Utrikesdepartementet
Denna rapport är en översiktlig sammanställning över
hur de mänskliga rättigheterna efterlevs, grundad på
den svenska ambassadens bedömningar.
Rapporten kan inte ge en fullständig bild. Information
bör sökas också från andra källor.
Mänskliga rättigheter i Lettland 2010
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Situationen för de mänskliga rättigheterna är överlag god. Det återstår dock att
se hur den ekonomiska krisen som har präglat Lettland sedan 2009 kommer att
slå mot de ekonomiska och sociala rättigheterna. Krisen har lett till
lönesänkningar, hög arbetslöshet (nästan 23 procent i december 2009) samt
allmänna budgetneddragningar. Det faktum att den lettiska ekonomin tycks
vara på väg att återhämta sig, torde motverka en del av de negativa effekterna.
Det finns problem med överbelastade fängelser och häkten samt dåliga
förhållanden för de intagna. Häktestider har reducerats de senaste åren och
trenden är positiv. Straffrihet förekommer i regel inte men det finns uppgifter
om att rättegångar styrs av politiska och affärsmässiga hänsyn. Rättsväsendet är
i vissa avseende svagt, ineffektivt och lider av kapacitetsbrister. Dock har
positiva steg börjat skönjas: processer har inletts mot personer på hög nivå
som är misstänkta för allvarligare korruptionsbrott. Korruptionsläget i Lettland
har däremot inte förbättrats enligt Transparency International’s index. För 2010
ligger Lettland på samma nivå som 2001. Vissa pågående interna stridigheter på
antikorruptionsmyndigheten KNAB och inom tullväsendet antas hämma
myndigheternas brottsbekämpande arbete.
Press och övrig media uppvisar mångfald och kan rapportera fritt även om det
finns exempel på oklara ägarförhållanden och kopplingar till vissa politiska
partier. Mötesfriheten är garanterad även om försök från främst lokalpolitiker
gjorts för att förhindra manifestationer i Riga för HBT-personer. HBTmanifestationerna har de senaste åren kunnat genomföras, dock med högljudda
motdemonstrationer och rigorös polisövervakning. Även om den allmänna
trenden är något mer positiv finns behov av politiskt ledarskap för att öka
allmänhetens tolerans i HBT-frågor.
2
15 procent av den bofasta befolkningen (340 000 personer, som bor i landet
permanent och lagligt) är varken medborgare i Lettland eller någon annan stat.
Dessa betecknas som så kallade icke-medborgare. Merparten av ickemedborgarna är rysktalande. De saknar rösträtt och möjlighet att tjänstgöra
inom statsförvaltningen men är i övrigt tillförsäkrade i princip samtliga sociala
rättigheter. Den lettiska lagstiftningen om medborgarskap uppfyller såväl EU:s,
NATO:s och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europas (OSSE)
krav.
Minoritetsfrågan är sedan ett par år tillbaka inte lika politiskt debatterad som
tidigare. Det kan delvis förklaras med att ekonomiska frågor, som drabbar
befolkningen oavsett etnicitet, har övertagit agendan. Drygt 134 000 personer
har genomgått naturaliseringsprocessen som krävs för att bli medborgare. De
senaste tre åren har naturaliseringstakten emellertid avstannat rejält.
Psykologiska orsaker men även praktiska skäl, till exempel språkkraven, tros
ligga bakom. Icke-medborgarna behöver inte visum till EU och, till skillnad
från lettiska medborgare, behöver de inte visum för resor till Ryssland. Både
OSSE och Europarådet har riktat viss kritik mot den lettiska regeringen.
Organisationerna anser bland annat att regeringen ytterligare borde underlätta
möjligheterna till naturalisering. För att öka integrationen i samhället och viljan
att bli medborgare anser de vidare att icke-medborgarnas politiska rättigheter
bör utökas. Regeringen hävdar däremot att fler rättigheter för ickemedborgarna skulle medföra lägre motivation för dessa att ansöka om
medborgarskap.
Reformeringen av samhället från kommunistisk planekonomi till modern
marknadsekonomi har skapat sociala problem, särskilt bland äldre och
funktionshindrade. Många barn har också drabbats i kölvattnet av de
samhälleliga förändringarna. Stor skillnad råder mellan stad och landsbygd, där
särskilt de östra delarna utmärker sig negativt. Inkomstskillnaderna i landet är
högst i EU och enligt UNDP:s utvecklingsindex har situationen försämrats.
Politisk pluralism och ett parlamentariskt styrelseskick i vedertagen mening
råder. Men partistrukturerna är svaga och inrikespolitiken är präglad av
turbulens och många regeringsskiften. Parlamentsvalet i oktober 2010
genomfördes professionellt och utan allvarligare incidenter enligt en
valobservationsmission från OSSE. Valdeltagandet var något högre än
föregående val och flera partier med kopplingar till ekonomiska grupperingar
fick betydligt lägre inflytande än tidigare.
3
2. Ratifikationsläget för de mest centrala konventionerna om mänskliga
rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Lettland har ratificerat följande av FN:s grundläggande konventioner om
mänskliga rättigheter:
-
-
-
-
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International
Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), samt det fakultativa
protokollet om enskild klagorätt.
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR)
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering,
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD)
Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot
kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against
Women (CEDAW)
Konventionen mot tortyr, Convention against Torture and Other Cruel,
Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT)
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child
(CRC) samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade
konflikter och om handel med barn
Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees, samt det
tillhörande protokollet från 1967
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International
Criminal Court (ICC)
Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen)
Lettland har ratificerat Europarådets ramkonvention för skydd av nationella
minoriteter, dock med reservationer i form av två deklarationer om dess
implementering. Den ena deklarationen handlar om rätten att använda
minoritetsspråk på väg- och gatuskyltar, den andra om rätten att använda sitt
minoritetsspråk i kontakt med myndigheter.
I oktober 2006 sammanställde Lettland en rapport om implementeringen av
ramkonventionen. Europarådets Expertkommitté, Advisory Committee, arbetar
för närvarande på ett svar på rapporten. Därefter avser Lettland att vidta
eventuella åtgärder för skyddet av nationella minoriteter. Men detta brådskar:
med start i oktober 2011 planeras en ny rapporteringsrunda inledas, om landets
implementering av ramkonventionen. Från lettisk sida framhåller man att lagen
inte utesluter användning av minoritetsspråk vid myndighetskontakter och att
kommunerna vid behov anlitar tolkar för de personer som inte talar lettiska.
