AOR : Termen, dess historia och musikaliska betydelse

AOR : Termen, dess historia och musikaliska betydelse
© 2009 CD-Kimpan (Kim Holst-Palmér)
1. AOR-termen och dess historia
AOR är en term som från början använts som en beteckning för ett amerikanskt radioformat.
Friedlander (1996: 262) omtalar i ett avsnitt om 80-talets rockmusik AOR-formatet som "...the
dominant rock format for youthful American listeners". Följande citat beträffande AOR-formatet
finner vi hos musikforskaren Alan F. Moore:
According to Barnes (1990), adult-oriented rock (as an American radio programming format) grew out of American
'progressive rock', and tends to consist of 'white', 'safe' rock, with something of an emphasis on playing music from
the 'golden age' (about 1967-75). (Moore, 1993: 129)
Detta citat pekar på att AOR-begreppet (som en beteckning för ett radioformat) sträcker sig
tillbaka till 70-talet. Stöd för detta påstående finner vi också hos populärmusikforskarna Blokhus
och Molde, som i ett avsnitt om 70-talets singer/songwritergenre diskuterar termen:
Denne voksne popmusikken [singer/songwriter-genren, min anmärkning] var, med sin brede appell, med på å bane
vei for begreper i markedet som AOR - Adult Orientated Rock (eller Radio), AC - Adult Contemporary, og MOR middle-of-the-road. (Blokhus och Molde, 2004: 310)
Ur detta citat framgår klart det problem som diskuterats inledningsvis, nämnligen att R:et i AOR
kan stå både för "Rock" och för "Radio". Det är därför föga förvånande att termen ibland orsakar
viss förvirring när den används, och att många människor har så olika uppfattning kring dess
innebörd. Friedlander (1996: 262) rör om i soppan ytterligare genom att använda beteckningen
Album-oriented rock (AOR) radio. I denna bemärkelse ingår alltså både "Rock" och "Radio" i
samma term, men den syftar fortfarande huvudsakligen till själva radioformatet, och inte något
musikstilistiskt. När termen används som ett musikstilistiskt begrepp så råder det dock ingen
tvekan om att R:et står för "Rock".
Vi har redan konstaterat att termens anor sträcker sig tillbaka till 70-talet, men att det då främst
rörde sig om ett radioformat. Vad detta format innebar var att man från radiostationernas håll
koncentrerade sig på att spela musik från band och artister, vars skivor inte bara innehöll några
enstaka hits utan genomgående starka låtar som kunde tilltala en större publik. Den svenske
AOR-experten Magnus Söderkvist svarar följande i en intervju i tidningen Backstage beträffande
frågan hur han skulle definiera AOR-begreppet:
Adult eller Album Oriented Rock. Adult eller Album kan egentligen gå på ett ut. Album står för att plattan är ett helt
koncept och inte bara en och annan hitlåt. Något som tilltalar de äldre, mer vuxna, lyssnarna, alltså Adult. (Backstage
19:1993, s. 24)
Man kan alltså säga att radioformatet AOR från början handlade om att spela Album-orienterad
Rock för en vuxen publik. Som framgår av citatet ovan och tidigare diskussion är det dock
omöjligt att sätta en entydig betydelse på termen AOR. Termen har, precis som många andra
musikaliska begrepp och stilbenämningar, betytt olika saker för olika människor i olika tider och
kan förekomma i ett flertal variationer. Ingen av dem kan sägas vara felaktig. För att avsluta
denna diskussion om de tre bokstävernas betydelse inom termen kan man säga att AOR per
definition kan betyda något av följande: Album/Adult Oriented Rock/Radio.
2. En historisk resumé över vuxenrocken
2.1 70-talet
AOR som musikaliskt fenomen var en uteslutande amerikansk företeelse. Många av de
stilbildande banden inom genren härstammade från USA och deras musik spelades av de
vuxeninriktade rockradiostationerna runtom i landet. Det är emellertid svårt att sätta något exakt
år på när AOR för första gången används som en musikstilistisk term. Några svenska
musiktidskrifter, som Sweden Rock Magazine (24:2004, s. 92, hädanefter fortkortad ”SRM”) och
Backstage (19:1993, s. 24), talar om AOR:en som en genre som växer fram i USA under 70-talets
senare hälft. Samma utgångspunkt har Blokhus och Molde (2004: 335), som påtalar det faktum
att många rockband vid mitten av 70-talet blev kritiserade för att skapa musik utifrån
kommersiella intressen snarare än konstnärliga. De diskuterar vidare skivbranschens ekonomiska
expansion under decenniet:
70-talet ble tiåret da det begynte å bli normalt at LP-er solgte i tosifrede antall millioner, og bandene hadde
masseappell uavhengig av geografisk tilknytning eller spesifikke subkulturer - dette var AOR-rock i videse
forstand." (Blokhus och Molde, 2004: 335)
Som viktigaste representanter för denna tidiga typ av AOR-rock nämner Blokhus och Molde
(2004: 335) band som The Doobie Brothers, 10cc, America, Fleetwood Mac och The Eagles.
