Denna rapport är en sammanställning grundad på
Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte
ge en fullständig bild av läget för de mänskliga
rättigheterna i landet. Information bör sökas också från
andra källor.
Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter i Lettland 2007
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Situationen för de mänskliga rättigheterna i Lettland är överlag god.
Övergången från kommunistisk planekonomi till marknadsekonomi medförde
ekonomiska och sociala svårigheter. Problemen är fortfarande märkbara främst
bland vissa utsatta grupper såsom äldre och funktionshindrade. Vidare är
rättsväsendet i en del avseenden svagt och ineffektivt. Även om det gångna
året inneburit framsteg för de rättsliga institutionerna. Korruption
förekommer, vilket bidrar till att rättssäkerheten och förtroendet för
samhällsinstitutionerna stundtals är svagt.
Uppgifter om godtyckliga frihetsberövanden förekommer inte. Däremot är
förhållandena i fängelserna i många fall otillfredsställande och uppgifter om
övergrepp förekommer.
Mötesfriheten är garanterad men det har ännu inte varit möjligt att i Riga
genomföra någon manifestation för HBT-personers rättigheter under normala
förhållanden, vilket torde visa på behovet av politiskt ledarskap för tolerans i
samhället på detta område.
Vad gäller landets ryskspråkiga befolkning har de föregående årens ökning i
antalet ansökningar om medborgarskap förbytts mot en kraftig minskning.
Drygt 28 procent (cirka 650 000 personer) av landets befolkning är etniska
ryssar. Omkring 17 procent (cirka 390 000 personer) av befolkningen är så
kallade icke-medborgare och saknar därmed rösträtt men är i övrigt i princip
tillförsäkrade alla sociala rättigheter Av de cirka 390 000 invånare som är ickemedborgare utgör de etniska ryssarna 280 000. Drygt 55 procent av de etniska
ryssarna i Lettland är lettiska medborgare medan 42 % är icke-medborgare.
Lettiska är det officiella språket, men en hel del av icke-medborgarna behärskar
2
det inte. Att inte behärska ett lands officiella språk minskar tillgången till
offentlig service och information samt begränsar möjligheterna på
arbetsmarknaden.
Den lettiska lagstiftningen kring medborgarskap lever upp till såväl EU:s och
NATO:s som andra internationella organisationers krav. Orsaken till den
alltjämt låga naturaliseringstakten anses av många stå att finna i psykologiska
och praktiska faktorer. Många, inte minst av de ryskspråkiga icke-medborgarna,
anser sig vara automatiskt berättigade till medborgarskap. Brist på information
och dialog från den lettiska statens sida kan också bidra till den relativt låga
takten. Incitamenten kan också vara svaga, bland annat på grund av bortfallet
av EU:s viumkrav. Språkkraven i lagen om medborgarskap utgör en barriär för
vissa, framför allt äldre, icke-medborgare.
Lettland är medvetet om att det är ett problem att 17 procent av landets
befolkning saknar medborgarskap. Från internationella organ för mänskliga
rättigheter efterlyses aktivare åtgärder, bland annat när det gäller barns förvärv
av medborgarskap vid födelsen och äldres möjligheter till detta.
Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Lettland har ratificerat FN:s grundläggande konventioner om mänskliga
rättigheter:
− Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International
Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), samt det fakultativa
protokollet om enskild klagorätt.
− Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR)
- Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering,
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD)
- Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot
kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against
Women (CEDAW)
- Konventionen mot tortyr, Convention against Torture and Other Cruel,
Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT)
-
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child
(CRC) samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade
konflikter och om handel med barn
− Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees, samt det
tillhörande protokollet från 1967
3
− Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International
Criminal Court (ICC)
− Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen)
När Lettland år 2005 ratificerade Europarådets ramkonvention för skydd av
nationella minoriteter åtföljdes ratifikationen av vissa reservationer i form av
två deklarationer. Den ena deklarationen avser rätten att använda
minoritetsspråk på väg- och gatuskyltar, och den andra avser rätten att
använda sitt minoritetsspråk i kontakt med myndigheter. OSSE:s dåvarande
högkommissarie för nationella minoriteter, HCNM, Rolf Ekéus, som tryckte
på för att Lettland skulle ratificera konventionen, välkomnade det när så
skedde. Frågan var politiskt laddad i Lettland i samband med debatten om
förhållandet för den ryskspråkiga minoriteten och gavs stor politisk betydelse
av båda sidor.
Lettland inväntar svar från Advisory Committe i Europarådet angående rapporten
som Lettland sammanställde i oktober 2006 gällande genomförandet av
ramkonventionen innan man vidtar eventuella åtgärder i frågan. Vidare
framhåller man från lettisk sida att den lettiska lagen inte utesluter användning
av minoritetsspråk vid myndighetskontakter och att kommunerna anlitar tolkar
vid behov för de personer som inte talar lettiska.
I samband med ratificeringen definierade Lettland ”nationella minoriteter”
som lettiska medborgare vilka varit bosatta i landet i generationer och vilka
önskar bevara de skillnader som finns jämfört med övriga letter med avseende
på kultur, religion eller språk och som samtidigt anser sig höra till Lettland. De
personer som inte är medborgare i Lettland eller någon annan stat men som
bor i landet permanent och lagligt (det vill säga så kallade icke-medborgare),
som inte tillhör någon nationell minoritet enligt den lettiska definitionen men
som själva identifierar sig med en sådan nationell minoritet, skall också åtnjuta
rättigheterna enligt konventionen, så länge det inte stipuleras uttryckliga
undantag enligt lettisk lag.
Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter, Thomas Hammarberg
besökte Lettland under året för att följa upp sin företrädares
rekommendationer från år 2003. Ordföranden för den parlamentariska
församlingen i Europarådet Rene Van der Linden besökte likaså Lettland
under det gångna året. Diskussionerna kretsade främst kring ickemedborgarnas status samt naturaliseringsfrågan (se punkt 16). FN:s
specialrapportör om rasism besökte Lettland under hösten och kommer följa
upp besöket i Lettland med en rapport år 2008.
