Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter i Lettland 2005
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Situationen för de mänskliga rättigheterna (MR) är överlag god. Den fortsätter
att förbättras i och med medlemskapet i EU och den anpassning till EU:s
lagstiftning som därmed skett, det arbete som enskilda organisationer bedriver,
ett ökat fokus inrikespolitiskt på de sociala frågorna samt i viss utsträckning
fortfarande internationellt stöd.
Övergången från kommunistisk planekonomi till marknadsekonomi medför
alltjämt ekonomiska och sociala svårigheter för vissa grupper såsom kvinnor,
barn, äldre och funktionshindrade. Rättsväsendet är på många håll svagt och
ineffektivt. Korruption förekommer, vilket bidrar till att rättssäkerheten
äventyras.
Situationen för landets ryskspråkiga befolkning har förbättrats betydligt, sett
över en tioårsperiod, men ännu återstår arbete. Knappa 30 procent (cirka 655
000 personer) av landets befolkning är etniska ryssar och knappt 20 procent
(cirka 430 000 personer) av befolkningen är så kallade icke-medborgare och
saknar därmed rösträtt. Av de cirka 430 000 invånare som är icke-medborgare
utgör de etniska ryssarna cirka 290 000 (se även avsnitt 16). Drygt hälften av de
etniska ryssarna i Lettland är lettiska medborgare. Lettiska är det officiella
språket, men det behärskas inte av många av icke-medborgarna. Att inte
behärska det officiella språket minskar tillgången till offentlig service och
information samt begränsar möjligheterna på arbetsmarknaden.
Den kraftiga ökning i naturaliseringstakten som sågs direkt efter Lettlands ja till
EU i folkomröstningen hösten 2003 har ökat ytterligare och takten är nu i
princip två och en halv gånger högre än den var innan det stod klart att
Lettland skulle bli medlem i EU. Naturaliseringstakten är dock fortfarande
förhållandevis låg. Den lettiska lagstiftningen kring medborgarskap har levt
upp till såväl EU och Natos som andra internationella organisationers krav.
Orsaken till den alltjämt låga naturaliseringstakten står snarast att finna i brist
2
på att vilja naturaliseras enligt de lettiska lagarna, ofta mot bakgrund av
psykologiska faktorer och att man anser sig vara automatiskt berättigad till
medborgarskap, vilket är fallet för vad avser många av de ryskspråkiga ickemedborgarna (se även avsnitt 16), samt praktiska orsaker såsom brist på
information och dialog från den lettiska statens sida. Språkkraven i lagen om
medborgarskap utgör en barriär för vissa, framför allt äldre, icke-medborgare.
Sverige har sedan 1996 bidragit väsentligt till olika integrationsprogram i syfte
att öka naturaliseringstakten.
Frågan om mänskliga rättigheter i samband med diskussionen om den
ryskspråkiga minoriteten är ofta återkommande för lettiska staten såväl i
inrikes- som utrikespolitiska sammanhang. Även om Lettland uppfyller de
internationella krav som ställs för medlemskap i EU och de krav vad gäller
mänskliga rättigheter och minoriteters behandling som ställs upp av exempelvis
OSSE är det naturligtvis ett problem att nästan 20 procent av landets
befolkning saknar medborgarskap. Det är därför mycket viktigt att Lettland
fortsätter sitt arbete för att förbättra situationen och öka naturaliseringstakten.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter
Lettland har ratificerat de grundläggande konventionerna om mänskliga
rättigheter. Lettland har däremot inte ratificerat det andra tilläggsprotokollet till
konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter som rör dödsstraffet
eller tilläggsprotokollet till konventionen om avskaffande av all slags
diskriminering av kvinnor och inte heller den internationella konventionen om
skydd för gästarbetare och deras familjer.
Under 2005 ratificerade Lettland Europarådets ramkonvention för skydd av
nationella minoriteter. Konventionen ratificerades dock med vissa
reservationer vad avser rätten att använda minoritetsspråk på väg- och
gatuskyltar samt rätten att använda sitt minoritetsspråk i kontakt med
administrativa myndigheter. OSSE:s högkommissarie för nationella
minoriteter, HCNM, Rolf Ekéus, har tryckt på för att Lettland skall ratificera
konventionen och välkomnade därför när så skedde. Frågan var politiskt
laddad i Lettland i samband med debatten om förhållandet för den
ryskspråkiga minoriteten och gavs stor politisk betydelse av båda sidor.
I samband med ratificeringen definierade Lettland ”nationella minoriteter”
som grupper som varit bosatta i landet under generationer och som skiljer sig
från letter med avseende på kultur, religion eller språk och som samtidigt anser
sig höra till Lettland och är medborgare i Lettland. De personer som inte är
medborgare i Lettland eller någon annan stat men som bor i landet permanent
och lagligt (det vill säga så kallade icke-medborgare), som inte tillhör någon
nationell minoritet enligt den lettiska definitionen, men som själva identifierar
3
sig med en sådan nationell minoritet, skall också åtnjuta rättigheterna enligt
konventionen, så länge det inte stipuleras uttryckliga undantag enligt lettisk lag.
