Karolinersoldat
Den tappre rotesoldaten och korpralen Pehr Ericsson-Nyström-Lejon .
Efter flera åts letande efter anor och deras levnadsdata vaknade intresset för deras liv och
leverne i ”helg och söcken”, som det brukar heta.
”Vad gjorde de? Hur gestaltade sig livet i deras boendemiljö? Vad hände med barnen?
Frågetecknen hopades sig och min nyfikenhet bara ökade. Men var börjar man? Var finns det
uppgifter om dessa personer, som levde för så länge sedan? Mången gång har jag för
cirkeldeltagare i släktforskning berättat: ”Har ni tur och har tjuvar och banditer i släkten, ja då
finns det ofta en hel del matnyttigt i domstolsprotokoll, socken- och kyrkoprotokoll ”.
Givetvis också om man har adel, präster, soldater eller ”borgare” i skäktregistret! Avgörande
blev för mig då att försöka börja med det som då syntes lättast –
kolla upp soldaterna i släkten Lejon- Lejonklou – Lejonclou. Ett val,
som senare visade sig vara lyckosamt men fyllt med arbetsuppgifter.
Krig och krigare är väl dokumenterade - och rikligt.
Bestämde mig för att kolla upp rubrikens korpral och då i första
hand ”äventyren” i Finland 1808 – 1809. Utdrag ur flertalet
krigsskildringar och det mesta är ur Kungliga Västerbottens
Regementes historia av överste C G A Bergenstråhle.
Anledningen till kriget får historikerna redogöra för men om man
läser mellan raderna verkar det som om ryssarnas anfall på Finland
dikterades av Napoleon. De svenska konungarna hade länge nog skapat oreda i
härskarstrukturen i Europa och skulle ”näpsas till”.
Vid Kalix Kompani aproberades till soldattorpet Leijon enligt nedan
– Petter Nyström omkr. år 1785. Längd 12 alnar och 1 fot samt är gift.
Men vi kastar oss direkt in i krigshändelserna!
Kungliga Västerbottens regemente bestod vid denna tid av en nordlig enhet (Livbataljonen)
och sydlig bataljon ( majorens II:a). Den sydliga bataljonen avgick redan den 10 mars 1808
från Umeå för att tåga mot Sundsvall och där förenas med generaladjutanten J Bergenstråles
fördelnig. Livbataljonen (se staben - bilaga nr 2) skulle genom högkvartersorder avgå för att
delta i krigshändelserna i Finland. Den 28 februari hade överstelöjtnanten von Knorring – vid
den s.k. Böleexpeditionen - gett order om avmarsch mot Torneå där samling skulle ske den
- Den oförvägne korpralen från Kalix 14 mars. Han reste själv upp till Torneå för att inspektera bataljonen och upprätta
marschorder. Totalt i Livbataljonen 553 man anförda av 8 trumslagare.
Bergenstråle överlät befälet över bataljonen till majoren W Lagerborg den 15 mars. Det brann
i knutarna varför majoren beordrade ”marche force” (vilket innebär 8-9 mil/dag) mot
Uleåborg, dit trupperna anlände mellan den 18 och 21 mars. Vinterföre rådde dock ännu
varför de medförde 100 par
skidor per kompani. I täten
tågade vår korpral med sina
mannar.
( Marschväg se bilaga nr 2.)
Vilan blev dock inte
långvarig. Redan den 23:e
forslades styrkan medelst 229
hästar de 3 milen till Limingå
(Karta bilaga 1) och den 28:e
vidare till Siikajoki och
förläggningen i Gertula by. Redan dagen därpå fortsatte färden till Pyhäjoki och den 31.a till
Pitkais – 3 km sydost om Kalajoki. (Se kartan i bil. nr:2)
Krigsläget i stort: Ryssarna förlagda kring Lappo och
Kuopio medan den finska huvudhären stod omkring NyKarleby. Gustav IV Adolf hade gett fältmarskalken greve
W.M. Klingspor, för övrigt f.d. chef för Västerbottens
regemente, order att skyndsamt avresa till Finland och där
överta befälet över där befintliga delar av den svenska
hären. En bataljon ur Savolaxkåren, som hade mött
ryssarna söder om Kuopio, anträdde därför en reträtt mot
Uleåborg. Major Klingspor såg också nyttan med att samla
armen till dessa trakter. (Se även bilaga nr 1)
Livbataljonen, med vår tappre korpral, stannade dock i
Pitkais till den 4 april och förstärktes med major
Fahlanders detachement och avgick mot Pyhäjoki och
ankom den 8. till Brahestad.
