SVENSK IDROTTSFORSKNING NR3-2005
Idrotten och dess diskriminering
på grund av sexuell läggning
År 2001 gav RF-stämman uppdraget
Jenny Axelsson
IDROTTSVETENSKAP,
Malmö högskola
64
till Riksidrottsförbundet att utveckla
en handlingsplan som ska stödja
spcialförbunden i deras förebyggande
arbete kring frågor som rör sexuella
trakasserier och diskriminering på
grund av sexuell läggning. Policyn och
dess handlingsprogram formulerades
sedermera under år 2002 och antogs av
Riksidrottsstyrelsen i november samma
år. Syftet med policyn är att ge riktlinjer, öka medvetenheten kring frågorna
samt ge stöd till specialförbunden att
utveckla egna handlingsplaner. Vidare
skriver Riksidrottsförbundet att frågor
om HBT (Homosexualitet, Bisexualitet, Transsexualitet) ska integreras
i alla utbildningar av tränare och
ledare samt att en öppen diskussion
om dessa frågor ska bli en naturlig del
i den vardagliga verksamheten. Att
Riksidrottsförbundet under 2000talet skapat denna policy är bra, men
om den massmediala debatten tas i
betraktande skulle detta ha skett ännu
tidigare. År 1997 verkar vara det år då
homofobin inom idrottsrörelsen fick
ett visst utrymme i svensk dags – och
kvällspress.
Tonen mot Riksidrottsförbundet
är ofta hård och den tystnad som
råder inom idrottsrörelsen när det
gäller homosexuella kritiseras. Att den
rådande kultur och struktur som finns
inom idrottsrörelsen är ett problem för
homosexuella idrottsutövare framkommer också tydligt i ett flertal av de
artiklar som är skrivna under denna
tidsepok. De ämnen som under senare
delen av 1990-talet tas upp i artiklarna
förekommer sedan i relativt oförändrad
form in i 2000-talet. Det verkar således
som om lite har skett inom idrottsrörelsen för att förbättra homosexuellas
situation inom idrotten under dessa
år. Ett steg framåt kom dock i och
med Riksidrottsförbundet skapade
den policy som jag kort redogjort för
ovan. Frågan nu är dock om det som
står häri har blivit verklighet inom den
organiserade idrotten idag? Det resultat
som kommer att presenteras här bygger
på en enkät som via e-post skickades
ut till samtliga 67 specialförbund, fyra
SISU-distrikt, SISU-riks samt Riksidrottsförbundet. Av dessa totalt 73
enkäter bevarades 29. Av dessa var 25
från specialförbunden, tre från SISUdistrikten samt en från Riksidrottsförbundet.
Resultatet visar att de deltagande
specialförbunden inte upplevt problem med att någon inom sitt förbund
blivit trakasserad på grund av sexuell
läggning. (Av 24 stycken som svarade
på denna fråga svarade 22 nej, medan
två svarade att de inte visste). När
det gäller frågan om de tagit del av
Riksidrottsförbundets policy svarade
en majoritet av specialförbunden (19
stycken) samt samtliga deltagande
SISU-distrikt ja. Noterbart är dock att
fem specialförbund angav att de inte
gjort detta, vilket är en relativt hög
siffra. Vidare är det endast fyra av 24
svarande specialförbund som angett att
de integrerat denna i sin verksamhet.
Att denna siffra är så låg verkar ha sin
förklaring i att de inte ser detta område
som ett problem samt att de ser vissa
ekonomiska och personella resursfrågor som ett hinder: ”Vi har inte arbetat
särskilt med att integrera detta i verksamheten, då vi inte fått kännedom om
att personer har trakasserats sexuellt
inom vår verksamhet...”
