Utrikesdepartementet Denna rapport är en översiktlig sammanställning över hur de mänskliga rättigheterna efterlevs, grundad på den svenska ambassadens bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig bild. Information bör sökas också från andra källor. Mänskliga rättigheter i Lettland 2010 ALLMÄNT 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Situationen för de mänskliga rättigheterna är överlag god. Det återstår dock att se hur den ekonomiska krisen som har präglat Lettland sedan 2009 kommer att slå mot de ekonomiska och sociala rättigheterna. Krisen har lett till lönesänkningar, hög arbetslöshet (nästan 23 procent i december 2009) samt allmänna budgetneddragningar. Det faktum att den lettiska ekonomin tycks vara på väg att återhämta sig, torde motverka en del av de negativa effekterna. Det finns problem med överbelastade fängelser och häkten samt dåliga förhållanden för de intagna. Häktestider har reducerats de senaste åren och trenden är positiv. Straffrihet förekommer i regel inte men det finns uppgifter om att rättegångar styrs av politiska och affärsmässiga hänsyn. Rättsväsendet är i vissa avseende svagt, ineffektivt och lider av kapacitetsbrister. Dock har positiva steg börjat skönjas: processer har inletts mot personer på hög nivå som är misstänkta för allvarligare korruptionsbrott. Korruptionsläget i Lettland har däremot inte förbättrats enligt Transparency International’s index. För 2010 ligger Lettland på samma nivå som 2001. Vissa pågående interna stridigheter på antikorruptionsmyndigheten KNAB och inom tullväsendet antas hämma myndigheternas brottsbekämpande arbete. Press och övrig media uppvisar mångfald och kan rapportera fritt även om det finns exempel på oklara ägarförhållanden och kopplingar till vissa politiska partier. Mötesfriheten är garanterad även om försök från främst lokalpolitiker gjorts för att förhindra manifestationer i Riga för HBT-personer. HBTmanifestationerna har de senaste åren kunnat genomföras, dock med högljudda motdemonstrationer och rigorös polisövervakning. Även om den allmänna trenden är något mer positiv finns behov av politiskt ledarskap för att öka allmänhetens tolerans i HBT-frågor. 2 15 procent av den bofasta befolkningen (340 000 personer, som bor i landet permanent och lagligt) är varken medborgare i Lettland eller någon annan stat. Dessa betecknas som så kallade icke-medborgare. Merparten av ickemedborgarna är rysktalande. De saknar rösträtt och möjlighet att tjänstgöra inom statsförvaltningen men är i övrigt tillförsäkrade i princip samtliga sociala rättigheter. Den lettiska lagstiftningen om medborgarskap uppfyller såväl EU:s, NATO:s och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europas (OSSE) krav. Minoritetsfrågan är sedan ett par år tillbaka inte lika politiskt debatterad som tidigare. Det kan delvis förklaras med att ekonomiska frågor, som drabbar befolkningen oavsett etnicitet, har övertagit agendan. Drygt 134 000 personer har genomgått naturaliseringsprocessen som krävs för att bli medborgare. De senaste tre åren har naturaliseringstakten emellertid avstannat rejält. Psykologiska orsaker men även praktiska skäl, till exempel språkkraven, tros ligga bakom. Icke-medborgarna behöver inte visum till EU och, till skillnad från lettiska medborgare, behöver de inte visum för resor till Ryssland. Både OSSE och Europarådet har riktat viss kritik mot den lettiska regeringen. Organisationerna anser bland annat att regeringen ytterligare borde underlätta möjligheterna till naturalisering. För att öka integrationen i samhället och viljan att bli medborgare anser de vidare att icke-medborgarnas politiska rättigheter bör utökas. Regeringen hävdar däremot att fler rättigheter för ickemedborgarna skulle medföra lägre motivation för dessa att ansöka om medborgarskap. Reformeringen av samhället från kommunistisk planekonomi till modern marknadsekonomi har skapat sociala problem, särskilt bland äldre och funktionshindrade. Många barn har också drabbats i kölvattnet av de samhälleliga förändringarna. Stor skillnad råder mellan stad och landsbygd, där särskilt de östra delarna utmärker sig negativt. Inkomstskillnaderna i landet är högst i EU och enligt UNDP:s utvecklingsindex har situationen försämrats. Politisk pluralism och ett parlamentariskt styrelseskick i vedertagen mening råder. Men partistrukturerna är svaga och inrikespolitiken är präglad av turbulens och många regeringsskiften. Parlamentsvalet i oktober 2010 genomfördes professionellt och utan allvarligare incidenter enligt en valobservationsmission från OSSE. Valdeltagandet var något högre än föregående val och flera partier med kopplingar till ekonomiska grupperingar fick betydligt lägre inflytande än tidigare. 3 2. Ratifikationsläget för de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer Lettland har ratificerat följande av FN:s grundläggande konventioner om mänskliga rättigheter: - - - - Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), samt det fakultativa protokollet om enskild klagorätt. Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR) Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD) Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against Women (CEDAW) Konventionen mot tortyr, Convention against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT) Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child (CRC) samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade konflikter och om handel med barn Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees, samt det tillhörande protokollet från 1967 Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International Criminal Court (ICC) Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) Lettland har ratificerat Europarådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter, dock med reservationer i form av två deklarationer om dess implementering. Den ena deklarationen handlar om rätten att använda minoritetsspråk på väg- och gatuskyltar, den andra om rätten att använda sitt minoritetsspråk i kontakt med myndigheter. I oktober 2006 sammanställde Lettland en rapport om implementeringen av ramkonventionen. Europarådets Expertkommitté, Advisory Committee, arbetar för närvarande på ett svar på rapporten. Därefter avser Lettland att vidta eventuella åtgärder för skyddet av nationella minoriteter. Men detta brådskar: med start i oktober 2011 planeras en ny rapporteringsrunda inledas, om landets implementering av ramkonventionen. Från lettisk sida framhåller man att lagen inte utesluter användning av minoritetsspråk vid myndighetskontakter och att kommunerna vid behov anlitar tolkar för de personer som inte talar lettiska. 