Under tiden hade en ombildning av armen föregått och den
7. hade en 5:e brigad upprättats under befäl av överste
Sandels. I denna brigad skulle även Livbataljonen ingå.
Övriga ingående styrkor var:
Överstelöjtnantens bataljon ur Österbottens regemente med översten CG Silfverhjelm
Livbataljonen undr major CU Schildt
Vasa regemente under överstelöjtnanten GW Conradi
Kajana bataljonen under överstelöjtnanten G Fahlander
1:a btaljonen ur Savolax jägarregemente under major BA Grothenfeldt
Österbottens nya rotering under major P Bosin
Savolax skvadron ur nedre Karelska dragonkåren under kapten JC Fuchs
2 divisioner ur finska artilleriregementet under kapten CJ Uggla
Av armens flotta deltog under kapten IM Brummer Muncks och Major AJ Sjömans
volontärkompanier samt löjtnant L v. Reichenbacks av sjöartilleriregementet och
sjömilitiebataljonen med under-löjtnanten A Lind.
Sidan 2 av 7
Sammanställd v Sören Lejonclou
- Den oförvägne korpralen från Kalix Hela brigadens styrka har uppgivits till: 5 ¼ bataljoner, 1 skvadron, 1 ¼ bataljon av armens
flotta med 4 kanoner vilket ger totalt 2 850 man infanteri, 100 man kavalleri, 50 man artilleri,
475 man av armens flotta.
Återgår vi till vår korpral och hans Kalix kompani finner vi att de åter anlände till Limingoå
den 15:e och förlades där på bägge sidor om älven. En fältpost skyddade förläggningen vid
Paavola. Soldater, som ansågs mindre fältdugliga sändes till Uleåborg för att där fullgöra
garnisionstjänst.
Fienden – ryssarna – agerade dock i omgivningarna och ett 100-tal hade tagit sig över isen till
Karlö, och där bl.a. tillfångatagit prästen. 1:a majorens kompani sändes till Ärvasta gårdar på
Oulonsalohalvön där de inkvarterades hos bonden Seki. Sannolikt sändes Livkompaniet till
Karlö på skidor (de hade ju dessa med sig!) den 25:e under löjtnant Burman. På 9 timmar
förflyttade man sig den 4 mil långa vägen och skickade 50 man med löjtnant Edenqvist till
Siikajoki, där fienden befanns stående. Majoren Schildt lät för övrigt de andra kompanierna
också förläggas till Oulonsalo.
Huvudarmen hade under tiden vunnit en fältseger vid
Siikajoki och den 4:e brigaden hade dirigerats mot
Frantsila och ändå längre bort till Lumijoki och
Temmes. (Se bilaga nr 3)
En sammandrabbning inträffade dock den 27 april vid
Revolax där fienden tillbakaslogs och hären blev kvar
med Sandels till den 28-29 april. (Se bilaga nr 2)
Sandels skriver i ett personligt brev: ”Vi sliter ont
över all beskrivning mot en överlägsen fiende och
lider brist på det nödvändigaste”. Det var kallt (–
30C) och snörikt fortfarande med omkring 3 alnars
snödjup ( drygt 1 ½ m).
Livbataljonen förflyttades från Karlö den 30:e till
Marttila by medhavande proviant för 3 dagar och
anslöts åter till 5:e brigaden. Nästa dag redan – 1 maj
– fortsatte marschen de 3.5 milen till Frantsila.
Sandels hade fått rapporter om stora transporter på
vägarna mot Kuopio (vid Piipola) och då de ryska motståndskrafterna på den vägen verkade
vara av mindre omfattning beslöt han sig för att - med stöd av 4:e brigaden – göra en offensiv
söderut och därvid kringgå de 500 ryssarna, som låg förlagda i Pulkkila.
