Halvar Sandell
Luthers lära om n ådemedlen reflekterad i Tom
G.A. Hardts skriftliga produktion
Af kaplan Halvar Sandell:
mot frälsningsbehovet. Gud bestämmer hur
människans skall frälsas inte människan.
Att nådemedlen är rätta och grundade på
Skriften är det första
Genomgående har Tom Hardt i sin
produktion, som särskilt ägnats ämnena
nattvard och sakrament, pekat på hur
Luthers skriftprincip, den noggranna
observansen av vad orden i den heliga Skrift
utsäger, är reglerande och grundande för
varje läroutsaga. Ett av de allra främsta påpekanden i detta sammanhang är hämtat ur
Luthers avvisande av den reformerta brodershanden i Marburg 1529, vilken räcktes
till Luther föregivande att man var ense om
det viktiga i frälsningsläran. Luthers föreställning om realpresensen saknade enligt
hans motståndare systematiskt stöd i rättfärdiggörelseläran. Denna var, alltså enligt de
reformertas företrädare vid samtalen i Marburg, en extra och relativ läroutsaga, som
inte härleddes från den centrala frälsningsläran. Följaktligen behövde Luthers lära om
realpresensen inte vara en kyrkoskiljande
fråga. Luther är som känt inte mottaglig för
frieriet utan avvisar detta med största emfas
med orden: ”Varje artikel är sin egen princip och behöver inte stöd av någon annan.”1
Vi befinner oss i ett kyrkligt-religiöst klimat, där nåd och frälsning och Guds barmhärtighet bjudes ut mekaniskt, utan att det
klargörs på vilken grund nåden gäller. Frå gor om sakramentens validitet och rätta bruk
måste i ett sådant sammanhang bli mer eller
mindre ointressanta frågor som överlämnas
till teologiska experter med specialintressen.
Sådana frågor anses då fort sakna en alldeles omedelbar relevans för prästen och dem
han betjänar i den konkreta gudstjänsten och
lokalförsamlingen.
Hardt framhåller Luthers mening att det själamördande kätteriet aldrig kan begränsas
till förnekelse av de centrala frälsningssatserna. ”Enveten förnekelse av sakramentets
under efter meddelad undervisning för till
fördömelse: ’Den som gör Gud till en lögnare i ett enda ord och hädar eller säger, att det
är oviktigt, att han smädas och görs till lögnare, han smädar Gud i hans helhet och aktar ringa all gudsförsmädelse”.2
Inledningsvis har vi inte utvecklat något om
Altarets sakrament som nådemedel, men här
har understrukits vilken avgörande vikt det
Av vikt i utgångsläget då det gäller Luthers har att nådemedlet som förmedlar nåden är
förståelse av sakramentet och dess påbjudna rätt och inte strider mot vad Kristus har föbruk, är att det inte regleras av fromhetens rordnat och sagt i sin instiftelse. Nåden är
”snedblickar” på vad som kan vara till per- Guds och ges såsom Gud har bestämt. Nåsonlig tröst och vad som kan tänkas svara den är inte en mänsklig uppfinning för att
svara mot behov som människor känner.
1
Hardt 1973, 13; ref till Köhler 1929, 34 även ref till
Sasses sammanställning av Marburg-samtalet i Sasse
1959, 215-272
176
2
Hardt 1973, 15; ref till WA 23, 85, 1ff
ICQUS nr. 4, 2003
Luthers lära om nådemedlen…
Sakramentens karaktär av nådemedel är
den största och mest avgörande punkten
inom sakramentsteologin
Då Tom Hardt i sin bok Om altarets sakrament i slutet kommer fram till rubriken;
”Sakramentet är ett nådemedel”, återknyter
han inledningsvis till det han sagt strax i
början av boken. Dvs att ”de olika frågor,
som är förknippade med realpresensen, kan
lösas – och måste kunna lösas – utan ett tillbakablickande på rättfärdiggörelsen genom
tron.” Samtidigt gäller att sakramentet som
nådemedel kan beröras endast som en del av
den centrala frälsningsläran. Vi står därmed
inför en uppgift, som i allvar vida överstiger
sakramentsteologins övriga problem.”3
På denna punkt skall vi fortsätta att citera
direkt: ”Själva ordet ’nådemedel’ är som sådant allt för oklart för att kunna brukas som
uttömmande beskrivning. Det finns i religionens värld mycken ’nåd’ och många ’nådemedel’, som saknar biblisk halt. Den i nutida själavård ofta brukade, nästan automatiska hänvisningen till att bruka Ord och sakrament rymmer ibland en fara: man vet inte hur de skall brukas. Blott tron på realpresensen hjälper inte på denna punkt. Också
hedendomen känner den stora kultfestens
glädje kring gudomen, som uppenbarar sig.
De nutida spekulationerna kring liturgi och
sakrament, som inspirerat den nutida s.k.
gudstjänstliga förnyelsen och till övermått
burit hand på de kristna gudstjänsthusen och
den traditionella gudstjänsten, anknyter
mestadels till religionspsykologiska iakttagelser, som i lika hög grad gäller hedniska
riter. Gudstjänst och kollektiv känsla, uttryckt i måltidsgemenskap med rituella former, hjälper ingen i djupare mening, icke
ens om ’Kristus’ sägs vara centrum.”
”Över en teologi, som förnekar väsentliga
3
Hardt 1973, 82
ICQUS nr. 4, 2003
stycken av den kristna uppenbarelsen och
förkunnar en Fader-Moder-gud, sprider den
röda sanktuarielampan sitt varma sken, och
nattvardsfrekvensen är hög och god. På
samma sätt kunde en gång de gnostiska kulterna vid tiden för kristendomens framträdande i Medelhavsområdet imponera på
massorna genom sina många nådemedel,
praktfulla gudstjänster och skönt utstofferade prästinnor. Man kan här också erinra om
att mycket av den ’sakramentala’ väckelsen
inom de protestantiska folkkyrkorna återgår
på marburgteologen Friedrich Heiler, som
med största kärlek och nit återupplivade
många av lutherdomens traditionella sköna
former för att ställa dem i tjänst hos en synkretistisk teologi…”4
”Den evangelisk-lutherska kyrkans lära om
nådemedlen är inte att se som en del av ett
dylikt nådemedelsbegrepp. Det förhindrar
den reformatoriska läran om nåden och dess
innebörd. Medan en viss förbindelse påtagligt existerar mellan den lutherska läran
om realpresensen och medeltidsteologien,
uttryckt bl.a. i Luthers generösa referenser
till den heliga kyrkan under påvedömet på
denna punkt, är den lutherska läran om nådemedlen omöjligen att se som en förlängning av skolastiken. För Luther var det här
nödvändigt att markera ett avgörande brott i
kontinuiteten. Också om Luther påtagligt
räknade med att nådemedlen fungerat hos de
många, som förts till salighet under påvedömet, känner han bara avstånd och
fiendskap inför den perversion av nåden,
som regerat i läran om nådemedlen.”5
4
Hardt 1973, 82-83. Denna text uttrycker centralt vad
Hardt vill säga. Se inledningen av föredraget Nådemiddlerne 1974, som är mycket likalydande.
5
Hardt 1973, 84-85
177
Halvar Sandell
Den egentliga skiljelinjen mellan den
medeltida fromheten och luthersk
reformatorisk tro
Här tar så Hardt upp vad den egentliga skiljelinjen mellan den medeltida fromheten
och luthersk-reformatorisk tro innebär.
