Kammarmusik-Nytt
förnyelse
efterlyst
musikalisk knockout
stjärnglans
klingande spel
var är den svenska musiken?
ny festival
3/2013
Kammarmusik-Nytt
Innehåll
2
3
4
6
7
8
9
9
10
10
Ordföranden har ordet
Ordföranden har ordet
Förnyelse efterlyst | Notiser
Stjärnglans över klingande spel
En musikalisk knockout
O/modern kammarmusikfestival på väg ut i världen
Var är den svenska musiken?
Musikfestival med riksintresse
En ny festival har sett dagens ljus
Från stora världen
Rapport från ett historiskt årsmöte
Låt samtida
toner ljuda
S
KAMMARMUSIKFÖRBUNDETS
TIDSKRIFT
ISSN 2001-2721
ANSVARIG UTGIVARE
Cathja Mörner • Tel 0570-155 95
[email protected]
KANSLI
Christina Sejmo
Läggargränd 5 A, 507 30 Brämhult
Tel 033-23 07 77 • [email protected]
REDAKTÖR
Sverker Ahlenius • Tel 033-23 95 18
[email protected]
I REDAKTIONEN
Calle Friedner • [email protected]
Elisabeth Husmark
[email protected]
å var ännu en festivalsommar till ända. Då menar jag inte
Peace & Love i Borlänge som gick i konkurs eller den
Hultsfredsfestival som fick flytta till Sigtuna. Jag menar
alla de kammarmusikfestivaler som lägger sig som ett mjukt
skimrande musikaliskt täcke över Sverige när sommaren kommer och alla utomhusoperor sjunger i varenda buske. Och publiken strömmar till. För den musikintresserade är den svenska
sommaren en fröjd och utbudet enormt. Många kammarmusikfestivaler har funnits länge… Båstad, Saxå, Forshaga, Lyckå,
Sandviken, Eksjö, Härnösand … för att nämna ett fåtal. Därutöver startar nya såsom kammarmusikfestivalen i Östergarn
och operafestivalen i Nordingrå. Det står härliga till från norr
till söder.
Och nu börjar höstsäsongen med de ”vanliga” konserterna
runt om i Sverige. Vi är tusentals ideella som arbetar med att
sprida kammarmusiken. Vi tar hand om artister, hämtar dem
vid tåget, förhandlar om gager, bokar lokaler, marknadsför,
arrangerar och producerar och sliter med att ekonomin ska gå
ihop. Och vi lägger program och presenterar på bästa sätt. Och
skjutsar tillbaka artisterna till tåget.
Repertoaren är intressant. På 60- och 70-talet experimenterades det mycket med olika nutida musikprojekt. På 80-talet
var tonsättare ute på kommunala musikskolor och föreläste och
gjorde kompositioner tillsammans med lärare och elever. Bengt
Göransson, dåvarande kulturminister, satsade extra på Kultur i
Skolan. Men trots alla dessa satsningar har den samtida musiken
fortfarande svårt för att tränga igenom även om mycket spelas.
Nu har vi chansen genom vinnaren av Kammarmusikförbundets tävling Ung & Lovande. I år vann Ume Duo, två systrar
med den fantastiska kombinationen av cello och slagverk. De
presenterar nästan uteslutande samtida musik och många verk
är specialskrivna för denna exklusiva kombination.
För att ytterligare förstärka vikten av den samtida musiken
inleder nu Kammarmusikförbundet ett samarbete med Föreningen Svenska Tonsättare. Detta innebär att FST erbjuder kammarmusikarrangörerna ute i landet möjlighet att träffa tonsättarna på ort och ställe där de själva kan presentera sin musik. Ta
direktkontakt med FST om ni har några idéer.
GRAFISK FORM OCH PRODUKTION
Anna Olausson • www.annatherese.eu
HEMSIDA
www.kammarmusikforbundet.se
Med hopp om en skön höst
Tecknar
Cathja Mörner
Kammarmusik-Nytt 3/2013 • sid 2
Förnyelse
efterlyst av
avgående
ordförande
K
– Låt ungdomar komma med i styrelserna! Ge dem ansvar! Försök
åtminstone, tycker Eva Granstedt,
avgående ordförande i Kammarmusikförbundets styrelse. Det är 30 år
sedan hon gjorde entré i densamma
som trettiofemåring.
H
D
en oro hon känner för vad som händer när
alla trägna pensionärer som arrangerar kammarkonserter en gång slutar är ju en realitet
för oss alla. Vi ser ju att det är få besökare under 50
på konserterna, vi vet att i styrelserna sitter bara de
som har tid och råd att vara ideella och som brinner
för kammarmusiken.
Kanske Eva Granstedts idé borde prövas på allvar.
Man får räkna med att de unga studerar, flyttar, är
obeständiga. Men man kan ge dem en chans under
en tid. Satsa i varje fall på musiker och musikstuderande som måste ha intresse av att musiken fortlever.
För Eva Granstedt har musiken alltid varit central.
Hon behärskar både cello och klaverinstrument. I Enköping satt hon som kulturnämndens vice ordförande.
Där fanns en musikgrupp som arrangerade konserter
i Tingshuset och Eva ordnade med inköp av en ny
flygel. Det var naturligt att hon ombads representera
när Kammarmusikförbundet bildades i Katrineholm
år 1983. Så blev hon efter några år vice ordförande
och har alltså suttit i ledningen ända från begynnelsen. Hon efterträdde Anders Jansson som ordförande
2003 och är noga med att betona hans stora betydelse
för verksamheten. Under hans ordförandeskap växte
antalet medlemmar från ett fåtal till 150.