Överste Fahlander och Kajanibataljonen (delar av) skickadesden 1 maj att göra en
omfattning via sydväst och på så vis avstänga ryssarnas reträttväg söderut. En omväg på
drygt 5 mil! De måste vara på plats kl. 2 den 2 maj då brigaden i övrigt skulle gå till
frontanfall. Kl. 0400 var brigaden uppställd på isen i skydd av major Schildts kvarter och
under major Grothenfeldts befäl (Från Savolax jägare). Kl 10 på eftermiddagen nådde
brigaden från till byn Sippola – en och en halv mil från Pulkkila.
(Se karta bilaga nr 4).
Kapten Silverbrand (stabskapten vid Livkompaniet) utsändes med 80 västerbottningar och 20
jägare för att anfalla ryssens västa flank via – Jylhänniska medan Fahlander i djupsnö
kämpade sig fram på småvägar mellan Vihanti och Haapavesi mot Pulkkila Kyrka och mötte
där redan kl 1 på förmiddagen fiendens förposter. Huvudstyrkans anfall kom senare på
eftermiddagen. Kraften i anfallet blev dock stor och efter 4 timmars strid gav sig fienden.
Förutom överstelöjtnanten Obuchoff och 250 man erövrades en metallkanon och en oskadad
fana – i vilken Obuchoff hade insvept sig i. Svenskarnas förluster: 70 man och 2 sårade
officerare – bl.a. Lagerborg och Schildt. Många utmärkte sig i striden och bland dessa
(se bilaga 5) vår korpral från Kalix, som visade ett utomordentligt mod vid stormningen.
Sidan 3 av 7
Sammanställd v Sören Lejonclou
- Den oförvägne korpralen från Kalix -
Transportkolonnerna (med bl.a. livsmedel) hägrade dock fortfarande för Sandels och
Den 3 maj sändes tre olika detachement för att följa upp det ursprungliga uppdraget.
Löjtnant Burman och 100 man ur Livkompaniet avdelas för ett uppdrag mot Haapavesi.
Major Grothenfeldt och 1:a majorens kompani till Piipo och till Kärsämäki sändes
överstelöjtnant Fahlander och 150 man ur Österbottens regemente. Redan den 5:e , 6:e och 8:e
maj återkommer dessa med ”betydande förnödenheter”. Skidfärderna hade förbryllat
ryssarna , som lär ha yttrat:”Det var f-n till folk ni ha – när de skjuts ned, stiga de upp igen!”.
Det visade sig nämligen att skaren under morgontimmarna höll för skidsoldaterna, men på
eftermiddagen brast skaren och de föll djup i den lösa snön men kravlade sig upp igen.
Våren var dock äntligen i antågande och terränggående fordon måste förses med hjul.
Krigsfångarna avsändes till Uleåborg varför ett längre uppehåll blev nödvändigt.
Under tiden avsändes rekognoseringspatruller mot Idensalmi och en grupp under kapten
Malm för att i Idensalmi understödja det lokala bondeupproret. Han nådde Idensalmi den 9
maj och tillsammans med major Bosin erövrade de förråden och 100 krigsfångar.
I Kuopio (Se även bilaga nr 6)fanns troligen minst 200 ryssar och ytterligare 400 på
sjukhusen och vid magasinen.
Kapten Malm hade tydligen tillit till de uppgifter som meddelades om ryssarnas styrkor och
beslöt sig för att från 3 håll anfalla staden over
isen. Längst till
höger bl.a. 38 västerbottningar och 10 jägare och
över Kelloniemi
ytterligare 40-talet västerbottningar och 10
savolaxare mot
den nordöstra stadsdelen under fänrik
Tavaststjerna.
Striderna inne i staden var häftiga men kl 0600
förmiddagen den
12 maj var motståndet brutet och striden över.
Bönderna i
upproret försökte plundra i staden, men Malm
hindrade dem.
280 fångar och endast få förluster och staden var
åter i svenskarnas
händer. Sandels uppmärksammade det lyckade
förloppet och
skickade 300 man under ”marche force” till
förstärkning.