4
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Tortyr är enligt landets författning förbjudet, men polisövergrepp förekommer
i häkten och fängelser och i enlighet med rapporten från Europarådets
kommissarie för mänskliga rättigheter är det en bråkdel av anmälningarna som
leder till sanktioner gentemot de anklagade polisofficerarna.
Många fängelser och framförallt häkten är kraftigt överbelastade. Meningsfulla
aktiviteter saknas ofta och den materiella samt hygieniska standarden är
bristfällig. Den lettiska regeringen har emellertid vidtagit åtgärder för att
förbättra förhållandena, och projekt med detta syfte har bland annat stötts av
Sverige. I juni 2006 presenterades ett nytt koncept gällande en gradvis
övergång till bättre standard i fängelserna, bland annat nästan en fördubbling
av dagens storlek på cellerna på i snitt 2,5 kvadratmeter per fånge.
Trångboddheten och brist på motion och aktiviteter utgör de vanligaste
klagomålen från fångarna. Trångboddheten i cellerna innebär en risk att
drabbas av multiresistent TBC men antalet fall är på nedgång tack vare
förbättrad vård. Antalet hiv/aids-fall i fängelserna ökar däremot med anledning
av det utbredda drogmissbruket.
Inhemska organisationer som till exempel Latvian Center for Human Rights
and Ethnic Studies, LCHRES, har påpekat den undermåliga standarden på
lettiska fängelser för att skapa en debatt kring problemet.
Den sedan 1 januari inrättade Ombudsmannen för mänskliga rättigheter har
under året tagit emot klagomål från interner avseende de dåliga
fängelseförhållandena i vissa fängelser. Ombudsmannen för mänskliga
rättigheter har under året inspekterat 16 fängelser och kritiserade i en rapport
ställd till justitieministern de materiella förhållandena och de begränsade
möjligheterna för fångar att sysselsätta sig vilket är nedbrytande och försvårar
den framtida integreringen i samhället.
4. Dödsstraff
Dödsstraffet för brott begångna i fredstid är avskaffat, medan dödsstraffet i
krigstid kvarstår. Med anledning av att Lettland undertecknat protokoll 13 till
Europarådskonventionen om mänskliga rättigheter rörande avskaffande av
dödsstraffet under alla omständigheter och som ett led i förberedelserna för
ratificeringen av protokollet har en arbetsgrupp inom justitieministeriet
framlagt förslag om ett fullständigt avskaffande av dödsstraffet. Förslaget
bereds nu med berörda ministerier.
5
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Godtyckliga frihetsberövanden eller reserestriktioner förekommer enligt
uppgift inte. De legala grundförutsättningarna har markant förbättrats sedan
den nya strafflagen trädde i kraft i oktober 2005. Bland annat har häktestiden
reducerats, särskilda beslut av domare krävs för att förlänga häktningar och de
gripna delges skriftligen sina rättigheter. Resursbrister hos det allmänna vad
gäller kvalitativ rättshjälp och en allmän brist på advokater utgör dock problem.
Det finns få alternativ till frihetsberövande och fängelsevistelse vilket kritiserats
av bland andra Europarådets -kommissarie för mänskliga rättigheter. Särskilt
ansåg man att lettiska myndigheter borde finna andra alternativ för de personer
vilka inväntar rättegång. Den maximala häktestiden är 24 månader men det är
endast för sällsynt allvarliga brott och allmänt pekar trenden på en minskning
av häktestiderna. Till följd av bland annat bristande resurser och disciplin
inom domstolsväsendet förekommer dock häktningstider på över ett år, även
för minderåriga och för mindre förseelser som till exempel snatteri. Under
häktningstiden tillåts endast en begränsad kontakt med omvärlden, inklusive
den egna familjen, och ingen undervisning förekommer.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Rättsväsendet är enligt författningen självständigt men i realiteten inträffar det
att rättegångar styrs av såväl politiska som affärsmässiga hänsyn. Brist på
resurser och kapacitet utgör ett stort problem med följder även för
rättssäkerheten. Väntetiderna för rättegångar är till exempel mycket långa (se
även punkt 5 om långa häktningstider). Allmänhetens förtroende för
rättssystemet är lågt och enligt den lettiska framtidskommissionen Commission of
Strategic Analysis, inrättad hos presidentkansliet är trenden neråtgående.
De rättsliga institutionerna får emellertid anses ha tagit vissa steg framåt. Den
högt ansedde riksåklagaren förbereder åtal för bland annat grova
korruptionsbrott mot en av landets mest inflytelserika politiker, borgmästaren i
Ventspils, som sedan i våras är underkastad en ett stort antal gånger i domstol
prövad husarrest.
Ett stort antal nya lagar, granskade av EU, antogs i och med
anslutningsprocessen och medlemskapet. Omfattande insatser för att
säkerställa implementering av lagarna har genomförts med stöd av bland andra
Sverige Bland annat ledde Sverige ett EU-projekt ämnat att höja kompetensen
inom rättsväsendet samt att bygga upp en självständig domstolsadministration.
I ett försök att stävja korruptionen har polislönerna höjts det senaste året efter
diskussioner år 2006 angående behoven av högre löner för olika kategorier
inom rättssektorn som ett led i bekämpandet av korruptionen. Frågan är även
6
av vikt inte minst mot bakgrund av att ett stort antal poliser slutade under 2006
just på grund av de låga lönerna. Inrikesministeriet har under år 2006 tagit fram
en strategi för att komma till rätta med såväl låga löner som missnöje i
myndigheter inom dess ansvarsområde, men denna har hittills inte haft mycket
effekt i rätt riktning. Budgeten är ansträngd och de lönehöjningar, som har ägt
rum, har inte kunnat stävja att delar av rättssystemet fortfarande är hämmat av
korruption.
