KRISTI FÖRKLARINGS ORTODOXA KYRKA
Birger Jarl sgatan 98,
Box 19 027, 104 32 Stockholm,
tel.
08-15 63 16
januari – april 2013
Julbudskap
från
Ärkebiskop Gabriel
Aktuellt
F. Vasilij Zenkovskij
Religiös fostran
inom familjen
(sista avsnitt)
Predikan
Metr. Athanasios
av Limassol
Vad ska man bära
fram till Gud
Vårt liv
Det andra
församlingsmötet
den 2 december
Vismännens gåvor , början av 1600-talet.
Kristi Förklarings ortodoxa församling
grundades år 1617. Församlingen ingår i
det Ryska Ortodoxa Ärkestiftet i
Västeuropa, vars administrativa centrum,
Ärkebiskop, Stiftsstyrelse och Teologiska
institut Saint-Serge finns i Paris. Sedan år
1931 är stiftet upptaget i det Ekumeniska
Patriarkatet i Konstantinopel.
Nuvarande Kristi Förklarings ortodoxa
kyrka invigdes år 1907 och är förklarad för
byggnadsminne.
Ryska Ortodoxa Kyrkan - Kristi
Förklarings ortodoxa församling är ett i
Sverige registrerat trossamfund. Se vår
hemsida www.ryskaortodoxakyrkan.se
Kristi Förklarings ortodoxa kyrkas
församlingsblad sänds gratis till
församlingens medlemmar, vilka erlagt
församlingsavgiften 1200:-/år. Övriga som
önskar få församlingsbladet bidrar till
kostnaderna genom insättning på
församlingens postgiro 15 77 95-6
KRISTI FÖRKLARINGS ORTODOXA KYRKA
januari - april 2013
Julbudskap 2012 från Ärkebiskop
Gabriel
"Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett
nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba"
(Luk. 2:12)
Kära Bröder och Systrar,
Jag är glad att denna dag önska er en God Helg vid vår
Frälsares Födelse. Som vid alla stora helger är det ett viktigt ögonblick vi upplever idag.
Nu kommer Herren till oss klädd i fattigdom. Han valde för sin födelse en ringa by i en
okänd trakt och Han föddes av en fattig jungfru. Han, universums Skapare, Gudarnas
Gud, den Allsmäktige, godtog att manifesteras inför människornas ögon på en plats där
herdarna sökte skydd med sin hjord: en enkel grotta. Det var där som Maria efter att inte
ha mottagits någon annanstans födde konungarnas Konung, herrarnas Herre.
"Idag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren." (Luk. 2:11)
"Herren är Gud och han gav oss ljus" (Psalt. 119:27), inte såsom en Gud, som Basilios
den store säger, utan såsom en tjänare, för att skänka frihet åt de förslavade.Vem har då
ett tillräckligt sovande hjärta, vem är då så otacksam att inte glädja sig, jubla och stråla
inför en sådan tilldragelse?...
Allt detta sker i en ödmjukhet som vi måhända är föga medvetna om: Det är han,
Frälsaren, han som är Kristus, Herren, men vad är det som är märkvärdigt med att vara
lindad och lagd i en krubba, vad innebär detta tecken? Bröder och Systrar genom detta
tecken, detta mysterium ges vi möjlighet att begripa att det är i ödmjukhet som Gud
kommer till oss för att frälsa oss. Desto bättre, vi får en inbjudan att ödmjuka oss för att
möta Frälsaren. Genom sitt exempel får Han oss att förstå att människans högmod är
rubbat genom Guds inställning som erbjuder oss att ösa ur Hans stora ödmjukhet för att
bli frälsta!
Sålunda bör vi uppleva denna Jul som en nåd: nåden av Guds besök som sänker sig ned
då han blir ett litet barn. Han som är Guds Ord, Logos, accepterar att endast manifestera
sig genom några spädbarnsskrik, liknande alla barns på jorden... Han som sitter på
Faderns högra sida läggs på en enkel bädd av halm... Han som är världens skapare visar
sig för oss i en svag och bräcklig kropp och vill på så sätt dela vår smärtsamma
mänskliga natur...
