Lunds universitet
Statsvetenskapliga institutionen
STV102
VT07
Handledare: Anders Uhlin
Imperiet förkroppsligat
Förenta Nationernas sekretariat som imperiell byråkrati
Karl Eckhardt & Peter Lindh
Abstract
Världen förändrades 1989. Det sovjetiska samhällssystemets kollaps befäste i
mångas ögon liberalismens och den fria marknadsekonomins seger över de
socialistiska ideologierna. Vad som emellertid förbisågs av många författare vid
denna tidpunkt, var den parallella framväxten av ett nytt globalt imperium. Detta
imperium var resultatet av marknadsekonomins gradvisa expandering över
världen, som med östblockets fall, slutligen konsoliderades över hela världen.
I vår uppsats har vi undersökt detta imperiums maktlogik, genom att utröna
vilken roll Förenta Nationernas sekretariat spelar inom det världsomspännande
maktsubjektet. Detta har gjorts i två steg, där vi först fokuserar på sekretariatets
repressiva makt; dess utslätning av subjektiviteter, och sedan dess produktiva
makt; dess konstruerande av legitimitet. Vår slutsats är att Förenta Nationernas
sekretariat utgör en legitimerande instans inom Imperiet, en plats där normer
produceras och sprids över Imperiets yta. När denna legitimerande instans agerar
samfälligt med USA, imperiets utsträckta militära arm, skapas en maktpotential
som till sitt väsen är såväl effektiv som legitim.
Nyckelord: Imperiet, Förenta Nationerna, internationella
byråkratier, kontrollsamhälle, disciplinärt samhälle, myllret
1
organisationer,
Innehållsförteckning
1
2
Teori och Metod ...................................................................................................... 4
1.1
Inledning............................................................................................................. 4
1.2
Syfte och Problemformulering ........................................................................... 4
1.3
Avgränsningar .................................................................................................... 5
1.4
Teori och Analysmodell ..................................................................................... 6
1.5
Metod och material............................................................................................. 7
Bakgrund ................................................................................................................. 9
2.1 Modernitetens suveränitet och revolutionär humanism: Transcendens
kontra Immanens........................................................................................................... 9
2.1.1
Det revolutionära immanensplanet............................................................. 9
2.1.2
Det transcendentala: Descartes Cogito ergo sum..................................... 10
2.1.3
Den Moderna suveräniteten ..................................................................... 10
2.2 Mot disciplin och transcendens: Anti- och revolutionär humanism ................ 11
2.2.1
Foucault och själen: kroppens fängelse.................................................... 11
2.2.2
Från Disciplinärt samhälle till kontrollsamhälle ...................................... 13
2.2.3
Imperiets Maktlogik ................................................................................. 14
3
4
Teoretisk syntes: den imperiella maktens dimensioner .................................... 15
3.1
Internationella organisationers makt ................................................................ 15
3.2
Radikala och Ultra-radikala maktbegrepp........................................................ 17
Analys..................................................................................................................... 20
4.1 Repressiv makt ................................................................................................. 20
4.1.1
Imperiets trefaldiga imperativ och dess normativa kärna ........................ 20
4.1.2
Deterritorialiserad makt och FN som byråkrati i kontrollsamhället ........ 23
4.2 Produktiv makt ................................................................................................. 24
4.2.1
Biomaktens uttryck .................................................................................. 24
4.2.2
Förenta nationerna och USA: Imperiets tvådelade huvud ...................... 26
4.2.3
Förenta Nationerna och NGOs ................................................................. 28
5
Slutsats ................................................................................................................... 30
5.1
Förenta Nationerna: en Imperiets maktapparat ................................................ 30
5.2
Avslutning ........................................................................................................ 30
2
6
Referenser.............................................................................................................. 31
3
1 Teori och Metod
1.1 Inledning
När Imperiet av Michael Hardt och Antonio Negri för första gången
publicerades i sin engelska utgåva år 2000, möttes den av ett stort intresse inom
den såväl akademiska som icke-akademiska världen. I likhet med de tidigare verk
som också gjort ansatser till att förklara de geopolitiska förändringar som ägt rum
efter det sovjetiska systemets kollaps, möttes Imperiet av ömsom hyllningar
ömsom kritik. Kvarstod gjorde dock det faktum att boken lämnade ett stort
avtryck i debatten kring globaliseringen och de olika omvandlingar som just nu
skakar jordklotet ekonomiskt och socialt. Verkets huvudtes är att i takt med
marknadsekonomins globalisering, har ett världsomspännande imperium uppstått
som sträcker sig bortom de traditionella nationalstaternas makt, och som inordnar
hela den mänskliga sfären under sitt hägn. Till skillnad från imperialismen,
inskränker inga territoriella gränser Imperiets välde, och dess maktlogik flödar
fritt igenom nationalstaterna och de internationella organisationerna och således
dikterar villkoren för handlandet.
Vår studie kommer att fokusera på Förenta Nationerna och i synnerhet
dess sekretariat. Genom att se hur väl denna organisationsform överensstämmer
med såväl byråkratiidealets som Imperiets instrument för utövande av makt och
kontroll, kan en teoriöverskridande undersökning göras. Genom att försöka
sammankoppla Hardt och Negris teoribygge med Barnett och Finnemores studier
av de internationella organisationerna som byråkratier, kan en empirisk studie av
Imperiet göras. Vi inleder uppsatsen med att i ett bakgrundskapitel förklara hur
Imperiet framvuxit genom historien. Detta för att ge en teoretisk förförståelse till
hur den imperiella maktlogiken fungerar. Vi genomför i följande kapitel en
nödvändig syntes mellan Barnett och Finnemores teori och en teori om makt vi
tillskriver imperiet. I de analyserande kapitlen kommer sedan i två steg Imperiets
kontrollerande moment att analyseras, vilka består i dess repressiva respektive
produktiva makt.
1.2 Syfte och Problemformulering
4
Syftet med denna studie är av teoriutvecklande karaktär. Vi vill utröna i vilken
utsträckning Förenta Nationernas sekretariat i egenskap av byråkrati kan betraktas
som ett uttryck för den världsomfattande maktordning som Hardt och Negri
beskriver i Imperiet. Den teori som vår studie utvecklar är tänkt att kunna prövas i
verkligheten, exempelvis med hjälp av en diskursanalys av det språk som
sekretariatet begagnar sig av. Den teoriprövande delen lämnar vi dock därhän till
framtida forskningsuppgifter.
Vårt forskningsproblem består i att undersöka hur Imperiets logik kan sägas
uttryckas genom Förenta Nationernas sekretariat. Denna problemställning kan i
sin tur utkristalliseras och konkretiseras i två frågeställningar:
• Vilken roll spelar FN: s sekretariat, i egenskap av byråkrati, inom imperiets
maktlogik?
• Hur uppfylls denna roll?
1.3 Avgränsningar
I vår uppsats kommer endast Förenta Nationernas sekretariat att behandlas
inom FN-organisationen. Sekretariatets högsta auktoritet, FN:s generalsekreterare,
har ett visst politiskt inflytande vilket ger honom eller henne rätt att
uppmärksamma säkerhetsrådet på de misshälligheter som äger rum i världen och
som riskerar att hota internationell fred och säkerhet (Björkdahl, 2006:400).
Sekretariatets makt i egenskap av byråkrati inbegriper förmågan att omvandla
information till kunskap. Således konstrueras rå data och information om
företeelser i världen inom sekretariatets väggar till meningsgivande kunskap
(Barnett & Finnemore, 2004:29). Den information som säkerhetsrådet får ta del av
har sålunda redan givits en bestämd mening utifrån vilken de fattar sitt beslut
gällande interventioner. Av denna anledning kommer varken Förenta Nationernas
säkerhetsråd eller dess generalförsamling att beredas något större utrymme, då
deras roll inte, till skillnad från sekretariatet, är normbildande. Säkerhetsrådet
utgör enligt vår mening en för-imperiell instans, där de fem permanenta
medlemsstaterna (Storbritannien, Frankrike, USA, Ryssland och Kina) utgör en
kvarlämna som speglar den politiska och militära maktfördelning som rådde vid
andra världskrigets slut (Björkdahl, 2006:398). Man skulle kunna jämföra
säkerhetsrådets fem mäktigaste medlemmar med Hardt och Negris uppställning av
monarken och vasallerna i den imperiella konstitutionen (Hardt & Negri,
2003:265). Monarken utgörs av USA, den nationalstat som förvisso utövar
betydande hegemoni över världen, men den måste den ta hjälp av andra
nationalstater för att kunna utöva denna hegemoni. Vasallerna utgör denna
stödjande grupp, vilka i analogi med den medeltida maktpolitiken har förmågan
att antingen fortsättningsvis stödja monarken eller underlåta sig till att göra det.
Säkerhetsrådet utgör sålunda ett slags rådsmöte mellan de fyra mäktigaste
vasallerna och monarken, och kan således inte göra anspråk på att representera
5
den maktlogik och det imperium som vår analys avser behandla.
Generalförsamlingen representerar å sin sida samtliga medlemsstater, och varje
stat innehar en röst till sitt förfogande. Emellertid utgör denna instans också en
begränsande förståelse av Imperiet, då dess politiska inflytande är relativt
begränsat och i synnerhet gällande frågor som internationell fred och säkerhet
(Björkdahl, 2006:399). Fortsättningsvis kommer vi därför, när ordet ”FN”
används i uppsatsen, endast att beteckna sekretariatet, om inget annat anges.
Vi kommer att använda oss av Barnett och Finnemores teori, som förstår
internationella organisationer i termer av byråkratier eftersom vi med denna ser en
möjlighet att i någon mån lokalisera imperiets administration.
1.4 Teori och Analysmodell
I vår teoriutvecklande studie kommer tankegångar från en rad olika
teoribyggen att användas. Mest utrymme kommer givetvis Hardt och Negris teori
om Imperiet att få tillsammans med Barnett och Finnemores teori om
internationella organisationer. Utöver dessa så intar Michel Foucaults och Steven
Lukes teorier om makt centrala delar av uppsatsen. När vi sedan övergår till att
teoretisera kring de normer och teorier om rättvisa som imperiet medför, kommer
John Rawls teori om rättvisa att visa sig vara av särskilt stor vikt.
Hardt och Negri menar att det i världen uppstått en ny form av global
suveränitet som kringskär nationalstaternas tidigare anspråk på territoriell
självständighet, och som istället minimerar statens roll i den globala ordningen.