3. Respekten för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Tortyr är enligt landets författning förbjudet, men polisövergrepp har
förekommit i häkten och fängelser. Ansvariga har i vissa fall bestraffats. Med
anledning av problemen i domstolsväsendet förekommer häktningstider på
över ett år, även för minderåriga och för mindre förseelser som t.ex. snatteri.
Minderåriga häktade hålls inte alltid åtskilda från vuxna dito. Under
häktningstiden tillåts endast en begränsad kontakt med omvärlden, inklusive
den egna familjen, och ingen undervisning förekommer (se även avsnitt 5).
Många fängelser och framförallt häkten är kraftigt överbelastade. Meningsfulla
aktiviteter saknas ofta och den materiella samt hygieniska standarden är
bristfällig. Den lettiska regeringen har emellertid vidtagit åtgärder för att
förbättra förhållandena. Projekt för att förbättra förhållandena har bland annat
stötts av Sverige. Trångboddheten i cellerna innebär en risk att drabbas av
multiresistent TBC men antalet fall är på nedgång tack vare förbättrad vård.
Antalet hiv/aids-fall i fängelserna ökar däremot med anledning av det utbredda
drogmissbruket.
Inhemska organisationer som till exempel den inflytelserika Latvian Center for
Human Rights and Ethnic Studies, LCHRES, har påpekat den undermåliga
standarden på lettiska fängelser för att skapa en debatt kring problemet.
4. Dödsstraff
Dödsstraffet för brott begångna i fredstid avskaffades år 2000 medan
dödsstraffet i krigstid kvarstår.
5. Rättssäkerhet
Rättsväsendet är enligt författningen självständigt men i realiteten inträffar det
att rättegångar styrs av såväl politiska som affärsmässiga hänsyn. Brist på
resurser och kapacitet utgör ett stort problem med följder även för
rättssäkerheten. Väntetiderna för rättegångar är t.ex. mycket långa (se även
punkt 3 om långa häktningstider). Allmänhetens förtroende för rättssystemet är
följaktligen lågt.
I och med medlemskapet i EU antogs ett stort antal nya lagar, som granskades
av EU i och med anslutningsprocessen. Implementeringen av lagstiftningen går
däremot alltjämt långsamt. Jurister med erfarenhet av den nya lagstiftningen
saknas fortfarande och bristen på relevant rättspraxis skapar ibland osäkerhet
vid tillämpningen av de nya lagarna. Omfattande insatser genomfördes av bl.a.
Sverige inför Lettlands medlemskap i EU och genomförs fortfarande. Under
2005 bidrog Sverige bland annat genom att leda ett EU-projekt ämnat att höja
4
kompetensen inom rättsväsendet samt att bygga upp en självständig
domstolsadministration.
Såväl i budgeten för 2005 som i förhandlingarna inför budgeten 2006 har
behoven av att höja lönerna för olika kategorier inom rättssektorn diskuterats
som ett led i bekämpandet av korruptionen. Denna diskussion har förts även
tidigare år men trappats upp än mer under 2005 då de låga lönerna för poliser
uppmärksammats den senaste tiden. Budgeten är dock ansträngd och de
lönehöjningar som har ägt rum har inte kunnat stävja att delar av rättssystemet
fortfarande är hämmat av korruption.
En författningsdomstol inrättades 1998. Enskilda individer har rätt att vända
sig till författningsdomstolen med klagomål om brott mot deras grundläggande
rättigheter.
För närvarande finns en ombudsmannaliknande institution för frågor om
mänskliga rättigheter, National Human Rights Office, som är underställd
parlamentet. Kontoret tar emot och behandlar klagomål från allmänheten och
bedömer om ärendet ska föras vidare till allmän domstol, informerar
allmänheten om mänskliga rättigheter samt studerar (mer begränsat) på eget
initiativ lagar, förordningar eller andra frågor relaterade till mänskliga
rättigheter. Kontoret har formellt en självständig roll men har inte riktigt fått
den betydelse och roll man från början hade hoppats. Således återstår
fortfarande brister, inte minst vad gäller samordningen med andra
myndigheter. Andelen ryskspråkiga som vänt sig till kontoret har hittills varit
lågt. För tillfället står kontoret utan chef eftersom partierna i parlamentet inte
kunnat komma överens under utnämningsprocessen. Ett förslag till skapandet
av en regelrätt ombudsmannainstitution ligger sedan länge i parlamentet.
Vid ett antal tillfällen har rysktalande som uppgivit sig vara utsatta för
diskriminering vänt sig till Europadomstolen. Vid ett tillfälle har Lettland blivit
dömt då domstolen konstaterade att familjen till en före detta sovjetisk militär,
i det enskilda fallet, blivit utsatt för kränkning då den utvisades ur Lettland.
6. Personlig frihet
Godtyckliga frihetsberövanden eller reserestriktioner förekommer inte (se dock
avsnitt 3 om långa häktningstider).
7. Straffrihet
Straffrihet förekommer i regel inte.