Huvudkrafterna avgick den 13 maj söderut från Pulkkila och sist i marschkolonnen tågade
resten av Livkompaniet – som alltså bildade arriärgarde! Marschtakten var fortfarande hög
och den 14 passerades Aho,dagen därpå Nissilä och den 16 Vierimä. Här tog kapten
Gyllengahm befälet över Livbataljonens 249 man närvarande under gevär. Den 17 nåddes
Idensalmi, den 19 Savojärvi och den 20. paus i Pöljä för att den 21. på morgonen inträda i
Kuopio för att ställas under den tillfrisknande majoren Schildts ledning. Man hade på 8 dagar
gått 25 mil. Malm hade fortsatt söderut och den 23 maj kl 9 på morgonen samlades 200 man
ur Livbataljonen – däribland 35 man ur Kalix kompani – med 5 dagars proviant och 36 skott
färdiga att utrycka med major Grothenfeldt i täten. Den svenska hären blev alltså väldigt
utspridd med delar av manskapet från trakten av Toivola till långt söderut liggande St Michel,
där kapten Malm redan var med sitt manskap. Detta noterade givetvis fienden, som började
göra täta motangrepp på den splittrade fienden – svenskarna. Det tog ett tag innan de
segerrusiga svenskarna noterade motoffensiven på allvar och Sandel rapporterade till sina
överordnade om soldaternas mod som under 50 mils frammarsch slagit omr.200 och
tillfångatagit 850 man, erövrat ´trofeer och en myckenhet andra affekter.
Ryssarna var hela tiden i närheten och Sandels försökte samla sina resurser. Till Toivola
fördes 3 månaders livsmedelsmängd och skyddades i förråden. Vid Kivisalmi märktes stora
ryska ansamlingar och (bl.a. ett 30 ur Kalix kompani) major Roos fick uppdraget att avvärja
fiendens anfall. Att Kalix kompani deltog i dessa strider framgår av att nr 48 Dunderberg
sårades i slaget vid Jarros. En överlägsen fiende – till manskap och utrustning – gjorde
ställningen kritisk för Sandels och hans krigare.
Sidan 4 av 7
Sammanställd v Sören Lejonclou
- Den oförvägne korpralen från Kalix Den 20. besatte också ryssarna åter Kuopio och 5. brigadens krafter hade sammanförts till
Toivola. Befästningsarbeten tog den mesta tiden för armen medan man väntade på fiendens
nästa drag. Fienden, som samlats till Kuopio beräknades uppgå till 6000 man medan den
svenska hären beräknades till 2000 man. Efter diverse skärmlystningar bestämde sig Sandels
för att anfalla Kupio den 30. juni Kampen pågick till den 5 juli då trupperna återsamlades i
Toivola.
Hela sommaren och hösten upptogs ett flertal affärer omkring Kuopio och omgivande
orter. Generalmönstring företogs i svensklägret den 23 juli med ryssarna i staden. Dessa hade
fått förstärkning med kanonslupar, vilka kunde göra räder längs vattenlederna. Antalet sjuka
och sårade ökade dock hela tiden och läget på befälssidan började bli besvärlig. Soldaterna
blev därför djärva i sina upptåg med olika former av bestraffning som följd. Nämns i
handlingarna hur sergeant Ruthström ”trots flera förmaningar fortfarer med sitt oanständiga
uppförande under morgondagen skulle bli tvungen att efter korum bära 5 musköter i en och
en halv timme.
Den 15 september insåg Sandels läget ohållbart – med tanke på härens tillstånd genom brist
på materiel och det många gånger allvarliga sjukdomsläget att förbereda för en reträtt. Den 30
september uppbröt Livbataljonen ” i köld och yrväder” från Kasurila och anläde den 7. till
Idelsalmi, tätt följda av ryssarna. Klingspor hade dock den 29 september ingått
stilleståndsavtal med Boxhövden, vilket Sandels fick vetskap om först den 3 oktober.
Den 30 oktober upphörde stilleståndet och livliga förberedelser i lägret företogs för att
förbeteda sig för den oundvikliga striden. Sandels var hänvisad till att vid Virta bro kämpa
med en ganska decimerad 5. brigad. (Se även bild 7) övriga enheter skyddade reträttvägar,
tross och transporter av sjuka och svaga.
