Aktörer, strukturer och institutioner
Mikael Baaz
Inledning
I en artikel publicerad i Statsvetenskaplig tidskrift 1984 skriver professor Lennart Lundquist att
statsvetenskapliga analyser vanligen arbetar med ett aktörsperspektiv och att om man till äventyrs
stöter på en explicit strukturaspekt är den oftast av marxistisk observans. Problemet med denna typ
av strukturanalyser är att de normalt saknar en aktörsteori. Detta sakernas tillstånd är, fortsätter han,
orimligt eftersom båda aspekterna, såväl aktörs- som strukturperspektivet, är nödvändiga för analys
av politiska fenomen, särskilt då dessa befinner sig i förändring (Lundquist 1984:1).
Slutsatsen av detta resonemang är att det torde vara en fundamental samhällsvetenskaplig
uppgift att utveckla en analysmodell vilken inkluderar både aktörs- och strukturperspektiv, en
kontextuell modell. Genom detta sluter sig Lundquist till namn inom samhällsforskningen som
exempelvis Steven Lukes (1977), Anthony Giddens (1979, 1981, 1984, 1990 och 1997) och Roy
Bhaskar (1979). Resten av hans artikel utgör ett avancerat försök att dra upp riktlinjerna för en sådan
modell.
Lundquists insiktsfulla inlägg utgör ett viktigt bidrag för utvecklandet av en kontextuell modell.
De grundläggande idéerna som presenteras i artikeln har sedan över åren kommit att elaboreras av
honom (se t.ex. Lundquist 1987, 1991, 1993, 1998, 2001). Betydelsen av hans mer än tjugoåriga
forskargärning på området kan knappast överskattas. Räckvidden av hans teoretiska gärning går långt
bortom hans eget forskningsområde, förvaltningsforskning, den berör alla nationella sociala
relationer. Tänkandet begränsas emellertid inte till det nationella planet utan har också bäring bortom
nationalstaten, på det ”internationella samhället”. Modellbyggets potential är således mycket stor.
Förtjänsterna till trots löser, av naturliga skäl, inte Lundquists riktlinjer alla de problem som
följer av att skapa en kontextuell modell. Det är också så att modellens potential inte utnyttjas fullt
ut. Den är alldeles för vittomfattande för att så skulle kunna ske inom ramen för en kort artikel.
Syftet med denna text är, dels att söka ”stärka” några av de ontologiska brister som återfinns hos
Lundquist och andra teoretiker som likt honom försökt skapa förbindelseteorier mellan aktörer och
strukturer, dels att söka att dra modellens implikationer bortom den nationella domänen, till det
internationella systemet och det vetenskapliga studiet av detsamma (där faktiskt sakförhållandet är
det omvända mot det Lundquist beskriver, här är de dominerande teoretiska perspektiven
strukturella).
Den kontextuella modellens dimensioner
I en artikel från 1991, med titeln ”Bridging the Theory/Metatheory Gap in International Relations”,
skriver Alexander Wendt att det är missvisande att beteckna det vetenskapliga studiet av
internationella relationer (IR) som ett vetenskapligt fält, då det innehåller två olika, visserligen
relaterade, vetenskapsområden. Det ena vetenskapsområdet arbetar med konstruktionen av teorier
som beskriver strukturen och dynamiken i det internationella systemet och därigenom direkt bidrar
till att öka vår förståelse av världen i form av substantiella, operativa teorier såsom realism, liberalism
och marxism samt kritisk teoretiskt-, feministiskt-, postmodernt- och postkolonialt inspirerad IRteori (se t.ex. Baylis & Smith 2005; Gustavsson & Tallberg 2006; Jackson & Sørensen 2007). Den
enda gemensamma nämnaren för dessa operativa teorier är inbördes oenighet.
Denna oenighet har bidragit till ett ökat intresse för det andra området, nämligen det som
sysslar med vetenskapsteori, det vill säga teoretiska reflexioner över vetenskapen, eller ”metateori”,
annorlunda uttryckt, ”teori om teorier” (Baaz 2002; Lundquist 1993). Arbetet med att skapa en
förbindelseteori mellan aktörer och strukturer är metateoretiskt.
Det förekommer olika beståndsdelar i metateori: ontologi, epistemologi och axiologi. Ontologi
är namnet på den metateoretiska dimension som behandlar det varande gällande hur världen eller
tingen är beskaffade, vilka deras väsensbetingade drag är. Är verkligheten såsom vi ser den, en
objektiv realitet eller beroende av olika aktörers individuella uppfattning? Mer konkret, vad är ett
internationellt system? Existerar det internationella systemet oberoende av olika aktörer eller är det
att betrakta som en produkt av olika aktörers (medvetna) handlingar? Det är inom denna domän som
aktör–strukturproblemet huvudsakligen hör hemma. Epistemologi är den metateoretiska dimension
som behandlar kunskapsteoretiska frågor. Vissa aspekter av aktör–strukturproblemet kan också
räknas till den epistemologiska dimensionen. Axiologi, slutligen, är den metateoretiska dimension som
behandlar värdefrågor (Baaz 1999a, 2002; Lundquist 1993, 1998:32ff).
I detta kapitel kommer den diskussionen att begränsas till att omfatta endast aktör–
strukturproblematikens ontologiska dimension (jfr Baaz 1999a, 1999b, 2002, 2006, 2007). En annan
avgränsning i texten är att endast begreppet samhällsstruktur (härefter benämnt endast struktur)
kommer att diskuteras. Således kommer i princip inte andra strukturaspekter, såsom fysiska eller
ekologiska strukturer, att diskuteras intra.
Teoretiska utgångspunkter
De operativa IR-teorierna kan delas in i två huvudkategorier, å ena sidan rationalistiska teorier (t.ex.
realism, liberalism och marxism), och å andra sidan reflektiva teorier (såsom kritisk teori, feminism,
postmodernism och postkolonialism) (Baaz 2002; jfr Smith & Owens 2005:271ff). Rationalistiska
teorier är förklarande (ser världen som den är), fundamentala (påståenden om vad som är sant antas
kunna dömas sanna eller falska) och problemlösande (världen ser ut som den gör och det är inte
vetenskapens uppgift att förändra den). Reflektiva teorier däremot är konstituerande (vår världsbild
påverkas av vårt teoretiska perspektiv), icke-fundamentala (påståenden om vad som är sant kan inte
dömas vara sanna eller falska, då det saknas en objektiv grund för detta) och kritiska (vetenskapen
ska stå utanför etablissemanget och den ska ifrågasätta hur den rådande ordningen uppstått och vems
syfte den tjänar) (Smith & Owens 2005:273ff).
En tidigare ganska förbisedd ansats till det vetenskapliga studiet av IR är den engelska skolan
(ES). ES är en historisk, institutionell och juridisk ansats till studiet av internationella relationer som
fokuserar individer och deras politiska värderingar. I kärnan på denna ansats återfinns studiet av de
uppfattningar och ideologier som formar världspolitiken. Ansatsen bygger på grundläggande
antaganden såsom: (i) internationella relationer är den del av studiet av mellanmänskliga relationer som
fokuserar vissa grundläggande värden, exempelvis oberoende, säkerhet, ordning och rättvisa
(inklusive suveränitet och mänskliga rättigheter); (ii) då fokus ligger på enskilda individer krävs det att
forskare i internationella relationer analyserar kognition och handlande hos personer som bidrar till
världspolitikens utformning, till exempel presidenter, stats- och premiärministrar, utrikesministrar,
ambassadörer och personer anställda av eller på annat sätt knutna till olika staters
utrikesförvaltningar och/eller internationella organisationer, andra viktiga beslutsfattare och
opinionsbildare (inklusive sociala rörelser), samt företrädare för militären; (iii) internationella
relationer är en sfär präglad av anarki, men, trots detta, väljer stater och andra aktörer att samarbeta
och utveckla gemensamma regler, normer och institutioner som olika utrikespolitiska beslutsfattare
väljer att följa. Med andra ord, världspolitiken sker inom ramen för ett anarkistiskt samhälle, ett
internationellt samhälle (se t.ex. Bull, 1969, 1972, 1976, 1984, 1995; Bull & Watson 1984; Jackson &
Sørensen 2007; Linklater & Suganami 2006; Watson 1984, 1987, 1992, 1997).
Tack vare dessa utgångspunkter, framför allt den sista, placerar sig ES på en intressant position
inom den klassiska traditionen till studiet av IR, mellan realism (där staterna antas vara slutna och
självförsörjande politiska organisationer som interagerar med varandra utifrån ett instrumentellt och
snävt definierat egenintresse) och liberalism (karakteriserad av en optimistisk syn på världspolitiken,
förstådd som en ständigt utvecklande process mot ett världssamhälle som befrämjar mänskligt
välbefinnande och evig fred) (Baaz 1999a, 1999b, 2002, 2006).
