o
Jlngermanlands deltagande
1500-talets Iirig.*)
•
I
Av Josef Westin.
D
e första ansatserna till en inhemsk militärisk organisation under Gustav Vasas tid ha vi i borglägersknektarna.
Från år 1527 upptogs bland prästerskapet för deras underhåll
en fix penningsumma, borglägerspenningarna. Men i början
av 1540-talet avskaffades dessa, och borglägersknektar inkvarterades hos prästerna och fogden. <De uppgingo i Angermanland år 1542 till endast fyra, men deras antal utökades sedan.
Krigsfaran fran Danmark förmådde kungen att år 1545
utskriva 45 soldater från Angermanland. Dessa indelades i
4 1 / 2 rotar under var sin rotmästare. De åtnjöto halv lön,
d. v. s. tre mark, men de underhöllo sig själva. Redan vid
denna tid torde samtliga norrländska trupper ha tillhört en
fenika under Mats Törnes befäl. Mönstringar förekommo i
Uppsala vid fastlagstiden. Ar 1551 utskrevos ytterligare 300
ångermanlänningar. Inberäknat olovligt frånvarande och hemförlovade utgjorde norrlandsfenikan efter denna utskrivning
1.000 man, varav 1/3 var från Angermanland.
Mats Törnes norrlandsfenika gjorde sina första militära
insatser under Ryska kriget 1555-57. Vid krigets början
räknade den på krigsskådeplatsen omkr. 600 man, ovisst hur
många från Angermanland. Den var uppställd på åtta avdelningar, som stodo under befälsmän (senare kallade kvartermästare). Varj,e avdelning indelades i fyra huvudrotar om 21
*) Krigsförlusterna och krigens inverkan på näringsliv
och bebyggelse komma att behandlas i en följande undersökning.
r
r
93
man vardera, inberäknat överrotmästaren. Mats Törne kämpade mot ryssarna vid gränsen från omkring den 15 december
1555 till september 1556, under vilken tid han förlorade något
över 100 knektar. En del uppges ha avlidit genom sotdöd
och en del vara slagna. I slutet av 1555 avsändes till Nyslott
en ny fenika norrlandsknektar under Jaen Vargs befäl. I
denna ingingo nyutskrivna soldater från Angermanland. Fenikan ankom till Nyslott i början av 1556. Den led mycket av
brist på proviant. Ett folkuppbåd anbefalldes i Norrland, men
det synes ej ha blivit av.
De ångermanländska förlusterna i soldater under detta ryska
krig kan man ej med någon större säkerhet fastställa. Omkring
250 av de år 1551 och 1555 utskrivna saknas emellertid i 1560
års möstringsrulla. De torde ej ha strukits, om de varit stridsdugliga. Bland de år 1555 utskrivna var omkring hälften
bönder. Dödligheten bland dem synes ha varit mycket stor, vilket framgår därav, att många nya änkor upptas i 1557 års mantalslängd.
•
Efter fyra fredsår inkallades de norrländska trupperna åter
år 1561. Från Mats Törnes fenika avdelades en sydnorrländsk
f,enika om 300 man, i vilken ej några ångermanlandsknektar
ingingo. Den förstnämnda räknade då omkring 500 man och
var indelad i fem kvarter; de två första innehöllo gästrikar
och hälsingar samt medelpadingar. I det tredje ingingo ett
20-tal från Medelpad; resten liksom hela 4:e och 5:,e kvarteret
utgjordes av ångermanlänningar, inalles 300 man. Mats Törnes
fenika deltog i expeditionen till Reval på våren 1561. Antagligen tillhörde denna ifenika den kategori av ibysseskyttar,
knektar och båtsmän, som enligt Klas Horn voro mycket
oövade och ovilliga på grund av den ringa solden. Sedan
avsändes fenikan till Alvsborg för att medfölja flottan till
England.
Följ.ande år uppbådades den igen. De tre första kvarteren
översändes i juli till Estland. Deras insatser framgå av ett
brev från några landsknektar till kungen i december 1563.
"Vi ähr aH then hoppen, som E. K. M. förskickade till Liffland
..