Faktum är dock att dessa band har relativt lite att göra med den typ av musik som vi idag kallar
AOR - vilket återigen belyser det faktum att musikaliska stilbegrepps betydelse ofta ändras med
tiden (se bl.a. Lilliestam 2006: 201ff). Band som Doobie Brothers och The Eagles bör emellertid
räknas som några av de första banden vars musik fick beteckningen AOR (som en direkt effekt
av att de spelades flitigt på de vuxeninriktade radiostationerna), och är därför viktiga. De är
framförallt viktiga föregångare för den stilförgrening inom AOR:en som brukar gå under
beteckningen västkustrock (eller bara västkust). Kännetecknande för denna tidiga AOR-musik var
ett mycket polerat och välproducerat sound, ofta utfört av professionella studiomusiker. Man
blandade element från såväl jazz, pop, och soul och lade till starka melodier - ett koncept som
knappast ansågs originellt eller nyskapande men som tilltalade en bred publik och därför
resulterade i stora kommersiella framgångar för banden. Alla dessa element kom att bli centrala
inom vuxenrock i allmänhet och västkustrock i synnerhet. En annan viktig stilbildare inom den
tidiga vuxenrocken var gruppen Steely Dan, som Blokhus och Molde (2004: 372) omtalar som
”typiske for vestkystpopen” och ”de viktigste stilskaperne og trendsetterne innen
perfeksjonistiske studioproduksjoner i syttitallets popmusikk”.
Som tidigare konstaterats är det dock ovanligt att dessa tidiga vuxeninriktade rock- och
popband idag förknippas med genren AOR. Frågar man ett fan eller en kritiker att nämna ett
”klassiskt” AOR-band är det troligare att han/hon nämner namn som exempelvis Journey,
Boston, Chicago eller Foreigner. Detta är förvisso grupper som också slog igenom under 70talets senare hälft, men vars musikaliska identitet i större utsträckning var präglad av rockens
uttryck, snarare än popens (till skillnad från exempelvis The Eagles). Journey och Chicago
startade t.ex. båda som jazzrockband på 70-talet, för att tidigt på 80-talet utvecklas till mer
renodlade AOR-band. I både Bostons och Foreigners tidiga alster märks tydliga influenser från
rock (bl.a. i form av distade gitarrer och bluesharmonik). Faktum är att båda dessa band
betraktades som rena rock ’n’ rollband då det begav sig. Detsamma gäller mer eller mindre även
de andra band som idag betraktas som några av de verkliga stilbildarna/ikonerna inom AOR:
Toto, Kansas, REO Speedwagon, Styx och Survivor. Det som är anmärkningsvärt är alltså att
AOR:ens främsta företrädare alla har en tydlig grund i rocken, även om influenser från andra
genrer som jazz, pop och soul också funnits med (detta gäller inte minst Toto, Chicago och
Journey).