8. Yttrande- och mediafrihet
5
Yttrande-, tryck-, förenings-, församlings- och religionsfriheten är garanterad
av författningen och respekteras.
Någon censur från statens sida förekommer inte. Pressen uppvisar mångfald,
både vad gäller åsikter och politisk åskådning, och är till största delen
privatägd. Det finns dock en viss risk för att de starka ekonomiska intressen
som ligger bakom medieföretagen, framför allt när det gäller vissa av de största
tidningarna, i någon mån styr innehållet i media. Det finns såväl rikstäckande
som lokala tidningar på både lettiska och ryska. Inte sällan inspireras de
ryskspråkiga tidningarna av rysk media.
TV och radio är såväl i privat som i statlig ägo. Tidningar får publiceras på
valfritt språk. I juni 2003 fastställde den lettiska konstitutionsdomstolen att den
bestämmelse som satte en gräns på högst 25 procent i rikstäckande etermedia
på annat språk än lettiska inte främjade integration i samhället och upphävde
denna bestämmelse. Detta innebär att kommersiell etermedia alltså nu tillåts
sända mer på andra språk än lettiska (fr.a. rör detta naturligtvis det ryska
språket). Nationella radio- och TV-rådet är den instans som avgör hur stor
andel som får sändas på annat språk än statsspråket. I praktiken har detta
inneburit att man helt enkelt valt att följa den etniska fördelningen i olika
regioner om det rört sig om t.ex. regionala radiostationer. Som exempel kan
nämnas att områdena kring Daugavpils ofta har uppåt 70-75 procent på det
ryska språket. Vad gäller de två statliga TV-kanalerna och de två statliga
radiokanalerna, det vill säga public service etermedia finns dock andra regler
och där gäller bestämmelsen att högst 20 procent av sändningstiden får vara på
annat språk än statsspråket. Många ryskspråkiga har satellit-TV där man direkt
från Ryssland tar in helt ryskspråkig TV. I sammanhanget kan även nämnas att
den baltiska filialen av den ryska kanalen ORT har öppnat kontor i Riga och nu
sänder, och i viss mån producerar, ryskspråkiga program från Riga.
Fackföreningar tillåts verka fritt och diskriminering med anledning av
medlemskap är förbjuden. Fackföreningarna är överlag svagare än i Sverige.
9. De politiska institutionerna
Politisk pluralism och ett parlamentariskt styrelseskick i vedertagen ordning
råder. Lettisk inrikespolitik har allt sedan den återvunna självständigheten
präglats av turbulens och regeringsskiftena har varit många. Inget parti i
parlamentet kan sägas vara någon folkrörelse. Personligheter, snarare än
ideologi och program, är ofta den enande kraften bakom partierna och antalet
medlemmar och ”gräsrötter” är relativt litet. Eftersom det i Lettland inte finns
något statligt partistöd måste partierna söka finansiering via privata sponsorer
och i flera fall antas partier ha direkta kopplingar till ekonomiska grupperingar.
Tidigare har det varit mycket svårt att spåra varifrån pengarna till partierna
kommit och även begränsa inflödet. En ny lag antogs 2004 som dels begränsar
6
den summa varje person kan bidra med, dels kräver att pengarna skall kunna
redovisas och spåras för att undvika att bulvaner används för finansiering.
Detta ska ge en ökad möjlighet att kontrollera partistödet. Lagen tillämpades
för första gången i kommunalvalen våren 2005 men de ekonomiska intressena i
politiken finns alltjämt kvar. Lagen gjorde bl.a. att redovisningen av bidragen
blev tydligare och det gick lättare att spåra var finansieringen kom ifrån. Det
visade sig dock att böterna för att bryta mot reglerna var alltför låga varför ett
flertal av partierna ändå överskred maxbeloppen. I samband med
parlamentsvalen hösten 2006 kommer lagen att sättas på större prov. En
diskussion om offentlig finansiering av partierna har inletts men är inget som i
dagsläget verkar troligt. Det finns således risk att rent privatekonomiska
intressen kan påverka innehållet i den politik som bedrivs.
Korruption och misstankar om korruption medför att såväl politiker som
demokratiska institutioner har låg trovärdighet och åtnjuter föga förtroende
hos allmänheten. Den myndighet som arbetar med att minska korruptionen
(KNAB) har drabbats av flera bakslag och präglats av såväl inre stridigheter
som ineffektivitet, och hämmades även tidvis av att ha blivit en bricka i det
inrikespolitiska spelet, inte minst vad gäller tillsättandet av chef för
myndigheten. Myndigheten har nu haft en chef sedan cirka ett och ett halvt år
tillbaka och har givits chansen att verka i en lugnare miljö. KNAB har dock
haft svårigheter att fälla någon på högre nivå eller ta upp fall med riktigt stora
summor och har därför mest ägnat sig åt personer på lägre nivå.
