FRAMTIDSTRO PÅ RIKSTEATERNS KONGRESS

Scenen
FRAMTIDSTRO PÅ RIKSTEATERNS KONGRESS
EN TIDNING FÖR RIKSTEATERNS MEDLEMMAR # 3 2015
DIN NYA
MEDLEMSTIDNING!
MONOLOGFORMEN –
HET JUST NU
O
N
O
M
I
DUO
TEATER MOT RASISM + HÖSTENS BÄSTA FÖRESTÄLLNINGAR
LEDARE
#3 2015 INNEHÅLL
MAGNUS TIPS
FÖR HÖSTEN
DET RÖR ALLTID på sig i en smart scenkonstorganisation. Då vi saliga efter en
hänförande kongress där engagerade ombud
bestämde viktiga och offensiva mål för Riksteaterns kommande kongressperiod gick på
semester, fortsatte verksamheten ute i landet
under hela sommaren. Publik i alla åldrar
runt om i landet fick genom vårt samarbete
med Folkets Hus och Parker möta Brolle,
Carl-Einar Häckner, Ankensteins monster,
Esters varieté och många fler.
När du läser detta är teaterhösten i full
gång och denna höst sjösätts den repertoar som teaterchefen Måns Lagerlöf och
danschef Mia Larsson har planerat. Läs mer
om deras drivkrafter och hur de vill använda
teatern och dansen för att vidga perspektiv.
MED KONGRESSENS BESLUT i ryggen och
med föreställningar som tar ställning genom
att ta upp allvarliga frågor kan vi inom
Riksteaterorganisationen vara delaktiga i att
lyfta fram olika perspektiv. Vi kan vara med
och sätta stopp för den oroväckande trend
av främlingsfrihet som sveper över landet.
Vi kan sätta stopp för den. För vi är en smart
och rörlig scenkonstorganisation och vi finns
över hela landet. Och vi vill. Och vi vågar.
Och vi kan.
Välkommen till Scenen!
DEBATTLÄGET I SAMHÄLLET blir mer
MAGNUS ASPEGREN,
VD RIKSTEATERN
PONTUS HÖÖK
Missa inte Folkoperans gestaltade
uppsättning av Mozarts Requiem.
Våren 2016 på turné med Riksteatern!
20
GEORGE ORWELL
40
NEDA NAVAEE
Jag vill tipsa om en nyskriven
opera med en av våra världsstjärnor.
Hitchcocks klassiker Notorious blir
opera med Nina Stemme i huvudrollen. Hans Gefors har komponerat och
platsen är Göteborgsoperan.
Premiär 19/9.
Scenen Produktion: Spoon Redaktör: Helena Kämpfe Fredén Art Director: Erik Westin Projektledare: Marie
Blomgren Omslagsfoto: Mattias Bardå Tryck: Kroonpress Ansvarig utgivare: Magnus Aspegren Redaktionsråd:
Bengt Andersson, Fredrik Sjöberg, Peter Köhler, Aina Florin, Joakim Rindå, Gustav Tegby och Eva Erlingsson.
Idéer och input har också kommit från workshop och referensgrupper. Scenen skickas hem till Riksteaterns
40 000 medlemmar. Har du idéer om vad Scenen kan handla om nästa gång?
Synpunkter på innehållet? Hör av dig till [email protected], Riksteatern, 145 83 Norsborg,
telefon 08-531 99 100, www.riksteatern.se
2
30
Riksteaterns och Östgötateaterns
uppsättning av Orwells 1984. Som
barn av 80-talet är jag spänd att få
se hur detta verk står sig 2015. Är vi
mitt i dystopin eller inte?
HITCHCOCK + NINA
STEMME = SANT
SAMIR SOUDAH
uppskruvat och det görs nya utspel på olika håll
i samhället, vilket också avspeglar sig på landets
teaterscener. Vi får inte glömma att för varje nytt
utspel finns en människa som drabbas i form
av ett ökande antal kränkande behandlingar.
Därför måste nu alla sätt att hindra människors
hat och förnedring få ett större utrymme.
Scenkonst är ett fantastiskt bra sätt att
smart berätta, skapa debatt och förändra.
Riksteatern gör i höst Vad är det som händer?
– en föreställning för ungdomar och unga
vuxna där fem forskare med sina mer eller
mindre kontroversiella metoder forskar i
ämnen som fördomar, strukturer, hjärnan,
hypnos, ekonomi, psykologi och alternativ
juridik. Läs om Nora Nilsson och hennes
arbete i detta fullspäckade nummer.
27
REQUIEM
PÅ FOLKOPERAN
MATHIAS CLASON
Scenkonst som
tar ställning
10
SCENEN 3 2015
5 INGÅNG. Carl Johan Karlsons dockdebut, musikal i Malmö, decemberfestivalen.
8 I KULISSEN. 500 föreställningar
med turnékoordinator Mats Gomér.
10 Mera monologer.
20 INTERVJUN. Riksteaterns konstnärliga chefer om framtiden.
27 Teatern som vågar satsa på dans.
SCENEN 3 2015
30
36
38
40
42
PÅ SCENEN MOT RASISM.
Pjäsen som aldrig får repeteras.
Allt om Riksteaterkongressen.
Nu kommer mensskildringarna.
KRÖNIKA. Malin Axelsson om radioteaterns viktiga roll.
43 UTGÅNG. Datumkoll, ny scen i
Vällingby.
3
Riksteaterns
scen i Stockholm
“Trollkarlen svävar som en lindansare
över scenen. Balanserar, vågar ta risker,
och belönas med största möjliga kärlek.” GP
Trolleri, monologer, humor & infall
26 nov 30 dec
MERA MUSIKAL I MALMÖ
Vill du se Lennart Jähkel och Pia Johansson dansa och sjunga musikal? Då är
Malmö Opera rätt ställe att ta sig till i höst. Top Hat är en nyskriven stepmusikal baserad på den klassiska Ginger Rogers/Fred Astaire-filmen med samma
namn. Premiär 5 september och spelas sedan hela hösten.
”Man behöver inte förstå vad
Bachs musik handlar om för
att njuta av den. Samma sak
gäller dansen.”
Riksteaterns danschef Mia Larsson, om dansen som konstform. Läs intervjun med
henne och med teaterchef Måns Lagerlöf på sidan 20.
TYCK TILL OM SCENEN! Vi vill veta vad du tycker om
medlemstidningen. Välkommen med tips, kritik, beröm och frågor.
Mejla till redaktionen på [email protected]
4
SCENEN 3 2015
SCENEN 3 2015
HALLÅ DÄR…
NYTT OM SCENKONST
… Carl Johan
Karlson, regissören
bakom höstens
storsatsning på Ung
Scen Öst, Blomma
blad en miljard:
Berätta om
pjäsen!
– Det är en pjäs
för barn i lågstadieåldern, en pjäs om
sorg och att gå vidare
efter krisen. Den handlar om Ollsi, vars farmor
marmor precis har gått bort. När Ollsi hjälper sin
förälder Pupi att rensa marmors mystiska vind
hittar de den trasiga dockan Brölsi. Brölsi blir Ollsis vän när Pupi inte orkar ägna sig åt sorgen och
sitt barn, utan tar mest hand om praktikaliteterna
efter dödsfallet.
– Det är en fantasifull skapelse full av dockor
och magi, både lekfull och andlig på samma gång.
Vi har skapat ett fantastiskt dockskåp som skådespelarna kommer att spela i, ett dockskåp som
kommer till liv på scenen.
– Pjäsen är skriven av textkollektivet Dockhaveri – dockexperter och kända för sitt banbrytande arbete kring kollektiva texter och det
”gurleska”, där det flickiga (girl) och burleska/
groteska möts.
Hur ska bra barnteater vara, tycker du?
– Suzanne Osten sa en gång till mig att barn­
teater kan se ut hur som helst, bara man inte
berövar barnet hoppet. Det som barn i lågstadieåldern är mest rädda för tror jag är kaoset.
Och döden innebär ju ett slags kaos som vi är så
dåligt tränade i att bearbeta. Men barn kräver att
vi vuxna finns där som en trygghet. Vi får aldrig
beröva dem på hoppet
– Min förhoppning är att om barn får uppleva de
svåra frågorna kring döden i en trygg teatermiljö,
så kan de få redskap att bearbeta det svåra livet.
Vad gör du senare i höst?
– Dagen efter premiären av Blomma blad en
miljard börjar jag som regissör på Riksteatern.
Först ut blir Katt på hett plåttak, en pjäs som jag
länge har drömt om att få regissera. Den är ett
jättebra exempel på hur levnadsvillkoren begränsas när vi skapat ett samhällsystem som låser in
oss människor i fack och roller. Många av pjäsens
huvudfrågor är eviga: Gör jag det jag vill med mitt
liv? Kan jag leva på ett annat sätt?
Vad hoppas du att publiken ska få uppleva
när de ser Katt på hett plåttak?
– Jag hoppas att de både skrattar och blir
inspirerade att leva de liv de innerst inne önskar,
om det så innebär att skilja sig, eller slå slag i
saken och fria när de kommer hem!
HELENA KÄMPFE FREDÉN
Fotnot: Blomma blad en miljard har premiär i
Linköping 25/9 och spelas där och i Norrköping
hela hösten och vintern. Katt på hett plåttak har
Riksteaterpremiär under 2016.
5
ELISABET SVERLANDER
Förgyll din teaterupplevelse
med en hotellnatt. Hos oss
får du 20% rabatt på helger.
INGÅNG
INGÅNG
NYTT OM SCENKONST FRÅN NÄR OCH FJÄRRAN
NIYAZ
Svenskt traktorväsen
i tyska Weimar
När ansedda Kunstfest Weimar i Tyskland bjöd
på konst i slutet av sommaren var tolv traktorer
på plats. Sven-Åke Johanssons Konsert för 12
traktorer kräver just 12 traktorer, från 50- och
60-talen, som tillsammans med sina motorljud
bildar taktfast musik.
Sven-Åke Johansson är en pionjär inom frijazz
och improvisationsmusik och har tidigare tonsatt
för bland annat vindkraftverk, brandsläckare och
telefonkataloger.
A SIMPLE SPACE
Nycirkuskompaniet Gravity & Other Myths
har uppmärksammats som ett av Australiens mest innovativa cirkuskompanier.
Nu gör de Riksteaterturné med succé­
föreställningen A Simple Space. Det enda
verktyg som de sju akrobaterna använder
sig av är sina egna kroppar.
MOTA MÖRKRET MED
DECEMBERFESTIVALEN
Den 18–20 december bjuder Riksteatern in till årets sista musikfestival med
hela femton språk representerade på scen. En internationell folkfest där
världsartister sprider energi och glädje när de intar Södra Teaterns stora scen.
Ljus, värme, dans och musik kommer att under tre dygn mota bort decembermörkret innan ett nytt år tar vid.
FLER KAN BLI
MEDLEMMAR!
6
Ingen höst utan ett requiem! Upplev Mozarts mytomspunna mästerverk på Folkoperan i Stockholm
under hösten. Folkoperan låter barnen kliva upp
på scenen för att göra bokslut över livet. Folkoperans konstnärliga ledare, Mellika Melouani Melani,
står för det sceniska konceptet och musikalisk
ledare är Anders Eby. Föreställningen går på
Riksteaterturné 2016.
STEVE ULLATHORNE
Vill du ge bort ett medlemskap?
Eller tipsa dina vänner? Mer än
40 000 scenkonstintresserade
personer är redan medlemmar
i Riksteatern. Medlemmar får
Scenpass Sverige, rabatter på
föreställningar, möjligheter att
påverka och Scenen i brevlådan! Läs mer på riksteatern.se
MOZARTS REQUIEM
PÅ FOLKOPERAN
Visste du att …
även svenskspråkiga kan se Riksteaterns finska föreställningar eftersom de är textade?