En författningsdomstol finns och enskilda individer har rätt att vända sig till
denna med klagomål om brott mot deras grundläggande rättigheter.
.
Sedan den 1 januari 2007 har en Ombudsman för mänskliga rättigheter, Office of
the Ombudsman of the Republic of Latvia, inrättats i Lettland. Institutionen har
ersatt den tidigare National Human Rights Office. Dess uppgifter består i att
arbeta för främjandet av mänskliga rättigheter samt att tillse att principer om
god förvaltning åtföljs av de lettiska myndigheterna. Under första halvåret 2007
mottog man 2 861 klagomål från allmänheten. Merparten, cirka 25 procent av
totala antalet klagomål gällde äganderättsfrågor till bostäder. Andelen
ryskspråkiga som vänt sig till kontoret har hittills varit lågt.
Vid 18 tillfällen har personer i Lettland vänt sig till Europadomstolen för
mänskliga rättigheter. Vid 16 av dessa fall har Lettland blivit fällt på en eller
flera punkter i någon av domstolens instanser. De flesta fallen har varit
relaterade till långa häktningstider. Fem av målen gällde rysktalande som ansåg
sig diskriminerade på grund av sin ryska etnicitet.
7. Straffrihet
Straffrihet förekommer i regel inte.
8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
Yttrande-, tryck-, förenings-, församlings- och religionsfriheten är garanterad
av grundlagen och respekteras, generellt sett.
Det bör noteras att parlamentet godkände i december ett nytt lagförslag vilket
innebär att om man medvetet sprider oriktig information om Lettlands
finansiella system kan man dömas till högst två års fängelse. Detta har sin
grund i oron för spridning av falska devalveringsrykten vilket skulle kunna
destabilisera ekonomin.
Någon censur från statens sida förekommer inte. Pressen uppvisar mångfald,
både vad gäller åsikter och politisk inriktning, och är till största delen privatägd.
Det finns dock starka ekonomiska intressen i medieföretagen, framför allt när
7
det gäller vissa av de största tidningarna, vilket i någon mån riskerar att påverka
det publicistiska innehållet. Det finns såväl rikstäckande som lokala tidningar
på både lettiska och ryska. Inte sällan inspireras de ryskspråkiga tidningarna av
ryska media.
TV och radio finns både i privat som i statlig ägo. Tidningar får publiceras på
valfritt språk. Kommersiell etermedia sänder på både lettiska och andra språk
(framför allt rör detta naturligtvis det ryska språket). Nationella radio- och TVrådet är den instans som avgör hur stor andel som får sändas på annat språk än
statsspråket. I praktiken har detta inneburit att man helt enkelt valt att följa den
etniska fördelningen i olika regioner om det rört sig om till exempel regionala
radiostationer. Som exempel kan nämnas att områdena kring Daugavpils ofta
har uppåt 70-75 procent på det ryska språket. Vad gäller de två statliga TVkanalerna och de två statliga radiokanalerna, det vill säga public serviceetermedia, gäller bestämmelsen att högst 20 procent av sändningstiden får vara
på annat språk än statsspråket. Många ryskspråkiga har satellit-TV där man
direkt från Ryssland tar in helt ryskspråkig TV. En baltisk filial av den ryska
kanalen ORT har öppnat kontor i Riga och sänder (samt i viss mån
producerar) ryskspråkiga program från Riga. I sammanhanget bör nämnas att
chefen för den statliga TV:n nyligen tvingades avgå efter att rykten gjorde
gällande att denne fattat beslutet om att senarelägga en kritisk dokumentär om
Putin som enligt planerna skulle ha visats dagen före det ryska Duma-valet för
att inte irritera Ryssland.
Fackföreningar tillåts verka fritt och diskriminering med anledning av
medlemskap är förbjuden. Fackföreningarna är överlag svagare än i Sverige.
Mötesfriheten är, som sagt, garanterad i grundlagen och respekteras i princip. I
sammanhanget bör dock nämnas turerna kring Riga stadsfullmäktiges och den
överprövande domstolens nej till organiserandet av en parad i samband med
Rigas Gay Pride-dagar år 2006. Riga stad hänvisade till säkerhetsskäl, men
kritikerna till det negativa beslutet menade att detta skäl ekade tomt mot
bakgrund av att ordningsmakten klarat av besök av USA:s president och sagt
sig redo att garantera säkerheten under NATO:s toppmöte i Riga. Med tanke
på att motståndet mot Gay Pride-dagarna och HBT-personers rättigheter blev
en valfråga för vissa partier och politiker, antas det att det snarare låg politiska
och populistiska skäl bakom beslutet att inte tillåta en parad. I november
konstaterade dock Högsta Domstolen att beslutet av Riga stad var felaktigt (se
mer under avsnitt 17).
9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Politisk pluralism och ett parlamentariskt styrelseskick i vedertagen mening
råder. Lettisk inrikespolitik har allt sedan den återvunna självständigheten
8
präglats av turbulens och regeringsskiftena har varit många. Inget parti i
parlamentet kan sägas vara någon folkrörelse. Personligheter, snarare än
ideologi och program, är ofta den enande kraften bakom partierna och antalet
medlemmar och ”gräsrötter” är relativt litet. Det finns inte något statligt
partistöd och många av partierna har direkta kopplingar till ekonomiska
grupperingar och finansieras via privata sponsorer. Rent privatekonomiska
intressen får således inom vissa politikområden antas delvis påverka innehållet i
den politik som bedrivs. Trots lagen om partifinansiering har Lettland inte
lyckats komma åt problemet med kopplingen mellan privata affärsintressen
och politik, och lagen framstår som något tandlös och alltför lätt att kringgå.