•d
-"""I'
3
94
med wår höffvitsman Mats Törne anno 62 och sädan haffver
wi intet kommet hem till wåre fattige hustrur och barn." "Vi fattiga landsknektar voro med vid Wit.tensten och gjorde
2 stormar och Hngo där öfver stor skada. Därnest stormade
vi och två gånger till Korplaxberget utanför Abo, förrän vi
fingo den in, tredje gången bemannade vi slottet och Hngo
därav stor skada". De stridsdugliga från dessa kvarter (83
man) bevakade nu hertig Johan på Gripsho1ms slott, dit de
sändes, sedan kbo slott fallit.
Omkring 200 hakeskyttar, motsvarande 4:e och 5:e kvarteren,
voro åren 1562-63 under Christoffer Nilssons befäl förlagda
till Hollandsbarken. Ar 1562 hade nya utskrivningar ägt rum
i Norrland. I Angermanland uttogs var 20:e man; de utskrivnas antal helöpte sig där till 129. En del av dem torde ha
kommit under Sven Gestring, vars fenika under sommaren
1563 låg på Nyköpings barken, som medföljde Jakob Bagge
på hans expedition i södra Östersjön. En annan del tillhörde
på våren 1563 Mårten Helsings fenika.
Vid danska krigets utbrott 1563 beordrades sistnämnda
fenika till Småland, där den stod under J on Erikssons befäl.
Den var med vid infallet i Halland och bland de besegrade
vid Mared i november 1563. Efter denna tid deltogo ångermanländska trupper endast i sjökriget och i kampen mot Norge.
Ett genomgående drag i Erik XIV:s krigföring mot Norge
var ju, att de viktigaste krigsoperationerna förlades dit under
vintermånaderna. Därigenom vann han två hetydande fördelar: han kunde utan alltför stora svårigheter disponera bönderna samt frigöra trupper från andra fronter. De ångermanländska knektarna voro sålunda varje sommar vid flottan och
varje vinter i lantvärn vid norska gränsen.
Kungen väntade sig mycket av flottan 1564. Bland de första
skepp, som skulle göras klar att gå ut, märkas Herkules, på
vilket underamiralen Mats Törne befann sig, och Röde Gripen
med Chr. Nilssons f,enika om 200 man. Sven Gestring var
hövitsman på Hiorthen. De deltogo i sjöslaget den 30 och 31
maj, då skeppet Mars flög i luften. Några ångermanländska
J
95
trupper voro ej med på detta fartyg, men Chr. Nilsson förlorade 60 man. Under den följande delen av året deltog han
liksom Mats Törne i norska fälttåget. Då amiralerna klagade
över att de hade för litet krigsfolk, heordrades till skeppeh
Jöns Mörks fenika (f. d. Jon Erikssons). Denna deltog i
slaget vid Ölands norra udde den 10-11 augusti, då Klas Horn
slog danskarna.
Till hösten hade fenikan decimerats med
omkring 200 man.
Redan på hösten 1563 sattes in krafter på erövringen av
Jämtland och Härjedalen. Knut Haraldsson till Frötuna
underhandlade med allmogen att gå man ur huse. Bönderna
i Angermanland hade också en verksam del i de följande
framgångarna och deltogo på egen bekostnad. Bland trupperna
märkas Jon Erikssons knektar. Efter lyckat värv hemförlovades såväl allmoge som soldater. Men de svenska motgångarna i slutet av maj 1564 krävde nya trupptransporter
till Norge. Knut Haraldsson sändes åter till Norrland för att
uppbåda allmogen. Den 22 juni höll han ting med Nordanskog
och Sunnanskog i Boteå socken. Bönderna ville ha uppskov
med att dra ut, tills de fått något av åkern, ty de hade ej annat
att äta än bark. Knut Haraldsson lät sig ej nöja därmed utan
indelade dem i hopar om tre och uttog genom lottning en ur
var hop. Fanns det två vuxna i en gård, lät han dessutom
utskriva en. Den 1 juli drogo de iväg och beräknade vara i
Jämtland den 11 juli. De voro .dåligt utrustade med proviaht.
När norrlänningarna hade kommit till Oviken, började de ropa,
att de ej ville gå över fjällen. De fruktade för att provianten
skulle ta slut och för att jämtarna skulle falla dem i ryggen.