4
I samband med ratificeringen av ramkonventionen definierade Lettland
”nationella minoriteter” med följande: lettiska medborgare som varit bosatta i
landet i generationer och som (1) önskar bevara skillnader i kultur, religion eller
språk jämfört med övriga letter och som (2) samtidigt anser sig höra till
Lettland. Också så kallade icke-medborgare som inte tillhör någon nationell
minoritet enligt den lettiska definitionen, men som själva identifierar sig med
en nationell minoritet, ska åtnjuta rättigheterna i konventionen. Detta gäller så
länge det inte finns uttryckliga undantag enligt lettisk lag.
Med undantag för observationsmissionen från OSSE vid valen 2010 (se ovan)
har inga kända besök om mänskliga rättigheter genomförts under perioden,
vare sig av OSSE, Europarådet eller FN-representanter. Däremot har
regelbundna besök gjorts av både IMF och EU-kommissionen i samband med
uppföljningen av det internationella lånepaketet på 7,5 miljarder euro, som
Lettland beviljades i december 2008. Vidare har regeringens arbete med att
konsolidera budgeten krävt ekonomiska åtstramningar. I samband med dessa
har företrädare för Världsbanken besök landet i syfte att värna de svagare
grupperna i samhället.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Tortyr är enligt landets författning förbjudet, men det finns uppgifter om att
polisövergrepp förekommer i häkten och fängelser. Enligt en rapport från
Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter leder endast en bråkdel av
anmälningarna till sanktioner mot de anklagade inom polisväsende och
kriminalvård. Det har även förekommit uppgifter om att myndighetspersoner
hållit oannonserade förhör med frihetsberövade utan närvaro av advokat, vilket
är en lagstadgad rättighet.
Många fängelser och framförallt häkten är kraftigt överbelastade. Meningsfulla
aktiviteter saknas ofta och den materiella och hygieniska standarden är
bristfällig på många håll. Den lettiska regeringen har emellertid vidtagit åtgärder
för att förbättra förhållandena. I juni 2006 presenterades ett nytt koncept för
en gradvis uppgradering till bättre standard i fängelserna. Enligt detta ska
exempelvis dagens yta på i snitt 2,5 kvadratmeter per fånge fördubblas.
Trångboddheten och brist på motion och aktiviteter utgör de vanligaste
klagomålen från fångarna. Trångboddheten i cellerna innebär en risk att
drabbas av multiresistent TBC, även om antalet fall är på nedgång tack vare
förbättrad vård. Antalet hiv/aids-fall i fängelserna ökar däremot som en följd
av det utbredda drogmissbruket.
5
Europarådets kommitté mot tortyr, CPT, riktade i en rapport 2009 kritik mot
fängelse- och häktesförhållandena i Lettland, särskilt i Jekabpils, Daugavpils
och Jelgava. Även Ombudsmannen för mänskliga rättigheter har tagit emot
klagomål från interner om de dåliga förhållandena i vissa fängelser.
Ombudsmannen har tidigare inspekterat fängelser och kritiserat situationen i
en rapport ställd till justitieministern. Inhemska frivilligorganisationer som
välrenommerade Latvian Center for Human Rights, LCHR, bevakar och
rapporterar om standarden på lettiska fängelser för att på så sätt väcka debatt
kring problemen.
Den ekonomiska krisen har inneburit minskade resurser till myndigheterna för
att åtgärda problemen på häkten och fängelser. Det är dock för tidigt att säga
om detta har lett till allvarligare försämringar.
4. Dödsstraff
Dödsstraffet för brott begångna i fredstid är avskaffat, medan dödsstraffet i
krigstid kvarstår. Lettlands justitieministerium har utarbetat ett lagförslag om
att avskaffa dödsstraffet under alla omständigheter. Förslaget kommer att
presenteras för det lettiska parlamentet för beslut under 2011.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Det förekommer inga rapporter om godtyckliga frihetsberövanden eller
reserestriktioner. De legala grundförutsättningarna har markant förbättrats
sedan den nya strafflagen trädde i kraft i oktober 2005. Bland annat har
häktestiden för brottsmisstänkta reducerats till maximalt 48 timmar, särskilda
beslut av domare krävs för att förlänga häktningar och de gripna delges
skriftligen sina rättigheter. Resursbrister vad gäller kvalitativ rättshjälp och en
allmän brist på offentliga försvarare utgör dock problem. Den ekonomiska
krisen har påverkat situationen i negativ riktning. Det finns få alternativ till
frihetsberövande och fängelsevistelse vilket kritiserats av bland andra
Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter. Med anledning av
problemen i domstolsväsendet förekommer häktningstider på över ett år, även
för minderåriga och för mindre förseelser som till exempel snatteri. Den
maximala häktestiden är 18 månader för sällsynt allvarliga brott. Dock pekar
trenden allmänt på en minskning av häktestiderna. Under häktningstiden tillåts
endast en begränsad kontakt med omvärlden, inklusive den egna familjen, och
ingen undervisning förekommer.
6
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Rättsväsendet är enligt författningen självständigt men det förekommer
uppgifter om att rättegångar styrs av såväl politiska som affärsmässiga hänsyn.
Brist på resurser och kapacitet utgör alltjämt problem med negativa följder,
även för rättssäkerheten. Väntetiderna för rättegångar är ofta långa (se även
punkt 5 om långa häktningstider). Allmänhetens förtroende för rättssystemet är
lågt och enligt den lettiska framtidskommissionen Commission of Strategic
Analysis, inrättad hos presidentkansliet, är trenden nedgående.
De rättsliga institutionerna får emellertid anses ha tagit vissa steg framåt även
om det går långsamt. Riksåklagaren för talan mot en av landets mest
inflytelserika politiker, Lembergs. Han är borgmästare i Ventspils och står
sedan 2007 åtalad för bland annat grova korruptionsbrott.
Domstolsförhandlingar inleddes i februari 2009. En annan långdragen
rättsprocess är upphandlingen av digital-TV. Också där ska Lembergs ha varit
involverad. Rättsprocessen inleddes år 2003, men även i denna process har
ännu ingen fällts. (Se mer under avsnitt 9)
Den nationella tullstyrelsen, National Board of Customs, och Tullkriminalen,
Customs Criminal Board, är inbegripna i en intern konflikt som hämmar det
arbete som egentligen borde bedrivas. Jämfört med nivåerna före 2009 har
lönerna hos polis- och tullväsendet skurits ned med upp till 50 procent. De
flesta tilläggen, som övertidsersättning och ersättning för obekväm arbetstid
har tagits bort. Budgetnedskärningar har också lett till att inköp av utrustning
och fordon har stoppats. År 2009 rationaliserades cirka 1500 tjänster bort vid
polisens omorganisationen. De flesta av dessa var administrativa tjänster och
vakanser.