SCENEN 3 2015
SCENEN 3 2015
7
SAMMY STEEN
I KULISSEN
TURNÉKOORDINATOR
SAMIR SOUDAH
”Det bästa med
jobbet är stressen
Mats Gomér lägger turnéscheman för upp till 500
föreställningar per år.
8
SCENEN 3 2015
UTTRYCKET ”SPINDELN I NÄTET” brukar
användas lite slarvigt för att beskriva yrkesroller
där man ska ha koll på lite av varje på en och
samma gång. Men att beskriva Mats Gomérs
jobb utan att ta till liknelsen är nästan omöjligt.
Som turnékoordinator är det han som sätter
ihop det till synes omöjliga pusslet: ett tjugotal
produktioner per säsong som spelas på nära
nog 300 scener över hela landet.
– Jag turnélägger 400–500 föreställningar per
säsong, och varje föreställning har sina egna
utmaningar och tekniska förutsättningar. Det
är allt från stora scener till bygdegårdar. Så visst
blir det lite sudoku över det hela, säger Mats
Gomér med ett leende.
Man kan säga att det är turnékoordinatorn
som äger den tekniska turnépersonalens almanacka. Kort sagt: vem som ska befinna sig var i
landet, och när. Det finns många olika dimensioner att ta hänsyn till. Producenterna vill att
turnéerna ska vara så kostnadseffektiva som
möjligt. Att ha folk på turné kostar pengar: hotell, traktamente, dötid mellan föreställningar.
Arrangörerna, å sin sida, ute i landet vill få bästa
möjliga föreställning och fylla salongerna. Och
ovanpå detta har vi arbetsrätten, som ställer
absoluta krav på arbetstidsplanering.
– All personal har rätt till 11 timmars dygnsvila, och detta måste vi förstås följa. För att
lägga pusslet rätt behöver vi räkna ut hur lång
tid det tar för teknikerna att köra till en ort,
lasta ur allt och rigga i ordning på scenen. Och
sedan den tid det tar att packa ihop allt igen.
Och så 11 timmars vila på det, innan de kan ge
SCENEN 3 2015
sig iväg till nästa ort, berättar Mats.
En så gott som perfekt turnéplanering kan
stupa på att det efter sammanräkningen blir
10,5 timmars vila i stället för 11. Av den enkla
anledningen att det kanske tar en kvart mer att
köra mellan två orter än beräknat.
– Och då måste vi göra om allt igen. En kvart
kan ställa till med mycket.
OM MATS GOMÉR har gjort sitt jobb rätt flyter
allt på – tekniker och skådespelare får ett färdigt
schema att följa när de sätter sig i turnébussen. Men då har Mats lämnat turnéplaneringen
för länge sedan – han är då i full gång med att
planera nästa halvårs turnéer från sitt rum på
Riksteatern i Hallunda.
– Fast jag försöker att åka med några dagar på
turné varje säsong. Jag tycker det är viktigt att få
in känslan i kroppen. Vad innebär det att byta
hotell varje natt? Hur känns det att köra fyra
timmar tidigt på morgonen? Det är viktigt att få
känna av den turnerande personalens verklighet, säger han.
Mats Gomér har arbetat som turnékoordinator i fyra år, men på Riksteatern har han varit i
tretton år. Och han trivs väldigt bra.
– Jag tycker det är roligt, det passar mig. Jobbet är väldigt fyrkantigt men kräver samtidigt
att man är en problemlösare och är flexibel.
Man måste vara extremt noga med detaljerna,
samtidigt som man har helikopterperspektivet.
Det finns nog inte ett liknande jobb i hela världen faktiskt, när jag tänker efter.
HELENA KÄMPFE FREDÉN
MATS GOMÉR
Ålder: 55 år.
Bor: I Stockholm.
På Riksteatern: sedan 2002.
Bäst med jobbet som turnékoordinator: Stressen! Det är
oförutsägbart, roligt och frusterande – allt på samma gång.
Spännande i höst: Det finns
flera Riksteaterföreställningar
som jag vill se: Slå pattarna i
taket, Aftonens ämne KÄRLEK …
Jag försöker se så mycket som
möjligt innan turnéerna börjar.
9
Maria Nohra och
Krister Henriksson
närmar sig monologen
var och en på sitt sätt.
SCENEN ÄR DIN
– BARA DIN
Monologer har blivit allt vanligare på scenerna. Är solo­
showerna en konsekvens av teatrarnas skrala kassor?
­Eller finns det en konstnärlig poäng?
Scenen undersöker monologboomen och träffar två av
dess stjärnor; nybörjaren Maria Nohra och nestorn Krister
Henriksson.
J
TEXT: LISA BODA FOTO: MATTIAS BARDÅ
ag hade aldrig stått på scenen tidigare.
Men det är precis som i boxning, du
bara går in och levererar. Och jag får så
mycket kärlek av publiken. Just första
kvällen gick allting helt rätt. Det var som
att vara i en bubbla av magi, säger Maria Nohra.
– Hade jag vetat vad det innebär att göra en monolog så hade jag aldrig tagit upp Doktor Glas. Det
var ett av de största helvetena jag haft som skådespelare. När du sitter där bakom scenen och ska gå in …
det är så djävla ensamt, säger Krister Henriksson.
Maria Nohra gjorde den självbiografiska monologen Min mammas dotter som examensarbete på
Stockholms Elementära Teaterskola, och hon säger
att den har betytt allt. Det var monologen som öppnade portarna till Unga Klara. Det är med den som
hon redan har uppträtt för såväl gymnasieelever som
politiker, och det är med Min mammas dotter som
hon åker på turné via Riks­teatern i höst.
10 Krister Henriksson var redan en av våra mest folk-
kära skådespelare när Doktor Glas hade premiär
2006. För honom blev den egenproducerade monologen en väg tillbaka till scenen efter ett intensivt
arbete med Wallanderfilmer. Hans gestaltning av
Hjalmar Söderbergs svårmodige läkare har höjts till
skyarna och under de senaste nio åren har skådespelaren återkommit till monologen gång på gång. Som
kronan på verket spelade Krister Henriksson Doktor
Glas i teatermeckat London West End 2013.
Vi ska återkomma till vad de två har att säga om
sina resor i monologens förlovade och förbannade
land. Men låt oss först konstatera att de inte är ensamma. Monologen som pjässtruktur är visserligen
en förhållandevis ny företeelse i Teatersverige. Men de
senaste tio femton åren har antalet skådespelare som
gör ensamentré på scenerna vuxit explosionsartat.
I backspegeln finns många minnesvärda exempel,
självutlämnande och samhällskritiska som
>>>
SCENEN 3 2015
SCENEN 3 2015
11
kan vara geografiska, kulturella eller språkliga,
exemplifierar hon.
>>> Lo Kauppis Bergsprängardottern som exploderade och Lotti Törnros Mitt liv som tjock. Andrea
Edwards gestaltning av Scum-manifestet väckte
både högljudda hurrarop och hot mot Turteatern i
Kärrtorp som fick spela den under polisbevakning.
Med Önskekonsert utmanade Cecilia Nilsson sig
själv och publiken i en helt stum monolog, och i våras har Robert Fux prisats för sitt förkroppsligande
av Herbert Tingsten på Kulturhuset Stadsteatern i
Stockholm. För att nämna några.
En del monologer produceras inom ramen för
institutionsteatrar, men allt fler initieras utanför
dem. Karin Helander, professor i teatervetenskap
på Stockholms universitet, menar att en avgörande
orsak till den pågående monologboomen är de tuffa
branschvillkoren där fasta anställningar försvinner
i snabb takt.
– Jag vet många skådespelare som i väntan på jobb
arbetar med eget material och egna produktioner som
både konstnärlig och arbetsmässig strategi. Och det är
naturligtvis lättare för en teater att stoppa in en monolog som kräver mindre resurser, säger hon.
De nyskrivna monologerna fyller dessutom ett hål i
svensk samtidsdramatik. Arkiven bågnar inte direkt
av dramatik om hur det är att växa upp i en svensklibanesisk släkt.
– Många som har sett Min mammas dotter och
som har ursprung från Libanon, men också från
andra platser, har sagt till mig: ”Det här är jag! Du
pratar om mig!”. Någon sade: ”Tack för att du fick
mig att förstå mitt liv.”. Det är mitt liv och hur jag
ser på det men samtidigt blottar jag vår kultur, ur
ett komiskt perspektiv, förklarar Maria Nohra.
För henne är komiken en trygghet. Och på
frågan om vilka som inspirerat henne är svaret
komikerna som hon växt upp med, exempelvis
den amerikanske skådespelaren, producenten och
komikern Kevin Hart – men framför allt storebror
Toni. Teatern mötte Maria Nohra långt senare.
Även skådespelaren Krister Henriksson har haft
hjälp av sina, lite otippade, stå up-erfarenheter i sitt
monologarbete. Han har nämligen gått en kurs hos
veteranerna Babben Larsson och Adde ­Malmberg,
och till med gjort en kortare turné med eget material.
Men det var inget som Krister Henriksson hade
i färskt minne när han bestämde sig för att sätta
upp Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas. Att
det blev så har han två gestalter att tacka för: dels
skådespelaridolen Allan Edwall, dels sin fiktive
rollfigur Kurt Wallander. Nåja, förutom Hjalmar
Söderberg förstås.
– Som ung såg jag Allan Edwall spela Doktor
Glas på Teater Brunnsgatan Fyra, och jag tyckte det
var så fantastiskt. Jag kände inte Allan så väl, men
efteråt gick jag in och tackade. Precis när jag gick
ut, han satt vid sminkspegeln, så vände han sig om
och sa ”hörrudu Krister, den här ska du göra någon
gång”, berättar Krister Henriksson.
Den ekonomiska verkligheten genomsyrar alla led.
Arrangörer som inte har budget för stora kostsamma föreställningar tilltalas av monologformen, och
utbildningarna i sin tur anpassar undervisningen
till rådande arbetsmarknad.
Även utbildningarna anpassar sin undervisning till
rådande arbetsmarknad. Deras strävan att utbilda
skådespelare som kan driva egna projekt märks
exempelvis genom Stockholms dramatiska högskola, STDH:s, Departure-projekt. Därifrån har det
kommit flera intressanta monologer, som ­Andreas
T Olssons Sufflören, som nyligen spelats på Dramaten, och i den senaste avgångskullen märks Evin
Ahmads uppväxtskildring Bangaren.
Men en skådespelare behöver inte nödvändigtvis
ha passerat det som tidigare kallades Scenskolan för
att slå igenom med en monolog.
– Även om STDH är en flashig skola tror jag att
vi lever i en ny värld i dag. Man kan jobba upp sig.
Det är jätteviktigt för alla unga tjejer, och killar, att
veta: Man ska fan göra vad man vill och hur man
vill utan att någon säger ”du gör inte rätt”, säger
Maria Nohra bestämt.
”This is it! Det är nu jag på riktigt får göra min
grej!” tänkte 24-åringen från Vänersborg när
eleverna på Stockholms Elementära Teaterskola
fick fria händer inför sitt slutprojekt – nu skulle hon
ta chansen att berätta om sitt liv, om hur det är att
växa upp i en svensklibanesisk familj.
– Jag hade inga förväntningar och förhoppningar
när jag skrev den, det bara kom. Och det blev väldigt blottande och väldigt komiskt, säger hon.
12 I monologen berättar Maria Nohra om hur hon
som femtonåring korades till svensk mästare i boxning, om hur hon hoppade av sin utstakade bana
som ingenjör och blev programledare på Sveriges
Radio. Publiken får höra om hennes kärlek till dans
i allmänhet och sångerskan Beyoncé i synnerhet.