Intellektuellt härstammar ES från discipliner såsom filosofi, historia och juridik och är, enligt
en av dess främsta företrädare, Hedley Bull (1969:20), ”characterized above all by the explicit reliance
upon the exercise of judgement”. IR ses inte som en värdefri vetenskap där endast hypoteser och
modeller appliceras och testas. Om strävan är att förstå det internationella samhället kan man inte
använda sig av några (natur)vetenskapliga metoder, Det handlar snarare om att göra sig bekant med
det internationella samhällets historiska utveckling såsom den uppfattats av dem som varit med och
format den. ES är, metodologiskt sett, således historisk och situationell (Baaz 1999a, 1999b, 2002).
Styrkan och potentialen till trots är ES inte en ansats som saknar kritiker. Tvärtom. En viktig
kritikpunkt mot ES är att den anses vara teoretiskt och metodologiskt underutvecklad (se t.ex. Buzan
1993, 2004a, 2004b; Wæver 1992). Ett annat sätt att uttrycka detta på, är att säga att ES saknar en
genomtänkt och koherent vetenskapsteoretisk bas.
Bakom eller under varje operativ teori finns en vetenskapsteori. Om syftet är att skapa en
kontextuell modell, är det lika orimligt att utgå från en rationalistisk (positivistisk) som reflektivistisk
(post-positivistisk) vetenskapsteoretisk utgångspunkt. Vad som behövs är istället en
vetenskapsteoretisk utgångspunkt vilken är inkluderande och konstruktiv, det vill säga en
vetenskapsteoretisk utgångspunkt som befinner sig i skärningspunkterna mellan rationalism och
reflektivism. En sådan ansats, åtminstone i embryonal form, återfinns i vad som kommit att bli känt
som social konstruktivism (SK). En vetenskapsteoretisk ansats som fyller de ovan nämnda kraven
torde utgöra en alldeles utomordentlig grund för ES.
Social konstruktivism
Social Constructivism … promises to be one of the most important theoretical developments of recent decades;
the reason is that if it could deliver what it promises then it would be the dominant theory in IR, since it could
relate to all other approaches on their own terms, wheras there are virtually no contact between rationalist and
reflectivist approaches since they do not share the same view of how to build knowledge. (Smith 2001:242)
SK är positionerad mellan den rationalistiska och reflektivistiska ansatsen. Härmed rymmer ansatsen
potentialen att komma förbi flera av de (meta)teoretiska skiljelinjer vilka idag gör IR till en splittrad
disciplin (se Ashley & Walker 1990a, 1990b; Holsti 1985). Men potentialen till trots, är SK en relativt
ung, omdebatterad och fragmenterad ansats. Få försök till mer systematiska och sammanhållna
ansatser existerar (se dock Baaz 2002; Wendt 1999).
Enligt John G. Ruggie (1998) saknar SK någon direkt föregångare inom det vetenskapliga
studiet av IR. Detta betyder emellertid inte att inriktningen har uppstått i ett vakuum. Det är möjligt
att identifiera åtminstone sex olika inspirationskällor till ansatsen. En variant av SK hämtar sin
filosofiska bas från den amerikanska pragmatismen, förknippad med Charles S. Pierce, medan en
annan variant av SK hämtar sin filosofiska grund i vad som brukar omnämnas vetenskaplig realism,
ofta sammankopplad med Roy Bhaskar (se Bhaskar 1979; Craib 1992; Pierce 1955). Från studiet av
IR tjänar bland annat neofunktionalismen som inspiratör. Olika strukturerings- eller
förbindelseteorier utvecklade inom sociologin tjänar också som impuls. Slutligen har även de
filosofiska insikter avseende förekomsten av en ”objektiv social verklighet” och ”institutionella
fakta” som förmedlats av John R. Searle tjänat som en idégivare för flera sociala konstruktivister.
(Giddens 1979, 1984; Onuf 1989; Searle 1995).
I princip går det att tala om två olika varianter av SK. Å ena sidan, en variant av SK, vilken tar
sin utgångspunkt i den vetenskapliga realismen. Huvudtanken inom denna tradition, naturalistisk SK,
är att när väl den ontologiska problematiken (läs dogmatismen) hanterats finns det ingen anledning
att inte använda en positivistisk epistemologi vid studiet av IR. Å andra sidan, en variant av SK,
vilken tar sin utgångspunkt, i den klassiska sociologin (med namn som Durkheim och Weber).
Denna variant av SK, neoklassisk SK, anser att det inte räcker med att problematisera positivismens
ontologiska grund, även den epistemologiska grunden behöver problematiseras. Den filosofiska
utgångspunkten för denna ansats är amerikansk pragmatism.
Vad gäller den naturalistiska varianten, företrädd främst av David Dessler och Alexander
Wendt, är den att betrakta som en tunn variant av SK, inte minst mot bakgrund av att företrädare för
perspektivet antar att ”the world is what it is wheter we see it or not” (Wendt 1999:50), samt
antagandet att ”all [social] activity presupposes the prior existence of social forms” (Dessler
1989:451). Detta är en mindre lyckad utgångspunkt om syftet är att bygga en bro mellan aktörer och
strukturer, att skapa en förbindelseteori. Aktörerna görs nämligen till ontologiskt primitiva
analysenheter.
Återstår gör då neoklassisk SK. Utgångspunkten för denna ansats är att ”Society is a human
product. Society is an objective reality. Man is a social product (Berger & Luckmann 1991). Aktörers
handlande skapar (nya) mönster (strukturer), inom vilka aktörer har att handla, vilket i sin tur ger
upphov till nya strukturer för handlande aktörer. Med andra ord, det föreligger en ständigt pågående
och ömsesidig relation mellan aktörer och strukturer. Fokus ligger på att förstå förändring. Professor
Emanuel Adler fångar kärnan i neoklassisk SK på ett briljant sätt. Han skriver att SK kan förstås som
ett perspektiv vilket bygger på antagandet att,
the manner in which the material world shapes and is shaped by human action and interaction depends on dynamic
normative and epistemic interpretations of the material world. (Adler 1997:322)
Utgångspunkten för neoklassisk SK är att världen består av både materiella och sociala verkligheter.
Exempel på materiella verkligheter är träd, hus och datorer; exempel på sociala verkligheter är
identitet, regler, och institutioner. Sociala verkligheter måste förstås som just sociala konstruktioner,
det vill säga något som skapas och ges innebörd i samspel mellan olika aktörer. Materiella
verkligheter är inte sociala konstruktioner. Dock är aktörers kognition av materiella verkligheter
sociala konstruktioner. Sociala konstruktioner är inte statiska, utan föränderliga. Således kan sociala
verkligheter såsom identitet, intressen och regler inte tas för givna. De måste istället ses betingade av
en specifik situation (Baaz 2002; Eriksson 2006:89). Neoklassisk SK fokuserar således mänskligt
medvetande och dess plats i världspolitiken (jfr ES).
Aktörer skapar samhället, samhället skapar aktörer och så har det alltid varit. I syfte att förstå
denna process kan man inte som strukturteoretiker och inom naturalistisk SK föreslår, utgå från
strukturen. Lösningen ligger inte heller i det omvända, att, som föreslås av de flesta statsvetare, om vi
tror på Lundquist, utgå från aktören. Lösningen ligger istället att utgå ifrån något mellanliggande,
mellan aktörer och strukturer Detta är möjligt om vi tillför en tredje analysenhet till aktör–
strukturmodellen, nämligen institutioner/regimer (det vill säga kluster av sociala regler och normer).
Genom att (åter)införa regler/regimer/institutioner som den förmedlande länken vad avser
strukturering, ges aktörer och strukturer en likvärdig ontologisk status. Ingen av komponenterna i
modellen görs ontologiskt primitiv på den andras bekostnad. Inte heller görs den tredje
komponenten i modellen, regimer/institutioner, ontologiskt primitiv. Det är fokus på gemensamma
regler, normer och institutioner/regimer som utgör länken mellan ES och neoklassisk SK.
Internationellt system, internationellt samhälle och världssamhälle
Människan har sedan urminnes tider brottats med problemet politisk ordning, det vill säga den
dubbla utmaningen att organisera det egna samhället och dess relationer till andra samhällen på ett
sätt så att destruktiva konflikter och problem, såväl interna som externa, kan undvikas (Hettne
2003:13).
Det vetenskapliga studiet av IR handlar således om uppkomsten av konflikt och samarbete,
fördelningen av makt och resurser, betydelsen av normer och institutioner och skapandet av
nationella identiteter. IR handlar ytterst om, skriver Jakob Gustavsson och Jonas Tallberg (2006:24),
några av mänsklighetens verkliga ödesfrågor, såsom vad det är som orsakar krig och fred, varför man
i vissa delar av världen lever i fattigdom och vad det är som krävs för att undvika den pågående
förstöringen av miljön.
Under den större delen av mänsklighetens historia har samhällsbildningarna varit små och
baserade på släktskap. Kontakterna mellan dessa samhällsbildningar var initialt sporadiska, men allt
eftersom tiden gick blev de tätare och tätare. Till följd av detta påkallades reglering av kontakterna i
syfte att undvika konflikter. Sedan mer än 5 000 år har det funnits komplexa internationella politiska
ordningar, med en mer eller mindre reglerad samexistens. Den internationella ordning som existerat
sedan den westfaliska freden 1648 är en statsordning; genom FN-systemets tillkomst 1945 blev
ordningen med suveräna nationalstater global norm (Hettne 2003:13f).