Det som betytt mest – naturligtvis musiken, säger
Eva, alla musiker och musikengagerade människor
man får träffa i Musik-Sverige, arbetet i styrelsen
som flutit i stort sett friktionsfritt och varit mycket
trevligt.
Den period då kulturutredningens arbete pågick
var en tid av oro i Musik-Sverige.
Dock har det än så länge visat sig att oron var
ogrundad. Så länge Kulturrådet överlåter åt Kammarmusikförbundet att fördela anslagen till föreningarna fungerar det väl.
– Det är ju vi som känner arrangörerna, som vet
vilka som har rätt till höjda anslag, till exempel.
Arbetet som ordförande i Kammarmusikförbundet innebär att ett par timmar varje dag är vikta för
kontakter med Kulturrådet, internationella gruppen,
föreningar som hör av sig, jubileer, samråd med regionerna.
>>> NOTISER
Sommarmusik
allkursen gick av stapeln i
juni i det natursköna Kall
med Åreskutan i blickfånget. Det är verkligen tur att
så många unga violinister får
tillfälle att utvecklas under så
kvalificerade lärare som Ulla
Magnusson, Inge Hällkvist och
Tale Olsson. Standarden är
mycket hög och många elever
återkommer. Dessutom har
man mycket trevligt tillsammans. Tale berättade för mig
att hon själv gått Kallkursen
och nu kommit tillbaka som
lärare.
Eva Granstedt skyr inget besvär. Hon körde
24 mil tur och retur för att jag skulle få
chansen att göra en avskedsintervju!
– Varje region har ju lagt upp en kulturplan och
vi har varit angelägna om att kammarmusiken kommer med! Musiken är väsentlig för människorna,
men inte alls prioriterad i proportion till människors
önskan, framhåller Eva Granstedt.
Efter Rikskonserters upphörande tog producenten Mats Broström initiativ till ett internationellt
nätverk som kommer att ge arrangerande föreningar chans att engagera spännande utländska ensembler. Över 40 konserter har beställts av 36 kammarmusikarrangörer redan! Mycket mer om detta finns
att läsa på förbundets hemsida. En miljon kommer
från Musikverket och Kammarmusikförbundet står
som projektägare. Eva antyder att det innebar en
viss kamp för att övertyga styrelsen om projektets
fördelar. Men resultatet som kan avläsas idag visar
ju att det beslut som sedan togs var det rätta. Inte
minst, påpekar Eva, ger det vitalitet åt hela förbundet. Visst uppskattas biennalen Ung & Lovande
men förnyelse är av nöden när det gäller kammarmusiken – som inte är särskilt högljudd vare sig
musikaliskt eller verbalt.
Medlemskapet i studieförbundet Kulturens Bildningsförbund har Eva Granstedt fortfarande styrelsens uppdrag att behålla och bevaka.
Själv kommer hon att känna en viss tomhet i
höst. Det är dock ganska svårt att tro henne. Hon
har fortfarande uppdrag inte bara för förbundet utan
också i kyrkorådet i hemförsamlingen och i Naturskyddsföreningen. Tre hus ger nog också arbete så
det räcker, familj, hund, trädgård, fyra klaverinstrument som inte ska stå oanvända. Den relativt
nyanskaffade cembalon är just nu favoriten. Den
ljuder varje dag hemma hos Eva.
ELISABETH HUSMARK
text och foto
Kammarmusik-Nytt 3/2013 • sid 3
öör Barock (vår medlem)
hade sin årliga festival
14–16 juni som inleddes med
”Galet Galant” med duktiga
barockmusiker både från Sverige och internationellt. Jag
hade lånat ut min cembalo
för att trakteras av Peter Lönnerberg, känd cembalist från
Stockholm. På söndagen hölls
en barockgudstjänst – otroligt
stämningsfull. Presentatör för
festivalen var Vassilis Bolonassos.
P
ianofestivalen i S:t Nicolai
kyrka i Trelleborg ägde rum
6–9 juli för nionde gången under ledning av Mats Widlund.
Lärare var, förutom Mats, Stephen Kovacevich (Bishop) och
elever var Oskar Ekberg, David
Huang och Asuka Nakamura.
Festivalen har fritt inträde och
detta år var det väldigt välbesatt och de som kom fick höra
pianomusik på allra högsta nivå.
EVA GRANSTEDT
Anders Eliasson
död
H
an var en av våra mest
uppmärksammade nutida tonsättare, en tonkonstnär
med ett alldeles eget tonspråk.
Mest känd blev han nog för
sina verk i det större formatet, främst de fyra symfonierna,
men han skrev också en lång
rad kammarmusikverk, flera
av dem med titeln ”Disegno”
med mycket varierande besättning från ensam cembalo till
brassextett. Det sista verk han
fullbordade var en stråktrio
med titeln ”Ahnungen” och
ska uruppföras av Cecilia Zilliacus, Kati Raitinen och Johanna
Persson i februari 2014.
Anders Eliasson avled efter
en längre tids sjukdom och
blev 66 år.
Stjärnglans över
klingande spel
Med perfekt dramaturgi hade den trettioåriga Lyckåfestivalen placerat tonsättaren
Rolf Martinssons helkväll mitt i konsertveckan i juli. Den blev redan då som en
storslagen kulmen i Karlskronas Marinmuseums hänförande miljö bland mäktiga
galjonsbilder. 2013 års kammarmusikfestival med Berth Nilsson i spetsen kommer
nog att gå till hävderna.