4 I samband med ratificeringen av ramkonventionen definierade Lettland ”nationella minoriteter” med följande: lettiska medborgare som varit bosatta i landet i generationer och som (1) önskar bevara skillnader i kultur, religion eller språk jämfört med övriga letter och som (2) samtidigt anser sig höra till Lettland. Också så kallade icke-medborgare som inte tillhör någon nationell minoritet enligt den lettiska definitionen, men som själva identifierar sig med en nationell minoritet, ska åtnjuta rättigheterna i konventionen. Detta gäller så länge det inte finns uttryckliga undantag enligt lettisk lag. Med undantag för observationsmissionen från OSSE vid valen 2010 (se ovan) har inga kända besök om mänskliga rättigheter genomförts under perioden, vare sig av OSSE, Europarådet eller FN-representanter. Däremot har regelbundna besök gjorts av både IMF och EU-kommissionen i samband med uppföljningen av det internationella lånepaketet på 7,5 miljarder euro, som Lettland beviljades i december 2008. Vidare har regeringens arbete med att konsolidera budgeten krävt ekonomiska åtstramningar. I samband med dessa har företrädare för Världsbanken besök landet i syfte att värna de svagare grupperna i samhället. MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Tortyr är enligt landets författning förbjudet, men det finns uppgifter om att polisövergrepp förekommer i häkten och fängelser. Enligt en rapport från Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter leder endast en bråkdel av anmälningarna till sanktioner mot de anklagade inom polisväsende och kriminalvård. Det har även förekommit uppgifter om att myndighetspersoner hållit oannonserade förhör med frihetsberövade utan närvaro av advokat, vilket är en lagstadgad rättighet. Många fängelser och framförallt häkten är kraftigt överbelastade. Meningsfulla aktiviteter saknas ofta och den materiella och hygieniska standarden är bristfällig på många håll. Den lettiska regeringen har emellertid vidtagit åtgärder för att förbättra förhållandena. I juni 2006 presenterades ett nytt koncept för en gradvis uppgradering till bättre standard i fängelserna. Enligt detta ska exempelvis dagens yta på i snitt 2,5 kvadratmeter per fånge fördubblas. Trångboddheten och brist på motion och aktiviteter utgör de vanligaste klagomålen från fångarna. Trångboddheten i cellerna innebär en risk att drabbas av multiresistent TBC, även om antalet fall är på nedgång tack vare förbättrad vård. Antalet hiv/aids-fall i fängelserna ökar däremot som en följd av det utbredda drogmissbruket. 5 Europarådets kommitté mot tortyr, CPT, riktade i en rapport 2009 kritik mot fängelse- och häktesförhållandena i Lettland, särskilt i Jekabpils, Daugavpils och Jelgava. Även Ombudsmannen för mänskliga rättigheter har tagit emot klagomål från interner om de dåliga förhållandena i vissa fängelser. Ombudsmannen har tidigare inspekterat fängelser och kritiserat situationen i en rapport ställd till justitieministern. Inhemska frivilligorganisationer som välrenommerade Latvian Center for Human Rights, LCHR, bevakar och rapporterar om standarden på lettiska fängelser för att på så sätt väcka debatt kring problemen. Den ekonomiska krisen har inneburit minskade resurser till myndigheterna för att åtgärda problemen på häkten och fängelser. Det är dock för tidigt att säga om detta har lett till allvarligare försämringar. 4. Dödsstraff Dödsstraffet för brott begångna i fredstid är avskaffat, medan dödsstraffet i krigstid kvarstår. Lettlands justitieministerium har utarbetat ett lagförslag om att avskaffa dödsstraffet under alla omständigheter. Förslaget kommer att presenteras för det lettiska parlamentet för beslut under 2011. 5. Rätten till frihet och personlig säkerhet Det förekommer inga rapporter om godtyckliga frihetsberövanden eller reserestriktioner. De legala grundförutsättningarna har markant förbättrats sedan den nya strafflagen trädde i kraft i oktober 2005. Bland annat har häktestiden för brottsmisstänkta reducerats till maximalt 48 timmar, särskilda beslut av domare krävs för att förlänga häktningar och de gripna delges skriftligen sina rättigheter. Resursbrister vad gäller kvalitativ rättshjälp och en allmän brist på offentliga försvarare utgör dock problem. Den ekonomiska krisen har påverkat situationen i negativ riktning. Det finns få alternativ till frihetsberövande och fängelsevistelse vilket kritiserats av bland andra Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter. Med anledning av problemen i domstolsväsendet förekommer häktningstider på över ett år, även för minderåriga och för mindre förseelser som till exempel snatteri. Den maximala häktestiden är 18 månader för sällsynt allvarliga brott. Dock pekar trenden allmänt på en minskning av häktestiderna. Under häktningstiden tillåts endast en begränsad kontakt med omvärlden, inklusive den egna familjen, och ingen undervisning förekommer. 