Det var tydligt i kampanjerna inför valet i början av oktober 2006. Den nya
lagen medförde dock att de mest uppseendeväckande bidragen uteblev och att
det var lättare än tidigare att spåra varifrån pengarna till partierna kommit. I
viss mån kunde man även begränsa inflödet. En lettisk frivilligorganisation,
Providus, redovisade under hösten att i princip samtliga regeringspartier hade
överskridit kampanjnivåerna och den värsta syndaren var det styrande
Folkpartiet med en övertrassering nästan fem gånger större än vad som var
tillåtet. Den lettiska antikorruptionsmyndigheten, KNAB, har ingripit mot
partierna med föreläggande av bland annat straffavgifter och inbetalning till
statskassan av belopp motsvarande överskridandena. Föreläggandena har
överklagats till domstol av partierna.
Korruption och misstankar om korruption medför att såväl politiker som
demokratiska institutioner har låg trovärdighet och åtnjuter föga förtroende
hos allmänheten. KNAB har tidigare drabbats av flera bakslag och präglats av
såväl inre stridigheter som ineffektivitet. Tidvis har verksamheten även
hämmats av att den blivit en bricka i det inrikespolitiska spelet. KNAB har haft
svårigheter att fälla någon på högre nivå eller ta upp fall med riktigt stora
summor och har därför mest ägnat sig åt personer på lägre nivå.. Under de
senare året har KNAB dock visat ökad effektivitet i ett antal uppmärksammade
fall. Totalt har man de senaste fem åren överlämnat ett hundratal fall till
åklagare. Ett fall initierat av KNAB ledde till fällande dom i mars 2007 när den
forne borgmästaren i Jurmala samt en affärsman dömdes till fängelse att ha
blivit fällda för mutbrott. Flera fall involverande högre politiker tycks vara i
slutfasen och åtal väntas snart av riksåklagaren i ett uppmärksammat fall
rörande en av landets inflytelserika politiker, borgmästaren i Ventspils. Hos
allmänheten är KNAB en av de institutioner som åtnjuter störst förtroende.
Detta visade sig i höstas då KNAB:s chef suspenderades av premiärminister
Kalvitis för vad som förefaller ha varit vissa bokföringsfel vid myndigheten.
Beslutet saknade stöd i lag och KNAB-chefen återinsattes i tjänst efter en
reprimand men det hela utlöste stor negativ publicitet för premiärministern
och regeringen, massprotester och missnöje bland allmänheten, vilket ledde till
premiärministerns avgång den 5 december.
9
När det gäller kampen mot korruption och annat missbruk inom den offentliga
sektorn bör också nämnas landets riksrevisor som bedriver ett energiskt och
självständigt arbete mot missförhållanden.
Sedan den återupprättade självständigheten har ett genomgående mönster varit
att nya, och därmed fortfarande fläckfria, partier lockat till sig ett stort antal
röster. Fortfarande förekommer det att nya partier bildas samt
sammanslagningar av etablerade partier men tendensen är ändå att den
politiska miljön så sakteliga börjar ”sätta sig”. Partier vars syfte anses stå i strid
med konstitutionen (nazister, icke-reformerade kommunister) är förbjudna. I
parlamentsvalen 2006 vann för första gången en sittande regering valet, vilket
både får tolkas som en stabilisering och ett bevis för att den förda politiken
fungerat. I sammanhanget bör dock påminnas om att valdeltagandet sjunkit
och får anses lågt. Det var endast 62 procent av de röstberättigade som röstade
2006, mot 72 procent vid valet 2002.
Icke-medborgarna saknar rösträtt i såväl nationella som lokala val och har inte
rätt att bilda politiska partier. Däremot har de rätt att delta i existerande partier.
Från flera håll internationellt har framförts att Lettland borde överväga att
införa kommunal rösträtt för icke-medborgarna. Frågan har också diskuterats
inom Lettland men avvisats av de flesta politiska partier, då man menar att
incitamentet till att söka lettiskt medborgarskap skulle försvagas. I december
beslöt parlamentet att fängelseinterner skulle erhålla rösträtt.
I parlamentet är endast 19 av 100 ledamöter kvinnor vilket är än färre än de 22
kvinnor som satt i det förra parlamentet. På lokal nivå är drygt 30 procent av
politikerna kvinnor. I regeringen är fem av 18 ministrar kvinnor. I juli år 2007
valdes läkaren Valdis Zatlers till ny president som efterträdare till Vaira Vike
Freiberga. Presidenten väljs av parlamentet i en sluten omröstning och spelar
en förhållandevis betydande roll i det politiska livet. Bland annat har han vissa
möjligheter att stoppa lagförslag och att själv ta initiativ till sådana.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Enligt arbetslagstiftningen får ingen åtskillnad göras med anledning av etnisk
tillhörighet, hudfärg, religion, politisk åsikt eller kön när det gäller tillgång till
anställning eller lön. I realiteten är dock löneskillnaderna mellan kvinnor och
män betydande. Andelen ryskspråkiga är fortfarande låg inom förvaltningen på
både central och lokal nivå, till och med i det till stor del ryskspråkiga Latgale.
Undantaget från den lettiska dominansen är inrikesministeriet, polisen och
10
kriminalvården, vilket framför allt är ett arv från Sovjettiden då främst ryssar
anställdes inom den sovjetiska säkerhetsapparaten.
Den ojämna etniska fördelningen inom den offentliga sektorn kan förklaras av
krav på kunskaper i lettiska för vissa yrkesgrupper vilket diskvalificerar många
ryskspråkiga från att söka. Andra orsaker är bristande vilja hos ryskspråkiga att
ta lågavlönad offentlig anställning och känslan av alienation från staten och
därmed statliga institutioner, samt platsannonsering endast i lettisk press. För
vissa offentliga tjänster krävs dessutom lettiskt medborgarskap. Inom den
privata sektorn är den ryskspråkiga minoriteten betydligt bättre representerad.
Många företag är etniskt homogena, det vill säga de består uteslutande av
antingen lettiska eller ryskspråkiga.
