BIOLOGI Några udda svenska sjöstjärnor De flesta sjöstjärnor vi ser under våra dyk är relativt välkända, men så ibland ser vi något annorlunda, något som vi inte känner igen sedan tidigare. Denna artikel handlar om dessa lite udda sjöstjärnor som man bara stöter på någon gång ibland. Ovan: Luidia sarsi Till höger: Pteraster pulvillus Text & Foto Anders Axelsson Vi har ca 25 arter av sjöstjärnor i Sverige, men många av dessa får betraktas som ovanliga rariteter. Att vi sällan ser vissa arter behöver dock inte innebära att de är sällsynta. Oftast så befinner vi oss helt enkelt på fel plats. Vad vi i Sverige anser vara rariteter kan vara väldigt vanliga arter om vi förflyttar oss norr eller söderut. Vi kan också befinna oss på fel djup. Många sjöstjärnor kräver en hög salthalt vilket gör att antalet arter ökar markant med djupet i våra svenska utsötade vatten. Sjöstjärnor med gigantiska larver Ibland när man simmar över sand- och grusbottnar stöter man på en ljusbrun sjöstjärna som heter Luidia sarsi. Den påminner om den vanliga kamstjärnan, Astropecten irregularis, men har betydligt längre armar. En annan skillnad är att kamstjärnor brukar ha en rosa fläck längst ut på armspetsen, hos Luidia sarsi är denna fläck istället vit. Luidia sarsi har fem armar liksom de flesta andra sjöstjärnor, dess närstående släkting Luidia ciliaris har istället sju armar. Denna sjuarmade sjöstjärna är dock relativt sällsynt i Sverige. Ett intressant fenomen med arten är att den bildar en otrolig mängd ägg. På ett år kan en enda hona bilda mer än 200 miljoner ägg. Båda arterna är mycket sköra och föredrar att leva på sand- och grusbottnar. Födan utgörs i huvudsak av diverse grävande organismer. Nedgrävda bytesdjur kan upptäckas genom doftämnen och favoritfödan utgörs av ormstjärnor. Bytet sväljs helt och magsäcken kan ej krängas ut utanför kroppen, vilket är fallet hos många andra sjöstjärnor. Hos de allra flesta sjöstjärnor är larverna mikroskopiskt små, men detta gäller inte för släktet Luidia. Larverna hos dessa båda arter kan faktiskt bli upp till 35 mm långa. De ser mycket märkliga ut och är vanligt förekommande i fritt vatten under hösten och vinterhalvåret. Det är många förvånade dykare som kliat sig i huvudet och undrat vad detta är för konstig organism. I stora drag kan man säga att larven ser ut som en genomskinlig Sböjd delfinstjärt som är ute och simmar med en liten rödaktig sjöstjärna. 15 BIOLOGI "Delfinstjärten" pekar uppåt medan den lilla sjöstjärnan sitter i nederdelen. Inte nog med att denna larv är storvuxen, den är dessutom den enda svenska sjöstjärnelarv som tar sig fram med aktiva kroppsrörelser. De andra sjöstjärnornas mer småvuxna larver nyttjar sig av små hår, så kallade cilier, för sin förflyttning. När det är dags för sjöstjärnan att bottenfälla kastas hela den genomskinliga "delfinstjärten" bort och den lilla sjöstjärnan faller till botten. Pteraster militaris Sjöstjärnor med yngelvård Psilaster andromeda Hippasterias phrygiana På relativt djupt vatten, normalt under 35 m djup, hittar man ibland sjöstjärnan Pteraster pulvillus. Den är ganska tråkigt färgad i smutsgult och blir upp till 4 cm i diameter. Fortplantningen hos detta släkte är mycket intressant. Normalt släpper sjöstjärnor sina könsprodukter rakt ut i vattnet. Från det befruktade ägget bildas sedan en mikroskopisk larv som svävar runt som plankton en tid innan den slår sig ner på botten för att ombildas till en liten sjöstjärna. Detta gäller dock inte för Pteraster pulvillus. Den har yngelvård och behåller avkom-man hos sig tills den är färdigutvecklad. Detta är ganska vanligt för sjöstjärnor från kallare trakter som Arktis och Antarktis. Ute i Nordsjön och längs Norges kust finns ytterligare en art av släktet Pteraster, som borde kunna hittas längs Sveriges kust, nämligen P. militaris. Arten är gulvit till rödorange och blir maximalt 8,5 cm i diameter. På ryggsidan sitter ett antal små taggar. Över dessa taggar sitter en tunn genomskinlig hinna. Tittar man noga ser man ofta små ljusa fläckar under hinnan. Detta är sjöstjärnans ägg och larver. Utrymmet under hinnan utgör ett yngelrum där äggen kläcks och utvecklas. Då larverna är stora och välutvecklade sänds de slutligen ut i fria vattnet genom en por på sjöstjärnans ovansida. Vill ha hög salthalt Ceramaster granularis 