Men framför allt är Min mammas dotter en
tillskruvad historia om en respektingivande mamma
med bestämda åsikter – en mamma som alltid är redo
med en gummitoffla i högsta hugg om de inte åtlyds.
– Hela monologen är egentligen en hyllning till
min mamma. För boxningen är också min mamma,
dansen är också min mamma. För om hon inte
hade gett mig den energin, den kraften som jag har
… jag har alltid känt att jag måste leverera, att jag
måste göra min mamma stolt, och det är inte lätt,
säger Maria Nohra.
Som 90-talist är hon uppvuxen i en tid som på
många sätt hyllar individualismen och där det finns
Många år senare, när Krister Henriksson var i färd
gott om kanaler för den som vill uttrycka, eller med
ett annat ordval, marknadsföra, sig. En självupptagen och ytlig utveckling enligt somliga, en demokratisering av det offentliga rummet hävdar andra.
Teaterprofessorn Karin Helander har noterat ett
ökat intresse för att använda egna erfarenheter även
på scenen, och då passar monologformen perfekt.
– Det rör sig om ett slags personlig dokumentärteater, ofta med någon form av ”politiskt statement”.
Ofta handlar monologerna om identitet, sexualitet
eller att överskrida andra former av gränser – de
SCENEN 3 2015
SCENEN 3 2015
med att göra ”alla dessa djävla Wallanderfilmer”
kände han att han höll på att förfalla av inspelningslivets oregelbundna arbetstider, sunkiga
matvanor och sena barkvällar. Han ville hitta något
vettigt att göra på hotellet under kvällarna. Så mindes han plötsligt Allan Edwalls ord.
– När jag läst om romanen så visste jag vad jag
skulle göra: Jag lär mig Doktor Glas och sätter upp
den! Och jag tyckte texten var så gudomlig, så det
var ett nöje att läsa den varenda kväll.
Någon gudomlig resa fram till premiärkvällen
blev det dock inte. Krister Henriksson var en hår­smån från att ställa in premiären på grund av tvivel >>>
13
”JAG TROR OCKSÅ ATT
DET GER PUBILKEN
ETT SLAGS TILLFREDS­
STÄLLELSE ATT SE EN
SKÅDESPELARE SOM
ÄR SÅ UTSATT.”
>>>
och kval. Hade han gjort monologen på en institution hade han sjukskrivit sig, det är han övertygad
om. Men nu hade han ju redan lagt ut så mycket
pengar ur egen ficka. Dessutom, och än viktigare,
var att det inte fanns någon att skylla ett eventuellt
haveri på.
– Det var nog den viktigaste lärdom jag gjorde av
Doktor Glas. Det är ingen annan som har bestämt
det här åt dig. På en institution börjar man genast
att utse syndabockar när det inte riktigt funkar.
”Vem har bestämt att vi ska spela Beckett? Det är ju
urlöjligt!” Här fanns det inte som en möjlighet.
Men det allra viktigaste för att våga göra monologer är enligt Krister Henriksson att hitta ett ärende
som man själv upplever som oerhört angeläget.
Vare sig det är ens eget livsöde eller någon annans.
– Det är då man vågar gå in och utsätta sig. För
att man måste få det ur sig. Så var det också med
Doktor Glas. När någonting slår an en så hårt …
det var ju min historia på ett sätt. Och Söderbergs
språk – det var som att hela mitt psyke drabbades
av det. Jag vet ingen som har drabbat mig så hårt
som han.
Men hur känns det då att stå där på scenen helt
ensam?
– Det är en skräck, säger Krister Henriksson och
ser verkligen skrämd ut.
Men hans ansiktsuttryck mjuknar medan han
fortsätter:
– Men det är också någonting som är oerhört
tillfredsställande med det. Jag tror också att det ger
publiken ett slags tillfredsställelse att se en skådespelare som är så utsatt. Jag tycker själv om att se
de där stora scenerna och en liten ensam gestalt
som kommer in – hur ska den klara av att stå där i
lejongropen? Det är ett slags dramatik i sig.
Maria Nohra å sin sida har hittat ett knep för att
hitta rätt nivå på nervositeten. Hon tittar alltid på
klipp från artisten Beyoncés liveshower innan hon
går in på scenen.
– För när Beyoncé går ut på scen äter hon upp en
hel publik och det är så mäktigt! Det triggar mig.
Man ska sträva efter att inte vara rädd men jag tror
att nervositet är bra. Om jag är nervös vet jag att jag
kommer att gå in och äga hela skiten.
14 SOLO PÅ SCENEN
– INGET NYTT
Monologen har inte varit en vanligt förekommande
pjässtruktur under teaterhistorien. Men man kan
tolka den romerska pantomimen som en tidig form
av monolog. Den spelades under århundraden kring
Jesu födelse. Pantomim var en höglitterär genre
med en skådespelare som framförde alla roller.
(Ej att förväxla med mimen, en populär genre med
många aktörer.)
I Eddan, nedskriven kring 1200-talet, förekommer
underhållare som ensamma berättade hjältesagor
och gestaltade olika roller vid vikingarnas stora
banketter.
D
ramatikern, författaren och skådespelaren Dario
Fo är känd som monologernas mästare. Han
gestaltade sig själv som Dario Fo, som förkroppsligade en historieberättare, som i sin tur förkroppsligade olika roller. Hans teknik fick många efterföljare och i Sverige har Dario Fos monologer framförts
av bland andra skådespelaren Björn Granath sedan
1980-talet.
När telefonen kom gav den nya tekniken upphov
till dramatik i monologform. Skådespelerskan
Ellen Hartman slog igenom med en stilbildande
telefonmonolog i Victoria Benedictssons I telefon,
ett succéstycke under slutet av 1800-talet och
början av 1900-talet. Ett annat exempel är Den
judiska hustrun, en monolog av Bertolt Brecht som
ingår i pjäsen Tredje rikets fruktan och elände, där
en judinna som är gift med en tysk ringer till sina
väninnor för att berätta att hon måste lämna Tyskland på grund av raslagarna. Ju närmare hon står
den hon pratar med, desto hemskare blir den del av
samtalet som publiken får höra.
Källa: Willmar Sauter, professor i teatervetenskap vid Stockholms universitet.
SCENEN 3 2015
SCENEN 3 2015
15
Rakel Wärmländer spelade i Den fastspända
flickan, som efterföljdes av samtal om barnrätt.
/K ULTU RH US
KENNY BENGTSSON
RN
STAD ST EATE
OL M
ET I ST OC KH
Femtiotalsbilar,
skjutbana och
servering skapade
mervärde för Brolles folkparksturné
i somras.
MER EXTRA ALLT!
Prova på-dans, klädförsäljning eller fördjupande samtal.
Fiffiga ”allt i ett”-paket ligger i tiden – och nu låter scenkonstnärerna på teatrar och i folkparker fantasin flöda för
att ge publiken mer än bara en föreställning.
V
armkorvsdoften ligger tung
över Folkets hus i Trosa. Här
skålar publiken i Pucko i
pausen, samtidigt som veteranbilarna mullrar utanför
och delar av publiken är klädda i tidsenliga 1950-talskläder. Föreställningen När
rocken kom till Sveg innehåller extra allt. –
– Vi hade utsålt och många dansade under
föreställningen, säger Rigmor ­Breidemalm
på Trosa riksteaterförening, som arrangerade föreställningen i somras.
Föreställningen handlar om Torgny
”Kingen” Karlsson och om ursprunget till
Svegs rock’n’roll-scen, med klassiker från
1950-, 60- och 70-talen. Konceptet, med
såväl korv och Pucko som bok- och klädförsäljning är en del av scenkonsttrenden
med påhittiga kringarrangemang.
– De kompletterade showen på ett bra
sätt och publiken fick mer än bara en föreställning, säger Rigmor Breidemalm.
Trosa riksteaterförening är inte ensamma om att skapa happening runt själva
16 teaterkärnan. Under sommaspända flickan i Stockholm,
rens folkparkskonsertkvällar
med efterföljande panelsamtal
åkte artisten Brolle i täten i
med experter inom barnrätt.
den bilkaravan med blänkande
Pjäsen Apatiska för nybörjare,
amerikanare som de lokala
som turnerat sedan 2011,
motorklubbarna vid folkparksefterföljdes av ett panelsamtal
spelningen arran­gerade.
om apatiska flyktingbarn och
– På köpet får vi automaBarnkonventionen.
tiskt en bilutställning utanför
2014 presenterade Riksteatern
entrén. Inne på området har vi Vivian Cardinal
i samarbete med Rädda Barnen
dessutom tombola, skjutbana
och Majblomman Det är dyrt att
och porslinskrossning, säger Peter Jägervara fattig, en scenisk läsning om barnfathult, som producerade sommarens turné
tigdom i Sverige baserad på dokumentära
med artisterna Brolle, Nanne Grönvall
berättelser. Vivian Cardinal var moderator
och Boppers.
och berättar att det fanns ett tydligt behov
av att lyfta fattigdomsfrågan, som för många
människor är väldigt känslig.
FÖR PETER JÄGERHULT är det själv– Det finns dessvärre en skam kring att
klart att en scenupplevelse inte bara ska
inte ha råd att köpa ens det allra nödväninnehålla musik – och fler teatrar håldigaste, att inte ha råd att låta sina barn gå
ler med. Fenomenet – att ordna spänpå dans, fotboll eller andra fritidsaktivitenande och intressanta aktiviteter kring
ter, säger hon.
en teaterföreställning – kommer i många
Flera som deltog i samtalen hade egna
olika skepnader. Under våren 2015 satte
erfarenheter men hade inte hittat något
Teater Fryshuset upp pjäsen Den fastSCENEN 3 2015
forum där de hade fått möjlighet att prata
om det tidigare.
– Men många var också väldigt förvånade
och helt omedvetna om att det ser ut som
det gör för en hel del familjer i vårt land i
dag. Det var ju en av de viktigaste aspekterna med läsningarna, att synliggöra den
här problematiken, lyfta bort skammen och
våga prata om det utanförskap som drabbar
barn och unga som exkluderas när inte
pengarna räcker till, säger Vivian Cardinal.
I DAG HAR TEATRAR och evenemang ofta
krävande besökare, vilket innebär en
större utmaning för arrangörerna. Det säger Hanna Evelyndotter, som sedan 2007
tillsammans med bröderna Jacob och Carl
Hector basar för Tyrolen utanför Alvesta. De
har blåst liv i den gamla anrika festplatsen
i Blädinge, som numera lockar storpublik
till sina arrangemang. Bland annat samarbetar de regelbundet med kyrkan – och
nyligen drog det amerikanska rockbandet
Ashbury halva bygden till platsen för att
uppleva en akustisk konsert mixad med
prästens matchande predikan.
– Det var verkligen en maxad upplevelse, helt magisk, säger Hanna Evelyndotter.
Hon har också varit med och arrangerat
prova på-dans under en dansbandsfestival
som Tyrolen drog i gång förra året. Efteråt
fick publiken visa sina nyinlärda steg och
rörelser till bandet som spelade.
SCENEN 3 2015
– Jag gillar sådant som är genuint och
lite skruvat. Ju större ett evenemang blir,
desto mindre själ riskerar att finnas kvar.
Det gäller dock att leta och vara finurlig
om man ska hitta rätt och bra aktiviteter.
Gör man det får publiken en maxad scenkonstupplevelse, säger hon.
Att bjuda på något extra under ett
kulturevenemang är inget nytt. Redan de
gamla grekerna hade med sig frukt, bröd
och vin när de såg på teater. Då bestod en
teaterdag av tre tragedier och ett satyrspel och pågick från tidig morgon till sen
eftermiddag.