En författningsdomstol finns och enskilda individer har rätt att vända sig till
denna med klagomål om brott mot deras grundläggande rättigheter. Bland
annat konstaterade domstolen att en sänkning av pensionerna som ett led i
regeringens konsolidering av budgeten var författningsvidrig. Detta ledde till
att en mängd pensionärer fick återbetalda pensioner.
Sedan 2007 finns en Ombudsman för mänskliga rättigheter, Office of the
Ombudsman of the Republic of Latvia, i Lettland. Ombudsmannen ansvarar för att
främja mänskliga rättigheter samt att se till att principer om god förvaltning
efterlevs av de lettiska myndigheterna. Statistik för 2009 visar på en
tjugoprocentig minskning i antalet ärenden jämfört med 2008.
Ombudsmannens budget reducerades under 2009 med 30 procent jämfört med
föregående år på grund av regeringens åtstramningspaket. Vidare har en intern
samarbetskonflikt mellan Ombudsmannen och flera av de anställda pågått en
7
längre tid vilket medfört problem för institutionen. En ny Ombudsman ska
tillsättas i början av 2011.
Europadomstolen har tagit emot 579 fall om lettiska förhållanden. Domstolen
har meddelat 41 domar, varav 34 fällande, gentemot Lettland. De flesta fallen
har varit relaterade till långa häktningstider. Några av målen gällde rysktalande
som ansåg sig diskriminerade på grund av sin ryska etnicitet.
I en dom från Högsta domstolen 2010 i målet Andrejeva v. Latvia konstaterades
att diskriminering skett av en icke-medborgare. Denne hade förvägrats pension
från den lettiska staten på grund av att han arbetat för det sovjetiska
miljöministeriet i Riga under Sovjetockupationen. Lettiska medborgare som
arbetat under liknande förhållande hade erhållit pension. Parlamentet har ännu
inte antagit den nödvändiga ändringen i pensionslagen med anledning av
domen. Ett bilateralt avtal mellan Ryssland och Lettland håller på att
slutförhandlas där Ryssland åtar sig att betala ut pension, via lettiska
myndigheter, åt denna grupp personer. Frågan bör därför kunna lösas inom det
närmaste året.
I ett annat uppmärksammat fall under året, Kononov v. Latvia, dömde Högsta
domstolen till Lettlands fördel och konstaterade att Kononov hade gjort sig
skyldig till krigsbrott i samband med att denne 1944 ledde en massaker på nio
civila i östra Lettland.
7. Straffrihet
Straffrihet förekommer i regel inte.
8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
Yttrande-, tryck-, förenings-, församlings- och religionsfriheten är garanterad
av författningen och respekteras generellt sett.
I maj 2010 genomförde polis en uppmärksammad husrannsakan i en
journalists hem. Skälet till husrannsakan var att polisen ville skaffa sig
bevisning mot datahackern ”Neo”. Neo hade försett journalisten med
information för publicering från skatteverkets hemsida om kända personers
skattedeklarationer. Deklarationer är inte offentlig information i Lettland.
Sedan december 2007 finns en lag som innebär att den som medvetet sprider
oriktig information om Lettlands finansiella system kan dömas till högst två års
fängelse. Detta har sin grund i oron för spridning av falska devalveringsrykten
som skulle kunna destabilisera ekonomin. Ingen har dömts eller häktats på
grundval av denna lag, vare sig 2009 eller 2010.
8
Pressen uppvisar mångfald, både vad gäller åsikter och politisk inriktning, och
är till största delen privatägd. Det finns dock oklara ägarförhållanden kring
flera stora tv-kanaler och tidningar. Flera ägs antingen direkt eller genom
mellanhänder av personer med anknytning till vissa partier eller politiker, vilket
i någon mån riskerar att påverka det publicistiska innehållet. En mycket
uppmärksammad ägaraffär var den om Lettlands största dagstidning Diena.
Sommaren 2010 köptes tidningen av Koziols, som står nära Šlesers,
partiledaren för oppositionspartiet För ett bättre Lettland!. Andra exempel på
kopplingar mellan politik och media är: Ägaren till den ryskspråkiga tidningen
Tjas kandiderade till parlamentet för samma parti i senaste parlamentsvalet.
Den ryskspråkiga tidningen Telegraf har ägts av en stor bidragsgivare till
oppositionspartiet Harmonicentret men har sedermera sålts, oklart till vem. Den
korruptionsmisstänkte borgmästaren Lembergs, som står bakom
regeringspartiet De gröna och bondeförbundet, har band till den lettiskspråkiga
tidningen Neatkariga Rita Avize.
År 2010 genomförde OSSE en övervakningsmission i samband med
parlamentsvalet. Kommissionen studerade särskilt media. De preliminära
bedömningarna var att media kunde rapportera fritt och oberoende samt att
partierna i princip fått lika stort medieutrymme. Ett mönster var att de partier
som tillvaratar de ryskspråkigas intressen främst exponerades i ryskspråkiga
media, och att de övriga partierna främst exponerades i lettiskspråkiga media.
Partiet För ett bättre Lettland! skiljde sig dock genom att exponeras i både
lettiskspråkiga och ryskspråkiga media.
TV och radio finns i såväl privat som statlig ägo. Tidningar får publiceras på
valfritt språk. Det finns såväl rikstäckande som lokala tidningar på både lettiska
och ryska. Ryskspråkiga och lettiskspråkiga medier stöder ofta olika politiska
grupperingar. Det innebär att den som endast tar del av en del av
mediespråksfären kan få en begränsad bild av vad som pågår i samhället. Inte
sällan inspireras de ryskspråkiga tidningarna av ryska media.
Kommersiella etermedia sänder på både lettiska och andra språk (framför allt
det ryska språket). Nationella radio- och TV-rådet är den instans som avgör
hur stor andel som får sändas på annat språk än statsspråket. I praktiken följer
språket i exempelvis regionala radiostationer den etniska fördelningen i olika
regioner i landet. Vad gäller de två statliga TV- och radiokanalerna, gäller
bestämmelsen att högst 20 procent av sändningstiden får vara på annat språk
än statsspråket. Många ryskspråkiga invånare har satellit-TV där man tar in
ryskspråkig TV direkt från Ryssland. En baltisk filial av den ryska kanalen ORT
har öppnat kontor i Riga och sänder (och i viss mån producerar) ryskspråkiga
program från Riga.