De drogo likväl sex mil in över gränsen. Men då vägrade de
gå längre och återvände, förmenandes att det var bättre att
dö av hunger och svält hemma än för ,en annan mans dörr.
Då uttogs av dem var tredje man till lantvärnet, medan de
andra fingo resa hem. De utskr.ivna, från Angermanlahd
omkring 250, tilldelades sedan Chr. Nilssons och Sven Gestrings
fenikor, vilka skulle delta i den nya offensiven mot Norge.
Något senare ditsändes även Jöns Mörks fenika. En del av
96
dessa trupper användes under vinter vid intagandet av Akershus län. Några nämnvärda förluster torde de ej ha lidit, även
om det klagades över att många frusit under ~älttåget.
På vål'en 1565 gick Chr. Nilsson med sin fenika ut på flottan.
Den räknade då omkring 350 knektar och var förlagd på
Herkules. Men därtill kommo hyresbåtsmän, som uppgingo
till omkring 150 från Angermanland. De voro fördelade på
ett 20-ta1 skepp, mest på Stol'e Gripen, Böse Leianen, Herkules
och Sante Christoffer. Striderna vid Femern den 4 juli och
mellan Rligen och Bornholm den 7 juli decimerade såväl knektarnas som båtsmännens antal. Minst lika mycket härjade den
s. k. blodsoten. Efter slagen b1evo de sjuka knektarna förlagda
till borgarna i Gävle, Öl'egrund och östhammar och till bönderna på den omliggande landsbygden. Förlusterna voro
mycket stora. Chr. Nilssons fenika, som tilldelades skänkepengar för sin tapperhet, förlorade omkring 200 man. Dessutom omkommoett 100-ta1 ångermanländska båtsmän. Även
på sommal'en 1566 voro Chr. Nilssons förluster på flottan
mycket stora. Detsamma gäller även beträffande båtsmännen.
Sommaren 1567 1ågo inga ångermanlandsknektar på skeppen
men väl ett 100-ta1 hyresbåtsmän. Angermanlands allmoge
tyckte, att båtsmanshållet var mycket betungande. I ett brev
daterat den 18 januari 1568 på Bjärtrå landsting hegärde den
förSkoning från båtsmanstjänsten på någon tid för de bönder,
som voro ensamma på hemmanet, ty när de voro på skeppen,
fanns ingen på hemmanet förutom hustru och barn. Nya
utskrivningar av skeppsfolk ägde dock rum år 1568.
Mats Törne anmodades av kungen i slutet av juli 156,5 att
åter uppfordra bl. a. Norrlanden och i augusti infalla i Norge.
Han hade då till sitt förfogande Sven Gestrings fenika. Senare
tillkom även Chr. Nilssons, och bönderna hade lovat att gå
man ur huse. Men ej förrän i mars 1566 synes något verkligt
folkuppbåd ha ägt rum. pet var ej så lätt för Mats Törne att
bemästra folkhopen, och han måste hemförlova hälften av
krigsfolket, som skulle ut på skeppen. Ä ven i vintel'fä1ttåget
1566-67 mot Norge var Chr. Nilsson och Angermanlands
l
Jr
l~
97
allmoge med. De senare hade med sig två månaders kost.
Hälften av dem låg i Jämtland, och de andra i Dalarne. Chr.
Nilssons fenika k"arstannade i Norge under sommaren och
deltog tillika med bönderna i det nya vintertåget.
De stora förlusterna på sjön och pestens framfart framtvungo
nya utskrivningar. Chr. Nilsson antog 1567 omkring 400 nya
knektar, så att hans fenika på nyåret 1568 räknade 538 soldater från Angermanland och Västerbotten.
I den utbrytande striden mellan kungen och hertigarna
befann sig Chr. Nilsson på den förstnämndes sida. iHan uppbar augustisolden för 400 knektar å Södermalm och tillhörde
den styrka å 5.000 man, som försvarade huvudstaden. Även
under de följande åren var fenikan om sommaren på skeppen
och om vintern vid norska gränsen.
