i Danmark. I ett EU-perspektiv är det tydligt att
danska anställda stannar mycket kortare tid hos
en arbetsgivare än i flertalet andra länder. Det
gäller i synnerhet i förhållande till Sverige och
Tyskland. Samtidigt lägger samhället ned stora
resurser på att utrusta de friställda individerna
med ny kompetens och upplärning som kan
matcha arbetsmarknadens krav. Arbetslöshetstiderna får inte bli för långa.
Hur denna danska modell växer fram på
dansk arbetsmarknad skildras i den samling av
uppsatser som ingår i volymen Employment from
Different Angles som redigerats av två danska arbetsmarknadsforskare, Thomas Bredgaard och
Flemming Larsen, båda verksamma vid Centre for
Labour Market Research vid Aalborgs universitet.
Det är en omfattande volym som diskuterar den
generella arbetsmarknadssituationen i Europa,
men med särskild hänsyn tagen till förhållandena i Danmark. I bokens första del diskuteras den
danska modellen i sitt europeiska sammanhang.
Överallt inom EU har lanserandet av den Europeiska sysselsättningsstrategin (1997) inneburit
en stark tonvikt på aktiv arbetsmarknadspolitik.
Den danska modellen faller väl in inom denna
ram. Ofta brukar födelsen av dessa tidfästas till
1994 och utvecklingen därefter. Men särskilt
Flemming Larsen visar i sitt bidrag att historien
bakom den danska modellen är mera komplex.
Ytterst bottnar den i de speciella – och korporativistiskt präglade – relationer mellan parterna på
92
Anmeldelser
den danska arbetsmarknaden som går tillbaka
ända till 1899. Höga ersättningar och en generös syn på individens rätt att upprätthålla en
hög levnadsstandard även vid arbetslöshet har
här varit en ledande princip – samtidigt som de
kollektiva uppgörelserna mellan fack och arbetsgivare möjliggjort en hög grad av flexibilitet i
anställningsformerna.
I de följande delarna i boken avhandlas sedan
frågor som är särskilt aktuella i en nutida dansk
kontext. I del två diskuteras i ett antal uppsatser
hur den borgerliga regeringen i början av 2000talet introducerar ökade inslag av privatiseringen i arbetsmarknadspolitiken; hur nya aktörer
kommer in för att effektivisera hanteringen av
de arbetslösa. Därefter i del tre diskuteras mera
specifikt innehållet i flexicurity-begreppet, särskilt i förhållande till den äldre arbetskrafter
och mot bakgrund av kvinnor och mäns olika
positioner i samhället. I del fyra till sist diskuteras det som på EU- språk brukar kallas “life-long
learning”, det livslånga lärandet. Frågan är hur
en regelbunden uppgradering av de anställdas
kompetenser skall kunna ske för att möta en
mera flexibel marknads behov? I olika uppsatser
diskuteras vilka metoder som finns tillgängliga
och i synnerhet hur en förbättrad social dialog
mellan parterna kan förbättra möjligheterna för
det livslånga lärandet.
Frågan som ställs i flera av bokens artiklar är
vad som kan sägas utgöra kärnan i den danska
modellen och hur den skall ses över tid. Flera författare betonar att dansk arbetsmarknadspolitik
egentligen håller på att utvecklas ifrån den klassiska danska modellen från 1990-talet och tidigare. Utvecklingen går mera i riktning mot ett workfare system som i de flesta andra länder. Genom
att betona individens ansvar för att söka arbete
och uppgradera sin kompetens, mera ekonomiska
incitament för den arbetslöse att söka nytt arbete,
privatisering av arbetsförmedling etc., går utvecklingen snabbt i riktning mot ett work-first system,
menar flera av volymens författare. Liksom på andra håll verkar betoningen numera mera att ligga
på flexibilitet och mindre på trygghet (security).