En viktig arbetsuppgift för IR-forskare är att söka beskriva, förstå och förklara dessa
internationella ordningar och hur man inom ramen för dessa ordningar hanterar de stora
ödesfrågorna. Den teoritradition inom det vetenskapliga studiet av IR som främst fokuserat på
ordningsaspekten inom världspolitiken är ES. Utgångspunkten för att göra så är, som antytts ovan,
att utgå från begreppet internationellt samhälle. Med detta begrepp förstås:
[A] group of states (or more generally, a group of independent political communities) which not merely form a
system, in the sense that the behaviour of each is a necessary factor in the calculations of the others, but also have
established by dialogue and consent common rules and institutions for the conduct of their relations, and
recognise their common interest in maintaining these arrangements. (Bull & Watson 1984:1)
Centralt för tänkandet inom ES är således att man skiljer mellan begreppen system och samhälle. Ett
internationellt system är mer rudimentärt och föregår ett internationellt samhälle. Ett internationellt
system kan existera utan ett internationellt samhälle; det motsatta är emellertid inte möjligt (Buzan
1993:330f). Internationella system och samhällen kan vara såväl regionala som globala vad avser
räckvidd.
Från slutet av 1400-talet och framåt kom att utvecklas ett internationellt system med Europa,
eller mer korrekt renässansens Italien, som utgångspunkt, vilket kom att sammanlänka tidigare
isolerade regionala internationella system (Jackson 2001:38f). Denna process föregick vad som sedan
kom att bli ett globalt internationellt samhälle.
Det går att tala om ett internationellt system tack vare Europas expansion till övriga delar av
världen, vilken ledde till en gradvis ökande och regelbunden interaktion. Detta utvecklades så
småningom till ett mönster av ekonomisk, militär och politisk interaktion, vilken inte endast
inkluderade europeiska stater och deras koloniala erövringar utan också asiatiska och afrikanska
samhällen samt olika ursprungsbefolkningar på de amerikanska kontinenterna i olika grad och på
olika sätt (Baaz 2006:51f; Cassese 2001:22f). Dock saknades gemensamma (internationella) regler och
normer för hur interaktionen mellan staterna skulle äga rum (Bull 1985:117f).
Det ständigt expanderande internationella systemet utvecklades inte till ett globalt
internationellt samhälle förrän efter andra världskrigets slut då FN-stadgan undertecknades, eller
kanske mer korrekt, efter det kalla krigets slut, i slutet av 1980-talet (jfr Gong 1984).
För att man ska kunna tala om existensen av ett globalt internationellt samhälle krävs således
ett antal aktörer mellan vilka en betydande interaktion äger rum. Denna interaktion måste också följa
någon form av princip för ordning, såsom maktbalans, gemensam säkerhet eller hegemoni. Men, för att vi
ska kunna tala om existensen av ett internationellt samhälle krävs något mer, såsom att staterna i
systemet upprätthåller någon form av kontinuerlig dialog, gemensamma institutioner och regler samt
ett gemensamt intresse att upprätthålla allt detta. Av fundamentalt intresse är att förstå hur
internationella system utvecklas till internationella samhällen: är utvecklingen immanent eller
intentionell? När har alla delar i ett internationellt system utvecklats till ett internationellt samhälle?
Dessa två intressanta och sammankopplade frågeställningar lyfter Barry Buzan fram i en artikel från
1993.
För att svara på den första av de två frågorna använder sig Buzan av Tönnies (2001). Han
skiljer på två typer av samhällen, gemeinschaft (gemenskap)-samhällen och gesellschaft
(sammanslutning)-samhällen. När Tönnies talar om samhällen som gemenskaper avser han något
organiskt och traditionellt; ett slags samhälle vilket inkluderar gemensamma upplevelser och känslor,
erfarenheter och identitet. Det är en typ av samhällen vilka cementeras av någon form av kulturell
homogenitet, såsom religion och/eller språk: en form av ”naturlig” vi-känsla. Det tidigmoderna
europeiska internationella samhället är ett exempel på en sådan gemenskap (Buzan 1993:333; Jackson
2001:38). När Tönnies talar om samhällen som sammanslutningar avser han istället något som är
medvetet och funktionellt skapat genom olika typer av överenskommelser, snarare än något som
immanent vuxit fram. Ett bra exempel på en sådan sammanslutning är Europeiska
Gemenskapen/Unionen. Den europeiska sammanslutningen har skapats genom uttryckliga
viljehandlingar och gått från att omfatta ursprungligen sex medlemmar till att idag omfatta inte
mindre än 27 stycken medlemsstater (Buzan 1993:333). Teoretiskt sett kan således ett internationellt
samhälle uppstå på två olika sätt, genom en civilisatorisk utveckling av en gemenskap eller genom en
funktionell utveckling av en sammanslutning. Internationella samhällen kan vara regionala, det vill
säga omfatta endast delar av världen, liksom globala, det vill säga omfatta hela världen.
Företrädare för ES säger inte så mycket om när alla eller några delar av ett internationellt
samhälle kan sägas ha utvecklats till ett internationellt samhälle. I sitt teoretiserande understryker
dock Bull att begreppet internationellt samhälle är mycket nära kopplat till begreppet internationell
ordning, det vill säga ”an arrangement of social life such that it promotes certain goals or values”
(Bull 1995:3). Men detta innebär detta att begreppet internationellt samhälle kan omfatta allt från det
minimala till det maximala, allt ifrån enkla regler om att man inte får ta till fånga emissarier till en
gemenskap av stater invecklade i ett komplicerat nätverk av överenskomna institutioner (eller
internationella regimer) vilka reglerar i stort sett alla deras interaktioner. Begreppet blir genom sin
stora spännvidd svagt. Denna svaghet kan lindras om begreppet ”internationella regimer” adderas till
analysen (Buzan 1993:350).
Faktum är att ES och den amerikanska internationella regimer-traditionen är samma andas
barn men som på grund av olika akademiska omständigheter, kommit att utvecklas parallellt.
Regimteorin fyller en viktig funktion i studiet av IR i och med att dess fokus är smalare än
internationell ordning (strukturteori) samtidigt som det är bredare än stater och andra internationella
aktörer (aktörsteori). Regimteorin upprätthåller således en viktig plats mellan struktur- och
aktörsteori. Med internationella regimer förstås av tradition:
[I]mplicit or explicit principles, norms, rules and decision-making procedures around which [agents’] expectations
converge in a given area of international relations. Principles are beliefs of fact, causation, and rectitude. Norms
are standards of behaviour defined in terms of rights and obligations. Rules are specific proscriptions for action.
Decision-making procedures are prevailing practices for making and implementing collective choice. (Krasner
1983:1)
Internationella regimer är mänskliga skapelser vilka utgör delar av det internationella samhället. Ernst
B. Haas skriver: ”the system is the whole, the regimes a few of many parts.” Vad gäller relationen
mellan ordning, regimer och system fortsätter han: ”order … refers to the benefits a regime provides;
system refers to the whole in which collaboration toward an order takes place” (Haas 1983:27).
Vad gäller begreppen internationella regimer och institutioner råder viss begreppsförvirring.
Inom det vetenskapliga studiet av IR används med förkärlek det förra begreppet medan inom
samhällsvetenskapen generellt föredras det senare. Men oavsett vilket begrepp som används avses
samma sak, nämligen en samling regler och en därtill kopplad praxis. I vad som följer kommer de
båda begreppen att användas synonymt.
Utöver skillnaden mellan system och samhälle görs det inom ES en skillnad mellan begreppet
internationellt samhälle och begreppet världssamhälle. När det handlar om internationella samhällen
avses relationerna mellan olika stater. Då det handlar om världssamhälle är inte fokus den suveräna
staten (eller någon annan politisk gemenskap/sammanslutning) utan den enskilda individen, närmare
bestämt sociala identiteter och arrangemang. Världssamhällen kan precis som internationella
samhällen vara regionala eller globala.
En fråga som nu infinner sig är huruvida begreppen internationellt samhälle och
världssamhälle är varandras motsatser eller om de möjligen kompletterar varandra. Den förra
ståndpunkten bygger på uppfattningen att vi som individer endast är förmögna att upprätthålla en
identitet åt gången. Denna uppfattning är emellertid tämligen förlegad. En mer (post)modern och,
enligt mitt förmenande, mer realistisk uppfattning är att vi som aktörer kan upprätthålla/agera flera
identiteter på samma gång. Sålunda kan en och samma person vara exempelvis lundensare, skåning,
svensk, skandinav, europé, västerlänning och världsmedborgare såväl som son, bror, make, pappa,
kristen, socialdemokrat, statsvetare och kollega, på en och samma gång. Om denna senare
ståndpunkt anammas, blir det möjligt att tänka sig att utvecklingen av ett världssamhälle kan ske
samtidigt som utvecklingen av ett nationellt och ett internationellt samhälle, utan att det ena sker på
bekostnad av det andra (Buzan 1993:339). Individens identitet och grupptillhörighet är inte essentiell
utan socialt konstruerad (se Anderson 1983). Såldes kan ett världssamhälle utvecklas samtidigt som
ett internationellt samhälle. Faktum är att ett internationellt samhälle inte kan utvecklas bortom en
viss gräns utan att det sker en motsvarande utveckling av det korresponderande världssamhället
(Buzan 1993:338). Sannolikt förhåller det sig som så att internationella samhällen, precis som
internationella system, initialt kommer, såväl vad gäller gemenskapsformen som
sammanslutningsformen, att utvecklas regionalt för att sedan bli globala. Den praktiska
konsekvensen av detta, skriver Buzan, är att om det existerar ett globalt internationellt system med
minst ett underliggande regionalt samhälle, kommer lager av koncentriska cirklar att bildas. I centrum
kommer vissa stater dela fler värderingar och ha utvecklat fler gemensamma regler och institutioner
än i mer avlägset belägna cirklar (Buzan 1993:344f).