Denna nya globala ordning konstitueras och styrs av det övernationella
maktsubjekt som de givit namnet ”Imperiet”. Istället för att betrakta Imperiet som
en slags världsregering som reglerar och styr alla mellanstatliga förehavanden,
måste det nya maktsubjektet istället ses som en universell maktlogik som alla
stater och transnationella organisationer hörsammar och därmed handlar efter.
Hardt och Negri menar därmed att den tidigare traditionella uppfattningen av
suveränitet i form av att en stat gör anspråk på fullständig kontroll över sina
domäner nått sitt ände, då nationalstaterna i allt mindre utsträckning kan reglera
kapitalflödena över gränserna samt numera inte längre kan agera som
självständiga nationella subjekt utan måste ta hänsyn till internationella
regleringar och samarbeten. Bland annat har de internationella organisationernas
uppkomst på den globala arenan möjliggjort att politiska och ekonomiska beslut
effektivt kringskurit de territoriella anspråken. Ett av Imperiets främsta
kännetecken är således en avsaknad av gränslinjer och att inga territoriella gränser
inskränker dess makt (Hardt & Negri, 2003:14)
Barnett och Finnemore hävdar att ”Rationalization has given IOs
[Internationella organisationer] their basic form (as bureaucracies), and liberalism
has provided the social content that all IOs now pursue.” (Barnett & Finnemore,
2004:166) Rationalisering, de internationella organisationernas form, är ett uttryck
för modernitetens tro på förnuftet, medan det sociala innehåll som de
internationella organisationerna eftersträvar är liberalt. Genom att, i Barnett och
6
Finnemores efterföljd, analysera de internationella organisationerna i termer av
byråkratier, kan FN: s roll i det imperiella systemet avslöjas.
1.5 Metod och material
I diskursanalys studeras samhället med språket i fokus, då dess mönster sätter
gränser för såväl tanke som handling. Hardt och Negri är tydligt inspirerade av
Foucault, varför det ligger nära till hands att använda oss av den kontinentala
formen av diskursanalys. För Foucault är diskursen ”hela den praktik som
frambringar en viss typ av beteende”. (Bergström & Boréus [red], 2005:309)
Språkliga regelsystem, diskurser, legitimerar somliga kunskaper och utesluter
andra och utpekar således vem som får uttala sig med auktoritet och inte.
Kopplingen är tydlig till makten, då den som har sanningen på sin sida kan utöva
makt över andra genom sin expertis. ”Diskurser innehåller en rad försanthållanden
om hur vi ser på världen”(Ibid: 311), försanthållanden som implicerar
utestängningsmekanismer: Vad som betraktas som sant inom en diskurs gynnar
vissa och missgynnar andra. Denna syn på språket använder vi oss av
genomgående i uppsatsen, även om vi inte analyserar specifika utsagor. Språket är
inget neutralt kommunikationsinstrument: FN: s sekretariat utövar makt genom att
diskursen som dess institutioner producerar, rekommenderar vissa handlingar och
en viss praktik.(Bergström & Boreus,2005: 328) I denna mening ligger ett
diskursanalytiskt tänkande bakom den roll vi avser tilldela FN: s sekretariat inom
imperiet. I linje med den Foucaultinspirerade diskursanalysen avser vi
exemplifiera hur FN:s moraliska diskurs utgör ett imperiellt instrument för lägga
ett moraliskt fundament för vad som kan tänkas och göras, ett fundament som
undertrycker myllrets1 potential till motstånd. I den rådande världsordningen är
språket verklighetskonstruerande. Språket producerar, skapar mening i den
politiska verkligheten. Således handlar politik om meningsskapande. Det är
utifrån denna skapade verklighet som rättvisan skapas, menar vi, den rättvisa som
i Imperiet rättfärdigar intervention och låter imperiet framstå som fredsrikets
försvarare snarare än som en förtryckande maktapparat.
Vår analys av imperiemekanismens representation i Förenta Nationernas
sekretariat kommer främst att bestå av en teoriutvecklande studie där vi använder
oss av Imperiet samt studiet av internationella organisationer som byråkratier i
verket Rules for the World: International Organizations in Global Politics. Detta
1
Begreppet ”myller” är det politiskt subjekt som enligt Hardt och Negri utgör den mångfald av singulariteter
som kämpar mot Imperiet. Till skillnad från tidigare definitioner av politiska subjekt, utgörs inte ”myllret” av en
statisk enhet, så som monarken, partiet eller folket, utan förblir ett pluralistiskt subjekt som är aktivt och
självstyrande (Hardt & Negri, 2000:14-15). I den svenska översättningen av Imperiet har ordet ”multitude”
översatts som ”mängd”. Vi finner denna översättning vara missvisande i förståelsen av Hardt och Negris
politiska subjekt. Ordet ”mängd” betecknar ett antal komponenter som tillsammans utgör en helhet, medan
”myller” snarare för konnotationerna till ett oregelbundet mångfald av olikartade singulariteter som gemensamt
konstituerar en enhet. I vår studie kommer vi sålunda fortsättningsvis att använda ordet ”myller”.
7
kommer att göras i kapitel 3, där vi försöker finna en syntes mellan de båda
verken. Därutöver kommer en mindre ansats till teoriprövning att göras i kapitel 4,
där vi kommer att använda oss av empiriskt material för att förstå Imperiets
produktiva makt. Materialet som här kommer att användas är ett urval av artiklar
som främst behandlar Förenta Nationerna och humanitära interventioner samt
NGO:s (Non-Governmental Organizations). De består av analyser och slutsatser
dragna av andra forskare gällande de föreliggande ämnena.
8
2 Bakgrund
I det här kapitlet ger vi en bakgrund till hur den världsordning som Hardt och
Negri beskriver uppkom och utformades. Detta för att skissera en förståelse av
vad imperiet är och vilka mekanismer som styr dess rörelser. Genom att lägga
fokus på hur suveräniteten utvecklas och hur den utövar kontroll över samhället,
ger vi en förförståelse till hur den imperiella suveränen som Hardt och Negri
beskriver fungerar. Genom att först klarlägga vilka teoretiska begrepp vi har att
göra med, kan vi sedan övergå till att teoretiskt tillämpa dessa.
2.1 Modernitetens suveränitet och revolutionär
humanism: Transcendens kontra Immanens
Moderniteten präglas enligt Hardt och Negri av motsättningen mellan
suveräniteten, den auktoritet som inför sin ordning på det sociala fältet, och
”begärets och förbindelsens immanenta krafter”(Hardt & Negri, 2003: 72).
Modernitetens suveränitet var tänkt att upplösa spänningen mellan dessa, men
genom historien manifesteras ständigt att motsägelsen mellan frihet och slaveri,
begärets frigörelse eller dess underordning fortfarande inryms inom den. I
Imperiet framlägger Hardt och Negri tre moment som utgör
suveränitetsbegreppets forms ursprung: den revolutionära upptäckten av
immanensplanet; reaktionen mot de immanenta krafterna; och till sist den
moderna statens tillkomst som lösning på motsättningen. (Hardt & Negri, 2003:
72) I tur och ordning ska vi förklara dessa moment.
2.1.1 Det revolutionära immanensplanet
I modernitetens begynnelse, som Hardt och Negri förlägger till åren mellan
1200 och 1600, övergick kunskapen från det transcendenta planet; den dualistiska
tanken om ett vara delvis hörande till denna världen och dels till ett
transcendentalt rike, till det immanenta planet; där denna mänskliga kunskap blev
ett görande, en praktik för att transformera naturen.(Hardt & Negri, 2003: 73)
Upptäckten av immanensplanet innebar en bekräftelse av denna värld;
Konfirmationen var till denna världen istället för till transcendensen, Gud:
Det revolutionära i hela denna följd av filosofiska utvecklingar som sträcker sig
från 1200- till 1500- talet, är att de skapande krafter som tidigare uteslutande hade
9
anförtrotts himlarna nu förs ned på jorden. Detta är upptäckten av immanensplanets
fullhet. (Hardt & Negri, 2003: 74)
Auktoritetens ursprung återfanns nu istället i mänsklighetens universalism och
uppkom genom gärningarna av en mängd av singulariteter. Maktens ursprung
fanns inte i transcendenta principer, utan i myllrets gemenskap: människan
formade nu själv historien. ”Republikens makt och styrkan i dess lagar härrör inte
från högre principer, utan från gemenskapen av medborgare.” I Spinozas filosofi
på 1600-talet sammanförs immanensens och demokratins ordningar fullständigt
enligt Hardt och Negri:
Immanensplanet är det plan där singularitetens krafter förverkligas och där den nya
mänsklighetens sanning bestäms historiskt, tekniskt och politiskt. Eftersom det inte
kan finnas någon yttre mediering presenteras det singulära av just detta skäl som
mängden. (Ibid: 74)
Detta är moderniteten i form av en radikal revolutionär process där
mänsklighet och begär sätts i historiens centrum.
2.1.2 Det transcendentala: Descartes Cogito ergo sum
Modernitetens andra form framlägger den transcendentalt konstituerade
makten mot den immanent konstituerade makten: ordning kontra begär. (Hardt &
Negri, 2003: 75) Den revolutionära humanismen utsattes för kontrarevolution om
makten över modernitetens paradigm, och besegrades. Upplysningens
revolutionära humanism ställs mot transcendensen och den Cartesianska
subjektsfilosofins dualism mellan kropp och själ. Immanensens läror,
representerade av Spinoza, kom att besegras genom dualismen. Descartes
återupprättade den transcendenta ordningen i sin framställning av förnuftet som
länken mellan Gud och världen: Tänkandet kännetecknades av dualism.(Ibid: 79)
”Cogito ergo sum”- ”jag tänker alltså finns jag”, utgör en förnuftig utgångspunkt
där förnuftet eller själen sätts i kontakt till transcendensen, Gud. Kroppen
däremot, reduceras till blott en maskin som representerar den determinerade
ofriheten, begäret och kaos, det onda kort sagt. Förnuftet/själen, blir
representanten för friheten, sanningen och ordning. Detta utgör enligt Hardt och
Negri en vändpunkt och ett nederlag för den revolutionära humanismen: ”Med
Descartes befinner vi oss i början av upplysningstidens historia, eller snarare den
borgerliga ideologins.”(Ibid: 80)
2.1.3 Den Moderna suveräniteten
Den krigiska period som följde med 30 åriga kriget nödvändiggjorde fred, en
fred som innebar de progressiva krafternas nederlag och absolutismens förnyelse.