Vid endast ett tillfälle har ett diskrimineringsärende (på grund av kön) gått till
domstol. Det låga antalet ärenden förklaras närmast av allmänhetens bristande
förtroende för domstolsväsendet. Tidigare har arbetsskyddslagstiftningen ofta
tillämpats godtyckligt och i vissa fall inte alls. Problemen finns fortfarande kvar
på vissa arbetsplatser men en förbättring har skett de senaste åren.
Det lettiska parlamentet föreslog under hösten år 2006 att i
arbetsskyddslagstiftningen inte inkludera skydd för sexuella minoriteter, vilket
är ett direkt brott mot EU:s regler. Presidenten sände tillbaka lagförslaget till
parlamentet med krav om en ändring så att även diskriminering på grund av
sexuell läggning medtogs varvid parlamentet drog tillbaka sin ursprungliga text
och antog en lag i linje med EU:s bestämmelser. Händelsen visar dock på den
brist på tolerans mot HBT-personer som alltjämt finns kvar hos delar av såväl
politiker som befolkningen i stort (se även avsnitt 17).
Lettland har ratificerat internationella arbetsorganisationens, ILO, åtta centrala
konventioner om mänskliga rättigheter i arbetslivet.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Lettland har ett sjukförsäkringssystem och alla har i princip tillgång till
sjukvård, även om standarden varierar mellan stad och landsbygd och köerna
kan vara långa. Standarden på sjukvården är tillfredsställande hög åtminstone i
Riga. Läkarlönerna är låga varför "kuvertsystemet" fortfarande praktiseras.
Systemet går ut på att det utöver den avgift operationen eller undersökningen
kostar ges under bordet en summa pengar direkt till läkaren i fråga. I de senaste
årens budgetar har försök gjort att höja läkarnas löner för att få bukt med att
en del av betalningen sker svart. Lönehöjningarna har dock varit långt ifrån
tillräckliga och systemet lever således kvar. Olika läkargrupper har då och då
hotat med att gå ut i strejk mot de låga lönerna och frågan finns alltjämt på
dagordningen.
11
Hälsosektorns andel av den totala budgeten har tidigare varit låg (endast kring
knappa 10 procent de senaste åren). De senaste årens budgetar har inneburit en
viss höjning av resurser till hälsosektorn. Vissa sjukhus har drabbats av stora
ekonomiska problem med bristande tekniskt underhåll, uppskjutna operationer
och avvisade patienter som följd.
12. Rätten till utbildning
Utbildningen är kostnadsfri både på grundskole- och gymnasienivå, men man
måste betala skolböckerna själv. Yrkesutbildningen är fortfarande centralstyrd
av olika fackministerier och har haft svårt att anpassa sig till arbetsmarknadens
nya behov och efterfrågan. Utbildningssektorns andel av budgeten har de
senaste åren legat på knappa 20 procent. Budgeten har höjts något under de
senaste tre åren bland annat för att möjliggöra högre lärarlöner. Även i
budgeten för 2008 är en viss ökning att vänta men lönerna är fortfarande låga.
Efter undervisningsreformen 2004 som innebar att ryskspråkiga elever som går
i de så kallade minoritetsskolorna efter hand skall ha 60 procent av
undervisningen på statsspråket, alltså lettiska, i stället för som tidigare 40
procent, har utbildningsministeriet genomfört en utvärdering av skolresultatet
hos avgångselever. Det visade sig bland annat att snittresultatet för
minoritetsskolornas utbildningar i språk och litteratur förbättrats med fem
procent de senaste tre åren. 61 % av examinationerna valde eleverna att
genomföra på lettiska i stället för på sitt minoritetsspråk. Resultatet visade att
elevernas studieresultat inte försämrats och att eleverna lyckades bättre i vissa
ämnen såsom matematik och fysik än eleverna vid helt lettiskspråkiga skolor.
Protesterna under år 2004 mot reformen som sådan dog dock snabbt ut och
varken vid skolstarten 2005 eller 2006 var det en fråga som diskuterades i
någon större utsträckning. Således handlade det snarast om att frågan
politiserades tämligen omgående och utnyttjades inrikespolitiskt av framför allt
de radikala ryskspråkiga företrädarna, men även av representanter för
nationalistiska lettiska strömningar.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Stora skillnader råder mellan stad och landsbygd, framför allt mellan Riga med
närliggande områden och resterande delar av landet. Arbetslösheten är högre
på landsbygden än i storstäderna. Den sociala misär som alltjämt råder i delar
av landet, framför allt i östra Lettland, är i mycket ett resultat av den pågående
strukturomvandlingen. Den etniska minoriteten, det vill säga till största delen
12
de ryskspråkiga, kan generellt inte sägas ha sämre levnadsstandard än övriga
grupper.
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
14. Kvinnors rättigheter
Kvinnor är underrepresenterade i politiska fora på alla nivåer (se även punkt 9
om andelen kvinnor i politiken.) Kvinnosynen hos gemene man är överlag
konservativ och kvinnan bär ofta huvudansvaret för barn och hushållsarbete.
Skilsmässofrekvensen är vid en europeisk jämförelse hög, men har minskat.
Många män dör i förtid på grund av alkoholmissbruk och olyckor.
Medellivslängden är för kvinnor därför mer än tio år längre än för män (77
respektive 66 år). Fri abort finns. Antalet aborter som genomförs årligen är
relativt stort fortfarande men minskar kraftigt.
I princip lika många kvinnor som män är yrkesverksamma, även vad gäller
heltidsarbete. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män är drygt 17%.
Kvinnor återfinns visserligen framför allt inom så kallade låglöneyrken, men
även inom respektive yrkeskategori har män högre snittlön. Samtidigt har en
större andel kvinnor än män högre utbildning. Det är tydligt att på lägre nivåer
och mellanchefsnivåer är kvinnorna på stark frammarsch, inte minst inom
offentlig sektor. Detta återspeglas dock ännu inte fullt ut i ledningsstrukturer
men en del kvinnor intar ledande positioner inom både näringsliv och
förvaltning och på sikt torde andelen öka.