Sedan den återupprättade självständigheten har ett genomgående mönster varit
att nya, och därmed fortfarande fläckfria, partier lockat till sig ett stort antal
röster. I parlamentsvalen 2002 gick över en tredjedel av rösterna till två helt
nybildade partier. Fortfarande bildas nya partier och sammanslagningar av
etablerade partier sker men tendensen är ändå att den politiska miljön så
sakteliga börjar sätta sig. Partier vars syfte anses stå i strid med konstitutionen
(nazister, icke-reformerade kommunister) är förbjudna.
Icke-medborgarna saknar rösträtt i såväl nationella som lokala val och har inte
rätt att bilda politiska partier. Däremot har de rätt att delta i existerande partier.
I maj 2002 slopades vallagens krav på kunskaper i lettiska för att få kandidera i
val på samtliga nivåer.
Av parlamentets 100 ledamöter är endast 22 kvinnor. På lokal nivå är drygt 30
procent av politikerna kvinnor. Enbart fyra av 18 ministerposter innehas av
kvinnor. I juni 2003 omvaldes Vaira Vike Freiberga som president och hon
inledde därmed sin andra, och enligt konstitutionen sista, fyraårsperiod.
Presidenten väljs av parlamentet i en sluten omröstning och har i princip
endast ceremoniella befogenheter, men Vike Freiberga har tack vare sin
7
personlighet, auktoritet och popularitet blivit en inflytelserik politisk faktor
genom åren.
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Enligt arbetslagstiftningen får ingen åtskillnad göras med anledning av etnisk
tillhörighet, hudfärg, religion, politisk åsikt eller kön när det gäller tillgång till
anställning eller lön. I realiteten är dock löneskillnaderna mellan kvinnor och
män betydande. Andelen ryskspråkiga är fortfarande låg inom förvaltningen på
både central och lokal nivå, till och med i ryskspråkiga Latgale. Undantaget från
den lettiska dominansen är inrikesministeriet, polisen och kriminalvården,
vilket fr.a. är ett arv från Sovjettiden då mest ryssar anställdes inom den
sovjetiska säkerhetsapparaten. Den ojämna etniska fördelningen inom den
offentliga sektorn kan förklaras av krav på kunskaper i lettiska för vissa
yrkesgrupper vilket diskvalificerar många ryskspråkiga från att söka. Andra
orsaker är bristande vilja hos ryskspråkiga att ta lågavlönad offentlig anställning
och känslan av alienation från staten och därmed statliga institutioner, samt
platsannonsering endast i lettisk press. För vissa offentliga tjänster krävs
dessutom lettiskt medborgarskap. Inom den privata sektorn är den
ryskspråkiga minoriteten betydligt bättre representerad. Många företag är
etniskt homogena, det vill säga antingen lettiska eller ryskspråkiga.
Vid endast ett tillfälle har ett diskrimineringsärende (på grund av kön) gått till
domstol. Det låga antalet ärenden förklaras närmast av allmänhetens bristande
förtroende för domstolsväsendet.
Tidigare har arbetsskyddslagstiftningen ofta tillämpats godtyckligt och i vissa
fall inte alls. Problemen finns fortfarande kvar på vissa arbetsplatser men en
förbättring har skett de senaste åren.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Lettland har ett sjukförsäkringssystem och alla har i princip tillgång till
sjukvård, även om standarden varierar mellan stad och landsbygd. Standarden
på sjukvården är tillfredsställande hög åtminstone i Riga. Läkarlönerna är låga
varför "kuvertsystemet" fortfarande praktiseras. Systemet går ut på att det
utöver den avgift operationen eller undersökningen kostar under bordet ges en
summa pengar direkt till läkaren i fråga. Såväl i budgetarna för 2004 och 2005
som i kommande års budget har försök gjort att höja läkarnas löner för att få
bukt med "kuvertsystemet". Lönehöjningarna har dock varit långt ifrån
tillräckliga och systemet lever således kvar. Under 2005 hotade olika
läkargrupper med att gå ut i strejk mot de låga lönerna och frågan finns alltjämt
på dagordningen.
Hälsosektorns andel av den totala budgeten har tidigare varit låg (endast kring
knappa 10 procent de senaste åren). De senaste årens budgetar har aviserat en
8
viss höjning av hälsosektorns andel bl.a. för nämnda löneökningar. Vissa
sjukhus har drabbats av finansiell kris med bristande tekniskt underhåll,
uppskjutna operationer och avvisade patienter som följd.
12. Rätten till utbildning
Utbildningen är kostnadsfri både på grundskole- och gymnasienivå, men man
måste betala skolböckerna själv. Yrkesutbildningen är fortfarande centralstyrd
av olika fackministerier och har haft svårt att anpassa sig till arbetsmarknadens
nya behov och efterfrågan. Utbildningssektorns andel av budgeten har de
senaste åren legat på knappa 20 procent. Budgeten höjdes något under både
2004 och 2005 bland annat för att möjliggöra högre lärarlöner. Även i
budgeten för 2006 har viss ökning aviserats men lönerna är fortfarande låga.