2.2 80-talet
Nu har vi alltså konstaterat att vuxenrocken var en genre som växte fram i USA under 70-talets
senare hälft. Genrens storhetstid inföll emellertid på 80-talet, då band som exempelvis Journey
skiftade stil från jazzrockformatet till ett mer renodlat AOR-sound. När det gäller Journey
manifesterades denna förändring tydligt på (för genren) banbrytande skivor som Escape (1981)
och Frontiers (1983). Även band som Toto, Foreigner, REO Speedwagon och Survivor släppte
under samma tid några av sina mest kända alster, som sedermera kommit att betraktas som
klassiker i genren. Under denna vuxenrockens ”guldålder” (från ca 1980-85) dök det upp massvis
av nya band, inte bara i USA utan också i Kanada och Europa, som alla var influerade av den
AOR-stil som etablerats på 70-talet av band som Boston och Foreigner. Andra band med långa
karriärer bakom sig inom andra musikstilar, som exempelvis Chicago, anslöt sig till vuxenrocken
för att antingen byta stil helt eller göra någon eller några enstaka plattor i den ”nya” stilen. Vissa
hårdrocksband flirtade med AOR-stilen på vissa låtar, eller gjorde någon platta som mer eller
mindre innehöll samma musikaliska ingredienser och uttryck som de etablerade AOR-bandens
alster. Av band som vanligen betraktas som hårdrocksband men tidvis (främst på 80-talet) rört sig
inom vuxenrockens ramar kan bl.a. nämnas Kiss, Triumph, Bon Jovi, Def Leppard, Van Halen
m.fl.
Vuxenrockens popularitet minskade något under senare delen av 80-talet. Anledningen till
detta hade mycket att göra med den (då) nyligen etablerade genren ”pudelrock” (en benämning
som förvisso använts på flertalet AOR-band) som utgjorde en stark konkurrent till AOR-banden
om speltid på MTV och rockradiokanalerna. Band som Mötley Crüe, Poison och Cinderella
uppfattades som något nytt och tufft, i jämförelse med AOR-banden som vars stil vid det här
laget (åtminstone från radiokanalernas och medias håll) betraktades som lite ”ute” och passé.
Hursomhelst släpptes det även under denna tid en mängd plattor i AOR-genren och stilen
fortsatte att influera både gamla och nya band världen över. Det var inte förrän grungens
genombrott i början av 90-talet som genrens storhetstid definitivt kunde betraktas som över.
2.3 Nutid
AOR-scenen idag utgörs av gamla 70- och 80-talsband som då och då släpper nya alster, men
även nya, unga band och artister som är influerade av de klassiska banden. Publiken utgörs av en
liten men hängiven skara entusiastiska fans, främst 50- och 60-talister som ”var med” då det
begav sig och vars intresse förvisso är genuint men kanske främst av nostalgisk karaktär. En
mindre del av vuxenrockens publik utgörs av en något yngre publik som upptäckt musiken via
Internet eller kanske någon förälders skivsamling. Vidare finns det ett fåtal skivbolag som
specialiserat sig på (åter)utgivning av gamla AOR-skivor, nya alster från gamla klassiska band
eller nya band som spelar i den klassiska stilen (bl.a. Frontiers Records i Italien, Renaissance
Records i USA och skivbolaget/mailorderföretaget AOR Heaven i Tyskland). Särskilda festivaler
som endast inhyser AOR-band eller band med viss anknytning till stilen anordnas varje år i bl.a.
England (Firefest) och Tyskland. AOR är med andra ord idag en relativt smal genre, men som på
intet sätt kan sägas vara utdöende.
3. Indelning av AOR-musik i tre övergripande stilar
3.1 Den klassiska stilen
AOR är ett begrepp som man uteslutande stöter på inom musikjournalistiken. Begreppet är
sannolikt också en musikjournalistisk konstruktion. Enligt min erfarenhet är det heller inte
många band och artister som själva sätter epitetet ”AOR” på sin musik. Neal Schon, gitarrist i
Journey, är skeptisk till benämningen och tycks inte vilja sammankopplas med den:
Jag har alltid ansett att Journey var bredare än den etikett vi pådyvlades. Vi buntades ihop med andra band som
egentligen inte alls var särskilt snarlika oss; Styx, R.E.O. Speedwagon – band med helt andra influenser. (SRM
31: 2005, s. 38)
Anledningen till denna ”ihopbuntning” av den första generationen AOR-band berodde som
redan diskuterats kanske inte främst på det rent musikaliska, som Schon påpekar. Andra faktorer,
som var musiken framfördes (på stora arenor) och var den spelades (på vuxeninriktade
rockradiostationer) spelade en stor roll i ihopbuntningen av band som just Journey, REO
Speedwagon och Styx. Men naturligtvis fanns det musikaliska likheter också. Blokhus och Molde
(2004: 415) använder termen heavypop för den typ av musik som dessa band utövade och
definierar AOR-musikens grundläggande koncept på följande vis:
Man tar en dose heavygitar og en vokalist som synger med en heavyrockers energi – i tradisjonen etter Page
og Plant. Dette kombineres med popmusikkens melodiositet, harmonisang, arrangering (litt synthesizere) og
ikke minst et refreng som huskes. (Blokhus och Molde, 2004: 415)
AOR-experten Magnus Söderkvist är inne på samma spår och svarar följande på frågan hur han
skulle definiera AOR-musiken:
Melodiös rock med bra sång, mycket harmonier men ändå med power och tunga gitarrer. Det är ofta men inte
alltid keyboards med. Ett praktexempel är Journey, speciellt plattorna "Escape" och "Frontiers” (Backstage
19:1993, s. 24)
Dessa båda citat sammanfattar ganska bra den allmänna uppfattningen idag bland fans och
musikkritiker om vad AOR står för rent musikaliskt – åtminstone vad gäller den ”rena”, så att
säga klassiska AOR-stilen, som i allmänhet stämplas på band som just Journey.