UNDER 1800-TALET var det vanligt med
alkohol på teatern, något som Strindberg
satte stopp för, trots att man missade en
lukrativ inkomst för teatern. Anledningen? Nu skulle dramat stå i förgrunden och
inte bara vara allmän underhållning.
– Det var alltså litteraturens påverkan
på teatern kring 1900-talets början som
var en av orsakerna till att ätandet och
drickandet upphörde, säger Willmar
Sauter, professor i teatervetenskap vid
Stockholms universitet.
För Vivian Cardinal innebar publiksamtalen efter Det är dyrt att vara fattig en
”oerhört värdefull stund”.
– När publiken får möjlighet att vara
med och diskutera och ventilera sina
tankar efter en läsning, både med varandra och med läsarna, uppstår en speciell
Fler extraarrangemang
Tyrolen i Alvesta har använt sig av
annorlunda konferencierer i form
av fakirer eller mänskliga robotar.
Man har också haft wrestling på
teaterfestival, där besökarna inte
vet om wrestlingen är ett riktigt
slagsmål eller om det är teater.
När Folkteatern i Gävleborg lanserade projektet Faust kompletterade
man teatern med en podd, där lyssnarna bjöds in att följa arbetet bakom
kulisserna från olika perspektiv.
Under gatuteaterfestivalen i
Helsingborg och Helsingör i slutet
av juli hade poeten och dramatikern Johan Jönsson samtal med
sin publik i en Scandlines-färjas
truckerlounge.
atmosfär i rummet. Ibland kändes det
som att vi hade kunnat fortsätta en timme
till. Vi fick många intressanta förslag om
hur man skulle kunna åstadkomma en
förändring i positiv riktning, ibland knöts
kontakter i publiken. Jag vill efterlysa fler
liknande projekt, eftersom man genom att
kommunicera på det här sättet verkligen
kan åstadkomma förändring.
CAROLINE ENGVALL
17
BILDEN
Vad: Repetition.
Verk: Slå pattarna i taket med Bianca och
­Tiffany Krönlöf, tlllsammans med musikerna
Thom Gisslén, Jonas Pomo och Dijle Neva
Yigitbas.
Plats: Riksteaterns lokaler i Hallunda.
Spelas: 17 september till 6 december med
premiär i Göteborg.
FOTO: JOHAN STRINDBERG
18 SCENEN 3 2015
SCENEN 3 2015
19
MÅNS
& MIA
HON BRINNER FÖR ATT LÅTA DANSENS OMEDELBARA
KRAFT DRABBA FLER. HAN VILL HA MER FEELING
I SALONGEN OCH ERBJUDA EN REPERTOAR SOM
ÖVERRASKAR.
MÖT MÅNS LAGERLÖF OCH MIA LARSSON,
RIKSTEATERNS NYA KONSTNÄRLIGA CHEFER
SEDAN ETT ÅR.
TEXT: HELENA KÄMPFE FREDÉN FOTO: JOHAN BERGMARK
20 SCENEN 3 2015
SCENEN 3 2015
21
et rör på sig inom Riksteatern. Att säga så om en
folkrörelse vars själva verksamhet består av turnéer
och landets mest brokiga palett av dans- och teaterrepertoar kan tyckas som en onödig självklarhet.
Men faktum är att det under det senaste året har
hänt mer på Riksteatern än på länge. Begrepp som
”konstnärligt initiativ” lyfts fram alltmer.
Nya konstnärliga drivkrafter har planterats in
mitt i hjärtat av folkrörelsen, och nu sitter de här
framför mig: teaterchefen Måns Lagerlöf och danschefen Mia Larsson. Sensommarens sista värmande
strålar når oss genom fönstret, höstterminen har
precis startat. Och båda ser otåligt fram emot en ny
scenkonstsäsong.
– Jag har lagt repertoar under hela förra året, och
det är nu i höst vi sjösätter den. Det ska bli oerhört
spännande att se hur den tas emot av teaterföreningarna, säger Måns Lagerlöf, när vi ses i Riksteaterns lokaler i Hallunda i södra Stockholm.
– Jag håller med Måns – jag väntar otåligt på att
se hur dansrepertoaren landar hos publiken. Inte
minst Who can tell the dancer from the dance, som
ska turnera med hela 17 föreställningar i höst. Jag
är glad över att det blir så många publikmöten,
säger Mia.
Nu har det gått ett år sedan Riksteaterns vd
Magnus Aspegren bestämde att Riksteatern
skulle ha två konstnärliga chefer, en för teater och
en för dans. Vad har hänt under året?
Mia: – Oj, mycket! Mitt första år som danschef
har jag framför allt rest mycket. Åkt ut, träffat föreningar och konstnärer, lyssnat, berättat om mina
tankar.
– När det gäller dansen, menar jag, är det viktigt
att det finns en kontinuitet för publiken, det räcker
inte att erbjuda en enstaka dansföreställning då och
då. Har publiken fått en fantastisk dansupplevelse
så måste vi finnas där och visa på den mångfald
som finns inom dansen.
Måns: – Jag har aldrig i mitt yrkesliv rest så
mycket som första året med Riksteatern. Samtidigt har
jag nog bara svarat på 10 procent av det behov som
finns … Riksteaterns verksamhet är speciell, publiken är inte densamma på alla ställen, arrangörernas
villkor kan skilja sig väldigt mycket från en plats till
en annan. Det är fascinerande och utmanande.
– Jag har börjat göra några ganska stora förändringar som kommer att ha stort genomslag de kommande åren, men framför allt har jag lagt repertoar
och pratat med konstnärer. Nytt är att vi nu har
mycket längre framförhållning än förut, nu har vi
lagt repertoar ända till 2017. Det innebär att vi har
fattat väldigt många konstnärliga beslut. Det har
blivit många samtal, många överväganden …
Hur ser ni på era respektive uppdrag?
Mia: – Jag har ju faktiskt aldrig arbetat som konstnärlig ledare förut, så för mig är det en helt ny roll.
Som danschef har jag nu möjlighet att arbeta med
Cullbergbalettens konstnärliga ledare Gabriel Smeets.
Samtidigt har jag verkat inom Riksteatern som producent i många år, så mycket känns hemtamt.
Dans är speciell som konstform. Inom dans finns
bara ett fåtal repertoarinstitutioner som Riksteatern, här dominerar den fria sektorn. Området
brottas fortfarande med en svag infrastruktur utanför storstadsregionerna. Därför ser jag att Riksteatern kan spela en mycket viktig roll som nationell
aktör för att göra relevant och angelägen danskonst
tillgänglig för alla överallt.
Måns: – Att tillsätta en konstnärlig ledare på
Riksteatern är ju en tydlig markering på att man
vill ha en förändring. Jag drivs personligen mycket
av att jobba publikt. Som teaterchef i Örebro
lyckades jag vända situationen från en teater med >>>
”NYTT ÄR ATT VI NU HAR MYCKET
LÄNGRE FRAMFÖRHÅLLNING
ÄR FÖRUT, NU HAR VI LAGT
REPERTOAR ÄNDA TILL 2017. ”
22 SCENEN 3 2015
SCENEN 3 2015
23
lite publik till en teater med rätt så mycket publik.
Mycket handlar så klart om marknadsföring, men
det är också frukten av ett konstnärligt arbete med
publiken.
– Konsten uppstår i mötet med publiken, och det
gäller i allra högsta grad för Riksteatern som har en
betydligt mer mångfacetterad publik än många av institutionsteatrarna. Jag tror att de som sitter i salongen
har en påverkan på verket. Därför måste vi våga möta
vår publik, ta reda på vilka de är. Och bjuda in ny
publik som aldrig har satt sin fot på en teater förut.
Riksteatern har ju ett uppdrag att föra ut mer
scenkonst till alla, överallt. Varför är det så viktigt? Varför behöver vi scenkonsten?
Mia: – Om man går ännu djupare på ett konstnärligt plan tror jag verkligen att dansen behövs i
samhället. Allting kan vi inte beskriva med ord – vissa
saker kan vi förstå och känna samhörighet med när
vi upplever det tillsammans, som musik och dans. Vi
kommer i kontakt med något annat inom oss, ett annat tänk. Det behövs i vår fragmentiserade värld.
”VARJE PERSON SOM KÖPER EN
TEATERBILJETT ÄR JU FAKTISKT ETT
UNDER I SIG.”
Måns: – Håller helt med Mia där. Både dans och
annan scenkonst kommer att fylla en allt viktigare
funktion. Jag hörde nyligen på ett vetenskapsprogram att vår förmåga att koncentrera oss har minskat från tolv till under åtta sekunder på tio år. Vi
kan alltså bara hålla vår uppmärksamhet på en sak
i åtta sekunder, och åtta sekunder är precis den tid
som vår hjärna behöver för att utveckla en känsla
av empati. Så om vår förmåga att koncentrera oss
sjunker, börjar vi laborera med förmågan att vara
empatiska. Det är farligt.
– Det teatern ställer krav på är ju just detta: att koncentrera oss intensivt, väcka känslor, identifiera oss
med dem på scenen. Jag tror att ju mer vi sitter med
våra telefoner och får korta bekräftelsekickar genom
appar, desto mer behöver vi teatern som motvikt.
Mia: – Och det finns ett egenvärde i att uppleva
konst tillsammans med andra. Vi möter inte bara
det som händer på scenen, utan även den övriga
publikens upplevelser. Det kommer att påverka
helheten av min upplevelse.
Det pratas mycket om konstnärligt initiativ
just nu. Vad innebär det för dig?
Måns: – Både jag och Mia har en bakgrund från
barn- och ungdomsteatern, och en viktig lärdom
därifrån är att det inte finns någon motsättning i
att möta publiken och samtidigt ha högt ställda
konstnärliga ambitioner.
Om Riksteatern ska utvecklas så måste det som
händer på scenen upplevas som värdefullt av båda
24 parter. Och då måste vi få till vissa parametrar:
en av dem är att det sitter tillräckligt mycket folk i
salongen. Vi är flockdjur, vi gillar att vara där andra
är. Det handlar om att få feeling i salongen.
Riksteaterns arbete syftar ju faktiskt bara till en
enda sak: att det ska sitta folk i salongerna och titta på
något meningsfullt. Allt annat är verktyg för att nå dit.
Mia: – För mig handlar det mycket om att föra ut
dans, att låta fler få uppleva denna vitala konstform.
Man hör ibland att dans är abstrakt eller svårbegripligt. Men för mig har det aldrig varit så, jag
upplever dans som lika omedelbar som bildkonst
och musik. Man behöver inte förstå vad Bachs
musik handlar om för att njuta av den. Samma
sak gäller dansen, och jag ser det som min uppgift
i folkrörelsen att skapa utrymme för det publika
mötet. Och skapa förutsättningar för konstnärerna
att utveckla scenkonsten.
Många riksteaterföreningar brottas med att dra
mer folk till föreställningarna. Hur fyller man en
salong?
Mia: – Jag tror också man måste inse att det är
ett arbete, något som någon måste göra. Det händer
inte av sig självt. Vi måste ta del av föreningarnas
erfarenheter när det går bra, men också hjälpa när
det inte går så bra. Fortsätta att diskutera kring hur
man gör det här arbetet på bästa sätt.
– Att Riksteatern tydligare ska stå som avsändare
för all scenkonst vi producerar är ett viktigt steg
på vägen mot fyllda salonger. Det blir en kvalitetsstämpel som hjälper publiken att välja just den
föreställningen.