9
Fackföreningar tillåts verka fritt och diskriminering med anledning av
medlemskap är förbjuden. Fackföreningarna är överlag svagare än i Sverige.
År 2009 hamnade mötesfriheten i blickfånget i samband med Baltic Prideparaden. HBT-rörelsens manifestation hade först demonstrationstillstånd men
manifestationen förbjöds, genom att Rigas stadsfullmäktige återkallade
tillståndet. Först efter att den administrativa domstolen ogiltigförklarat det
indragna tillståndet kunde manifestationen genomföras (se mer under avsnitt
17).
Under 2010 hindrades en manifestation till minne av uttåget av de sovjetiska
trupperna 1941 (som en följd av de nazityska truppernas då intog Riga).
Samtidigt som manifestationen skulle ha genomförts togs organisatören in till
förhör av säkerhetspolisen. Rigas administrativa domstol beslutade dock i en
dom i att tillåta manifestationen. Detta i sin tur väckte kraftig offentlig kritik
från premiärministern, utrikesministern, inrikesministern och presidenten. I
uttalanden menade dessa att domstolen kommit fram till ett felaktigt domslut,
och att manifestationen riskerade att svärta ned Lettlands internationella rykte.
Ett klagomål mot detta väntas inom en snar framtid inkomma till lettisk
domstol. Ett klagomål skulle möjligen också kunna väckas i Europadomstolen,
eftersom det handlar om en principiell demokratisk rättighet.
9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Politisk pluralism och ett parlamentariskt styrelseskick i vedertagen mening
råder. Lettisk inrikespolitik har allt sedan den återvunna självständigheten
präglats av turbulens och regeringsskiftena har varit många. Personligheter,
snarare än ideologi och program, är ofta den enande kraften bakom partierna
och antalet medlemmar är litet.
Flera av partierna har kopplingar till ekonomiska grupperingar och finansieras
via diverse privata sponsorer. Rent privatekonomiska intressen får således
inom vissa politikområden antas påverka innehållet i den politik som bedrivs.
En ny lag om partifinansiering, som ska gälla i samband med valet 2014,
kommer att introducera ett statligt partistöd för samtliga partier som fick minst
2 procent av rösterna i föregående parlamentsval. Vid 2010 års parlamentsval
överskred inte några partier de uppsatta kampanjbidragsnivåerna. Vid valet
2006 överskred det då vinnande partiet Folkpartiet nivån nästan fem gånger.
Fallet kommer att avgöras i Högsta domstolen under 2011. Det pågår för
närvarande en utredning om så kallad dold kampanjfinansiering under
parlamentsvalet 2010 vad gäller partiet ”För ett bättre Lettland!”.
Lettland har, liksom många andra av transitionsländerna i Östeuropa, problem
med korruption. Korruption och misstankar om korruption medför att såväl
10
politiker som demokratiska institutioner har låg trovärdighet och åtnjuter lågt
förtroende hos allmänheten. Enligt Transparency International’s årliga
korruptionsindex placerade sig Lettland på plats 59 av totalt 178 länder.
Placeringen slår fast en neråtgående trend de senaste åren.
Antikorruptionsmyndigheten, KNAB, inrättad sedan 2002, utreder särskilt
brott som har kopplingar till politisk korruption. Sedan en tid brottas KNAB
med interna stridigheter. Myndigheten har också utsatts för politiska
påtryckningar vilket sammantaget riskerar att hämma
korruptionsbekämpningen. En pågående intern konflikt hämmar också
KNAB:s effektivitet. En utredningskommitté har tillsatts och premiärministern
sägs prioritera frågan. Hos allmänheten är KNAB en av de institutioner som
åtnjuter störst förtroende.
Det saknas än så länge fällande korruptionsdomar mot personer på högsta
politiska nivå. Under 2010 fälldes dock borgmästaren i den välbeställda
kustorten Jurmala, den fjärde borgmästaren i ordningen, för mutbrott. Två
tidigare borgmästare avtjänar fängelsestraff för korruptionsbrott. Flera
rättegångar som involverar högre politiker tycks vara i slutfasen. Borgmästaren
Lembergs i Ventspils, en av Lettlands rikaste män och den mest populäre
politikern enligt opinionsundersökningar, inväntar dom om omfattande
korruptionsbrott. Domstolsprocessen inleddes i februari 2009 och ytterligare
åtal väntas från riksåklagaren gentemot Lembergs.
Organisationen Providus har genomfört en studie om brottmålsprocesser under
åren 2004-2009, mot personer verksamma i den offentliga sektorn. Studien
visar att merparten av processerna handlar om brott begångna av polis, tull och
gränspolis. Andelen har hållit sig ganska jämnt fördelad över tiden. Vad gäller
högre tjänstemän är det främst åklagare, kronofogdar,
kommunfullmäktigeledamöter, statliga och kommunala bolagschefer och
skolchefer som förekommer. Utöver det har också ett par domare fällts för
mutbrott. Enligt studien är poliser, särskilt trafikpoliser, tulltjänstemän och
finanspolis de vanligaste mottagarna av mutor.
När det gäller kampen mot korruption och andra missförhållanden inom den
offentliga sektorn bör också nämnas landets riksrevisor. Denne bedriver ett
energiskt och självständigt arbete.
Icke-medborgarna saknar rösträtt i såväl nationella som lokala val. De är inte
heller själva valbara. Vidare har icke-medborgarna inte heller rätt att bilda
politiska partier, med mindre än att lika många lettiska medborgare som ickemedborgare deltar som medlemmar. Icke-medborgarna har dock rätt att delta
som medlemmar i existerande partier. Flera internationella företrädare och
organisationer som Europarådet och OSSE har framfört att Lettland borde
11
överväga att införa rösträtt i lokalval för icke-medborgarna. Frågan har
diskuterats i Lettland men avvisats av de flesta politiska partier, då man menar
att incitament till att söka lettiskt medborgarskap då skulle försvagas.