Andelen hushåll med ensamstående mödrar är hög. Våld inom familjen
förekommer och är ett brott som faller under strafflagen. I allmänhet kan
våldet relateras till alkoholmissbruk, arbetslöshet och fattigdom. Det finns även
anledning att anta att alltför få fall av våld i hemmet verkligen anmäls. En
kvinnojour (telefonjour och enkel mottagning) finns för kvinnor i
nödsituationer.
Under parlamentets kommitté för mänskliga rättigheter finns en arbetsgrupp
med uppgift att arbeta med jämställdhetsfrågor framför allt inom ramen för
diskriminering på arbetsmarknaden och våld i hemmet.
Prostitutionen är utbredd. Det rör sig om prostitution på hotell, nattklubbar
och eskortservice snarare än gatuprostitution, och skälet är
försörjningssvårigheter och arbetslöshet. De påtagligt stora
inkomstskillnaderna i Lettland och en iögonfallande lyxkonsumtion hos ett
fåtal kan också bidra till att dra in unga kvinnor i sexindustrin. Många av
13
sexköparna är turister. Någon pålitlig statistik på hur utbredd prostitutionen är
finns inte.
De nära kontakterna mellan den inhemska sexindustrin och den organiserade
sexslavhandeln gör att kvinnor även riskerar att hamna utomlands som offer
för människohandel. Lettland är dock främst ett transitland och även ett
rekryteringsland snarare än destinationsland vad gäller människohandel. Den
internationella organisationen IOM, som arbetar med frågor relaterade till
handel med människor, uppskattar antalet lettiska offer för människohandel till
cirka 500-700 personer om året. Mörkertalet är stort, eftersom flertalet kvinnor
aldrig kommer i kontakt med myndigheterna. Det är straffbart att värva och
smuggla människor i syfte att exploatera dem utomlands. Lagen inkluderar
även minderåriga och då med utökad straffskala. Som exploatering räknas
utnyttjande för sexuella ändamål och tvångsarbete. Lettland deltar i arbetet
inom Östersjöstaternas råd för att stävja människohandel.
15. Barnets rättigheter
Barn är, som så ofta under pågående strukturomvandlingar, utsatta och många
har drabbats av de ekonomiska och sociala svårigheter som orsakats av de
samhälleliga förändringarna. Arbetslöshet i vissa regioner och ett utbrett
alkoholmissbruk har medfört att många barn lever i social misär. Även det
förhållandet att många föräldrar arbetar utomlands medan barnen lämnas kvar
i landet med bristande omvårdnad som resultat bidrar till svåra förhållanden
för en del barn. Fattiga familjer har rätt till socialbidrag men då
ersättningsnivåerna är ytterst låga och något annat stöd inte erbjuds, placeras
barnen istället ofta på barnhem eller internatskolor. Antalet barn placerade på
institutioner är därför mycket högt. Uppgifter förekommer om att upp till 6000
barn inte går i skolan. Ministeriet för barn- och familjefrågor har en tid arbetat
på ett system som i framtiden snarare skall bygga på fosterfamiljer än internat
och barnhem.
Barnprostitution förekommer. Antalet gatubarn är osäkert, uppskattningarna
varierar mellan 2 000 och 5 000 barn. Att siffrorna varierar på detta sätt
handlar dels om källan, dels hur man väljer att definiera vem som ska anses
vara ett gatubarn. Det finns barn som vistas på gatan som egentligen har ett
hem, men med oordnade förhållanden och fattigdom. Det förekommer att
gatubarnen utnyttjas sexuellt. Det finns enskilda organisationer som arbetar
med att ge barnen hjälp och stöd.
Barnarbete är en relativt ovanlig företeelse. Personer under 18 år rekryteras inte
till väpnade styrkor.
14
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
De etniska letterna utgör knappt 60 procent av befolkningen. Den största
minoriteten utgörs av de etniska ryssarna vilka uppgår till drygt 28 procent
(cirka 650 000 personer) av befolkningen i Lettland. Av de etniska ryssarna är
nästan 42 procent (280 000 personer), icke-medborgare och något mer än 55
procent (cirka 360 000 personer) medborgare (cirka tre procent, 20 000
personer, är ryska medborgare). Därutöver finns knappt fyra procent vitryssar
och cirka 2,5 procent ukrainare och lika många av polsk etnicitet samt ett antal
mindre etniska grupper.
Enligt statistik från National Board , den statliga myndighet som ansvarar för
medborgarskapsfrågor, fanns det drygt 390 000 icke-medborgare i Lettland
eller cirka 17 % av den totala befolkningen den 1 april 2007. Av dessa utgjorde
de etniska ryssarna den största gruppen med 70 %, följt av etniska vitryssar
med drygt 13 % och 10 % som utgjordes av etniska ukrainare. Antalet ickemedborgare har minskat i förhållande till när myndigheten påbörjade sin
verksamhet 1995. Antalet icke-medborgare uppgick vid den tiden till drygt
700 000 personer. Enligt myndigheten har naturaliseringarna, varav ca 70 %
avser etniska ryssar, kraftigt saktat av. Siffrorna för 2007 visar på en halvering
jämfört med samma period år 2006. Trenden är kraftig minskande ansökningar
om medborgarskap. Snittet för årets första sju månader har varit knappt 300
ansökningar per månad vilket skall jämföras med cirka 1 000 per månad år
2006 eller över 1 500 per månad åren 2004 och 2005. Ansökningarna har
därmed i år sjunkit cirka 70 % i jämförelse med föregående år. En av
anledningarna tros vara sjunkande motivation hos minoriteterna då
viseringskravet till Schengenländerna för personer med permanent
uppehållstillstånd borttogs i EU från den 1 mars 2007. När krav på
resedokument försvinner i och med att Schengenutvidgningen genomförts fullt
ut från mars 2008 kan detta möjligtvis få ytterligare negativa effekter.