Mäktiga galjonsbilder ger storslagen karaktär åt Marinmuseets unika konsertsal.
De snidades i trä på sjutton- och artonhundratalen och prydde fören på slagskeppen.
D
et var med Beethoven som jubiléet tog
avstamp, han som ”binder samman
musikalisk tradition med omstörtande modernism”, för att citera Berth Nilsson,
Kammarmusikföreningens och festivalens
grundare och konstnärlige ledare. I upptakten
bjöds flott på både den fjärde pianokonserten
och femte symfonin. I finalen kombinerades
nionde symfonin med ett Beethovenporträtt
för recitatör, improvisationstrio och stråkkvartett av Niklas Rådström. Så säkert var
höjdpunkterna många för dem som kunde
närvara hela den generösa konsertveckan.
Just den nionde symfonien skrev Beethoven när han redan var stendöv. Inte bara den,
utan också flera sonater, fem stråkkvartetter,
Missa Solemnis, Diabellivariationerna... Han
pressade sig till det yttersta och kopplade bort
”Livet” när hörseln svek. Men inte konsten
och skapandet, berättade Åke Holmquist,
författaren till jättebiografin, tidigare ständig
sekreterare i Musikaliska Akademien, Konserthuschef m.m. m.m. Och, inte att förglömma, som tonåring vinnare i det legendariska
tv-programmet Kvitt eller dubbelt med sina
kunskaper om geniet Ludvig van Beethoven.
Hans föreläsning blev till ett både lärt och
underhållande porträtt av människan och den
skapande giganten. Ett porträtt som självklart
fick sin musikaliska uttolkare av ännu en av
festivalens stjärnor, den outtröttlige och oförvägne pianisten Roland Pöntinen för vilken
ingen uppgift är för krävande. Naturligtvis
var det han som skulle ge oss en både dund-
rande och lyrisk Hammarklaversonat, sällan
hörd och det med goda skäl. Den storartade
pianisten Ludvig van Beethoven komponerade inte för amatörbudoarerna. Han införde
professionalismen bland pianisterna, upplyste oss Åke Holmquist.
Hammarklaversonatens finalsats är en
fuga, där flera stämmor uppträder den ena
efter den andra med olika variationer. Också den berömda stråkkvartetten i B-dur med
opustalet 130 avslutas så i sin ursprungliga
version. Men publiken vid uruppförandet
1826 begrep ingenting av Grosse Fuge. Beethoven komponerade en ny, romantisk finalsats, men publiken i Lösens kyrka på kvällen
den 3 juli fann det inte svårt att ta in kvartettens urversion. Fugan har ju en form som
till sitt väsen är envis, enträgen – och just så
kändes det den sommarkvällen. Beethovens
outsinliga kreativitet, ja, ett ”jag ger mig
aldrig!!” blir Grosse Fuges hälsning genom
seklerna.
Den framstående Kreutzer Quartet från
London framförde också en stråkkvartett
av den brittiske tonsättaren David Matthew,
född 1943. Ett verk med glimtar av stor skönhet, en intressant och tilltalande ny bekantskap.
Ännu ett mäktigt verk som sällan framförs
fick vi som letade oss fram till Göholm, en
gård ett stycke utanför Karlskrona en vacker eftermiddag. I behagfull sekelskiftesmiljö
sjöng operasångaren John Erik Eleby Johannes Brahms allra sista komposition, Vier
Kammarmusik-Nytt 3/2013 • sid 4
Inget samtida förblir främmande särskilt länge för Kreutzerkvartetten. Försteviolinisten Peter Sheppard-Skaerved
koncentrerar sig här på Landscape av
Rolf Martinsson.
I en följd som blir en berättelse om kärlekens vägar är Karin Boyes dikter lagda av sångerska och tonsättare. Den första är Morgon, den sista I Rörelse, den med de berömda slutorden: ”Oändligt är vårt stora äventyr”. Lisa Larsson och Kreutzerkvartetten.
ernste Gesänge (Fyra allvarliga sånger). Texterna är hämtade ur Gamla Testamentet och
behandlar de största existentiella frågorna
kring meningen med livet och döden. Eleby
och pianisten Gunnel Lundberg hade inlett
med Benjamin Brittens härliga tolkningar av
brittiska folkvisor och sångarens charmfulla introduktioner berikade upplevelsen. Att
Lyckå Kammarmusikfestival hade två
tyngdpunkter – Rolf Martinsson och
Ludvig van Beethoven. Den senare blev
grundligt presenterad av experten Åke
Holmquist.
musikerna var snuviga märkte nog bara de
själva.
Galjonshallen i Karlskrona Marinmuseum
måste vara en av världens vackraste konsertsalar. Naturligtvis är den inte byggd för konserter men som platsen för ”I skuggan av en
verklighet”, ett tonsättarporträtt av och med
Rolf Martinsson var den helt enkelt suverän.
Glasväggarna ger utblick över himmel och
hav, galjonsfigurerna eggar fantasin, takhöjd
och akustik öppnar sinnena.
Rolf Martinsson är en utmärkt introduktör
av sin egen musik. Han är totalt obesvärad,
har direkt publikkontakt och förklarar enkelt
hur han tänkt.