I anknytning till denna stil måste dock ytterligare två begrepp klargöras, nämligen pomp (eller
pomprock) och arenarock. Vad har dessa för anknytning till den klassiska AOR:en? Vad
beträffar arenarock så tycks detta begrepp i det närmsta vara synonymt med den klassiska stilen:
Arena Rock developed in the mid-'70s, when hard rock and heavy metal bands began to gain popularity. The
music became more commercially oriented and radio-friendly, boasting slick productions and anthemic
choruses, both on their hard rock numbers and their sweeping power ballads. Most of these bands earned their
following through saturation airplay on FM radio and through constant touring. Bands like Journey, REO
Speedwagon, Boston, Foreigner, and Styx became some of the most popular bands of the mid- to late '70s
through this circuit (“Arena Rock”, http://www.allmusic.com/cg/amg.dll?p=amg&sql=77:2694)
När det gäller begreppet ”pomp” så är det en benämning man ofta stöter på inom AOR-världen.
Pomprock är ett mycket brett begrepp som bl.a. använts för att beskriva bandet Queens musik; ett
band som paradoxalt nog näst intill aldrig nämns i AOR-sammanhang. När man stöter på
begreppet ”pomp” inom vuxenrockens värld handlar det dock allt som oftast om en mer
progressiv, experimentell gren av den klassiska AOR:en. Band som ofta nämns i anknytning till
denna stil är bl.a. Kansas och Styx. I denna artikel vill jag dock för enkelhetens skull innefatta
denna förgrening inom den övergripande klassiska stilen, då pomp trots allt har många
fundamentala likheter med den klassiska AOR-stilen.
Exempel på stilbenämningar som på ett eller annat sätt är sammankopplade med eller kan
inrymmas inom den klassiska AOR-stilen: AOR, vuxenrock/pop, heavypop, melodisk rock,
pomp, ren/klassisk AOR, arenarock, albumrock
Exempel på band/artister inom klassisk AOR: Boston, Foreigner, Survivor, Kansas, Styx, REO
Speedwagon, Journey
3.2 Den lättviktiga stilen/västkustrock
Inom denna förgrening brukar Toto och Chicago ofta nämnas som stilbildare. Att dessa band ofta
kategoriserats in bland de klassiska AOR-banden är därför något som kan ifrågasättas, men det
visar samtidigt också på hur starkt sammankopplade termerna ”AOR” och ”västkust” är. I Japan
används t.ex. termen ”Westcoast Rock” som en övergripande benämning på alla former av den
musik som vi i västvärlden skulle kalla AOR. Följande citat ur olika musiktidningar visar också
på de båda termernas nära släktskap:
Ren, tidig 80-tals-AOR och västkustrock men ändå med osedvanlig tyngd i soundet. (om bandet Balance,
SRM 44:2007, s. 90)
De var en av alltför få grupper som lyckades hitta en perfekt blandning av AOR och västkustrock. (om bandet
Preview, SRM 44:2007, s. 88)
Svenska Blind Alley har måhända ett hårdrockigt namn men ger oss just soft AOR med en fot i västkustlandet
på vissa spår. En hel del låtar är riktigt bra, som den lugna ”We Still Belong” som låter lite Journey fast med
lite mer pop och västkustkrydda. (Om bandet Blind Alley, SRM 17:2004, s. 54)
Eagles räknades faktiskt till A.O.R-banden i början, men anses väl nu vara västkustrock eller M.O.R (Middle
Of The Road – lättviktig AOR). (Magnus Söderkvist i Backstage 19:1993, s. 24)
I det sistnämnda citatet finner vi också en del i förklaringen till de båda termernas nära
sammankoppling. De tidigaste banden vars musik fick beteckningen ”AOR”, exempelvis The
Eagles, hade som bekant ett ”softare” och mer tillbakalutat musikaliskt uttryck än de klassiska
AOR-banden som dök upp något senare. Stilen fick senare benämningen ”västkust” just p.g.a. att
den växte fram i studiomusikermiljöer på USA:s västkust. Just det faktum att banden inom denna
stil i början stämplades som ”AOR” ligger mycket till grund för termernas nära sammankoppling.