I de fall som specialförbunden har
integrerat policyn och dess handlingsprogram i sin verksamhet har de gjort
det i form av att de skrivit in det i stadgar eller införlivat det som en naturlig
del i sina utbildningar. Resultatet visar
således att den policy som Riksidrottsförbundet tagit fram inte fått särskilt
stor genomslagskraft inom de övriga
leden i idrottsrörelsen. De flesta
specialförbund verkar se denna policy
som en säkerhet, det vill säga något
de kan ta fram och arbeta efter om
de skulle få problem med att någon i
sitt förbund skulle bli sexuellt trakasserad eller diskriminerad på grund av
SVENSK IDROTTSFORSKNING NR 3-2005
Pojkar som visar intresse för icke aggressiva idrotter kan råka ut för tråkningar från jämnåriga.
Foto Pressens Bild
sexuell läggning. Ingen verkar dock
vara villig till att själv börja arbeta
med dessa frågor och föra fram en
diskussion om homosexualitet och
homosexuellas situation inom idrotten. När det gäller frågan om de själva
utvecklat en policy och handlingsplan
gällande dessa frågor svarar samtliga
25 specialförbund nej och endast två av
specialförbunden anger att de har med
HBT-frågan i sina utbildningar.
Det går även att i resultatet se att det
finns specialförbund och SISU-distrikt
som anser att Riksidrottsförbundet
borde ta på sig mer ansvar när det
gäller att föra upp specifika frågor,
däribland frågor som rör diskriminering på grund av sexuell läggning. Det
visar sig även att påtryckningar från
Riksidrottsförbundet kan göra att specifika frågor prioriteras inom de olika
förbunden. När det gäller ansvarsfrågan, det vill säga vem de deltagande
instanserna anser ha ansvaret när det
gäller att göra HBT-frågan till en del
av idrottens vardag är svaren relativt
spridda. När det gäller specialförbunden svarade dock 12 stycken att ansva-
ret låg hos alla. Många specialförbund
anser således att det är ett gemensamt
ansvar samtidigt som det endast är ett
fåtal som faktiskt gör något konkret
åt det.
Den undersökning som kort
redovisats ovan ger indikationer på
att arbetet med frågor om diskriminering på grund av sexuell läggning har
kommit igång inom idrottsrörelsen,
men att mycket fortfarande återstår.
Vad denna ovilja att arbeta med frågor
om homofobi kommer ifrån är svår att
besvara, men en del av svaret går att
hitta i idrottens struktur och uppbyggnad samt i det omgivande samhället.
Under 80- och 90-talen förändrades
samhället genom att det under denna
tidsepok öppnades upp för homosexualitet som ett socialt fenomen. Detta
kan bland annat exemplifieras med
partnerskapslagen och förändringar av
diskrimineringslagen, vilken utökades
till att även ge skydd åt homosexuella. Även media hade en roll i denna
ökade öppenhet och detta genom att
den under dessa årtionden började ge
homosexuella individer mer utrymme
i press och tv-program samtidigt som
homosexuella kändisar började prata
om sina erfarenheter offentligt. Den
öppenhet som under 80- och 90-talen
började göra sig gällande i samhället
verkar dock inte ha fått någon inverkan inom idrotten. Inom den organiserade idrotten har det troligtvis alltid
funnits homosexuella individer, men
ändå har öppna diskussioner om deras
erfarenheter och rättigheter varit tabu
inom detta samhällsfält.
Detta är något som också visar sig
i min undersökning då en stor del av
de deltagande specialförbunden både
förnekar problemet samtidigt som de
är ovilliga till att arbeta med frågor
som rör homosexualitet. Det råder
således en tystnad inom idrottsrörelsen
där frågor som rör homosexualitet inte
får tillfälle att komma upp i ett öppet
samtalsrum. Kan denna tystnad tolkas?
I det vardagliga livet uppfattar vi oftast
enbart talet som meningsbärande, men
även tystnaden kan tolkas och ges en
meningsfull innebörd. Detta eftersom
tystnad likväl som tal är ett sätt att
meddela sig på. Den tystnad och det
osynliggörande av homosexuella som
råder inom den organiserade idrotten
tolkar jag som ett sätt för idrottsrörelsen att visa hur de ställer sig när det
gäller arbetet med homosexualitet.
Även den motvilja att besvara min
enkät (även det en slags tystnad) som
visade sig genom det stora bortfallet
kan tolkas som att dessa frågor inte
anses som viktiga inom den organiserade idrotten i Sverige.