6 6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen Rättsväsendet är enligt författningen självständigt men det förekommer uppgifter om att rättegångar styrs av såväl politiska som affärsmässiga hänsyn. Brist på resurser och kapacitet utgör alltjämt problem med negativa följder, även för rättssäkerheten. Väntetiderna för rättegångar är ofta långa (se även punkt 5 om långa häktningstider). Allmänhetens förtroende för rättssystemet är lågt och enligt den lettiska framtidskommissionen Commission of Strategic Analysis, inrättad hos presidentkansliet, är trenden nedgående. De rättsliga institutionerna får emellertid anses ha tagit vissa steg framåt även om det går långsamt. Riksåklagaren för talan mot en av landets mest inflytelserika politiker, Lembergs. Han är borgmästare i Ventspils och står sedan 2007 åtalad för bland annat grova korruptionsbrott. Domstolsförhandlingar inleddes i februari 2009. En annan långdragen rättsprocess är upphandlingen av digital-TV. Också där ska Lembergs ha varit involverad. Rättsprocessen inleddes år 2003, men även i denna process har ännu ingen fällts. (Se mer under avsnitt 9) Den nationella tullstyrelsen, National Board of Customs, och Tullkriminalen, Customs Criminal Board, är inbegripna i en intern konflikt som hämmar det arbete som egentligen borde bedrivas. Jämfört med nivåerna före 2009 har lönerna hos polis- och tullväsendet skurits ned med upp till 50 procent. De flesta tilläggen, som övertidsersättning och ersättning för obekväm arbetstid har tagits bort. Budgetnedskärningar har också lett till att inköp av utrustning och fordon har stoppats. År 2009 rationaliserades cirka 1500 tjänster bort vid polisens omorganisationen. De flesta av dessa var administrativa tjänster och vakanser. En författningsdomstol finns och enskilda individer har rätt att vända sig till denna med klagomål om brott mot deras grundläggande rättigheter. Bland annat konstaterade domstolen att en sänkning av pensionerna som ett led i regeringens konsolidering av budgeten var författningsvidrig. Detta ledde till att en mängd pensionärer fick återbetalda pensioner. Sedan 2007 finns en Ombudsman för mänskliga rättigheter, Office of the Ombudsman of the Republic of Latvia, i Lettland. Ombudsmannen ansvarar för att främja mänskliga rättigheter samt att se till att principer om god förvaltning efterlevs av de lettiska myndigheterna. Statistik för 2009 visar på en tjugoprocentig minskning i antalet ärenden jämfört med 2008. Ombudsmannens budget reducerades under 2009 med 30 procent jämfört med föregående år på grund av regeringens åtstramningspaket. Vidare har en intern samarbetskonflikt mellan Ombudsmannen och flera av de anställda pågått en 7 längre tid vilket medfört problem för institutionen. En ny Ombudsman ska tillsättas i början av 2011. Europadomstolen har tagit emot 579 fall om lettiska förhållanden. Domstolen har meddelat 41 domar, varav 34 fällande, gentemot Lettland. De flesta fallen har varit relaterade till långa häktningstider. Några av målen gällde rysktalande som ansåg sig diskriminerade på grund av sin ryska etnicitet. I en dom från Högsta domstolen 2010 i målet Andrejeva v. Latvia konstaterades att diskriminering skett av en icke-medborgare. Denne hade förvägrats pension från den lettiska staten på grund av att han arbetat för det sovjetiska miljöministeriet i Riga under Sovjetockupationen. Lettiska medborgare som arbetat under liknande förhållande hade erhållit pension. Parlamentet har ännu inte antagit den nödvändiga ändringen i pensionslagen med anledning av domen. Ett bilateralt avtal mellan Ryssland och Lettland håller på att slutförhandlas där Ryssland åtar sig att betala ut pension, via lettiska myndigheter, åt denna grupp personer. Frågan bör därför kunna lösas inom det närmaste året. I ett annat uppmärksammat fall under året, Kononov v. Latvia, dömde Högsta domstolen till Lettlands fördel och konstaterade att Kononov hade gjort sig skyldig till krigsbrott i samband med att denne 1944 ledde en massaker på nio civila i östra Lettland. 7. Straffrihet Straffrihet förekommer i regel inte. 8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m. Yttrande-, tryck-, förenings-, församlings- och religionsfriheten är garanterad av författningen och respekteras generellt sett. I maj 2010 genomförde polis en uppmärksammad husrannsakan i en journalists hem. Skälet till husrannsakan var att polisen ville skaffa sig bevisning mot datahackern ”Neo”. Neo hade försett journalisten med information för publicering från skatteverkets hemsida om kända personers skattedeklarationer. Deklarationer är inte offentlig information i Lettland. Sedan december 2007 finns en lag som innebär att den som medvetet sprider oriktig information om Lettlands finansiella system kan dömas till högst två års fängelse. Detta har sin grund i oron för spridning av falska devalveringsrykten som skulle kunna destabilisera ekonomin. Ingen har dömts eller häktats på grundval av denna lag, vare sig 2009 eller 2010. 8 Pressen uppvisar mångfald, både vad gäller åsikter och politisk inriktning, och är till största delen privatägd. Det finns dock oklara ägarförhållanden kring flera stora tv-kanaler och tidningar. Flera ägs antingen direkt eller genom mellanhänder av personer med anknytning till vissa partier eller politiker, vilket i någon mån riskerar att påverka det publicistiska innehållet. En mycket uppmärksammad ägaraffär var den om Lettlands största dagstidning Diena. Sommaren 2010 köptes tidningen av Koziols, som står nära Šlesers, partiledaren för oppositionspartiet För ett bättre Lettland!. Andra exempel på kopplingar mellan politik och media är: Ägaren till den ryskspråkiga tidningen Tjas kandiderade till parlamentet för samma parti i senaste parlamentsvalet. Den ryskspråkiga tidningen Telegraf har ägts av en stor bidragsgivare till oppositionspartiet Harmonicentret men har sedermera sålts, oklart till vem. Den korruptionsmisstänkte borgmästaren Lembergs, som står bakom regeringspartiet De gröna och bondeförbundet, har band till den lettiskspråkiga tidningen Neatkariga Rita Avize. År 2010 genomförde OSSE en övervakningsmission i samband med parlamentsvalet. Kommissionen studerade särskilt media. De preliminära bedömningarna var att media kunde rapportera fritt och oberoende samt att partierna i princip fått lika stort medieutrymme. Ett mönster var att de partier som tillvaratar de ryskspråkigas intressen främst exponerades i ryskspråkiga media, och att de övriga partierna främst exponerades i lettiskspråkiga media. Partiet För ett bättre Lettland! skiljde sig dock genom att exponeras i både lettiskspråkiga och ryskspråkiga media. TV och radio finns i såväl privat som statlig ägo. Tidningar får publiceras på valfritt språk. Det finns såväl rikstäckande som lokala tidningar på både lettiska och ryska. Ryskspråkiga och lettiskspråkiga medier stöder ofta olika politiska grupperingar. Det innebär att den som endast tar del av en del av mediespråksfären kan få en begränsad bild av vad som