16 Salt är livsnödvändigt för de flesta levande organismer. Många djur har förmåga att själva reglera sin inre salthalt och är därmed inte beroende av saltkoncentrationen i omgivningen. Detta gäller dock inte för sjöstjärnor, de saknar förmåga att reglera sin inre salthalt. De tvingas därför hålla samma salthalt i kroppen som i det omgivande vattnet. Många arter av sjöstjärnor kräver därför en hög salthalt i sin omgivning och inga arter kan överleva i rent sötvatten. Då salt vatten är tyngre än sött vatten finner vi den högsta salthalten längst ner. Det är också här vi hittar flest arter av sjöstjärnor. En sådan djuplevande art är den blekrosa Psilaster andromeda. I Sverige hittas arten från ca 70 m djup på lerbottnar och den är vanlig som bifångst vid trålfiske. Den påminner om kamstjärnan, Astropecten irregularis, men saknar de typiska kamraderna längs armarnas kanter. Armarna är dessutom längre och grövre. Bytesdjuren är små och utgörs i huvudsak av musslor, unga grävande sjöborrar och skalamöbor (foraminiferer). Hästsjöstjärna, Hippasterias phrygiana, kräver också en hög salthalt och hittas som grundast på 20 m djup, men oftast måste man gå betydligt mycket djupare för att finna den i våra vatten. Detta är en relativt storvuxen och kraftig art som kan bli upp till 20 cm i diameter. Den är hård och stel och känns lätt igen på sin orange färg samt att kroppens ovansida har en mängd korta vita taggar. Arten förekommer på såväl hård- som mjukbottnar. Den är en allätare som bland annat äter andra tagghudingar, havsborstmaskar och musslor. Vanliga norska arter Många av de arter som lever djupt i Sverige beroende på salthalt och temperatur hittar man i norska vatten på bara några få meters djup. Normännen har nämligen högre salthalt och lägre temperatur i sitt ytvatten än vad vi har i Sverige. Den art som norrmännen kallar för sjökex, Ceramaster granularis, är ett bra exempel på detta. Sjökexet är en mycket vacker ljusröd sjöstjärna som kan hittas på såväl bergväggar som mjukbottnar. I Sverige får vi gå ner på närmare 40 m djup innan vi har möjlighet att finna denna art medan norrmännen ofta ser den på knappt 20 m. På liknande sätt är det med den orange BIOLOGI Porania stormi sjöstjärnan Stichastrella rosea. I mellersta delarna av Norge är detta en av de mest dominerande arterna av sjöstjärnor. Den finns från ytan ner till några hundra meters djup och är där ofta mera allmän än vår vanliga sjöstjärna Asterias rubens. I svenska vatten ser vi dock denna sjöstjärna relativt sällan och normalt inte grundare än ca 20 m. En raritet Vid ett tillfälle var jag ute på Kosterfjorden med forskningsfartyget Nereus för att samla in marina djur till en kurs. Med på båten fanns två av Sveriges absolut främsta experter på ryggradslösa marina djur. Båda har vigt sina liv åt att studera djuren i havet och befinner sig nu i övre medelåldern. Dessa båda herrar är mycket kompetenta och har sett det mesta vad det gäller marina djur på svenska västkusten. När skrapan kommer upp till ytan efter att ha varit nere på 130170 m djup kollar vi noggrant igenom det insamlade materialet. Då ser vi plötsligt en väldigt vacker liten orange sjöstjärna. Den granskas noggrant och döm av förvåning när båda dessa herrar säger att de inte vet vad det är för en art. Stichastrella rosea Sjöstjärnan tas in till laboratoriet och studeras där noggrannare, fortfarande utan att någon vågar uttala sig om vad det är man har hittat. Man har dock några olika teorier på vad det kan vara och jobbar vidare på dessa. Slutligen efter många timmars arbete får vi bekräftat att det är ett unikt fynd för Sverige. Arten heter Porania stormi och man har tidigare bara påträffat ett tiotal exemplar i världen, alla nedom 300 m djup. Vårt fynd är det grundaste som någonsin gjorts och dessutom ovanligt långt söder ut. Arten är beskriven så sent som 1936 och har tidigare hittats i bland annat Trondheimsfjorden och Bergentrakten. Det är väl detta som är lite av sporren inom marinbiologi. Vi vet så lite och det finns så otroligt mycket att upptäcka. Det tar aldrig slut, man kan hålla på hela livet och det finns alltid organismer man aldrig sett och en mängd nya saker att upptäcka. Så ut och dyk, man vet aldrig vad som väntar i nästa klippskreva. Kanske att du blir först att upptäcka något alldeles nytt. ● 17