I det brutala naturtillstånd som inramade upplysningens utveckling, prioriterades
10
säkerhet och fred framför det kreativa självstyret. ”Freden hade blivit det
miserabla villkoret för överlevnad, den extrema brådskan att undkomma
döden”(Ibid: 76), eller som Hobbes karaktäriserar naturtillståndet: ”continuall
feare, and danger of violent death; And the life of man, solitary, poore, nasty,
brutish and short.” (Wolff, 1996: 8) Essensen i Hobbes tänkande är att den
mänskliga naturen, i avsaknad av en styrande makt, ofrånkomligen kommer att
försätta mänskligheten i konflikt. Subjektiviteterna, desperata att undkomma
naturtillståndets krig, uppoffrar sin frihet för säkerheten och freden. Suveränen
som skapas har en dödsbringande verkan på immanenstänkandets kreativa
självstyre: i essens regerar subjekten inte längre sig själva, utan regeras.
Individernas vilja förenas och representeras enligt Hobbes teori i den
transcendente suveränens vilja. Vad som slutligen kom att definiera suveräniteten
var således transcendens och representation, ett begreppspar som
immanensfilosofin skulle betrakta som i motsättning.(Hardt &Negri, 2003: 83) Så
kom immanensfilosofin att hamna i dualismens skugga. Själen och förnuftet
hamnade i en hegemon ställning över kroppen, på samma sätt som myllrets begär
hölls i schack av den vidunderliga suveränen, Leviatan.
2.2 Mot disciplin och transcendens: Anti- och
revolutionär humanism
Genom filosofins historia återfinns en falang som oupphörligt opponerar sig
mot den moderna suveräniteten, det paradigm som blev i hegemon ställning.
Spinozas immanensfilosofi hamnar i opposition med Descartes dualism och
subjektsfilosofins Cogito ergo sum som sätter själen och förnuftet i centrum och
reducerar kroppen till den maskin som ska övervinnas. I det sena 1800-talet
gjorde Nietzsche upp med den kristna moralen i ett försök att återupprätta kroppen
och begäret, viljan till makt. I Nietzsches efterföljd fortsätter Foucault kampen
mot själen och förnuftets förtryck av kroppen och kopplar denna till utövandet av
makt och disciplin. Detta är en tradition inom vilken även Hardt och Negri kan
inlemmas, vilket vi ska se.
2.2.1 Foucault och själen: kroppens fängelse
Michel Foucaults projekt innebär enligt Hardt och Negri, i likhet med
Spinozas, ett bejakande av den revolutionära humanistiska traditionen. Hardt och
Negri betraktar människan som i grunden kreativ och verkar anta, att människan
under fria och för kreativiteten gynnsamma förhållanden, kommer att skapa en
11
samarbetsinriktad och uttrycksfull värld.2 Spinoza tillskrev aldrig den mänskliga
naturen några andra lagar än de som rådde i naturens helhet. Tanken är att
föreställningen om att människan inte existerar om vi föreställer oss henne som
skiljd från naturen innebär erkännandet av Människans död. Sålunda menar Hardt
och Negri att Foucaults antihumanistiska projekt och den revolutionära
humanismen förenas i attacken mot transcendensen.(Hardt & Negri, 2003: 88)
Den moderna tanken på människans makt över naturen har starka band till tanken
på Guds makt över naturen: ”Guds transcendens överförs helt enkelt till
Människan. I likhet med Gud innan henne, har denna Människa som är skild från
och står över naturen ingen plats i en immanensfilosofi.”(Ibid, 2003:89) Den
transcendenta Människan inför en ny hierarki och ett herravälde, vilket
antihumanismen och Foucault förkastar. Antihumanismens förkastande av
transcendensen är enligt Hardt och Negri ett möjlighetsvillkor för vis viva, ”den
skapande kraft som ger liv åt den moderna traditionens revolutionära
strömning”.(Ibid, 2003:89)3
Gemensamt med Foucault förefaller alltså vara bejakandet av kroppen under
själens hegemoni, transcendensen i modernitetens dualism. Foucaults centrala
tema i ”Övervakning och straff” är just moderniteten som ett disciplinerande
projekt, en strävan efter att ordna kaoset och tämja det bångstyriga, förnuftets
börda: kroppen. Själen gör allt för att kontrollera kroppen. Genom makten och
sanningsanspråken som möjliggörs ur den, fängslar kunskapen och ”sanningen”
kroppen, eller som Foucault själv uttrycker det; Själen är kroppens fängelse:
Människan som det talas om och som man uppmanar oss att befria är redan i sig
resultatet av ett beroende som sträcker sig mycket djupare än hon själv. Hon bebos
av en ”själ” som ger henne existens och som själv är en bricka i det herravälde
makten utövar över kroppen. Själen är på en gång verkan av och redskapet för en
politisk autonomi; själen är kroppens fängelse.(Foucault, 2003: 34)
Uppfinnandet av det humanistiska subjektet går enligt Foucault hand i hand
med och möjliggör den disciplinära maktens utbredande. Subjektet utrustat med
en själ blir möjlig att bearbeta för den disciplinära apparaten genom sitt
medvetande, skuld, ånger och samvete. (Hindess, 1996, s115)
2
Michael Rustin menar att Hardt och Negris inställning är orealistiskt optimistisk: Allt ont förläggs till externa
auktoriteter och all kreativ kraft till underkuvade individer. Denna falska dikotomi, menar Rustin, är en farlig
guide till politisk praxis. (Michael Rustin, ”Empire: A Postmodern Theory of Revolution”, i ”Debating Empire”
ed. Balakrishnan, Gopal, London: Verso, 2003, s12) Det antagande Hardt och Negri verkar göra angående
”människans kreativa natur”, tror vi, skulle kunna bli föremål för en postmodern kritik av Myllrets som
revolutionärt subjekt, då detta kanske förutsätter en människans essens. Postmoderniteten opponerar sig som
bekant mot dylika essensialiseringar.
3
Av allt att döma verkar Hardt och Negri göra en tolkning av Foucault liknande den som kommer till uttryck i
Sune Sunessons inledning till Foucaults ”Övervakning och straff”: ”[…]det är en maktkritik som utgår från den
behärskade lydsjälen, den underordnade kroppen, och i all sin kritik mot upplysningens terroristiska
förnuftsdyrkan ändå besjälas av en upplysningstanke, en icke utopisk, praktisk solidaritet, ett broderskap med
alla uslingar.” ( Foucault, 2003, xvi-xvii) Måhända skulle Hardt och Negri inte betrakta myllret som en hop
uslingar, men det andra förefaller överrensstämma väl.
12
Det disciplinära samhället är det samhälle i vilket socialt herravälde konstrueras
genom ett diffust nätverk av dispositiv eller apparater som producerar och reglerar
sedvänjor, vanor och produktionsmetoder. […] Den disciplinära makten härskar i
själva verket genom att strukturera parametrar och gränser för tanke och praktik,
genom att sanktionera och föreskriva normala och/eller avvikande beteenden.(Hardt
& Negri, 2003:34)
Det är under detta maktparadigm som den första fasen av kapitalets
ackumulation äger rum genom disciplinära institutioner som fängelset, fabriken,
mentalsjukhuset, sjukhuset, universitetet och skolan. Makten utövas över
individerna för att förse dem med särskilda attribut, att skapa en benägenhet till
självkontroll. Tanken är att få subjektiviteterna att agera i samklang och göra dem
fogliga och mottagliga för instruktioner, att stöpa karaktärer i önskad
form.(Hindness, 1996:13)
2.2.2 Från Disciplinärt samhälle till kontrollsamhälle
Den nya imperiesuveräniteten innebär ett paradigmskifte enligt Hardt och
Negri och här sammanför de den filosofiska kritiken mot suveräniteten och
Foucaults syn på makt och kontroll som utövas över samhället. Hardt och Negri
menar dock, i linje med Gilles Deleuze, att de disciplinära institutionernas väggar
sönderfaller. Det sociala rummet räfflas inte längre av de disciplinära
institutionernas hägn, utan får en slät yta.4 Detta betyder dock inte att den
disciplinära makten inte fungerar längre: makten omgärdas inte längre av de
disciplinära institutionerna, utan utvecklas i nätverk över det sociala rummets
släta yta, producerar kontrollsamhällen.
[…] through forms of new media, communications technology, and the heightened
use of surveillance, whether through closed-circuit TV, nanny-cams, or rating the
creditworthiness of individuals, disciplinary power is no longer enclosed within the
walls of institutions but has networked its way across the now-smooth social space
to produce control societies. (Passavant & Dean, 2004: 100)
Detta skifte innebär också skiftet från arbetets formella inordnande till arbetets
verkliga inordnande inom det kapitalistiska systemet: Arbetet behöver inte längre
tämjas då subjekten internaliserat och reproducerar den kapitalistiska ordningen
genom sin sociala praktik.
4
Mer exakt hur denna ”utslätning av subjektivitet” sker är av stor vikt i vår undersökning av FN: s roll i den nya
maktapparaten och kommer att utvecklas i 4.1.1
13
Makten finns ständigt närvarnande i produktion och konsumtion, därför att det som
står i centrum för det immateriella arbetet är just mänsklig subjektivitet, kroppar,
medvetande, sexualitet, känslor, sociala relationer osv. ( Samuelsson, 2002: s62)
I konsumtionskulturen exemplifieras detta i att subjekten faktiskt betalar för
varje tillfälle att annonsera för kapitalets produkter och symboler. Genom
exponeringen av ”brands”, inspirerar subjekten andra att följa exemplet och är
således inte enbart konsument, utan även producent, dvs produktiva inom
kontrollsamhällets produktion och reproduktion av makt. (Ibid, s100.) Hardt och
Negri menar att ”herraväldets mekanismer blir ständigt mer ”demokratiska”,
ständigt mer immanenta i förhållande till det sociala fältet, fördelade genom
medborgarnas kroppar och hjärnor. De sociala integrerings- och
uteslutningsbeteenden som är kännetecknande för makten interioriseras alltså
alltmer inuti subjekten själva.” (Hardt och Negri, 2003, s35) Kontrollen utvidgas
bortom de disciplinära institutionerna genom flexibla nätverk. Disciplinära
institutioner behövs snart inte längre, subjekten reproducerar själva makten, som
blivit en del av det sociala livet. I kontrollsamhällets era är det en fråga om vad
Hardt och Negri kallar biopolitisk produktion, produktionen av själva det
mänskliga livet.