Han beskrev att efter studierna och när han
förstått att hans håg stod till komposition, så
tog det tio år innan han hittade till sitt eget
personliga uttryck. Som utbildad pianist ville
han göra en djupdykning i stråkinstrumentens
väsen och lät oss höra några tidiga verk för
violin och violin och cello. Att skriva för stråkar gör det möjligt för den som inte behärskar instrumentet att tänja på gränserna ... man
vågar mer som tonsättare då, menade han.
Orkestersånger till dikter av Emily Dickinson uruppfördes tidigare i år i Norrköping.
Nu har Rolf Martinsson arbetat om orkesterstämman för piano, vilket också inneburit en
del ändringar i sångstämman. Då har samarbete med sångerskan Lisa Larsson varit nödvändigt.
Orden blir futtiga ibland. Hur ska man
beskriva en genomgripande upplevelse. Att
Kammarmusik-Nytt 3/2013 • sid 5
möta ett alldeles nytt verk kan vara som att
stå framför en ogenomtränglig snårskog. Här
öppnade de bländande artisterna Lisa Larsson
och Roland Pöntinen portarna till paradisiska
ängder. Lisa Larsson har nästan uteslutande
en internationell karriär. Hon är en fulländad
sångerska med uttryck för både stor dramatik,
humor, vemod, och ljuvaste sötma. Larssons/
Pöntinens framförande av dessa sånger kan
inte överträffas.
Detsamma gäller nog uruppförandet av
Festivalens beställning, Till skuggan av en
verklighet. Det handlar om fem sånger för
sopran och stråkkvartett med texter av Karin Boye. Lisa Larsson sjöng nu tillsammans
med Kreutzerkvartetten. Nu finns det alltså
stor musik till några av Boyes skönaste kärleksdikter. Ett verk som kan spelas överallt
där man arrangerar kammarmusikkonserter.
Verket måste förstås instuderas. Det bör stå
på en ambitiös stråkkvartetts repertoar. Har
man också tillgång till en lysande, uttrycksfull sopran som längtar efter att sjunga klassisk svensk dikt är succén given!
Rolf Martinssons musik är framförd i bl.a.
Wien, Berlin, Venedig och Tokyo. Tonhalle-Orchester Zürich leder nu en europeisk
sambeställning till Martinsson gällande ett
verk för Lisa Larsson och orkester.
ELISABETH HUSMARK
foto: eva husmark
EN MUSIKALISK
KNOCKOUT
Årets val av vinnare i
mönstringen av unga
och lovande ensembler
var både självklart och
förvånande.
Förvisso
stack UmeDuo ut (på
”nusvenska”). Slagverk
och cello är en sällsam
kombination i kammarmusikaliska sammanhang. Vad systrarna Karolina och Erika Öhman
bjöd på var annorlunda,
egenartat,
häpnadsväckande och ekvilibristiskt. Sammantaget en
slags knock-out.
U
meDuo uppträdde allra
sist av de tävlande fyra
ensemblerna i årets Ung
& Lovande. I publiken viskades
det om den ovanligt höga nivån – något som nog hörs varje
gång man samlas i Västerås till
denna både underhållande och
spännande tävling. Ty så måste
man ändå benämna evenemanget. Bland 20 sökande ensembler
har fem sållats fram, och kammarmusikarrangörer och publik
vet ju att det finns gott om unga
svenska musiker av ibland internationell klass.
Oftast genomtänkta och intressanta presentationer hugnades man med denna gång. Berzelii pianotrio som inledde första
dagen värmde upp publiken med
charm och esprit. Finalen ur Ravels pianotrio angav tonen med
passion och intensitet.
– Vi bestämde oss för att börja med det svåraste, förklarade
pianisten Viktor Stener. Hela
programmet framfördes utan
noter sånär som på den avslutande tredje pianotrion av Brahms
– för att ni ska förstå att vi kan
läsa noter – fick vi höra och även
konstatera. Det anses svårare att
balansera tre instrument än fyra.
Hade denna trio hittat jämvikten?
Gothenburgh Winds, blåsar­
kvintett, visade bredden genom
musik av bl.a. Mozart och Luciano Berio. Ensemblen är internationell med medlemmar från
förutom Sverige också Ryssland,
Spanien och England. Den har
också internationella erfarenheter och medlemmarna spelar i
orkestrar både i Sverige och utomlands.
Ett stycke av Samuel Barber
gjorde starkt intryck. Hans enda
verk för blåsinstrument fick ett
virtuost framförande.
Sist ut första dagen var Malvakvartetten bestående av fyra
fullfjädrade damer vilka bl.a.
studerat vid Hochschule für Musik Hanns Eisler i Berlin. Påhittigt inramades Kurtágs Mikroludien av två Fantasior av Purcell
och Barbers stråkkvartett var
ett intressant val. Violinisterna
spelade stående – så känns det
friare, förklarade primarien Lin-
nea Hällqvist. Cellisten Stina
Larsdotter hade eget podium för
att komma i jämnhöjd med kollegerna.
Två ensembler återstod på
söndagsförmiddagen.
Ensemble Flautino koncentrerar sig
på barockmusik sedan flera år.
Programmets rika variation med
Couperin, tre underbara skotska folkmelodier arrangerade
av sjuttonhundratalsmästaren
Bar­santi, Bach med flera gjorde
Flautinos konsert både intagande
och underhållande. Cembalistens
dirigerande med hela kroppen
blev kanske en smula övertydligt
men musicerandet tog över.
Alla ensembler förtjänar att
engageras till konserter runt om
i landet, och publiken bör skatta sig lycklig över att få höra
dessa unga framstående, seriösa
människor som satsar och ger så
mycket!
