Artikelserien Stormaktstid – Färder till Sveriges historia – del 3
Stora nordiska kriget – del 1
– i hembygdsknektarnas spår
För drygt 300 år sedan inleddes stora nordiska kriget. I början var
Sverige framgångsrikt, men efter slaget vid Poltava gick det sämre och
konflikterna ledde till stormaktstidens slut. För knektarna i Hälsinge
regemente blev kriget en omtumlande upplevelse.
av överstelöjtnant Bo Sunnefeldt
H
är någonstans måste det ha legat. Bara
några mosstäckta stenar vittnar i dag om
att det på denna plats under minst två sekler låg ett soldattorp fyllt av liv, glädje och sorg
– tidvis mycken sorg. Storskogen har sedan länge
återerövrat gårdstunet där barfotabarn en gång
stojade.
Giv Fyr! Skjutövning m/1699.
ill. alf lannerbäck
Torpet hade grundats av rotebönder från min
hemby och tillhörde Järvsö kompani vid Hälsinge
regemente. Det låg dock inte ensamt. En hel by,
Björnbäcken strax väster om Ljusdal, skapades
på 1600-talet av boställen för knektar. Under
årens lopp var den hemvist för över 200 soldatfamiljer.
Rotebönderna bodde i relativt
bördiga
trakter. Här
är tegarna
Ljusdal
Björndäremot
bäcken
små, jorden
Järvsö
mager och
stenarna
många. InMohed
Söderhamn
delningsverkets regler
om att rotebönderna
Gävle
skulle förse
varje knekt
0 km
50
100 km
med
två
tunnland
mark samt timmer för en stuga om 14 stockvarvs
höjd uppfattades säkert som nog betungande.
Sämre marker fick därför duga.
I motsats till vad som gällde vid de flesta andra
indelta regementen fick hälsinge­knektarna (eller
änkorna) efter 20 års tjänst bo kvar på torpen livet
ut. Särskilt i början av 1700-talet blev emellertid
tjänstgöringstiderna korta. Vad fick Per, Lars, Olof
och deras kamrater från den lilla byn djupt inne i
Hälsingeskogarna uppleva?
Blixtkrig mot dansken
Karl XI avled 1697 och hans blott femtonårige son
besteg tronen. I detta läge såg Danmark-Norge,
Ryssland och Sachsen en chans att återta tidigare förlorade områden. Länderna ingick en pakt.
I februari 1700 angrep sachsarna svenska Livland
utan krigsförklaring och hotade Riga, då en av
Sveriges största städer. Strax därefter anfölls rikets bundsförvant Holstein-Gottorp av Danmark.
För den unge kungen, uppfostrad till envåldshärskare över en stormakt, fanns inga andra alternativ
än att med alla medel försvara fadersarvet. Landet blev efter 20 års fred indraget i ett försvarskrig
på flera fronter.
Knappast någon av de 150 soldaterna i Järvsö
kompani hade deltagit i strid, men de hade övats
väl bland annat vid regementsmöten på Mohed
utanför Söderhamn. Det 200 meter breda och
manshöga målplanket där brukade alltid ”duka
under” för hälsingarnas massiva eld. Överhuvudtaget var det en välsmord svensk krigsmaskin
som rullade igång på det nya seklets första vår.
Regementet skickades till Jämtland för skansre2
Narva
1700
Estland
Livland
Kurland
Gemäuerthof
1705
Riga
Mitau
Salaten
1703
Jakobstadt
1704
parationer och som gränsskydd. Hit skulle det
återkomma 17 långa krigsår senare, men då med
en annan generation knektar. Under sensommaren genomförde andra svenska trupper en landstigning vid Humlebæk strax norr om Köpenhamn, vilken snabbt tvingade danskarna till fred.
Mot öster!
Bara några veckor senare invaderade ryssarna
svenska Ingermanland och hotade Narva. Delar
av Hälsinge regemente, inklusive Järvsö kompani,
beordrades att snarast inställa sig i Stockholm för
transport över Östersjön. Internationell tjänst är
sannerligen inget nytt för svenska knektar! Vilken
upplevelse det måste ha varit för Björnbäckspojkarna att först få se Upplands slätter, kanske huvudstaden (som då hade cirka 60 000 invånare)
och därefter havet! Den oro som de säkert också
kände skulle visa sig vara befogad: få, om ens
någon av dem, skulle återse sin hembygd.
Samtida karta över slaget vid
Düna den 9 juli 1701. Svenskarna försökte överraska de
sachsiska styrkorna genom
en landstigning av infanteriet,
därefter skulle man snabbt slå
en bro över floden och föra över
kavalleriet och reservstyrkorna.
Broslagningen blev ett misslyckande och man kunde långsamt
förstärka de svenska stridskrafterna genom att ro över floden.
Efter en hård strid retirerade
dock sachsarna.
bild: Krigsarkivet
Karl XII:s plats
Hälsingarna under
uppmarschen vid Düna,
1701
Tre århundraden före Estonia-katastrofen – och
på nästan samma plats – fick en del av transportflottan erfara havets vrede. Urlastningsplatserna
blev utspridda, men i mitten av november avmarscherade huvuddelen av den svenska hären i hällande höstregn och på leriga vägar österut. Målet
var att undsätta Narva som nu var belägrat av en
stor rysk här. Synbara bevis på ryska illdåd mot
civilbefolkningen ökade kamplusten. I kvällsmörkret den 19 november rullade dånen från kanonskott – de anländande karolinernas lösen – in över
männen vid Narva. Än klappade alla hjärtan. Inom
ett dygn skulle många stelna.
Narva: framgångarna fortsätter
På förmiddagen nästa dag kom hären, frusen och
på fastande mage, ut ur den drypande regnvåta
skogen. Soldaterna grupperade sig exercismässigt i slagordning. Bakom en befästningsvall
fanns de drygt 35 000 ryssarna. Svenskarna var
bara 10 500. Några av dem kom från Björnbäcken.
Klockan 14 anföll svenskarna med livgrenadjärerna främst, samtidigt som en kraftig snöby
blåste upp och piskade ryssarna i ansiktet. Hälsingarna fick sitt elddop på högerflygeln. Planket
vid Mohed var nu människor.
Striden blev häftig, ingen pardon gavs och ryssarna retirerade. De första att bryta sig igenom till
de belägrade landsmännen var några hälsingar.
Vid sjutiden på kvällen var det svårt att skilja vän
från fiende i mörkret. Åtskilliga soldater var dessutom i bokstavlig mening segerrusiga efter att ha
plundrat det ryska lägret och kommit över stora
mängder brännvin. Kungen hade ridit ner i ett kärr
och förlorat värjan, men fått en ny. Han beordrade
eld upphör och den ryska hären kapitulerade. Nio
år senare, långt borta, skulle förhållandet vara det
motsatta. Alla fick dock inte smaka segerns sötma: av 700 stupade svenskar vid Narva var 26
hälsingar.
Nu är spåren i terrängen vid Narva få, men monumenten desto fler. Min resa dit är lugn och vilsam. Ändå kan jag ana känslorna hos de forna
krigarna vid åsynen av det lilla, ännu i dag intakta
slottet i fästningen. Då var det ett trotsigt bålverk
mot öst. Området är fortfarande gränsland, men
domineras helt av ryssar – ett aktuellt estnisktryskt problem. Tänk om man kunde hitta konungens förlorade värja!
I nästa utskick fortsätter vi följa hälsingeknektarnas öden.
3