pågår i samhället. Inte sällan inspireras de ryskspråkiga tidningarna av ryska media. Kommersiella etermedia sänder på både lettiska och andra språk (framför allt det ryska språket). Nationella radio- och TV-rådet är den instans som avgör hur stor andel som får sändas på annat språk än statsspråket. I praktiken följer språket i exempelvis regionala radiostationer den etniska fördelningen i olika regioner i landet. Vad gäller de två statliga TV- och radiokanalerna, gäller bestämmelsen att högst 20 procent av sändningstiden får vara på annat språk än statsspråket. Många ryskspråkiga invånare har satellit-TV där man tar in ryskspråkig TV direkt från Ryssland. En baltisk filial av den ryska kanalen ORT har öppnat kontor i Riga och sänder (och i viss mån producerar) ryskspråkiga program från Riga. 9 Fackföreningar tillåts verka fritt och diskriminering med anledning av medlemskap är förbjuden. Fackföreningarna är överlag svagare än i Sverige. År 2009 hamnade mötesfriheten i blickfånget i samband med Baltic Prideparaden. HBT-rörelsens manifestation hade först demonstrationstillstånd men manifestationen förbjöds, genom att Rigas stadsfullmäktige återkallade tillståndet. Först efter att den administrativa domstolen ogiltigförklarat det indragna tillståndet kunde manifestationen genomföras (se mer under avsnitt 17). Under 2010 hindrades en manifestation till minne av uttåget av de sovjetiska trupperna 1941 (som en följd av de nazityska truppernas då intog Riga). Samtidigt som manifestationen skulle ha genomförts togs organisatören in till förhör av säkerhetspolisen. Rigas administrativa domstol beslutade dock i en dom i att tillåta manifestationen. Detta i sin tur väckte kraftig offentlig kritik från premiärministern, utrikesministern, inrikesministern och presidenten. I uttalanden menade dessa att domstolen kommit fram till ett felaktigt domslut, och att manifestationen riskerade att svärta ned Lettlands internationella rykte. Ett klagomål mot detta väntas inom en snar framtid inkomma till lettisk domstol. Ett klagomål skulle möjligen också kunna väckas i Europadomstolen, eftersom det handlar om en principiell demokratisk rättighet. 9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna Politisk pluralism och ett parlamentariskt styrelseskick i vedertagen mening råder. Lettisk inrikespolitik har allt sedan den återvunna självständigheten präglats av turbulens och regeringsskiftena har varit många. Personligheter, snarare än ideologi och program, är ofta den enande kraften bakom partierna och antalet medlemmar är litet. Flera av partierna har kopplingar till ekonomiska grupperingar och finansieras via diverse privata sponsorer. Rent privatekonomiska intressen får således inom vissa politikområden antas påverka innehållet i den politik som bedrivs. En ny lag om partifinansiering, som ska gälla i samband med valet 2014, kommer att introducera ett statligt partistöd för samtliga partier som fick minst 2 procent av rösterna i föregående parlamentsval. Vid 2010 års parlamentsval överskred inte några partier de uppsatta kampanjbidragsnivåerna. Vid valet 2006 överskred det då vinnande partiet Folkpartiet nivån nästan fem gånger. Fallet kommer att avgöras i Högsta domstolen under 2011. Det pågår för närvarande en utredning om så kallad dold kampanjfinansiering under parlamentsvalet 2010 vad gäller partiet ”För ett bättre Lettland!”. Lettland har, liksom många andra av transitionsländerna i Östeuropa, problem med korruption. Korruption och misstankar om korruption medför att såväl 10 politiker som demokratiska institutioner har låg trovärdighet och åtnjuter lågt förtroende hos allmänheten. Enligt Transparency International’s årliga korruptionsindex placerade sig Lettland på plats 59 av totalt 178 länder. Placeringen slår fast en neråtgående trend de senaste åren. Antikorruptionsmyndigheten, KNAB, inrättad sedan 2002, utreder särskilt brott som har kopplingar till politisk korruption. Sedan en tid brottas KNAB med interna stridigheter. Myndigheten har också utsatts för politiska påtryckningar vilket sammantaget riskerar att hämma korruptionsbekämpningen. En pågående intern konflikt hämmar också KNAB:s effektivitet. En utredningskommitté har tillsatts och premiärministern sägs prioritera frågan. Hos allmänheten är KNAB en av de institutioner som åtnjuter störst förtroende. Det saknas än så länge fällande korruptionsdomar mot personer på högsta politiska nivå. Under 2010 fälldes dock borgmästaren i den välbeställda kustorten Jurmala, den fjärde borgmästaren i ordningen, för mutbrott. Två tidigare borgmästare avtjänar fängelsestraff för korruptionsbrott. Flera rättegångar som involverar högre politiker tycks vara i slutfasen. Borgmästaren Lembergs i Ventspils, en av Lettlands rikaste män och den mest populäre politikern enligt opinionsundersökningar, inväntar dom om omfattande korruptionsbrott. Domstolsprocessen inleddes i februari 2009 och ytterligare åtal väntas från riksåklagaren gentemot Lembergs. Organisationen Providus har genomfört en studie om brottmålsprocesser under åren 2004-2009, mot personer verksamma i den offentliga sektorn. Studien visar att merparten av processerna handlar om brott begångna av polis, tull och gränspolis. Andelen har hållit sig ganska jämnt fördelad över tiden. Vad gäller högre tjänstemän är det främst åklagare, kronofogdar, kommunfullmäktigeledamöter, statliga och kommunala bolagschefer och skolchefer som förekommer. Utöver det har också ett par domare fällts för mutbrott. Enligt studien är poliser, särskilt trafikpoliser, tulltjänstemän och finanspolis de vanligaste mottagarna av mutor. När det gäller kampen mot korruption och andra missförhållanden inom den offentliga sektorn bör också nämnas landets riksrevisor. Denne bedriver ett energiskt och självständigt arbete. Icke-medborgarna saknar rösträtt i såväl nationella som lokala val. De är inte heller själva valbara. Vidare har icke-medborgarna inte heller rätt att bilda politiska partier, med mindre än att lika många lettiska medborgare som ickemedborgare deltar som medlemmar. Icke-medborgarna har dock rätt att delta som medlemmar i existerande partier. Flera internationella företrädare och organisationer