Utrikesdepartementet
Denna rapport är en översiktlig sammanställning över
hur de mänskliga rättigheterna efterlevs, grundad på
den svenska ambassadens bedömningar.
Rapporten kan inte ge en fullständig bild. Information
bör sökas också från andra källor.
Mänskliga rättigheter i Lettland 2006
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Situationen för de mänskliga rättigheterna (MR) är överlag god. Medlemskapet
i EU och den anpassning till EU:s lagstiftning som därmed skett har inneburit
en fortsatt förbättring. Det arbete som enskilda organisationer bedriver, ett
ökat fokus inrikespolitiskt på de sociala frågorna, samt i viss mån fortsatt
internationellt stöd, bidrar också till utvecklingen.
Övergången från kommunistisk planekonomi till marknadsekonomi medförde
ekonomiska och sociala svårigheter. Problemen är fortfarande märkbara bland
vissa utsatta grupper såsom äldre och funktionshindrade. Vidare är
rättsväsendet på många håll svagt och ineffektivt. Korruption förekommer,
vilket bidrar till att rättssäkerheten stundtals är svag.
Situationen för landets ryskspråkiga befolkning har förbättrats betydligt, sett
över en tioårsperiod. Inte minst de senaste tre åren har en betydande ökning i
antalet ansökningar om medborgarskap ägt rum. Knappa 30 procent (cirka
650 000 personer) av landets befolkning är etniska ryssar och dryga 18 procent
(cirka 405 000 personer) av befolkningen är så kallade icke-medborgare och
saknar därmed rösträtt. Av de cirka 405 000 invånare som är icke-medborgare
utgör de etniska ryssarna knappa 270 000 (se även avsnitt 16). Drygt 55
procent av de etniska ryssarna i Lettland är lettiska medborgare. Lettiska är det
officiella språket, men en hel del av icke-medborgarna behärskar det inte. Att
inte behärska ett lands officiella språk minskar naturligt nog tillgången till
offentlig service och information samt begränsar möjligheterna på
arbetsmarknaden.
Efter Lettlands ja till EU sågs en kraftig ökning i naturaliseringstakten. Denna
ökning i ansökningar har nu gått tillbaka något men stabiliserats på en nivå
2
klart över den som var före det definitiva steget mot medlemskap i EU togs.
Naturaliseringstakten är dock fortfarande förhållandevis låg, sett till antalet
personer som alltjämt saknar medborgarskap.
Den lettiska lagstiftningen kring medborgarskap lever upp till såväl EU:s och
NATO:s som andra internationella organisationers krav. Orsaken till den
alltjämt låga naturaliseringstakten står snarast att finna i brist på viljan att
naturaliseras enligt de gällande lettiska lagarna (den lettiska
naturaliseringsmyndigheten räknar med att så många som cirka 100 000 ickemedborgare inte är intresserade av att genomgå processen för medborgarskap),
ofta mot bakgrund av psykologiska faktorer. Många, inte minst av de
ryskspråkiga icke-medborgarna, anser sig vara automatiskt berättigade till
medborgarskap. Även mer praktiska orsaker såsom brist på information och
dialog från den lettiska statens sida har bidragit till den relativt låga takten.
Språkkraven i lagen om medborgarskap utgör en barriär för vissa, framför allt
äldre, icke-medborgare. Sverige har bidragit väsentligt till olika
integrationsprogram i syfte att öka naturaliseringstakten, inte minst genom
finansiella bidrag till den lettiska statens språkprogram som syftar till att utbilda
vuxna icke-medborgare i det lettiska språket.
I diskussionen om den ryskspråkiga minoriteten har frågan om mänskliga
rättigheter ofta återkommit, såväl i inrikes- som utrikespolitiska sammanhang.
Det gäller alltjämt, även om frågan spelade mycket mindre roll inför
parlamentsvalet i oktober 2006 än vid tidigare val.
Lettland är självfallet medvetet om att det är ett problem att dryga 18 procent
av landets befolkning saknar medborgarskap, trots att landet uppfyller EU:s
kriterier för medlemskap och de krav, vad gäller mänskliga rättigheter och
minoriteters behandling, som ställs upp av exempelvis OSSE. Den lettiska
regeringen är således medveten om hur viktigt det är att man fortsätter sitt
arbete för att förbättra situationen och öka naturaliseringstakten.
Se även avsnitt 16.
Händelserna kring Gay Pride festivalen i Riga i juli 2006 gav anledning till oro
vad gäller synen på homo-, bi och transsexuella, HBT-personers, rättigheter
och bristen på tolerans hos vissa delar av samhället. Ett antal politiker och
kyrkans företrädare gjorde uttalanden som måste klassas som direkt
intoleranta. Homofobin gjordes även till ett verktyg i valkampanjen av vissa
partier. Det rådde klar brist på klara budskap från ledande politiker om alla
människors lika värde.
3
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Lettland har ratificerat FN:s grundläggande konventioner om mänskliga
rättigheter:
- Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International
Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), samt det fakultativa protokollet om
enskild klagorätt.
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International
Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR)
-
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering,
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD)
-
Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot
kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against
Women (CEDAW)
-
Konventionen mot tortyr, Convention against Torture and Other Cruel,
Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT)
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child
(CRC) samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade
konflikter och om handel med barn
-
Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees, samt det
tillhörande protokollet från 1967
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International Criminal
Court (ICC)
Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen)
När Lettland 2005 ratificerade Europarådets ramkonvention för skydd av
nationella minoriteter ratificerades den med vissa reservationer, dels vad avser
rätten att använda minoritetsspråk på väg- och gatuskyltar, dels vad avser rätten
att använda sitt minoritetsspråk i kontakt med myndigheter. OSSE:s
högkommissarie för nationella minoriteter, HCNM, Rolf Ekéus, som tryckte
på för att Lettland skulle ratificera konventionen, välkomnade när så skedde.