2.2.3 Imperiets Maktlogik
Imperiets maktlogik är nu en central del av maktapparatens diskursiva makt
över världen. Eftersom Imperiet, till skillnad från nationalstaterna och de
internationella organisationerna saknar en fysisk gestalt, är det ytterst genom
maktlogiken som man kan förstå dess överordnade maktställning. Till skillnad
från tidigare administreringar av herravälden, som det romerska eller engelska
imperiet, verkar inte Imperiet genom synliga beslutskedjor som börjar vid
suveränens topp och sedan diagonalt fortsätter nedåt. Istället är det genom en
produktion av normativa utsagor och moraliska bud som den befäster sin position:
Från första början sätter alltså imperiet igång en etisk-politisk dynamik som
befinner sig i hjärtat av dess juridiska idé. Denna juridiska idé inbegriper två
grundläggande tendenser: för det första tanken om en rätt som bekräftas i
konstruktionen av en ny ordning som omfattar hela sfären med vad den betraktar
som civilisation, en gränslös, universell rymd; för det andra en föreställning om rätt
som omfattar all tid inom ramen för dess etiska grund (Hardt & Negri, 2000:25).
Denna syn på Imperiets maktlogik är nära sammankopplad med dess
deterritorialiserade struktur, det vill säga att dess makt inte är bunden till något
speciell territorium, utan flödar fritt igenom gränser och barriärer (Weber, 2004:
130). Imperiet är sålunda inte en platsbaserad maktordning, utan en flexibel och
rörlig mekanism.
14
3 Teoretisk syntes: den imperiella
maktens dimensioner
Vi övergår nu till att försöka utröna vilken roll FN kan tänkas spela inom
imperiets maktlogik. I 3.1 presenterar vi Barnett och Finnemores syn på
internationella organisationer som byråkratier och i 3.2 avser vi genom Foucault
och Lukes teorier om makt förstå den roll dessa kan tänkas spela inom imperiets
maktlogik. Genom att förstå den makt byråkratier utövar, avser vi förstå den roll
FN: s sekretariat som internationell organisation spelar inom imperiet.
3.1
Internationella organisationers makt
Internationella organisationer äger en rationell-legal auktoritet i egenskap av
byråkratier: “Bureaucracies are, by definition, authorities-they are rational-legal
authorities in their domain of action.”(Barnett & Finnemore, 2004:20) Andra
källor till deras auktoritet är deras expertis och moral. Genom att vara erkända
auktoriteter kan de begagna sig av diskursiv och institutionell makt för att få andra
att foga sig. Auktoriteten implicerar mer än det enkla maktförhållandet att få en
aktör att göra något som den inte annars skulle ha gjort: det handlar också om
definierandet av det rätta.(Ibid: 20) Som byråkratier är internationella
organisationer alltså rationell-legal auktoritet förkroppsligad. (Ibid: 21) Till
skillnad från t ex den hobbesianska suveränen, investeras legitimiteten i legalitet,
procedurer och regler: auktoriteten görs opersonlig.
Rational-legal authority thus constitutes IOs in the sense that it gives them a
specific form (bureaucracy) and empowers them to act in specific ways (general,
impersonal rule making).(Ibid: 21)
Så uppstår i byråkratin generella, opersonliga regler som klassificerar och
ordnar världen. Dessa regler definierar ett värv, t ex ”utveckling”, en uppgift som
ska uppnås. Inom dess hägn ligger också makten att definiera aktörer som t ex
”flyktingar” och här mest relevant: vad som ligger i allas vårt intresse, som att
”främja de mänskliga rättigheterna”.(Ibid: 21) Det handlar om en kontroll baserad
på kunskap. (Ibid: 29) En mängd data och information tolkas och ges mening. Att
folk världen över svälter är allmän kunskap, men att vi bör hjälpa dem, att vi har
ansvar att intervenera, är en helt annan sak, eftersom det föreskriver handlande,
implicerar ett imperativ. På detta sätt menar vi att FN: s sekretariat utövar makt då
en viss teori om rättvisa, en viss syn på vad data säger åt oss att vi bör göra,
påverkar andra aktörers önskningar och intressen och i slutänden handlingar. För i
egenskap av byråkrati, är FN: s sekretariat en auktoritet som klassificerar, sätter
15
etikett på och ger mening åt information. (Ibid: 30) Detta förefaller göras utifrån
opersonliga och universella ideal, men egentligen tjänar också FN särskilda
kulturella och sociala värden:
Bureaucracies always serve some social purpose or set of cultural values, even
when they are shrouded in myths of impartiality or value-neutral technocrazy. (Ibid:
21)
Barnett och Finnemore hävdar vidare att ”Ratinalization has given IOs their basic
form (as bureaucracies), and liberalism has provided the social content that all IOs
now pursue.”(Ibid: 166). Internationella organisationers sociala ändamål är således
liberalt och inte opartiskt och neutralt. Att internationella organisationer framställs
som opersonliga och värdeneutrala, kan betraktas som vad Hardt och Negri kallar
”imperiets ädla, liberala sida” (Hardt & Negri, 2003:171), eller imperiets första
imperativ.5 Men Hardt och Negri skulle ta denna partiskhet längre, då de betraktar
byråkratin som en konsolidering mellan modern suveränitet och kapitalet. Utifrån
dess sociala och kulturella värden, utgör byråkratin med Foucaults ord en ultimat
maskin för disciplin och kontroll. Genom byråkratin härskar kapitalet och den
moderna suveräniteten över samhället.
Genom suveränitetsmaskinens arbete transformeras mängden i varje ögonblick till
en ordnad helhet.[…] Den måste oavbrutet och utförligt fullborda miraklet av ett
inordnande av singulariteter i en helhet, enskilda viljor i en allmän vilja. Den
moderna byråkratin är det väsentliga organet för det transcendentala […]
Suveräniteten transformeras till en disciplinär apparatur, transcendensen blir i
moderniteten byråkratins beslutsfunktion. ”Förverkligandet av den moderna
suveräniteten är biomaktens uppkomst.”(Ibid:85-86)
Internationella organisationer i egenskap av byråkratier etablerar genom sin
makt sociala regler som begränsar handlingsutrymmet. De definierar problemet
och vad som är det moraliskt goda, vilka medel som är legitima att använda i
strävan att uppnå ett visst kollektivt genererat ändamål.(Barnett & Finnemore,
2004:31) Genom sin mångbottnade auktoritet har internationella organisationer en
betydelsefull roll i skapandet av den sociala verkligheten. Det signifikanta här, är
att detta skapande inte sker utifrån en neutral punkt, utan från särskilda sociala
ändamål. Genom tre mekanismer, som Barnett och Finnemore identifierar,
reglerar och konstituerar de internationella organisationerna den sociala
verkligheten:
1) Classify the world, creating categories of problems, actors, and action
2) Fix meanings in the social world
3) Articulate and diffuse new norms and rules
(Ibid: 31)
5
Detta är en central tankegång som vi utvecklar i avsnitt 4.1.1
16
Samtliga mekanismer fungerar såväl regulativt som konstitutivt.
By regulative effects, we mean the ability of an actor to manipulate incentives to
shape the behaviour of another actor.[…] By constitutive effects, we mean the
ability to create, define, and map social reality. (Barnett & Finnemore, 2004:30-31)
Sociologen Max Weber varnade, långt innan Hardt och Negri, för risken att
regelstyrda och effektiva, men andefattiga byråkratier växer sig autonoma och
mäktiga, och till slut istället tillämpar reglerna med skada för folket de var tänkta
att tjäna. Byråkratin kunde bli ett folkets ”bur av järn”, som snarare än att låta
samhället vara blomstrande och demokratiskt, urholkar dess välfärd.(Ibid: 173)
Webers varning gällde en inhemsk tendens. Vad vi idag ser är en liknande
tendens, men på global nivå. För även om internationella organisationer möjliggör
fruktsamma samarbeten på global nivå, formar de också vilka aktiviteter som
värderas högt och lågt i det internationella samfundet. Vi lever i, som Barnett och
Finnemore konstaterar, i en ”odemokratisk liberalism”:
Global governance is legitimated by its pursuit of liberal goals-human rights,
growth through market. Yet international organizations are unabashedly
undemocratic, and procedures for consent of the governed are weak. (Ibid: 172)
På detta sätt är det vår avsikt, att i en syntes mellan Weber, Imperiet och
Barnett och Finnemores teori om internationella organisationer som byråkratier,
betrakta imperiet som ett myllrets ”bur av järn”. Detta subjektiviteternas fängelse
avser vi dock inte tolka i weberianska termer allena, utan i linje med Foucault: att
själen är kroppens fängelse. Således är vår tes, att FN: s sekretariat som
byråkrati disciplinerar subjektiviteternas kroppar och revolutionära potential som
ett led i Imperiets vilja att kontrollera myllret. Likt den moderna byråkratin,
presenterar det postmoderna imperiet en fridfull ordning, men dess maskin
präglas av en odemokratisk liberalism, ett subjektiviteternas och myllrets
fängelse. Hur detta fängelse produceras och upprätthålls är nu frågan vi måste
besvara.
3.2 Radikala och Ultra-radikala maktbegrepp
Barnett och Finnemore definierar makt som ”[the] production, in and through
social relations, or effects that shape the capacities of actors to determine their
own circumstances and fate.”(Ibid: 29) Enligt Barnett och Finnemore produceras
auktoritet genom sociala relationer och gör aktörer benägna att böja sig för den
auktoritative. Således förefaller Barnett och Finnemore ha ett maktbegrepp i
åtanke liknande det som Steven Lukes kallar maktens tredje dimension eller
ansikte: makten över tanken. Denna maktdimension rör möjligheten att påverka
andras önskningar i en viss riktning: att ha förmågan att formera andras intressen
17
och önskningar mot vad som hade varit deras egentliga vilja. Detta förefaller vara
den ultimata makten:
The radical [view of power] maintains that people’s wants may themselves be a
product of a system which works against their interests, and, in such cases, relates
the latter to what they would want and prefer, were they able to make the choice.