som Europarådet och OSSE har framfört att Lettland borde 11 överväga att införa rösträtt i lokalval för icke-medborgarna. Frågan har diskuterats i Lettland men avvisats av de flesta politiska partier, då man menar att incitament till att söka lettiskt medborgarskap då skulle försvagas. Partier vars syfte anses stå i strid med konstitutionen (fascister, nazister, ickereformerade kommunister) är förbjudna. Personer som aktivt motarbetade självständigheten eller har varit aktiva inom KGB och den sovjetiska säkerhetsapparaten har inte rätt att kandidera i lettisk inrikespolitik. En mindre OSSE/ODIHR-misson övervakade det senaste parlamentsvalet i oktober 2010. Den konstaterade att valet sköttes professionellt och gick lugnt till utan allvarligare incidenter inrapporterade. Missionen följde bland annat valprocessen och partikampanjaktiviteter. Särskilt bevakade missionen media. De problem som missionen uppmärksammade handlade om så kallad dold kampanjfinansiering för partiet ”För ett bättre Lettland!”, en allmän underrepresentation av kvinnor på partilistor, avsaknad av rösträtt för ickemedborgarna samt vissa problem med att bevara valhemligheten. Det sistnämnda på grund av undermåliga skärmar i vallokaler. Valdeltagandet blev knappt 63 procent vilket var något högre jämfört med förra valet 2006. Värt att nämna är att valdeltagandet i valen under 1990-talet fram till valet 2002 låg på över 70 procent. För första gången hade fängelseinterner rätt att rösta. Flera partier med kopplingar till ekonomiskt inflytelserika personer fick betydligt lägre väljarstöd än tidigare och hamnade för första gången på länge utanför regeringsställning. I parlamentet är endast 19 av 100 ledamöter kvinnor. Parlamentets talman är kvinna. Endast 11 av 60 ledamöter i Riga stadsfullmäktige utgörs av kvinnor och kvinnorepresentationen är ungefär på samma nivå i övriga landet. I regeringen, som tillträdde den 3 november 2010, är endast tre av totalt fjorton ministrar kvinnor. EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Enligt arbetslagstiftningen får ingen åtskillnad göras med anledning av etnisk tillhörighet, hudfärg, religion, politisk åsikt eller kön när det gäller anställning eller lön. I realiteten är dock löneskillnaderna mellan kvinnor och män betydande. Andelen ryskspråkiga är fortfarande låg inom förvaltningen på både central och lokal nivå, även i det till stor del ryskspråkiga landskapet Latgale. Undantaget är inrikesministeriet, polisen och kriminalvården, vilket framför allt är ett arv från Sovjettiden. 12 Den etniska fördelningen inom offentlig sektor är ojämn. Förklaringen är krav på kunskaper i lettiska för vissa yrkesgrupper vilket diskvalificerar många ryskspråkiga från att söka. Andra orsaker kan vara känslan av alienation från staten och därmed statliga institutioner, samt platsannonsering endast i lettisk press. För vissa offentliga tjänster till exempel inom rättsväsendet och statsförvaltningen krävs dessutom lettiskt medborgarskap. Inom den privata sektorn är den ryskspråkiga befolkningen betydligt bättre representerad. Många företag är etniskt homogena, och består uteslutande av antingen lettiska eller ryskspråkiga anställda. Ytterst få könsdiskrimineringsärenden har väckts i domstol. Det kan främst förklaras av allmänhetens bristande förtroende för domstolsväsendet samt okunskap i frågan. Tidigare har arbetsskyddslagstiftningen ofta tillämpats godtyckligt och i vissa fall inte alls. Problemen finns fortfarande kvar på vissa arbetsplatser även om en förbättring har skett de senaste åren. Lettland har ratificerat internationella arbetsorganisationens, ILO, åtta centrala konventioner om mänskliga rättigheter i arbetslivet. 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Lettland har ett sjukförsäkringssystem och alla har i princip tillgång till sjukvård. Standarden på sjukvården är överlag tillfredsställande, särskilt i Riga. Dock varierar standarden mellan stad och landsbygd och köerna kan vara långa. Läkarlönerna är låga varför "kuvertsystemet" fortfarande praktiseras. Systemet går ut på att en summa pengar ges under bordet direkt till den behandlande läkaren, utöver den avgift som operationen eller undersökningen kostar. Hälsosektorns andel av den totala budgeten är låg. Den ekonomiska krisen har medfört att sjukhus har stängts och att resurserna till hälsosektorn har dragits ned. Det innebär samtidigt att nödvändiga reformer har genomförts. Lettland hade ett stort övertal av sjukbäddar och många sjukhus ute i landet införskaffade dyr utrustning som inte användes på grund av det låga patientunderlaget. Vissa statliga sjukhus har drabbats av stora ekonomiska problem med bristande tekniskt underhåll, uppskjutna operationer och avvisade patienter som följd. 12. Rätten till utbildning Utbildningen är kostnadsfri både på grundskole- och gymnasienivå, men man måste betala skolböckerna själv. Yrkesutbildningen är fortfarande centralstyrd av olika fackministerier och har varit svår att anpassa till arbetsmarknadens nya behov och efterfrågan. Anslagen till universiteten har mer än halverats sedan 13 2009 och Lettland spenderar minst av samtliga EU-länder på utbildning. Budgetåtstramningarna i Lettland har drabbat skolväsendet med sänkta lärarlöner på upp emot 30 procent och stängningar av flera skolor. Lettland hade emellertid tidigare en högre lärartäthet än exempelvis Sverige och i glesbygden har bänkraderna gapat tomma i vissa skolor, varför en reform behövdes. En undervisningsreform genomfördes 2004. Den innebär att ryskspråkiga elever som går i de så kallade minoritetsskolorna ska ha 60 procent av undervisningen på lettiska, i stället för som tidigare 40 procent. Det har inte gått att påvisa ett sämre studieresultat för dessa elever, sedan reformen sjösattes. Eleverna har valt att genomföra merparten av examinationerna på lettiska i stället för på sitt minoritetsspråk. Vid högre studier väljer allt fler unga också bort ryskan till förmån för engelska eller andra EU-språk. Statliga medel utgår inte längre till universitet eller högskolor som bedriver utbildningar på andra språk än lettiska eller officiella EU-språk. 