Ja, vi är alla kallade till att göra oss små för att leva i sann glädje, den som kommer från
Gud! Låt oss skåda in i oss själva och ändra vår livsstil! låt oss ömsa skinn och kläda oss
i ljusets klädnad! låt oss sluta att alltid vilja dominera våra bröder genom diskussioner,
våld, maktdemonstrationer. Allt detta är fåfängt! Vare sig det är i våra familjer,
församlingar, stift och kyrkor, låt oss hejda allt anstötligt prat, alla föraktfulla attityder,
alla manifestationer av makt och dominans och låt oss bli Guds barn, äkta personer som
återspeglar Herrens skönhet i hans ödmjuka närvaro. Så blir vi fria och anpassar oss till
vår förebild som är Jesus, Frälsaren, född i en krubba! Vårt uppförande leds inte längre
av någon gruppmoral eller social konformism, läs kyrklig! Vi söker inte längre efter att
krossa våra bröder i det att vi intar en position av en Kyrka, stark och med många
medlemmar, som oupphörligen skall visa att vi är bäst...
Som en följd av detta, låt oss skynda till Herrens krubba, men så mycket vi kan, låt oss
förbereda oss härtill genom nåden, i det att vi öppnar våra hjärtan i en levande tro, med
ett samvete fritt från högmodets fjättrar.
Sålunda, viljande leva i ödmjukhet, låt oss erkänna våra svagheter och nedlägga dem
inför Gudabarnets fötter sådana som vi är, i vår djupa uppriktighet så kommer vi att få
smaka det som änglarna förkunnade för herdarna denna Julnatt: "Ära åt Gud i höjden
och på jorden frid åt dem han har utvalt."
Det är denna frid jag önskar er kära Bröder och Systrar i det att jag försäkrar er om min
tillgivenhet och mina böner.
Må Guds ödmjukhet vara er glädje!
Ärkebiskop Gabriel av Comana, den Ekumeniske Patriarkens Exark
АKTUELLT
Protojerej Vasilij Zenkovskij
RELIGIÖS UPPFOSTRAN
I FAMILJEN
(fortsättning)
Under den andra barndomen är det viktigaste själsliga
draget anpassning till det omgivande livet, till dess
ordning och lagar. Barnet lämnar helt den tidigare
sammanflätningen av verklighet och fantasi, blir klart
medvetet om den objektiva världens hela kraft, strävar
efter att uppnå den och anpassa sig till den. Denna orientering mot den synliga, påtagliga
världen rycker häftigt loss barnet från den andliga världen – det blir liksom plötsligt
andligt närsynt. Bakom allt detta står en obestridlig och oundviklig andlig brytning;
barnet sjunker fullständigt ned i den reella världen och förlorar intresse och känsla för
den andliga sfären. Detta är en tid av andlig förflackning och igenslamning, av spänd
uppmärksamhet mot den sociala omgivningen; den är över huvud taget ogynnsam för det
religiösa livet, som nu är mer tillgängligt från utsidan än från insidan. Man kan säga att
det är ”lagiskhetens” tid, ett slags egenartad passage genom ”Gamla testamentet”, genom
yttre lagar och regler.
Vid denna tid tycker barnen mycket om att ”göra” något i kyrkan – hjälpa prästen,
vakta ljusen, se till att ordningen upprätthålls o.s.v. Deras beteende utmärks av
självkontroll med inslag av praktiskhet och realism; barnens lek fylls av heroiskt, ibland
äventyrligt innehåll, men är samtidigt realistisk. Denna ålder är andligt skör, måhända
vinglös och grund; genom anpassning tränger lätt lögn, list och verkligt hyckleri in i
barnet. Uppfostringsuppdraget går vid denna tid i stora drag ut på att minska betydelsen
av andlig småaktighet och närsynthet, fördjupa och bredda det som fyller själen, i viss
utsträckning rädda och bevara det andliga livet och skydda frihetens grundval från den
ödesdigra verkan av vanans lag.
Vanor har vid denna tid en fatal betydelse – till och med inom den religiösa sfären –
genom att de försvagar den andliga uppmärksamheten. Vid denna tid är det mycket lätt
att hamna i en illusion och tro att allt är väl med barnet, när det i själva verket under
täckmantel av invanda handlingar (bön, korstecken o.s.v.) sker en separation från
personlighetens andliga kärna och de andliga rörelserna töms på innehåll. Därigenom går
den andliga frihetens gåva förlorad, ty hjärtat upphör att vara en styrande kraft, och dess
plats intas av närsynt social intuition, anpassning och efterhärmning.