Dagens internationella samhälle är en hybrid. Det härstammar delvis från den internationella
gemenskap som utvecklades i Europa i slutet av 1400-talet och som så småningom kom att tvingas
på resten av världen under kolonialismen och imperialismen. Men det består också delvis av den
sammanslutning genom vilken olika icke-europeiska gemenskaper gradvis länkats samman till följd
av en tilltagande internationalisering och globalisering under 1900-talet, inte minst efter andra
världskrigets slut. Dagens internationella samhälle är inte längre ett globaliserat uttryck för en
europeisk gemenskap. Det handlar snarare om att dagens cirka 200 stater ömsesidigt erkänner
varandras legala suveränitet. Dagens internationella samhälle är per definition ett postkolonialt
fenomen, men till följd av sitt delvis europeiska eller västerländska ursprung, är det mer integrerat i
kärnan än utanför den vad avser antalet, variationen och intensiteten hos de institutioner som binder
det samman i ett nätverk av regimer (Buzan 1993:349). Sammanfattningsvis, det westfaliska
europeiska internationella systemet har utvecklats till ett globalt internationellt samhälle; i kärnan på
det internationella samhället finns ett världssamhälle. Resten av texten kommer att fokusera den
kontextuella modellens enheter: aktörer, strukturer och institutioner samt relationen mellan dem.
Aktörer
Grundläggande för en aktör är att man tillskriver aktören egenskaperna medvetenhet och förmåga till
handling. En slutsats som ligger nära till hands mot denna bakgrund är att anta att aktören är en
individ. Emellertid är statsvetenskapens studieobjekt vanligen stora organisationer, exempelvis
politiska partier och stater. Utmärkande för organisationer är att de består av en koalition av grupper
och individer med olika intressen (Lundquist 1984:5f).
Förekomsten av en mångfald aktörer, individer och organisationer samt olika typer av
organisationer innebär svårigheter. Det blir svårt att finna ett aktörsbegrepp som är tillräckligt
generellt för att fånga alla aktörer och som samtidigt är analytiskt meningsfullt. Mot denna bakgrund
väljer Lundquist en alternativ strategi till att fånga komplexitetens dimensioner. Han förenklar och
utgår från individen och i förlängningen, relationen mellan två individer (Lundquist 1984:6).
Därefter diskuterar han olika analysnivåer och drar bland annat en skiljelinje mellan nationellt
och internationellt system (vilka båda omfattar aktörer och strukturer) (Lundquist 1984:7f). En
konsekvens av denna indelning blir dessvärre, som jag förstår det, att en organisation ibland antas var
en aktör och ibland en struktur. En stat exempelvis kan fungera strukturellt begränsande för sina
medborgare samtidigt som den utgör den primära aktören på den internationella arenan. Detta
antagande gör dessvärre modellen otydlig. Det förefaller inte heller, i ett tidevarv som präglas av
tilltagande internationalisering och accelererande globalisering, särskilt meningsfullt att, ens analytiskt,
upprätthålla en tudelning mellan det internationella och det nationella. Yale H. Ferguson och Richard
W. Mansbach (1991:373) skriver ”there is no ’international politics’ or ’domestic politics’ – there is
only politics”. Att skilja mellan ett internationellt och nationellt system gör således modellen onödigt
orealistisk.
Om vi låter bli att dela upp systemen i nationella och internationella och istället utgår från, som
inom ES, att det istället finns ett internationellt samhälle, med flera olika aktörer, såväl nationella som
internationella, statliga som icke-statliga etc. kan vi nå bortom de ovan belysta problemen och
samtidigt nyttja flera av Lundquists värdefulla insikter vad gäller aktörsbegreppet och de egenskaper
som olika aktörer besitter.
Historiskt sett är den viktigaste aktören på den globala arenan den suveräna staten. Men,
utöver staten förekommer även andra aktörer, exempelvis internationella och regionala
organisationer och grupper (såsom etnonationella grupper, religiösa rörelser, internationella
terroristnätverk och organiserad brottslighet), företag, (nationella) politiska partier, sociala rörelser
och individer samt entiteter sui generis, såsom Vatikanen.
Utmärkande för en aktör är, precis som Lundquist skriver, att dess uppträdande kan förstås
som en funktion av dess förmåga och motivation. Han skriver vidare att aktörens egenskaper kan
sammanfattas i begreppen förstår (mer eller mindre korrekt registrering av sig själv och omgivningen),
kan (förmågan att åstadkomma beslut och mer eller mindre verkningsfull påverkan av omgivningen)
och vill (mer eller mindre medvetna och explicita preferenser) (Lundquist 1984:5ff). Dessa
egenskaper, oavsett om vi avser en individ eller en kollektiv aktör, exempelvis en stat, påverkar
aktörens val. Skillnaden mellan den individuella och den kollektiva aktören är att i det förstnämnda
fallet äger processerna förstår, kan och vill rum i huvudet på aktören, medan i det senare fallet
tillkommer ytterligare en process, nämligen att formulera den kollektiva ståndpunkten. Denna
process sker utanför den individuella aktörens huvud, genom interaktion med andra i organisationen
ingående aktörer, ofta genom någon form av förhandling. Mer än så bör inte ett
organisationsbegrepp låsas, ty om det ska vara instrumentellt så måste det vara öppet. Preciseringar
av organisationsbegreppet får istället ske i anknytning till det konkreta studieobjektet (Lundquist
1984:6).
Inom flertalet ansatser till det vetenskapliga studiet av IR betraktas staterna, de viktigaste
aktörerna då de sätter ramarna för alla andra aktörer på den internationella arenan, som enhetliga
aktörer. Detta förhållningssätt kan till äventyrs fungera när det gäller att förstå övergripande mönster
och tendenser i det internationella systemet, såsom framväxten av ett bipolärt spänningsförhållande
under kalla kriget. Men om ambitionen är att söka nå en djupare förståelse, eller att försöka förstå
specifika handlingar, är ett perspektiv där aktörerna behandlas som ontologiskt primitiva
analysenheter djupt otillräckligt. Visserligen sätter de egenskaper som brukar tillskrivas det
internationella samhället, såsom maktförhållanden (polaritet), beslutsformer (governance) och
förekomsten av regler och institutioner (som kan skänka legitimitet), vissa begränsningar för vad
stater kan göra och inte göra då de utövar sin utrikespolitik. Men det finns ingen naturlig
lagbundenhet i detta. Det finns, enligt Jakob Gustavsson (2006:256), gott om historiska exempel då
stater agerat annorlunda, för att inte säga tvärtemot, än vad en strukturell analys av situationen
påbjuder. För att förklara hur stater agerar måste således forskaren studera hur beslut om
utrikespolitik faktiskt fattas. Annorlunda uttryckt, myten om att alla stater agerar efter samma
rationalitet måste frångås. Staten måste som analysenhet öppnas upp och studeras inifrån. Hänsyn
måste tas till interna hur de aktörer som fattar avgörande utrikespolitiska beslut förstår en viss
situation, vad de utifrån denna tolkning vill åstadkomma samt förutsättningarna för att kunna
åstadkomma det som önskas. Dessutom måste hänsyn tas till olika typer av beslutsprocesser då
staten är en kollektiv aktör.
Staternas intresse kan inte kokas ned till att förstås som en strävan efter makt. Stater har andra
intressen, såsom säkerhet (i vid mening), välfärd och ideologi. Utöver detta kan även andra
målsättningar, såsom miljömål och biståndsmål, identifieras.
För att realisera sina målsättningar har staterna flera olika verktyg att tillgå. De vanligaste
verktygen är: propaganda, diplomati, ekonomiska medel och militära medel. Verktygen kan användas
var för sig eller i olika kombinationer (Gustavsson 2006:260).
Då det gäller att förstå staten som utrikespolitisk beslutsfattare finns ett antal olika modeller att
tillgå. Det finns sålunda teorier vilka betonar byråkratins roll i beslutsprocessen (Allison & Zelikow
1999), socialpsykologiska effekter i mindre beslutsgrupper (Janis 1982) och systematiska
snedvridningar i beslutfattarnas perceptioner (Jervis 1976). Den minsta gemensamma nämnaren för
dessa teorier är att de samtliga är beroende av faktorer på systemnivån, exempelvis polaritet,
ordningsprinciper, alliansbildning, institutioner och normbildning i det internationella samhället och
legitimitet. Men, strukturella förhållanden kan inte ersätta aktörsanalyser om strävan är att försöka
förstå varför stater och andra aktörer gör som de gör när de agerar internationellt.