Måns: – Varje person som köper en teaterbiljett
är ju faktiskt ett under i sig. Hur man i sin stressade
vardag fylld av olika saker övervinner alla små motstånd och bestämmer sig för att gå på en teaterföreställning. För att få fler folk till salongen gäller
det att minska det motståndet, från det att man får
ingivelsen till att man faktiskt sitter i salongen och
ridån går upp. Det handlar om allt från marknadsföring till att bygga en bra repertoar som går hem.
Om du har lyckats med ditt uppdrag om fem
år, vad har du åstadkommit då?
Mia: – Jag vill att vi ska göra fler dansföreställningar i Sverige. Och så hoppas jag att de europeiska danskompanierna ska vilja komma hit också
och möta vår publik.
– Och om jag har lyckats har betydligt fler fått en
stark dansupplevelse.
Måns:– Jag blir alltmer övertygad om att vi som
sysslar med konst gör något helt livsnödvändigt för
att demokratin ska överleva. Konsten och teatern
är en plats där du har möjlighet att vidga dina
perspektiv och där du kan inta andra människors
perspektiv. Utbildning och kunskap handlar om att
man får förutsättningar att vara en mångfacetterad
människa som kan möta andra människor. Där
tror jag att vi på Riksteatern har ett enormt viktigt
uppdrag som jag hoppas att vi har kommit längre
med om fem år: att skapa fler möjligheter att vidga
sitt perspektiv.
SCENEN 3 2015
”MAN BEHÖVER INTE FÖRSTÅ VAD
BACHS MUSIK HANDLAR OM FÖR
ATT NJUTA AV DEN. SAMMA SAK
GÄLLER DANSEN.”
MIA LARSSON
Ålder: 51.
Bor: Södermalm i Stockholm.
Bakgrund: Producent som bland annat har arbetat på barn- och
ungdomsensemblen på Västmanlands länsteater. Många år på Riksteatern i olika roller. Har även haft eget produktionsbolag.
Familj: Sambo och en stor familj.
I somras: Jag var i Roslagen i en stuga, hade roliga dagar med barnbarn och guidade min systerdotter i Stockholm.
Scenkonstupplevelse som förändrade mig: Brechts Den goda
människan i Sezuan med Lena Granhagen. Samt dansföreställningen
Three Atmospheric Studies av William Forsythe.
Läser just nu: Maj-Gull Axelssons Jag heter inte Miriam. En verkligt
stark roman.
Ser fram emot i höst: Se alla våra föreställningar, inte minst att få följa
Who can tell the dancer from the dance-turnén och se hur den tas emot.
Och Anbud Live där vi ska presentera vår repertoar för föreningarna!
26 MÅNS LAGERLÖF
Ålder: 43.
Bor: Älvsjö.
Familj: Frun Lena, barnen Harry och Majken.
Bakgrund: Regissör från början. Kommer senast från Örebro
länsteater, där han var teaterchef i fem år.
I somras: En av de bättre dagarna var jag själv med barnen
på Visingsö och jag körde runt med dem i en lådcykel.
Scenkonstupplevelse som förändrade mig: I lusthuset,
Unga Klara och Vita Korparna på Orionteatern. De tog fäste i
mig något enormt.
Läser just nu: Läste alldeles nyss sista sidan i Carl Henning
Wijkmarks Dressinen. Fantastisk roman!
Ser fram emot i höst: Att få se se den första repertoaren
möta sin publik. Och så vill jag uppleva vårt projekt Run for
Your Life, ett stafettlopp från Arktis till Paris. Jag tänker mig
att jag ska springa en sträcka på gamla riksettan, i Grännatrakten, i mörkret …
SCENEN 3 2015
TEATERN SOM VÅGAR
SATSA PÅ SAMTIDA DANS
Samtida dans är inte sällan förpassad till smala storstadsscener. Men i Småland är det tvärtom. Regionteatern
­Blekinge Kronoberg har gjort dansen till en konstform för
den breda landsortsscenen mitt i Småland.
TEXT: JANNA LI HOLMBERG FOTO: LINA ALRIKSSON
U
nder våren har flera föreställningar av
MISS U med danskompaniet Shake it
Collaborations i samproduktion med
Norrlands­operan dragit fulla hus. Liksom
Lucy med danskompaniet Arkeolog 8 och produktioner från Skånes Dansteater och Poetry in motion.
SCENEN 3 2015
Föreställningar som lyfter politiska frågeställningar,
kastar nytt, ibland obekvämt, ljus på samtiden och går
inunder huden så som bara det ordlösa kan göra.
Men hur gick det egentligen till när Kronobergs län,
som helt saknade samtidsdans för bara tre år sedan,
nu erbjuder ett tiotal dansuppsättningar av hög kvali- >>>
VÄXJÖ
27
Magnus Holm
TIPS
FRÅN REGIONTEATERN
BLEKINGE KRONOBERG
Så gjorde vi för
att etablera
dans
Anställde en danspedagog som jobbar
med dans ur olika perspektiv för barn,
unga och vuxna.
Arrangerar studiecirklar, föreläsningar
och samtalskvällar om dans för att väcka
intresse.
Sökte pengar hos Kulturrådet, Regionförbundet och kommunen för att kunna
erbjuda föreställningar med svenska och
internationella danskompanier.
Bjuder in politiker och beslutsfattare till
teatern för att visa hur dans och teater
korsbefruktar varandra.
Bedriver lobbyingarbete för att permanenta dansscenen.
Programlägger dansen så att publiken kan
planera sina besök.
Erbjuder en bred repertoar som håller hög
kvalitet rakt igenom.
>>>
tet bara i år? Med god publiktillströmning dessutom.
– Vi ville hitta en metod där en befintlig institution kan samverka med det fria danslivet och är i linje
med den regionala kulturplanen som säger att dansen
ska ges större utrymme. Min vision är att driva en
scenkonstinstitution. Där ska dansen vara en lika
självklar konstform som teatern, säger Magnus Holm,
teaterchef.
FÖR TRE ÅR SEDAN startade teatern ett treårigt
dansprojekt med finansiering av Kulturrådet, Växjö
kommun och Region Småland. Sammanlagt omsätter utvecklingsprojektet cirka 2,5 miljoner kronor
år 2015. Satsningen har resulterat i sammanlagt ett
tjugotal gästspel av olika danskompanier på den
väletablerade landsortsteatern. Flera av dansföreställningarna har dessutom turnerat i länet.
Dans som konstform beskrivs ofta som otillgänglig
och svår. En förutsättning för att attrahera en publik
till satsningen har därför varit att skapa kringarran­
gemang som bygger upp ett intresse för dans.
– Vi var tidiga med att anställa en dramapedagog
och jobba med teater i skolor och med workshopar
28 Anna Eklund
och samtalskvällar på teatern. Och vi har haft nytta
av vår pedagogiska bas i satsningen på dansen, säger
Magnus Holm.
Nu har teaterns pedagogiska avdelning utökats med
en danspedagog. Anna Eklund är sakkunnig när det
gäller att knyta danskompanier till teatern. Dessutom
leder hon teaterns Skapande skola-projekt om dans,
har dans för skollediga gymnasieelever, arrangerar
koreografitävling och har studiecirklar kring specifika
dansföreställningar. Allt för att sprida och väcka intresse för dans. Och det har gett resultat. Efter ungefär
halva projekttiden började publiktillströmningen öka
kraftigt.
– Att utöva och att betrakta en konstform är två
skilda saker. Men när det gäller dans så kan man definitivt väcka ett publikintresse genom att själv få prova
på att utöva den, säger Anna Eklund.
TEATERN HAR HAFT allt att vinna på danssatsningen.
Att öppna upp för det fria kulturlivet rör runt i grytan
och kan på sikt utveckla institutionens eget teaterarbete, menar Magnus Holm. Dansens icke-verbala språk
har dessutom möjliggjort flera internationella gästspel.
SCENEN 3 2015
En annan vinst är att dans som popping och olika former
av streetdans lockat fler människor till teatern.
– Dans lockar en betydligt bredare målgrupp, både
vad gäller ålder, kön och etnicitet.
NU ÄR DANSPROJEKTET inne på sitt tredje och sista
år. Ett tiotal föreställningar, varav två av några av landets mest framstående koreografer Cristina ­Caprioli
och Örjan Andersson, är inbokade. Och medan
årets dansrepertoar pågår för fullt på Regionteatern
Blekinge Kronoberg, fortlöper även ett intensivt
lobbyingarbete i det tysta. För Magnus Holms mål
är att permanenta danssatsningen på Regionteatern
­Blekinge Kronoberg, men för att lyckas med det krävs
en bättre scen. Nu har man växlat mellan den egna
scenen och stans andra teater- och konsertscener trots
att ingen av dem är optimal för dans. Men Magnus
Holm är övertygad om dansens framtid i regionen
och han har goda förhoppningar om en egen dansscen.
– Vi har hittat en metod för att använda teaterns
strukturer för att möjliggöra dans. Det tror jag att politikerna ser ett värde av, säger Magnus Holm.
SCENEN 3 2015
DANSANT PÅ RIKSTEATERN I HÖST
Efter flera turnéer som Bartolomeo,
Master Minds, Rosa Brus och
Kamuyot kommer nu Riksteatern
nystartade dansavdelning bland
annat att vara värd för Skapa Dans
nationella final.
Dessutom presenteras en helt ny
föreställning i samarbete med Cullbergbaletten, Intergalactic Underwater Palace. Dansföreställningen
ges för mellanstadiet. På scenen
medverkar fyra dansare och en
musiker. Bakom föreställningen står
koreografen Sebastian Matthias,
född och uppvuxen i Tyskland. Han
beskriver Intergalatic Underwater
Palace som en lekfull föreställning
som utmanar sinnena.
– Intergalactic Underwater P
­ alace
handlar om sinnesintryck och om
en resa genom olika världar. Jag
är nyfiken på hur olika intryck som
egentligen inte hör ihop påverkar
varandra. En undervattensmiljö som
man kombinerar med till exempel
rörelser från rymden eller robotar,
säger ­Sebastian Matthias.
Cullbergbalettens stora satsning i höst blir Figure a sea, där 21
dansare låter scenen blir ”ett hav av
oändliga möjligheter”. Bakom verket
står koreografen Deborah Hay och
kompositören Laurie Anderson.
Premiär blir 24 september i Dansens
Hus i Stockholm.
Läs mer om Riksteaterns danshöst på riksteatern.se och cullbergbaletten.se 29
2015 är året då frågan om rasism och identitet tog fart ordentligt på teaterscenerna. Omtalade X på Unga Klara i Stockholm
satte en ny ton för debatten. På samma tema producerar
Riksteatern Vad är det som händer? nu i höst. Är tiden äntligen
mogen för att prata om diskriminering på scenen?
TEXT FREDRIK SÖDERLING OCH HELENA KÄMPFE FREDÉN
ILLUSTRATION ANNIKA CARLSSON
30 SCENEN 3 2015
SCENEN 3 2015
31
URBAN JÖRÉN
JONAS KUNDIG
NORA NILSSON
rågan om rasism har
blivit mer brännande
aktuell i Sverige, i takt
med Sverigedemokraternas fortsatta frammarsch och att flera
öppet främlingsfientliga
rörelser gjort sig alltmer
högljudda. Det avspeglar sig även på landets
teaterscener.
Rasism som ämne
i pjäser är visserligen
inget nytt – det finns
otaliga exempel på hur rasism och utanförskap har
gestaltats på scenen genom åren. Det nya är att debatten har mognat till att mer handla om representation och subtila vardagliga strukturer.
Vem får synas på scenen, och varför? Vad väljer
vi att gestalta och vilka frågor duckar vi för? Ny är
också den självkritik som börjar märkas hos scenkonstnärerna själva.
