”Po Tolo”, en mystisk stjärna eller bara en ”vit dvärg”?
Möjligheten finns att jorden en gång, eller kanske flera gånger, har besökts av
varelser från en annan planet. Astronomen Peter Nilsson snuddar vid tanken, men
tar samtidigt avstånd från den. Han berättar dock om Dogonfolket från Afrika som på
1930-talet detaljerat kunde informera de vita antropologerna om himlavalvets
ljusstarkaste stjärna Sirius och dess följeslagare ”Po Tolo”. Andra böcker vill göra
gällande att Dogonfolket fått informationen av andra expeditioner som träffat dem
tidigare. Hur som helst, Dogonfolket visste att säga att denna andra planet ”Po Tolo”,
Sirius B som vi kallar den, är oerhört massiv och rör sig runt Sirius A på 50 år, i en
ellips med huvudstjärnan i ena hörnet. När en stjärna åldras ändrar den både färg
och ljusstyrka. Dogonfolket hävdar att Sirius A var röd från början, vilket stämmer
med dess tidigare stadium. Sirius B kan dock inte ses med blotta ögat då den är
10 000 gånger ljussvagare än Sirius A. Dogonfolket måste ha fått sin information på
ett annat sätt. Dessutom så ska det finnas en tredje stjärna, ”emme ya” enligt dem,
mindre än Sirius B, med en planet runt sig. Det intressanta med denna information
är att den överensstämmer med våra astronomiska kunskaper av idag. Denna
fascinerande berättelse har lett till att jag intresserat mig för vad Po Tolo egentligen
är för en astronomisk kropp. Finns där en för jorden helt okänd metall som
kallas ”sagala” hos Dogonfolket eller är det bara en helt vanlig stjärna i sitt slutstadie?
Troligen det sista och denna korta essä ska försöka reda ut begreppen runt just
slutstadiet i en stjärnas liv. Även vår sol kommer ju en dag att sluta sitt liv som ”vit
dvärg”.
Siriussystemet, på 9 ljusårs avstånd från oss, bildades för ca 230 miljoner år sedan
och består av två stjärnor som rör sig runt varandra med en hastighet av 49,9 år.
Avståndet dem emellan är lika med sträckan Solen-Uranus. Sirius B var en gång den
massivare av de två, en 5 solmassor stor stjärna i jämförelse med Sirius A på ca 2
solmassor. Idag är Po Tolos storlek i paritet med solens, 0.98 solmassor och gick
igenom sin ”röd jätte”-fas för ca 120 miljoner år sedan. Det behövs nu ett mycket
ljusstarkt teleskop för att skönja den i skuggan av Sirius A.
Sirius A är sedan urminnes tid känd och ingår i många folks myter. Sirius B
upptäcktes först på 1840-talet. Sedan 1894 har oregelbundna rörelser
dokumenterats i Siriussystemet, vilket antyder att det finns en mycket liten, tredje
stjärna där. Än så länge vet man inte mer, men det spekuleras i en möjlig stjärna
med bara 0,6 solmassor, 5-10 ggr svagare än Sirius B och med en omloppsbana av 6
år.
Astronomer har kunnat samla information om en stjärnas livscykel genom att studera
stjärnor i olika stadier. Att följa EN stjärna vore omöjligt; det är en process på flera
hundra miljoner till miljarder år för de flesta; de riktigt tunga kan dock gå igenom
fasen på ”endast” 10 miljoner år. Större delen av sitt liv brinner den ganska stadigt
och är inte så intressant. När den närmar sig slutstadiet blir det dock mer dramatiskt.
Slutstadiet kan delas upp i tre möjliga ”grand finaler”: supernovaexplosion med
neutronstjärna/pulsar som resultat, vit dvärg eller svart hål. Det mellersta
alternativet är det vanligaste, vilket har att göra med att en stjärnas storlek avgör
dess slut. De flesta stjärnor ligger just i denna mellangrupp, där massan är mindre
än 1,4 solmassor. Slutstadiet är en ”vit dvärg”, ett av de vanligaste förekommande
fenomenen.