Det finns, som tydliggörs av min
studie, en paradox inom idrottsrörelsen. De instanser som har deltagit i
denna studie är inte villiga att ta upp
HBT-frågan eftersom de inte ser det
som ett problem samtidigt som deras
förtystande gör att utvecklingen inte
går framåt. Detta kan betraktas som
att specialförbunden inte ser och tar
sin roll på allvar när det gäller etiska
och moraliska frågor, något de borde
göra med tanke på det stora antal barn
och ungdomar som de dagligen stöter
på i sin verksamhet. Den paradox som
råder inom idrottsrörelsen leder till
ett moment 22 när det gäller arbetet
med homosexualitet. Så länge de inte
öppnar upp diskussionen om homosexualitet och idrott, samtidigt som
de förnekar förekomsten av problemet, kommer inte utvecklingen att gå
framåt. Vad denna tystnad och förnekelse i grund och botten grundar sig i
är svår att säga, men ju längre tystnaden får råda inom den organiserade
65
SVENSK IDROTTSFORSKNING NR3-2005
idrottsrörelsen, desto svårare kommer
den även bli att bryta. Många människor som lever i det heterosexuella
samhället kan tycka att ämnet homosexualitet kan kännas svårt, ovant och
olämpligt att tala om, men den tystnad
som råder när det gäller homosexualitet kan få oanade konsekvenser. Detta
genom att tystnaden kan medföra att
de individer som är homosexuella
inom idrotten får det svårt att lägga
fram sin rätta identitet på grund av
rädsla för att föra upp känslor som
kan vara orsaken till den tystnad som
råder. Detta förtydligar lite den form
av moment 22 som jag anser råda inom
idrottsrörelsen i Sverige; vilket i sin
tur kan leda till att idrottsrörelsen inte
upplever några problem eftersom det
klimat som råder inom idrottsrörelsen medför att få homosexuella vågar
komma ut med sin rätta identitet. För
att bryta denna ”trend” måste idrottsrörelsen ta sitt ansvar och föra upp
frågan och låta den bli ett diskussionsämne för att därigenom även öppna
upp för homosexuella idrottsutövare
att träda fram utan att behöva känna
rädsla för vad som kanske kommer att
ske.
En majoritet av de deltagande specialförbunden svarade att det inte upplevt
några problem med att människor
blivit diskriminerade på grund av sexuell läggning, vilket leder till frågan om
detta överhuvudtaget är ett problem
inom den organiserade idrottsrörelsen i
Sverige? Kanske är det så att idrottsrörelsen kommit förbi att människor blir
trakasserade på grund av sin sexuella
läggning? Kanske är idrotten så pass
könsneutral och fri från sexualitet
att homosexualitet inte utgör något
problem?
Idrott är en institution som på
många sätt genomsyras av sexualitet.
Detta visar sig till exempel genom att
manliga spelare som gör fel under en
match kallas för bög och att kvinnliga
idrottare ofta får bemöta misstänksamhet om att de är lesbiska. Idrotten är en
del av samhället, vilket gör att idrottsrörelsen påverkas av de värderingar,
attityder och så vidare som råder inom
samhället som stort. I det omgivande
samhället är homosexuella fortfarande
en stigmatiserad grupp. De är fortfarande inte likställda heterosexuella på
ett antal punkter, till exempel när det
gäller giftermål. I det svenska samhället är inte homosexualitet någon
institutionaliserad form av sexualitet,
det vill säga att det är i det heterosexuella förhållandet mellan man och
66
kvinna som kärlek och sexualitet har
fått sina institutionaliserade former.
Detta leder i sin tur till att homosexualiteten blir socialt osynlig i samhället.
Att idrotten skulle ha kommit längre
än det omgivande samhället när det
gäller dessa frågor anser jag är omöjligt. Detta kan till exempel illustras
genom den motvilja som de deltagande
instanserna i denna undersökning
visar när det gäller att föra upp ämnet
homosexualitet i ett öppet samtalsrum.