(Lukes, 2005, s38)
Barnett och Finnemore tillskriver internationella organisationer en makt som
Lukes skulle beskriva som radikal.6 Vad vi, och Hardt och Negri dock har i åtanke
är mer av ett vad Lukes skulle kalla ett ultra-radikalt maktbegrepp. Detta är
maktbegreppet som återfinns i Foucaults verk, där idén enligt Lukes helt enkelt är
att:
[…] If power is to be effective, those subject to it must be rendered susceptible to
its effects.” Repression is ”negative”, presumably, in saying ”no”: it prohibits and
constrains, setting limits to what agents do and might desire. “Production” is
“positive”: power in this sense “traverses and produces things, it induces pleasure,
forms knowledge, produces discourse”. (Ibid: 91)
Således skapas genom maktens repression och produktion “subjekt” vars
karaktär danats, normaliserats så att de är mottagliga och villiga att troget hålla sig
till normen. Dessa normer formar själen och är inristade på kroppen: själen blir
som Foucault säger, kroppens fängelse. Foucaults maktperspektiv verkar dock
utesluta frihet och sanning: ”Power […] ”is coextensive with the social body;
there are no spaces of primal liberty between the meshes of its network”. (Ibid:
91) På detta sätt styr diskursens ordning med maktens språk gränserna för tanke
och handling: legitimerar och förbjuder. För Foucault är diskursen ”hela den
praktik som frambringar en viss typ av beteende”. (Bergström & Boréus [red],
2005:309) Språkliga regelsystem, diskurser, legitimerar somliga kunskaper och
utesluter andra och utpekar således vem som får uttala sig med auktoritet och inte.
Kopplingen är tydlig till makten, då den som har sanningen på sin sida kan utöva
makt över andra genom sin expertis. ”Diskurser innehåller en rad försanthållanden
om hur vi ser på världen”(Ibid: 311), försanthållanden som implicerar
utestängningsmekanismer. Vad som betraktas som sant inom en diskurs gynnar
vissa och missgynnar andra. Det är dock inget subjekt som utövar makt, utan
6
Vad Lukes kallar maktens första och andra dimension förefaller inte vara tillräckligt radikala för den makt
Barnett och Finnemore tillskriver internationella organisationer:”The one-dimensional view of power involves a
focus on behaviour in the making of decisions on issues over which there is an observable conflict of
(subjective) interests, seen as express policy preferences, revealed by political participation.” (Lukes, 2005: 19)
Makten som internationella organisationer utövar ger inte sken av intressekonflikter och fokus ligger inte på
beslutet som sådant. Maktens andra ansikte, som också inlemmar agendakontroll, är ändå för snäv för att förklara
internationella organisationers makt: ”it lacks a sociological perspective within which to examine, not only
decision-making and nondecision-making power, but also the various ways of suppressing latent conflict within
society.” (Lukes, 2005: 59) Inom Lukes tre dimensionella maktperspektiv, är det således bara maktens tredje
dimension som kan göra reda för den makt internationella organisationer utövar.
18
ordningen skapas i de mellanmänskliga relationerna. Subjektet är i denna mening,
som Foucault säger i ett tydligt försök att överträffa Nietzsche, dött.7 I subjektets
ställe sätts subjektspositioner, där individens handlingsutrymme definieras inom
diskursens ramar. Det fullständigt fria subjektet är passé, då dess
handlingsmöjligheter bestäms av diskursivt skapade positioner. ”Diskurser säger
således något om vad som kan sägas, vem som får säga det och varifrån, dvs. från
vilka olika positioner något sägs och hur något sägs. ”(Ibid: 312)
Enligt detta ultra- radikala perspektiv finns ingen frigörelse från makt då den
förefaller utesluta den rationella, autonome moraliska agenten. Makten är enligt
Foucault allestädes närvarande och ingen personlighet formas utanför dess hägn,
diskursen går inte att undkomma. Individer har här inte makt, utan är bara platsen
där makt utformas.(Ibid: 14) Hardt och Negri verkar nu inte riktigt ställa sig
fullständigt bakom Foucaults ultra-radikalism, utan lämnar utrymme för myllrets
frigörelse. En tillämpning av Foucault, torde implicera att det emanciperande
idealet hos samhället, där individerna frigörs från maktens negativa effekter,
överges.(Lukes, 2005:92) Hardt och Negris maktbegrepp är således inte det mest
ultra-radikala, då de lämnar utrymme för motstånd mot dominans: myllret kan
frigöra sig från imperiet. 8
Vi använder i Hardt och Negris efterföljd således ett maktbegrepp som står
någonstans mellan det radikala och ultra-radikala. Genom Foucaults tankar om
repressiv och produktiv makt avser vi förstå hur FN som en imperiets disciplinära
institution kontrollerar myllret och dess revolutionära potential men också skapar
normerna som definierar legitimitet. Men detta är en ordning myllret kan göra
motstånd mot. Således menar vi att FN: s maktutövning sker i två led:
1)
2)
Repressiv makt (negativ): FN:s sekretariat som byråkrati disciplinerar
subjektiviteternas revolutionära potential som ett led i imperiets vilja att
kontrollera myllret.
Produktiv makt (positiv): FN:s sekretariat som byråkrati formar
kunskap och producerar diskurser, definierar normen för vad som är
legitimt.
7
”Hör vi inte redan slamret av dödgrävarnas spadar, när de begraver Gud? Känner vi inte redan lukten av den
gudomliga förruttnelsen? – även gudar ruttnar! Gud är död! Död för evigt!” ( Nietzsche, 2002, s134)
8
Möjligtvis har Hardt och Negri inspirerats av den sene Foucault, som enligt Lukes förkastade sin ultra-radikala
position och medgav möjligheter till motstånd mot dominans.(Lukes, 2005: 123)
19
4 Analys
Vad som legitimerar de internationella organisationerna idag, skriver Hardt
och Negri, är deras möjliga funktion i den imperiella ordningens symbolsystem.
(Hardt & Negri, 2003:41) FN:s roll inom imperiet kan delas upp i två led: en
repressiv funktion och en produktiv. I avdelning 4.1 utvecklar vi hur den
repressiva makten kommer till uttryck och i 4.2 behandlar vi slutligen den
produktiva aspekten av FN: s makt.
4.1 Repressiv makt
Den repressiva makten innebär alltså en negativ maktfunktion som
disciplinerar, utesluter skillnader och därigenom myllrets revolutionära potential.
Först, i avdelning 4.1.1 försöker vi ringa in hur denna repressiva maktutövning
går till. Detta genom att koppla samman vad Hardt och Negri benämner som
imperiets första imperativ och samhällsfilosofen John Rawls teori om rättvisa.
Efter att ha utvecklat denna aspekt, övergår vi i 4.1.2 till att inlemma vår
betraktelse av FN: s sekretariat som byråkrati inom ramen för det postmoderna
och deterritorialiserade imperiet Hardt och Negri beskriver.
4.1.1 Imperiets trefaldiga imperativ och dess normativa kärna
Imperiets beslutsordning består enligt Hardt och Negri av tre moment: ett
införlivande, ett särskiljande och ett tredje styrande. I utslätningen av
subjektiviteterna är det första, införlivande momentet som är av störst vikt. Ifråga
här är imperiets ädla, liberala sida, den sida som välkomnar alla inom sitt hägn
och införlivar alla oavsett ras, kön, trosbekännelse och sexualitet.(Hardt & Negri,
2003, s171) Skillnader som annars vore svårhanterliga och ger upphov till
konflikter övervinns eller snarare läggs åt sidan. I imperiets första, införlivande,
imperativ blir normer av central vikt:
En okunnighetens slöja bereder väg för den universella acceptansen. I och med att
imperiet är blint för dessa skillnader och tvingar sin valmanskår att lägga dem åt
sidan, kan en överlappande konsensus breda ut sig över imperierummet. Att lägga
skillnaderna åt sidan betyder att avlägsna de ingående, olikartade subjektiviteternas
potential. Det därigenom uppkomna neutrala, offentliga maktrummet möjliggör
upprättandet och legitimeringen av en universell föreställning om rättigheter,
vilken utgör imperiets kärna. [Vår kursivering] Den neutrala likgiltighetens
införlivande lag utgör en universell grund i den bemärkelsen att den tillämpas
20
likadant på alla befintliga och tänkbara subjekt under imperiets styre. I detta första
moment är imperiet en maskin för tillverkandet av universell integration, en öppen
mun med oändlig aptit, och det bjuder in alla att komma samman i fredens tecken
inom sitt område (ge mig era fattiga, hungrande, förtryckta människor…). Imperiet
befäster inte sina gränser för att hålla andra på avstånd, utan drar snarare in dem alla
i sin fridfulla ordning, som en kraftfull malström. Med gränser och skillnader
sålunda undertryckta eller åsidosatta, formar imperiet sig till en slät yta, på vilken
subjektiviteten glider utan verkligt motstånd eller verklig konflikt. (Hardt & Negri,
2003:172)
I ”A Theory of Justice” framlägger Rawls ett samhällskontraktsargument.
Argumentet behandlar vilken politisk ordning personer skulle välja utifrån en
hypotetisk ursprungsposition. Rawls ber oss föreställa oss ett naturtillstånd, en
situation där var och en utelämnas till sig själv i avsaknad av politisk makt och
högre auktoriteter som garanterar att personers egendom och intressen skyddas.
Frågan är vilket slags samhällskontrakt dessa personer skulle teckna för att
upprätta en politisk auktoritet som fyller dessa funktioner. (Kymlicka, 2005: 67)
För Rawls kan naturtillståndet som sådant inte leda till en rättvis maktordning,
eftersom personer utifrån sin fysiska styrka, intelligens o.s.v förhandlar fram
kontraktet från olika maktpositioner. För att människor inte ska utnyttja naturens
slumpartade orättvisa vid kontraktstecknandet och kontraktet således bli orättvist,
menar Rawls att kontraktet i ursprungspositionen ska tecknas bakom en
”okunnighetens slöja”:
Ingen vet vilken plats han intar i samhället, vilken klass han tillhör eller vilken
social ställning han har; inte heller vet någon vilka naturgivna talanger och
förmågor, som intelligens, styrka osv, han besitter.[…] Rättviseprinciperna väljs
bakom en slöja av okunnighet. Den ser till att ingen drar fördel eller missgynnas av
naturlig tur eller slumpmässiga sociala omständigheter vid valet av principer.