I och med fr,eden med Danmark och ryska krigets uthrott
1570 blev Chr. Nilssons fenika en landfenika. Den låg under
somrarna 1571-74 i österbotten, vid Nyslott och i Viborg,
men var under vintrarna hemförlovad. Under vintern 1573-74
finna vi den i horgläger i Finland. Några större insatser i
Ryska kriget gjorde fenikan ej förrän på hösten 1574, då den
blev heordrad till Reval för att ersätta de trupper, som skulle
hemförlovas. Den var med vid Pontus de la Gardies stormning
av Narva och tilldelades därefter skänkepengar. Förlusterna
voro obetydliga. Senare på året splittrades fenikan, i det
omkring 100 man kommenderades till Livland, medan de övriga
sändes till Finland. Från senhösten 1574 till sommaren 1576
var fenikan stationerad på Viborgs fästning. Den synes under
denna tid ha utgjort någon slags reserv för andra fenikor, till
vilka mindre styrkor kommenderladres. På sommaren 1576
hemförlovades den. Under hemförlovningen låg det knektebefäl, som ej hade hemman, i borgläger hos prästerskapet.
Vid samma tid utskrevos omkring 150 nya knektar.
I början av 1577 låg fenikan åter på Viborgs fästning. Redan
efter ett halw år drog sig Chr. Nilsson tillbaka från sin 15-åriga
v,erksamhet som hövitsman för ångermanlandsknektarna. Per
Hård, hans kvartermästare, blev den nye hövitsmannen. Feni-
.------------_
a
....... /
•
98
kan deltog i striderna vid Narva 1579, varvid den led stora
förluster (165 man). Den ytterligt decimerade fenikan hemförlovades därefter.
I samband med den ökade militära aktiviteten i östersjöprovinserna 1577 verkställdes nya utskrivningar. I Angermanland skulle uttagas 400 man och i Medelpad 100, vilka ställdes
under !b~fäl av Erik Höös, då de överfördes till Finland. Fenikan låg hemma under vintern 1578-79 och uppgick vid
mönstringen i Härnösand den 20 .aug. 1579 till 254, varav 50
nyantagna. Aven denna fenika led stora förluster. 146 soldater dogo sotdöden i Revaloch i Nyland, och fenikan upplöstes
redan 1581. Erik Höös dog följande år.
Förutom dessa fenikor krävdes det av Ängermanland, att
landskapet skulle på egen bekostnad hålla 400-500 man som
vakt mot ryssarna tillsammans med Västerbottens och Österbottens allmoge.
Bönderna iAngermanland voro mycket missnöjda över de
ständiga utskrivningarna. Särskilt stort blev missnöjet, när
på vintern 1579-80 Per Hård skulle fylla sin fenika. I allmogens besvärsskrivelse, upprättad i Boteå den 13 januari
1580, klagas över att änkor och andra, som ha stora hemman,
fråntagits sin enda hjälp genom utskrivning av knektar och
båtsmän. Per Hård måste själv bekänna, att han ej kunde
göra detta, med mindre än han tog ut den bofaste bonden.
Angermanlandsallmogen ville nu ha sina soldater under en
fenika, såsom de haft det förr. Denna skulle de med yttersta
kraft hålla vid makt. Detta klagomål gav anledning till att
den gamla ångermanlands-västerbottensfenikan upplöstes 1580.
Angermanlandsknektarna från Per Hårds f'enika - 208 man bildade tillsammans med 55 medelpadsknektar från Måns
Gudmundssons fenika en ny fenika, i vilken även Erik Höös'
soldater uppgingo 1581. Denna nyordning tillämpades till
1599. Vr finna här första upphovet till Västernorrlands och
Västerbottens regementen. Under dessa 19 år stod ångermanlands-medelpadsfenikan under hövitsmannen Måns Gudmundsson.