Frågan var politiskt laddad i Lettland i samband med debatten om förhållandet
för den ryskspråkiga minoriteten och gavs stor politisk betydelse av båda sidor.
4
I samband med ratificeringen definierade Lettland ”nationella minoriteter”
som grupper som varit bosatta i landet under generationer och som skiljer sig
från letter med avseende på kultur, religion eller språk och som samtidigt anser
sig höra till Lettland och är medborgare i Lettland. De personer som inte är
medborgare i Lettland eller någon annan stat men som bor i landet permanent
och lagligt (det vill säga så kallade icke-medborgare), som inte tillhör någon
nationell minoritet enligt den lettiska definitionen men som själva identifierar
sig med en sådan nationell minoritet, skall också åtnjuta rättigheterna enligt
konventionen, så länge det inte stipuleras uttryckliga undantag enligt lettisk lag.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Tortyr är enligt landets författning förbjudet, men polisövergrepp förekommer
i häkten och fängelser. Ansvariga har i vissa fall bestraffats.
Många fängelser och framförallt häkten är kraftigt överbelastade. Meningsfulla
aktiviteter saknas ofta och den materiella samt hygieniska standarden är
bristfällig. Den lettiska regeringen har emellertid vidtagit åtgärder för att
förbättra förhållandena, och projekt med detta syfte har bland annat stötts av
Sverige. Trångboddheten i cellerna innebär en risk att drabbas av multiresistent
TBC men antalet fall är på nedgång tack vare förbättrad vård. Antalet hiv/aidsfall i fängelserna ökar däremot med anledning av det utbredda drogmissbruket.
Inhemska organisationer som till exempel den inflytelserika Latvian Center for
Human Rights and Ethnic Studies, LCHRES, har påpekat den undermåliga
standarden på lettiska fängelser för att skapa en debatt kring problemet.
4. Dödsstraff
Dödsstraffet för brott begångna i fredstid är avskaffat, medan dödsstraffet i
krigstid kvarstår.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Godtyckliga frihetsberövanden eller reserestriktioner förekommer enligt
uppgift inte (se dock avsnitt 3 om långa häktningstider).
Med anledning av problemen i domstolsväsendet förekommer häktningstider
på över ett år, även för minderåriga och för mindre förseelser som t.ex.
snatteri. Minderåriga hålls inte alltid åtskilda från vuxna i häktena. Under
häktningstiden tillåts endast en begränsad kontakt med omvärlden, inklusive
den egna familjen, och ingen undervisning förekommer.
5
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Rättsväsendet är enligt författningen självständigt men i realiteten inträffar det
att rättegångar styrs av såväl politiska som affärsmässiga hänsyn. Brist på
resurser och kapacitet utgör ett stort problem med följder även för
rättssäkerheten. Väntetiderna för rättegångar är t.ex. mycket långa (se även
punkt 3 om långa häktningstider). Allmänhetens förtroende för rättssystemet är
lågt.
Ett stort antal nya lagar, granskade av EU, antogs i och med
anslutningsprocessen och medlemskapet. Omfattande insatser för att
säkerställa implementering av lagarna har genomförts med stöd av bl.a. Sverige
Bl.a. ledde Sverige ett EU-projekt ämnat att höja kompetensen inom
rättsväsendet samt att bygga upp en självständig domstolsadministration.
I förhandlingarna inför budgeten 2006 diskuterades behoven av att höja
lönerna för olika kategorier inom rättssektorn som ett led i bekämpandet av
korruptionen, men höjningarna blev inte särdeles markanta. Sannolikt
återkommer frågan inför budgeten för 2007, inte minst mot bakgrund av att
bl.a. ett stort antal poliser slutade under 2006 just på grund av de låga lönerna.
Inrikesministeriet har under året tagit fram en strategi för att komma till rätta
med såväl låga löner som missnöje i myndigheter inom dess ansvarsområde,
men denna har hittills inte haft mycket effekt i rätt riktning. Budgeten är
ansträngd och de lönehöjningar, som har ägt rum, har inte kunnat stävja att
delar av rättssystemet fortfarande är hämmat av korruption.
En författningsdomstol finns och enskilda individer har rätt att vända sig till
denna med klagomål om brott mot deras grundläggande rättigheter.
En ombudsmannaliknande institution för frågor om mänskliga rättigheter,
National Human Rights Office, finns. Kontoret tar emot och behandlar klagomål
från allmänheten och bedömer om ärendet ska föras vidare till allmän domstol,
informerar allmänheten om mänskliga rättigheter samt studerar (mer begränsat)
på eget initiativ lagar, förordningar eller andra frågor relaterade till mänskliga
rättigheter. Kontoret har formellt en självständig roll men har inte riktigt fått
den betydelse och roll man från början hade hoppats. Andelen ryskspråkiga
som vänt sig till kontoret har hittills varit lågt. Kontoret har även länge stått
utan chef eftersom partierna i parlamentet inte kunnat komma överens under
utnämningsprocessen. Ett förslag till skapandet av en regelrätt
ombudsmannainstitution röstades för en tid sedan igenom i parlamentet men
några konkreta åtgärder för detta har ännu inte genomförts, då partierna ännu
inte kunnat enas om någon chef.