Som redan konstaterats växte västkuststilen i början fram som en fusion av jazz, pop och soul.
(se bl.a. Blokhus och Molde, 2004: 371f) När denna stil i början av 80-talet anammades i en mer
rockig tappning av band som Toto var det inte längre lika lätt att särskilja den från den etablerade
(numera ”klassiska”) AOR-stilen, och även detta ligger till grund för termernas nära släktskap.
Det ska dock inte förnekas att stilarna ibland är svåra att skilja åt (vilket inte minst märks av
citaten ovan). Den fundamentala skillnaden är emellertid att västkuststilen växte fram som en
fusion av jazz, pop och soul medan den klassiska AOR-stilen snarare växte fram ur rocken
(visserligen också med influenser från ovannämnda stilar, se ovan s. 8).
I anknytning till denna stil finns det anledning att även diskutera begreppet M.O.R, som står för
Middle-Of-The-Road. Denna term har i flera sammanhang nämnts i anknytning till västkuststilen
(se exempelvis citatet ovan om The Eagles). MOR framstår på många sätt som popmusikens
motsvarighet till AOR. Blokhus och Molde påpekar att man egentligen inte kan tala om MOR
som en stilgenre men att det är ett:
…uttrykk for en lettfordoyelig popmusikk som kunnde fenge de fleste, og som ikke provoserte noen. Altså et
sammendrag av elementer fra ulike stilarter uten krev om noen genuin autentisitet eller originalitet, men med
gjenkjennelseeffekt og nynnbarhet som styrke, framfort av artister som så relativt snille og hyggelige ut.
(Blokhus och Molde, 2004: 333)
I detta hänseende kan man följaktligen inte förneka vissa likheter med AOR:ens, och kanske då
främst västkustrockens, ideal som i stort bygger på samma koncept. Som exempel på MORgrupper och artister nämner Blokhus och Molde (2004: 333) bl.a. Bay City Rollers, Osmonds,
Neil Sedaka, David Cassidy och Tom Jones. Brolinson och Larsen (1999: 199f) nämner även
ABBA som en typisk MOR-grupp, som konsekvent genom sin karriär rört sig inom en mängd
olika stilar. Vad har då dessa grupper och artister gemensamt med västkustrocken? Svaret på
detta skulle förmodligen kräva en egen undersökning, men i stort kan man inte tala om några
generella musikaliska likheter: västkustrockens uppkomst byggde på fusionen av jazz, pop och
soul medan ovannämnda artisters musik kan bygga på sammansmältningar av helt andra stilar.
Med tanke på västkustrockens likheter med MOR vad gäller det grundläggande koncept som
diskuterats av Blokhus och Molde, skulle det emellertid vara frestande att tänka sig
västkustrocken som en slags ”hård” MOR-stil (i likhet med AOR respektive melodiös hårdrock,
mer om detta längre ner), åtminstone vad gäller ett band som Toto. Vi ska dock här inte fördjupa
oss ytterligare i MOR-begreppet. Det som är viktigt att poängtera är emellertid att flera MORartisters musik även stämplats som ”lättviktig” AOR (exempelvis The Eagles), och det är därför
inte helt rätt att endast anknyta västkustrocken till den lättviktiga AOR-stilen. Fler exempel på
artister som stämplats som ”MOR” men vars musik tidvis har starka lutningar mot AOR-stuket är
bl.a. Richard Marx, Michael Bolton och Starship. Det som är poängen är alltså att den lättviktiga
AOR-stilen inte bara inrymmer västkustrocken och dess företrädare utan även vissa artister och
band som pådyvlats MOR-etiketten, vilka dock inte uteslutande kan anknytas till västkuststilen
(även om vissa musikaliska paralleller finns).