Det andliga arbetet med barnet måste vid denna tid framför allt inriktas på att bevara det
tidigare andliga livet med hela dess djup och innehållsrikedom. Att hålla barnet inom
hemmet är familjen inte förmögen till, om den försöker konkurrera med miljön utanför
familjen inom dess sfär – denna tävlan mäktar den inte med. De sociala behoven är så
pass stora hos barn vid denna tid, att barnet ställt inför en valsituation – familjen eller
miljön därutanför – i en förkrossande majoritet av alla fall går från familjen till den nya
miljön. En sådan valsituation får icke uppstå – tvärtom måste familjen så långt det är
möjligt närma sig den nya miljön, ta till sig den nya sociala krets där barnet lever. Men
familjen har sin egen oersättliga och oefterhärmliga värld, och delaktigheten i den
kommer som förr att ge andlig näring åt barnet. Denna värld är familjens inre liv som
enhetlig och helhetlig organism.
Hur kan man hålla barnen inom denna värld och bevara intresset för den? Detta sker om
umgänget mellan de vuxna och barnen blir djupare och rikare under denna period. Det
gemensamma hushållsarbetet, som tidigare ”av sig självt” ledde till stark ömsesidig
förbundenhet, är i vår tid helt otillräckligt. Det är nödvändigt att knyta och stärka andliga
band mellan barn och föräldrar. För att detta ska ske måste man ständigt umgås med
barnen, involvera dem i familjens bekymmer och svårigheter, ålägga dem ansvarsfulla
(men självklart utförbara) uppgifter och överhuvudtaget engagera dem i aktivt arbete för
familjen.
Om barnen inte tvingas till detta utan gör det självmant (med den rätta andliga atmosfären
och en verklig personlig frihet är detta i själva verket inte svårt att uppnå!), om barnen
fritt och villigt delar föräldrarnas bekymmer och uppgifter, då kommer familjens
helhetlighet att strömma genom dem och det andliga bandet till familjen att pulsera med
reell kraft. Även här kan det uppstå konflikter mellan familjen och miljön därutanför, och
i dessa fall är det viktigt att barnet självt väljer familjen och fritt förenas med den. Man
behöver inte ens vara rädd för enstaka fall av ”otrohet” mot familjen; ofta leder en sådan
”otrohet”, där familjen ger barnet frihet, till en klar och nykter medvetenhet hos barnet
om begångna fel. Barnet kan därmed återvända till familjen i frihet driven av en djup inre
kraft. Det är viktigt att familjen inte fäster sig vid den yttre uppmärksamhet barnet visar,
utan vid den inre, vid den fria delaktigheten i familjelivet. Endast på denna väg kan man
hjälpa barnet andligt. Det måste självt, utan instruktion och utan yttre motiv, känna och
uppleva hela den andliga verkligheten och betydelsen av bandet till familjen, måste själv
frigöra sig från hypnosen från miljön därutanför. Det är just här den viktigaste kampen i
barnets själ sker under denna period. I barnets inre kamp för andlig skarpsynthet och
djup, i dess inre tvister rörande familjen avgörs huvudfrågan i dess religiösa mognad. Det
handlar om bevarandet av andliga, d.v.s. fria, inte naiva, av inre, inte yttre band till
familjen. Den religiösa huvudfrågan för barnet vid denna tid har inte att göra med
förhållandet till Gud, utan förhållandet till familjen. Detta kan verka paradoxalt, men så
är det.
Med detta sagt om min syn på detta så trassliga och ansvarsfyllda skede i barnets liv vill
jag sammanfatta slutsatserna av mina observationer. Den andliga utarmningen och
förflackningen under den andra barndomen (särskilt vid nio till tio års ålder) förblir i så
många fall obemärkt, särskilt om föräldrarna enbart kräver yttre religiösa vanor.
Emellertid kan barn redan vid denna tid drabbas av stunder av märklig ”torka” i själen,
när de inte har lust att be. Det yttre genomförandet av bönen förvärrar då bara läget och
bidrar ofta till den utarmning av de religiösa rörelserna som en dag slutar med att själens
religiösa behov försvinner…
Ej sällan saknar man även lust att gå i kyrkan under den andra barndomen, och om det
finns en vana eller ett yttre tvång förbättrar det inte läget. Det får inte finnas något tvång
att gå i kyrkan i denna ålder, vilket måste understrykas kategoriskt. Man kan och ska
sträva efter att stimulera kyrkobesöken med stöd av ett eller annat andrahandsmotiv (t.ex.
genom att engagera barnet i någon verksamhet i kyrkan). Man kan och ska sträva efter att
få barnet att uppleva det som en synd att utebli från kyrkobesök (i barnets fria
medvetenhet, inte enligt föräldrarnas instruktion). Men man ska akta sig för att förvärra
läget genom någon form av tvång.