Till skolstarten 2004 sjösattes den utbildningsreform som då var föremål för
diskussion en längre tid. Reformen innebar att minoritetsskolor på
gymnasienivå skulle ha 60 procent av undervisningen på statsspråket, d.v.s.
lettiska, istället för som tidigare 40 procent. I praktiken innebar detta två
ämnen till på lettiska. Minoritetsskolor på grundskolenivå var alltså inte
berörda av reformen utan där sker utbildningen fortfarande på
minoritetsspråket (det vill säga i de allra flesta fall ryska). En av tankarna
bakom reformen var att bättre förbereda studenterna i minoritetsskolorna för
eftergymnasial utbildning eftersom undervisningen på statliga universitet sker
på lettiska.
Inför skolstarten och under hösten 2004 protesterade vissa ryskspråkiga
företrädare kraftigt mot reformen och ett antal organisationer för bevarande av
de ryska skolorna i Lettland bildades. Frågan politiserades tämligen omgående
och utnyttjades inrikespolitiskt av framför allt de radikala ryskspråkiga
företrädarna, men även av representanter för nationalistiska lettiska
strömningar. Debatten strax innan reformen trädde i kraft hösten 2004 kom
mer att röra minoritetspolitik än själva reformen som sådan. Inledningsvis
fanns ett tydligt problem i brist på information från det offentliga Lettlands
sida om vad reformen innebar men i takt med att dialogen mellan regering och
företrädare för de ryskspråkiga blev bättre avtog frågans betydelse.
Inför skolstarten 2005 var frågan inte lika omtalad. De tidigare nämnda
organisationerna är alltjämt verksamma men fick inte samma gehör från
allmänheten som den höst då reformen infördes. Det är fortfarande mycket
viktigt att Lettland har en långsiktig plan för reformen och att man säkerställer
att den inte medför någon sänkning av kvaliteten i undervisningen.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Stora skillnader råder mellan stad och landsbygd. Arbetslösheten är hög
utanför storstäderna, i vissa delar av landet så hög som 25 procent enligt
9
officiell statistik. I verkligheten är siffran till och med ännu högre. Den sociala
misär som råder i delar av landet, framför allt i östra Lettland, är i mycket ett
resultat av den pågående strukturomvandlingen. Den etniska minoriteten, det
vill säga de ryskspråkiga, har inte sämre levnadsstandard än övriga grupper.
OLIKA GRUPPERS SITUATION
14. Kvinnans ställning
Kvinnor är underrepresenterade i politiska fora på alla nivåer. Presidenten är
kvinna. Kvinnosynen hos gemene man är överlag konservativ och kvinnan bär
ofta huvudansvaret för barn och hushållsarbete. Skilsmässofrekvensen är vid
en europeisk jämförelse hög (men har minskat sedan början/mitten av 90talet). Många män dör i förtid på grund av alkoholmissbruk och olyckor.
Medellivslängden är för kvinnor därför mer än tio år längre än för män (77
respektive 66 år).
Bara marginellt färre kvinnor än män är yrkesverksamma, även vad gäller
heltidsarbete. Andelen hushåll med ensamstående mödrar är hög. Våld inom
familjen är vanligt förekommande och faller under strafflagen. I allmänhet kan
våldet relateras till alkoholmissbruk, arbetslöshet och fattigdom. Det finns även
anledning att anta att alltför få fall av våld i hemmet verkligen anmäls. En
kvinnojour (telefonjour och enkel mottagning) finns för kvinnor i
nödsituationer, men inga härbärgen.
Aborter är fria och har nästan halverats till antalet sedan tidigt 90-tal, även om
antalet fortfarande är relativt stort. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män
är betydande. Kvinnor återfinns visserligen framför allt inom s.k. låglöneyrken,
men även inom respektive yrkeskategori har män högre snittlön. Samtidigt har
en större andel kvinnor än män högre utbildning. Det är tydligt att på lägre
nivåer och mellanchefsnivåer är kvinnorna på stark frammarsch. Detta
återspeglas dock inte ännu i ledningsstrukturer men är något som på sikt kan
ge resultat.
Parlamentets kommitté för mänskliga rättigheter bildade under hösten 2003 en
underkommitté med uppgift att arbeta med jämställdhetsfrågor framför allt
inom ramen för diskriminering på arbetsmarknaden och våld i hemmet.
Prostitutionen är utbredd. Framförallt rör det sig om prostitution på hotell,
nattklubbar och eskortservice snarare än gatuprostitution. Några säkra siffror
finns inte. De bakomliggande motiven är framför allt försörjningssvårigheter
men i viss mån även drogmissbruk. De påtagligt stora inkomstskillnaderna i
Lettland och en iögonfallande lyxkonsumtion hos ett fåtal kan riskera dra in
unga kvinnor i sexindustrin. De nära kontakterna mellan den inhemska
sexindustrin och den organiserade sexslavhandeln gör att kvinnor även riskerar
10
att hamna utomlands som offer för människohandel. Organisationen IOM,
som arbetar med frågor relaterade till handel med människor i Lettland,
uppskattar antalet offer till cirka 500-700 personer om året, men mörkertalet är
stort då flertalet kvinnor aldrig kommer i kontakt med myndigheterna. Sedan
år 2000 är det straffbart att värva och smuggla personer i syfte att exploatera
dem utomlands. Lagen inkluderar även minderåriga och då med utökad
straffskala. Som exploatering räknas exploatering för sexuella ändamål och
tvångsarbete. Lettland deltar i den nordisk-baltiska aktionsgruppen mot
människohandel som bildades under 2003 på initiativ av Anna Lindh.