99
Den nya fenikan deltog under Pontus de la Gardie vid
erövringen av Kexhohn 1580 och Wäsenberg i mars 1581. Den
sändes sedan till IFinland. Där lågo knektarna tre månader i
lantvärn, inkvarterade bland bönderna i Anvepa härad. Fenikan var åter i Reval i juli 1581, varifrån den sedan drog till
Narva, där den deltog i stadens erövring den 6 sept. Något
senare intogs Ivangorod och flera slott, för vilka bragder 415
personer av fenikanerhöllo skänkepenningar. Under följande
år vistades Måns Gudmundssons knektar än i Revaloch än
i Narva. Vintern 1582-83 voro de hemförlovade, och då förstärktes f,enikan genom ny utskrivning. Den överfördes sedan
till Estland med de åtta skutor, som menige man i Angermanland måste iordningställa. De ångermanländska soldaterna
lågo sedan i Narva till sensommaren 1584 och arbetade på
fästningsverken. Sedan hemförlovades de ånyo förutom 100
ogifta knektar, som skulle stanna kvar i Narva. Efter hemkomsten förstärktes fenikan med ett hundratal. Genom stilleståndet kom den att stanna hemma ända till 1589.
Då detta närmade sig slutet, beordrades Måns Gudmundsson
att över Torneå bege sig till Viborg. Fenikan hemkom 1590,
men var uppbrottsfärdig redan i augusti samma år. Då
utgjol'de den 620 man, varav omkring 150 voro nyantagna.
Dessutom märkes Lars Anderssons fenika, som bestod av 200
bönder från Angermanland .och Medelpad. De båda fenikorna
sändes sjövägen till Torneå och deltogo i den offensiv, som på
senhösten 1590 av krigsöverste Per Bagge igångsattes mot
Nordryssland. Den varade med några avbrott till sommaren
1593.
Måns Gudmundssons fenika, som i ovannämnda tåg ersatts
aven ny fenika ångermanlandsknektar under NiLs Linderssons
befäl, sändes i augusti 1591 till Narva. Den uppgick då till
690 soldater, varav 100 voro nyutskrivna. Den deltog antagligen med Klas Flemming i tåget mot Pskof på hösten 1591.
Endast omkring 400 man kommo friska tillbaka till Narva.
Omkring 200 sjuka fraktades samtidigt till Sverige på fyra
Härnösandsskepp. Från senhösten 1592 till juli 1593 dogo ett
___---------------iiiiiiiiiiiiilfll'.Y
I
100
lika stort antal i Narva, och nya sjuka och förlamade knektar
hemsändes. Måns Gudmundssons fenika avlöstes på sommaren
1593 av två andra, av vilka den ena troligen var Nils Linderssons.
I slutet av 1593 var Måns Gudmundsson åter i Narva, där
han provianterade för 400 personer. Vid hemkosten till
Sverige i juli 1594 hade fenikan nedgått till hälften. Befälet
låg sedan i borgläger hos prästerna och borgerskapet i Härnösand, och de gemene soldaterna samt knekteärrkorna fingo
betydande skattelindringar.
Då utgången av förhandlingarna med Ryssland var mycket
oviss, beordrades bl. a. Måns Gudmundssons knektar på senhösten 1594 till Finland. Då fred slöts följande år, ägde en
avmönstring rum, varvid 30 gamla och förlamade knektar, de
flesta med jord, befriades.
Några år av lugn följde på freden med Ryssland. Men då
hertig Karl på sensommaren 1597 beslöt att ingripa mot finnarna, utkommenderades Måns Gudmundssons fenika. Den
låg en tid i Finland, men då ett finskt anfall befarades mot
Aland, förlades fenikan dit i juli 1598 för att slutligen sändas
till Stockholm att bevaka slottet. Nya ångermanlandsknektar
hade uppbådats. De anlände i tid för att kunna användas i det
för hertigen och vårt land betydelsefulla slaget vid Stångån.
Angermanlands stridskrafter hade under de sista 40 årens
krig tagits i anspråk i en utsträckning, som ej motsvarade dess
ringa tillgångar. Krigets verkningar på folkmängd, bebyggel<;e
och näringsliv blevo därför mycket förödande, och landskapets
utveckling stagnerade.
l
~
!
!,I
:1
I
~
II
!i
J'
l
K ä 110 r:
Uppsatsen grundar sig uteslutande på otryckt material. I
första hand må nämnas Militieräkningar och Arkliräkningar
(i Krigsarkivet), Kungliga brev, Krigshistoriska handlingar,
Flottans handlingar, Allmogens besvär och Ingående diarium
(i Riksarkivet) samt Fogderäkenskaper, Provianträkenskaper,
Skeppsgårdshandlingar, Räntekammarböcker samt Militaria
(i Kammararkivet).