”Också kyrksamma protestanter ansluter sig
till den gängse föreställningen, att reformationen uppluckrade bandet mellan yttre nådemedel och inre förlåtelse, och att tron
skulle innebära, att den enskilde i betydelse
träder i stället för präst och nådemedel.
Därmed har den viktigaste skillnaden mellan Rom och lutherdom så vanställts, att de
stridande parterna kommit att byta plats.
Om det överhuvudtaget är möjligt att ge en
enkel och summarisk framställning av detta
spörsmål, är det att reformationen – väl att
märka den evangelisk-lutherska! – till
verklig syndaförlåtelse i nådemedlen inbjöd
människor som hela sitt liv dessförinnan
brukat dem i övertygelsen, att det inte säkert
gav syndaförlåtelsen. Så beskaffad var ju
den medeltida teologiens ’monstrum incertitudinis’, den andliga ovisshetens monster,
som bjöd och fortfarande bjuder, att ingen
för sig personligen får med full visshet applicera evangeliets löfte i Ord och sakrament.”
vad du binder på jorden osv.”. I denna bulla,
konstaterar Hardt, vilken är den romerska
stolens faktiska kättarförklaring av de
lutherska församlingarna, öppnar sig den
avgrund, som enligt den lutherska bekännelsen skiljer tro och otro åt. Här förklaras, att
den romerska läran lägger tonvikten på den
mänskliga aktiviteten i bikten, nämligen ångern, medan för lutheranerna all vikt ligger
vid tron på sakramentets instiftelse genom
överlämnandet av nyckelmakten till apostlarna. I samma bulla fördöms också den
lutherska satsen, att det är ovärdig nattvardsgång att förlita sig på rannsakan om
synderna, på böner och allehanda förberedelser medan de däremot undfår nåd, som
”förtröstar att de där (i sakramentet) får nåden.”6
Sedan påpekar Hardt att Luther gör upp med
den romerska villolära, som endast kan hänvisa till individens förberedelse och disposition. Allt sådant romerskt tänkande gör all
syndaförlåtelse osäker. Med samma grepp
avvisas sålunda den romerska villoläran
som den protestantiska nyss tidigare nämnda, vilken går ut på att den väsentliga nådeförmedlingen är något som sker i den troende individens inre, enligt vilken föreställning den troende själv och dennes själsrörelEfter detta kommer så Hardt in på frågan ser träder i stället för ämbete och yttre nåom vad som egentligen var den fråga som demedel.
gav upphov till den lutherska reformationen. Den romerska villoläran är förödande emeDet som utlöste reformationen var ju kam- dan ”den kullstörtar den kristna kyrkans
pen kring avlösningen med frågan om avla- fundament”. Den utsläcker tron, som alltid
ten som den egentliga stubintråden. Här med glädje och visshet tillgodogör sig evankommer Hardt sedan fram till Leo X:s bulla geliet i nådens medel. Det, som Rom icke
och vad den säger. Hänvisningen sker med förstått – och fortfarande icke förstår – är att
orden i de lutherska bekännelseskrifterna: evangelium i alla dess former ’är en Guds
”Ty Leo X:s bulla förkastar den ytterst nöd- kraft till frälsning för var och en som tror,
vändiga trosartikel, som alla sant kristna tro först och främst för juden, så ock för greken.
och bevara, nämligen att vi icke skola förlita Rättfärdighet från Gud uppenbaras nämligen
oss på att vi få avlösning för vår ångers
skull, utan för detta Kristi ords skull: Allt 6
Hardt 1973, 84-85. Ref till SKB 173; WA 7, 122, 21f
178
ICQUS nr. 4, 2003
Luthers lära om nådemedlen…
däri, av tro till tro; så är ock skrivet: ’Den
rättfärdige skall leva av tro’.” (Rom 1:16f)
Hardt utvecklar detta och skriver: ”I det
fullbordade offret, som evangelium förkunnar, är en gång för alla en evig rättfärdighet
framskaffad, och när i sakramentet – eller
eljest i nådens medel – evangelium närmar
sig, kräver det blott och bart tro. Detta drar
uppmärksamheten till det ord, som prästen
tar i sin mun, och till det offer, som han har
i sina händer, och skjuter undan alla tankar
på beredelsens effektivitet, på ångerns djup
och på en ’god kommunion’. I stället för
den ’goda kommunionen’, ’den goda bikten’, som alltid låter den enskilde sväva
mellan hopp och fruktan, träder det fasta
Ordet, den säkra avlösningen, det överflödande försoningsoffret.”7
lande rättfärdigheten. Tron riktar sig här på
Ordet, liksom också det kraftiga Ordet riktar
sig mot tron, skapar, uppväcker och underhåller den. …Evangelium är ju aldrig en
förklaring om Guds nåd utan en predikan
om denna nåds förverkligande i Guds lydnad, lidande och död.”
Nattvarden som förmedlare av Guds säkra
nåd hävdar Hardt genom det direkta Luthercitatet:
”Nu gives förlåtelsen och blir vår egendom
endast och allenast genom de orden ’för
eder utgiven och utgjutet’. Ty i dem har du
båda delarna, både att det är Kristi lekamen
och blod, och att det är din egendom såsom
en dig given skatt och skänk. Nu kan ju Kristi lekamen icke vara något ofruktbart och
onyttigt, som ingenting uträttar eller gagnar.
Dock, huru skatten än i och för sig må vara
måste den omslutas av ordets hölje, när den
räckes åt oss; eljest skulle vi ingenting veta
därom, ej heller söka densamma.”8
Det rätta bruket sker i förtröstan och
skänker förtröstan
I dessa vägande passager skall vi fortsätta
att direkt citera Tom Hardt. ”Den tro, som
krävs för nådemedlets bruk, är alltså Apropå detta påpekar Tom Hardt att vi här
förtröstan på instiftelseordens evangelium, har en punkt som bryter med gängse åskåddå de kallar hela världen till den för alla gäl- ning i samtiden. Ordet förmedlar till tron
Kristi kropps och blods sonande och helgande makt, men detta är en kraft som
7
Hardt 1973, 85-86. Hardt har på detta ställe 86 n 3 en verkligen utgår från Kristi gudomliga kropp.
lång not i vilken han redogör för den diskussion som Detta var för medeltiden en ogenomförbar
förevarit inom lutherforskningen angående vad den retanke.9
formatoriska upptäckten egentligen innebar och när den
skedde. Hardt ansluter sig till de forskare som på denna
punkt inte följer lutherrenässansens förståelse och dateringar, utan talar bestämt för en återgång till tidigare
traditionell kyrklig uppfattning om det reformatoriska
genombrottet. Lutherrenässansen har inte gjort upp med
den förreformatoriske Luther, utan framställer Luthers
åskådning som i huvudsak en jämn utveckling där bara
en viss omstuvning av konceptionen sker. Lutherrenässansen inklusive senare lutherforskning, delvis lundateologin (i den mån den anslutit sig till den förstnämnda) och Mannermaa-skolan i Finland har berett jordmånen för att acceptera en ny konception av luthersk rättfärdiggörelselära, vilken i sin tur gjort det möjligt för
s.k. lutherska kyrkor att acceptera dokumentet Joint
Declaration on Justification. Utgångspunkt för temata
vid NELAS första symposium i Göteborg 1998.
ICQUS nr. 4, 2003
Med stilistisk briljans och med uppmuntrande ord för själen skriver Hardt här i
slutet av boken, som samtidigt präglas av
vetenskaplig stringens:
8
Hardt 1973, 86. Luthercitatet WA 30:1, 225, 29ff.