15. Barnets rättigheter
Liksom kvinnorna har barnen drabbats av de ekonomiska och sociala
svårigheter som orsakats av pågående omvandling av samhället. Hög
arbetslöshet i vissa regioner och ett utbrett alkoholmissbruk har medfört att
många barn lever i social misär. Fattiga familjer har rätt till socialbidrag men då
ersättningsnivåerna är mycket låga, och något annat stöd inte erbjuds, placeras
barnen istället ofta på barnhem eller internatskolor. Antalet barn placerade på
institutioner är därför mycket högt. Uppgifter förekommer om att 6000 barn
inte går i skolan. Ministeriet för barn- och familjefrågor arbetar på ett system
som i framtiden snarare skall bygga på fosterfamiljer än internat och barnhem.
Barnprostitution förekommer. Antalet gatubarn beräknas uppgå till
2-5 000 (beroende på källa och definition av begreppet – flera av barnen har ett
hem, men med oordnade förhållanden och fattigdom). En del av gatubarnen
utnyttjas sexuellt. Enskilda organisationer som arbetar med barnen
förekommer.
Barnarbete är en marginell företeelse. Barn (det vill säga personer under 18 år)
rekryteras inte till väpnade styrkor.
Se även punkt 3 om långa häktningstider.
16. Olika befolkningsgruppers situation (etniska, religiösa minoriteter,
urbefolkningar med flera)
Den största minoriteten utgörs av de etniska ryssarna vilka uppgår till knappt
30 procent (cirka 655 000 personer) av befolkningen i Lettland. Av de etniska
ryssarna är mer än hälften, cirka 345 000 personer, medborgare och cirka 290
000 icke-medborgare (cirka 20 000 är ryska medborgare). Därutöver finns
knappt fyra procent vitryssar och cirka 2,5 procent ukrainare och lika många av
polsk etnicitet. De etniska letterna utgör knappt 60 procent av befolkningen.
Någon statssanktionerad diskriminering på grund av etnicitet eller religion
förekommer som regel inte i Lettland. I praktiken torde ibland ickelettisktalande drabbas av ett mindre tillmötesgående sätt från myndigheter
11
och/eller enskilda tjänstemän och många icke-medborgare uppger att de
känner sig ovälkomna i samhället. Att inte behärska det officiella språket
minskar också tillgången till offentlig service och information samt begränsar
möjligheterna på arbetsmarknaden.
Trots den kraftiga ökningen i naturaliseringstakten bland icke-medborgarna (se
även avsnitt 1) är takten fortfarande alltför låg. Detta trots kampanjer och ett
särskilt språkprogram som syftar till att förbereda inför naturaliseringsprovet.
Den myndighet som arbetar med naturaliseringen räknar med att cirka 100 000
icke-medborgare i dagsläget inte är intresserade av att bli lettiska medborgare.
Detta gäller framför allt äldre icke-medborgare. Sverige har varit medfinansiär i
både kampanjen och programmet.
Den kraftiga ökning i naturaliseringstakten som sågs direkt efter Lettlands ja till
EU i folkomröstningen hösten 2003 har ökat ytterligare och takten är nu i
princip två och en halv gånger högre än den var innan det stod klart att
Lettland skulle bli medlem i EU. I siffror innebär detta att antalet ickemedborgare som erhöll medborgarskap under första nio månaderna av 2003 i
snitt var 780 personer per månad, att jämföra med ett snitt på 1 820 beviljade
medborgarskap per månad de första nio månaderna av 2005. Det bör dock
påpekas att takten fortfarande är alltför låg och att ansträngningarna måste
fortsätta. Det är viktigt att lettiska staten klarar av att möta den ökande
efterfrågan på naturalisering från icke-medborgarna, genom att Naturaliseringsmyndigheten även fortsättningsvis får det stöd och de medel den behöver.
Hittills har kvinnor uppvisat en större vilja att bli lettiska medborgare och
endast 30 procent av dem som ansöker om naturalisering är män. Detta kan till
viss del förklaras av att icke-medborgare inte inkallas till militärtjänst. Lettland
planerar att 2006 införa en yrkesarmé vilket kan innebära att fler unga män
kommer att ansöka om medborgarskap medvetna om att de då inte blir
inkallade till militärtjänstgöring.
Den lettiska lagstiftningen kring medborgarskap uppfyller såväl EU:s och
Nato:s krav som OSSE:s. Problemet med den låga takten har i studier snarare
visat sig vara kopplade till praktiska och känslomässiga skäl. Informationen om
naturaliseringsprocessen har från statens sida ibland varit knapphändig, inte
minst på landsbygden. Viljan att söka medborgarskap har också saknats hos
delar av icke-medborgarna. Många icke-medborgare har angivit mer
känslomässiga skäl till att de inte vill genomgå ett test för att bli medborgare,
trots att de i vissa fall talar lettiska. De anser sig också vara berättigade till ett
medborgarskap utan att behöva bevisa det för den lettiska staten.