Eftersom alla befinner sig i samma situation och ingen kan utforma principer som
gynnar honom själv, kommer rättviseprinciperna att vara frukten av en rättvis
förhandling. (Kymlicka, 2005:69-70)
Genom denna okunnighetens slöja låter Rawls presentera en uppfattning om
rättvisa, som fortsätter i Locke, Rosseau och Kants fotspår, men för upp
samhällskontraktsteorin på ett nytt abstraktionsplan. (Ibid: 69) Det handlar dock
inte om en historisk tes om samhällets ursprung, Rawls vill finna en modell som
uttrycker människors moraliska jämställdhet. För Hardt och Negri utgör dock
okunnighetens slöja en procedur imperiet begagnar för att undvika konflikter
snarare än att lösa dem. Sociala konflikter utesluts från det juridiska systemet för
att bevara ordningen och en abstrakt och tom enhet, möjliggjord av okunnighetens
slöja. Rawls teori om rättvisa bereder väg för en postmodern liberal
stat.(Passavant & Dean, 2004:98) Genom okunnighetens slöja avskiljs vad som är
rättvist från samhällets materiella konstitution. Det är en simulering av den sociala
verkligheten som töms på allt socialt innehåll och endast tillåter ett abstrakt
enhetligt subjekt som är lättare att kontrollera: detta är imperiets repressiva
21
maktutövning. Skillnaderna omintetgörs så att konflikterna aldrig tillåts
uppkomma ur dem. En postmodern, allmän enhet abstraheras fram ur ett plan som
egentligen präglas av skillnader.
Postmodern liberal legal theory promotes an ”overlapping consensus” not by
engaging, reconciling, or mediating differences, but by an ”abstraction of the
juridical system from the social field”. It seeks a procedure to avoid rather than to
resolve social conflicts.” (Passavant & Dean, 2004: 99)
Rawls rättvisa fokuserar på omfördelningen av inkomster och nyttigheter, men
orättvisan som sådan lämnas orörd: inkomstskillnader mellan arbetaren och
kapitalisten utjämnas, men kapitalistens makt att skapa ojämlika
arbetsförhållanden, den sociala makten, vidmakthålls.(Kymlicka, 2005: 96)
Således raderar Rawls från Hardt och Negris perspektiv inte orättvisorna, utan
undviker att konflikt uppkommer ur dem.9 Genom att på detta sätt utestänga
sociala konflikter från rättvisan, upprätthålls en abstrakt och fullständigt tom
enhet: ordning skapas. Ur denna tomma enhet, detta ”neutrala, offentliga
maktrum”, med alla alternativ undanröjda, står det imperiet fritt att upprätta en
kärna för legitimering: mänskliga rättigheter. I det första repressiva ledet
abstraheras ordning fram ur kaoset. Ur ordningen produceras sedan normen för
legitimering: imperiets normativa kärna. En förutsättning för att påbörja
produktionen av sanningen, är repressionen av revolutionära subjektiviteter.10
Imperiet är på detta sätt en maskin för tillverkandet av universell integration
(Hardt & Negri, s172), som Hardt och Negri skriver, och här har FN en central
roll. Dess universella moral är till för att undvika snarare än lösa konflikter.
Genom FN: s sekretariat utbreder sig okunnighetens slöja och injicerar en
universell acceptans, en tanke om mänskliga rättigheter som utifrån sin egen
definition är rättvis, men som utesluter alla alternativ och hämmar
9
Om radikalare principer än de Rawls föreslår uppkommer ur ursprungspositionen, hade okunnighetens slöja
kanske kunnat vara ett redskap för utjämnande av djupare sociala orättvisor. För Rawls vore detta nog dock att
överge liberalismen. Vi funderar av denna anledning över huruvida det verkligen är okunnighetens slöja som
sådan som Hardt och Negri borde rikta sin kritik mot, och inte den liberalism som fortfarande i en viss
utsträckning definierar ursprungspositionen och riggar den till en liberal utgång. En radikalare tillämpning av
okunnighetens slöja hade kanske föranlett en teori om rättvisa som kräver utjämningen av de sociala orättvisor
Hardt och Negri opponerar sig emot. Rawls nämner en ”propert-owning democracy” som utgör ett mer radikalt
alternativ till välfärdsstaten som inte godtar klassojämlikhet och förhindrar att arbetsindelningen leder till
överhöghet och underkastelse.(Kymlicka, 2005: 97) Kanske denna kan frigöra myllret och låta dess kreativitet
blomstra?
10
Genom att människor av okunnighetens slöja berövas all social bakgrund, berövas de också, om vi förstår
Hardt och Negri rätt, sin subjektivitet och därigenom sin revolutionära potential då skillnaderna åsidosätts och
undertrycks. Frågan är dock om okunnighetens slöja var tänkt att uttrycka en uppfattning om personlig identitet
på detta sätt. Rawls tanke med okunnighetens slöja var att tillhandahålla ett intuitivt rättvisetest, att den som
delar tårtan själv får välja bit sist. (Kymlicka, 2005: 70) Hardt och Negri kanske har en poäng ändå om vi
betänker att okunnighetens slöja gör människan inkomplett till kropp och själ då förnuftet (själen) är den
relevanta vid utgångspositionen. I motsats till immanensfilosofins anspråk, förnekar okunnighetens slöja den
specifika kroppen: själen görs transcendent.
22
subjektiviteternas potential. Subjektiviteternas skillnader abstraheras, åsidosätts,
enhetliggörs och därigenom; kontrolleras.
4.1.2 Deterritorialiserad makt och FN som byråkrati i
kontrollsamhället
Kontrollen utövas nu över den gränslösa yta som utjämningen av
subjektiviteter föranlett, en yta där skillnaderna är åsidosatta. Administrationens
uppgift är att styra integrationsprocessen genom att pacificera, mobilisera och
kontrollera de sociala krafterna. Den moderna suveränitetens byråkrati arbetade
genom linjär integration och normaliserade samhällslivet rationellt, medan
Imperiets administration är uppsplittrad och avser integrera konflikter genom att
kontrollera skillnader. (Hardt & Negri, 2003: 284) Dessutom är Imperiet
deterritorialiserat och har inget centrum. Av dessa anledningar verkar det inte
möjligt att enbart utifrån Webers rationella legitimitetsbaserade byråkrati förstå
den imperiella administrationen. För som Hardt och Negri karaktäriserar imperiets
administration förefaller denna skilja sig från den moderna suveränitetens
maktapparat:
En första princip som definierar imperieadministrationen är att handhavandet av
politiska mål inom den tenderar att vara skilt från handhavandet av byråkratiska
medel. (…) Inom den imperiella regimen verkar inte byråkratin (och administrativa
medel I allmänhet) utifrån den linjära logik som förbinder funktion med mål, utan
utifrån särskiljande och mångsidiga instrumentella logiker.(Ibid: 285)
Till skillnad från Webers byråkrati, där dess form och innehåll koordineras,
handlar imperiets administration inte om enhet, utan om mångfunktionalitet. Den
moderna byråkratin legitimerades genom sin universalism och likabehandling,
medan imperiets administration värderar singularitet och anpassning i uppnåendet
av sina ändamål. (Ibid: 285) Samtidigt är byråkratin det disciplinära samhällets
maktapparat, en modernitet, medan Imperiet är postmodernt och en maktapparat i
kontrollsamhällets era. Om FN: s byråkrati nu ska utgöra en institution för
biomakt och kontroll, förefaller makten ha punkter eller platser. Frågan är alltså
om en organisation som karaktäriseras som byråkratisk och disciplinär, har någon
funktion att fylla i kontrollsamhället?
En tid där identitetsskapandet och mänsklig subjektivitet alltmer blir föremål
för konsumtion karaktäriseras, bättre som ett kontrollsamhälle än som ett
disciplinärt samhälle. Den biopolitiska produktionen sammanflätas med
konsumtionen och i centrum står det mänskliga livet.(Samuelsson, 2002:65)
Dessa karaktäristika är manifesta i vår tid, men innebär det verkligen att de
disciplinära institutionernas ”murar vittrar sönder” och förblir irrelevanta? Bara
för att en form av makt verkar utan centrum och inte är lokaliserbar, betyder det
inte att maktutövningen inte kommer till uttryck på andra sätt, det vore en falsk
dikotomi. Snarare har makten flera ansikten.
23
Vi vill nu hävda att även om Hardt och Negri menar att imperiet inte har något
centrum, så vill vi peka på att Imperiet till sitt förfogande har en rad byråkratiska
institutioner att disciplinera, och som framförallt blir viktigt här, att i ett första led
tämja det specifika, skillnaden för att omöjliggöra att konflikter uppstår inom den
nya världsordningen och sedan i ett andra led producera de normer utifrån
imperiellt handlande legitimeras. Härav kan FN:s sekretariat i ett första skede
liknas vid en ”digestiv” institution där skillnaden och subjektiviteternas räfflor
smälts ner till en formlös substans som enklare går att kontrollera i det nya
kontrollsamhället imperiet bjuder. Således gör imperiets disciplinära institutioner,
likt kroppens amylas, ett viktigt förarbete i att bryta ner myllret i mindre
beståndsdelar för att kunna kontrollera det. Mer än att ta ut varandra, utövas
makten på olika sätt som sammanflätas, interagerar och förfinar varandras verkan
ömsesidigt.11 Således menar vi att de disciplinära murarna inte sönderfallit, utan
snarare utgör ett slags komplement till kontrollsamhällets decentraliserade natur.
Om Hardt och Negri nu menar att imperiets kärna utgörs av ett införlivande
imperativ, menar vi att det är en av FN: s roller i världsordningen att utifrån detta
imperativ i ett första led genom repressiv makt åsidosätta skillnader, för att sedan
med maximal effektivitet, genom produktiv makt, ge information mening och
påverka aktörers önskningar och intressen.
FN: s produktiva legitimering, en nödvändighet för en lyckad intervention,
förutsätter alltså en okunnighetens slöjas repressiva maktutövning, eftersom det
är denna som möjliggör produktionen av en normativ kärna ur vilken
legitimiteten definieras.
4.2 Produktiv makt
FN består av, men producerar också normer och regler. Vad som är imperiets
kärna, uttrycks i internationella organisationernas sociala innehåll. FN: s
sekretariat fyller således en betydande funktion inom imperiet, inte bara genom att
undertrycka revolutionär potential, utan också genom att de producerar normer
utifrån imperiets kärna. I föreliggande kapitel kommer vi att utforska denna
produktiva makts beskaffenhet som uttrycks genom Förenta Nationernas
sekretariat.