SKB 487
9
Hardt 1973, 86. Jämförande ref. E Jane Dempsey
Douglass: ”Justification in late Medieval Preaching, A
Study of John Geiler of Keisersberg”, Leiden 1966,
188.
179
Halvar Sandell
”Det är om denna gåva, som framräcks av
prästens hand och tolkas av Ordet för tron,
som det heter: ’Denna föda förvandlar den,
som äter den, till sig och gör honom lik sig
själv, andlig, levande och evig.’ Att inte tro
så, att tro att Kristi lekamen inte är ett sådant underbart ting är att falla i de gnostiska
kätteriernas villfarelser, att blir marcionit
och maniké.”10
”Denna Kristi lekamens kraft begränsas
djupast sett icke till själen, som i tro på Ordet uppbyggs av vad munnen mottar. Också
’munnen, halsen och kroppen’ skall med tiden få bevittna, att den anammade födan
upphäver förgängelsens faktum: ’ själen
förstår väl, att kroppen måste leva evigt,
emedan den tar till sig en evig spis, som inte
lämnar honom i graven.”11 Hardt kommenterar detta citat: ”Sådana ord är inga excentriciteter, som tillfälligtvis löper Luther i
pennan. Det är absoluta självklarheter, om
sakramentet verkligen är Guds egen lekamen och Guds eget blod. Luther vet, att
hans lära här överensstämmer med kyrkofädernas lära om sakramentet som odödlighetens läkemedel, och han skyggar på inget
sätt för sådana kraftiga ord, som tjänar till
att uppmuntra tron och att skänka den något
annat än det svävande mellan hopp och
fruktan, som traditionen bjudit under medeltiden.”12
tröstligt läkemedel, som hjälper dig och giver dig liv till både kropp och själ. Ty där
själen är frisk, där har också kroppen fått
hjälp. Varför förhålla vi oss då gentemot
detsamma, som vore det ett gift, varigenom
man åte sig döden?’ Att inte tro så om sakramentet med ändå i otro och fruktan ta det
till sig är dock ett verkligt gift: ’ty sådant
länder ingenting till gagn och hälsa, alldeles
såsom det är med en sjuk, som på trots äter
och dricker vad läkaren förbjudit honom.’13
Det säkra löftesordet som inte behöver
människans disposition eller inre ingjutna
nådesrörelse som vag bekräftelse är det utmärkande för Luthers reformatoriska genombrott och det han säger om de olika nådemedlen. Detta har det teologiska författarskap som vi just nu betraktar särskilt lyft
fram.
Några allmänna synpunkter
I ett föredrag om Nådemedlen, tryckt 1974
på danska, framkommer en del allmänna
synpunkter på luthersk nådemedelsförståelse som gärna bör tas fram. Här påpekas att
det visar sig i uppgörelsen med den romersk-katolska medeltida läran om nåden,
att mycket av den uppfattningen går igen i
protestantisk pietism. Det gäller from traditionell pietism som omedvetet har återupplivat romerskt arvegods och samtidigt kan
man från detta pietistiska håll ha starka antikatolska affekter i läromässigt likgiltiga
frågor.14
Vidare: ”Därför innebär reformationen den
stora inbjudan till flitigt bruk av golgataoffrets måltid: ’Det går ju dock inte an att
anse sakramentet såsom ett skadligt ting, va- Den romersk-katolska läran på reformarifrån man helst bör hålla sig borta, då det tionstiden innebar en bekräftelse på Kristi
fastmer är ett alltigenom hälsosamt och försoning. Man kunde enligt Hardt principiellt tom. gå med på att försoningen var ett
fullbordat faktum. Till synes i likhet med
10
Hardt 1973, 86, ref WA 23, 201, 31. Det direkta citatet här strax innan: WA 23, 203, 27f.
11
Hardt 1973, 86-87. Det senaste Luther-citatet från
”själen…” från WA 23, 191, 25ff
12
Hardt 1973, 87. Ref WA 23, 233, 23ff
180
13
Hardt 1973, 87. Ref för de två citaten: WA 30:1, 230,
37 ff. SKB 492; WA 30:1, 231, 4ff. SKB 493.
14
Hardt 1974, 10-11
ICQUS nr. 4, 2003
Luthers lära om nådemedlen…
lutheranerna talade man om försoningens
frukt som förmedlades av nådens medel. För
ett antal år sedan, konstaterar han kunde
man i romersk-katolska bildframställningar
se den på korset lidande Jesus Kristus, från
vilken det utgick kraft till de sju sakramenten. Trots en viss yttre likhet återspeglar ändå detta både en romersk-katolsk och en reformert-pietistisk syn på försoningen: den är
villkorlig. Hur? Man utgår från två fakta,
vilka även lutheranerna accepterar: den fullbordade försoningsgärningen och den ännu i
synd vilande mänskligheten. Med lutheranerna avvisar man en all-försoning som
skulle innebära att alla blir frälsta. Som
lösning på problemet tänker man sig att något särskilt skall göras. Självfallet kan det
inte gälla en yttre handling, vilken då skulle
göra försoningen icke-nödvändig. Däremot
är det rimligt att se ett visst mått av religiös
disposition, av ånger och vilja till bättring
såsom villkor för nåden. Till sådana förmedlar Gud sin nåd genom sakramenten. Eftersom den andliga dispostionen alltid måste
vara osäker är sakramentens verkan det också. Försoningskraften finns i sakramenten
men jag är alltid osäker på om jag mottagit
den.
katolska bilder inte ser någon bild av predikanten eller Predikan.
Hardt ser förvirringen fullbordad då protestanter ansluter sig till den mening med vilken Leo X en gång anathematiserade hela
den lutherska åskådningen: Bannet talade
om och lärde att vi får avlösning för vår nå gers skull och ingalunda för detta Kristi
Ords skull: ”Allt vad du binder på jorden
osv.16
Biktens eller Avlösningens sakrament
Vi övergår nu till att se hur kommentarerna
till det Luther sagt om Bikten eller Botens
sakrament ser ut.
Tom Hardt höll 27.10 1988 ett viktigt föredrag angående Luther och bikten Tyskland, Falkensteins slott. Artikeln trycktes
sedermera i Homiletisch-Liturgisches Korrespondenzblatt-Neue Folge.17 Det trycktes
sedan i svensk språkdräkt i Nya Väktaren
1989, nr 9 och 10.
I artikeln framhålls huru biktens avlösning
som nådemedel är ifrågasatt med samma eftertryck och samma motiv som mötte Kristus själv då han förlät synder. Anklagelsen
lydde: ”Denne hädar” (Matt 9:3). Då nådens
konkretion,
handgriplighet
och
tillHela systemet kan med Luthers ord enligt
gänglighet enligt texterna framhävs kommer
Hardt beskrivas med ett ord CONDITIO.
det som vållar den stora anstöten. Hardt påLuthers dom är: ”Conditio richtet alles Unpekar: ”När denna protest höjs, har vi i varje
15
glück an”.
fall trösten att ha artikulerat det rätta anstötDet går inte att tro försoningen och nåden liga evangeliet.” Vi befinner oss sålunda i
såsom man hör den i predikan. Gud ger inte teologins mitt och berör inte några adiafora
försoningen genom predikan. Gud har vis- utan de mest centrala och avgörande frågorserligen tagit emot Kristi försoning, men na.18
villkoret finns nu vid nådemedlen, och de
kräver rätt beredelse, brännpunkten flyttas
till frågan om beredelse. Enligt romerskkatolsk uppfattning ger Ordet ingen förlåtel- 16 Hardt 1974, 12-13
se. Signifikativt är att man bland romersk- 17 HLBK, 1988/89, Jhrg 6, Nr 23, 296-306. I svensk
15
Hardt 1974, 12
ICQUS nr. 4, 2003
språkdräkt i Nya Väktaren nr 10/1989, 132-138
NV, 1989, nr 10, 132
18
181
Halvar Sandell
Framställningen börjar med en tillbakablick
på Luthers förhållningssätt till bikten under
förreformatorisk tid. Även här som i samband med diskussionen om löftesordets upptäckt i det föregående om nattvarden gäller
här att skiljelinjen mellan den förreformatoriske och den reformatoriske Luther inte kan
dras rätt.