Exempel på stilbenämningar som på ett eller annat sätt är sammankopplade med eller kan
inrymmas inom den lättviktiga AOR-stilen: västkustrock/pop, M.O.R. (Middle-Of-The-Road),
soft rock/pop, vuxenpop/rock, AC – Adult Contemporary
Exempel på band/artister inom lättviktig AOR: Toto, Chicago, Michael Bolton, Richard Marx,
Starship, Airplay
3.3 Den hårda stilen/Melodic Hard Rock
Föreställer man sig AOR-musiken på en horisontell skala så skulle man kunna tänka sig att den
rena AOR-stilen ligger i mitten, medan västkuststilen befinner sig längre till vänster. Ännu längre
till vänster finner vi stilar som pop och soul. Ibland gränsar västkuststilen mer åt detta håll, för att
ibland stilmässigt röra sig mer åt mitten. Förflyttar vi oss till höger om den rena AOR:en på
skalan befinner vi oss snart i gränslandet till den melodiösa hårdrocken.
Gränsen för vilken musik som ska kallas AOR respektive melodiös hårdrock är ofta hårfin och
kan debatteras i oändlighet. Termen ”melodic hard rock” (hädanefter förkortad ”MHR”) är, likt
västkust, starkt sammankopplad med termen AOR. Precis som med västkustrock och ren AOR så
glider stilarna ofta in i varandra och den musikaliska skillnaden mellan vad som kallas AOR
respektive MHR är ofta väldigt liten. Det bör förvisso påpekas, att MHR är ett problematiskt
begrepp eftersom i princip alla former av hårdrock – från 70-talets klassiska hårdrock till
nutidens mest extrema metalformer – mer eller mindre kan sägas besitta åtminstone någon form
av melodiöst element. Utifrån ett AOR-perspektiv handlar dock allt som oftast MHR om att något
element i musiken avviker från den rena stilen, t.ex. att elgitarren utgör en mer framträdande roll i
ljudbilden eller att användandet av keyboards inte är lika utbrett som man är van vid när det
gäller ren AOR. Termen melodic rock används ofta av musikkritiker som en benämning på denna
fusion av AOR och hårdrock, men även betydelsen av denna term kanske inte alltid framstår som
helt solklar för den oinvigde. Nedanstående citat från olika nummer av SRM pekar också på
svårigheterna att beskriva den typ av AOR-musik som avviker från den rena stilen och istället
närmar sig den tyngre rocken (eller tvärtom):
…sanning att säga är detta en rätt vardaglig melodisk hårdrocksskiva med AOR-garnering. (Om bandet
Airless, SRM 31:2005, s. 63)
De levererade klassisk hårdrocks-AOR från den svårspelade Zeppelinscenen… (Om bandet Jaded Heart,
SRM 37: 2005, s. 77)
Trots detta är det en rätt hyfsad CD, med en blandning av AOR, en smula glam och melodiös hårdrock. (Om
artisten Johnny Lima, SRM 17:2004, s. 60)
Bra melodisk hårdrock, eller AOR med balle, och bra gitarrspel. (Om artisten Danny Danzi, SRM 19:2004, s.
57)
Kanske lite fel att kalla detta AOR, skulle nog förresten vilja omfrasera det till - melodisk hårdrock. (Om
bandet Zeno, SRM 39:2006, s. 75)
Problemet med begreppen AOR och MHR är i mångt och mycket att deras rent musikaliska
innebörd ligger väldigt nära varandra. Vad beträffar den rena AOR-stilen skulle den utan problem
kunna kallas för melodiös hårdrock eftersom det är melodiös och hård rock det handlar om. Det
är dock viktigt att även se till sammanhanget och på vilka typer av band begreppen används. Har
vi exempelvis ett band som startat som ett renodlat hårdrocksband, för att sedan utvecklats till att
bli mer melodiösa och kommersiella genom att involvera typiska popelement i sin musik (och
därmed närma sig vuxenrockens ideal), kanske det inte är helt i sin rätt att för den sakens skull
kalla dem ett ”AOR-band”. Har vi däremot ett band som från början kört i denna stil och som
dessutom uttalat influerats av de klassiska AOR-banden kanske benämningen kan vara mer på sin
plats. En annan viktig aspekt att ta med är naturligtvis vilken huvudsaklig målgrupp bandet ifråga
är inriktade mot. Man kan t.ex. undersöka bandet/artistens texter: är de i huvudsakligen inriktade
mot ungdomar eller vuxna? Är de inriktade främst mot en ungdomlig publik bör man kanske
fundera om AOR-termen verkligen är lämplig.