4.2.1 Biomaktens uttryck
11
Med detta menar vi inte att Hardt och Negri menar att disciplinär- och kontrollmakt tar ut och utesluter
varandra, detta vore en tämligen svag fågelskrämma av deras position, utan att de fokuserar alltför mycket på
kontrollmakt i sin framställning av imperiet. Den disciplinära makten inom imperiet fyller viktiga funktioner,
menar vi.
24
Byråkratin styr den apparat som kombinerar legalitet och organisationsmässig
effektivitet, rätt till och utövande av makt, politik och kontroll. Relationen mellan
mängden och den suveräna staten, mellan samhälle och makt, kastas genom den
byråkratiska administrationen om: makten och staten producerar samhället. (Hardt
& Negri, 2003:86)
Barnett och Finnemore menar att de internationella organisationerna inte
enbart spelar en reglerande och kontrollerande roll i det internationella samfundet
utan också en konstituerande. Genom att ständigt skapa nya intressen, aktörer och
sociala aktiviteter så hjälper internationella organisationerna till att konstruera den
sociala verkligheten (Barnett & Finnemore, 2004:7). Detta perspektiv på de
internationella organisationernas konstituerande makt är nära sammankopplat med
Hardt och Negris antaganden gällande Imperiets konstitution. Imperiets
biopolitiska mekanism dikterar inte endast villkoren för handlandet utan hjälper
genom sina beståndsdelar till att producera liv. Den reglerar inte bara statliga och
mänskliga mellanhavanden, utan försöker styra direkt över den mänskliga naturen
genom ett antal biopolitiska mekanismer (Hardt & Negri, 2003:14). Biopolitik
eller biomakt skulle kunna definieras som att den politiska makten sträcker sig
bortom den traditionella maktutövningen i ett samhälle, och istället tränger in i
alla livets nivåer. Där den sociala, ekonomiska och politiska produktionen
sammanfaller, tenderar också människans antropologi och ”vara” att förändras
(Ibid: 324) Makten kan inte längre betraktas som isolerad i ett samhälle, utan finns
allestädes närvarande i människors sociala relationer.
Hardt och Negri karakteriserar denna kvalitativa förändring av makten som
resultatet av en övergång från det disciplinära samhället till kontrollsamhället. I
det disciplinära samhället var relationen mellan makt och individ statiskt, det vill
säga att makten svarade mot subjektens motstånd. Om en individ bröt mot
systemets reglementen, svarade samhället endast med isolering av individen
(mentalsjukhus, fängelse) eller avrättning. I kontrollsamhället har makten istället
inordnat sig i individernas medvetande och kroppar (Ibid: 36). Makten
reproducerar sig ständigt genom att individerna absorberar en viss uppsättning
normer och värderingar, och sedan betraktar dessa som naturliga och givna. De
senaste decenniernas framväxt av televisionen och Internet har skapat en ny
kontrollarena som genom sin decentraliserade natur numera tränger in i varje hem
och varje arbetsplats.
Från en biopolitisk synpunkt måste Förenta nationerna sålunda betraktas som
ett av de kraftfullaste, eller åtminstone mest uppenbara, uttrycken för biopolitisk
kontroll. Uppkomsten av humanitära interventioner sanktionerade av Förenta
nationerna, signalerar ett paradigmskifte i synen på väpnade konflikter där militärt
våld nu anses kunna legitimeras i de mänskliga rättigheternas namn (Hardt &
Negri, 2004:27). Där de forna internationella lagarna grundade sig på erkännandet
av staternas okränkbara suveränitet, tycks denna syn på de mänskliga rättigheterna
innebära slutet för den traditionella suveräniteten och istället början på en global
eller imperiell form av lag som dikterar de nya villkoren för intervention (Ibid:
28-29). Anspråken på de mänskliga rättigheternas okränkbarhet, nödvändigheten
av en global ordning och kampen mot de ”barbarer” och ”rebeller” som hotar
25
denna globala ordning, utgör allesammans biopolitiska redskap i Imperiets tjänst.
Det vore emellertid ett misstag att endast tillskriva Förenta nationerna rollen som
den globala apparat som ger sitt medgivande till humanitära interventioner, och att
samtliga stater i världen därefter unisont skulle vara enade kring denna kallelse.
De humanitära interventionerna är idag allt mindre en produkt av beslut som
härrör ur den gamla internationella ordningen eller ens ur FN-strukturer (Hardt &
Negri, 2003:45) De beslut som uppkommer ur Förenta Nationernas strukturer bör
istället betraktas som den nödvändiga katalysator eller det nödvändiga moraliska
rättfärdigandet som varje stat behöver för att så smärtfritt och okomplicerat som
möjligt kunna gripa till vapen. Med Förenta nationernas medgivande, kan stater
genast hänvisa till den universella rätten, eller snarare, den universella
rättfärdigheten i sitt krig. Detta ger en hänvisning om den måhända inte militära
kraft som Förenta nationerna besitter, utan snarare den moraliska, vilket vi
kommer att utveckla mer grundligt i nästa avsnitt.
4.2.2 Förenta nationerna och USA: Imperiets tvådelade huvud
Imperiets interventionistiska makt består av huvudsakligen två aktörer som är
ömsesidigt beroende av varandra, men som tilldelats olika roller; Förenta
Nationerna och USA. Inom Imperiets konstitution utgör USA dess militära arm,
den makt som utövar hegemoni över den globala våldsanvändningen och som kan
slå ner uppror eller återställa ordningen varhelst det behövs inom de imperiella
territorierna, medan Förenta Nationerna utgör det forum där hela världens olika
befolkningsgrupper får sig representerade och därmed kan deras behov kanaliseras
inom och kontrolleras inom Imperiet (Ibid: 261-263). Fastän USA förfogar över
effektiva militära instrument, så disponerar landet däremot inte över den
eftertraktade legitimitet som krävs för att kunna rättfärdiga väpnade konflikter.
Interventioner genomförda av USA besitter en hög grad av legitimitetsproblem på
grund av tidigare interventioner genomförda av landet, till exempel i Vietnam,
Irak och Granada, samt farhågor över världsomspännande domineringsdrömmar
(Kurth, 2006:90). Den politiska auktoritet i världen som sålunda besitter störst
effektivitet vad gäller militära angelägenheter, är den som vanligtvis betraktas
som minst legitim. Detta utgör ett problem för de humanitära interventionernas
utförande, då de fodrar en politisk auktoritet med den nödvändiga legitimiteten
såväl som en militär aktör med tillräckliga resurser för att genomföra dem. Den
politiska auktoritet i världen som idag förfogar över störst legitimitet är utan
tvekan Förena Nationerna (Ibid: 89-90). Dess uppmaningar om fred, undsättanden
av nödställda samt förmåga till medling mellan parter genomsyrar
världssamfundets politiska diskurser. Emellertid är FN:s problem inte
legitimitetens, utan effektivitetens. Listan över misslyckade interventioner
genomförda av FN, till exempel i Somalia, Bosnien och Sierra Leone, visar med
all tydlighet att dess militära makt inte är tillräcklig. I Somalia var dess trupper
tvungna att kalla på USA på hjälp, i Bosnien misslyckades de med att sätta stopp
för de etniska utresningarna och i Sierra Leone nödgades FN-trupperna kalla på
Storbritannien för evakuering. En annan sida än den rent militära visar exemplet i
26
Rwanda, då ingen intervention gjordes av FN på grund av politiska spörsmål, och
åttahundratusen tutsier fick gå döden till mötes (Ibid: 91). I detta specifika fall
gjorde sekretariatet, den instans inom FN som innehar högst politisk legitimitet,
mycket lite för att förmå medlemmarna i säkerhetsrådet att avbryta sina
blockeringar av ett utförande av en humanitär intervention (Barnett & Finnemore,
2004:121). Dessa exempel åskådliggör några av de effektivitetsproblem som FN
måste brottas med.
I Imperiets tidevarv sammanförs dessa två krafter av legitimitet och
effektivitet. Detta betyder naturligtvis inte att USA hörsammar och därefter blint
lyder FN:s direktiv, utan snarare att legitimiteten som Förenta Nationerna förfogar
över kan skapa gynnsammare förutsättningar i rent legitimerande termer för en
intervention genomförd av USA. Betrakta den kvalitativa skillnad från ren
legitimeringssynpunkt som fanns mellan invasionen av Afghanistan och Irak, där
den förra välsignades av världssamfundet medan den senare tvingade in USA och
dess allierade i en försvarsställning.
Legitimiteten är en produkt av Imperiets institutionella normbildare (FN), och
om denna sätts i kombination med den amerikanska militärens effektivitet så
tycks det utgöra grunden för en lyckad intervention. När det kommer till dessa
interventioner så kännetecknas Imperiet av en harmoni mellan den effektiva och
den legitimerande makten. Om det uppstår en brist på överensstämmelse mellan
dessa båda krafter, som i exemplet Irak 2003, kan en intervention inte lyckas.
Naturligtvis kan en intervention rent tekniskt fortfarande lyckas, men eftersom
legitimeringssynvinkeln utgör en lika viktig del som effektiviteten i en stats
militära förehavanden, måste en stats avsaknad av legitimitet ändock betraktas
som riskabel. Tiden efter den 11 september 2001, och i synnerhet gällande
invasionen av Irak 2003, präglades av att USA inte längre agerade inom Imperiet,
då landet trotsade och gick emot världssamfundets opinion. På en annan punkt
kan USA också anses ha stigit bort från det utstakade regelverket vid imperiella
krig vid den föreliggande invasionen; frånvaron av tanken om en humanitär
intervention (Johnson, 2006:115). Under såväl den offentliga debatten i landet
som i administrationens uttalanden, lyste tankarna om en humanitär intervention i
syfte att befria den irakiska befolkningen i stort sett med sin frånvaro. Efter den
11 september har USA och dess allierade inte rättfärdigat sina krig med att
hänvisa till de humanitära interventionerna, utan har handlat efter andra motiv
(Orwin, 2006:199). Denna brytning med den tidigare utrikespolitiska filosofin hos
USA skulle kunna betecknas som övergången från en ”defensiv hållning” till en
ståndpunkt som mer markerar behovet av ”internationell säkerhet” (Hardt &
Negri, 2004:20). Frågan som således oundvikligen ställs är om tiden innan den 11
september i egentlig mening bara var en tidsrymd som präglades av en konsensus
mellan stater. Med andra ord; om den samverkan som i högre grad rådde innan
mellan stater egentligen berodde på att den egna statens intressen för en tid råkade
sammanfalla med andra staters kollektiva intressen?
