Finns det uran i fyndigheterna?
Uran är ett kemiskt ämne, grundelement, som förekommer naturligt i ett stort antal olika mineral.
Ämnet förknippas oftast med kärnkraft och kärnvapen och överhuvudtaget radioaktivitet. Det
upplevs därför som allmänt farligt. I de nämnda tillämpningarna krävs emellertid en kraftig anrikning
av den isotop av uran som har tilläggsbeteckningen 235. I naturen utgör denna isotop mindre än en
procent av allt förekommande uran och behöver koncentreras upp till ca 3 % innan den kan utnyttjas
för t.ex. kärnkraft. Från strålningssynpunkt måste icke anrikade uranhaltiga material hålla relativt
höga urankoncentrationer för att utgöra någon risk av betydelse. Däremot uppkommer
strålningsskador på grund av gasen radon som är en nedbrytningsprodukt av uran.
I likhet med många andra s.k. spårelement, d.v.s. ämnen som förekommer i jord och berg i låga
halter, är uran giftigt oavsett vilken isotop det handlar om. Människan blir i mer eller mindre
utsträckning exponerad för alla spårelement, via luft, vatten och mat. Om en människa utsätts för
stora doser av uran, kan det få skadliga effekter, beroende av hur man exponerats (intag via munnen,
via huden, etc.) vilken dos man fått (gram per dygn), om andra kemikalier varit med i bilden och
andra förhållanden (ålder, kön, hälsotillstånd etc). De fall av skadliga effekter av uran som noterats
på människor är oftast i samband med hantering av processad uran. I Sverige är skador på grund av
uran ovanliga vilket är en orsak till att ämnet t.ex. inte ingår i den serie av spårelement som värderas
när det gäller förorenad mark.
För att få uppgifter om vilka haltnivåer av uran som kan accepteras måste man gå till utländska
myndigheter och organ, t.ex. det amerikanska ”Agency for Toxic Substances & Disease Registry”
(ATSDR).
Livsmedelsverket rekommenderar, liksom bl.a. WHO, att uranhalten i dricksvatten skall vara under
15 mikrogram per liter. Det amerikanska arbetsmiljöverket (NIOSH) tillämpar ett gränsvärde för
damm i arbetsmiljön motsvarande 50 mikrogram uran per m3 luft. Något motsvarande värde
tillämpas inte i Sverige.
Uranhalten i jord och berg varierar kraftigt beroende av främst mineralsammansättningen. I Sverige
är denna halt i jord som inte odlats vanligen mellan 0,5 och 10 mg/kg, men är högre i odlad mark
(upp till 15 mg/kg) beroende av tillförda gödningsämnen. Förhöjda uranhalter förekommer i dels
silikatrika bergarter, såsom granit, dels i organiska bergarter, såsom alunskiffer. I granit är uranhalter
kring 5 mg/kg vanliga att jämföras med den genomsnittliga uranhalten i jordskorpan om 2,3 mg/kg. I
alunskiffer är denna halt betydligt högre - av storleksordningen 100 mg/kg. I Ranstad, där uran
utvanns ur sådan skiffer på 60-talet, bröts alunskiffer med uranhalter kring 300 mg/kg, men halter
upp till 4000 mg/kg påträffades. I svenska havssediment har uranhalter mellan 2,2 och 23 mg/kg
registrerats.
Uran ingår bland de grundämnen som analyseras i malm och gråberg i Nickelprojekt Rönnbäcken.
Varken i malmen eller i gråberget har några exceptionellt höga halter av uran ännu påträffats eller
förväntas. De allra flesta av dessa analyser har gett uranhalter under den detektionsgräns som
tillämpats, 10 mg/kg. I några enstaka prover har 20 mg/kg detekterats. Företagets bedömning är att
uranhalten i malm och gruvavfall inte kommer att överstiga generella bakgrundsvärden för svensk
berggrund. Företaget kommer att klarlägga vilka uranhalter (och många fler spårelementhalter) som
uppkommer i de vatten och i den luft som gruvverksamheten hanterar och släpper ut.