13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Lettland placerar sig enligt UNDP:s Human Development Index på plats 48 av 169 undersökta länder. Bland EU:s 27 medlemsstater är landet idag endast marginellt bättre än två andra EU-länder; Bulgarien och Rumänien. Snittlönen ligger på motsvarande drygt 4 200 svenska kronor och den årligt etablerade minimilönen på 2 400 kronor. Lettland har de största inkomstskillnaderna i EU. Stora skillnader i levnadsstandard råder även mellan stad och landsbygd, framför allt mellan Riga med närliggande områden och resterande delar av landet. Arbetslösheten är högre på landsbygden än i storstäderna. Den sociala misär som alltjämt råder i delar av landet, framför allt i östra Lettland, är till stor del ett resultat av den pågående strukturomvandlingen. Den etniska minoriteten, det vill säga till största delen de ryskspråkiga, kan generellt inte sägas ha sämre levnadsstandard än övriga grupper. OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA 14. Kvinnors rättigheter Kvinnor är underrepresenterade i politiska fora på alla nivåer (Se även punkt 9 om andelen kvinnor i politiken.) Kvinnosynen hos gemene man är överlag konservativ och kvinnan bär ofta huvudansvaret för barn och hushållsarbete. Även om båda föräldrarna kan ta ut föräldraledighet är det alltjämt till övervägande del kvinnor som är hemma med barn. Skilsmässofrekvensen har minskat men är vid en europeisk jämförelse hög. Många män dör i förtid på grund av alkoholmissbruk och olyckor. Medellivslängden är tio år högre för 14 kvinnor än för män (78 respektive 68 år). Fri abort finns. Antalet aborter som genomförs årligen är ännu relativt stort, men har halverats sedan 2000. I princip är lika många kvinnor som män yrkesverksamma, även vad gäller heltidsarbete. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män är omkring 15 procent. Kvinnor återfinns framför allt inom så kallade låglöneyrken, men även inom respektive yrkeskategori har män högre snittlön. Samtidigt har en större andel kvinnor än män högre utbildning. Det är tydligt att på lägre nivåer och mellanchefsnivåer är kvinnorna på stark frammarsch, inte minst inom offentlig sektor. Detta återspeglas dock ännu inte fullt ut i ledningsstrukturer. En del kvinnor intar dock ledande positioner inom både näringsliv och förvaltning och på sikt torde andelen öka. Andelen hushåll med ensamstående mödrar är hög. Våld inom familjen förekommer och är ett brott som faller under strafflagen. I allmänhet kan våldet relateras till alkoholmissbruk, arbetslöshet och fattigdom. Det finns även anledning att anta att alltför få fall av våld i hemmet verkligen anmäls. En kvinnojour (telefonjour och enkel mottagning) finns för kvinnor i nödsituationer. På grund av försörjningssvårigheter och arbetslöshet är prostitutionen utbredd. Det rör sig om prostitution på hotell, nattklubbar och eskortservice snarare än gatuprostitution. De påtagligt stora inkomstskillnaderna i Lettland och en iögonfallande lyxkonsumtion hos ett fåtal kan också bidra till att dra in unga kvinnor i sexindustrin. Många av sexköparna är turister. Någon pålitlig statistik på hur utbredd prostitutionen är finns inte. Vad gäller människohandel är Lettland främst ett transit- och rekryteringsland, snarare än destinationsland. Den internationella organisationen IOM, som arbetar med människohandel, uppskattar antalet lettiska offer för människohandel till cirka 500-700 personer om året. Mörkertalet är stort, eftersom flertalet kvinnor aldrig kommer i kontakt med myndigheterna. På grund av en tuffare ekonomisk situation riskerar fler att söka sig utomlands för arbete och i vissa fall bli offer för människohandel. Det är straffbart att värva och smuggla människor i syfte att exploatera dem utomlands. Lagen inkluderar även minderåriga som skyddssubjekt och då med utökad straffskala gentemot förövarna. Som exploatering räknas utnyttjande för sexuella ändamål och tvångsarbete. Lettland deltar i arbetet inom Östersjöstaternas råd för att stävja människohandel. 15 15. Barnets rättigheter Som så ofta under pågående strukturomvandlingar är barnen utsatta. Många har drabbats av de ekonomiska och sociala svårigheter som orsakats av de samhälleliga förändringarna. Arbetslöshet i vissa regioner och ett utbrett alkoholmissbruk har medfört att många barn lever i social misär. Många föräldrar arbetar utomlands medan barnen lämnas kvar i landet med bristande omvårdnad som resultat. Det bidrar till svåra förhållanden för en del barn. Fattiga familjer har rätt till socialbidrag. Men eftersom ersättningsnivåerna är ytterst låga och något annat stöd inte erbjuds, placeras barnen istället ofta på barnhem eller internatskolor. Antalet barn som är placerade på institutioner är därför mycket högt. Uppgifter förekommer om att upp till 6 000 barn inte går i skolan. Ministeriet för barn- och familjefrågor arbetar sedan en tid på ett system som i framtiden ska bygga på fosterfamiljer, snarare än internat och barnhem. Antalet gatubarn är osäkert. Uppskattningarna varierar mellan 2 000 och 5 000 barn. Siffrorna varierar beroende på källan och hur man väljer att definiera vem som ska anses vara ett gatubarn. Det finns barn som vistas på gatan som egentligen har ett hem, men med oordnade förhållanden och fattigdom. Barnprostitution förekommer liksom att gatubarnen utnyttjas sexuellt. Det finns enskilda organisationer som arbetar med att ge barnen hjälp och stöd. 16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk Av Lettlands totala befolkning på drygt 2,2 miljoner invånare utgör de etniska letterna cirka 59 procent av befolkningen. Den största minoriteten är de etniska ryssarna som utgör cirka 27,5 procent (cirka 620 000 personer). Det finns även drygt 33 000 personer med ryskt medborgarskap, som utgör den största gruppen invånare från ett annat land. Enligt statistik från den statliga statistikmyndigheten CSB fanns i början av 2010 drygt 340 000 icke-medborgare i Lettland. Det motsvarar drygt 15 procent av den totala befolkningen. Icke-medborgarna omfattar främst etniska ryssar (65 procent), följt av vitryssar (drygt 13 procent), ukrainare (9,5 procent) och polacker (cirka 3 procent). Generellt anser Lettland att utökade rättigheter, exempelvis rösträtt i lokalval, kommer att minska motivationen till att bli medborgare. Den lettiska lagstiftningen om medborgarskap uppfyller såväl EU:s som OSSE:s krav. Sedan ett par år debatteras minoritetsfrågan inte lika intensivt. 