Till sist belamrades podiet
med UmeDuos storslagna uppbåd av slaginstrument. Frakt,
och utrymme hos arrangörerna
fanns det väl en och annan som
började fundera på. Men systrar-
Kammarmusik-Nytt 3/2013 • sid 6
na Karolina Öhman, cello, och
Erika Öhman, slagverk, spelade
snart de praktiska funderingarna
på flykten. De brinner för nutida
musik, och hade sammanställt en
konsert där den äldste tonsättaren
var född 1945 (om vi räknar bort
Debussy, född 1862) den yngste
1983. Sålunda mycket nytt för
öronen utom Debussypreludierna som arrangerats av Timothy
Salter. I övrigt ljudspel, ljudlek,
fantasifullt gnissel och gnid för
aldrig tidigare skådade (inbillar
jag mig) instrument, eteriska
klanger, knäppningar och slag.
Ingen kunde väl förbli oberörd;
snarare måste man känna nya
världar öppnas.
Så blev UmeDuo 2013 års
vinnande ensemble. Fast nog är
de redan mer än lovande, liksom
redan tidigare priskrönta, till exempel för ”enastående projekt”
i Schweiz och med förestående
internationella engagemang.
ELISABETH HUSMARK
Bild: CALLE FRIEDNER
O/modern kammarmusikfestival på väg ut i världen
e
Det började med att den unge, engelske violinisten
Hugo Ticciati fick rekommendationer av Drottningholmsteaterns konstnärlige ledare, den likaledes
engelskfödde Mark Tatlow, att börja studera för
Nina Balabina, violinpedagog och konstnärlig ledare
för Lilla Akademien i Stockholm (se KMN nr 2/2007).
Och man kan säga att ljuv musik verkligen uppstod:
för Nina fick han visserligen lära om allt från grunden, men hon var en lärare som passade Hugo perfekt, ja, t.o.m. så väl, att han bosatte sig i Stockholm.
A
Hugo Ticciati med sin fiol utanför
Confidencen.
Sopranen Elin Rombo hörde till de
medverkande i år.
nnars kommer sig hans efternamn
av att hans farfar var italienare, men
Hugo har dessutom påbrå från en rad
andra europeiska länder inklusive Sverige,
där han alltså etablerat sig, trots att han sedan
12 års ålder framträder över hela världen.
Sedan 2011 är Hugo Ticciati konstnärlig
ledare för festivalen ”O/modərnt”. Festivalens huvudscen är Ulriksdals slottsteater
Confidencen i Solna, och det beror på att det
var Kjerstin Dellert, teaterns chef, och hennes
man, Nils-Åke Häggbom, som föreslog Hugo
att starta den här festivalen, ”men jag tror inte
att de hade kunnat föreställa sig, att den skulle bli så stor”, skrattar Hugo Ticciati.
Ja, det är en omfattande festival: i år medverkade drygt 40 solister, dansare och ensembler i hela fjorton föreställningar, och de kom
både från Sverige och andra länder. Man gav
också några konserter på Musikaliska, Lilla
Akademien, Musikkulturens Främjande och
på Stockholms konserthus för att låta olika
publikkategorier få upptäcka den här festivalen, främst de unga. Dessutom uppskattar artisterna att få framträda i centrala Stockholm.
Confidencen stod färdig 1753, och en bärande konstnärlig idé med festivalen är att
låta en tonsättare från 1700-talet dominera
programmet. 2011 var det Johann Sebastian
Bach, 2012 hade man visserligen valt Claudio Monteverdi till huvudtonsättare, men i år
var man tillbaka till 1700-talet med Jean-Philippe Rameau. Och det var inte bara hans
verk som spelades, man tog också upp hans
revolutionerande tänkande om ackorden som
”vertikala”, i motsats till kontrapunktikens
”horisontella” struktur, idéer som kom att påverka all senare musik.
En annan idé är att framföra musik av unga
Kammarmusik-Nytt 3/2013 • sid 7
svenska tonsättare, ”för det finns verkligen
många bra sådana”, menar Hugo Ticciati. En
av konserterna ägnades därför sådana unga
tonsättare, som fått i uppdrag att skriva var
sitt verk baserat på ett kapitel i Rameaus
musikteoribok från 1722. Dessutom uruppfördes ett nyskrivet verk av en ung armenisk
tonsättare, Hayk Melikyan, byggt på ett av
Rameaus stycken, Le berger infidèle, och
vid samma konsert spelades jazz baserad på
Rameaus musik. Musik av Rameau presenterades också i moderna arrangemang för instrument, som tonsättaren själv aldrig skulle
ha kunnat drömma om!
Tre festivalomgångar har alltså nu genomförts, men redan planerar man för flera
år framåt. Pengarna kommer dels från Confidencen dels i någon mån från Kulturrådet
men till största delen från privata sponsorer.
Intressant är att en rad ambassader i Stockholm betalar resor och uppehälle för artisterna från sina respektive länder. Andra sponsorer är en hotellkedja och några restauranger.
Ännu är det här en festival koncentrerad
till Solna och Stockholm, men Hugo Ticciati
har fått förfrågningar om gästspel i Wigmore
Hall i London, Concertgebow i Amsterdam,
Konzerthaus i Berlin och – från Peking! Det
ska bli intressant att se hur denna ”o/modərna” festival kommer att utvecklas.
Calle Friedner
Text och foto
Var är den
svenska
musiken?