Av det ovan anförda följer att staters och andra aktörers identiteter och intressen måste förstås
som något som skapas och ges innebörd i samspel med andra stater (eller andra aktörer).
Utrikespolitiska beslutsfattare förstår dessutom materiella verkligheter på olika sätt. Detta
sammantaget innebär att staters identiteter, intressen och tillämpning av regler inte kan tas för givna
utan måste beaktas som sociala konstruktioner. Aktören som analysenhet måste göras ontologiskt
sofistikerad, det vill säga göras till en entitet som är möjlig att problematisera. Sociala verkligheter är
inte statiska, de är föränderliga och måste därför förstås kontextuellt, det vill säga betingade av en
specifik situation, karakteriserad av specifika strukturer (Baaz 2002:295ff).
Strukturer
Det är, skriver Lundquist (1984:2), lätt att intuitivt förstå innebörden av begreppet aktör, medan
strukturbegreppet inte är lika enkelt. Således infinner sig en både enkel och samtidigt mycket
komplicerad fråga, nämligen: Vad är en samhällsstruktur?
När Émile Durkheim introducerade sociologi som en egen vetenskaplig disciplin i slutet av
1800-talet var det viktigt att visa att den representerade något nytt och annorlunda jämfört med andra
redan befintliga akademiska discipliner, exempelvis statsvetenskap och nationalekonomi. Typiskt för
sociologin var, enligt Durkheim, att den fokuserade samhällets synkrona och kollektiva aspekter.
Syftet med den nya disciplinen var att studera olika samhällens struktur, förstått som någon form av
mönster med viss varaktighet. Samhällen skulle studeras som helheter. Samhällen var inte
reducerbara till de i samhället ingående delarna (se Durkheim 1964, 1966).
Utgångspunkten för Lundquists förståelse av strukturbegreppet är att betrakta det som ett
mönster med viss varaktighet i relationen mellan aktörer. Av detta följer att strukturer är mer eller mindre
permanenta, men inte oföränderliga. Denna utgångspunkt är emellertid otillräcklig fortsätter han och
pläderar för att vi också måste beakta strukturer i ett tidsperspektiv, som processer. För att detta ska
vara möjligt krävs en utvecklingsteori vilken behandlar faktorer som historiens riktning och puls.
Med hjälp av utvecklingsteorin kan vi förutsäga eller åtminstone få idéer om åt vilket håll
samhällsutvecklingen är på väg. Ergo, det är omöjligt att förstå strukturer utan att förstå processer
och för att förstå dessa krävs en utvecklingsteori (Lundquist 1984:3).
Om vi utgår från detta har vi en rimlig utgångspunkt för att elaborera ett ganska, åtminstone
intuitivt, svårfångat begrepp. Lundquist utvecklar sitt resonemang och delar upp strukturbegreppet i
kategorierna form och innehåll. Det förra begreppet delas i sin tur in i två underkategorier,
beteendestrukturer (det vill säga resultatet av mängder av människors individuella och kollektiva
handlande bestämt av en given struktur) och idéstrukturer (det vill säga mönster som bildas av
människors normer och verklighetsuppfattningar). Idéstrukturerna påverkar (eller legitimerar)
beteendestrukturerna och beteendestrukturerna, i sin tur, markerar gränser för (genomförbara) idéer
(Lundquist 1984:4).
Varje idé- och beteendestruktur har ett innehåll. Innehållsdimensionen kan analytiskt brytas
ned till tre dimensioner: (i) politisk struktur, som omfattar den auktoritativa fördelningen av värden
för ett samhälle; (ii) ekonomisk struktur, som avser produktionen och distributionen av varor och
tjänster; samt (iii) social struktur, som i detta sammanhang blir en residual omfattande alla övriga
familje- och kulturmönster (Lundquist 1984:4). Till denna vidareutveckling av strukturbegreppet är
jag mer tveksam. Även om Lundquist inte medvetet strävar efter att reifiera strukturbegreppet
upplever jag det som att detta dessvärre blir resultatet. Problemet blir inte mindre, vilket antytts ovan,
av att vad som utgör aktör och struktur flyter. Vad som i det ena fallet är en aktör, exempelvis en
stat, kan i ett annat fall vara en struktur.
Svårigheten, ontologiskt sett, med strukturbegreppet är att strukturer är fenomen som inte
direkt kan observeras. De är (empiriskt) abstrakta analysenheter. Lösningen ligger inte, enligt mitt
förmenande, i att reifiera dem. Istället bör vi acceptera dem som just abstrakta analysenheter. Detta
behöver nämligen inte vara ett problem, tvärtom. De flesta vetenskapsmän tar för givet det empiriskt
icke-observerbara fenomenet gravitation. Gravitation existerar som någon form av virtuellt fenomen,
närvarande endast som en möjlighet. Isaac Newton var den som först formulerade fenomenet i
termer av en fysisk lag (som säger att två kroppar dras mot varandra med en kraft som är
proportionell mot kropparnas massor och omvänt proportionell mot kvadraten på avståndet mellan
dem). Newton såg något slags fenomen i världen och använde sitt intellekt för att förklara detta, med
hjälp av en fysisk lag. Denna lag var bestämmande för vår världsbild ram till början av 1900-talet, då
Albert Einstein institutionaliserade den fysiska strukturen på ett annat sätt genom sin relativitetsteori.
Precis på samma sätt bör vi tänka då det gäller samhällsstrukturer. De bör ses som virtuella fenomen,
närvarande endast som möjligheter eller intellektuella analytiska verktyg. Strukturer existerar inte
endast i huvudet hos aktören utan finns också i konkreta termer även om de är omöjliga att se; de är
sociala verkligheter, sociala konstruktioner (framvuxna ur samspel mellan aktörer).
Strukturer består av institutioner, och därigenom av mönster av beteenden och idéer. De är
resultatet av tidigare och nuvarande aktörers handlingar. Varje ny generation endera upprätthåller
eller förändrar befintliga strukturer. Parallellt med att strukturer står för någon form av kontinuitet så
(re)produceras de kontinuerligt av tänkande, kännande och samspelande aktörer.
Om fokus är det internationella samhället blir den mest överordnade strukturen den
internationella ordningen, eller ännu mer inkluderande, världsordningen (i vad som följer kommer
endast det senare begreppet att användas). Om vi återvänder till ES drar vi oss till minnes att
perspektivet fokuserade just begreppet världsordning, vilket kan betraktas som ett för alla mänskliga
samhällen generellt politiskt problem. Men, har begreppet världsordning verkligen någon
vetenskaplig relevans eller är det bara ett politiskt slagord? Inledningsvis kan konstateras att
begreppet ordning har använts i mycket olika sammanhang. Det var sålunda aktuellt i debatten om
en ny internationell ekonomisk ordning i mitten av 1970-talet. De aktualiserades på nytt i början av
1990-talet, i samand med Gulfkriget, då dåvarande president George W. Bush myntade begreppet
”ny världsordning”. Den minsta gemensamma nämnaren i dessa båda, i övrigt väldigt olika, fall var
att de gav uttryck för sedermera grusade förhoppningar. Det är således viktigt att skilja mellan
önskvärda och möjliga världsordningar. Begreppet kan alltså vara både normativt och empiriskt,
utopiskt och realistiskt (Hettne 2003:17).
Om fokus är fenomenet världsordning som en faktiskt existerande struktur krävs att det
specificeras. En möjlig definition kan baseras på de tre dimensionerna: polaritet, beslutsform och
legitimitet. Polariteten, förstådd i termer av hur den materiella makten är fördelad, kan vara unipolär,
bipolär eller multipolär. Efter andra världskriget omvandlades det tidigare multipolära systemet
(bestående flera stormakter som balanserade varandra) till en bipolär ordning, vars stabilitet vilade på
USA:s och Sovjetunionens förmåga till ömsesidig förintelse (terrorbalans). Efter Sovjetunionens fall i
början av 1990-talet förelåg ånyo tendenser mot en mer multipolär ordning, samtidigt som USA (den
enda kvarvarande supermakten) så småningom valde att gradvis slå in på en alltmer unilateral linje,
det vill säga skapandet och befästandet av en unipolär ordning – en Pax Americana, eller ett
amerikanskt imperium (Baaz 2006:21; Buzan 2004b:31ff; Hettne 2003:17).
Beslutsformen (på eng. governance) vilken ska skiljas från polariteten, kan vara unilateral, bilateral,
plurilateral (med regional som ett specialfall) eller multilateral. Dessa begrepp åsyftar alla formen för
beslutsfattande och styrning i världsordningen. Dagens FN tänks ofta på som en multilateral (där alla
är med) ordning. Men i praktiken är den plurilateral, då FN kontrolleras av de fem stormakter som
vann andra världskriget (se FN-stadgan 1945, Art. 24, 25 och 27). Med en plurilateral ordning avses
således en form för beslutsfattande där flera men inte alla aktörer finns representerade. Det föreligger
någon form av begränsning för deltagande; en variant av denna beslutsform är den regionala, där
begränsningen är geografiskt betingad och därmed rumsligt begränsad. Med multilateral beslutsform
avses en form där potentiellt alla aktörer, om de accepterar existerande regler, kan vara med.