För att underbygga sin position går Hardt
igenom det som rör bikten på ett teologihistoriskt sätt. Han tar först upp ett ställe
som torde vara bekant bland dem som i någon mån läst Luthers skrifter. Det gäller reformatorns framställning i Stora galaterbrevskommentaren av hur mycket han
biktade sig som munk. ”Jag försökte mycket, jag biktade dagligen etc.,, men jag kom
ingenting åstad.”19 Artikelförfattaren erinrar
att liknande vittnesbörd även står eljest att
finna liksom det att reformatorn tom. flera
gånger avlade en generalbikt över hela sitt
liv. Apropå detta påpekas att alla sådana
fromhetsövningar står i den senare Luthers
ögon under Lagens förbannelse, och man
skulle alltså med en ytlig och snabb slutsats
kunna anta, att bikten skulle ha spelat en betydligt mindre roll för den reformatoriske
Luther än den förreformatoriske Luther.
Den som vet något om Luther vet att något
sådant inte stämmer.
Efter konstateranden i denna riktning sägs
något högst intressant, nämligen att även
den förreformatoriske Luther kritiserar sig
själv, och menar Hardt, just i denna kritik
finns det största avståndet till den evangeliska biktförståelsen. Här skall vi följa texten i direkt citat:
”I de s.k. randanmärkningarna till Taulers
predikningar20 avrådes från flitigt biktande,
då härigenom en falsk förtröstan på syndaförlåtelsen befordras, utan allvarlig föresats
att bättra sig. Här härskar ett andligt allvar,
som tar sig själv ytterst allvarligt och icke
vill möjliggöra någon billig nåd. Här sätts
också Andens yttre medel, de ännu bestående nådemedlen, i fråga. Vad som väl dock
synts den ivrige brodern med de många generalbikterna och dagliga syndabekännelserna inför sina överordnade som en möjlighet att nå syndaförlåtelsen, ersättes nu av
att denne vänder sig till den inre botfärdigheten, som blir det absoluta villkoret för
förtröstan på Gud.” Så rustad, eller snarare
så berövad allt skydd mot tvivlet, möter Luther avlatsstriden.” 21
Vi skall alltså notera enligt denna framställning att bikten inte är något medel som förmedlar nåden till den troende utan i bästa
fall en möjlighet och ett hjälpmedel för andligt fördjupande.
Den sjätte tesen av de 95 lyder: ”Påven kan
icke förlåta någon skuld utan endast såtillvida att han förklarar och bekräftar det Gud
har förlåtit”.22 Hardt påpekar omedelbart efter hänvisningen att här inte talar någon reformatorisk påvekritik utan snarare det klart
förreformatoriska, klart påvliga ’Denne hädar’.” Hardt kan lätt bekräfta sitt påstående
med att hänvisa till de generaliserande språk
Luther har i resolutionen till sin tes. ”Den
första delen är så uppenbar, att många själva
har medgivit, att det är ett oegentligt talesätt, att påven förlänar förlåtelse av skulden… Men alla bekänner, att skulden förlåtes allenast av Gud enligt ordet i Jes. 43:
”Jag, jag är den som utplånar dina överträdelser’….” 23 Hardt påpekar om detta: ”Här
talar Luther på allas vägnar, dvs för den
21
19
NV 189, nr 10, 132, W 2 IX, 687
20
WA 9, 104, 12 ej i W 2
182
NV 189, nr 10, 132-133
NV 1989, nr 10, 133. W 2 XVIII, 72
23
NV 1989, nr 10, 133. W 2 XVIII,117
22
ICQUS nr. 4, 2003
Luthers lära om nådemedlen…
medeltida kyrkan: absolutionen är endast i
oegentlig mening Guds förlåtelse. Förlåtelsen förblir alltid Guds sak, icke kyrkans sak.
Anspråket att förlåta i Guds namn är alltså
hädelse mot Gud.”
Luthers sjunde tes lyder: ”Gud förlåter icke
någon skulden, som inte samtidigt, helt och
hållet förödmjukad, underkastar sig prästen,
sin ställföreträdare.”24
I resolutionerna åter: ”här verkar Gud ett
främmande verk för att verka sitt verk, det
är hjärtats sanna förkrosselse och andens förödmjukelse, det Guds angenämaste offret,
här är slaktoffret, skuret i stycken och med
huden avdragen, antänt till ett brännoffer.
Och här är nåden (som man utsäger) ingjuten… Men då vet människan så litet om sin
rättfärdiggörelse, att hon snarare tror sig helt
nära sin fördömelse och anser inte detta för
ett nådens ingjutande utan för ett Guds vredes utgjutande över henne. Salig är hon
dock, om hon lider anfäktelsen, ty sedan
hon ansett sig förtärd, skall hon höja sig
som morgonstjärnan.”25
tion, mänskligt handlande, som på sin höjd
oegentligt är förlåtelse. Den kan vidare bara
utdelas, då prästen som rannsakare av hjärtan ’ ser en sådan förödmjukelse och
förkrosselse’, och när biktbarnet är medveten om sin djupa ånger, vilken är … den
verkliga nåden i förklädnad.”
Detta är en absolution ”som inte i sig kan
ställa anspråk på att förmedla Guds nåd utan
blott är bekräftelsen på ett tidigare Guds ingripande.”
Efter att ha sagt allt detta påpekar Hardt att
det finns teologer, som menar att just detta
nämnda, som han själv eftertryckligt hänför
till den förreformatoriske Luthers teologi, är
reformationens kärnpunkt själva höjdpunkten i Luthers teologi.26
Exkurs om hur man enligt luthersk tro
skall uppfatta den kristnes fördömelsemedvetande
På detta område gäller det att vara så noggrann som möjligt i begreppen. Det finns en
linje som går ut på att göra det inom viss typ
av medeltida fromhet förekommande idealet
Artikelförfattarens kommentarer är här vär- resignatio ad infernum (aktiv villighet att
da att ta del av: ”Man måste vara helt på det låta sig fördömas ända till helvetet om Gud
klara med att här ingalunda övervinnandet ville), även till ett uttryck för luthersk
av den medeltida teologien träder i dagen åskådning. Att idealisera ovisshet och vilja
utan just dennas högsta tillspetsning i ett till fördömelse är inte luthersk-reformatorisk
förskräckande allvar. Här förkunnas, att nå- teologi. Dock skall vi minnas att den reforden ingjutes ’under vredens gestalt’, att fö- matoriske Luther även talar om hur t.ex.