Barnets allmänna andliga situation är vid denna tid svår i sig, vilket står klart för alla som
kan läsa i barnasjälen. Det handlar om att bevara det väsentligaste – dess andliga liv, och
det har mest av allt att göra med banden till familjen. Om dessa band bevarats inte blott
till det yttre, utan på ett sant sätt, är det viktigaste uppnått; det gäller att vara mycket
försiktig med hela sfären av yttre uttryck inom det religiösa området, för att inte byta ut
det inre mot det yttre och därmed förvärra läget. Som tidigare är det mest fruktbara ett
direkt inflytande från de vuxnas eget religiösa liv.
Den andra barndomen innebär läroår, och en religiös utveckling av förnuftet är inte bara
möjligt utan också ytterst väsentligt. Vanligen är det just vid dessa år man studerar Guds
lag, som det hos oss är brukligt att kalla den religiösa undervisningen i skolan. Men till
och med när skolan fullgör sin uppgift utmärkt kvarstår för familjens del i detta avseende
en mycket väsentlig delaktighet i utvecklingen av det religiösa medvetandet.
Jag är av den meningen att det är just under dessa år och just i familjen som barnets själ
är särskilt mottaglig för det som kan kallas ”den religiösa världsåskådningen”. Barnets
andliga och intellektuella intressen har överhuvudtaget väldigt länge denna
”livsbegrundande” karaktär. Betydande påverkan kan ske just vid denna tid; i de samtal
som sker i familjen kan barnet övas till en djupare och mer religiös förståelse av världen
och livet. Minst av allt är primitivism på sin plats här; barnet är ännu inte förmöget till
abstrakt tänkande, men det kan med sin tanke höja sig till de högsta toppar den mänskliga
anden kan nå. Min uppfattning är att dessa samtal, om de förs på ett klokt och lyckat sätt
med tillräcklig förberedelse av föräldrar med en religiös världsåskådning som inte
förnekar forskningens och erfarenhetens resultat utan omfattar dem i en högre, organisk
syntes, kan vara en av de mäktigaste uppfostringsmedlen, och dessutom ett av de
starkaste bidragen till det andliga band mellan barnet och familjen som är det viktigaste
att anstränga sig för vid denna tid.
TONÅREN
Tonåren är en plågsam tid för både omgivningen och tonåringen själv. Envishet, ofta
småaktig kritik mot allt och alla, misstro mot andras erfarenhet, vacklande
självförtroende, humörsvängningar, ständigt nya önskemål, äventyrligheter som leder
kusligt nära moralens gränser, stundom besatthet av brottsliga idéer – allt detta förenas
med en smärtsam ensamhetskänsla, med en känsla att inte vara förstådd eller behövd,
med en passionerad dröm om vänskap. Det yttre och det inre ger lika litet stöd. Frihetens
väg lockar, med den börda och de fasor den innebär. Det finns något slags djup
grundlöshet som kan ge upphov till oväntade, synbarligen omotiverade kriser inom den
religiösa och moraliska sfären. Faran av lekar med döden är alltid nära.
Det allmänna uppfostringsuppdraget är dubbelt vid denna tid: å ena sidan måste man i
den inre världens kaos få till stånd en ljus skaparkraft och tända själen med djup och
innehållsrik hänförelse förmögen att förädla och lugna ned den, å andra sidan måste man
dämpa de oregelbundna humörsvängningarna genom handfast verksamhet. Idrott är bra i
detta avseende, liksom konst, utflykter och ungdomsorganisationer – allt detta hjälper till
att stilla den inre oron. Men sådan räddande avledande verksamhet kan endast stävja de
våldsamma krafterna utifrån; den kan inte lägga en grund för ordning i själva det andliga
livet.
Den andliga jäsningen i tonåringen kan tämjas och ”upplysas” i vilken konkret
verksamhet som helst som är meningsfull och höjer sig över det vardagliga livet. Men i
denna ålder är det inte många som är förmögna till det ”mystiska” liv som ger själen sann
glädje och näring. Den religiösa sfären verkar liksom abstrakt. Särskilt svårt blir det om
det har skett en brytning mellan den religiösa och den allmänkulturella livsförståelsen hos
tonåringen. Och tvärtom: där alla undervattensstenar har rundats, där medvetandet har
befäst helhetligheten i den religiösa livsförståelsen och vidgat perspektivet för det
religiösa tänkandet – där finns en möjlighet till levande religiositet.