Unilateral beslutsform avser enskilt beslutsfattande och bilateralt det som föreligger i en relation
mellan två aktörer (Hettne 1993:18).
Legitimiteten, kan variera från strikt internationellrättslig legalitet och mer eller mindre moraliskt
(multilaterala eller plurilaterala) rättfärdiga aktioner till unilaterala ingrepp och det nationella intressets
fullständiga dominans (Clark 2005:19).
Om begreppet världsordning operationaliseras på detta sätt kan det fungera som ett analytiskt
verktyg med vars hjälp vi kan förstå den rådande världsordningen, men också tidigare
världsordningar. Det fungerar också som en utgångspunkt för disciplinerad spekulation om framtida
världsordningar (jfr Rothstein 1994). En förändring i någon av dimensionerna innebär en förändring
av världsordningen. Men för att få ett mer komplett modellbygge och därmed förutsättningar för en
fördjupad förståelse krävs inte bara en integration av den tidigare diskuterade aktörskomponenten
med det strukturella planet utan också en elaborering av analysenheten institution(er).
Institutioner
I syfte att reducera aktörer till strukturer och strukturer till aktörer krävs, vilket antytts ovan, att vi
(åter)inför en tredje analysenhet i den strukturella modellen, nämligen institutioner. Utgångspunkten
för nedanstående resonemang är att aktörer på ett eller annat sätt påverkas av olika regler, såväl
formella regler (det vill säga sådana som är medvetet skapade, såsom lagar och traktat) som
informella regler (såsom sedvänja och uppförandekoder). Med detta förstås att allt mänskligt
beteende – med undantag av rena reflexer och annat icke medvetet handlande – blir begripligt först
om det förstås mot bakgrund av regler, eller regelsamlingar, vilka ger mening till handlandet. Sålunda
måste inte bara aktören i fråga relatera till regler när ett val görs, utan för att förstå valet måste
forskaren som analyserar handlingen som följer av valet, för att förstå handlingen, relatera till samma
regler eller regelsamlingar. Med andra ord, regler är inte bara riktlinjer för handlande, utan också
medlet som möjliggör för aktörer att uppnå målsättningar, dela meningssammanhang, kommunicera
med varandra samt rättfärdiga och kritisera handlingar (Kratochvil 1989:11).
En regel är, skriver Nicholas Onuf (1998:59), enkelt uttryckt, ett socialt konstruerat påstående
som ger aktörer en fingervisning om vad de ska eller bör göra. ”The ’what’ in question is a standard
for people’s conduct in situations that we can identify as being alike, and can expect to encounter.
The ’should’ tells us to match our conduct to that standard.” Han fortsätter: ”[a]ll the ways in which
people deal with rules – whether we follow the rules or break them, whether we make the rules,
change them, or get rid of them – may be called practices.”
Bland mycket annat definierar regler vem som kan agera i ett samhälle och vem som inte kan
göra det. Annorlunda uttryckt, alla aktörer kan inte agera i alla situationer, utan endast om samhället,
genom befintliga regler, möjliggör ett deltagande (Onuf 1998:59; jfr Lundquist 1984, 1987). Regler
och därtill relaterad praxis utgör ett stabilt, men inte oföränderligt mönster vilket passar vissa aktörer
inom ett specifikt sakfrågeområde. Dessa begränsade sakfrågeområden, omgärdade av regler och
praxis är det samma som institutioner eller regimer. Flera institutioner tillsammans formar en
struktur, det vill säga ett storskaligt, socialt konstruerat arrangemang. Den globala strukturen – det
vill säga det internationella samhällets struktur – är således att förstå som ett aggregerat socialt
arrangemang, bestående av alla existerande (globala) institutioner (se Onuf 1998:61ff). ”A structure is
what actors, or observers, [‘see’], while institutions are what agents act within.” Aktörer kan påverkas
av strukturer, men om de kan, och i förlängningen, när de reagerar på denna påverkan,
institutionaliserar de strukturen genom att relatera till regler som har med den aktuella situationen att
göra (Onuf 1998:62).
Regimer för olika sakfrågor, såsom fred och säkerhet (inklusive terrorism och
kärnvapenbegränsning), mänskliga rättigheter, ekonomi och handel, miljö, fattigdom och utveckling,
oavsett om de är bilaterala, regionala eller globala utgör kärnan i det nätverk av regler och normer
som reglerar dagens internationella relationer. På senare tid har olika forskare fångat detta fenomen
med begreppet ”global governance”. Sammanfattningsvis, internationella institutioner är familjer av
regler. Nicholas Onuf (1998:70) skriver om dem på följande sätt:
Principles and procedures anchor the two ends of a spectrum possibilities distinguishable by how general they are
in content. Rules and norms are distinguishable by how formal they are, norms being sufficiently informal in that
observers are not always sure that they are rules until they see how other agents respond to them. International
regimes differ in size. They have rules that work in different ways (assertive-, directive-, and commitment rules) in
different proportions. Additionally, regimes differ in the extent to which they have rules backing up other rules.
Institutions differ in exactly the same ways. They are made up of rules that vary, not just in generality and
formality but also in number and arrangement. (Onuf 1998:70)
Med detta är diskussionen om den kontextuella modellens komponenter slutförd. Vad som närmast
står i tur att göra är att knyta samman dem och på ett mer systematiskt vis redogöra för relationerna
mellan dem.
Relationerna mellan aktörer, strukturer och institutioner
Syftet med detta avsnitt är att länka samman de tre analysenheterna som diskuterats ovan till en
sammanhängande modell och redogöra för hur de hänger samman och påverkar varandra.
Utgångspunkten för denna förbindelseteori är, som antytts ovan, att: Society is a human product. Society is
an objective reality. Man is a social product. Processen pågår hela tiden. Schematiskt och mer i detalj kan
den beskrivas på följande sätt: Aktörer skapar regler – regler formerar institutioner – institutioner formar
struktur(er) – struktur(er) formar samhälle(n) – samhället påverkar aktörer och avgör ytterst vem som kan agera
respektive inte agera – aktörer interagerar, informerade och socialiserade av befintliga institutioner och upprätthåller
därmed eller skapar nya regler.
Under processens gång påverkar strukturer och institutioner aktörernas motiv och val. Dessa
val, i sin tur, i en interaktionsprocess med andra aktörer, upprätthåller eller förändrar institutioner
och därmed strukturen. Å ena sidan har aktörerna ett visst mått av autonomi i förhållande till
strukturen och institutionerna, bland annat då de kan distansera sig från, reflektera över, påverka och
förändra dem. Å andra sidan har strukturen och institutionerna ett visst mått av autonomi i
förhållande till aktörerna då strukturer i allmänhet och institutioner i synnerhet är svåra att tränga
igenom, kontrollera och förändra (Lundquist 1987:46f).
Strukturer, det vill säga det som aktörerna ser, inte bara definierar vad aktörerna kan och inte
kan göra på kort sikt, de bestämmer också det relativa värdet på olika aktörsegenskaper. Med andra
ord, strukturen kommer att ”behandla” olika aktörer olika. Strukturen uppmuntrar vissa egenskaper,
medan den missgynnar andra. Strukturer kan således både fungera tillåtande och begränsande.
Aktörer skapar, mer eller mindre medvetet, i interaktion med andra aktörer regler, institutioner
och strukturer. Processen pågår kontinuerligt. Men hur påverkar dessa regler, institutioner aktörerna
och hur går denna påverkan till? Strukturer är vad aktörerna ser medan institutioner utgör det ramverk inom
vilket de agerar. Aktörer påverkas strukturellt, men om, och i så fall när, de reagerar, institutionaliserar
de strukturen genom att applicera gångbara regler för den aktuella situationen. Strukturen påverkar
aktörens mål och alternativa handlingsstrategier, taktik och utfall i interaktionen med andra aktörer,
vilket, i tur, påverkar strukturen och framtida interaktioner.
Strukturellt sett är vissa handlingar möjliga, medan andra inte är det. Men, strukturer kan
förändras, de är inte fixa. Dock kan inte strukturer förändras hur som helst och inte utan olika grader
av ansträngning. De kan inte heller förändras av vem som helst. Och även om de i vissa fall kan
förändras, sker inte förändringen omedelbart; förskjutningar i tid är huvudregeln.
Huruvida en aktör är medveten eller inte avseende det strukturella inflytandet eller inte, spelar
liten roll. Medvetenhet om strukturella begränsningar kan däremot möjligen få aktören att välja
alternativa strategier och/eller arenor.
