LITEN ORDLISTA OM BERGSHANTERING (Enligt Norstedts Uppslagsbok) Anrikning Process för koncentration av de värdefulla beståndsdelarna i en malm eller ett mineral. Bergshantering Omfattar gruvdrift, malmens sovring och anrikning samt metallens eller mineralets framställning i ren form. Bergskollegium Centralt ämbetsverk 1637-1857, som handhade frågor rörande gruvdrift och bergsbruk och fram till 1828 även överdomstol i mål rörande bergverken. Bergslag Distrikt med privilegium på bergshantering. De uppkom på 1200-talet och ägde bestånd till 1859, då bergshanteringen blev fri. Bergslagen Gemensam benämning på den sammanhängande bergslagsbygden i västra och norra Västmanland, södra Dalarna och östra Värmland. Sedan medeltiden känd för stora malmfyndigheter. Dessa uppdelas i fosforfattiga (Stripa och Stråssa), på vilka baserar sig Bergslagens urgamla framställning av kvalitetsstål, och fosforrika (Grängesberg). Vidare finns betydande fyndigheter av sulfidmalmer, framför allt Falu gruva (svavelkis). Gruvbrytningen har sedan 1970-talet successivt avvecklats. Bergsman Innehavare av bergsmanshemman. Var till 1859, då bergshanteringen släpptes fri, skyldig att bedriva hyttebruk och använda sina skogar till kolning. Var i gengäld undantagen från hemmanens skyldighet att hålla en soldat. Numera även beteckningen för bergsfolk i allmänhet. Bergsmekanik Läran om de mekaniska anordningar för uppfordring, transport mm, som används i gruvdrift. Bessemerprocessen Metod för framställning av stål ur tackjärn genom förbränning av större delen av det kol, som tackjärnet innehåller. Det smälta tackjärnet tappas i en s k konverter i vars botten luft blåses in genom ett antal hål. När luften passerar smältan förbränns kolet och en del av föroreningarna. När kolhalten gått ned till önskat värde, avbryts luftblåsningen. Konvertern stjälps och stålet avtappas i formar, s k kokiller, där det får stelna till göt. Metoden uppfanns av britten Sir Henry Bessemer (1813-1898), men utformades praktiskt av svensken Göran Fredrik Göransson. Färskning Omvandling av tackjärn till smidbart järn, varvid halten av kol, kisel och mangan minskas genom oxidation. Till de mest kända färskningsprocesserna hör bessemermetoden och martinmetoden. Gjutjärn Till gjutjärn används olika former av tackjärn. Gjutjärn har hög kolhalt, ca 4 %, och ibland höga halter av kisel och mangan. Det är därför hårt och sprött. Gruvmätning I lag påbjuden kartläggning av varje underjordsgruva. Göt Block som erhålls då götstål får stelna i formar av gjutjärn, kokiller. Hytta Masugn eller smältugn med tillhörande byggnader. Härdfärskning Det äldsta sättet att framställa smidbart järn ur tackjärn. Färskningen försiggick i en härd med träkolsbränsle. De viktigaste metoderna var vallonsmide och lancashiresmide. Härdning Procedur för ökning av hårdheten hos stål, som innebär att det upphettas till 750800 grader varefter det avkyls i vatten eller olja. Järnbärarland Medeltida dansk och norsk benämning på mellan- och västra Dalarna Järnmalm Mineral som är så rika på järn att det är lönsamt att bryta dem för järnutvinning. De viktigaste är oxider, hyroxider, karbonater och silikat. Till oxiderna hör magnetit och hematit, till hydrooxiderna limonit, till karbonaten siderit och till silikaten charmosit. De lappländska malmfälten innehåller världens största magnetitfyndigheter. Under järnåldern och medeltiden spelade malmer av typen limonit och myrmalm en stor roll. Järntillverkning Då järnmalmen aldrig enbart utgörs av järnoxider utan är mer eller mindre uppblandad med främmande bergarter (gångarter) och ofta även med svavel- och fosforhaltiga ämnen, måste dessa frånskiljas. Närvaron av svavel gör järnet "rödbräckt" (det springer lätt sönder vid upphettning). Fosfor åter gör järnet "kallbräckt". Gångarterna avlägsnas delvis på mekanisk väg. Svavlet frånskils lättast genom malmens rostning (upphettning under lutfttillträde), varvid det förbrinner till svaveldioxid och bortgår i gasform. Fosfor avlägsnas först under förädlingens gång. Genom järnmalmens reduktion med kol i masugn erhålls tackjärn, vilket sedan utgör råämne för framställning av övriga kolfattigare järnsorter. Härvid minskar man tackjärnets kolhalt genom färskning (kolet oxideras eller förbränns). Kokill Tackjärnsform för gjutning av stål till göt för vidare bearbetning. Lancashiresmide Äldre färskningsmetod för framställninga av smidbart järn ur tackjärn. Metoden gav järn av hög renhet. Martinprocessen En av den franske metallurgen Pierrie Emile Martin (1824-1915) uppfunnen metod att i stor skala framställa mer kolfattigt smidesjärn och stål ur kolrikt tackjärn. Kolet avlägsnas ur järnet genom oxidation dels genom luft, dels genom smidesjärnskrot. Järnskrot är nämligen alltid mer eller mindre rostigt och då rost utgörs av järnoxid är skrotet således rätt syrerikt. Under processen oxiderar syret i järnoxiden kolet i tackjärnet, varav följden blir både att tackjärnet blir kolfattigt och smidesjärnskrotet åter användbart. Även järnmalm kan direkt användas i stället för skrot. För att oxidationen skall kunna ske, måste järnet och skrotet först smältas ned. Detta sker i en stor flamugn, martinugn, genom förbränning av gasformigt bränsle tillsammans med blästerluft, som får stryka direkt över smältan. Eftersom temperaturen måste vara mycket hög för att hålla även det kolfattiga järnet flytande, förvärms de brännbara gaserna såväl som blästerluften i regeneratorer. Martinprocessen är lätt att reglera och även under processens lopp kan man, om så behövs, genom tillsatser förändra smältans sammansättning. Vid varje smältning bearbetas 15-35 ton. Malm Mineral eller bergart med så stor tungmetallkoncentration att den är ekonomiskt brytvärd Metaller Grundämnen som kännetecknas av att de nästan helt speglar ljus utan att nämnvärt släppa igenom det, s k metallglans, och är goda ledare för elektricitet och värme (t ex guld, silver, koppar, bly, järn, zink, aluminium, tenn, nickel och kvicksilver). Dessa egenskaper beror på att metallen innehåller lättrörliga elektroner. Metallurgi Läran om metallers framställning ur malmerna och metallernas egenskaper. Smidesjärn (smidesstål) Stål med så låg kolhalt, i regel mindre än 2 % att det är smidbart. Stål Sammanfattande benämning på den mängd olika legeringar där järn är den viktigaste beståndsdelen. Beteckningen järn används numera endast om tackjärn och om det mjuka järn, som framställts enligt välljärnsmetoderna. Stål tilllverkas i en rad olika kvaliteter med ytterst skiftande egenskaper. En framträdande egenskap hos stål är dess härdbarhet. Denna beror i hög grad på stålets kolhalt. Välljärn Den degiga massa, som fås vid färskning av järn enligt äldre metoder (vallon- eller lancashiremetoden), ur vilken slaggen pressas ut genom bearbetning under en hammare. Vällning Sammanfogning genom smidning, valsning eller pressning av ståldelar, som uppvärmts till degig konsistens.