När årets nobelkonsert ges med Kungliga Filharmonikerna i Stockholms konserthus den 8 december, står
italienaren Riccardo Muti på pulten. Det blir en ren orkesterkonsert utan solist. Programmet består enbart av
italiensk musik – inte en svensk ton så långt örat når. Men
är inte Nobelpriset ett svenskt pris?
D
et här är rätt typiskt för det svenska
musiklivet idag. Visserligen spelas det
konstmusik dagligen runt om i landet,
men svensk konstmusik, särskilt nyskriven,
spelar man märkvärdigt lite. Och tonsättare
tjänar dåligt på sitt komponerande. Enligt den
färska rapporten ”En minuts musik eller en
timmes arbete” (som veterligt förbigåtts med
tystnad i pressen) ligger komponisternas månadslön i bästa fall på 17000 kr för ett beställningsverk. Jämfört med Norge, Danmark
och Tyskland betalas nykomponerad musik
sämst i Sverige, och antalet uruppföranden
av svenska verk minskade mellan 2008 och
2011 med 22 %.
Föreningen Svenska Tonsättare, FST, är
tonsättarnas intresseorganisation. Idag är ca
340 tonsättare medlemmar. FST ska värna
tonsättarnas konstnärliga, ekonomiska och
sociala intressen och värna om den svenska
musikkulturen. Man blir medlem genom att
ansöka, och styrelsen bedömer då, om den
sökandes verk är tillkomna på ett professionellt sätt. Ett medlemskap i FST är alltså ett
skråbrev, inte ett kvalitetsbevis. Ordförande
är sedan 2010 Martin Q Larsson, själv en flitig tonsättare (bild ovan).
Han menar, att det tidigare rådde konsensus om vilken sorts musik man skulle skriva,
och den allmänna musikdebatten handlade
mycket om ”ful” och ”vacker” musik. Den
debatten är fortfarande aktuell, tror Martin Q
Larsson – på konserthusen – fastän tonsättarna inte längre är bundna av att skriva på ett
visst sätt, och det därigenom numera skrivs
väldigt många olika sorters musik. ”Och detta tror jag personligen är något som har gått
många konserthuschefer förbi. Man tror att
vi skriver nåt slags blip-blop-musik som inte
går att lyssna på, om man inte har universitetsexamen. Det är klart att man använder
seriell teknik ibland men minst lika mycket
harmonik, och idag är det väldigt många som
jobbar med tonalitet av olika slag”, säger
Martin Q Larsson.
Med honom som ordförande har FST koncentrerat sig på frågor där man har möjlighet
att nå framgång: konsten att överleva som
tonsättare, att sprida kännedomen om tonsättarna och hur man ökar antalet speltillfällen.
Institutionerna lägger visserligen ut kompositionsbeställningar, men enligt FST är det
mest för att behaga Kulturrådet. Martin Q
Larsson menar lite tillspetsat, att t.o.m. bland
konserthuscheferna är det få som känner till
fler än en handfull levande svenska tonsättare. Man resonerar ungefär så här: ”Det ser ut
som om både Sven-David Sandström, Anders
Hillborg och Karin Rehnqvist har för mycket
att göra, så vem tar vi då?”. Dessutom är beställningarna oftast avhängiga av att man får
anslag till dem från Kulturrådet, för inom den
ordinarie budgeten ryms de inte. ”Man säger
att ’vi har inte pengar till det’, men de har
pengar till att anlita internationella dirigenter
och stjärnsolister för sexsiffriga belopp”, säger Martin, som tror att det finns ett samförstånd i den professionella orkestervärlden om
vilken musik som ”är bra” och vilka dirigenter och solister ”som är kända”. Fast det är
långt ifrån säkert att publiken känner till dem,
man får den att tro att de är kända, eftersom
man slår upp deras namn stort. Konsertinstitutionerna sitter nämligen i knät på impressarierna, som säljer in sina artister.
Martin Q Larsson påpekar att man idag
ofta hävdar att all musik är lika mycket
värd, men tyckte man det skulle medias musikbevakning inte ha den slagsida den har.
Sveriges Television domineras t.ex. helt av
populärmusiken. Förutom konstmusiken
marginaliseras flera andra genrer som visor
och folkmusik, och FST menar att SVT inte
tar sitt ansvar för den svenska musiken. Hur
är det då med orkestrarna?
Visst spelar Kungliga Filharmonikerna
också svenska verk (men alltså inte på nobelkonserten), och när Göteborgssymfonikerna
gästade Stockholm förra året, stod heller inget svenskt verk på programmet. Man skyllde
på att chefdirigenten Gustavo Dudamel inte
hade tid att repetera in något svenskt, och
dessutom skulle han framföra programmet
i San Francisco senare. ”Göteborgssymfonikerna är alltså en övningsorkester till San
Franciscos symfoniorkester”, konstaterar
Kammarmusik-Nytt 3/2013 • sid 8
Martin Q Larsson. Sveriges nationalorkester??! Som finansieras med skattemedel??!
Var finns kulturansvaret? Det är förstås inget fel på de stora, utländska tonsättarna, men
medan hundratals orkestrar runt om i världen
spelar deras musik, så spelar inga av dem de
svenska tonsättarnas verk. Helst inte heller de
svenska orkestrarna, tycks det.
Nu finns det ändå ljuspunkter. Uppsala tonsättartävling med Musik i Uppland som arrangör, har t.ex. visat sig vara utmärkt för att
lyfta fram nya förmågor. Vinner man den blir
man spelad av 8–10 ensembler runt om i Sverige. Man får dessutom tillfälle att vara med
när verket framförs. Den här sociala kontakten med musikerna är väldigt viktig: man går
från att vara ett namn på ett partitur till att få
en personlig relation till musikerna.