Det som händer för denna grupp är följande:
Det väte som utgör förbränningsmaterialet i en stjärnas inre har till slut omvandlats
till att endast utgöra helium. Då tar en ny fusionsprocess vid: nya grundämnen bildas
såsom kol, kväve och syre när heliumet förbränns. Denna process går mycket
snabbare (ett tusental år) än väteomvandligen och skapar instabilitet i stjärnan. Vid
processen frigörs mycket energi vilket gör att stjärnan sväller till vad vi kallar en ”röd
jätte”. Under ”röd jätte”-fasen kan stjärnan öka och minska i storlek ett antal gånger
innan gravitationen till slut tar överhanden och pressar stjärnan till sitt slutstadie.
Samtidigt stöts då lager av stjärnan bort i processen, vilket återgår till det
interstellära rummet i form av gas och stoft och bildar stoftbollar dubbelt så stora
som vår galax. De kallas av gammal tradition ”planetariska nebulosor”. Stoftbollens
expansionshastighet kan vara så kraftig som 30 km/s. Stjärnan kan förlora så mycket
som halva sin massa under processens gång. Dess radie minskar då till ungefär
jordens, men massan är ungefär solens: resultatet blir en ytterst hög densitet utan
möjlighet till ytterligare kärnprocesser; atomkärnor och elektroner är för tätt
sammanpackade. 1 cm2 kan väga mellan 0,5 ton-6 ton. Kanske är detta
Dogonfolkets ”sagala”.. Denna densitet motstår ytterligare gravitationstryck men
lyser nu vitglödgad ett tag i processen, därav namnet ”vit dvärg”. Så småningom
svalnar den av, i takt med att den förlorar sin värme, för att till slut bli en mörk och
tyst himlakropp i universum. En stjärnas liv är över.
Den avgörande faktorn i slutskedet är alltså stjärnans massa. Stjärnor med en
solmassa större än 1, 4 imploderar genom gravitationens kraft så kraftigt att extrema
temperaturer skapas. Vid så höga temperaturer fortsätter den kemiska omvandlingen
av atomerna tills järn skapats. Där stoppar processen då järn är gränsen för där
energialstring kan inträffa. Atomerna kan till slut inte hålla sig isär utan slits sönder
av gravitationstrycket. Elektronerna trycks in i atomkärnorna och bildar neutroner
genom att förena sig med protonen. Denna kärna kallas därför neutronstjärna. Det
tvära stoppet i det inre mottrycket skapar en supernovaexplosion när gravitationen
tar överhanden vilket slungar iväg material ut i rymden. Den överlevande kärnan blir
så tung att en tesked väger 2,5 miljarder ton. Vissa neutronstjärnor roterar och
sänder ut ljus endast vid polerna med en rotationshastighet på 30 varv/s. Kroppen
kallas då en pulsar. Skeendet är dock inte lika känt som för den ”vita dvärgen”.
För de allra tyngsta stjärnorna finns en utväg från gravitationskollaps. Det är när
gravitationen tar överhanden totalt och massan pressas samman så starkt att inget
ljus överhuvudtaget kan komma ut. Det uppstår ett s k ”svart hål”. De är ännu inte
observerade i verkligheten men mycket talar för deras existens.
__________
En dag kanske vi får reda på om Dogonfolket, långt före vår tid, hade faktiska
kunskaper om universum. Finns det en tredje planet, finns ämnet ”sagala”? I varje
tid finns en förmätenhet och en tro att just den tiden står på det överst, möjliga
pinnhålet av insikter. Kanske finns det kunskap som vi måste återkoppla till; både till
vår nesa men också till vår glädje.
Litteratur
Freedman, Roger A/ Kaufmann III, William J. Universe. W.H. Freeman and Company
2008
Lagerkvist, Claes-Ingvar / Lodén, Kerstin. Planeter, stjärnor, galaxer. Liber utbildning
1994.
Morris, Richard. Universums hemligheter. ICA Bokförlag, 1995
Nilsson, Peter. Himlavalvets hemligheter. Rabén & Sjögren 1977
Sandberg, Bertil. Stjärnors liv – solen, röda jättar, vita dvärgar. DVD: Benchmark
Media, USA 2002
