Traditionella värderingar och
mänskliga rättigheter
Representanter för medlemstaterna sammanträder årligen i FN:s högkvarter och sammanställer rapporter och rekommendationer rörande tillståndet för kvinnor i världen (Commission on the Status of Women, CSW). Rapporterna och rekommendationerna handlar
om framsteg för jämställdhetsarbetet i medlemstaterna, och utmaningar för kvinnor inom
politiska, ekonomiska, sociala och utbildningsområden. Ett antal gemensamma slutsatser
för FN:s medlemstater brukar då formuleras. I år misslyckades medlemstaterna med detta.
Representanter från Sverige medverkar, bland annat deltagare från Sveriges Kvinnolobby
som gjort följande uttalande: ”Sveriges Kvinnolobby är besvikna och ser allvarligt på att
det inte blev några gemensamma slutsatser under årets sammankomst för rapporteringen
av kvinnors status i världen. Vi ser det också som ett tecken i tiden.”
Många kvinnorättsorganisationer ser
mycket allvarligt på att FN:s medlemstater inte lyckades enas om gemensamma
slutsatser, med hänvisning till ”traditionella värderingar”, menar Europeiska
kvinnolobbyn. Att kvinnors rättigheter
åsidosätts för att man vill slå vakt om
”traditionella värderingar” och att redan
etablerade avtal riskerar att rivas upp är en
skrämmande utveckling.
Kvinnorättsorganisationer
världen
över har utlyst ett upprop som kommer
att överlämnas till FN, till Commission
on the Status of Women (CSW) och övriga enheter för mänskliga rättigheter.
1948, tre år efter att Förenta Nationerna
bildats, antog FN:s generalförsamling
den grundläggande universella deklarationen om mänskliga rättigheter. Den
gäller alla människor oavsett kön, ålder,
etnicitet, etc. Den första artikeln slår fast
att ”alla människor är födda fria och lika
i värde ” och detta gäller överallt i hela
världen. Några år senare, 1979, kom kvinnokonventionen, med det långa namnet
”Konventionen om avskaffande av all
slags diskriminering av kvinnor”, (CEDAW: Convention on the Elimination
E lsa nr 2 2012
of all Discrimination Against Women) då
man insett att de universella rättigheterna
för alla människor faktiskt inte gällde alla
människor.
Kvinnokonventionen
antogs
av
FN:s generalförsamling 1979 och över
95 procent av FN:s medlemsstater har
förbundit sig att följa den. Den är en av
FN:s nio kärnkonventioner och näst efter
Barnkonventionen den av FN:s konventioner som flest stater har skrivit under.
Ändå är den förvånansvärt okänd för de
flesta.
Att kvinnors rättigheter inte självklart
räknas in under de mänskliga rättigheterna är egentligen absurt, och en källa till
evig förundran. Vem är det som bestämmer över de ”traditionella värderingar”
som stipulerar kvinnors underordning?
Vem? Var? När? Vissa artiklar i Kvinnokonventionen har blivit föremål för
många staters vilja att göra särskilda undantag för dem vid undertecknandet. Det
är särskilt följande artiklar, och kanske
alldeles särskilt artikel 16, där man hänvisar till ”vår tradition/kultur” eller ”vår
religion” när man undandrar kvinnor från
mänskliga rättigheter:
Artikel 2 – Diskriminering
Artikeln slås fast att konventionsstaterna
är skyldiga att avskaffa all diskriminering
av kvinnor samt vidta lämpliga åtgärder
för att främja jämställdhet mellan könen.
Principen om jämställdhet ska införas i
den nationella lagstiftningen.
Artikel 5 – Stereotypa roller
Konventionsstaterna ska på alla sätt motverka fördomar, seder och bruk som grundar sig på att det ena könet är underlägset
eller på stelnade könsroller. Familjeutbildningen ska erkänna att kvinnor och
män har gemensamt ansvar för sina barns
uppfostran och utveckling.
Artikel 12 – Hälsovård
Konventionsstaterna ska säkerställa att
kvinnor och män har samma tillgång till
hälso- och sjukvård, inklusive familjeplanering.
Artikel 13 – Sociala och ekonomiska förmåner
Kvinnor ska garanteras samma rättigheter
som män inom samhällslivet och det ekonomiska livet.
K y r ka o c h sa m h ä l l e u r k v i n n o r s p erspe ktiv
Foto: nickeiberkeley.blogspot.com
FN:s högkvarter i New York.
Artikel 16 – Äktenskap och
familjeliv
Kvinnor och män ska ha lika rätt att ingå
äktenskap av egen fri vilja och lika rättigheter och skyldigheter under äktenskapet,
vid eventuell skilsmässa och som föräldrar. Dessutom ska konventionsstaterna
säkerställa att kvinnor och män har lika
rätt att bestämma om familjeplanering
och lika rättigheter i fråga om ägande och
förvaltande av egendom.
I Sverige är vi lyckligt lottade på de
flesta områden när det handlar om jämställdhet. Men inte alla. Våld mot kvinnor är ett område, och det handlar i de
allra flesta fall om mäns våld mot kvinnor, och om mäns våld mot kvinnor i
nära relationer. Ett annat område är lö-
negapet. 8 mars i år startade en kampanj
Lön hela dagen, (initiativtagare Sveriges
Kvinnolobby), med följande budskap:
”Efter klockan 15:51 jobbar kvinnor gratis. Varje dag. Hög tid för lön hela dagen!
Löneskillnaden mellan kvinnor och män
är 14,3 %. Det innebär att kvinnor arbetar gratis efter kl 15:51 varje dag. (Räknat
på en arbetsdag mellan 08-17). Såhär har
det sett ut sedan 1981 - utvecklingen står
still. Hög tid för en förändring! Skillnad
i genomsnittslön mellan kvinnor och
män i månadslön för heltid är/var år
2010 4400 kr. Det blir 52 800 kr per år
och 2 376 000 kr under ett helt arbetsliv.
Hur många timmar blir det?”
inte blunda för den alarmerande orättvisa
som visas kvinnorna. I alltför många länder är mänskliga rättigheter inte kvinnors
rättigheter. Kvinnor äger endast en procent av all egendom, och får en tiondel av
inkomsterna, trots att det är de som producerar hälften av maten, och utför hälften av allt arbete. Rätteligen borde kvinnorna alltså äga hälften av allt – inklusive
hälften av makten. Om de mänskliga rättigheterna gällde lika för kvinnor som för
män, om rättvisa gällde … Varifrån kommer denna egendomliga ”lag” om kvinnors lägre värde, lägre status? Underordning, lydnad under ”traditionella värden”,
mycket ofta med religiös sanktionering?
Som medkristna systrar i världen kan vi
Ragnhild Greek
E l sa n r 2 2012