Partier vars syfte anses stå i strid med konstitutionen (fascister, nazister, ickereformerade kommunister) är förbjudna. Personer som aktivt motarbetade
självständigheten eller har varit aktiva inom KGB och den sovjetiska
säkerhetsapparaten har inte rätt att kandidera i lettisk inrikespolitik.
En mindre OSSE/ODIHR-misson övervakade det senaste parlamentsvalet i
oktober 2010. Den konstaterade att valet sköttes professionellt och gick lugnt
till utan allvarligare incidenter inrapporterade. Missionen följde bland annat
valprocessen och partikampanjaktiviteter. Särskilt bevakade missionen media.
De problem som missionen uppmärksammade handlade om så kallad dold
kampanjfinansiering för partiet ”För ett bättre Lettland!”, en allmän
underrepresentation av kvinnor på partilistor, avsaknad av rösträtt för ickemedborgarna samt vissa problem med att bevara valhemligheten. Det
sistnämnda på grund av undermåliga skärmar i vallokaler.
Valdeltagandet blev knappt 63 procent vilket var något högre jämfört med
förra valet 2006. Värt att nämna är att valdeltagandet i valen under 1990-talet
fram till valet 2002 låg på över 70 procent. För första gången hade
fängelseinterner rätt att rösta. Flera partier med kopplingar till ekonomiskt
inflytelserika personer fick betydligt lägre väljarstöd än tidigare och hamnade
för första gången på länge utanför regeringsställning.
I parlamentet är endast 19 av 100 ledamöter kvinnor. Parlamentets talman är
kvinna. Endast 11 av 60 ledamöter i Riga stadsfullmäktige utgörs av kvinnor
och kvinnorepresentationen är ungefär på samma nivå i övriga landet. I
regeringen, som tillträdde den 3 november 2010, är endast tre av totalt fjorton
ministrar kvinnor.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Enligt arbetslagstiftningen får ingen åtskillnad göras med anledning av etnisk
tillhörighet, hudfärg, religion, politisk åsikt eller kön när det gäller anställning
eller lön. I realiteten är dock löneskillnaderna mellan kvinnor och män
betydande. Andelen ryskspråkiga är fortfarande låg inom förvaltningen på både
central och lokal nivå, även i det till stor del ryskspråkiga landskapet Latgale.
Undantaget är inrikesministeriet, polisen och kriminalvården, vilket framför allt
är ett arv från Sovjettiden.
12
Den etniska fördelningen inom offentlig sektor är ojämn. Förklaringen är krav
på kunskaper i lettiska för vissa yrkesgrupper vilket diskvalificerar många
ryskspråkiga från att söka. Andra orsaker kan vara känslan av alienation från
staten och därmed statliga institutioner, samt platsannonsering endast i lettisk
press. För vissa offentliga tjänster till exempel inom rättsväsendet och
statsförvaltningen krävs dessutom lettiskt medborgarskap. Inom den privata
sektorn är den ryskspråkiga befolkningen betydligt bättre representerad. Många
företag är etniskt homogena, och består uteslutande av antingen lettiska eller
ryskspråkiga anställda.
Ytterst få könsdiskrimineringsärenden har väckts i domstol. Det kan främst
förklaras av allmänhetens bristande förtroende för domstolsväsendet samt
okunskap i frågan. Tidigare har arbetsskyddslagstiftningen ofta tillämpats
godtyckligt och i vissa fall inte alls. Problemen finns fortfarande kvar på vissa
arbetsplatser även om en förbättring har skett de senaste åren.
Lettland har ratificerat internationella arbetsorganisationens, ILO, åtta centrala
konventioner om mänskliga rättigheter i arbetslivet.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Lettland har ett sjukförsäkringssystem och alla har i princip tillgång till
sjukvård. Standarden på sjukvården är överlag tillfredsställande, särskilt i Riga.
Dock varierar standarden mellan stad och landsbygd och köerna kan vara
långa. Läkarlönerna är låga varför "kuvertsystemet" fortfarande praktiseras.
Systemet går ut på att en summa pengar ges under bordet direkt till den
behandlande läkaren, utöver den avgift som operationen eller undersökningen
kostar.
Hälsosektorns andel av den totala budgeten är låg. Den ekonomiska krisen har
medfört att sjukhus har stängts och att resurserna till hälsosektorn har dragits
ned. Det innebär samtidigt att nödvändiga reformer har genomförts. Lettland
hade ett stort övertal av sjukbäddar och många sjukhus ute i landet
införskaffade dyr utrustning som inte användes på grund av det låga
patientunderlaget. Vissa statliga sjukhus har drabbats av stora ekonomiska
problem med bristande tekniskt underhåll, uppskjutna operationer och
avvisade patienter som följd.
12. Rätten till utbildning
Utbildningen är kostnadsfri både på grundskole- och gymnasienivå, men man
måste betala skolböckerna själv. Yrkesutbildningen är fortfarande centralstyrd
av olika fackministerier och har varit svår att anpassa till arbetsmarknadens nya
behov och efterfrågan. Anslagen till universiteten har mer än halverats sedan
13
2009 och Lettland spenderar minst av samtliga EU-länder på utbildning.
Budgetåtstramningarna i Lettland har drabbat skolväsendet med sänkta
lärarlöner på upp emot 30 procent och stängningar av flera skolor. Lettland
hade emellertid tidigare en högre lärartäthet än exempelvis Sverige och i
glesbygden har bänkraderna gapat tomma i vissa skolor, varför en reform
behövdes.
En undervisningsreform genomfördes 2004. Den innebär att ryskspråkiga
elever som går i de så kallade minoritetsskolorna ska ha 60 procent av
undervisningen på lettiska, i stället för som tidigare 40 procent. Det har inte
gått att påvisa ett sämre studieresultat för dessa elever, sedan reformen
sjösattes. Eleverna har valt att genomföra merparten av examinationerna på
lettiska i stället för på sitt minoritetsspråk. Vid högre studier väljer allt fler unga
också bort ryskan till förmån för engelska eller andra EU-språk. Statliga medel
utgår inte längre till universitet eller högskolor som bedriver utbildningar på
andra språk än lettiska eller officiella EU-språk.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Lettland placerar sig enligt UNDP:s Human Development Index på plats 48 av 169
undersökta länder. Bland EU:s 27 medlemsstater är landet idag endast
marginellt bättre än två andra EU-länder; Bulgarien och Rumänien. Snittlönen
ligger på motsvarande drygt 4 200 svenska kronor och den årligt etablerade
minimilönen på 2 400 kronor. Lettland har de största inkomstskillnaderna i
EU. Stora skillnader i levnadsstandard råder även mellan stad och landsbygd,
framför allt mellan Riga med närliggande områden och resterande delar av
landet. Arbetslösheten är högre på landsbygden än i storstäderna. Den sociala
misär som alltjämt råder i delar av landet, framför allt i östra Lettland, är till
stor del ett resultat av den pågående strukturomvandlingen. Den etniska
minoriteten, det vill säga till största delen de ryskspråkiga, kan generellt inte
sägas ha sämre levnadsstandard än övriga grupper.