Tidsförskjutningen svensk resp. rysk tid spelar in i krigshändelserna.
Svenskarna hann helt enkelt inte förstöra bror över Virta ström, då Sandels adjutant Brusin
mötte ryssarnas adjutant Tolstoy och av denne försportes om stilleståndet snart är till ända.
Den ryska klockan var nälingen ett medan den svenska bara var 12. Detta har Runeberg så
träffande skildrat:
Det kom ett inbud, ett ilbud kom
Den är bruten vår konvention
Brusin har vänt med vår förpost om
Man hinner ej riva bron
Vårt ur är tolv, och vi följde det
Men den ryska klockan är ett
Kanske var detta ett av det finska företagets största missar, att inte i tid hinna riva den för
utvecklingen så betydelefulla bron vid Virta. Sandels (se bild karta 7) stod i Linna.
Ryska ingenjörer kunde lätt laga bron och snart stormade den ryska hären mot de överraskade
savolaxarna. Det smala näset verkade dock till en början vara möjligt att försvara och Sandel
Gick till motanfall – i första hand med de närmast stående styrkorna från Savolx och Vasa
regemente. I främsta ledet kämpad Runebergs ”Sven Dufa” , uppmanad av Sandel att med
bajonetten på undankasta fienden. Även Västerbottens regemente formade sig till strid på det
smala näset. ”Med flygande fanor och klingande spel” tvingades ryssarna tillbaks över bron.
Slagfältet upplystes av flera brinnande gårdar och av den livliga kanon- och gevärselden.
Kämparna längst fram avlöstes av friska kamrater från lägret bakom Linna. Många gjorde
hjälteinsatser och anmäldes till belöningar (Se bild xyz).
Enligt ett fältrapport förbrukade exempelvis Livbataljonen denna dag 7500 patroner och 700
muskötflintor. Mot fiendens 5 800 man hade de 1800 svenskarna vunnit ännu en ärofull seger
och gevärseldarna tystnade inte förrän kl 07 på kvällen. De svenska förlusterna i döda och
sårade beräknades till 300 medan ryssarna förlorade uppemot 1 000. Sandels erbjöd fienden
36 timmars stillestånd för att hinna begrava de döda.
Sidan 5 av 7
Sammanställd v Sören Lejonclou
- Den oförvägne korpralen från Kalix Trots framgången insåg Sandels det inte möjligt att återuppta striden utan tågade den 29
september i all tysthet norrut till . Salahmi och Vierämä. Bivack upprättades i riskojor och
jord- hyddor under häftigt snöfall och förstärkningsarbeten utfördes, särskilt då av Livbataljonen. I byn fanns endast 2 hemman med 3 rum och ingen mat att köpa.
Ryssarna slickade såren länge och inte förrän den 7 nov. passerade de åter över Virta bro.
Den 9 nov. lät Sandels major Duncker göra en rekognosering mot Idensalmi och bl.a.
Livbataljonen till marscherade till Vierämä för att understödja företaget. Bataljonen fortsatte
över sundet ( se kartan) men återvände tidigt på morgonen nästa dag då inga signaler erhällits
från major Duncker. Bataljonen återvände till Salahmi den 12 kl 11.30 på förmiddagen och
avgick påföljande dag som kanonbetäckning till Ahokylä och vidare till Pippo dit de anlände
den14 nov. Sandel hade därefter för avsikt att samla brigaden omkring Pulkkila i ny ställning.
För den Svenska armen på den andra fronten var läget inte heller så hoppfullt. Adlercreutz
hade lidit ett svidande nederlag vid Oravais och retirerat till Ny-Karleby. Efter omplåstring
och vila förflyttades
trupperna till Kronby
och under otroliga
strapatser – utan
fotbeklädnad och i
trasiga kläder släpade
sig de hungriga och
uttröttade soldaterna
till en plats norr om
Gamla Karleby älv,
där bron för
säkerhetsskull
antändes. Stillestånd
proklamerades den 29
september. Von Essen
hade nedlagt befälet
över regementet och
nu övertogs detta av
KN af Klercher.