Inom idrotten är således homosexuella
individer fortfarande osynliga, något
som kan tolkas som en förlängning av
homosexualitetens icke-institutionalisering i det övriga samhället. Detta leder,
som jag redan nämnt, till att homosexualiteten blir socialt osynlig, vilket i
sin tur leder till att homosexuella nekas
en offentlig och erkänd existens. Att
homosexuella människor förnekas en
offentlig och erkänd existens är inte ett
problem för idrottsrörelsen som helhet,
om dess funktion och fortlevnad tas
i anspråk. Idrottsrörelsen måste dock
inse att detta kan vara ett problem
för enskilda individer. Att behöva gå
omkring och förneka sin sexualitet,
något av det mest fundamentala i
en människas liv, är inte att glömma
bort. Om idrottsrörelsen utger sig för
att vara öppna för alla måste de även
arbeta med att det blir verklighet, det
vill säga att varje enskild individ inom
idrottsrörelsen ska kunna vara sig själv
till 100 procent!
När det gäller området homosexualitet
går det även att ställa sig frågan om det
är idrottens sak att försöka påverka
attityder och inställningar eller om det
är en mer övergripande samhällsfråga
där idrottsrörelsen inte ska försöka
arbeta för att attityder påverkas i
en positiv riktning? Två av de deltagande specialförbunden ifrågasatte
om det är idrottens sak att föra fram
homosexuellas situation och försöka
förändra attityder och inställningar
mot homosexualitet i positiv riktning.
Idrottsrörelsen utger sig själv för att
vara en fostrande arena där barn och
ungdomar ska lära sig de demokratiska grunderna samt att respekt för
andra människor ska uppmuntras.
Eftersom idrottsrörelsen har tagit på
sig denna ”uppgift” måste den även ta
problematiken på allvar och lyfta upp
frågan på den dagliga agendan. Att
inte vilja arbeta med frågor som rör
homosexualitet och idrott och att gå så
långt som att ifrågasätta om idrotten
överhuvudtaget ska arbeta med dessa
frågor är felaktigt om idrottsrörelsens
policydokument Idrotten vill tas i beaktande. Naturligtvis ska idrotten arbeta
med samhälleliga moraliska och etiska
frågor för att på så sätt få ut och föra
fram positiva inställningar och attityder till olika frågor. Detta särskilt med
tanke på att idrott är en social uppfostringsmiljö där normer och värderingar
lärs ut.1
Bortsett från den tystnad som råder
inom idrottsrörelsen ser jag även strukturen inom idrotten som ett problem.
Inom idrott finns en tydlig tanke om
maskulinitet, något som kan ses som
ett historiskt arv från när idrott sågs
som en arena där pojkar skulle fostras
till män.2 Idrott konstruerades således
som en homosocial värld, det vill säga
en arena som dominerades av män och
som länge var stängd för kvinnor. Som
ett resultat av detta kom idrott även att
symbolisera den maskulina struktur av
makt som män har över kvinnor, vilket
i sin tur ledde till att idrott var med och
formade och legitimerade en heterosexuell organisation av sexualitet. Till följd
av detta har idrotten under 1900-talet
spelat en nyckelroll i konstruktionen
och stabiliseringen av ett mansdominerat och heterosexuellt system av
könsrelationer. Eftersom maskulinitet
är en viktig del av hur vårt samhälle
organiseras ses homosexuella relationer
i vår kultur ofta som ett bedrägeri mot
maskulinitet, vilket i sin tur leder till
att homosexuella maskuliniteter ses
som det största hotet mot dominerande
former av maskulinitet. Den rådande
hegemoniska maskuliniteten inom
sportfältet förnekar således homosexualitet, vilket innebär att många människor måste förneka en stor del av sig
själva, det vill säga sin sexualitet. Att
de måste göra detta beror på att de
ska kunna delta i sportaktiviteter utan
att behöva stå ut med särbehandling
och påhopp från de andra i gruppen.
Många homosexuella män hävdar även
att homofobi används för att hålla män
inom sin könsroll. Vad är du, en bög?