rutsättningen för frälsningen är den s.k. ’go- den rätta och nödvändiga läran om viljans
da bikten’, om också ’bättre än vanligt. trälbundenhet är den hårdaste för köttet, och
Man skall inte låta bedraga sig genom att som dock måste utsägas utan hänsyn till
biktbarnet här hänvisas till absolutionen ’för följderna. Gud handlar suveränt med den
Kristi ords skull, han som inte kan ljuga, då som han frälser. Detta kan synas vara en
han säger: Allt vad ni löser på jorden.’ Den- svår väg. Gud handlar ju genom motsatser:
na avlösning är bara bekräftelse av ett tidi- då han för till himlen för han ned till dödsrigare gudomligt handlande, är bara deklara- ket. En avgörande punkt som avgör att föreställningen är reformatorisk och inte förre24
25
NV 1989, nr 10, 133. W 2 XVIII, 72
NV 1989, nr 10, 133. W 2 XVIII, 119f
ICQUS nr. 4, 2003
26
NV 1989, nr 10, 133
183
Halvar Sandell
formatorisk finns i det att individens erfarenhet av ovisshet och fördömelse inte eftersträvas som ideal och legitimation, men
väl kan konstateras bli högst aktuell i den
troendes liv. Den bärande grunden som ger
den kristna legitimationen åt läran är det
säkra Ordet, som aktivt i realtid förmedlas
med nådens medel. På tal om att den kristne
drabbas av bittra erfarenheter i följd av sin
umgängelse med nådemedlen, må påpekas
hur Luther uppmanar de kristna att gissla sig
själv och tukta köttet med de tio budorden.27
Å andra sidan skall framhållas att den visshet och säkerhet som individen själv mobiliserar och där nådens medel inte ses som
något effektivt medel, vilket upprättar och
förmedlar någonting, utan blott ses som något som bekräftar det människan redan i
förväg vet pga av att hon är döpt och kan
iaktta tron som en funktion hos sig, - det
bör inses: detta är en irrväg bort från luthersk-reformatorisk kristendom. Detta skall
vi nedan återkomma till då vi tar upp behandlingen av Ordets nådemedel i Luthers
teologi. Nu först ett tag tillbaka till frågan
om bikten
Rättfärdiggörelsen genom tron är svaret
på frågan hur jag biktar rätt
Hardt visar på den reformatoriska synen
som hos Luther härvidlag kommer till uttryck i Acta Augustana. Frälsningsfrågan
upptas här, väl att märka, i det allra närmaste sammanhang med bikten, och man
kan sålunda säga enligt artikelförfattaren att
rättfärdiggörelsen genom tron ingenting annat är än svaret på frågan: ”hur biktar aj g
rätt?” Ingen enda människa är rättfärdig
utom den som enligt Rom 1:17 och Hab 2:4
tror på Gud. ”Endast inom detta samman-
hang låter sig alltså frågan om absolutionens
rätta mottagande besvaras.28
Att märka i sammanhanget är då att absolutionen inte är deducerad ur evangeliet, även
om absolutionen innehållsligt sammanfaller
med evangelium, utan här är ett förordnande, en instiftelse av ett nådemedel. Absolutionen i bikten är, skriver Hardt: ”ett särskilt
förmedlande av evangelium, beroende av
Kristi instiftelse. Bikten är ett särskilt nådemedel ej förordnat i GT. Profeten Natans
absolution av David var blott ett undantagsfall. Det instiftade nådemedlet privatbikten
faller tillbaka på Kristi instruktion i Matt 16
och 18 och Joh 20.
”Ty likaså har de heliga från världens begynnelse till Kristi tid inte haft privatabsolutionen, utan de har måst trösta sig med det
allmänna löftet och bygga sin tro därpå. Och
även om David i ett fall fick en privatabsolution, så har han vid andra synder, före och
efter, måst hålla sig vid den gemensamma
absolutionen och predikan, liksom även Jesaja och andra. Men nu när evangelium uppenbarats, förkunnar det syndernas förlåtelse både i allmänhet och i synnerhet. ”29
-Två olika absolutioner som ger samma
nåd
Det inskärpes genom detta att den allmänna
absolutionen och predikan ger syndaförlåtelse.
Luther: ”Den allmänna predikan av evangelium har den uppgiften, att den verkar syndernas förlåtelse i hjärtat hos dem, som
tröstar och upprättar sina förskräckta samveten därigenom förmedelst tron, såsom Sct.
Paulus säger: ’evangelium är en Guds kraft
till frälsning för var och en som tror.’” Ab28
27
NV 1989, nr 10, 135. SKB 371-372
184
29
NV 1989, nr 10, 134
W 2 XXIb, 1848. NV 1989, nr 10, 135
ICQUS nr. 4, 2003
Luthers lära om nådemedlen…
solutionen tar alltså ingenting från predikan, kunna himmelen för allt folket.” Till detta
lika litet som dop och altarsakrament gör fogas dock nu: ’Men S:t Petri nycklar gäller
Ordet mindre viktigt.30
allenast syndarna, därför skall vi inte blanda
Hardt kommenterar en romersk-katolsk teo- ihop nycklarna, som de oskickliga teologerlog som kommit med anmärkningen att ”Lu- na gör, utan väl och skickligt skilja dem åt,
ther aldrig förklarar i sin biktlära, vad den så att vi kan förbli vid den rena och fasta
32
väsentliga skillnaden är mellan det allmänna sanningen och undvika allt missförstånd.’”
”Här
upprätthålles
alltså
en
allvarlig,
teol
o
absolutionsanspråket i predikan och det spegisk
åtskillnad
med
omsorg
och
klart
medciella i bikten.” Denna anklagelse, säger
Hardt, är oberättigad. ”Den väsentliga skill- vetande, samtidigt som dock predikans kraft
naden” är, att absolutionen genom den gud- till frälsning bevaras. Denna hållning komdomliga instiftelsen i Nya testamentet är just mer flera gånger till uttryck i samma skrift,
privatabsolution, hänvändning till den tex: ’Ty den som inte syndar (men vem synenskilde. Men den, som söker en inne- dar inte?) eller vari han icke syndar, han har
hållslig skillnad i nådebegreppet mellan de utöver evangeliet också nycklarna.’ När det
olika nådemedlen i Luthers teologi, kommer nu står fast att man kan säga utöver evangeliet också nycklarna, och att ändock evangegivetvis att söka förgäves.31
liet är och förblir evangeliet, består dock ytPredikans nådemedel som ett avlösnin- terligare en relation mellan kunskapens
gens medel av annat slag, som dock för- nycklar och lösenyckeln, mellan predikan
och absolution. Den formuleras på detta
medlar samma nåd
Luther använder, påpekar Hardt, begreppet sätt: ’att här tron på nyckelns (dvs lösenyck”himmelrikets nycklar” såväl för predikan elns) utslag med stor kraft måste drivas av
som likaså för absolutionen med åtskillna- predikanter, kyrkoherdar och andra kristna.
den (claves scientiae), kunskapens nycklar, Om denna tro har man inte hört ett ord unför predikan och lösenyckel för absolutio- der påvedömet.’ Det är alltså predikans och
nen. ”Kunskapens nycklar kallas gamla det kristna vittnesbördets uppgift att
nycklar, som hade givits också åt fariséerna framställa biktens härlighet inför åhörarna.
och de skriftlärde i Gamla testamentets heli- Så har Luther också själv handlat. Den som
ga skrift, också om de hade förfalskat dem. något litet känner till Luthers predikningar
Dessa nycklar är ’predikande och lärande’, och andra framställningar av Guds Ord, vet,
’läroämbete, predikoämbete, prästämbete’, hur han verkligen ’med stor kraft’ drivit
33
varigenom man skall föra människorna till denna lära inte bara i predikan.”
kunskap, så att de lära sig och vet, hur de När tillfälle bjuds, talar Luther om detta
skall tjäna Gud och bli saliga”. Denna sa- ämne påpekas i artikeln. ”Ja tom. i sina förelighet kunde också nås, ”innan Kristus hade läsningar om 1 Mosebok kan han inte beröra
öppnat himmelen, innan Nya testamentet patriarkernas historia utan att däri infoga
fanns, därför uttalas detta om det allmänna något om dop, altarsakrament och absolutipredikoämbetet, vilket skall öppna och för- on; vilka ställer oss högre än fäderna, då vi
nämligen ställs så ofta inför Guds uppenba30
NV 1989, nr 10, 137. W 2 XXIb, 1849
NV 1989, nr 10, 137, hänv. till verket Vercruysses:
”Leben und Werke Martin Luthers von 1526 bis 1546.