Emellertid förbiser denna kritik från det faktum att maktförhållandena i
världen förändrats, och att ingen nationalstat längre kan göra anspråk på fullskalig
dominans eller agera i egenintresse utan att ta hjälp från andra nationalstater:
27
Misslyckandet för USA:s imperialistiska ambitioner beror enligt min mening inte
på taktiska misstag eller otur, utan på en djup förändring av de globala
maktförhållandena. Man skulle kunna säga att dagens USA helt enkelt inte är
tillräckligt mäktigt för att bedriva en imperialistisk politik (…) USA är fortfarande
den dominerande staten, såväl ekonomiskt som militärt. Men ingen nationalstat, inte
ens USA, kan längre bestämma över utvecklingen på främmande territorium med
hjälp av den gamla imperialismens verktyg. USA:s ledare kommer utan tvivel att
agera som imperialister igen, eftersom de överskattar sin egen styrka och saknar
förståelse för den globala situationen, men de kommer inte längre att ha framgång
(DN, 22/11-06).
Detta skulle innebära att USA måste, för att lyckas i sina interventioner,
samarbeta med andra stater. Från denna synpunkt kan USA omvandlas från en
stormakt med imperialistiska ambitioner till en stormakt med imperiella
ambitioner. Kort sagt; handlar USA med Förenta Nationernas och
världssamfundets välsignelse, är det en imperiell handling, men handlar de på eget
bevåg för att gynna sina egna intressen så förblir det ett imperialistiskt projekt.
4.2.3 Förenta Nationerna och NGOs
NGO:s har en alldeles särskilt plats inom Förenta Nationerna. I slutet av 1980talet förändrades dessa organisationers deltagande inom FN i såväl kvalitativ som
kvantitativ bemärkelse. Deras roll inom FN har blivit att övervaka internationella
överenskommelser, agera som tidiga varningsmekanismer i de platser i världen
där övergrepp eller förödelser håller på att äga rum samt generellt sett vara
intressegrupper inom organisationen (Moore & Pubantz, 2006:230). De ickestatliga organisationernas roll inom FN kan också mätas i sin kvantitativa styrka.
Antalet NGO:s med rådgivande status inom FN 1948 kunde räknas till 41 stycken
och några decennier senare, i juni 2005, uppgick deras antal räknas till 2613 (Ibid:
228). Det finns därutöver författare som hävdar att dessa icke-statliga
organisationer med band till FN, inte enbart fungerar som rådgivande grupper,
utan också har ett direkt inflytande över världens humanitära spörsmål (Martens,
2006:6). FN: s normer utgör dock den det moraliska fundament som ger mening åt
informationen som tolkas.
Inom den imperiella maktpyramiden har NGO:s sin position i det skikt som
består av de grupper som representerar folkliga intressen i den globala
maktordningen (Hardt & Negri, 2003:262). I denna grupp ingår också Förenta
Nationernas generalförsamling, men eftersom detta forum endast kan göra
anspråk på att representera nationalstaterna, vilka i sin tur representerar folket och
slutligen myllret, så innebär det att NGO:s istället innehar en mer direkt och
omedelbar kontakt med gräsrötterna. Bland dessa icke-statliga organisationer
finns det i synnerhet ett antal som innehar en framstående roll i reproducerandet
av den globala ordningen: de humanitära organisationerna (Ibid, 2006:264). Vissa
av dem har band till FN medan andra är verksamma utanför organisationen. Det
vore emellertid ett misstag att anta att även de humanitära organisationer som inte
28
har kopplingar till FN skulle vara verksamma utanför dess normativa sfär. Ty
även oberoende humanitära organisationer måste ha en högre moralisk instans att
hänvisa till för att kunna påkalla uppmärksamhet från statliga eller transnationella
aktörer. Amnesty International och Committee to Protect Journalists är sådana
oberoende organisationer som hänvisar till FN:s deklaration om de mänskliga
rättigheterna när övergrepp äger rum (Simmons, 1998:6). Med andra ord tycks det
huvudsakliga spörsmålet inte ligga i huruvida NGO:s är juridiskt sett knutna till
FN, utan snarare huruvida de anammar organisationens universella moraliska
dekret. Det moraliska påbud som de icke-statliga organisationerna anammar och
som bestämmer deras diskurser kan översättas till biomaktens språk. Deras
uppdrag består inte huvudsakligen i att värna vissa gruppers speciella rättigheter
eller intressen utan snarare i att direkt representera globala mänskliga intressen.
Organisationer som Oxfam och Läkare utan gränser försvarar förvisso
människolivet undan svält, tortyr och massakrer, men deras politiska handlande
vilar ytterst på en universell grund; det är själva livet som står på spel (Hardt &
Negri 2003:264). Deras kall vilar på det abstrakta begreppet ”mänskliga
rättigheter”, vilken fungerar som en normativ måttstock varpå alla andra begrepp
definieras utifrån. Denna omvandling från försvarandet av enskilda människors
livsöden undan mord och svält till ett försvar av de mänskliga rättigheterna
innebär en tyngdpunktsförskjutning, där värnandet av människan som
självändamål blir en fråga om politik.
29
5 Slutsats
5.1 Förenta Nationerna: en Imperiets maktapparat
Vår undersökning visar att Förenta Nationernas sekretariat, i egenskap av en
byråkrati, spelar en legitimerande roll inom Imperiet. Legitimeringen sker utifrån
de mänskliga rättigheterna, som är förankrade i sekretariatets maktspråk. Denna
maktutövning sker enligt vår undersökning i två steg. I ett första skede
undertrycks all revolutionär potential hos subjektiviteterna, för att i ett andra
skede möjliggöra produktionen av de normer som sedan definierar dessa
samhällsmedborgares viljor och intressen. Det första skedet är ett uttryck för
Imperiets repressiva makt, och det andra för dess produktiva. Den repressiva
makten utövas genom en okunnighetens slöja, det instrument som John Rawls
introducerat för att konstruera en teori om rättvisa, men som inom Imperiets
maktlogik blir ett förebyggande instrument för uteslutning av konflikters
uppkomst. Produktiv makt, å andra sidan, skapar den moraliska diskurs som
definierar vad som är rättfärdigt och inte. Denna produktion av rätt och fel är vad
som legitimerar och som tillsammans med Imperiets utsträckta arm, USA, utgör
förutsättningen för en lyckad imperiell intervention. När legitimiteten sålunda är i
harmoni med effektiviteten, skapas de ultimata förutsättningarna för Imperiet att
utöva sin makt utan opposition.
5.2 Avslutning
Vi har här inte bara problematiserat Hardt och Negris teori, utan också visat på
hur den kan göras kompatibel med Barnett och Finnemores plausibla teori som
betraktar internationella organisationer som byråkratier. Som vi sett har denna
teoretiska syntes stora förtjänster, då den sammanfaller med andra forskares
empiriska slutsatser om de globala villkoren för en lyckad intervention. Genom
denna teoretiska syntes har vi också öppnat upp fältet för andra forskares vidare
studier av Imperiet. Vår lokalisering av en punkt inom Imperiet, genom att
betrakta Förenta Nationernas sekretariat som en byråkrati, innebär att
teoriprövande studier av detta nya maktparadigm nu kan börja göras. Vi har ökat
kunskapen kring FN:s roll i den globala ordningen, och således kumulativt
bidragit till forskningen kring de internationella relationerna.
30
6 Referenser
Balakrishnan, Gopal [ed.] , 2003 “Debating Empire” London : Verso
Barnett, Michael – Finnemore, Martha, 2004, ”Rules for the World: International
Organizations in Global Politics”, New York: Cornell University Press
Bergström, Göran – Boréus, Kristina [red] 2005, “Textens mening och Makt:
Metodbok I samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys”, Lund:
Studentlitteratur
Björkdahl, Annika 2006, ”Förenta Nationerna” i Gustavsson, Jakob - Tallberg,
Jonas ”Internationella Relationer”, Studentlitteratur, Denmark 2006
Foucault, Michel, 2003 ”Övervakning och straff”, Översättning: Bjurström, C G,
4:e översedda upplagan, Arkiv förlag, Lund
Hardt, Michael – Negri, Antonio, 2003, “Imperiet”, Stockholm: Vertigo
Hardt, Michael – Negri, Antonio, 2004, ”Multitude: war and democracy in the
Age of Empire”, New York: Penguin Books
Hardt, Michael, 20061122, “Imperialismens slut” i Dagens Nyheter
Hindess, Barry 1996 “Discourses of power: From Hobbes to Foucault”, ,
Blackwell, Oxford
Kurth, J, 2006, “Humanitarian Intervention After Iraq: Legal Ideals vs. Military
Realities”, vol. 50, nr. 1, s. 87-101
Kymlicka, Will, 2005, ”Modern politisk filosofi: en introduktion”, Nya Doxa,
Falun
Johnson, James Turner, 2006 “Humanitarian Intervention after Iraq: Just War
and International Law Perspectives”, Journal of Military Ethics, vol. 5, no. 2,
s. 114-127
Lukes, Steven, 2005, “Power: A radical view, second edition” av, Palgrave
Macmillan, Great Britain
Martens, Kerstin, 2006, “NGOs in the United Nations system: evaluating
theoretical approches”, Journal of International Development, vol. 18, nr. 5, s.
691-700
Moore, Johan Allphin – Pubantz, Jerry, 2005, “The New United Nations:
International Organizations in the Twenty-First Century”, New Jersey:
Prentice Hall
Nietzsche, Friedrich 2002, “Den glada vetenskapen”, Bokförlaget Korpen:
Göteborg, Översättning av Carl-Henning Wijmark 1987
Orwin, Clifford, 2006, “Humanitarian military intervention: wars for the end of
history?”, Social philosophy and policy, vol. 23, nr. 1, s. 196-217
Passavant, Paul A & Dean, Jodi [ed.] 2004, “Empire's new clothes : reading
Hardt and Negri”, New York ; London : Routledge,
Samuelsson, Fredrik, 2002, ”Hur ska världen förstås? – En recension av Empire,
av, i ”riff- raff: Folkmakts teoretiska tidsskrift”, #2 hösten 2002, s62)
31
Simmons, P J, 1998, “Learning to live with NGOs”, Foreign Policy, no. 112, s.
82-97
Weber, Cynthia 2004, “International relations theory, Acritical introduction 2nd
ed”, New York: Routledge
Wolff, Jonathan, 1996 “An introduction to Political philosophy”, Oxford
Univerity press
32