är exempel på uttalanden som används
för att uppmuntra vissa former av
manligt beteende och för att definiera
gränser för accepterade maskuliniteter.
Homofobi kommer inom idrott till
uttryck på flera olika sätt. Tystnaden
kan ses som en metod, förlöjligande
och nedvärderande uttryck en annan.
Det som i vissa fall kommer fram i
omklädningsrum och de samtal som
rör sig inom dessa väggar kan göra det
svårt för homosexuella att komma ut
samtidigt som homofobiska uppfattningar och trossystem ofta förstärks
SVENSK IDROTTSFORSKNING NR 3-2005
genom det som sägs. Pojkar lär sig
tidigt att det inte är accepterat att
vara homosexuell, misstänkas vara
homosexuell eller att vara oförmögen
att bevisa sin heterosexuella status.
Heterosexualitet är vidare inte bara
antagen, utan också förväntad inom
idrotten, det vill säga idrotten är
organiserad under det ”ironiska”
antagandet att alla är heterosexuella.
Till exempel så har män och kvinnor
skilda omklädningsrum eftersom det
heterosexuella begäret mellan män och
kvinnor skulle väckas till liv om de såg
varandra nakna. Att män skulle kunna
bli sexuellt upphetsade av att se varandra nakna ignoreras eller kontrolleras
genom aggressivitet, homofobi och
sexistiska skämt.
ter som betraktas som maskulina. Det
rådande socialisationsmönstret spelar
således en stor roll när det gäller val av
idrottsgren, vilket i sin tur har medfört
att en uppdelning mellan kvinnliga och
manliga idrotter blivit verklighet. Den
organiserade idrotten utgör således inte
enbart en arena där vi införlivar och
utsätts för traditionella könsrollsförväntningar. Denna inlärning av olika
könsroller smälter även samman med
våran sexuella inlärning. Vår känsla
av kvinnlighet och manlighet påverkar sätten som vi ser oss själva som
sexuella varelser på i och med att vi
tenderar att rätta oss efter de kulturella
normer som existerar när det gäller
vår sexuella identitet och vårt sexuella
beteende.
Att många idrotter klassificeras som
Vad kan då göras för att bryta tystna-
antingen kvinnliga eller manliga kan
också vara ett problem, något som
kan spä på homofobin inom idrottsrörelsen. Kvinnor har fått tillträde till
idrotten, men idrott är fortfarande ett
starkt könat fält inom vilket vi kategoriseringar oss själva och andra som
antingen kvinnor eller män. Pojkar
införlivar tidigt olika kulturella budskap om maskulinitet. De lär sig vad
det innebär att vara man, vilket är det
motsatta från att vara kvinna. Det är
dock inte bara oss själva och andra
som vi kategoriserar utifrån kön, utan
vi gör det även när det gäller olika
former av aktiviteter; en kategorisering som till stor del baseras på våra
stereotypa förväntningar av femininet
och maskulinitet. Traditionellt sett ses
karaktärsdrag som till exempel tävlingsinriktad, framgångsrik, dominant,
målinriktad, aggressiv och fysiskt stark
som manliga kännetecken. De mest
maskulina idrotterna är de våldsamma
som till exempel boxning, amerikans fotboll och ishockey. De mindre
maskulina idrotterna är de inom vilka
kampen är ett dominerande karaktärsdrag. Dock har denna kamp inga
våldsamma inslag; baseboll, tennis och
simning är exempel på idrotter som
faller under denna ram. De idrotter
som anses som minst maskulina är de
där framgång är beroende av skicklighet och estetiskt uttryck, till exempel
simhopp och konståkning. Dessa
idrotter är minst maskulina eftersom
de involverar lägsta grad av aggressivitet. Pojkar som visar intresse för till
exempel konståkning (en aktivitet klassad som feminin) blir lätt föremål för
tråkningar från jämnåriga, vilket leder
till att pojkar under förskoleåldern
ofta begränsar sig till sådana aktivite-
den och homofobin inom idrottsrörelsen? En omröstning gjord i USA av
U.S News and World Report den 5 juni
1993 visade att 53 procent av de tillfrågade kände en homosexuell man eller