Ett av de färskaste exemplen på utvecklingen dök
upp i våras när Unga Klara i Stockholm satte upp
X, om Sveriges rasistiska historia. Pjäsen fick stort
publikt och medialt genomslag, och satte på många
sätt an tonen för ett nytt sätt att gestalta rasism. Nu
i höst tar bland andra Riksteatern och flera länsteatrar upp problematiken.
Regissören Nora Nilsson har sedan länge velat
arbeta med ämnet. Tidigare teman för henne har
varit bland annat självskadebeteende, homosexualitet och feminism. Nu griper hon sig an rasism
med ungdomspjäsen Vad är det som händer?, med
premiär i oktober.
Pjäsen har skrivits av Erik Holmström, som
skapade den omdiskuterade uppsättningen av
Valerie Solanas text Scum-manifestet på Turteatern
i Kärrtorp.
– Många i Sverige vill gärna säga: jag är inte rasist
och lägga problemet någon annanstans. Men jag
är som vit och medelklass per automatik delaktig
i en rasistisk struktur. Jag representerar och tjänar
på att tillhöra normen. I ett större perspektiv lever
vi i västvärlden på att andra än vi själva tillverkar
våra kläder, våra bilar, våra möbler. Detta kan bara
definieras som en rasistisk struktur vi alla är del av,
säger Nora Nilsson när vi träffas för intervju och
kaffe i Stockholm.
Tillsammans med Erik Holmström frågade hon
sig vad hon kan berätta om rasism.
– Jag har ju ingen egen erfarenhet av att vara
utsatt för rasism. Jag kan aldrig äga frågan. Men
det jag kan göra är att ta mitt ansvar och utforska
den. Även om jag inte kan tala i de diskriminerades
namn kan jag undersöka de större strukturer som
skapar rasism, säger hon.
Det så kallade blue eyes/brown eyes-experimentet i
USA 1970 öppnade Nora Nilssons ögon när hon såg
det på Youtube. Barnen i en skolklass i ett helvitt litet samhälle delades in i gruppen med blå ögon och
den med bruna. Klassläraren bestämde att de barn
som hade blå ögon var duktigare, snällare, vackrare.
Experimentet blev en studie i diskrimineringens
anatomi. >>>
”JAG HAR JU INGEN EGEN
ERFARENHET AV ATT VARA
UTSATT FÖR RASISM. JAG
KAN ALDRIG ÄGA FRÅGAN.
MEN DET JAG KAN GÖRA
ÄR ATT TA MITT ANSVAR
OCH UTFORSKA DEN. ”
Väl medveten om att hon är vit, tillhör den rådande
normen och dessutom är medelklass, svär Nora
Nilsson sig inte fri från att hon är en del av den
rasism som genomsyrar samhället.
32 SCENEN 3 2015
SCENEN 3 2015
Aktuell med: Regisserar Riksteaterns
teaterhappening Vad är
det som händer?, som
har urpremiär i oktober
på Stockholms stadsteater, därefter turné i hela
landet.
Ålder: 34 år.
Bor: Björkhagen i Stockholm.
Familj: Sambo.
Bakgrund: Pappa
scenograf, mamma skådespelare. Autodidakt.
Startade som rekvisitör
och scentekniker på
Stockholms stadsteater,
sedan blev en lång räcka
uppdrag som regi­
assistent hennes skola.
Förebilder: Suzanne
Osten – ”hon lärde mig
att läsa dramatik utifrån
barnperspektivevet” och
Frank Castorf, legendarisk konstnärlig ledare
på Volksbühne i Berlin
– ”han är så aggressivt
konsekvent”.
Debut: Porslinshunden
på Dramalabbet i Stockholm 2007.
Första betalda regijobbet: Snöhumla på Teater
Västmanland 2009.
Regiarbeten i urval:
Bitterfittan på Smålands Musik och Teater
i Jönköping 2012, Det
intelligenta homots
guide till socialism och
kapitalism, med en
nyckel till skriften på
Göteborgs stadsteater
2013, Lolita på Stockholms stadsteater 2014,
Ingen fattar utom vi på
Riksteatern 2014 (utvald
till årets scenkonstbiennal i Malmö).
33
MARGUERITE SEGER
Pjäsen X, som gick på Unga Klara under
våren 2015, väckte stor uppmärksamhet.
Den tog bland annat avstamp i att också
Sverige har en kolonial och rasistisk
historia.
TRE FRÅGOR TILL
MAINA ARVAS
Teaterkritiker i DN och
teaterredaktör för Nöjesguiden.
1. Håller du med om
att scenkonstens
intresse för identitet
och etnicitet speglar
vad som händer i Sverige just nu?
– Ja, särskilt de senaste två, tre åren har
utvecklingen gått snabbare, för tio år sedan
var svensk teater ännu
vitare. Just nu diskuterar teatern identitet och
etnicitet både genom
berättelser och genom
de sätt själva berättelserna framställs på.
2. Varför ser vi ett
ökande intresse just
nu?
– Inte minst beror
det på att resurser på
flera håll har lagts på
att få fram ny dramatik,
och på att förändra
teaterns egna strukturer vad gäller representation. Jag tänker
på nya dramatiker som
Alejandro Leiva Wenger,
Nasim Aghili och Dimen
Abdulla.
>>>
34 liksom personer som diskriminerats på grund av
den grupp de tillhör. Därför vill Nora Nilsson ha en
blandad ensemble.
– För att få ett så brett perspektiv som möjligt. Jag
vill att några av skådespelarna ska ha erfarenheter
av att vara rasifierade. Precis som att jag vill ha
några icke-rasifierade skådespelare som representerar mitt perspektiv.
Ska scenkonsten gå före för att synliggöra rasismen i samhället?
– Jag vet inte. Hela samhället ligger efter med
hur vi ska hantera frågorna om rasism. Vi lever i
en jävligt obehaglig tid, och vi måste hitta ett sätt
att berätta om den. Sverigedemokraterna växer och
rasismen normaliseras, säger Nora Nilsson.
SCENEN 3 2015
D et har gått nära tio år sedan regissören Farnaz Arbabi med
dramatikern Jonas Hassen Khemiris pjäs Invasion bröt vithetsvallen 2006. Det var normkritik som utgick från etnicitet, och sedan
dess har också andra fortsatt ställa frågorna om diskriminering
och identitet på landets teaterscener.
Josette Bushell-Mingo, konstnärlig ledare på Riksteaterns Tyst
Teater, sätter den kommande säsongen upp klassikern En druva
i solen om det starkt rasistiska 1950-talets USA och den begynnande medborgarrättskampen. Nästan hela ensemblen består av
svarta skådespelare.
– En klassiker med universellt tema om rasism och familj som
känns väldigt aktuell, säger Josette BushellMingo.
För några år sedan hade hon inte mycket
hopp för teatern.
– Men saker och ting har ändrats … Nej,
det är fel uttryckt, saker har precis börjat att
ändras. I dag är alla frågor uppe på landets
scener, makt, klass, genus, etnicitet. Det är
Farnaz Arbabi
både skrämmande, fantastiskt och rätt, säger
Josette Bushell-Mingo som vill införa jämförbara mätningar, vilka kan svara på hur långt
mångfaldsmålen i praktiken uppfylls.
Farnaz Arbabi å sin sida tycker att viljan
till förändring finns på många teatrar men att
modet saknas.
– Det har gått framåt, men väldigt långsamt.
Josette Bushell- Kultur- och medieinstitutionerna ligger fortMingo.
farande långt efter yrkesgrupper som läkare,
lärare och tekniker när det handlar om att spegla mångfalden.
Min upplevelse är att samhället på många punkter har sprungit
om scenkonsten, säger Farnaz Arbabi.
A raisin in the sun (på svenska En druva i solen) är en amerikansk pjäs av Lorraine Hansberry från 1959. Den sätts för
första gången upp i Sverige under 2016, av Riksteatern.
I oktober gör hon teater av Athena Farrokhzads diktbok Vitsvit
om att göra uppror mot föräldragenerationen.
På landets högskolor och universitet som utbildar skådespelare
går utvecklingen trögt. År 2008 publicerade dåvarande Högskoleverket en rapport om de konstnärliga lärosätenas handlingsplaner för rekrytering av studenter med utländsk härkomst (minst
en utrikesfödd förälder). Då framkom att samtliga konstnärliga
högskolor brast på en eller flera kriteriepunkter för breddad
rekrytering.
En uppföljning av media två år senare visade att inte mycket
hade hänt, och mycket tyder på att utvecklingen inte går så
snabbt som man hoppats på.
En ny kartläggning och analys av lärosätenas arbete med breddad rekrytering till högskolorna görs nu av Universitets- ­och
högskolerådet, och som beräknas bli färdig under 2016.
– Det är den största kartläggning som har gjorts på området.
Vi kartlägger inte bara lärosätenas arbete för breddad rekrytering,
utan också hur de arbetar med breddat deltagande, det vill säga
åtgärder för att säkerställa att alla bereds möjlighet att slutföra sin
utbildning, säger Aleksandra Sjöstrand, utredare på Universitetsoch högskolerådet.
”Det krävs en starkare vilja till förändring”
Det pågår flera olika satsningar för att
bredda representationen på de svenska
scenerna. Teaterförbundet startade förra
året Normkreativa arbetsgruppen, vars
uppgift är att driva frågor och genomföra aktioner för att främja mångfald
och jämställdhet inom scenkonst och
film. Skådespelaren Måns Clausen sitter
i Teaterförbundets styrelse och i den
Normkreativa arbetsgruppen. Gruppen har
bland annat tagit fram en ”Mångfaldhetscheck” som kan användas för medlemmar
som vill arbeta medvetet för att bredda
SCENEN 3 2015
representationen.
– Vi arbetar på flera olika sätt, bland
annat genom föreläsningar och workshopar, senast nu under Scenkonstbiennalen
under ledning av Liv Elf Karlén, berättar
han.
Måns Clausen efterlyser en starkare
vilja till förändring, såväl på arbetsplatserna som på utbildningarna.
– Jag ser gärna att kraven kommer
uppifrån för att skynda på processen,
exempelvis att anslag utgår om vissa
kriterier inte uppfylls. Vi har börjat ana
ett visst uppvaknande, framför allt
inom scenkonsten,
men på film- och
tv-sidan släpar
man dessvärre
fortfarande långt
efter. Något som
förvånar mig en smula då vi ju i decennier
matats med engelska och amerikanska
film- och tv-produktioner där åtminstone
den, till skillnad från den svenska, etniska
mångfalden har varit relativt påtaglig,
MICHAEL MELANSON
I Vad är det som händer? får fem forskare i uppdrag att undersöka den svenska rasisten. Efter hand
tvingas de omvärdera de sanningar deras vetenskap
bygger på.
Speltekniskt skulle Nora Nilsson aldrig få för sig
att försöka uppfostra sin publik.
– Humor och kärlek är våra ledord. Jag gillar själv
att skratta och framför allt att bli överraskad när
jag går på teater. Sådant är särskilt viktigt när man
spelar för högstadiet och gymnasiet.
Lekfullhet som landar i allvar är en passande
stämpel på flera av de tidigare pjäser som Nora
Nilsson regisserat.
På turné med Riksteatern kommer ensemblen
att möta hela Sverige och inte bara en homogen
storstadspublik. Unga vars föräldrar röstar på SD,
3. Kommer de klassiska pjäserna att så
småningom trängas
ut av de nya generationernas berättelser?
– Knappast, däremot
blir det svårare att sätta
upp en klassiker helt
oreflekterat. Det går ju
att sätta upp klassiker
så att deras diskussioner hamnar i samtiden,
som Anna Petterssons
uppsättningar av Fröken
Julie och Vildanden
eller det mesta av det
Alexander Mørk-Eidem
regisserat.