Vad kan då familjen ge tonåringen? Det gäller för familjen att vara ytterst försiktig med
att blanda sig i tonåringens liv. Även ett litet misstag kan bli ödesdigert; det kan andligt
helt stöta bort tonåringen från familjen och skapa en blindmur. Detta är den ”förlorade
sonens” stadium. Familjen måste framför allt tänka på att tonåringen ska kunna känna sig
fri och obunden, att ingenting får driva ut honom ur familjen. Skyddet av denna frihet kan
tillsammans med ett förnuftigt, hänsynsfullt förhållande till tonåringen, utan minsta
antydan till tvång eller tillrättavisning, skapa en ljus andlig atmosfär i familjen, så att den
”förlorade sonen” får en längtan efter att återvända. Vid denna tid får man absolut inte
kräva kyrkobesök eller obligatorisk bön. Om tonåringen känner att familjen lider bittert
på grund av hans religiösa försumlighet, men aldrig tillåter sig att klandra honom, uppnås
enormt mycket mer än genom direkt inblandning. Medvetenheten om att familjen är
trogen sin religiositet utgör ett ljus som lyser för tonåringen under hans andliga
äventyrligheter och kringirrande, och om han i sinom tid i frihet återvänder till detta ljus
och denna värme kommer det inte att vara ett tillfälligt återuppflammande av tidigare
känslor, utan början på en jämn och ljus andlig utveckling.
Hur svårt det än kan vara för en familj att avhålla sig från att reagera på alla yttre fel och
brister hos tonåringen måste man komma ihåg vad som är det väsentliga och viktiga –
tonåringens hjärta och inre värld. Familjen måste akta sig för att stänga vägen till
tonåringens hjärta, det upproriska, obalanserade, oroliga; frestelsen är synnerligen stor att
ingripa och ”förklara” för tonåringen hur felaktigt eller farligt han handlar. Emellertid kan
inte den mörka andligheten, skapad av könets längtan, tämjas av intellektet under denna
period; det gäller att tålmodigt och kärleksfullt vänta på att den unga själen ska återvända
till det ljusa andliga livet. Den kan återvända endast i frihet – alla former av tvång och
påtryckningar kan bara leda till att själens inre väg till Gud stängs helt. Skolan mäktar
inte med den religiösa uppfostran under denna period. Men familjens roll – ofta tyst och
omärklig – är desto mer betydelsefull med sin oavbrutna kärlek, sitt eget religiösa liv, sin
vördnad och sitt förtroende för tonåringen, sina böner för honom…
VARS OCH ENS PROBLEM
Nu för tiden är det svårare för familjen att skydda och värna sin helhetlighet, men det är
möjligt om man nyttjar de andliga krafter som dväljs i familjen såsom ”mystisk liten
kyrka”.
Barnens religiösa uppfostran är inte något komplement, som kan ske eller inte ske. Detta
tror dock många hos oss, för övrigt även sådana som anser sig ”progressiva”. Det är dags
att förstå att den religiösa uppfostran rör själva kärnan i barnets personlighet och dess
andliga liv. Man kan inte heller förlita sig på att omgivningen kommer att ersätta för det
som familjen inte förmått ge, eftersom de kristna folken förlorat den tidigare
helhetligheten i folksjälen. Överallt och allestädes märks den fördärvliga och sjukliga
dualismen i folksjälen; å ena sidan har banden till kyrkan inte slitits, å andra sidan har
vissa skikt i folket lämnat kyrkan eller är på väg att göra det. Vi lever i en epok av
religiös splittring, och detta kan inte gottgöras genom en religiös uppgång inom en
enskild del av folket. Nihilismen, gudsupproret och demonismen försvinner inte
därmed… Men just därför är barnen beroende av hjälp från familjen för sin religiösa
mognad. Familjen kan ge sina barn en religiös uppfostran, men för detta måste den själv
äga den religiösa kraft som äktenskapets sakrament har att skänka. Utan denna finns bara
familjens sociala och psykiska verklighet kvar. Dess religiösa och ontologiska grund
göms i ett oåtkomligt djup, och barnen växer upp utan förbindelse med det andliga sköte
där de krafter dväljs som är nödvändiga för deras uppväxt. Den religiösa uppfostran i
familjen måste vila på familjens egen religiösa grundval: de välsignade krafterna i
äktenskapets sakrament.