Utvecklande har också New Music Incubator visat sig vara. Det är ett kompetens- och
nätverksläger med elva länder involverade,
där tonsättare träffas, knyter kontakter och
skriver musik tillsammans. Det har lett till
massor av nya konstellationer, projekt, framföranden och turnéer och således varit mycket effektivt, menar Martin Q Larsson.
Kammarmusikförbundet, KMF, kan också
bli viktigt i arbetet för den nya svenska musiken. Martin Q Larsson nämner att Svensk
Musik numera har möjlighet att starta olika
projekt och ett samarbete med KMF skulle kunna drivas via ett sådant projekt. Med
Svenska Musikfestivaler finns redan idag ett
sådant samarbetsprojekt, där vissa kostnader
i samband med konserter med ny svensk musik betalas, kanske en modell för ett framtida
samarbete med KMF. En annan är den som
RANK, Riksförbundet Arrangörer av Nutida
Konstmusik, tillämpar, där man bl.a. subventionerar nio turnéer med nutida musik i höst.
Vill då våra medlemsföreningar arrangera
konserter med ny musik? Jo, det måste man
tro. Dagens nya musik behöver inte alls vara
svårtillgänglig, och utveckling och nyskapande är förutsättningar för ett levande musikliv.
Vem vill inte bidra till det?
CALLE FRIEDNER
TEXT OCH FOTO
Musikfestival med riksintresse
A
För 8:e gången anordnades i augusti Aurora Music Star Festival
i Trollhättan/Vänersborg. Trollhättans konsertförening och
Vänersborgs Musikförening är
båda starkt involverade i evenemanget tillsammans med ett
flertal ytterligare partners och
sponsorer.
Mischa Maisky. Foto: Hideki Shiozawa
urora Chamber Music var huvudarrangör och man genomför tre festivaler per år vilka samlar ca 400 deltagare. Höst- och vårfestivalerna är till största
delen förlagda till Vänersborg och i dessa
ingår, förutom ett tiotal konserter, en omfattande kursverksamhet med seminarier och
master classes, där välrenommerade internationella lärare undervisar. Årets höstfestival
äger rum den 27/10 till 3/11 med 12 konserter och ca 100 artister från hela världen. Här
bjuds huvudsakligen på kammarmusik, under det att sommarfestivalen även innehåller symfonisk musik med Aurora Symphony
Orchestra under ledning av Trollhättesonen
Johannes Gustavsson.
Sommarfestivalen sträckte sig över en
vecka från den 11:e till den 18:e augusti, men
redan den 7 augusti samlades deltagarna till
orkesterkursen där de, under Johannes Gustavssons energiska ledning, samtrimmades
till fungerande orkesterenheter. Förutom en
symfoniorkester hade man bl.a. en blåsar­
ensemble och en stråkorkester. Kursen ger
högskolepoäng och samlar ca 200 deltagare.
Själva festivalveckan bjöd på allt från hetsig klezmer och symfonikonserter till intimaste kammarmusik. Artistlistan var mycket
lång och imponerande. Här rådde för ovanlig-
hetens skull inget motsatsförhållande mellan
kvalitet och kvantitet!
Fixstjärnan i år var cellisten Mischa
Maisky. Ytterligare axplock ur listan: Liana
Isakadze och Alissa Margulis, violin; Enrico Dindo och Per Nyström, cello; Duncan
McTier, kontrabas; Denis Bouriakov, flöjt.
”Husband” var årets Aurorastipendiater Avanesyan Trio från Belgien. Konsertvärdar
och tillika föredragshållare var paret Camilla
Lundberg och Janos Solyom.
Det stora utbudet av konserter med framstående artister samt kopplingen till utbildning och förkovran av framtida förmågor gör
att denna verksamhet borde vara en riksangelägenhet. Om inte annat kan man tycka
att Sveriges Radio och Sveriges Television
borde visa intresse för att sprida detta evenemang över landet, så att flera människor får
tillfälle att ta del av håvorna ur detta ymnighetshorn.
SVERKER AHLENIUS
En ny festival har sett dagens ljus
De tre sista dagarna i
juni kunde en ny kammarmusikfestival läggas
till alla de övriga som
förekommer i Sverige
under sommaren. Den
heter Old Ox Chamber
Music Festival och utspelades i dagarna tre i
den forna residensstaden i Skaraborgs län,
Mariestad.
Midori. Foto:Timothy Greenfield-Sanders
D
et angliserade namnet motiveras av den
stora andelen internationella musiker
som framträdde och Old Ox hänsyftar
på stadens vapen, där en oxe stiger upp ur ån
Tidans vatten. Aurora Chamber Music i Trollhättan/Vänersborg står som huvudarrangör för
evenemanget och där kan man se tillbaka på
en sjuårig verksamhet och inalles 22 avverkade festivaler. Så vana och rutin finns. Ola
Larsson är General Director och cellisten Per
Nyström Artistic Director.
Fram till starten hade man nått en 80 procentig beläggning, vilket får anses mycket bra
i denna något kulturellt utarmade kommun!
Bland alla de förnämliga artisterna märktes
Alissa Margulis, violin, Peter Langgartner,
viola, Per Nyström cello och Peter Donohoe,
piano. Som festivalens fixstjärna hade man
lyckats engagera världsviolinisten Midori.