Antalet naturaliseringar bland icke-medborgarna var särskilt högt omedelbart
efter Lettlands ja till EU. Takten har således successivt sjunkit och detta trots
vissa kampanjer och ett särskilt språkprogram som syftar till att förbereda inför
naturaliseringsprovet. Naturaliseringsmyndigheten räknar med att cirka 100 000
icke-medborgare i dagsläget inte är intresserade av att bli lettiska medborgare.
Detta gäller framför allt äldre personer. Sverige har varit medfinansiär i
kampanjer och i programmet.
Någon statssanktionerad diskriminering på grund av etnicitet eller religion
förekommer inte i Lettland. I praktiken torde ibland de som inte talar lettiska
drabbas av ett mindre tillmötesgående sätt från myndigheter och/eller enskilda
tjänstemän och många icke-medborgare uppger att de känner sig ovälkomna i
15
samhället. Att inte behärska det officiella språket minskar också tillgången till
offentlig service och information samt begränsar möjligheterna på
arbetsmarknaden.
Den lettiska staten är medveten om det problem som det innebär att ha nästan
18 procent av landets invånare som icke-medborgare. Myndigheterna arbetar
vidare med de olika program som finns för naturalisering, och det finns även
en särskild myndighet för detta. Ur allmän synpunkt får det anses viktigt att
lettiska staten även fortsatt arbetar för öka efterfrågan på naturalisering från
icke-medborgarna.
Fram tills nyligen har kvinnor uppvisat en större vilja att bli lettiska
medborgare än män. Endast 30 procent av dem som ansökte om naturalisering
tidigare var män. Statistiken för 2007 är jämnare och männen utgör nu nästan
50 procent av de sökande. En förklaring till detta är att Lettland införde en
yrkesarmé från och med 2007 och att unga män med lettiskt medborgarskap
därför inte inkallas till obligatorisk militärtjänst längre. Före införandet av en
yrkesarmé inkallades alla män under 30 år med medborgarskap till allmän
värnplikt. Icke-medborgare behövde inte göra militärtjänsten, vilket innebar att
en del unga män avvaktade beslutet om en yrkesarmé innan de beslutade att
ansöka om medborgarskap.
Den lettiska lagstiftningen kring medborgarskap uppfyller såväl EU:s och
NATO:s som OSSE:s krav. Undersökningar om varför naturaliseringen av
icke-medborgare hållit så låg fart har visat sig vara kopplade till känslomässiga
och praktiska skäl. Den statliga informationen om hur man kan bli medborgare
har varit knapphändig, inte minst på landsbygden. Den har förbättrats de
senaste åren. Vidare har det saknats vilja att ansöka om medborgarskap hos en
del icke-medborgarna. Många har angivit en känslomässig motvilja till att
behöva genomgå ett test för att bli medborgare, trots att de i vissa fall talar
lettiska. En del anser sig vara berättigade till ett medborgarskap utan att behöva
bevisa något för den lettiska staten.
Lettland har på senare tid sänkt avgiften och på andra sätt underlättat för till
exempel pensionärer och funktionshindrade att naturaliseras. Barn till ickemedborgare födda efter den återupprättade självständigheten har rätt till
medborgarskap genom anmälan från föräldrarna. Det krävs alltjämt att
föräldrarna aktivt tar ställning för ett lettiskt medborgarskap för deras barn.
Förfarandet bör kunna förenklas ytterligare, anser vederbörande organ inom
såväl OSSE som Europarådet.
En statlig fond för samhällsintegrationen, Society Integration Foundation, med
syfte är att initiera och kanalisera pengar till projekt som främjar integrationen
16
av etniska minoriteter och även utsatta grupper som till exempel
funktionshindrade, finns.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Brottsbalken betecknar homosexuella handlingar som ”onaturlig sexuell
tillfredsställelse”, men klassar det inte som något brottsligt. En
arbetsskyddslagstiftning som även inkluderar skydd för sexuella minoriteter
och som uppfyller EU:s krav antogs under år 2006. Lagen antogs dock efter en
ganska hätsk debatt inklusive homofoba uttalanden i parlamentet.
Fördomar mot personer med annan sexuell läggning är vanliga vilket visade sig
även i somras då Riga Gay Pride-dagarna hölls i Riga för tredje året i rad. Till
skillnad från föregående år förekom inga homofoba och fördomsfulla
uttalanden från ledande politiker gentemot gruppen homo-, bi- och
transsexuella , HBT-personer. Det politiska etablissemanget och ansvariga
myndighetspersoner agerade i stället genom i stort kompakt tystnad i HBTfrågorna . För första gången någonsin lyckades man genomföra
manifestationen utomhus, dock i ett väl inhägnat och avgränsat parkområde,
vilket även var kravet från lettiska myndigheter. Till skillnad från föregående år
inträffade inga allvarliga incidenter och lettiska myndigheter tillhandahöll
tillfredställande säkerhet. Detta genom att parkområdet omgärdades av en
mängd poliser och att paraden inte tilläts ske utanför området.
Den internationella närvaron var mycket stor under evenemanget, bland annat
genom politiker från flera EU-länder, däribland Sverige på bland annat
parlamentariker-, statssekreterare- och ministernivå. Dock medverkade inte
några lettiska politiker eller representanter för lettiska myndigheter i
evenemanget. En välbesökt motdemonstration med både unga och gamla
deltagare, många familjer, genomfördes samtidigt på annan plats i Riga.
Motdemonstrationen präglas av homofoba slagord och hatbudskap, vilket
illustrerar allmänhetens bristande tolerans och förståelse i HBT-frågor. Det
finns således ett stort behov av att lettiska myndigheter och ledande politiker
gör mer för att öka allmänhetens tolerans i HBT-frågor.
Ledningarna för alla de stora kyrkliga samfunden är uttalade motståndare till
HBT-personer, senast i december inför tillsättningen av ny premiärminister.