Lettland har på senare tid sänkt avgiften och på andra sätt underlättat för t.ex.
pensionärer och funktionshindrade att naturaliseras. Nyligen genomfördes
12
även vissa ändringar för att undvika att nyfödda barn blir icke-medborgare.
Nyfödda till icke-medborgare har blivit medborgare vid födseln även tidigare
men det har krävts att deras föräldrar säger ja till barnets medborgarskap. För
det fall föräldrarna inte agerar blir barnet icke-medborgare. I och med de nya
reglerna ska barnet inte behöva gå igenom en inledande fas som ickemedborgare, men det krävs fortfarande att föräldrarna tar ställning till om de
vill att deras barn ska bli medborgare eller inte. Under 2004 sände de lettiska
ministrarna för social integration och för barn- och familjefrågor brev till
samtliga icke-medborgare som fått barn sedan den återvunna självständigheten
och informerade om möjligheterna att se till så att deras barn blev lettiska
medborgare, vilket gav ett positivt resultat och tydligt ökade antalet barn som
naturaliseras.
En statlig fond för samhällsintegrationen, Society Integration Foundation,
inrättades hösten 2001. Fondens syfte är att initiera och kanalisera pengar till
projekt som främjar integrationen av etniska minoriteter och även utsatta
grupper som till exempel funktionshindrade (se även avsnitt 1, 9, 10 och 12).
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning
Brottsbalken från 1999 betecknar homosexuella handlingar som ”onaturlig
sexuell tillfredsställelse”, men kriminaliserar inte dylika handlingar. Något
explicit skydd mot diskriminering på grund av sexuell läggning finns inte i
lagstiftningen.
Fördomar är vanliga vilket inte minst visade sig i somras då den första gay prideparaden i Riga hölls. Ett antal höga politiker kom med uttalanden som visade
på brist på tolerans och det politiska efterspelet till genomförandet präglades
från vissa håll av en fördomsfull inställning till homo- och bisexuella samt
transpersoner. Under paradens gång visade även stora delar av allmänheten
upp prov på bristande förståelse och tolerans och viss media rapporterade
utifrån ett intolerant perspektiv.
Ett av regeringspartierna lade under hösten fram ett förslag att i den lettiska
konstitutionen införa ett tillägg som fastslog att äktenskap enbart kan ingås
mellan kvinna och man. En majoritet av parlamentsledamöterna gav i
september sitt stöd till att se över ett sådant tillägg till konstitutionen vilket i
december 2005 röstades igenom med erforderlig 2/3-delsmajoritet. Trots att
hon tidigare uttryckt sin tveksamhet i frågan, promulgerade presidenten kort
därefter ändringen som därmed träder i kraft.
Positivt i sammanhanget var att vissa organisationer i Lettland öppet kritiserade
politiker för deras brist på tolerans i frågan och därmed på så sätt förde upp
frågan på dagordningen. Flera politiska debattörer och skribenter kritiserade
13
även de politiker som försökte utnyttja frågan genom att spela på känslor
kopplade till intolerans och trångsynthet.
Sedan 2003 finns en organisation för homosexuellas rättigheter, The Latvian
Gay and Lesbian Youth Support Group, vilken har som mål att utbilda ungdomar
om olika sexuella läggningar, jobba med mänskliga rättigheter för homo- och
bisexuella samt försöka upplysa befolkningen i allmänhet i ämnet. Under 2004
skedde även den första vigseln mellan ett homosexuellt par. Vigseln, som
närmast var av symbolisk karaktär, fick ganska stor uppmärksamhet i media,
men föranledde även starka negativa reaktioner från kyrkliga ledare i Lettland.
18. Flyktingars rättigheter
Lettland har ratificerat flyktingkonventionen och dess tilläggsprotokoll.
Mottagningsförhållandena har förbättrats, med stöd av främst EU, inklusive
Sverige samt USA. Sedan Lettland fick sin första asyllag 1998 har endast 145
personer sökt asyl, varav åtta ansökningar beviljats. En av dessa åtta har
genomgått naturaliseringsprocessen och blivit lettisk medborgare. Under 2004
ansökte endast sju personer om asyl. Ingen av dem beviljades detta. Eftersom
det är så få personer som kommit till Lettland som flyktingar är det svårt att
dra några slutsatser om hur de har integrerats i samhället. Majoriteten av de
asylsökande har kommit från OSS-länderna, bland annat från Ryssland,
Vitryssland, Tjetjenien, Turkmenistan och Kirgizistan.
I augusti 2005 kom sju somalier till Lettland genom människosmuggling.
Somalierna hade förväntat sig att bli tagna till Sverige men blev övergivna på
den lettiska kusten. Somalierna har nu ansökt om asyl i Lettland. Fram till dessa
ansökningar hade Lettland under första halvåret 2005 endast fyra
asylansökningar.