31
ICQUS nr. 4, 2003
32
33
NV 1989, nr 10, 137. W 2 XIX, 936-937.
NV 1989, nr 10, 137. W 2 XIX, 953-954.
185
Halvar Sandell
relse på jorden med fäderna bara undantagsvis. Så har Luther i sin pastorala praxis enligt Hardt ställt sig under apologiens ord, då
det heter: ”Känt är, att vi förklarat och förhärligat avlösningens välgärning och
nycklarnas makt på sådant sätt, att många
ängslade samveten hämtat tröst av denna vår
lära, då de hört, att det är Guds befallning,
ja, evangeliets egen röst, att vi må tro avlösningen och vara fast förvissade om att
syndernas förlåtelse gives oss av nåd för
Kristi skull och att vi genom denna tro i
sanning bliva försonade med Gud.” 34
Vi har vid behandlingen av nådemedlen nu
ett tag uppehållit oss vid Avlösningen och
det är av behovet påkallat i så måtto att
Hardt särskilt talade för, - om han än med de
lutherska bekännelseskrifterna lät förstå att
det kan vara likgiltigt hur många sakrament
till antalet man räknade med, blott definitionerna stod klara, – att tala om tre sakrament
Dopet, Avlösningen och Nattvarden. Nämnes dessa tre är motiveringen att de alla har
Kristi särskilda instiftelse. Nämnes endast
Dopet och Nattvarden är motiveringen de
fysiska elementen. Då försvinner i praktiken
lätt Avlösningens dvs Biktens nådemedel
som dock har Kristi särskilda instiftelse.
Tom Hardt ville tydligt framföra den enskilda Avlösningen som en lika självklar och
naturlig del i en evangelisk-luthersk kyrklig
existens som Dopet och Nattvarden.35 (Jfr
underrubrik i artikel). Biktens avlösning hör
till det normala evangelisk-lutherska kyrkolivet och är alltså ingalunda förbehållen
pastoralpatologien (vården av själar med
särskilda svårigheter) eller det psykologiska
behovet att terapeutiskt avlasta sig.
Dopet
Dopet avhandlas bl.a. i ett särskilt föredrag
som tryckts både på danska och svenska.
Först berörs här den märkliga omständigheten att dopritualet i Sverige i Svenska kyrkan är unikt avskalat sedan 1800-talets början. Detta gäller också Finland, må jag säga,
fastän det hos oss skedde 7 decennier senare. Det som saknas i dessa dopritual är trosfrågorna och djävulsavsägelserna. Det kraftiga och stora som sker i Dopet har på ett
ödesdigert sätt fördunklats och rubbat den
lutherska uppfattningen av Dopet.36
Liksom i fråga om Nattvarden hävdas ifråga
om Dopet att det reglerande för den yttre
ordningen och läran på enskilda punkter inte
skall deduceras utifrån ”evangeliets centrum”.
Kommentar: ”Evangeliets centrum är förvisso klart och entydigt, men det ger inte
svar på andra frågor än frälsningsfrå gan…bara de enskilda skriftorden…kan
svara på enskilda frågor. Att vi skall döpa
med vatten låter sig inte besvaras av nåden
allena; om vi skall utdela barndopet med eller utan granskning av möjlighet till kristen
fostran blir inte klargjort genom enkla referenser till Guds kärlek”37.
Detta föredrag är skrivet i en tid då det hade
förevarit en allmän diskussion om det krävdes en mera noggrann prövning av förutsättningarna för barndopets utdelande.
Klok och klar är kommentaren på denna
punkt att uteslutandet från den sakramentala
gemenskapen i evangelisk-lutherskt sammanhang, alltid måste gälla det att otron avvisas från alla kyrkans sacra. ”Endast punktuella reaktioner talar inte om en levande
34
SKB, 186f., BS 249, 14 ff. NV 1989, nr 10, 138
Jfr underrubrik i artikeln: ”Bikten som normalfall i
den kristnes existens” NV 1989, nr 10, 134-136
35
186
36
37
Hardt 1975, 3
Hardt 1975, 4
ICQUS nr. 4, 2003
Luthers lära om nådemedlen…
kyrkogemenskap. I de lutherska bekännelseskrifterna talas allmänt om den andliga
makten att ’genom Ordet utesluta från kyrkans gemenskap sådana, vilkas ogudaktighet är allmänt känd.’38I ett fall nämns
särskilt nattvarden: ’Krysostomos säger, att
prästen varje dag står vid altaret och inbjuder somliga till sakramentet och avvisar andra.’”39
I det följande påpekas hur företalet i Lilla
katekesen säger att de som inte vill lära sig
katekesen inte heller skall få tillträde till
nattvarden eller vara faddrar.40
En betydelsefull anmärkning följer så: ”Den
restriktivitet som här talar, är inget arv från
medeltiden. Bekännelseskrifterna understryker tvärtom, att reformationen sätter stopp
för den medeltida folkkyrkliga slappheten:
’Men ändå skola alla kallas kristna, vara
döpta och undfå det heliga sakramentet,
ehuru de varken kunna Fader Vår eller tron
eller de Tio buden…O I biskopar, hur viljen
I stå till svars inför Kristus, för att I så
skändligt haven låtit folket vara och icke ett
ögonblick vårdat eder om edert ämbete?’41
Så avvisar man det mörker, som tidigare
härskat, och så tillägger man: ”Vårt ämbete
har nu blivit något annat, än det var under
påven’42 ”På många ställen ger Luther uttryck för denna skillnad mellan medeltidens
laxhet och sin egen månhet om den sakramentala tukten, så i skriften om ’Sakramentets tillbedjan’, där den urskillningslösa medeltida påskkommunionen ställs mot mässan
där endast rätta kristna finns.”43 ”I sin latinska ’Formula missae’ försvarar Luther
38
Hardt 1975, 6
Hardt 1975, 6
40
Hardt 1975, 6
41
Hardt 1975, 7
42
Hardt 1975, 7
43
Hardt 1975, 7
39
SKB 84, CA XXVIII
SKB 72, CA XXIV
SKB 360
SKB 359
SKB 362
WA 11, 445, 6f
ICQUS nr. 4, 2003
det noggranna nattvardsförhöret sålunda:
’Genom denna rit vilja vi undvika, att värdiga och ovärdiga bege sig till nattvarden, såsom vi hittills sett under den romerska kyrkan, där det inte är fråga om annat än att
kommunicera’”44
”I Taufbüchlein varnar Luther inte prästen
för lättfärdiga lekmän, utan lekmännen för
lättfärdiga präster och faddrar. Det gäller att
ha sådana förvaltare av denna hemlighet, så
att det höga sakramentet inte prisges åt djävulen och vanhedrar Gud.”45
För luthersk och allmän katolsk praxis har
det varit kännetecknande att dopritualet ser
lika ut för barn och vuxna. Bara vissa nordeuropeiska lutherska kyrkor liksom den romersk-katolska kyrkan efter 2. Vatikankonciliet har särskilda barndopsliturgier. Hardt
citerar Hermann Sasse som 1949 skrev följande: ”Bara de nestorianska och reformerta
kyrkorna har frambragt särskilda barndopsliturgier.”46
För kalvinismen och de barndöpande samfund som har sitt ursprung i den traditionen
skall följande noteras: Hos dem ”med deras
dopgudstjänst fanns inget nöddop, inget privatdop, därför att dopet inte längre förstås
som ett skapande nådemedel utan som en
förkunnelse för så många som möjligt”.47
Ordets förkunnelse
Den lutherska reformationen upprättade
Predikan av evangelium, vilket därförinnan
inte hade betraktats som ett nådemedel.