6
Vid 16 tillfällen har personer i Lettland vänt sig till Europadomstolen för
mänskliga rättigheter. Vid 14 av dessa fall har Lettland blivit fällt på en eller
flera punkter i någon av domstolens instanser. De flesta fallen har varit
relaterade till långa häktningstider. Fem av målen gällde rysktalande som ansåg
sig diskriminerade p.g.a. sin ryska etnicitet.
7. Straffrihet
Straffrihet förekommer i regel inte.
8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
Yttrande-, tryck-, förenings-, församlings- och religionsfriheten är garanterad
av författningen och respekteras, generellt sett.
Någon censur från statens sida förekommer inte. Pressen uppvisar mångfald,
både vad gäller åsikter och politisk inriktning, och är till största delen privatägd.
Det finns dock starka ekonomiska intressen i medieföretagen, framför allt när
det gäller vissa av de största tidningarna, vilket i någon mån riskerar att påverka
det publicistiska innehållet. Det finns såväl rikstäckande som lokala tidningar
på både lettiska och ryska. Inte sällan inspireras de ryskspråkiga tidningarna av
ryska media.
TV och radio är såväl i privat som i statlig ägo. Tidningar får publiceras på
valfritt språk. Kommersiell etermedia sänds på både lettiska och andra språk
(fr.a. rör detta naturligtvis det ryska språket). Nationella radio- och TV-rådet är
den instans som avgör hur stor andel som får sändas på annat språk än
statsspråket. I praktiken har detta inneburit att man helt enkelt valt att följa den
etniska fördelningen i olika regioner om det rört sig om t.ex. regionala
radiostationer. Som exempel kan nämnas att områdena kring Daugavpils ofta
har uppåt 70-75 procent på det ryska språket. Vad gäller de två statliga TVkanalerna och de två statliga radiokanalerna, det vill säga public service
etermedia, gäller bestämmelsen att högst 20 procent av sändningstiden får vara
på annat språk än statsspråket. Många ryskspråkiga har satellit-TV där man
direkt från Ryssland tar in helt ryskspråkig TV. En baltisk filial av den ryska
kanalen ORT har öppnat kontor i Riga och sänder (samt i viss mån
producerar) ryskspråkiga program från Riga.
Fackföreningar tillåts verka fritt och diskriminering med anledning av
medlemskap är förbjuden. Fackföreningarna är överlag svagare än i Sverige.
Mötesfriheten är, som sagt, garanterad i konstitutionen och respekteras i
princip. I sammanhanget bör dock nämnas turerna kring Riga stadsfullmäktiges
och den överprövande domstolens nej till organiserandet av en parad i
7
samband med Rigas Gay Pride dagar. Riga stad hänvisade till säkerhetsskäl,
men kritikerna till det negativa beslutet menade att detta skäl ekade tomt mot
bakgrund av att ordningsmakten klarat av besök av USA:s president och sagt
sig redo att garantera säkerheten under NATO:s toppmöte i Riga. Även
polisen menade att man utan problem hade kunnat garantera säkerheten för
paradens deltagare. Med tanke på att motståndet mot Gay Pride-dagarna och
HBT-personers rättigheter blev en valfråga för vissa partier och politiker, antas
det att det snarare låg politiska och populistiska skäl bakom beslutet att inte
tillåta en parad (se mer under avsnitt 17).
9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Politisk pluralism och ett parlamentariskt styrelseskick i vedertagen mening
råder. Lettisk inrikespolitik har allt sedan den återvunna självständigheten
präglats av turbulens och regeringsskiftena har varit många. Inget parti i
parlamentet kan sägas vara någon folkrörelse. Personligheter, snarare än
ideologi och program, är ofta den enande kraften bakom partierna och antalet
medlemmar och ”gräsrötter” är relativt litet. Det finns inte något statligt
partistöd och många av partierna har direkta kopplingar till ekonomiska
grupperingar och finansieras via privata sponsorer. Rent privatekonomiska
intressen får således inom vissa politikområden antas delvis påverka innehållet i
den politik som bedrivs. Trots en ny lag om partifinansiering har Lettland inte
lyckats komma åt problemet med kopplingen mellan privata affärsintressen
och politik, och lagen framstår som något tandlös och alltför lätt att kringgå.
Det var tydligt i kampanjerna inför valet i början av oktober 2006. Den nya
lagen medförde dock att de mest uppseendeväckande bidragen uteblev och att
det var lättare än tidigare att spåra varifrån pengarna till partierna kommit. I
viss mån kunde man även begränsa inflödet.
Korruption och misstankar om korruption medför att såväl politiker som
demokratiska institutioner har låg trovärdighet och åtnjuter föga förtroende
hos allmänheten. Den myndighet som arbetar med att minska korruptionen
(KNAB) har drabbats av flera bakslag och präglats av såväl inre stridigheter
som ineffektivitet. Tidvis har verksamheten även hämmats av att den blivit en
bricka i det inrikespolitiska spelet. KNAB har haft svårigheter att fälla någon
på högre nivå eller ta upp fall med riktigt stora summor och har därför mest
ägnat sig åt personer på lägre nivå. Hos allmänheten är KNAB dock en av de
institutioner som åtnjuter störst förtroende.