Sandelska fronten – den östra- sade dock upp stilleständsavtalet, vilket Klercker fick reda på
den 22 oktober, som den 31 avbröt detta även vid den västra fronten. Ett förnyat
stilleständsavtal ingicks den 15 oktober att gälla i 48 timmar. Hären skulle nu samlas i
Siikajoki och Sandels trupper i Frantsila. 6000 sjuka och skadade hade stora svårigheter att
över de osäkra isarna ta sig över till Umeå. Stilleståndet utmynnade i ett ”frivilligt” upprättat
fördrag mellan de krigande parterna om ett ostört återtåg, varefter den svenska hären skulle
retirera till norr om Kemi älv.
Enligt fördraget ovan skulle hela armen utrymma Uleåborg senast den 29 november och
ryssarna intägade i staden den 4 december. Landet var nu helt i fiendens händer.
Reträten för Västerbottens regemente tillsammans med övriga truppförband tågade norrut och
passerade Uleälv mellan den 23. och 29 . Färden gick vidare under stora besvär över Kello,
Iio, Olhava, Kuivaniemi, Simoniemi, Karjalahti by och vidare till Simo. Här provianterades
för 6 dagar. Den 12 dec. samlades Livbataljonen och sammanfördes med södra bataljonen.
Under färden verkar det ha funnits möjligheter att ersätta en del av de obrukbara kärrorna och
vagnarna genom uppköp och ”hjuldonen lämnas till utredningsförrådet i Torneå”.
Den 14 anläde Livbataljonen till Nikkala och dagen efter II. Bataljonen marscherande.
Sidan 6 av 7
Sammanställd v Sören Lejonclou
- Den oförvägne korpralen från Kalix Kemi älv utgjorde nu gränsflod och skulle enligt fördraget ha passerats i sin helhet av den
svenska hären den 13 december. Gränsvakter utsattes från Från havet längs Kaakamojoki till
Ruottola by. Detta var ju också mitt i vintern och 200 sjuka, som inte kunde beredas transport
med fordon, orkade inte vandra i yrväder och stark köld utan omkommo. Dessutom hade 150
svårt skadade lämnats i Siikajoki och i Uleåborg ett 30-tal officerare. I hela hären räknade
man med 8 000 sjuka och då kosten var minimal och dessutom bedrövlig, hopades de döda i
lador längs marschrutten – särskilt i och kring Torneå. Livbataljonens effekiva styrka har
beräknats till omkring 150 man. Den 18. provianterade man för nya 12 dagar i fält.
Hären befann sig i ett bedrövligt tillstånd. Kölden uppgick till 35 – 40 minusgrader och
soldaternas mundering var urusel. Förläggning
inomhus var inte möjlig i dessa glesbebodda
trakter och soldaterna som i rior och lador. Ofta
dolde man sina sjukdomar, då man inte ville bli
intagen på sjukhus – ”de ohyggliga
pesthärdarna”. Fältsjukan härjade bland soldater
och civilbefolkning. Spillrorna av denna arme
skulle dock återsamlas i Kalix och Luleå medan
Livbataljonen återgår till sina rotar. Således
återfinns korpralen Lejon nu hemma i Näsbyn.
Kanske var soldattorpet färgat rött med vita
knutar. Familjen tog emot honom och bestod år
1809 av följande personer:
( I brist på eget bildmaterial
en lånad bild från nätet)
Kan det ha sett så här
idylliskt ut i soldattorpet
Leijon i Näsbyn i Kalix
socken eller kommun.
(Bilden lånad” av mig från Luelåbygden)
Familjen bestod vid hemkomsten av
hustru Elisabeth ”Lisa” Henriksdotter och
Barnen: Eric Mathias (26 år och eget hushåll)
Catharina (22 år), Anna Elisabeth (17 år),
Brita Christina (16 år), Lisa Greta (13 år),
Anna Helena (10 år) och Sara Maria (6 år)
Kriget var visserligen inte slut ännu! Ryssarna tågade över Kvarken och ett för kustbygden
från Umeå upp till Luleå förödande härjningståg inleddes.
Detta får dock anstå till en annan ”berättelse”.
Sidan 7 av 7
Sammanställd v Sören Lejonclou