En ny reviderad asyllag trädde i kraft i september 2002. En nyhet i lagen är att
skydd även skall kunna ges till personer med så kallad alternativ status, det vill
säga personer som inte bedöms ha flyktingstatus men ändå är i behov av skydd
på grund av t ex militär konflikt eller om de riskerar dödsstraff eller tortyr i sitt
hemland. Sedan den reviderade lagen trädde i kraft har nio personer beviljats
alternativ status. Fem av dessa har dock självmant återvänt till sitt hemland och
därmed blivit fråntagna denna status. En annan nyhet som introducerades i
och med revideringen var att tillfälligt skydd skall kunna ges, samt att
möjligheten skall ges att tillämpa "snabbehandling" (accelerated procedure) redan
vid gränsen. Handläggningstiden inklusive överklagande är då mycket kort –
endast fem dagar.
14
19. Funktionshindrades situation
Funktionshindrade är berättigade till nödvändigt stöd för att kunna integreras
och leva i samhället. Synen på funktionshindrade kan vara fördomsfull och i
vissa fall även nedvärderande, speciellt i fråga om psykiskt funktionshindrade.
Regeringen stöder särskilda skolor för funktionshindrade, inklusive några
yrkesskolor. Endast ett fåtal funktionshindrade har emellertid fast arbete.
Allmänna platser och kollektivtrafiken är endast i undantagsfall anpassade till
funktionshindrade. Den politiska viljan att avsätta mer resurser för de
funktionshindrade har hittills varit liten.
Frivilligorganisationer för funktionshindrade (främst bildade och stödda av
anhöriga) blir allt fler men är fortfarande relativt små och svaga. Sverige har
bidragit med stöd till detta område.
ÖVRIGT
20. Oberoende organisationer för mänskliga rättigheter
Det finns ett stort antal enskilda organisationer verksamma inom området
mänskliga rättigheter. Dialog mellan regering och organisationerna
förekommer. Bland de mer inflytelserika återfinns Latvian Center for Human
Rights and Ethnic Studies, LCHRES, som är knuten till internationella
Helsingforsfederationen. Genom sina undersökande rapporter och artiklar har
organisationen blivit en viktig opinionsbildare. Den ryskspråkiga
intresseorganisationen Latvian Human Rights Committee fungerar i realiteten
som ett slags ombudsman för ryskspråkiga och erbjuder bland annat gratis
rättshjälp i civilmål, men av varierande kvalitet.
21. Fältverksamhet eller rådgivning på området mänskliga rättigheter
Regeringen fortsätter samarbetet med OSSE (vars kontor i Riga stängdes vid
utgången av 2001), inte minst genom en dialog med OSSE:s högkommissarie
för nationella minoriteter, HCNM, Rolf Ekéus. Även EU och Nato förde en
kontinuerlig dialog med Lettland om MR-frågorna inför medlemskapen. Som
medlem av dessa två organisationer sker nu en regelbunden dialog kring
frågorna inom organisationerna.
Under 2005 har HCNM Ekéus varit i Riga bl.a. för att diskutera ratificeringen
av Europarådets ramkonvention om nationella minoriteter (se även avsnitt 2)
samt, förutom att diskutera situationen för den ryskspråkiga minoriteten
generellt, följa upp hur utbildningsreformens (se även avsnitt 12)
genomförande fortlöpt. Ekéus hade länge verkat för att Lettland borde
underteckna konventionen och välkomnade därför när så skedde. Ekéus
påpekade, som vid tidigare besök, att såväl Lettlands lagstiftning som den
genomförda utbildningsreformen uppfyller alla internationella krav och tryckte
15
på behovet av en fortsatt och ökad dialog och flexibilitet mellan det offentliga
Lettland och de ryskspråkiga. Den kraftigt ökade naturaliseringstakten var
något positivt och det gällde nu att se till att kunna möta den ökade efterfrågan.
I oktober 2005 besöktes Riga av ledaren för Europarådets parlamentariska
kommitté för mänskliga rättigheter och minoriteter, rumänen Györgu Frunda,
med uppdraget att avgöra om han ansåg att fortsatt övervakning av Lettland
var nödvändig. Frunda kritiserade utifrån främst juridiska perspektiv den
lettiska politiken på minoritetsområdet och framförde många av de åsikter som
vissa ryskspråkiga organisationer i Lettland framför. Något beslut om Frunda
avser plädera för fortsatt övervakning av Lettland är ännu inte taget. Det
officiella Lettland kritiserade Frunda för att inte sätta in frågan i det lettiska
perspektivet och för att anlägga ett alltför formalistiskt perspektiv som inte var
möjligt i Lettland.
FN är representerade i Lettland genom UNDP, WHO, Världsbanken och
IMF. UNDP har för avsikt att lämna Lettland 2005 och är således i en period
av utfasning. Dessutom finns nationella kommissioner för UNESCO och
UNICEF. För ett par år sedan lämnade UNHCR och UNOCD (före detta
UNDCP) Lettland. IOM är länkade till UNDP såväl lokalmässigt som
administrativt.