Sedan den återupprättade självständigheten har ett genomgående mönster varit
att nya, och därmed fortfarande fläckfria, partier lockat till sig ett stort antal
röster. Fortfarande förekommer det att nya partier bildas samt
sammanslagningar av etablerade partier men tendensen är ändå att den
politiska miljön så sakteliga börjar ”sätta sig”. Partier vars syfte anses stå i strid
8
med konstitutionen (nazister, icke-reformerade kommunister) är förbjudna. I
parlamentsvalen 2006 vann för första gången en sittande regering valet, vilket
både får tolkas som en stabilisering och ett bevis för att den förda politiken
fungerat. I sammanhanget bör dock påminnas om att valdeltagandet sjunkit
och får anses lågt. Det var endast 62 procent av de röstberättigade som röstade
2006, mot 72 procent vid valet 2002.
Icke-medborgarna saknar rösträtt i såväl nationella som lokala val och har inte
rätt att bilda politiska partier. Däremot har de rätt att delta i existerande partier.
I det nyvalda parlamentet är endast 19 av 100 ledamöter kvinnor vilket är än
färre än de 22 kvinnor som satt i det förra parlamentet. På lokal nivå är drygt
30 procent av politikerna kvinnor. I den i november 2006 tillträdda regeringen
är fem av 18 ministrar kvinnor (lika många som i den närmast föregående).
Under 2007 avslutar Vaira Vike Freiberga sin andra, och enligt konstitutionen
sista, fyraårsperiod som landets president. Presidenten väljs av parlamentet i en
sluten omröstning och har i huvudsak endast ceremoniella befogenheter, men
Vike Freiberga har tack vare sin personlighet, auktoritet och popularitet blivit
en inflytelserik politisk faktor genom åren.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Enligt arbetslagstiftningen får ingen åtskillnad göras med anledning av etnisk
tillhörighet, hudfärg, religion, politisk åsikt eller kön när det gäller tillgång till
anställning eller lön. I realiteten är dock löneskillnaderna mellan kvinnor och
män betydande. Andelen ryskspråkiga är fortfarande låg inom förvaltningen på
både central och lokal nivå, till och med i ryskspråkiga Latgale. Undantaget från
den lettiska dominansen är inrikesministeriet, polisen och kriminalvården,
vilket framför allt är ett arv från Sovjettiden då främst ryssar anställdes inom
den sovjetiska säkerhetsapparaten.
Den ojämna etniska fördelningen inom den offentliga sektorn kan förklaras av
krav på kunskaper i lettiska för vissa yrkesgrupper vilket diskvalificerar många
ryskspråkiga från att söka. Andra orsaker är bristande vilja hos ryskspråkiga att
ta lågavlönad offentlig anställning och känslan av alienation från staten och
därmed statliga institutioner, samt platsannonsering endast i lettisk press. För
vissa offentliga tjänster krävs dessutom lettiskt medborgarskap. Inom den
privata sektorn är den ryskspråkiga minoriteten betydligt bättre representerad.
Många företag är etniskt homogena, det vill säga de består uteslutande av
antingen lettiska eller ryskspråkiga.
9
Vid endast ett tillfälle har ett diskrimineringsärende (på grund av kön) gått till
domstol. Det låga antalet ärenden förklaras närmast av allmänhetens bristande
förtroende för domstolsväsendet. Tidigare har arbetsskyddslagstiftningen ofta
tillämpats godtyckligt och i vissa fall inte alls. Problemen finns fortfarande kvar
på vissa arbetsplatser men en förbättring har skett de senaste åren.
Det lettiska parlamentet föreslog under hösten att i arbetsskyddslagstiftningen
inte inkludera skydd för sexuella minoriteter, vilket är ett direkt brott mot EU:s
regler. Presidenten sände tillbaka lagförslaget till parlamentet med krav om en
ändring så att även diskriminering av sexuella minoriteter medtogs varvid
parlamentet drog tillbaka sin ursprungliga text och antog en lag i linje med
EU:s bestämmelser. Händelsen visar dock på den brist på tolerans mot HBTpersoner som alltjämt finns kvar hos delar av såväl politiker som befolkningen i
stort (se även avsnitt 17).
Lettland har ratificerat internationella arbetsorganisationens, ILO, åtta centrala
konventioner om mänskliga rättigheter i arbetslivet.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Lettland har ett sjukförsäkringssystem och alla har i princip tillgång till
sjukvård, även om standarden varierar mellan stad och landsbygd. Standarden
på sjukvården är tillfredsställande hög åtminstone i Riga. Läkarlönerna är låga
varför "kuvertsystemet" fortfarande praktiseras. Systemet går ut på att det
utöver den avgift operationen eller undersökningen kostar ges under bordet en
summa pengar direkt till läkaren i fråga. I de senaste årens budgetar har försök
gjort att höja läkarnas löner för att få bukt med att en del av betalningen sker
svart. Lönehöjningarna har dock varit långt ifrån tillräckliga och systemet lever
således kvar. Olika läkargrupper har då och då hotat med att gå ut i strejk mot
de låga lönerna och frågan finns alltjämt på dagordningen.
Hälsosektorns andel av den totala budgeten har tidigare varit låg (endast kring
knappa 10 procent de senaste åren). De senaste årens budgetar har inneburit en
viss höjning av resurser till hälsosektorn. Vissa sjukhus har drabbats av stora
ekonomiska problem med bristande tekniskt underhåll, uppskjutna operationer
och avvisade patienter som följd. Budgeten för 2007 har när detta skrivs ännu
inte antagits men det mesta tyder på att diskussionerna och utfallen av dessa
kommer att vara ungefär desamma som tidigare.