I volymens inledande del diskuterar flera av
författarna vad resten av Europa kan lära av det
danska exemplet och till vilken grad den går att
exportera. Här finns en viss tveksamhet. Modellen är djupt grundad i specifika danska omständigheter – särskilt när det gäller de sociala parternas historiskt formade relationer. Därför är den
inte så enkel att tillämpa i länder med väldigt
annorlunda förhållanden och relationer. I den
allmänna diskussionen om EU:s sysselsättningsstrategi och när det gäller den öppna samordningsmetoden (the open method of coordination)
ifrågasätts ofta i vilken mån det överhuvudtaget
är möjligt att få till stånd en ökad konvergens
med avseende på arbetsmarknadspolitik. De nationella institutionerna är alltför särpräglade,
hävdas det. I denna volym levereras en kraftfull
sådan kritik av den franske arbetsmarknadsforskaren Jean-Claude Barbier. Han betonar att det
empiriska underlaget för att hävda att EU:s sysselsättningsstrategi verkligen påverkat nationell
politik är utomordentligt svagt. Men Barbier är
väl sträng i sina slutsatser. Åtminstone på en
språklig och politisk nivå har sysselsättningsstrategin haft en normerande inverkan. Alla betonar
vi nu aktivering som ett sätt att minska arbetslösheten och höja sysselsättningen. Men när
det gäller innehållet i denna politik finns det
fortfarande mycket stora skillnader. Uppenbarligen har dock den danska kombinationen av
hög rörlighet på arbetsmarknaden med höga ersättning och ambitiös matchningspolitik varit
lyckosam. I utvecklingen av den nuvarande sysselsättningsstrategin vore det synd att negligera
de danska erfarenheterna av flexicurity. Att istället välja workfare med en allt för ensidig betoning av ekonomiska incitament och individens
personliga ansvar för sin arbetslöshet vore enligt
mitt synsätt ett olyckligt val.
Anmeldt af Lars Magnusson, professor i Ekonomisk historia vid Uppsala Universitet.
e-mail: [email protected]
Gunner Lind, Hasse Svendsen & Gert Tinggaard
Svendsen:
The Creation and Destruction of Social
Capital – Entrepreneurship, co-operative
movements and institutions
Edward Elgar, London, 2004, 224 s. ISBN
1843766167.
E
n gennemgående kritik af mainstream økonomisk teori har været, at den har tendens
til at overse en vigtig produktionsfaktor ved siden af arbejdskraften og den finansielle kapital,
der er blevet kaldet ‘social kapital’. Svendsen &
Svendsen bidrager i denne velargumenterede og
spændende bog med såvel teoretiske som empiriske analyser af dette afgørende, men også noget
oversete fænomen. Det sker med en tværfaglig
tilgang til samfundsvidenskaben, der ikke kun
benytter sig af indsigter fra økonomisk teori,
men også fra sociologi, politologi, antropologi
og historie. Navnlig casestudier af udviklingen
af social kapital i andelsbevægelser på landet i
Danmark i kontrast til Polen er af stor interesse.
Bogen er inspireret af den store franske sociolog,
Pierre Bourdieu, der i sit senværk i stadig stigende
grad forholdt sig til økonomisk sociologi. Forfatterne introducerer en ny form for økonomisk sociologi, som de kalder ‘Bourdieconomics’ (s. 19).
Bourdieus sociologi bidrager med en tværfaglig
tilgang til kapitalbegrebet, der indbefatter såvel
de materielle som ikke-materielle dimensioner af
dette begreb. Bourdieu har med overførelse af sin
praksisteori til økonomisk sociologi udviklet en
kompleks og balanceret teori om forholdet mellem økonomi og kultur, der kan bruges til at analysere social kapital i samfundsudviklingen.
Forfatterne bygger deres studier på skellet
mellem ‘Bridging’ og ‘Bonding’ social kapital.
‘Bridging’ udtrykker positive eksternaliteter,
der bidrager til at forbedre økonomisk vækst,
mens ‘Bonding’ peger på de negative eksternaliteter, der begrænser den økonomiske vækst. At
opbygge social kapital bidrager til at skabe netværk og sociale relationer i civilsamfundet, der
medvirker til stærkere økonomisk vækst (s. 171).
Tidsskrift for A R B E J D S liv, 8 årg. • nr. 2 • 2006
93