16 För att få lettiskt medborgarskap krävs att man genomgår en så kallad naturaliseringsprocess. Den omfattar kunskapsprov om Lettlands historia, nationalsång och konstitution. Även ett test i det lettiska språket ingår. Enligt den ansvariga myndigheten Office of Citizenship and Migration Affairs (PMLP) har drygt totalt 134 000 personer genomgått naturaliseringsprocessen och erhållit lettiskt medborgarskap. Av dessa är 70 procent etniska ryssar. Sedan 2005 genomgår årligen avsevärt färre personer naturaliseringsprocessen, jämfört med tidigare år. De tre senaste åren har i snitt 2 500 personer per år fått medborgarskap efter att ha gjort det. För 2010 väntades en smärre uppgång. En studie pågår om orsakerna till varför antalet naturaliseringar har lagt sig på en lägre nivå, jämfört med åren fram till 2005. Ett sjunkande intresse att bli medborgare har konstaterats. Anledningarna är flera: viseringskravet till Schengenländerna för personer med permanent uppehållstillstånd i EU har slopats. Det omfattar alltså också icke-medborgarna. Till skillnad från lettiska medborgare behöver icke-medborgare dessutom inte visum för resor till Ryssland. Icke-medborgarna har i många fall släktingar och bekanta i Ryssland och naturalisering gör resor dit mer komplicerat. De äldre hyser känslomässiga skäl mot att genomgå naturaliseringsprocess. De äldre har också bristfälliga kunskaper i lettiska vilket i sig utgör ett hinder. Det förekommer även en utbredd uppfattning att språkprovet är svårare än det faktiskt är. Informationen om hur man kan bli medborgare har varit knapphändig, inte minst på landsbygden. Den har dock förbättrats de senaste åren och det finns tecken på att intresset bland landsbygdsbor ökar. De icke-medborgare som har naturaliserat sig har, i samband med ansökningarna, angivit att den övervägande orsaken till att ansöka är att det blir lättare ta del av möjligheterna till arbete och studier i andra EU-länder. Längst ned på listan av orsaker till naturalisering har de politiska rättigheterna angivits. Lettland har på olika sätt underlättat för till exempel äldre och funktionshindrade att naturaliseras. Barn till icke-medborgare födda efter den återupprättade självständigheten har rätt till medborgarskap genom anmälan från föräldrarna. Det krävs dock alltjämt att föräldrarna aktivt tar ställning för ett lettiskt medborgarskap för deras barn vilket borde kunna förenklas ytterligare, anser både OSSE och Europarådet. Medborgarskaps- och migrationsmyndigheten PMLP:s statistik visar att det under 2010 fötts omkring 500 barn till icke-medborgare. I 95 procent av fallen har föräldrarna avstått från möjligheten att anmäla sina barn som medborgare. Lettiska staten arbetar vidare för att öka icke-medborgarnas intresse för naturalisering. I ett lagförslag föreslås att föräldrar som är icke-medborgare ska kunna anmäla barnets lettiska medborgarskap i samband med registreringen av barnets födelse, utan att ens behöva uppsöka PMLP. I ett annat lagförslag 17 föreslås att endast skolelever med lägsta betygsnivån i lettiska språket från grundskolan behöver genomgå språktest. Det finns en statlig fond för samhällsintegrationen, Society Integration Foundation. En av dess uppgifter är att initiera och kanalisera pengar till projekt som främjar integrationen av etniska minoriteter. Fonden stödjer också andra utsatta grupper, som till exempel funktionshindrade. Beräkningar gör gällande att det finns omkring 8 500 romer i landet. Många av dessa står utanför samhället och lever i social misär. Arbetslösheten bland romerna är stor och många har låg eller ingen utbildning. De drabbas ofta av fördomar och diskriminerande attityder från den övriga befolkningen. Under 2010 finns inga kända fall där romer utsatts för rasistiska angrepp och våldshandlingar men detta har förekommit tidigare. Dubbelt medborgarskap är endast tillåtet för de personer som lämnade Lettland som flyktingar mellan juni 1940 och maj 1990. Dessa beräknas uppgå till ungefär 23 000 personer. Se även avsnitt 9, 10 och 12. 17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet Brottsbalken betecknar homosexuella handlingar som ”onaturlig sexuell tillfredsställelse”, men klassar det inte som något brottsligt. En arbetsskyddslagstiftning som även inkluderar skydd för sexuella minoriteter och som uppfyller EU:s krav antogs under år 2006. Lagen antogs dock efter en ganska hätsk debatt, inklusive homofoba uttalanden, i parlamentet. Fördomar mot HBT-personer är utbredda. Framför allt har de kommit till uttryck i samband med Riga Pride-dagarna. Särskilt Prideparaden har väckt både politikers och allmänhetens ogillande. År 2007 var första gången man lyckades genomföra paraden i ett av polis avskärmat parkområde, med mångdubbelt fler motdemonstranter än deltagare. År 2009 upphävde Riga stad sitt demonstrationstillstånd för Pride-dagarna. Efter att Rigas administrativa domstol ogiltigförklarade stadsfullmäktiges beslut kunde paraden dock genomföras. Baltic Pride var den första sambaltiska manifestationen där deltagare från HBT-organisationer från de baltiska grannländerna deltog, tillsammans med deltagare från RFSL, Amnesty Internationals olika lokalorganisationer med flera. Motdemonstranterna, dubbelt fler än de uppskattningsvis 250 deltagarna, manifesterade sitt HBT-motstånd utanför den polisomgärdade parken. För första gången kunde deltagarna genomföra en kortare marsch runt parkområdet och det hela avlöpte utan några incidenter. Under året hölls inte någon Pride-parad i Riga. Istället genomfördes en Baltic 18 Pride i Vilnius, Litauen. Planen är att evenemanget 2011 ska hållas i Tallinn, Estland. Det finns alltjämt ett stort behov av att lettiska myndigheter och ledande politiker gör mer för att öka allmänhetens tolerans i HBT-frågor. Motståndet mot HBT-personers rättigheter har sedan 2008 hanterats som en icke-fråga av det politiska etablissemanget. Parlamentsvalet 2010 präglades främst av den ekonomiska