12. Rätten till utbildning
Utbildningen är kostnadsfri både på grundskole- och gymnasienivå, men man
måste betala skolböckerna själv. Yrkesutbildningen är fortfarande centralstyrd
av olika fackministerier och har haft svårt att anpassa sig till arbetsmarknadens
10
nya behov och efterfrågan. Utbildningssektorns andel av budgeten har de
senaste åren legat på knappa 20 procent. Budgeten har höjts något under de
senaste tre åren bland annat för att möjliggöra högre lärarlöner. Även i
budgeten för 2007 är en viss ökning att vänta men lönerna är fortfarande låga.
En utbildningsreform sjösattes till skolstarten 2004. Reformen innebar att
ryskspråkiga gymnasieelever som går i de så kallade minoritetsskolorna efter
hand skall ha 60 procent av undervisningen på statsspråket, d.v.s. lettiska,
istället för som tidigare 40 procent. Reformen var föremål för diskussioner och
ledde till protester från ryskspråkiga organisationer. En av tankarna bakom
reformen var att bättre förbereda eleverna för eftergymnasial utbildning
eftersom undervisningen på statliga universitet sker på lettiska.
Protesterna mot reformen som sådan dog dock snabbt ut och varken vid
skolstarten 2005 eller 2006 var det en fråga som diskuterades i någon större
utsträckning. Således handlade det snarast om att frågan politiserades tämligen
omgående och utnyttjades inrikespolitiskt av framför allt de radikala
ryskspråkiga företrädarna, men även av representanter för nationalistiska
lettiska strömningar.
Hur reformen påverkar kvaliteten i undervisningen och elevernas förmåga att
gå vidare till universitetsstudier är ännu inte känt.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Stora skillnader råder mellan stad och landsbygd, framför allt mellan Riga med
närliggande områden och resterande delar av landet. Arbetslösheten är
betydligt högre på landsbygden än i storstäderna. Den sociala misär som
alltjämt råder i delar av landet, framför allt i östra Lettland, är i mycket ett
resultat av den pågående strukturomvandlingen. Den etniska minoriteten, det
vill säga till största delen de ryskspråkiga, kan generellt inte sägas ha sämre
levnadsstandard än övriga grupper.
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
14. Kvinnors rättigheter
Kvinnor är underrepresenterade i politiska fora på alla nivåer. Presidenten är
dock kvinna. (Se även punkt 9 om andelen kvinnor i politiken.) Kvinnosynen
hos gemene man är överlag konservativ och kvinnan bär ofta huvudansvaret
för barn och hushållsarbete. Skilsmässofrekvensen är vid en europeisk
jämförelse hög, men har minskat. Många män dör i förtid på grund av
11
alkoholmissbruk och olyckor. Medellivslängden är för kvinnor därför mer än
tio år längre än för män (77 respektive 66 år). Fri abort finns. Antalet aborter
som genomförs årligen är relativt stort fortfarande men minskar kraftigt.
I princip lika många kvinnor som män är yrkesverksamma, även vad gäller
heltidsarbete. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män är betydande. Kvinnor
återfinns visserligen framför allt inom s.k. låglöneyrken, men även inom
respektive yrkeskategori har män högre snittlön. Samtidigt har en större andel
kvinnor än män högre utbildning. Det är tydligt att på lägre nivåer och
mellanchefsnivåer är kvinnorna på stark frammarsch, inte minst inom offentlig
sektor. Detta återspeglas dock ännu inte fullt ut i ledningsstrukturer men en del
kvinnor intar ledande positioner inom både näringsliv och förvaltning och på
sikt torde andelen öka.
Andelen hushåll med ensamstående mödrar är hög. Våld inom familjen
förekommer och är ett brott som faller under strafflagen. I allmänhet kan
våldet relateras till alkoholmissbruk, arbetslöshet och fattigdom. Det finns även
anledning att anta att alltför få fall av våld i hemmet verkligen anmäls. En
kvinnojour (telefonjour och enkel mottagning) finns för kvinnor i
nödsituationer, men inga härbärgen där utsatta kvinnor kan få en fristad.
Under parlamentets kommitté för mänskliga rättigheter finns en arbetsgrupp
med uppgift att arbeta med jämställdhetsfrågor framför allt inom ramen för
diskriminering på arbetsmarknaden och våld i hemmet.
Prostitutionen är utbredd. Det rör sig om prostitution på hotell, nattklubbar
och eskortservice snarare än gatuprostitution, och skälet är
försörjningssvårigheter och arbetslöshet. De påtagligt stora
inkomstskillnaderna i Lettland och en iögonfallande lyxkonsumtion hos ett
fåtal kan också bidra till att dra in unga kvinnor i sexindustrin. Många av
sexköparna är turister. Någon pålitlig statistik på hur utbredd prostitutionen är
finns inte.
De nära kontakterna mellan den inhemska sexindustrin och den organiserade
sexslavhandeln gör att kvinnor även riskerar att hamna utomlands som offer
för människohandel. Den internationella organisationen IOM, som arbetar
med frågor relaterade till handel med människor, uppskattar antalet lettiska
offer för människohandel till cirka 500-700 personer om året. Mörkertalet är
stort, eftersom flertalet kvinnor aldrig kommer i kontakt med myndigheterna.
