Mikro-SMÅKRYP
Fascinerande världar kan öppnas för insyn genom användandet av mikroskop
och/eller binokulära luppar. Både i markens förnaskikt och i många olika
vattenmiljöer finns en stor rikedom och variation av arter inom olika växt- och
djurgrupper. Många av krypen är så små att de är svåra att observera med blotta ögat.
Precis som i fallet med marksmåkrypen existerar alla de olika ekologiska nischerna
som finns i makrovärlden även inom dessa mikrovärldar samt ett antal högst
speciella. I denna värld som knappt är synlig för blotta ögat finns en stor mängd kryp
som vi kan kalla mikroorganismer utan att i detta inkludera bakterier och liknande
grupper. Här återfinner vi grupper som ciliater, amöbor, flagellater och mikroalger
samt en del mer eller mindre mikroskopiska maskar (nematoder och gastrotricher)
och de mycket speciella björndjuren (tardigrader). Bland ciliaterna finner vi några
arter som är mer eller mindre välkända: toffeldjur, trumpetdjur och klockdjur samt
alla deras ibland mycket specialiserade släktingar, med unika livsmönster eller
livsmiljöer. Denna grupp innehåller ett antal stora arter och arter som lever i stora
kolonier vilka alltså är relativt lättobserverade (de största arterna blir några millimeter
och kan ses med blotta ögat). En del arter är det dessutom relativt enkelt att insamla.
Med lite tur får man åtminstone från många olika vattenmiljöer även med sig flera av
de andra djurgrupper som t.ex. amöbor samt små nematoder och gastrotricher.
För att kunna studera dessa de minsta småkrypen behöver man ha tillgång till
utrustning som är lite mer avancerad; luppar, dels enklare typer med förstoring
kanske 25 ggr samt någon mer avancerad stereolupp helst med variabel förstoring
upp till ca 100 ggr. Finns det dessutom ett enklare mikroskop kan man visa många
intressanta och roliga djur, vilka många inte ens vet om att de finns i miljön som
omger oss. Insamlingen kan ske i olika vattenmiljöer eller ”blöta” jordar och t.o.m. i
små tillfälliga vattenpölar inom den närmsta omgivningen. Man tar med någon sked
eller ”slev” ett prov i det översta skiktet av botten (bör vara löst ”fluffigt” material)
och för över detta till en större burk. Burkar, plastpetriskålar och mindre
platta/grunda ”förvaringsskålar” kan med fördel användas både för insamling och
för förvaring av de djur man hittar. En pipett (med vid öppning) eller liten plastsked
behövs för att ta ut delprover av det man insamlat. Med en sprutflaska tillsätter man
sedan lite vatten för att lättare kunna se vad som finns i provet. Med små
mikropipetter kan man sedan ”plocka” de olika organismerna ur det ursprungliga
provet för att lättare kunna observera dem i lupp eller mikroskop.
Ciliater i ”stillastående” vatten
Sådana miljöer hittar vi i kanterna på Fågeldammarna/Köllerna där det finns lite
mer växtlighet, i den växtrika fliken av Säveån och den lilla vattensamlingen som
finns i kanten på ekparken, samt inom de vattensamlingar som finns i ”Kongo”. Ta
ett litet prov av botten med en del vatten i och för över till en insamlingsburk från
var och en av dessa miljöer och ta med dem tillbaka till stugan. När man ska titta på
dessa prover börjar man med att utan hjälpmedel se om det i vattnet simmar omkring
några större djur, plocka ut dessa. Är det hopp- eller hinnkräftor kan man föra över
dessa i ett litet kärl och studera dem med lupp för att se om någon av dem har
klockdjur sittande på kroppen, om inte kan man se om det är flera olika arter,
alternativt hopp- eller hinnkräftor som skiljer sig markant åt och lever på olika sätt.
Nästa steg är att man tar ett litet delprov av sedimenten från botten och försiktigt
tillsätter en mindre mängd vatten. Studera detta prov under lupp och se om det
kommer olika organismer ”utsimmande” i vattnet plocka om möjligt dessa till en
grund observationsskål. I nästa skede rör man försiktigt om vatten och sediment med
en pipettspets eller liknande samtidigt som man i luppen observerar provet. Låt det
hela stillna och titta nu noggrant genom hela provet efter olika typer av mikrokryp.