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
14. Kvinnors rättigheter
Kvinnor är underrepresenterade i politiska fora på alla nivåer (Se även punkt 9
om andelen kvinnor i politiken.) Kvinnosynen hos gemene man är överlag
konservativ och kvinnan bär ofta huvudansvaret för barn och hushållsarbete.
Även om båda föräldrarna kan ta ut föräldraledighet är det alltjämt till
övervägande del kvinnor som är hemma med barn. Skilsmässofrekvensen har
minskat men är vid en europeisk jämförelse hög. Många män dör i förtid på
grund av alkoholmissbruk och olyckor. Medellivslängden är tio år högre för
14
kvinnor än för män (78 respektive 68 år). Fri abort finns. Antalet aborter som
genomförs årligen är ännu relativt stort, men har halverats sedan 2000.
I princip är lika många kvinnor som män yrkesverksamma, även vad gäller
heltidsarbete. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män är omkring 15
procent. Kvinnor återfinns framför allt inom så kallade låglöneyrken, men även
inom respektive yrkeskategori har män högre snittlön. Samtidigt har en större
andel kvinnor än män högre utbildning. Det är tydligt att på lägre nivåer och
mellanchefsnivåer är kvinnorna på stark frammarsch, inte minst inom offentlig
sektor. Detta återspeglas dock ännu inte fullt ut i ledningsstrukturer. En del
kvinnor intar dock ledande positioner inom både näringsliv och förvaltning
och på sikt torde andelen öka.
Andelen hushåll med ensamstående mödrar är hög. Våld inom familjen
förekommer och är ett brott som faller under strafflagen. I allmänhet kan
våldet relateras till alkoholmissbruk, arbetslöshet och fattigdom. Det finns även
anledning att anta att alltför få fall av våld i hemmet verkligen anmäls. En
kvinnojour (telefonjour och enkel mottagning) finns för kvinnor i
nödsituationer.
På grund av försörjningssvårigheter och arbetslöshet är prostitutionen utbredd.
Det rör sig om prostitution på hotell, nattklubbar och eskortservice snarare än
gatuprostitution. De påtagligt stora inkomstskillnaderna i Lettland och en
iögonfallande lyxkonsumtion hos ett fåtal kan också bidra till att dra in unga
kvinnor i sexindustrin. Många av sexköparna är turister. Någon pålitlig statistik
på hur utbredd prostitutionen är finns inte.
Vad gäller människohandel är Lettland främst ett transit- och rekryteringsland,
snarare än destinationsland. Den internationella organisationen IOM, som
arbetar med människohandel, uppskattar antalet lettiska offer för
människohandel till cirka 500-700 personer om året. Mörkertalet är stort,
eftersom flertalet kvinnor aldrig kommer i kontakt med myndigheterna. På
grund av en tuffare ekonomisk situation riskerar fler att söka sig utomlands för
arbete och i vissa fall bli offer för människohandel. Det är straffbart att värva
och smuggla människor i syfte att exploatera dem utomlands. Lagen inkluderar
även minderåriga som skyddssubjekt och då med utökad straffskala gentemot
förövarna. Som exploatering räknas utnyttjande för sexuella ändamål och
tvångsarbete. Lettland deltar i arbetet inom Östersjöstaternas råd för att stävja
människohandel.
15
15. Barnets rättigheter
Som så ofta under pågående strukturomvandlingar är barnen utsatta. Många
har drabbats av de ekonomiska och sociala svårigheter som orsakats av de
samhälleliga förändringarna. Arbetslöshet i vissa regioner och ett utbrett
alkoholmissbruk har medfört att många barn lever i social misär. Många
föräldrar arbetar utomlands medan barnen lämnas kvar i landet med bristande
omvårdnad som resultat. Det bidrar till svåra förhållanden för en del barn.
Fattiga familjer har rätt till socialbidrag. Men eftersom ersättningsnivåerna är
ytterst låga och något annat stöd inte erbjuds, placeras barnen istället ofta på
barnhem eller internatskolor. Antalet barn som är placerade på institutioner är
därför mycket högt. Uppgifter förekommer om att upp till 6 000 barn inte går i
skolan. Ministeriet för barn- och familjefrågor arbetar sedan en tid på ett
system som i framtiden ska bygga på fosterfamiljer, snarare än internat och
barnhem.
Antalet gatubarn är osäkert. Uppskattningarna varierar mellan 2 000 och 5 000
barn. Siffrorna varierar beroende på källan och hur man väljer att definiera vem
som ska anses vara ett gatubarn. Det finns barn som vistas på gatan som
egentligen har ett hem, men med oordnade förhållanden och fattigdom.
Barnprostitution förekommer liksom att gatubarnen utnyttjas sexuellt. Det
finns enskilda organisationer som arbetar med att ge barnen hjälp och stöd.
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Av Lettlands totala befolkning på drygt 2,2 miljoner invånare utgör de etniska
letterna cirka 59 procent av befolkningen. Den största minoriteten är de
etniska ryssarna som utgör cirka 27,5 procent (cirka 620 000 personer). Det
finns även drygt 33 000 personer med ryskt medborgarskap, som utgör den
största gruppen invånare från ett annat land.
Enligt statistik från den statliga statistikmyndigheten CSB fanns i början av
2010 drygt 340 000 icke-medborgare i Lettland. Det motsvarar drygt 15
procent av den totala befolkningen. Icke-medborgarna omfattar främst etniska
ryssar (65 procent), följt av vitryssar (drygt 13 procent), ukrainare (9,5 procent)
och polacker (cirka 3 procent).
Generellt anser Lettland att utökade rättigheter, exempelvis rösträtt i lokalval,
kommer att minska motivationen till att bli medborgare. Den lettiska
lagstiftningen om medborgarskap uppfyller såväl EU:s som OSSE:s krav.
Sedan ett par år debatteras minoritetsfrågan inte lika intensivt.