kvinna, vilket fick dem att känna sig
bättre till mods när det gäller homosexuellas rättigheter generellt. Att känna
någon som är homosexuell innebär
att människor lär sig att homosexuella
individer inte är olika andra, vilket i sin
tur leder till att homosexualitet förlorar
sin stämpel om att vara avvikande
och annorlunda. Att få bort stämpeln
om homosexuella som avvikande och
annorlunda är ett viktigt steg när det
gäller att få bort negativa attityder
och inställningar mot homosexualitet
och homosexuella människor. Det har
visat sig att kändisar som framträder i
media som homosexuella har en viktig
funktion när det gäller förändringen av
människors medvetande. Att som heterosexuell få se och ta del av homosexuellas liv i media och så vidare gör att
vi blir mer vana och således även mer
öppna och toleranta mot homosexualitet. Om detta ska tas i betraktande
måste idrottsrörelsen göra homosexualitet synlig och ta upp debatten om
homosexualitet på dagordningen. Om
idrottsrörelsen gör detta kommer det
även bli lättare för de homosexuella
som finns inom idrottsrörelsen att visa
fram sin rätta identitet, vilket i sin tur
kommer leda till att homosexuella
människor får förebilder inom idrotten som de kan förhålla sig till. Det
är även viktigt att en förändring av
traditionella könsroller sker och att
alternativa maskuliniteter förs fram
för att homofobin inom idrotten ska
försvinna, även detta för att myter och
inställningar ska kunna avskaffas. Om
någon förändring ska ske måste specialförbunden samt andra instanser inom
idrottsrörelsen både våga och vilja föra
upp frågor som rör homosexualitet i ett
öppet samtalsrum. Idrottsrörelsen måste
arbeta för att skapa en trygg miljö för
alla, oavsett vilken sexuell läggning en
individ har. Viktigast är att specialförbunden och de enskilda föreningarna
får upp ögonen för frågan. I slutändan är det ändå de som står inför det
största arbetet när det gäller att göra
det hela till en del av idrotten. Det är i
den vardagliga verksamheten som det
verkliga arbetet för förändring sker och
det är här som homosexuella måste bli
mer synliga. På grund av detta spelar de
enskilda föreningarna och ledarna en
viktig roll eftersom det är de som möter
barn och ungdomar i den ordinarie
verksamheten, den miljö där det främsta
arbetet med att få bort fördomar av
olika slag sker. Ord som bög, flata och
så vidare måste sluta användas som
skällsord och en vidare förståelse för
olika sexuella läggningar måste få en
plats inom idrotten.
När det gäller området homofobi och
idrott är den största delen forskning
gjord utomlands, medan forskning
som visar förhållandet i Sverige är
frånvarande. Detta är dock ett viktigt
område att studera vidare eftersom
idrottsrörelsen utger sig för att vara
öppen för alla. Ett viktigt område är att
undersöka hur homosexuella idrottsutövare faktiskt upplever den svenska
idrotten. Är homofobi ett problem
inom idrotten, eller är detta ett ämne
som existerar inom forskar-världen,
men som inte märks av i den vardagliga
verksamheten? Forskningen behöver
även undersöka hur pass ofta idrottare
blir trakasserade på grund av sexuell
läggning. Är individer inom vissa idrotter mer utsatta än andra och vad beror i
såfall detta på? Finns det någon skillnad
mellan könen? Sätter idrottens struktur,
värden och organisation upp hinder
som försvårar arbetet mot homofobin?3
Finns det en inbyggd tradition som
motverkar en förnyelse? Om detta är
fallet, vad kan göras för att överbrygga
detta och få idrotten att bli öppen för
alla oavsett vem du är? Detta är endast
några av de frågeställningar som fortsatt
forskning bör studera.
Referenser
1. Jämför, Carlsson, Bo “Förändras idrotten i
dess kontakt med juridiken?”, intra.
2. Jämför, Jönsson, Kutte ”Är idrott moraliskt
försvarbart?”, intra.
3. ibid.
67