De som hittas plockas ut och studeras närmare under större förstoring i stereoluppen
eller mikroskopet. Vad hittar man i de olika proverna? Var är det högst antal, mest
olika arter/typer av organismer? Vilka kan man se med blotta ögat och vilka måste
man ha lupp för att se? Är det något av proven som innehåller de speciella ciliater
som finns i nästan syrefria miljöer? Luktar detta prov på något speciellt sätt? Ser man
någon skillnad på hur de olika djuren rör sig? Vad skiljer en amöba från en ciliat i
detta avseende?
Mikrosmåkryp som ”flyger i luften”
Många av de minsta organismerna i naturen har anpassningar som gör att de kan
överleva olika händelser som t.ex. torka. Många kan bilda vilsporer eller vilcystor,
som gör det möjligt för organismerna att i långa tider överleva i ogästvänliga miljöer
och t.o.m. transporteras genom luften. Björndjuren är i detta fall speciella då de
överlever (extrem kyla och uttorkning) utan att bilda speciella vilstadier.
Genom att helt enkelt ställa ut ett antal öppna burkar fyllda med vatten i olika
miljöer kan man få en viss uppfattning om vilka organismer som på detta sätt kan
spridas via luft och som ofta kommer ned med regnet. Prover ur burkarna studeras
lite då och då med hjälp av lupp och mikroskop för att se hur ”koloniseringen” av de
från början sterila vattenmiljöerna sker. Kan man se något mönster? Vilka grupper
kommer först? Hur utvecklas de nya ”ekosystemen”, med avseende på artantal och
variation i organismgrupper över tiden? Vad händer på lång sikt?
Mikrosmåkryp i marken
Även i marken finns en del av de mikrosmåkrypsgrupper som omnämnts ovan
representerade. Eftersom marken är en miljö där det för många organismer är svårare
att ”ta sig fram” är artrikedom och variation betydligt mindre än i vatten- och
sedimentmiljöer. Det finns en del små ciliater med speciella anpassningar som lever i
de mikromiljöer där det finns vatten, en hel del amöbor i liknande miljöer, små
nematoder och andra småmaskar. I marken tillkommer dessutom en del grupper som
inte finns (eller är dåligt representerade i vatten). Exempel på dessa är hoppstjärtar
och kvalster, vilka kan vara mycket talrika i vissa markmikromiljöer.
Insamlingen sker genom att man tar markprover från olika ställen (variationen i
fuktighet och eventuell växtlighet som mossor kan vara viktig för vad man finner).
Markprover kan med fördel tas från olika skikt: förna (överst), humus (organiskt ofta
starkt nedbrutet material), och ett par olika djup i mineraljorden. Den sistnämnda ser
väldigt olika ut beroende på om det är en brunjord eller podsoljord som provtas. Väl
i ”labbet” så tas delprover (som för proverna av botten från dammarna) och slammas
upp med en begränsad mängd vatten innan de undersöks under lupp. Funna kryp
plockas ut och studeras vid större förstoring. Plocka gärna ut en del av det
svampmycel som kan finna i markproverna och titta närmare på det. Vad innehåller
dessa prover jämfört med bottenproverna? Vad är orsaken till dessa skillnader? Vad
är det för skillnad på miljön jämfört med vattnet? I vilken marktyp var det mest kryp?
Vilket av markens olika skikt innehöll flest arter och individer?
Mikro-SMÅKRYP
X– Fiskevillan. Utgångspunkt för exkursionerna för att 6 – Kongo. Rikligt med lövförna ger ofta dåliga
titta på småkryp.
syreförhållanden. Delvis rikligt med växtlighet.
1 – Fågeldammarna i parken. Här finns dammar av
7 – Nolhagaviken Lokalerna inbördes något olika vad
olika karaktär beroende på mängden fåglar och om vattnet avser näringsförhållanden och växtlighet.
strömmar.
2 – Liten näringsrik vattensamling i ekparken. En
8 – Sydkanten av bokskogen med berghällar. En
torr och varm mark med lite lövförna. På berget rinner
miljö med mer naturliga förhållanden. Vattnet kan torka ut. sippervatten i mossan efter nederbörd.
3 – Säveåvik med ström och riklig växtlighet.
Bottenförhållanden variabla.
4 – Vattensamling – fuktig sänka. Mullrik jord.
Vatten ger dåliga syreförhållanden
5 – Mjörnviken. Öppna exponerade stränder med
sandbottnar.
9 – Fuktig nordsluttning i bokskogen. Kallt och
fuktigt med en viss mängd lövförna.
10 – Rännilen från Hjorthägnet. Svagt strömmande
eller stillastående. Viss växtlighet.
11 – Hjorthägnet. Rännil med mossväxt i torrare
sandig mark.