Det centrala Ordet för den lutherska reformationen och förståelsen av kristen tro
44
Hardt 1975, 7 Cl 2, 436, 13ff; WA 12, 215, 31ff
Hardt 1975, 11, BS 537, 31ff
46
Hardt 1975, 11, Sasse: Briefe an lutherischen Pastoren Nr 4, März 1949
47
Hardt 1975, 12
45
187
Halvar Sandell
(Rom 1:16-17 ) ”Den rättfärdige skall leva
av tro”, har som sin kontrast den uppenbarelse av vrede som skall komma över den
som förnekar den naturliga gudskunskapen
och den naturliga lagen och över judarna
som inte höll den genom Moses uppenbarade lagen. Som en hjälp bort från den kommande vredesuppenbarelsen skänkes nu en
nådesuppenbarelse i den apostoliska förkunnelsen. Denna nådesuppenbarelse blir
desto mer värd att äga, som den heliga
Skrift låter vredesdomen drabba allt skapat
som icke har uppfyllt lagen. ”Vi vet att allt
vad lagen säger, det talar den till dem som
är under lagen, för att var mun skall bli
tillstoppad och hela världen stå med skuld
inför Gud…men nu har utan lag en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad” (Rom
3:19ff)
”Härmed har vi redan givit en beskrivning
av nådens medel,” säger Hardt, nådens
medel är evangeliet. Och det mottas av
människor som tror på det. Detta är i strängt
pregnant mening frälsningshistoriens mål
och
mening:
syndaförlåtelsen,
den
verkställda försoningen.48
”Tron är allena tron på Kristi förtjänst och
evangeliet är förkunnelsen av Kristi
förtjänst. Det som gör tron frälsande är icke
tron själv, utan dess innehåll, att den lever
av Kristi försoning. Det som gör evangeliet
frälsande, är också dettas innehåll: rättfärdighet från Gud.”49
Här utför Hardt ett resonemang där han pekar på att det att evangeliet är en Guds kraft
till frälsning - inte bara är någonting att höra
och ta emot i vanlig mening alltså som en
mänsklig gärning. Det skulle inte stämma
med människans egentliga situation. Män48
49
Hardt 1974, 7
Hardt 1974, 8
188
niskan förmår inte i egen kraft träda i förbindelse med Gud. ”Det finns ingen
förståndig, det finns ingen som söker Gud”
(Rom 3:11; Ps 14) Därför är den uppenbarade främmande rättfärdighetens predikoämbete i följd av Skriften också ”Andens
ämbete”. Det ger ytterligare kraft och innehåll i orden om evangeliet som en Guds
kraft till frälsning. Evangeliet skapar själv
sin åhörarkrets och äger i sig själv Andens
kraft.50
Hardt följer strukturen i Augsburgska bekännelsen som är den bibliskt logiska.
Allt ifrån begynnelsen har detta nådemedel
dvs Ordets förkunnelse haft en högst
personlig form: predikoämbetet. Det
faktum, att vi äger Ordet i skriven form och
att detta ord än idag är överordnat alla
predikanter, så att deras lära skall prövas
efter det skrivna Ordet, utesluter inte, att
Andens ämbete är ett ämbete, som är givet
till bestämda människor. ”Den heliga Skrift
är egentligen en enda stor ämbetsskrivelse,
författad av apostlar och profeter, och
nutidens
predikoämbete
hämtar
sin
instruktion och sitt innehåll från det
apostoliska ämbetet genom läsning av dess
ämbetsskrivelse. Så följer en hänvisning till
Apol. XIII; predikoämbetet har många
härliga löften, Rom 1; Jes 55. Ordet skall
inte vända tillbaka fåfängt.51
Nådemedlens
förhållande
till
den
enskildes trosuppväckelse
Efter detta är det lämpligt att ta upp Tom
Hardts hantering i doktorsavhandlingen av
CA V i förhållande till en mening som varit
i svang inom lutherforskningen och som
drabbat
nådemedelsförståelsen.
Enligt
barthianskt mönster har man kopplat loss
orden ”ubi & quando visum est deo”, ”var
50
51
Hardt 1974, 8
Hardt 1974, 8-9
ICQUS nr. 4, 2003
Luthers lära om nådemedlen…
och när det behagar Gud” från dess rätta
plats i CA V där helheten på svenska lyder:
”För att vi skola få denna tro, har evangeliförkunnelsens och sakramentsförvaltningens
ämbete inrättats. Ty genom Ordet och sakramentet såsom medel skänkes den helige
Ande, vilken hos dem som hör evangelium,
frambringar tron, var och när det behagar
Gud. Det vill säga, att det icke är för vår
förtjänsts skull, utan för Kristi skull som
Gud rättfärdiggör dem, som tro, att de för
Kristi skull upptas i nåden. Gal 3: För att vi
genom tron skulle undfå den utlovade Anden.
De fördöma vederdöparna och andra, som
mena, att den helige Ande kommer till människorna utan det utvärtes ordets förmedling
genom deras egna förberedelser och gärningar.”52
Det uppenbart orätta som skett är att man
utbrutit orden var och när det behagar Gud
från sitt sammanhang, såsom skett i den reformerte Karl Barths dogmatik. I sin avhandling, sin stora bok om Nattvarden, kritiserar Tom Hardt Vilmos Vajta som vill se
det så, att rätta nådemedlen är andeburna
endast var och när det behagar Gud. Hardt
kommenterar detta och hävdar att orden är
utbrutna från sitt sammanhang. ”Var och
när” syftar på att säkra att trosuppväckelsen
hos individen hävdas monergistiskt (Gud
verkar den var och när det behagar honom).
Rätta nådemedel är däremot alltid andeburna. Att de inte alltid och över allt väcker tro
är en annan problematik. Det gäller att se
hur satsen i CA V är strukturerad. 53 Textcitat ur avhandlingen: ”Därmed är Luthers lära om den sakramentala närvaron förvandlad till sin motsats. Luther bemödar sig om
att skilja på ord av Kristus, som förutsätta
52
53
SKB 58
Hardt 1971, 87 n 63
ICQUS nr. 4, 2003
tron för att förverkligas, och sådan som
verkligen få följder ’abgesehen vom glaubenden Gebrauch’. Till de senare hör sakramentsorden, och kampen för deras oberoende av kommunikantens tro är kampen
för sakramentets verklighet i Luthers teologi.”54
Hardt avvisar här, i ett resonemang som gäller det nådemedel han själv mest har koncentrerat sig på att behandla, ett allvarligt
missförstånd av vad evangelisk-luthersk lära
om nådemedlen är. Detta barthianskt betingande missförstånd är ju något som i praktiken mycket drabbat förståelsen av Ordets
förkunnelse som nådemedel.