Om det är strukturellt möjligt för en aktör att handla, kommer, som sagts tidigare, aktören att
institutionalisera strukturen genom applikation av regler. Hur påverkar då dessa aktören? Analytiskt
är det möjligt att särskilja två påverkansflöden, nämligen socialisation (en process genom vilken
aktörer, ofta indirekt och omdevetet, via kontakt med andra aktörer, införlivar samhällets regler,
normer och kultur) och information (en medveten och direkt process genom vilken aktören inhämtar
vad det är ”som gäller” i en viss situation).
Flödet socialisation formar aktörens förståelse och vilja och påverkar därigenom aktörens val,
det vill säga grunden för handlandet (Lundquist 1987:48). Flödet information, som är mer explicit än
flödet socialisation, påverkar vad aktören kan och ger aktören kännedom (genom tolkning) om vilka
regler som är applicerbara i en viss situation. Om aktörens uppfattning om vad som är möjligt och
inte möjligt påverkas, påverkas troligen i förlängningen också vad aktören förstår och vill. Om
aktören tolkar verkligheten på ett nytt sätt uppfattas eventuellt vad andra aktörer vill på ett annat sätt
än tidigare. Detta kan, i sin tur, leda till en (om)prövning av tidigare gjorda tolkningar/bedömningar
och därigenom öppna för nya val och ett nytt beteende. Flödet information är, som antytts ovan,
mer direkt än flödet socialisation. Flödet information indikerar i högre grad aktivitet och
medvetenhet hos aktören. De båda flödena kan, i vissa fall, motsäga varandra. Sålunda kan en aktör,
å ena sidan, sträva efter att bryta sådant som socialisationen för med sig, och, å andra sidan, på grund
av socialisation förneka information. Båda fallen är möjliga. Teoretiskt sett är, som vi minns, aktörer
aldrig bundna att agera på ett visst sätt, de kan alltid välja att agera annorlunda.
(Inter)aktion som förändrar institutioner och därigenom strukturer leder till nytt innehåll i de
flöden som påverkar aktörerna, vilket, i sin tur, leder till nya aktiviteter som formar nya regler, nya
institutioner och nya strukturer. Val och beteenden i en given situation påverkar
future decisions not only by their effect on the history of the event, but also by the precedents which they set and the
changes which they make in the way decision makers in the future will see, interpret and respond to event. (Vickers
1968:15)
Återstår att diskutera gör tidsaspekten på ovanstående. De tre flödena, tillåtelse/begränsning,
socialisation och information, påverkar inte aktörerna samtidigt. Det första flödet påverkar aktören
direkt och avgör huruvida aktören är en aktör för den aktuella situationen. Detta kan vara synligt
men också osynligt för aktören. De båda andra flödena påverkar aktören i ett senare skede, när
aktören har börjat institutionalisera strukturen. Troligen förhåller det sig också som så att flödet
information, i tid, kommer före flödet socialisation. Information behöver sannolikt passera genom
färre mentala lager innan den får effekt (Lundquist 1987:50). Strukturer och institutioner påverkar
inte aktivt de olika flödena; de aktiveras genom aktörens medvetenhet.
Avslutning
En världsordning ändras långsamt till följd av påverkan av aktörers politiska handlingar (såsom
avregleringen av finansmarknaderna), mellanstatliga överenskommelser (exempelvis FN:s
miljöprogram, UNEP, 1972), kontradiskurser (till exempel den för tillfället växande och allt mer
ljudliga anti-globaliseringsrörelsen) och andra sociala aktiviteter (se Abrahamsson 2003; Nyberg
2002). Begreppet världsordning sammanfattar således det formella och informella regelsystem vilket
bidrar till att ge en viss stabilitet och förutsägbarhet inom världspolitiken trots att det saknas en
överordnad och odiskutabel auktoritet i det internationella samhället. Regelsystemet inkluderar
traditionell folkrätt (mellan stater), främst återgiven i FN-stadgan (1945) men också internationell rätt i
vidare mening, exempelvis regelsystemet för internationell handel, samlat främst under
Världshandelsorganisationen (WTO). Utöver detta ingår, mer eller mindre formaliserade,
internationella regimer samt den framväxande privata handelsrätten (lex mercatoria) och exempelvis
multinationella företags självreglering avseende socialt ansvar (global compact).
Denna globala styrning (global governance) bygger på att flera olika aktörer, på olika nivåer, är
aktiva i världssamhället (se t.ex. Diehl 2001; Duffield 2001; Held & McGrew 2003; Kennedy,
Messner & Nuscheler 2002; Rittberger 2001). Den förstås bäst som en regim av regimer, eller en
institution av institutioner; det vill säga något mindre ambitiöst än en världsregering men något mer
ambitiöst än endast ett bellum omnium contra omnes. Komplexet av regimer är ständigt växande och det
omfattar såväl stater, internationella organisationer, transnationella nätverk som andra aktörer (såväl
statliga som icke-statliga), vilka på olika sätt och med olika genomslag verkar för att befrämja, reglera
och intervenera i angelägenheter som rör mänskligheten (som helhet).
Den globala styrningen sker på flera nivåer, överstatligt, regionalt, transnationellt och inom
staten. Inklämd mellan dessa nivåer återfinns nationalstaten. Den är polyarkisk (då det saknas någon
självklar hierarki), strukturellt komplex (den består av flera olika aktörer och nätverk) och geografiskt
skiftande (olika sakfrågor är olika viktiga, vid olika tillfällen, på olika ställen i världen).
För att förstå dagens världsordning, men också tidigare samt möjliga framtida världsordningar
krävs att hänsyn tas inte bara till den internationella strukturen utan också till olika institutioner eller
regimer och olika (internationella) aktörer, samt hur dessa analysenheter samverkar och påverkar
varandra Det krävs en kontextuell modell (se t.ex. Baaz 2006, 2007, 2007/2008; jfr Rothstein 1988).
Referenser
Abrahamsson, Hans, 2003. Det Gyllene Tillfället: Teori och Strategi för Global Rättvisa. Leopard:
Stockholm.
Adler, Emanuel, 1997. ”Seizing the Middle Ground: Constructivism in World Politics”, European
Journal of International Relations, vol. 3, nr 3, s. 319-363.
Allison, Graham T. & Zelikow, Philip, 1999. Essence of Decision: Explaining the Cuban Missile Crisis.
Boston: Addison Wesley Longman.
Ashley, Richard K. & Walker, R. B. J., 1990a. ”Speaking the Language of Exile: Dissident Thought in
International Studies”, International Studies Quarterly, vol. 34, nr 3, s. 259-268.
Ashley, Richard K. & Walker, R. B. J., 1990b. ”Reading Dissidence/Writing the Discipline: Crisis
and Question in International Studies”, International Studies Quarterly, vol. 34, nr 3, s. 347-416.
Baaz, Mikael, 1999a. ”Meta-theoretical Foundations for the Study of International Relations from the
Perspective of the New Political Economy of Development”, Journal of International Relations and
Development, vol. 4, nr 2, s. 461-471.
Baaz, Mikael, 1999b. ”Some Ontological Remarks on the Study of Global Social Relations from the
Perspective of International Political Economy of Development”, i Schulz, Michael, (red.), Peace
and Development: Their Interrelationship in the Global System: An Inventory of Peace and Development Research
at Padrigu. Göteborg: Padrigu Papers.
Baaz, Mikael, 2002. A Meta-theoretical Foundation for the Study of International Relations in a Global Era: A
Social Constructivist Approach. Göteborg: Padrigu Papers.
Baaz, Mikael, 2006. The World Order and the Changing View on Violence as a Legal/Legitimate Means in
International Relations. Göteborg: CERGU. Skrift nr 19.
Baaz, Mikael, 2007. ”Americans were from Venus and Europeans from Mars: Trading Places in
International Relations”, i Cramér, Per & Lindahl, Rutger, (red.), Forskning om Europafrågor vid
Göteborgs universitet 2006. Göteborg: CERGU. Skrift nr 20.
Baaz, Mikael, 2007/2008, kommande. ”Human Rights or Human Wrongs? Towards a ’Thin’
Universal Code of Human Rights for the Twenty-first Century”, Juridisk Tidskrift.
Baylis, John & Smith, Steve, (red.) 2005. The Globalization of World Politics: An Introduction to International
Relations. Oxford: Oxford University Press, tredje utgåvan.
Berger, Peter & Luckmann, Thomas 1991. The Social Construction of Reality: A Treatise in the Sociology of
Knowledge. London: Penguin Books.
Bhaskar, Roy, 1979. The Possibility of Naturalism. Atlantic Highlands: Humanities Press.
Bull, Hedley, 1966. ”The Grotian Conception of International Society”, i Butterfield, Herbert &
Wight, Martin, (red.), Diplomatic Investigations. London: Allen and Unwin.
Bull, Hedley, 1969. “International Theory: The Case for a Classical Approach”, i Knorr, Klaus &
Rosenau, James N., (red.), Contending Approaches to International Politics. Princeton: Princeton
University Press.
Bull, Hedley, 1972. “The Theory of International Politics, 1919-1969”, i Brian Porter (red.): The
Aberystwyth Papers: International Politics 1919-1969. Oxford: Oxford University Press.