16
För att få lettiskt medborgarskap krävs att man genomgår en så kallad
naturaliseringsprocess. Den omfattar kunskapsprov om Lettlands historia,
nationalsång och konstitution. Även ett test i det lettiska språket ingår. Enligt
den ansvariga myndigheten Office of Citizenship and Migration Affairs (PMLP) har
drygt totalt 134 000 personer genomgått naturaliseringsprocessen och erhållit
lettiskt medborgarskap. Av dessa är 70 procent etniska ryssar. Sedan 2005
genomgår årligen avsevärt färre personer naturaliseringsprocessen, jämfört med
tidigare år. De tre senaste åren har i snitt 2 500 personer per år fått
medborgarskap efter att ha gjort det. För 2010 väntades en smärre uppgång.
En studie pågår om orsakerna till varför antalet naturaliseringar har lagt sig på
en lägre nivå, jämfört med åren fram till 2005. Ett sjunkande intresse att bli
medborgare har konstaterats. Anledningarna är flera: viseringskravet till
Schengenländerna för personer med permanent uppehållstillstånd i EU har
slopats. Det omfattar alltså också icke-medborgarna. Till skillnad från lettiska
medborgare behöver icke-medborgare dessutom inte visum för resor till
Ryssland. Icke-medborgarna har i många fall släktingar och bekanta i Ryssland
och naturalisering gör resor dit mer komplicerat. De äldre hyser känslomässiga
skäl mot att genomgå naturaliseringsprocess. De äldre har också bristfälliga
kunskaper i lettiska vilket i sig utgör ett hinder. Det förekommer även en
utbredd uppfattning att språkprovet är svårare än det faktiskt är.
Informationen om hur man kan bli medborgare har varit knapphändig, inte
minst på landsbygden. Den har dock förbättrats de senaste åren och det finns
tecken på att intresset bland landsbygdsbor ökar.
De icke-medborgare som har naturaliserat sig har, i samband med
ansökningarna, angivit att den övervägande orsaken till att ansöka är att det blir
lättare ta del av möjligheterna till arbete och studier i andra EU-länder. Längst
ned på listan av orsaker till naturalisering har de politiska rättigheterna angivits.
Lettland har på olika sätt underlättat för till exempel äldre och
funktionshindrade att naturaliseras. Barn till icke-medborgare födda efter den
återupprättade självständigheten har rätt till medborgarskap genom anmälan
från föräldrarna. Det krävs dock alltjämt att föräldrarna aktivt tar ställning för
ett lettiskt medborgarskap för deras barn vilket borde kunna förenklas
ytterligare, anser både OSSE och Europarådet. Medborgarskaps- och
migrationsmyndigheten PMLP:s statistik visar att det under 2010 fötts omkring
500 barn till icke-medborgare. I 95 procent av fallen har föräldrarna avstått
från möjligheten att anmäla sina barn som medborgare.
Lettiska staten arbetar vidare för att öka icke-medborgarnas intresse för
naturalisering. I ett lagförslag föreslås att föräldrar som är icke-medborgare ska
kunna anmäla barnets lettiska medborgarskap i samband med registreringen av
barnets födelse, utan att ens behöva uppsöka PMLP. I ett annat lagförslag
17
föreslås att endast skolelever med lägsta betygsnivån i lettiska språket från
grundskolan behöver genomgå språktest. Det finns en statlig fond för
samhällsintegrationen, Society Integration Foundation. En av dess uppgifter är att
initiera och kanalisera pengar till projekt som främjar integrationen av etniska
minoriteter. Fonden stödjer också andra utsatta grupper, som till exempel
funktionshindrade.
Beräkningar gör gällande att det finns omkring 8 500 romer i landet. Många av
dessa står utanför samhället och lever i social misär. Arbetslösheten bland
romerna är stor och många har låg eller ingen utbildning. De drabbas ofta av
fördomar och diskriminerande attityder från den övriga befolkningen. Under
2010 finns inga kända fall där romer utsatts för rasistiska angrepp och
våldshandlingar men detta har förekommit tidigare.
Dubbelt medborgarskap är endast tillåtet för de personer som lämnade
Lettland som flyktingar mellan juni 1940 och maj 1990. Dessa beräknas uppgå
till ungefär 23 000 personer.
Se även avsnitt 9, 10 och 12.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Brottsbalken betecknar homosexuella handlingar som ”onaturlig sexuell
tillfredsställelse”, men klassar det inte som något brottsligt. En
arbetsskyddslagstiftning som även inkluderar skydd för sexuella minoriteter
och som uppfyller EU:s krav antogs under år 2006. Lagen antogs dock efter en
ganska hätsk debatt, inklusive homofoba uttalanden, i parlamentet.
Fördomar mot HBT-personer är utbredda. Framför allt har de kommit till
uttryck i samband med Riga Pride-dagarna. Särskilt Prideparaden har väckt
både politikers och allmänhetens ogillande. År 2007 var första gången man
lyckades genomföra paraden i ett av polis avskärmat parkområde, med
mångdubbelt fler motdemonstranter än deltagare. År 2009 upphävde Riga stad
sitt demonstrationstillstånd för Pride-dagarna. Efter att Rigas administrativa
domstol ogiltigförklarade stadsfullmäktiges beslut kunde paraden dock
genomföras. Baltic Pride var den första sambaltiska manifestationen där
deltagare från HBT-organisationer från de baltiska grannländerna deltog,
tillsammans med deltagare från RFSL, Amnesty Internationals olika
lokalorganisationer med flera. Motdemonstranterna, dubbelt fler än de
uppskattningsvis 250 deltagarna, manifesterade sitt HBT-motstånd utanför den
polisomgärdade parken. För första gången kunde deltagarna genomföra en
kortare marsch runt parkområdet och det hela avlöpte utan några incidenter.
Under året hölls inte någon Pride-parad i Riga. Istället genomfördes en Baltic
18
Pride i Vilnius, Litauen. Planen är att evenemanget 2011 ska hållas i Tallinn,
Estland.
Det finns alltjämt ett stort behov av att lettiska myndigheter och ledande
politiker gör mer för att öka allmänhetens tolerans i HBT-frågor. Motståndet
mot HBT-personers rättigheter har sedan 2008 hanterats som en icke-fråga av
det politiska etablissemanget. Parlamentsvalet 2010 präglades främst av den
ekonomiska krisen och HBT-rättigheter blev ingen valfråga. Däremot gav
under valrörelsen oppositionspartiet För ett bättre Lettland! exempel på en del
politikers negativa syn på HBT-frågor.