Det är straffbart att värva och smuggla människor i syfte att exploatera dem
utomlands. Lagen inkluderar även minderåriga och då med utökad straffskala.
Som exploatering räknas utnyttjande för sexuella ändamål och tvångsarbete.
Lettland deltar i arbetet inom Östersjöstaternas råd för att stävja
människohandel.
12
15. Barnets rättigheter
Barn är, som så ofta under pågående strukturomvandlingar, utsatta och många
har drabbats av de ekonomiska och sociala svårigheter som orsakats av de
samhälleliga förändringarna. Hög arbetslöshet i vissa regioner och ett utbrett
alkoholmissbruk har medfört att många barn lever i social misär. Fattiga
familjer har rätt till socialbidrag men då ersättningsnivåerna är mycket låga och
något annat stöd inte erbjuds, placeras barnen istället ofta på barnhem eller
internatskolor. Antalet barn placerade på institutioner är därför mycket högt.
Uppgifter förekommer om att upp till 6000 barn inte går i skolan. Ministeriet
för barn- och familjefrågor har en tid arbetat på ett system som i framtiden
snarare skall bygga på fosterfamiljer än internat och barnhem.
Barnprostitution förekommer. Antalet gatubarn är osäkert, uppskattningarna
varierar mellan 2000 och 5000 barn. Att siffrorna varierar på detta sätt handlar
dels om källan, dels hur man väljer att definiera vem som ska anses vara ett
gatubarn. Det finns barn som vistas på gatan som egentligen har ett hem, men
med oordnade förhållanden och fattigdom. Det förekommer att gatubarnen
utnyttjas sexuellt. Det finns enskilda organisationer som arbetar med att ge
barnen hjälp och stöd.
Barnarbete är en relativt ovanlig företeelse. Personer under 18 år, dvs barn,
rekryteras inte till väpnade styrkor.
Se även punkt 3 om långa häktningstider.
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
De etniska letterna utgör knappt 60 procent av befolkningen. Den största
minoriteten utgörs av de etniska ryssarna vilka uppgår till drygt 28 procent
(cirka 650 000 personer) av befolkningen i Lettland. Av de etniska ryssarna är
knappa 42 procent (270 000 personer), icke-medborgare och dryga 55 procent
(cirka 360 000 personer) medborgare (cirka tre procent, 20 000 personer, är
ryska medborgare). Därutöver finns knappt fyra procent vitryssar och cirka 2,5
procent ukrainare och lika många av polsk etnicitet samt ett antal mindre
etniska grupper.
Sammanlagt är i dagsläget cirka 405 000 personer av den totala befolkningen på
cirka 2,3 miljoner invånare icke-medborgare, vilket alltså motsvarar knappa 18
procent. Av dessa 18 procent utgör de etniska ryssarna cirka 67 procent, de
etniska vitryssarna dryga 13 procent och de etniska ukrainarna knappa 10
procent.
13
Någon statssanktionerad diskriminering på grund av etnicitet eller religion
förekommer inte i Lettland. I praktiken torde ibland de som inte talar lettiska
drabbas av ett mindre tillmötesgående sätt från myndigheter och/eller enskilda
tjänstemän och många icke-medborgare uppger att de känner sig ovälkomna i
samhället. Att inte behärska det officiella språket minskar naturligt nog också
tillgången till offentlig service och information samt begränsar möjligheterna på
arbetsmarknaden.
Trots den kraftiga ökningen av antalet naturaliseringar bland ickemedborgarna, särskilt omedelbart efter Lettlands ja till EU (se även avsnitt 1),
är takten fortfarande förhållandevis låg, sett till det totala antalet ickemedborgare. Detta trots kampanjer och ett särskilt språkprogram som syftar till
att förbereda inför naturaliseringsprovet. Den myndighet som arbetar med
naturaliseringen räknar med att cirka 100 000 icke-medborgare i dagsläget inte
är intresserade av att bli lettiska medborgare. Detta gäller framför allt äldre
icke-medborgare. Sverige har varit medfinansiär i både kampanjen och
programmet.
De lettiska myndigheterna har klarat av att möta den ökade efterfrågan och
man har lyckats hålla jämna steg mellan antalet sökande och antalet som
beviljas medborgarskap. I siffror innebär detta att antalet icke-medborgare som
ansökte om medborgarskap under 2000-talet före omröstningen om EUmedlemskap i snitt var cirka 750 personer per månad, att jämföra med ett snitt
på nästan 1700 personer per månad de sista fyra månaderna 2003 och åren
2004 och 2005. Under 2006 har antalet ansökningar gått ner något men
stabiliserat sig på en högre nivå än innan det stod klart att Lettland skulle bli
medlem i EU. Snittet de första nio månaderna i år har varit cirka 1000
ansökningar per månad.
Den lettiska staten är medveten om det problem som det innebär att ha nästan
18 procent av landets invånare som icke-medborgare. Myndigheterna arbetar
vidare med de olika program som finns för naturalisering, och det finns även
en särskild myndighet för detta. Det är viktigt att lettiska staten även fortsatt
klarar av att möta den ökande efterfrågan på naturalisering från ickemedborgarna.
Fram tills nyligen har kvinnor uppvisat en större vilja att bli lettiska
medborgare än män. Endast 30 procent av dem som ansökte om naturalisering
tidigare var män. Statistiken för 2006 är jämnare och männen utgör nu nästan
50 procent av de sökande. En förklaring till detta är att Lettland inför en
yrkesarmé från och med 2007 och att unga män med lettiskt medborgarskap
därför inte inkallas till obligatorisk militärtjänst längre. Före införandet av en
yrkesarmé inkallades alla män under 30 år med medborgarskap till allmän
14
värnplikt. Icke-medborgare behövde inte göra militärtjänsten, vilket innebar att
en del unga män avvaktade beslutet om en yrkesarmé innan de beslutade att
ansöka om medborgarskap.