Teatern och utbildningarna måste ta
chansen att bli bättre på att bredda sin
rekryteringsbas, öppna sig för talang
var den än må komma ifrån. Det säger
två av dem på den här punkten starkast
drivande regissörerna i svensk scenkonst.
35
På scenen står
ett bord med
ett vitt kuvert. I
kuvertet ligger
ett manus, som
skådespelaren
inte har läst före
föreställningen.
Spelet kan börja!
DUKAT FÖR DRAMA
Nassim Soleimanpours pjäs Vit kanin/Röd kanin vänder inte bara
upp och ner på det där som teater är. Pjäsen innebar också en
möjlighet för författaren att trots reseförbud kunna resa ut i världen.
Nu kommer den experimentella pjäsen till Sverige.
T
TEXT HENRIK EMILSON FOTO SAMIR SOUDAH
Och här är ju skådespelaren verkligen
änk dig att du som skådespelare
fångad, i texten, utan att ha en aning om
går upp på en scen inför en fullsatt
hur han eler hon ska ta sig ut eller hur den
salong och inte har en aning om
ska sluta.
vad du ska spela, för du har varken
Efter att pjäsförfattaren Soleimanpour
repeterat eller ens läst manuset. För vissa
vägrat den obligatoriska värnplikten i
skulle det vara en mardröm. För den iranske
hemlandet Iran, drogs hans pass in och han
författaren Nassim Soleimanpour är det ett
kunde inte lämna landet. Han skrev Vit kasätt att experimentera med teaterformen.
nin/Röd kanin, som i sitt upplägg är väldigt
Pjäsen Vit kanin/Röd kanin har ingen reenkel att sätta upp, just för att den skulle
gissör, inga repetitioner, ingen dekor, endast
kunna turnera runt om i världen
ett fåtal rekvisita på scen och en
i hans ställe. En viktig del i föreskådespelare som spelar pjäsen
ställningen är att åskådarna inte
för både första och sista gången.
behöver stänga av sina mobiler.
Skådespelaren byts nämligen ut
Tvärtom uppmuntras de att anvarje kväll.
vända dem för att kommunicera
– Jag har alltid tyckt att det
med ­Soleimanpour. På så sätt
har varit som roligast under
kan han följa pjäsen hemifrån.
repetitionerna av en pjäs, inte
– Mellan dig och mig, jag blir
under själva föreställningen.
inbjuden till många olika föreUnder repetitionerna gör vi fel, vi
Nassim Soleimanpour ställningar och jag stänger aldrig
skrattar och vi ändrar. Men när
av mobilen. Är det en tråkig pjäs
publiken får se föreställningen är
kan jag i smyg kolla mina sms och e-post.
allt repeterat, fixat och perfekt och mycket
Samtidigt är mobilen ett faktum, vi lever i
av den glädje och lekfullhet vi hade under
en värld där alla har Facebook, Twitter och
repetitionerna har försvunnit, förklarar
hela internet på fickan. Varför ignorera det,
­Soleimanpour varför han tagit bort det
då är det ju bättre att använda möjligheterna
steget.
mobilen ger, säger han.
Manus och instruktioner ligger i ett
Under de fyra år som Vit kanin/Röd
kuvert på scenen som skådespelaren öppnar
kanin har turnerat runt om i världen har
och börjar läsa.
Soleimanpour fått hundratals bilder och
– Skådespelaren utforskar texten ihop
mejl från åskådarna – och han läser alla,
med publiken, lite som under en repetiibland två, tre gånger om. Han ser det som
tion. Textens tema handlar delvis om lydsin bästa skola och inspiration. Det är en
nad och hur du reagerar när du är fångad.
36 SCENEN 3 2015
SCENEN 3 2015
direktkontakt med en publik som han lär
känna personligen och han vet därmed
vad han ska skriva för dem.
Till hösten kan Soleimanpour börja
förvänta sig meddelanden från Sverige.
Regissören Isak Hjelmskog såg föreställningen på Fringefestivalen i Skottland
förra året och bestämde sig direkt för att
försöka ta den till Sverige.
– Det slog mig att Riksteatern är absolut
rätt plats för det här konstverket. Det är
ett så fantastiskt enkelt upplägg och det
är något man kan ta med sig på en turné,
som vi nu gör. Jag föreslog konceptet för
teaterchefen Måns Lagerlöf som sa ja på
stående fot, säger Hjelmskog som här har
rollen av curator för föreställningen, eftersom den inte behöver någon regissör.
Arrangörerna har fått komma med
önskemål om 12 skådespelare för de 12
föreställningarna. Bland andra kommer
Eva Röse, Johan Ulveson, Athena Farrokhzad, Özz ­Nûjen, Johannes Bah Kuhnke,
Lasse Beischer, Björn Kjellman, Stina
Ekblad och Marika Lagerkrantz att sprätta
kuvertet på scen. Hjelmskog hoppas att
publiken ska bli överraskade och få en ny
syn på vad teater också kan vara.
– Jag vill att de ska bli kittlade. I sin
form är pjäsen väldigt lekfull och rolig,
men den avhandlar allvarliga ämnen som
vem som har makt över sitt liv. Har jag
makt över mitt liv? Jag hoppas att den ska
väcka de stora frågorna hos publiken.
37
SAMTLIGA FOTON FREDRIK SJÖBERG
VI FRÅGAR TRE
Vad var
viktigast på
kongressen?
STURE ELIASSON,
Lidköpings
Teaterarrangörer
– Det som är aktuellt
hos oss i Lidköping
är framför allt att
få i gång barn och
ungdomar. Vi har
problem att locka
folk till kultur överhuvudtaget, inte minst om vi har en något
smal föreställning. Kan vi engagera fler
unga sker det en tillväxt som vi behöver.
Per Arvidsson gestaltar initiativtagaren till Riksteatern: Ecklesiastikminister Arthur Engberg.
KRISTIN NIKKA,
Riksteatern Västmanland
– Det finns många
frågor som är viktiga. Att ha två uppsättningar av samma
föreställning, Riksteaterföreningarnas
namn är två saker
jag tycker är viktiga. Och ju mer man hör
om andra motioner, desto fler intressanta
förslag hittar jag. Påverkanstorget är helt
suveränt tycker jag, det ger nya möjligheter
att diskutera och nya idéer föds.
– Kongressen har öppnat mina vyer lite,
jag har lärt mig saker. Och så stärks vi-känslan inom Riksteatern. Det finns stora likheter
mellan olika föreningar runt om i landet och
vi kan lära oss av varandra.
Kulturminister Alice Bah Kuhnke
gjorde ett engagerat framträdande
på kongressens första dag.
Framtidstro på kongressen
Vart fjärde år äger den rum, Riksteaterns kongress då alla medlemmars röster får
höras genom ombud från alla föreningar. Här påverkas riktningen för framtiden.
Stärkt vi-känsla, gemensamma utmaningar, nya idéer – inspira-
tionen spirade när Riksteaterns kongress hölls i maj vid Järntorget i Göteborg. Riksteaterns förtroendevalda samlades till timslånga diskussioner och inte minst gemenskap över fikaborden.
– Det sker många viktiga samtal utanför programmet när vi får
tillfälle att träffas, sa Magnus Aspegren, Riksteaterns vd.
De beslut som togs handlade bland annat om en ökad medlemsrekrytering och ett tydligare medlemskap, att få in fler yngre
i föreningarna och att främja barn och ungas rätt till scenkonstupplevelser. Påverkanstorget var en populär samtalsform där
motionerna fick fysiska platser i en stor sal. Vid varje motion stod
38 Kongressen beslutade bland annat att …
… Riksteatern ska verka för att förbättra tillgänglighet till scenkonst, bland
annat genom ny teknik,
… upprätta en plats för ett digitalt
”idéskafferi” som kan fyllas med förslag
på kringarrangemang där alla inblandade
från idéstadie till publikmöte uppmanas
att bidra med förslag,
… Riksteaterns konstnärliga arbete och
arrangemang med fokus på målgruppen
unga vuxna ska stärkas och arbetet ska
präglas av medskapande mellan konstnärer, arrangörer och publik,
… medlemsutveckling ska bedrivas så
ansvariga personer som ledde diskussionerna och förde protokoll
över de förslag som kom upp. På så sätt kom fler till tals och deltagarna kunde vandra runt till de ämnen som intresserade dem mest.
Någon som leder diskussionerna in i nästa kongressperiod är
Berit Högman som välkomnades som ny ordförande i styrelsen.
– Hon kommer att bli en utmärkt ordförande för en av juvelerna i svenskt kulturliv, så att Riksteatern kan fortsätta att utvecklas och bidra till mer kultur för fler i hela landet, sa Alice Bah
Kuhnke, gästande kultur- och demokratiminister.
MARIE BLOMGREN
SCENEN 3 2015
SCENEN 3 2015
att Riksteaterns medlemsantal successivt
ökar. Medlemskapet ska tydliggöras och
utvecklas så att alla medlemmar på ett
enkelt sätt kan engagera sig inom flera
delar av Riksteatern,
… Riksteatern ska arbeta för att stimulera bildandet av riksteaterföreningar på
de orter där Riksteatern inte finns,
… styrelsen ska ta fram en strategi för
hållbar utveckling och socialt ansvarstagande.
YVONNE
KJELLSSON,
Karlskrona
Riksteaterförening
– En av de viktigaste
frågorna på kongressen är scenkonst för
barn och unga vuxna
tycker jag. Det är
viktigt att teater ska
vara enkelt, billigt och finnas för alla, inte
minst i dag när många unga så lätt hamnar
framför datorer och spel.
– Det är min första kongress, och jag har
verkligen fått en wow-känsla! Riksteatern är
en stor verksamhet, och det finns en imponerande bredd. Jag får stor respekt för allt
kunnande som finns bland föreningarna.
39
LINA IKSE
SUG EFTER
MERA MENS
Det började med Liv Strömquists sommarprat i radion. Sedan
verkar proppen ha gått ur, inte minst på landets teaterscener.
– Det finns ett stort sug efter mens på scenen, säger regissören
Rebecca Cardoso.
40 MER OM MENS
I HÖST
Mens the musical har
premiär på Dramaten 18
september.
Kunskapens frukt av
Liv Strömquist på Borås
stadsteater har premiär 26
september.
– I stället skrev vi manus själva, tillsammans
med Anders Friberg. Vi utgick från våra egna
erfarenheter av att få mens, ha mens och leva
med mens, berättar Åsa Gustafsson.
Det har varit stort intresse från högstadieskolor och gymnasieklasser för Mens. Och kanske är
det hos den yngre publiken den har gjort störst
nytta, tror Åsa Gustafsson.
– Att se hur tuffa tonårskillar som kommer
från en kultur där man överhuvudtaget inte
pratar om mens blir träffade av den – ja, det är
en häftig känsla. För pjäsen vänder sig precis
lika mycket till män som till kvinnor, utan mens
hade ju ingen av oss funnits, menar hon.
TEATER BRUKAR VARA ett sätt att kunna närma
sig viktiga erfarenheter på ett nytt sätt och göra
dem tillgängliga för fler. Och så är det nog också
med mens. Femtio procent av befolkningen
delar en stor gemensam erfarenhet, som ändå
inte märks genom teaterhistorien. Folk älskar på
scenen, kissar eller kräks på scenen. Men mens
har ingen så att det märks. Regissören Rebecka
Cardoso är en av dem som har funderat på mensens frånvaro i kulturen.
– Människan har haft mens så länge vi har
existerat och teater har funnits i flera tusen år.
Ändå har det inte funnits någon pjäs om mens.
SCENEN 3 2015
”PJÄSEN VÄNDER SIG
PRECIS LIKA
MYCKET TILL MÄN
SOM TILL KVINNOR,
UTAN MENS HADE
JU INGEN AV OSS
FUNNITS.”