Mot bakgrund av redogörelsen ovan kan utvecklingen ändå betecknas som
svagt positiv. Ledningarna för alla de stora kyrkliga samfunden har varit
kraftigt emot HBT-rörelsen. Under det senaste året har de ändå hållit en något
lägre profil. Till exempel har romerskkatolska kyrkans nya överhuvud inte gått
ut lika starkt negativt som sin företrädare. En organisation för HBT-personers
rättigheter, Mozaika, finns och kan verka utan större problem. Organisationen
arbetar intensivt med Pride-dagarna, med olika lagstiftningsförslag och en del
lobbyingverksamhet. Organisationen har förhållandevis få medlemmar. Detta
beror på den allmänna rädslan bland HBT-personer för att komma ut, på
grund av samhällets avoga inställning. Enligt Mozaika går ändå trenden, om än
långsamt, åt rätt håll.
18. Flyktingars rättigheter
Lettland har ratificerat flyktingkonventionen och dess tilläggsprotokoll. Med
stöd av främst EU (inklusive Sverige) och USA har mottagningsförhållandena
förbättrats. Men förhållandena i den slutna anstalten Olaine i Riga är
fortfarande knappa. År 1998 reviderades den lettiska asyllagen. I och med detta
introducerades ett par nyheter. Tillfälligt skydd ska kunna ges och det blev
möjligt att tillämpa ”snabbehandling” (accelerated procedure) redan vid gränsen.
Handläggningstiden inklusive överklagande är då mycket kort, endast fem
dagar. I snitt tar det annars sex månader att handlägga ett vanligt asylärende
och vid överklagande utsträcks tiden till totalt ett år.
En stor andel asylsökande som saknar ID-handlingar placeras i förvar.
Frivilligorganisationer som Latvian Center for Human Rights (LCHR) framför
kritik mot detta. Oftast placeras de sökande under hela sin ansökningsprocess i
Olaine, trots att det finns alternativa mottagningscenter med plats för drygt 150
personer. Det är gränspolisen som sköter det praktiska arbetet med att ta emot
asylansökningar, intervjua och göra ID-kontroller. Det är också gränspolisen
som beslutar om eventuellt förvar samt verkställer återförvisningar till
hemländerna. En särskild studie har nyligen påbörjats av LCHR på uppdrag av
EU. I studien undersöker LCHR förhållandena för de asylsökande i de olika
19
förvarsanstalterna, samt hur förvar tillämpas. Enligt de senaste uppgifterna från
den ansvariga myndigheten PMLP har dock domare, sedan början av 2010, i
allt större utsträckning upphävt gränspolisens förvarsbeslut.
Sedan asyllagen revideras 1998 fram till den 7 december 2010 har endast 366
personer sökt asyl. Av dessa har hittills endast 29 personer fått flyktingstatus,
och ytterligare 45 har fått skydd på annat sätt. Detta enligt siffror från PMLP.
Afghanska asylsökande var den grupp som i störst utsträckning fått skydd på
annat sätt.
Eftersom det är så få personer som kommit till Lettland som flyktingar är det
svårt att dra några slutsatser om hur de har integrerats i samhället. De betraktas
dock som en utsatt grupp som riskerar att drabbas av rasistiskt våld och
diskriminering. Många av de asylsökande kommer alltjämt från de tidigare
sovjetrepublikerna. Ryssland toppar listan följt av Georgien, Vitryssland,
Uzbekistan och Azerbadjan. Trenden är dock sedan 2007 att nya
asylsökarländer tillkommit inklusive en del länder i Afrika. De senaste tre åren
har de flesta asylsökande kommit från Afghanistan.
19. Funktionshindrades rättigheter
Funktionshindrade är berättigade till nödvändigt stöd för att kunna integreras
och leva i samhället. Synen i samhället på funktionshindrade kan vara
fördomsfull och i vissa fall även nedvärderande, särskilt i fråga om psykiskt
funktionshindrade. Få fastigheter är handikappsanpassade, trots att lagen
föreskriver detta.
Regeringen stöder särskilda skolor för funktionshindrade, inklusive några
yrkesskolor. Endast ett fåtal funktionshindrade har emellertid fast arbete.
Allmänna platser och kollektivtrafiken är endast i undantagsfall anpassade till
funktionshindrade. Ett kontinuerligt arbete för att förbättra detta pågår, men
mycket arbete återstår. Frivilligorganisationer för funktionshindrade finns. Men
de är främst bildade och får stöd av anhöriga, och fortfarande är de relativt små
och svaga.
ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Det finns ett stort antal enskilda men förhållandevis små organisationer
verksamma inom området mänskliga rättigheter. Dialog mellan regering och
organisationerna förekommer. De flesta av dem kämpar med dålig ekonomi.
Även några tankesmedjor finns. Bland de mer inflytelserika organisationerna
återfinns Latvian Center for Human Rights (LCHR) som är knuten till
20
internationella Helsingforsfederationen. Genom sina undersökande rapporter
och artiklar har organisationen blivit en viktig opinionsbildare. I detta
sammanhang bör också nämnas DELNA, den lettiska avläggaren av
Transparency International. Organisationen Providus sysslar framförallt med studier
om samhällsstyrning, rättsväsendet, korruptionsfrågor samt allmänt
lobbyarbete på lagstiftningsområdet. Mozaika tillvaratar HBT-personers
intressen och har varit aktiva i att organisera Pride-dagarna. De gör också visst
lobbyarbete på lagstiftningsområdet. Marta är en organisation vars center bistår
kvinnliga offer för trafficking.
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
Regeringen har länge haft ett samarbete om mänskliga rättigheter med OSSE.
Idag sker dialogen med Lettland i dessa frågor främst inom OSSE samt
Europarådet. Efter att Lettland hade ansökt om medlemskap förde även EU
och NATO en kontinuerlig dialog med Lettland på området mänskliga
rättigheter.
IOM, International Organization for Migration finns i Riga och bedriver främst
projekt om trafficking. FN är representerat i Lettland genom ett mindre WHOkontor. Detta bistår i hälsofrågor, bland annat i arbetet med att utarbeta
budgeten på hälsoområdet. Internationella valutafonden (IMF) har ett
representationskontor i Riga som främst arbetar med att följa upp det
internationella lånepaketet till Lettland på 7,5 miljarder euro som beviljades i
slutet av 2008.