Den lettiska lagstiftningen kring medborgarskap uppfyller såväl EU:s och
NATO:s som OSSE:s krav. Undersökningar om varför naturaliseringen av
icke-medborgare hållit så låg fart har visat sig vara kopplade till känslomässiga
och praktiska skäl. Den statliga informationen om hur man kan bli medborgar
har varit knapphändig, inte minst på landsbygden. Den har förbättrats de
senaste året, med ökat antal ansökningar som följd. Vidare har det saknats vilja
att ansöka om medborgarskap hos en del icke-medborgarna. Många har angivit
en känslomässig motvilja till att behöva genomgå ett test för att bli
medborgare, trots att de i vissa fall talar lettiska. En del anser sig vara
berättigade till ett medborgarskap utan att behöva bevisa något för den lettiska
staten.
Lettland har på senare tid sänkt avgiften och på andra sätt underlättat för t.ex.
pensionärer och funktionshindrade att naturaliseras. Barn till icke-medborgare
födda efter den återupprättade självständigheten har rätt till medborgarskap
genom anmälan från föräldrarna. Det krävs alltjämt att föräldrarna aktivt tar
ställning för ett medborgarskap för deras barn. Förfarandet bör kunna
förenklas ytterligare, anser såväl OSSE som Europarådet.
En statlig fond för samhällsintegrationen, Society Integration Foundation, med
syfte är att initiera och kanalisera pengar till projekt som främjar integrationen
av etniska minoriteter och även utsatta grupper som till exempel
funktionshindrade, finns.
Se även avsnitt 1, 9, 10 och 12.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Brottsbalken betecknar homosexuella handlingar som ”onaturlig sexuell
tillfredsställelse”, men klassar det inte som något brottsligt. En
arbetsskyddslagstiftning som även inkluderar skydd för sexuella minoriteter har
nyligen antagits. Parlamentet antog dock först en lag där man strök skyddet
mot diskriminering vad gällde sexuella minoriteter. Detta var inte bara ett brott
mot EU:s regelverk, utan aktualiserade även frågan om tolerans i samhället i
stort. Lettland fick kritik internationellt och presidenten återsände lagen till
parlamentet med krav om ändringar dels utifrån ett toleransperspektiv, dels
utifrån vad EU krävde. Efter en debatt, där flera ledamöter gjorde homofoba
uttalanden, antog parlamentet slutligen en lag inkluderande även skydd för
sexuella minoriteter och uppfyllde därmed EU:s regelverk. Parlamentet var
15
dock långt ifrån enigt och ett par partier (vilka även i valkampanjerna försökte
locka röster genom homofob propaganda) stod på sig in i det sista.
Fördomar mot personer med annan sexuell läggning är vanliga vilket visade sig
i även i somras då Riga Gay Pride dagarna hölls i Riga för andra året i rad.
Liksom året innan kom ett antal ledande politiker med uttalanden som visade
på brist på tolerans och präglades av en fördomsfull inställning till HBTpersoner. Även allmänheten visade upp prov på bristande förståelse och
tolerans och vissa media rapporterade utifrån ett intolerant perspektiv.
Vid 2006 års Gay Pride tilläts inte deltagarna paradera genom stan utan
befanns sig mest inomhus i seminarier och dylikt. Ett antal grupperingar av
extremister från både vänster- och högerkanten genomförde ändå
demonstrationer och också förföljelser av deltagarna där bl a avföring kastades
på deltagarna. Polisens ovilja att ingripa var slående. Inrikesministern kom med
ett antal uttalanden som närmast var att uppfatta som stöd för dem som
försökte stoppa evenemanget. Överhuvudtaget saknades tydliga uttalanden och
budskap från landets politiska ledning om att det var en oacceptabel brist på
tolerans som vissa grupperingar och politiska partier uppvisade.
Ledningen för alla de stora kyrkliga samfunden uttalade sig mycket kritiskt till
att HBT-personer skulle få genomföra Gay Pride dagarna och partiet Första
Partiet drev en mycket hård politik riktad mot HBT-personer. Samma parti
lade fram ett förslag under hösten som skulle förbjuda organisationer,
föreningar, klubbar etc. som arbetade med någon form av HBT-aktiviteter att
få använda media för reklam och information. Förslaget röstades ner men
bidrar till bilden av att Lettland har mycket kvar att arbeta med i denna fråga.
Det får ändå betecknas som positivt att frågan kom upp på dagordningen och
att vissa organisationer och politiska debattörer i Lettland öppet kritiserade
politiker för brist på tolerans.
En organisation för HBT-personers rättigheter, Mozaika, finns. Organisationen
arbetade intensivt med Gay Pride dagarna. Sedan organisationen fått nej till en
gatuparad även av högre instans anordnade den bl.a. ett antal seminarier
inomhus med även internationellt deltagande från exempelvis Sverige.
18 Flyktingars rättigheter
Lettland har ratificerat flyktingkonventionen och dess tilläggsprotokoll.