Eftersom vi är i Århus och det också
förekommer
föredrag
om
Prenters
nådemedelsuppfattning kan det vara på sin
plats - att föra resonemangen vidare, genom
att ta upp Prenters syn på denna punkt. Den
nämnda författaren har i sin bok Spiritus
Creator mycket starkt och ensidigt tagit
fasta på sådana Luther-texter som talar om
Andens suveränitet över Ordet och använt
dem för att låta förstå att Ordet inte alltid är
andeburet. Prenter talar med stöd av ett brett
Luther-material om Andens verkan med
Ordet. Prenter beaktar på ett ensidigt sätt
blott trosuppväckelseaspekten och har
därvid dragit alltför långt gående slutsatser.
Konsekvenserna av Prenters resonemang
blir här att Ordet är levande blott i den mån
det ger utslag ur trosuppväckelseaspekten.
(Ex på detta är Prenter 1944, 283 n 7 med
Luther-hänvisningar.) Det först nämnda
stället WA 14, 681 syftar uttryckligen på
trosuppväckelsen genom hörandet och tar
inte ställning till om nådemedlet är
andeburet. En omfattande text presenteras
för att visa att Ordet inte alltid är andeburet
128-158 särsk. 129.
54
Hardt 1971, 87
189
Halvar Sandell
Det angivna WA-stället använder Prenter
även då han drar slutsatserna av sin undersökning 329. Öberg 1970, 114 n 8 har reagerat mot Prenters tolkning och hävdat att
Luther-materialet omöjligen kan infogas i
Prenters barthianska mönster. Prenter har
enligt Öberg i en orätt mening drivit tesen
”var och när Gud vill”. ”En helt annan, i
Guds vilja fördold fråga är, varför inte alla
människor kan gripa den i ett riktigt evangelium alltid verkande Kristus.”
Nådemedlet är andeburet och effektivt i
realtid, inte blott en deklaration till den
troende om det den redan vet.
I festskriften till Robert Preus A Lively Legacy (1985) har Tom Hardt behandlat frågan om subjektiv och objektiv rättfärdiggörelse enligt luthersk teologi.
Här analyserar han bl.a. det vanställande av
luthersk nådemedelslära som Samuel Huber
(1547-1624) ställt till med i tiden efter Luther. Huber åberopade sig ständigt på Luther. Huber förnekade den enskilda syndaförlåtelsen och hänvisade endast till det som
allmänt gällde i följd av Kristi död. Huber
lärde att alla har mottagit syndaförlåtelse, de
som går förlorade går endast förlorade för
sin egen försummelses skull. Med rätta sades det i samtiden att Hubers lära ser ut som
pelagianism.
Hardt sammanfattar och säger: ”Ehuru Huber upprepade gånger hänvisar till Luther
som stödet för sin teologi, är det alltför uppenbart, att han förvränger vad Luther säger.
Det är också slående, att Kristi uppståndelse
aldrig ens nämns. Givetvis förutsätter Huber
Kristi försoning som det nödvändiga villkoret för den allmänna rättfärdiggörelsen, men
tron riktas mot Gud ’i sig själv’, inte mot
Faderns handling i Sonens uppväckelse.
Genom att förbigå påsken förbigår Huber
frälsningen som en handling vänd mot värl-
190
den och följaktligen också evangeliet som
en plats, där påsken utövar sin verkan på
den troende. Evangelium i Hubers teologi
pekar på frälsningen och är inte mer det
verksamma Ordet, som rättfärdiggör troende
i Guds kraft. Det förlorar också Lagen som
motstycke, ty det förmedlar blott sanningen
om den enkle och fulländande Gudens allmänna rättfärdiggörelse.”55
I detta sammanhang kommer Hardt in på
frågan om nådemedlets effekt i realtid. I kritik mot en bestämd teologis företrädare säges på denna punkt bl.a. följande:
”Absolutionens och övriga nådemedel nedvärderas till kunskapsmedel och berövas sin
effektiva verkan. S. Becker (en Wisconsin
teolog) tolkar Joh 20:23 ”så äro de honom
förlåtna” som en hänvisning till vad som redan skett på Golgata, pp56: ”Meningen är
denna: ’De har blivit förlåtna helt och fullt i
det förflutna och de är fortfarande förlåtna
nu.’ Detta betyder att när vi förkunnar evangelium åstadkommer vi inte förlåtelsen genom vår predikan.”56
Den allmänna rättfärdiggörelsen säges vara
innehållet i predikan till hedningarna utan
någon föregående hänvisning till Lagen.
Denna slående likhet med Hubers pastorala
råd, återfinns enligt Hardt hos Becker. ”Nådemedlen har berövats sin kraft och effekt i
nuet, människor kommer och hör för att få
veta det de redan vet, blott nu som bekräftelse.”
Slutmeningen hos Hardt lyder: ”Genom århundradena ekar Hubers missionspredikan:
’Habetis gratiam Dei’, ’Ni har Guds
nåd’…” Hos Huber verkade inte nådemedlen enligt Hardt rättfärdiggörelsen utan de
endast hänvisade till den
55
56
NV 1986, nr 10, 139
NV 1987, nr 1, 7
ICQUS nr. 4, 2003
Luthers lära om nådemedlen…
I det senast nämnda har vi kunnat ta del av
en föreställning, en orätt avledning av luthersk nådemedelsförståelse, som på nytt
ställt brännpunkten visavi nådens mottagande i människan själv. Här som en intellektualistisk hållning, med uppmobilisering av
egen frälsningsvisshet och – säkerhet även
oberoende av nådemedelsbruket.
I början av detta föredrag mötte vi Hardts
behandling av den osäkerhet om nådemedlens reella effekt som präglade senmedeltiden. Den lutherska reformatoriska kyrkan
hävdade de rätta nådemedlen som andebärande och med säkerhet nådeförmedlande.
Tom Hardt har på ett gott sätt med avgränsningar mot olika orätta avledningar i
vår samtid hävdat och klart fört fram den
genuina lutherska nådemedelsförståelsen.
ICQUS nr. 4, 2003
Litteratur:
Hardt. 1971: Vernerabilis & adorabilis eucharistia. En studie i den lutherska nattvardsläran under 1500-talet, Upsala. Hardt
1973: Om altarets sakrament, Upsala. Hardt
1974: Nådemiddlerne i fölge den evangelislutherska bekendelse, Hygum. Hardt 1975.
Dopet i dagens diskussion, Upsala. Hardt
1986: Artikelserie i tidskriften Nya Väktaren: Rättfärdiggörelse och påsk. Hardt 1987:
Artikel i Nya Väktaren: Rättfärdiggörelse
och påsk. Hardt 1989: Artikel i Nya Väktaren: Luther om bikten. Övrigt: Prenter, Regin: Spiritus Creator, studier i Luthers teologi, Aarhus-Köbenhavn 1944. Öberg, Ingemar: Himmelrikets nycklar och kyrklig
bot i Luthers teologi 1517-1537, Upsala
1970. Festskrift: A Lively Legacy, Essays
in honor of Robert Preus, Co-editors:
Marquart-Stephenson-Teigen. Fort Wayne,
In, 1985.
191