Vad som är intressant är att flertalet av de band som definierats som AOR-band av
musikkritiker och fans helst tycks vilja beskriva sin egen musik i termer som ”melodiös
hårdrock” eller bara ”rock”. Ett exempel på detta finnes i en artikel i ungdoms/musiktidningen
OKEJ om det kanadensiska bandet Honeymoon Suite, där skribenten Stefan Johansson påtalar att
Honeymoon Suite nu ”växt upp och blivit det lysande AOR-bandet jag hoppades på”. Senare i
artikeln ombeds Honeymoon Suites sångare och gitarrist Johnny Dee att karaktärisera sitt bands
musik:
Det är hårdrock, men definitivt inte heavy metal. Usch, jag hatar när folk kallar oss heavy metal. Vi är ett melodiskt
hårdrockband som alltid försöker hitta bra melodier och refränger. (OKEJ 1986, s. 42)
Att Johnny Dee senare i artikeln uppger Foreigner som en stor influens för bandet kanske ändå
kan ge en viss antydan om att det i detta fall är ett AOR-band vi har att göra med. Naturligtvis
beror det också på vilket perspektiv man har: utifrån musikjournalistens perspektiv och
musikaliska begreppsramar är Honeymoon Suites musik ”AOR”, men ur artistens är det
”melodisk hårdrock”. Detta visar återigen på hur starkt sammankopplade begreppen är. Inget av
dem kan egentligen sägas vara ”fel”, utan det beror som sagt mycket på vilket perspektiv man
har.
Det kan diskuteras huruvida man ska avgränsa den melodiösa hårdrocken till en subgenre inom
metalgenren eller inom vuxenrocken. Enkelt uttryckt har MHR (av den typ som diskuterats ovan)
mycket gemensamt med båda stilarna, och det är därför egentligen lika rätt att betrakta den som
en mjukare subgenre inom heavy metal som en hårdare stilförgrening inom vuxenrocken.
Eftersom denna artikel utgår ifrån ett AOR-perspektiv kommer jag följaktligen betrakta MHR
som en hårdare stil inom vuxenrocken.
Exempel på stilbenämningar som på ett eller annat sätt är sammankopplade med eller kan
inrymmas inom den hårda AOR-stilen: melodiös hårdrock, melodisk rock, pop metal, MHR
Exempel på band/artister inom hård AOR/MHR: Red Dawn, Tour De Force, House Of Lords,
Harem Scarem, Network, Valentine
4 AOR - pop eller rockmusik?
Är AOR pop- eller rockmusik? Här kan egentligen inte ges något entydigt svar. AOR kan
dock, oavsett stilförgrening, betraktas som kommersiell musik. Det är musik som är gjord för att
spelas i radio och som är avsedd att tilltala en bred publik. Detta är som tydligast inom den
lättviktiga stilen, men även inom de andra två stilarna finner vi ytterst kommersiella element som
harmlösa texter, lättillgängliga refränger och polerade pop-produktioner. Utifrån allt detta skulle
man utan tvekan kunna betrakta AOR som popmusik. Men låt oss inte glömma att flertalet
rockelement också kan spåras inom AOR-musiken: instrumentsättningen och de hårda, distade
elgitarrerna är alla komponenter som otvivelaktigt kan sammankopplas med rockmusik. Ett annat
argument som kan användas för en kategorisering av AOR som rockmusik är att AOR-bandens
huvudsakliga medium var albumet (”Album Oriented Rock”). Visserligen strävade AOR-banden
också efter hitsinglar, vilket inte har mycket att göra med rockens ursprungliga ideal kring
autenticitet och konstnärlighet.
Om AOR är pop- eller rockmusik är alltså något som kan spekuleras i och det är svårt att ge
något entydigt svar. Många skulle nog inte protestera mot en kategorisering av västkuststilen som
popmusik – däremot skulle säkerligen en popkategorisering av exempelvis Journey, Foreigner
eller Boston mötas med skepsis av många AOR-fans. Utifrån min analys skulle jag dock vilja
definiera västkuststilen som popmusik med inslag av rock och de två andra stilarna som
rockmusik med starka popinslag.