Undertecknad hade tillfälle att övervara
de tre renodlade kammarkonserterna som inleddes på fredagen med Dvoráks Dumkytrio
och Brahms pianokvartett i g-moll, där sista
satsen, Rondo alla Zingarese, väckte publikens jubel. Lördagskonserten blev något av en
mellankonsert med pianomusik av Liszt och
Chopin före paus och sedan Schumanns pianokvartett i Ess-dur.
Kammarmusik-Nytt 3/2013 • sid 9
På söndagen var det så Grande Finale med
Midori, som spelar med världens förnämsta
orkestrar och dirigenter. Med sig hade hon
den hyperkänslige pianisten Ozgur Aydin. En
medspelare helt värdig solisten. De gjorde ett
program med verk av Beethoven, Prokofiev,
Hindemith, Dvorák och Schubert. En subtil
upplevelse att höra och se dessa sensibla artister och deras samspel.
Samtliga dessa tre konserter avhölls på Mariestads gamla teater från 1842, en av de äldsta
i landet och bevarad i så gott som ursprungligt
skick. På landshövdingeresidenset Marieholm
gavs två salladskonserter om en timme vardera. Senare på fredagskvällen framträdde Ruby
Lakatos, the King of Gipsy och lördagskvällen ägnades åt klezmer med Pedram Shahlai
kvartett.
En medverkande som kräver ett särskilt
omnämnande är festivalens notvändare. Mer
påpasslig och precis bladvändning har sällan
skådats!
Många musikaliska smakriktningar tillgodosågs således under denna första festival,
som måste betraktas som en stor succé. Extra
glädjande är att man aviserat en fortsättning
nästa år. Det ser vi fram emot!
SVERKER AHLENIUS
Från stora världen
Europa:
På Wiens välkända auktionshus Dorotheum, där man oftast bjuder ut juveler och
antika möbler, hände sig en dag något överraskande. Ett femtionio sidor långt opublicerat brev som innehöll intressanta och delvis okända fakta om Gustav Mahlers förhållanden med
olika kvinnor bytte ägare och hamnade först hos en antikhandlare. Brevet skrevs av violinisten Natalie
Bauer-Lecherer som en tid var Mahlers käresta men framför allt nära och livslång vän. Mahlers hustru
Alma som hittills stått för det mesta man vet om den store kompositörens person har inte nämnt att han
älskade någon annan än henne själv. Det visar sig att han i varje fall före mötet med Alma bland annat
hade ett passionerat och långvarigt förhållande med hustrun till Carl Maria von Webers sonson. När
det avbröts genom von Webers inflytande blev Mahler djupt deprimerad och kunde länge inte fortsätta arbetet med sin andra symfoni. Framstående forskare på olika håll i världen är övertygade om
att brevet är ytterst betydelsefullt.
Tyskland–Ryssland:
Violinisten och polarpristagaren Gidon Kremer planerar för en konsert
som ska äga rum i oktober för att påminna om tillståndet för mänskliga rättigheter i Ryssland. Hans kammarorkester Kremerata Baltica, pianisten Marta Argerich, cellisten Nicolas Altstaedt och pianisten och dirigenten Daniel Barenboim kommer att medverka.
Kremer är född och uppvuxen i Lettland under sovjettiden men lämnade hemlandet
1980 och bor sedan dess i Tyskland. I en intervju med Die Welt klandrar han
bland annat de artister som solidariserar sig med Putins politik och kallar sig
för patrioter. – Snarare opportunister, säger Gidon Kremer.
ELISABETH HUSMARK
Rapport från ett
historiskt årsmöte
D
Det var lördagen den 27 april
som
Kammarmusikförbundet
höll sitt trettionde årsmöte i
Västerås, där Västmanlandsmusiken varit värd i Västerås
konserthus de senaste åren, när
förbundet arrangerat biennalen
Ung & Lovande.
et formella klarades av utan debatt,
och styrelsen beviljades ansvarsfrihet
för det gångna verksamhetsåret.
Efter tio år avgick Eva Granstedt som förbundets ordförande och avtackades för sina
betydelsefulla insatser för förbundet. Den
nya styrelsen fick följande sammansättning:
Ordförande: Cathja Mörner
Vice ordförande: Wera Körner
Sekreterare: Göran Carlbäck
Kanslist: Christina Sejmo
Övriga ledamöter:
Ingmar Höglund
Åke Mattsson och
Bo Öhrman
Styrelsearvodena och medlemsavgiften ändrades inte.
Christina Sejmo föreslog ”KMF” som officiell förkortning av förbundets namn. Hon
berättade också om att Kammarmusik-Nytt
Kammarmusik-Nytt 3/2013 • sid 10
från och med nr 3 (som kommer ut omkring
den 1 september) kommer att distribueras
som en PDF-fil via förbundets hemsida, eftersom styrelsen ansett att tryckkostnaderna
blivit för stora. Utseendet blir oförändrat.
Mats Broström rapporterade om projektet
”Nationellt nätverk för kammarmusik”, som
han håller i. Projektet ska pågå i tre år, och
Musikverket har anslagit en miljon kronor för
det första året.
Det historiska med det här styrelsemötet
var, att förbundets tre senaste ordförande,
Anders Jansson, Eva Granstedt och Cathja
Mörner, alla var närvarande, och Anders
Jansson avslutade styrelsemötet med en tillbakablick på förbundets trettioåriga historia
med utblickar på det svenska musiklivet från
1940-talet och framåt.
Calle Friedner