Mottagningsförhållandena har förbättrats, med stöd av främst EU, inklusive
Sverige, samt USA, men förhållandena i mottagningscentret i staden Olaine är
fortfarande knappa. Sedan Lettland fick sin asyllag har endast 169 personer
sökt asyl, varav 8 ansökningar beviljats. En av dessa har genomgått
naturaliseringsprocessen och blivit lettisk medborgare. Under 2005 ansökte 20
16
personer om asyl, varav sju stycken somalier som kom till Lettland via
människosmugglare i tron att de skulle föras till Sverige. Dessa somalier har nu
beviljats temporärt uppehållstillstånd i linje med lagen om så kallad alternativ
status (se nedan).
Eftersom det är så få personer som kommit till Lettland som flyktingar är det
svårt att dra några slutsatser om hur de har integrerats i samhället. Majoriteten
av de asylsökande har kommit från OSS-länderna, bland annat från Ryssland
(bl.a. Tjetjenien), Vitryssland, Turkmenistan och Kirgizistan.
Enligt den reviderade asyllagen skall skydd även kunna ges till personer med så
kallad alternativ status, det vill säga personer som inte bedöms ha flyktingstatus
men ändå är i behov av skydd på grund av t.ex. militär konflikt eller om de
riskerar dödsstraff eller tortyr i sitt hemland. Sedan den reviderade lagen trädde
i kraft har 16 personer beviljats alternativ status. Fem av dessa har dock
självmant återvänt till sitt hemland och därmed blivit fråntagna denna status.
En annan nyhet som introducerades i och med revideringen var att tillfälligt
skydd skall kunna ges, samt att möjligheten skall ges att tillämpa
"snabbehandling" (accelerated procedure) redan vid gränsen. Handläggningstiden
inklusive överklagande är då mycket kort – endast fem dagar.
19. Funktionshindrades rättigheter
Funktionshindrade är berättigade till nödvändigt stöd för att kunna integreras
och leva i samhället. Synen på funktionshindrade kan vara fördomsfull och i
vissa fall även nedvärderande, speciellt i fråga om psykiskt funktionshindrade.
Regeringen stöder särskilda skolor för funktionshindrade, inklusive några
yrkesskolor. Endast ett fåtal funktionshindrade har emellertid fast arbete.
Allmänna platser och kollektivtrafiken är endast i undantagsfall anpassade till
funktionshindrade. Ett kontinuerligt arbete för att förbättra detta pågår men
mycket arbete återstår ännu. Den politiska viljan att avsätta mer resurser för de
funktionshindrade har hittills varit liten.
Frivilligorganisationer för funktionshindrade (främst bildade och stödda av
anhöriga) blir allt fler men är fortfarande relativt små och svaga. Sverige har
bidragit med stöd till detta område.
ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Det finns ett stort antal enskilda organisationer verksamma inom området
mänskliga rättigheter. Dialog mellan regering och organisationerna
17
förekommer. Bland de mer inflytelserika återfinns Latvian Center for Human
Rights and Ethnic Studies, LCHRES, som är knuten till internationella
Helsingforsfederationen. Genom sina undersökande rapporter och artiklar har
organisationen blivit en viktig opinionsbildare. Den ryskspråkiga
intresseorganisationen Latvian Human Rights Committee fungerar i realiteten
som ett slags ombudsman för ryskspråkiga och erbjuder bland annat gratis
rättshjälp i civilmål, men av varierande kvalitet.
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
Regeringen har länge haft ett samarbete med OSSE. Även EU och NATO
förde en kontinuerlig dialog med Lettland om mänskliga rättigheter när
Lettland hade ansökt om medlemskap. Som medlem av dessa två
organisationer för nu Lettland en regelbunden dialog med dem kring frågorna.
Under 2006 var OSSE:s högkommissarie för nationella minoriteter, Rolf
Ekéus, i Riga, främst för att följa upp tidigare besök. Han uttryckte
tillfredsställelse över det som gjorts i Lettland och den ökade
naturaliseringstakten. Han tryckte på vikten av att se till att
naturaliseringsmyndigheten även i fortsättningen fick tillräckliga medel för att
möjliggöra en än högre takt. Ekéus påpekade, liksom vid tidigare besök, att
såväl Lettlands lagstiftning som den genomförda utbildningsreformen uppfyller
alla internationella krav och underströk behovet av en fortsatt och utökad
dialog och flexibilitet i förbindelserna mellan det offentliga Lettland och de
ryskspråkiga.
OSSE/ODIHR (Organisationen för fred och säkerhet i Europa) sände en
begränsad delegation om sju personer att övervaka parlamentsvalet i oktober
2006. Delegationen konstaterade att valen genomfördes transparent och
professionellt. Den upprepade dock OSSE:s tidigare påpekanden om att alltför
många invånare i Lettland alltjämt saknade medborgarskap och därmed
rösträtt, samt att Lettland kunnat vidta fler åtgärder för att minska antalet ickemedborgare inför detta val.
FN är representerat i Lettland genom WHO och, i viss mån, UNDP. Den
senare organisationen har visserligen under 2006 stängt sitt kontor men har
kvar två personer, som arbetar som ett lokalt kontor för några få kvarvarande
projekt. Dessutom finns en nationell kommission för UNICEF. För några år
sedan lämnade även flyktingkommissariens kontor, UNHCR, och UNODC
(narkotikaorganet, f d UNDCP) Lettland. IOM, (International Organization
for Migration) delar kontor i Riga med bl.a. UNICEF och kvarvarande UNDP.
IMF och Världsbanken har nyligen stängt sina kontor i Riga.