krisen och HBT-rättigheter blev ingen valfråga. Däremot gav under valrörelsen oppositionspartiet För ett bättre Lettland! exempel på en del politikers negativa syn på HBT-frågor. Mot bakgrund av redogörelsen ovan kan utvecklingen ändå betecknas som svagt positiv. Ledningarna för alla de stora kyrkliga samfunden har varit kraftigt emot HBT-rörelsen. Under det senaste året har de ändå hållit en något lägre profil. Till exempel har romerskkatolska kyrkans nya överhuvud inte gått ut lika starkt negativt som sin företrädare. En organisation för HBT-personers rättigheter, Mozaika, finns och kan verka utan större problem. Organisationen arbetar intensivt med Pride-dagarna, med olika lagstiftningsförslag och en del lobbyingverksamhet. Organisationen har förhållandevis få medlemmar. Detta beror på den allmänna rädslan bland HBT-personer för att komma ut, på grund av samhällets avoga inställning. Enligt Mozaika går ändå trenden, om än långsamt, åt rätt håll. 18. Flyktingars rättigheter Lettland har ratificerat flyktingkonventionen och dess tilläggsprotokoll. Med stöd av främst EU (inklusive Sverige) och USA har mottagningsförhållandena förbättrats. Men förhållandena i den slutna anstalten Olaine i Riga är fortfarande knappa. År 1998 reviderades den lettiska asyllagen. I och med detta introducerades ett par nyheter. Tillfälligt skydd ska kunna ges och det blev möjligt att tillämpa ”snabbehandling” (accelerated procedure) redan vid gränsen. Handläggningstiden inklusive överklagande är då mycket kort, endast fem dagar. I snitt tar det annars sex månader att handlägga ett vanligt asylärende och vid överklagande utsträcks tiden till totalt ett år. En stor andel asylsökande som saknar ID-handlingar placeras i förvar. Frivilligorganisationer som Latvian Center for Human Rights (LCHR) framför kritik mot detta. Oftast placeras de sökande under hela sin ansökningsprocess i Olaine, trots att det finns alternativa mottagningscenter med plats för drygt 150 personer. Det är gränspolisen som sköter det praktiska arbetet med att ta emot asylansökningar, intervjua och göra ID-kontroller. Det är också gränspolisen som beslutar om eventuellt förvar samt verkställer återförvisningar till hemländerna. En särskild studie har nyligen påbörjats av LCHR på uppdrag av EU. I studien undersöker LCHR förhållandena för de asylsökande i de olika 19 förvarsanstalterna, samt hur förvar tillämpas. Enligt de senaste uppgifterna från den ansvariga myndigheten PMLP har dock domare, sedan början av 2010, i allt större utsträckning upphävt gränspolisens förvarsbeslut. Sedan asyllagen revideras 1998 fram till den 7 december 2010 har endast 366 personer sökt asyl. Av dessa har hittills endast 29 personer fått flyktingstatus, och ytterligare 45 har fått skydd på annat sätt. Detta enligt siffror från PMLP. Afghanska asylsökande var den grupp som i störst utsträckning fått skydd på annat sätt. Eftersom det är så få personer som kommit till Lettland som flyktingar är det svårt att dra några slutsatser om hur de har integrerats i samhället. De betraktas dock som en utsatt grupp som riskerar att drabbas av rasistiskt våld och diskriminering. Många av de asylsökande kommer alltjämt från de tidigare sovjetrepublikerna. Ryssland toppar listan följt av Georgien, Vitryssland, Uzbekistan och Azerbadjan. Trenden är dock sedan 2007 att nya asylsökarländer tillkommit inklusive en del länder i Afrika. De senaste tre åren har de flesta asylsökande kommit från Afghanistan. 19. Funktionshindrades rättigheter Funktionshindrade är berättigade till nödvändigt stöd för att kunna integreras och leva i samhället. Synen i samhället på funktionshindrade kan vara fördomsfull och i vissa fall även nedvärderande, särskilt i fråga om psykiskt funktionshindrade. Få fastigheter är handikappsanpassade, trots att lagen föreskriver detta. Regeringen stöder särskilda skolor för funktionshindrade, inklusive några yrkesskolor. Endast ett fåtal funktionshindrade har emellertid fast arbete. Allmänna platser och kollektivtrafiken är endast i undantagsfall anpassade till funktionshindrade. Ett kontinuerligt arbete för att förbättra detta pågår, men mycket arbete återstår. Frivilligorganisationer för funktionshindrade finns. Men de är främst bildade och får stöd av anhöriga, och fortfarande är de relativt små och svaga. ÖVRIGT 20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter Det finns ett stort antal enskilda men förhållandevis små organisationer verksamma inom området mänskliga rättigheter. Dialog mellan regering och organisationerna förekommer. De flesta av dem kämpar med dålig ekonomi. Även några tankesmedjor finns. Bland de mer inflytelserika organisationerna återfinns Latvian Center for Human Rights (LCHR) som är knuten till 20 internationella Helsingforsfederationen. Genom sina undersökande rapporter och artiklar har organisationen blivit en viktig opinionsbildare. I detta sammanhang bör också nämnas DELNA, den lettiska avläggaren av Transparency International. Organisationen Providus sysslar framförallt med studier om samhällsstyrning, rättsväsendet, korruptionsfrågor samt allmänt lobbyarbete på lagstiftningsområdet. Mozaika tillvaratar HBT-personers intressen och har varit aktiva i att organisera Pride-dagarna. De gör också visst lobbyarbete på lagstiftningsområdet. Marta är en organisation vars center bistår kvinnliga offer för trafficking. 21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter Regeringen har länge haft ett samarbete om mänskliga rättigheter med OSSE. Idag sker dialogen med Lettland i dessa frågor främst inom OSSE samt Europarådet. Efter att Lettland hade ansökt om medlemskap förde även EU och NATO en kontinuerlig dialog med Lettland på området mänskliga rättigheter. IOM, International Organization for Migration finns i Riga och bedriver främst projekt om trafficking. FN är representerat i Lettland genom ett mindre WHOkontor. Detta bistår i hälsofrågor, bland annat i arbetet med att utarbeta budgeten på hälsoområdet. Internationella valutafonden (IMF) har ett representationskontor i Riga som främst arbetar med att följa upp det internationella lånepaketet till Lettland på 7,5 miljarder euro som beviljades i slutet av 2008.