Bull, Hedley, 1976. “Martin Wight and the Theory of International Relations. The Second Martin
Wight Memorial Lecture”, British Journal of International Studies, vol. 2, nr 2.
Bull, Hedley, 1984. “The Emergence of a Universal International Society”, i Bull, Hedley & Watson,
Adam, (red.), The Expansion of International Society. Oxford: Clarendon Press.
Bull, Hedley, 1995. The Anarchical Society: A Study of Order in World Politics. London: MacMillan, andra
upplagan.
Bull, Hedley & Watson, Adam, 1984. The Expansion of International Society. Oxford: Clarendon Press.
Buzan, Barry, 1993. “From International System to International Society: Structural Realism and
Regime Theory meets the English School”, International Organization, vol. 74, nr 3, s. 327-352.
Buzan, Barry, 2004a. From International Society to World Society? English School and the Social Structure of
Globalisation. Cambridge: Cambridge University Press.
Buzan, Barry, 2004b. The United States and the Great Powers: World Politics in the Twenty-First Century.
Cambridge: Polity Press.
Cassese, Antonio, 2001. International Law. Oxford: Oxford University Press.
Clark, Ian, 2005. Legitimacy in International Society. Oxford: Oxford University Press.
Craib, Ian, 1992. Modern Social Theory: From Parsons to Habermas. Hertfordshire: Harvester Wheatsheaf.
Dessler, David, 1989. “What is at Stake in the Agent–Structure Debate?”, International Organization
1989), vol. 43, nr 3, s. 441-473.
Diehl, Paul F. (red.), 2001. The Politics of Global Governance: International Organizations in an Interdependent
World. Boulder: Lynne Rienner Publishers.
Duffield, Mark, 2001. Global Governance and the New Wars. London: Zed Books.
Durkheim, Émile, 1964. The Division of Labor in Society. New York: Free Press.
Durkheim, Émile, 1966. The Rules of Sociological Method. New York: Free Press.
Eriksson, Johan, 2006. “Konstruktivism”, i Gustavsson, Jakob & Tallberg, Jonas, (red.), Internationella
relationer. Lund: Studentlitteratur.
Ferguson, Yale H., & Mansbach, Richard W., 1991. “Between Celebration and Despair: Constructive
Suggestions for Future International Theory”, International Studies Quarterly, vol. 35, s. 363-386.
Giddens, Anthony, 1979. Central Problem in Social Theory: Action, Structure and Contradiction in Social
Analysis. London: MacMilllan.
Giddens, Anthony, 1981. A Contemporary Critique of Historical Materialism. Berkeley: University of
California Press.
Giddens, Anthony, 1984. The Constitution of Society. Cambridge: Polity Press.
Giddens, Anthony, 1990. The Consequences of Modernity: Self and Society in the Late Modern Age.
Cambridge: Polity Press.
Giddens, Anthony, 1997. Sociology. Cambridge: Polity Press, tredje utgåvan.
Gong, Gerrit W., 1984. The Standard of “Civilisation” in International Society. Oxford: Clarendon Press.
Gustavsson, Jakob, 2006. “Utrikespolitiskt beslutsfattande”, i Gustavsson, Jakob & Tallberg, Jonas,
(red.), Internationella relationer. Lund: Studentlitteratur.
Gustavsson, Jakob & Tallberg, Jonas (red.), 2006. Internationella relationer. Lund: Studentlitteratur.
Haas, Ernst B., 1983. “Words Can Hurt; or Who Said What to Whom About Regimes”, i Krasner,
Stephen D., (red.), International Regimes. London: Cornell University Press.
Held, David & McGrew, Anthony, 2003. “Introduction”, i Held, David & McGrew, Anthony, (red.),
Governing Globalization: Power, Authority and Global Governance. Polity Press: Cambridge.
Hettne, Björn, 2003. Från Pax Romana till Pax Americana: Europa och världsordningen. Stockholm:
Santérus förlag.
Holsti, Kal J., 1985. The Dividing Discipline: Hegemony and Diversity in International Theory. Boston: Allen
and Unwin.
Jackson, Robert H., 2001. “The Evolution of International Society”, i Baylis, John & Smith, Steve,
(red.), The Globalization of World Politics: An Introduction to International Relations. Oxford: Oxford
University Press, andra utgåvan.
Jackson, Robert & Sørensen, Georg, 2007. Introduction to International Relations: Theories and Approaches.
Oxford: Oxford University Press.
Janis, Irving, 1982. Groupthink: Psychological Studies of Policy Decisions and Fiascoes. Boston: Houghton
Mifflin.
Jervis, Robert, 1976. Perception and Misperception in International Relations. Princeton: Princeton
University Press.
Kennedy, Paul, Messner, Dirk & Nuscheler, Franz (red.), 2002. Global Trends and Global Governance.
London: Pluto Press.
Krasner, Stephen D., 1983. “Structural Causes and Regime Consequences: Regimes as Intervening
Variables”, i Krasner, Stephen D., (red.), International Regimes. London: Cornell University Press.
Kratochvil, Friedrich V., 1989. Rules, Norms and Decisions: On the Condition of Practical and Legal Reasoning
in International Relations and Domestic Affairs. Cambridge: Cambridge University Press.
Linklater, Andrew & Suganami, Hidemi, 2006. The English School of International Relations: A
Contemporary Reassessment. Cambridge: Cambridge University Press.
Lukes, Steven, 1977. Essays in Social Theory. New York: Columbia University Press.
Lundquist, Lennart, 1984. “Aktörer och strukturer”, Statsvetenskaplig tidskrift, nr 1, s. 1-23.
Lundquist, Lennart, 1987. Implementation Steering: An Actor–Structure Approach. Bromley och Lund:
Studentlitteratur och Chartwell-Bratt.
Lundquist, Lennart, 1991. Förvaltning och Demokrati. Stockholm: Nordstedts.
Lundquist, Lennart, 1993. Det vetenskapliga studiet av politik. Lund: Studentlitteratur.
Lundquist, Lennart, 1997. “Om att introducera statsvetenskapen”, Statsvetenskaplig tidskrift, nr 3, s.
297-303.
Lundquist, Lennart, 1998. Demokratins väktare. Lund: Studentlitteratur.
Lundquist, Lennart, 2001. Medborgardemokration och eliterna. Lund: Studentlitteratur.
Nyberg, Mikael, 2002. kapitalet.se. Myten om det postindustriella paradiset. Stockholm: Ordfront.
Onuf, Nicholas G., 1989. World of Our making: Rules and Rule in Social Theory and International Relations.
Columbia: University of South Carolina Press.
Onuf, Nicholas, 1998. “Constructivism: A User’s Manual”, i Kubálková, Vedulka, Onuf, Nicholas &
Kowert, Paul, (red.), International Relations in a Constructed World. New York: M. E. Sharpe.
Peirce, Charles S., 1955. Philosophical Writings, redigerad av Justus Buchler. New York: Dover.
Rittberger, Volker (red.), 2001. Global Governance and the United Nations System. Tokyo: The United
Nations University Press.
Rothstein, Bo, 1988. “Aktör-strukturansatsen: Ett metodiskt dilemma”, Statsvetenskaplig tidskrift, nr 1,
s. 27-40.
Rothstein, Bo, 1994. Vad bör staten göra? Om Välfärdsstatens moraliska och politiska logik. Stockholm: SNS
Förlag.
Ruggie, John G., 1998. Constructing the World Polity: Essays on International Institutionalization. London:
Routledge.
Searle, John R., 1995. The Construction of Social Reality. New York: Free Press.
Smith, Steve, 2001. “Reflectivist and Constructivist Approaches”, i Baylis, John & Smith, Steve,
(red.), The Globalization of World Politics: An Introduction to International Relations. Oxford: Oxford
University Press, andra upplagan.
Smith, Steve & Owens, Patricia, 2005. “Alternative Approaches to International Theory”, i Baylis,
John & Smith, Steve, (red.), The Globalization of World Politics: An Introduction to International Relations.
Oxford: Oxford University Press, tredje upplagan.
Tönnies, Ferdinand, 2001. Community and Civil Society, redigerad av Jose Harris. Cambridge:
Cambridge University Press.
Watson, Adam,1984. “European International Society and its Expansion”, i Bull, Hedley &
Watson, Adam, (red.), The Expansion of International Society. Oxford: Oxford University Press.
Watson, Adam, 1987. ”Hedley Bull, State Systems and International Societies”, Review of International
Studies, vol. 13, s. 147-154.
Watson, Adam, 1992. The Evolution of International Society. London: Routledge.
Watson, Adam, 1997. The Limits of Independence: Relations Between States in the Modern World. New York:
Routledge.
Wendt, Alexander E., 1991. “Bridging the Theory/Metatheory Gap in International Relations”,
Review of International Studies, vol. 17, s. 383-392.
Wendt, Alexander, 1999. Social Theory of International Politics. Cambridge: Cambridge University Press.
Vickers, Geoffry, 1968. The Art of Judgement: A Study of Policy Making. London: Methuen.
Wæver, Ole, 1992. Introduktion til Studiet av International Politik. København: Forlaget Politiske Studier,
Institut for Statskundskap.