Slut
PREDIKAN
Vad skall man bära fram till Gud?
En människa faller många gånger under sitt liv på grund av köttets svaghet och
många säger ofta: "Skall jag be?! Hur skall jag kunna be om jag har syndat, om jag är
en fallen människa! Så länge som jag syndar skall jag inte gå i kyrkan, inte bikta mig,
inte läsa andlig litteratur - eftersom jag är ovärdig!" När all kommer omkring - vad är
det som pågår? Om nu djävulen behöver 500 kulor för att tillintetgöra oss så ger vi
honom möjligheten att gör det med en enda. Därför skall vi säga: "OK mitt barn, låt oss
anta att du inte kan klara av att motstå en lidelse. OK, en lidelse har besegrat dig. Men
är det verkligen så att hela din personlighet och hela ditt liv bara är en enda lidelse?!
Finns det i dig verkligen inte något annat?! Skulle du inte kunna ägna dig åt något annat
- försöka älska din nästa bättre, be, gå i kyrkan? Javisst, den där lidelsen finns, den är
närvarande. Erkänn detta faktum, men försök att isolera den och skynda till Gud och bär
med dig hela den övriga delen av din personlighet, av ditt liv. Då kommer du att finna
läkedom även för denna lidelse."
Om du råkar i förtvivlan och fastnar i denna din enda lidelse, då liknar du
människan i den metafor som några staretser på Athos återger. De säger: den människan
liknar en skeppsbruten, vars skepp helt har brutits sönder, där alla försöker klamra sig
fast vid en enda bräda för att inte drunkna, och denne tar tag i ankaret och sjunker med
det. Ja, och...? Har verkligen alla brädor tagit slut? Saknas alla orsaker att försöka göra
något? Skall du också drunkna bara på grund av denna enda lidelse? Vad är detta i
själva verket? – Det är när allt kommer omkring avsaknad av ödmjukhet! Det är ett
symptom på egoism, en sjuklig sådan. Varför vägrar du att inse att du är just sådan, en
sjukling som du ju är? Och som sådan skall du gå till Kristus och säga: Herre, det är jag,
denna orena människa i köttet, förbannad och tre gånger förbannad, men jag vill vara
hos Dig! så som skökan, publikanen, den kananeiska kvinnan,
rövaren, alla syndare i evangelierna. De bar fram sina synder
till Kristus.
Det har även bevarats en tradition om den helige
Hieronymus som i sin aftonbön på Julafton sade: Min Gud,
alla har framburit till Dig sitt eget som det sägs i troparierna,
Änglarna - hymner, de vise männen - gåvor, herdarna dyrkan, Guds Moder - köttet, jorden - en grotta, himmelen stjärnor, och vad kan jag ge Dig? Vad? Och då han bad så fick
han se Jesusbarnet framför sig som sade: Ge mig dina synder!
Gud vill detta: att vi skall ge Honom våra synder för att Han
skall göra dem vita och rena!
Metropolit Athanasij av Limassol
VÅRT LIV
FÖRSAMLINGSMÖTE OM EKONOMIN
Den 2 december hölls ett andra församlingsmöte under 2012 som
behandlade församlingens ekonomi. Mötet hölls enligt tillkännagiven dagordning.
Olena Kader redogjorde för årsredovisningen för 2011 och budgeten för 2013.
Enligt revisorernas tillstyrkan beslöt årsmötet att bevilja kyrkorådet ansvarsfrihet
för förvaltningen under 2011. Årsmötet beslöt att höja den årliga
medlemsavgiften från 1000:- till 1200:- från och med januari 2013.
Mötet aktualiserade även frågan om nödvändigheten av att alla
medlemmar regelbundet betalar årsavgiften och av att man registrerar sig som
medlem, eftersom myndigheterna skärper kraven för erhållande av det
statsbidrag som baseras på antalet medlemmar.
VIKTIGT!
Till medlemmarna som betalar medlemsavgift
Alla medlemmar i församlingen som betalar årsavgift ombedes
att fylla i denna blankett och returnera den på vår postadress:
Kristi Förklarings Ortodox Församling
BOX 19 027
104 32 Stockholm
Detta är viktigt för vår statistikredovisning inför myndigheterna.
Svaret ska vara anonymt.
Vi tackar för er medverkan!
------------------------------------------------------------------------
Min familj består av …………. medlemmar:
………..barn och
………..vuxna varav
………. arbetar och
…………. har andra tillgångar.
……….. personer i min familj betalar årsavgift
till församlingen.