Romerskkatolska kyrkans överhuvud avkrävde då kandidaterna deras
inställning i HBT-frågan och påtalade vikten av att sådan omoral i samhället
inte tilläts. Ett av de mer konservativa partierna i regeringen, Första partiet,
ansvarigt för integrationsfrågor, har drivit en hård politik riktad mot HBTpersoner.
17
En organisation för HBT-personers rättigheter, Mozaika, finns. Organisationen
arbetar intensivt med Gay Pride-dagarna men har förhållandevis få medlemmar
på grund av den allmänna rädslan bland HBT-personer för att komma ut på
grund av samhällets inställning.
18. Flyktingars rättigheter
Lettland har ratificerat flyktingkonventionen och dess tilläggsprotokoll.
Mottagningsförhållandena har förbättrats, med stöd av främst EU, inklusive
Sverige, samt USA. Enligt siffror från Office of Citizenship and Migration
Affairs har sedan Lettland fick sin reviderade asyllag 1998 endast 182 personer
sökt asyl, varav 15 ansökningar beviljats. En av de personer som beviljats asyl
har genomgått naturaliseringsprocessen och blivit lettisk medborgare. Under
årets första sex månader 2007 ansökte 13 personer om asyl, vilket torde
innebära en trolig fördubbling av asylsökande för hela år 2007 jämfört med år
2006 då totalt åtta personer ansökte om skydd.
Eftersom det är så få personer som kommit till Lettland som flyktingar är det
svårt att dra några slutsatser om hur de har integrerats i samhället. Majoriteten
av de asylsökande har kommit från OSS-länderna, bland annat från Ryssland
(bland annat Tjetjenien), Vitryssland, Turkmenistan och Kirgizistan.
Enligt den reviderade asyllagen från 1998 skall skydd även kunna ges till
personer med så kallad alternativ status, det vill säga personer som inte bedöms
ha flyktingstatus men ändå är i behov av skydd på grund av till exempel en
militär konflikt eller om de riskerar dödsstraff eller tortyr i sitt hemland. Sedan
den reviderade lagen trädde i kraft har 18 personer beviljats alternativ status.
Fem av dessa har dock självmant återvänt till sitt hemland och därmed blivit
fråntagna denna status. En annan nyhet som introducerades i och med
revideringen var att tillfälligt skydd skall kunna ges, samt att möjligheten skall
ges att tillämpa "snabbehandling" (accelerated procedure) redan vid gränsen.
Handläggningstiden inklusive överklagande är då mycket kort – endast fem
dagar.
19. Funktionshindrades rättigheter
Funktionshindrade är berättigade till nödvändigt stöd för att kunna integreras
och leva i samhället. Synen i samhället på funktionshindrade kan vara
fördomsfull och i vissa fall även nedvärderande, speciellt i fråga om psykiskt
funktionshindrade.
Regeringen stöder särskilda skolor för funktionshindrade, inklusive några
yrkesskolor. Endast ett fåtal funktionshindrade har emellertid fast arbete.
18
Allmänna platser och kollektivtrafiken är endast i undantagsfall anpassade till
funktionshindrade. Ett kontinuerligt arbete för att förbättra detta pågår men
mycket arbete återstår ännu. Den politiska viljan att avsätta mer resurser för de
funktionshindrade har hittills varit liten.
Frivilligorganisationer för funktionshindrade (främst bildade och stödda av
anhöriga) blir allt fler men är fortfarande relativt små och svaga. Sverige har
bidragit med stöd till detta område.
ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Det finns ett stort antal enskilda men förhållandevis små organisationer
verksamma inom området mänskliga rättigheter. Dialog mellan regering och
organisationerna förekommer. De flesta av dem kämpar med dålig ekonomi.
Även några tankesmedjor finns. Bland de mer inflytelserika organisationerna
återfinns Latvian Center for Human Rights and Ethnic Studies, LCHRES, som
är knuten till internationella Helsingforsfederationen. Genom sina
undersökande rapporter och artiklar har organisationen blivit en viktig
opinionsbildare. I detta sammanhang bör också nämnas DELNA, den lettiska
avläggaren av Transparency International. Den ryskspråkiga
intresseorganisationen Latvian Human Rights Committee fungerar i realiteten
som ett slags ombudsman för ryskspråkiga och erbjuder bland annat gratis
rättshjälp i civilmål, men av varierande kvalitet.
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
Regeringen har länge haft ett samarbete med OSSE, Organisationen för fred
och säkerhet i Europa. Även EU och NATO förde en kontinuerlig dialog med
Lettland om mänskliga rättigheter när Lettland hade ansökt om medlemskap.
Som medlem av dessa organisationer för nu Lettland en regelbunden dialog
inom dem kring frågorna.
OSSE sände en begränsad delegation om sju personer att övervaka
parlamentsvalet i oktober 2006. Delegationen konstaterade att valen
genomfördes transparent och professionellt. Den upprepade dock OSSE:s
tidigare påpekanden om att alltför många invånare i Lettland alltjämt saknade
medborgarskap och därmed rösträtt, samt att Lettland kunnat vidta fler
åtgärder för att minska antalet icke-medborgare inför detta val. Under 2007 var
Europarådet kommissarie för mänskliga rättigheter Thomas Hammarberg i
Riga, främst för att följa upp tidigare besök av sin företrädare år 2003. Även
19
besök av andra företrädare för frågor om mänskliga rättigheter inom bland
annat Europarådet har förekommit under året.
FN är representerat i Lettland genom WHO och, i viss mån, UNDP. Den
senare organisationen har visserligen under 2006 stängt sitt kontor men har
kvar två personer, som arbetar som ett lokalt kontor för några få kvarvarande
projekt. För några år sedan lämnade även flyktingkommissariens kontor,
UNHCR, och UNODC (narkotikaorganet, f d UNDCP) Lettland. IOM
(International Organization for Migration) delar kontor i Riga med bland annat
kvarvarande UNDP. IMF och Världsbanken har stängt sina kontor i Riga.