Och menstruerande kvinnor är väldigt få på
scenen. Det är konstigt – egentligen borde det
finnas lika mycket scenkonst om mens som om
död och kärlek.
SOM DRAMATIKER FICK hon själv idén för ett
par år sedan, då hon strök bort några scener
som handlade om just – mens.
SCENEN 3 2015
CHRISTER JANSSON
DET GÅR EN NY, blodröd tråd genom Teater­
sverige. Blodiga bindor, tamponger och mensfläckade kläder dyker upp som rekvisita. Det
pratas kvinnliga könshormoner och humörsvängningar som aldrig förr.
Kanske var det omtalade Girls will make you
blush på Unga Klara i Stockholm som satte tonen för ett nytt, uppkäftigt sätt att gestalta mens
på scenen. I samma anda var pjäsen Mens av
Teater Tamauer på Hagateatern i Göteborg, som
har spelats med stor framgång under vintern
och våren. Åsa Gustafsson har skrivit manus
och spelar dessutom i pjäsen tillsammans med
Helena Gezelius. Hon tror att tiden helt enkelt
var mogen för att prata om mens, inte bara på
scenen utan i samhället i stort.
– Liv Strömquists omtalade sommarprat i
radion förra sommaren var nog startskottet. Ett
helt program enbart om mens som satte i gång
en diskussion, inte minst om varför mens är så
osynligt i konsten och i kulturen.
Tillsammans med Helena Gezelius fick
hon från början idén att göra Liv Strömquists
omtalade Kunskapens frukt – en serie om det
kvinnliga könsorganets idéhistoria – som pjäs.
Men Liv Strömquist hade själv börjat skissa på
en pjäs, som sätts upp på Borås stadsteater nu i
höst.
Helena Gezelius och Åsa
Gustafsson vänder och
vrider på menstruation i
pjäsen Mens.
– Scenerna kom till slut inte med i den pjäsen,
men jag hann märka att det blev väldigt laddat
på scenen. Då fick jag idén om att någon gång
göra något om mens på scenen.
Rebecka Cardosos pjäs Mens the musical har
premiär på Unga Dramaten i mitten av september. I hennes tappning får mensen en glamorös
huvudroll i ett slags musikal med sång och musik. Även Rebecka refererar till Liv Strömquists
radioprogram som en katalysator till temat.
– Många av oss hade nog börjat tänka tanken
att låta mens ta mer plats. Det fanns ett sug efter
mens på scenen. Radioprogrammet blev knuffen
som vi behövde för att börja prata om mens på
ett nytt sätt, säger hon.
Risken att ämnet skulle bli uttjatat nu när flera
uppsättningar oberoende av varandra dyker upp
på kort tid är inte så stor, tror hon.
– Tvärtom tror jag att vi får draghjälp av
varandra. Och jag hoppas att det ska inspirera
till mer scenkonst om mens. Jag tror att de unga
tjejerna behöver fler representationer om mens.
Men även min egen generation, ”där-nere-generationen” som inte ens hade ett ord för vårt eget
könsorgan. Det är på tiden att mens får plats på
scenen.
HELENA KÄMPFE FREDÉN
41
UTGÅNG
KRÖNIKA
NYTT OM SCENKONST FRÅN NÄR OCH FJÄRRAN
”V i s t å r i n f ö r
ett slags konstnärlig
grundforskning”
D
MATTIAS AHLM/SVERIGES RADIO
en korsning av
olika medier – webb,
surfplattor, mobil,
teve, radio – som just
nu föder nya former
av radiolyssnande
är omtumlande för
radioteater som konstform. Marshall
McLuhan skriver i den på många
sätt föråldrade men trots allt profetiska klassikern Media (1964) fram
konstnären som central i just sådana
gränsöverskridande faser. ”Konstnärer inom skilda konstgrenar är
alltid de första som upptäcker hur ett
medium kan användas för att frigöra
ett annat mediums resurser.” […]
”Konstnären uppfattar vad kulturella
och tekniska omvälvningar innebär
årtionden innan dessas omdanande
skede tar vid.”
ren åt i denna uppfordrande kontext?
Inriktningen för radioteatern i det
förflutna har främst varit på klassiskt
och nyskrivet drama och dramatiseringar av böcker i FM-bandet. I USA
är i dag podcast det huvudsakliga formatet för ”radio drama” som betraktas som en smal genre, medan till exempel
brittiska BBC sänder i flera kanaler i FM
och även via podd. För att jämföra med ett
mindre språk närmare svenskan slutade
danska DR Radiodrama i år att sända i
etern, delvis just på grund av att genren är
”för smal”. All radioteater görs nu exklusivt för podd.
Är poddar och nätet slutet för den gamla
radioteatern? Frågan är snarare vad radioteater egentligen är eller ska vara för sin
42 NY SCEN I VÄLLINGBY
publik i detta radikalt förändrade medielandskap. Det ökande lyssnandet via nätet
ställer helt nya krav men ger ju också nya
verktyg för den som vill använda radion
som scen. Med radions intima teknik
är vi flexibla, vi lyssnar gärna medan vi
lagar mat eller rör på oss, vilket erbjuder
helt andra konstnärliga möjligheter än
till exempel teve. Och i den gränsupplösning som radiomediet befinner sig i just
nu vidgas möjligheterna än mer – att nå
en större och ny publik, interagera med
Efter den lyckade etableringen i Skärholmen
slår Stockholms stadsteater nu upp dörrarna
till en ny scen i Vällingby i västra Stockholm.
Kulturhuset Stadsteatern Vällingby invigs i december och får en konstnärlig profil med dans
och rörelse i centrum. Kulturhuset kommer att
ligga i den unika byggnaden Medborgarhuset
Trappan, som invigdes 1956. Särskilt fokus
kommer att ligga på unga vuxna.
publiken, blanda medier, skapa nya
rum för och former av radioteater.
VÄL UTVALT
Inom scenkonsten löses parallellt
genregränser upp, till exempel mellan radio och dans, speglat i den
internationella dansfestivalen WE
LOVE RADIO! i Belgien tidigare
i år. Och inom den unga svenska
scenkonsten står överskridanden
av gränsen mellan scen och salong,
teknik och människa på agendan.
Det kommer en ny generation konstnärer med spel- och lajvkompetens
som gör teknikintensiva interaktivt
präglade ljudverk som den unga publiken känner sig hemma i – radioteater som låter och görs på nya överraskande sätt, i linje med publikens
vardagliga teknikanvändande.
En av teatersveriges stora happenings är Scenkonstbiennalen, som
i år ägde rum i Malmö i juni. Det
är under biennalen som det allra
bästa som produceras på landets
scener visas. I år var Riksteatern
väl representerad – Ingen fattar
utom vi, Sylvi, och Sufflören var
Riksteaterturnéer som valdes ut för
biennalen, liksom Cullbergbalettens
Plateau Effect.
JÖNKÖPING,
HALLAND,
VÄSTMANLAND
OCH ÖREBRO ...
Jag tror att radioteaterns konstnär-
Så vad ägnar sig radioteaterkonstnä-
MARKUS GÅRDER
CULLBERGBALETTEN
MALIN AXELSSON,
KONSTNÄRLIG LEDARE RADIOTEATERN.
liga framtid och väg till en bredare
publik främst ligger i att definiera och
utforska ett nytt fält, att ringa in en ny
scen där webb, podd, appar, surfplattor, mobil och sociala medier inte
bara är medel för att distribuera och
marknadsföra utan sida vid sida med
FM utgör grundläggande konstnärliga
utgångspunkter. Detta kräver att vi experimenterar med våra produktionsprocesser,
utmanar vår idé- och manusutveckling och
arbetar fram verk för radio från helt nya perspektiv. Och det kräver nya konstnärer och
röster, som kan upptäcka mediet och scenen
på nytt – och tala till publik som möter
radioteater för första gången, i fler kanaler
och på nya plattformar. Jag ser detta som att
vi står inför ett slags konstnärlig grundforskning. Allt finns att upptäcka. Frågan om vad
radioteater är står mer öppen än någonsin.
SCENEN 3 2015
SPRING FÖR
KLIMATET
Riksteatern har tagit initiativet till Run
for Your Life, en stafett i november
då tusentals människor kommer att
springa tusentals kilometer, från Arktis
till klimatmötet COP21 i Paris. Var och
en av löparna kommer att ha med sig
sin egen berättelse om klimatförändringarna. En rad lokala arrangemang
kommer att organiseras längs vägen,
och allt direktsänds.
Vill du springa eller veta mer? ­
Gå in på runforyourlife.nu
SCENEN 3 2015
Dessa län hade det lägsta regionala utfallet i statlig kulturfinansiering under 2013–2014, räknat per
invånare.
Källa: Statliga kulturutgifter i regionalt perspektiv
2013–2014.
KOLL PÅ DATUMEN
10/9 Se förra årets Augustprisvinnare
Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson ­bli
teater på Uppsala stadsteater under hösten.
Regisserar gör Karin Parrot Johnzon och i rollerna som Ester och Hugo ser vi Åsa Forsblad
Morisse och Lars Väringer.
8/10 Den kanadensisk-svenska dansduon
Tentacle Tribe fyller scenen på Norrlands­
operan med suggestiv, urban dans i föreställningen Nobody Likes a Pixelated Squid.
Dansarna Emmanuelle Lê Phan och Elon
Höglund sammanför hiphop med influenser
från alla typer av jordiska varelser och skapar
sin egen urbana dans utan genrebeteckningar.
21/11 Den 21 november blir det premiär på
Borås Stadsteater för föreställningen Katitzi
efter Katarina Taikons uppskattade böcker,
baserad på hennes egen barndom och uppväxt
som rom i Sverige under 1930- och 40-talen.
43
Returadress:
Riksteatern
145 83 Norsborg
#MINFLYKT
INTERGALACTIC UNDERWATER PALACE
VAD ÄR DET SOM HÄNDER?
CULLBERGBALETTEN FIGURE A SEA
WHO CAN TELL THE DANCER
FROM THE DANCE?
1984
A SIMPLE SPACE
AFTONENS ÄMNE KÄRLEK
ALLA HETER ALLAN
CARL-EINAR HÄCKNER – SKÄRVOR
DECEMBERFESTIVALEN
EFFEKTEN
BAKGÅRDENS ORKESTER
ESTERS VARIETÉ
SLÅ PATTARNA I TAKET
ANKENSTEINS MONSTER
BAGAGERESAN
PEKA, TRUMMA, DANSA
UPP MED FÖTTERNA!
FINNDRAMA
ILTA EMMIN KANSSA –
EN KVÄLL MED EMMI
B
Porto
betalt
TEATER, DANS
OCH MUSIK
PÅ TURNÉ
MIN MAMMAS DOTTER
NANGIJALA – EN DRAMATISERING
AV ASTRID LINDGRENS BRÖDERNA
LEJONHJÄRTA
OPERA FÜR ALLE
RUN FOR YOUR LIFE
TA HEM VÄRLDEN
VIT KANIN RÖD KANIN
VOICES OF CHANGE 2015
JAG ÄR SARAH
SVENSKA AMERIKA-LINIEN
1984. FOTO: MIRA ÅKERMAN
MER PÅ REPERTOAREN
Se föreställningar nära dig: i Alafors, Alby och Alfta. Eller i Örtofta, Östavall och Östersund. Eller någon
annan av de 466 platser där vi presenterar dans, teater och musik i höst. Riksteaterföreningarna har på
repertoaren över 290 ytterligare produktioner från fler än 100 andra scenkonstproducenter.
LÄS MER OCH KÖP BILJETTER
PÅ RIKSTEATERN.SE