Artikelserien Stormaktstid – Färder till Sveriges historia – del 4
Stora nordiska kriget – del 2
– i hembygdsknektarnas spår
För drygt 300 år sedan inleddes stora nordiska kriget. I början var
Sverige framgångsrikt, men efter slaget vid Poltava gick det sämre och
konflikterna ledde till stormaktstidens slut. För knektarna i Hälsinge
regemente blev kriget en omtumlande upplevelse.
av överstelöjtnant Bo Sunnefeldt
Polsk reträtt – ryska framstötar
Under sommaren 1701 var det en av ”fältsjuka”
decimerad här som bröt upp mot söder från vinterkvarteren i Estland. Målet var att besegra sach-
sarna och snart också polackerna. Sachsens furste August var kung även över Polen. Trots
upprepat ogynnsamma styrkeförhållanden lyckades svenskarna med konststycket att under strid
Under slaget vid Salaten 1703 stod slutstriden
vid en vagnborg. En karolin berättade att man kunde
lägga musköten på vagnarna och bara avfyra den rakt
in i den tätt packade massan av fiender.
ill. alf lannerbäck
ta sig över floden Düna (nuvarande Daugava) vid
Riga, på gränsen till Kurland. (Kurland motsvarar
nuvarande södra Lettland.) Hälsingarna tog sig
snabbt över floden och bidrog till att avvärja de
första motanfallen. Av männen vid Järvsö kompani stupade flera, bland andra dess chef sedan
19 år, kapten Anders von Schwartzenhoff.
Karl XII tågade med huvudarmén mot Polen.
Via en serie blodiga slag lyckades han efter fem
år besegra den sachsisk-polske kungen. Fred
slöts 1706 i det lilla sachsiska slottet Altranstädt
nära Leipzig, i vars bördiga närhet hären återhämtade sig under ett år. Under tiden var ryssarna
under den driftige tsar Peter inte overksamma.
Redan 1701 gjordes framstötar mot Baltikum. Livland och Ingermanland fick möta den första anstormningen, därefter Estland. De svenska försvararna bet ifrån sig, men var i längden hopplöst
underlägsna. Även den svenska flottan på sjön
Peipus bjöd förbittrat motstånd. När allt hopp var
ute sprängde två eskaderchefer sig själva, sina
små flaggskepp samt åtskilliga bordande ryssar i
luften.
Ryssarna härjade de erövrade områdena, förutom Ingermanland. Där började de 1703 på tsarens order bygga Sankt Petersburg. Under en tid
bodde han i ett litet trähus där som fortfarande
finns kvar. Enligt lokala sägner timrades det av
svenska fångar. Visst kittlas fantasin?!
»På östfronten intet nytt«
Hälsingarna bad om att få följa med huvudarmén
söderut, ”där det förväntades hända något”. Som
enda rikssvenska reguljära infanteriregemente
lämnades det dock 1701 kvar vid staden Mitau
(nuvarande Jelgava) för att utgöra en del av försvaret av Kurland. Skärmytslingar med ryssarna
inleddes omgående och i mars 1703 överraskades en svensk trupp av en här på 5 000–6 000
fiendesoldater vid den lilla köpingen Salaten (nuvarande Salociai i norra Litauen). Svenskarna attackerade – efter snabbkorum – och vann en
överlägsen seger. Ett tjugotal hälsingar stupade
emellertid. Befälhavaren befordrades till generalmajor och förordnades dessutom att tills vidare
vara guvernör i Kurland. Han skulle senare vinna
ännu större – men negativ – ryktbarhet som kapitulerande befälhavare efter slaget vid Poltava.
Hans namn var Adam Ludwig Lewenhaupt.
När också Estland med Narva intogs av ryssarna 1704 ökade trycket mot Kurland. Svenskarna lyckades dock vinna ett fältslag vid Jakobstadt (nuvarande Jekabpils) över en stor
2
rysk-polsk här, som enligt ett svenskt ögonvittne
var rejält ”fägnad med wijn och andra starcka
drycker”. Det var ett bokstavligt fylleslag! Såväl
här som i ett stort slag 1705 vid godset Gemäuerthof (nuvarande Murmuiza) spelade hälsingarna
en avgörande roll. Båda platserna finns bland segernamnen på salig hädangångna Hälsinge regementes fana.
Falnade spår
De baltiska länderna är på god väg att återhämta
sig efter 1900-talets turbulens. Ett led i detta är att
återupptäcka sin verkliga historia. Till detta kan vi
svenskar bidra – genom att efterfråga den! Tre
seklers krig och politiska omvälvningar har ännu
inte helt utplånat spåren av vårt gemensamma
historiska arv.
I Lettland är Rigas gamla stadsdelar, med flera
svenskminnen från 1600-talet, pietetsfullt restaurerade. Övergångsplatsen 1701 låg ungefär där
sverigefärjorna lägger till i dag. Jelgava ståtar
med ett palats från 1770-talet, där ett litet museum åtminstone nämner den svenska tiden.
Dagens Murmuiza i Lettland. Byskolans lärarinna vid
välvårdad svensk massgrav från slaget vid Gemäuerthof. Foto: Bo Sunnefeldt
I Jekabpils är spåren svårare att finna. Med
stöd av gamla bataljmålningar och äldre svensk
litteratur försöker jag där föreställa mig hur 1704
års slagfält såg ut. I denna östliga, agrara miljö
tycks det bara bo ryskspråkiga. Ett hopp tänds
åter när jag upptäcker att en av invånarna bär en
tröja med tryck från Motala! Ingen verkar dock
veta att man bor på dramatisk mark, men nog kan
det ligga en svensk massgrav under motocrossbanan där borta vid floden?
Vid Murmuiza lotsar byskolans lärarinna mig till
en svensk massgrav. Ingen på skolan vet något
om bakgrunden, men monumentet på platsen underhålls av eleverna. Under detta kan det mycket
väl ligga någon av pojkarna från de små skogstorpen där långt uppe i norr. Färska blommor vid
fundamentet värmer ett gammalt soldathjärta.
Lugnet före stormen
Granarna i Björnbäcken kastar långa skuggor och
mitt torpletande lider mot sitt slut. Luften är hög
och klar. Hösten är tydligt på väg och det blir nog
frost i natt. På hösten 1707 förstod Lewenhaupt
säkert att ett fälttåg mot ryssarna stundade. För
de knektar som hade överlevt åren i Baltikum och
för det förstärkningsmanskap som hade börjat
anlända redan under den föregående sommaren
skulle det alltså snart ”börja hända något”. Inom
två år skulle de alla vara borta, nedskottade i anonyma gravar eller förda till fjärran fångenskap. Om
allt detta visste hälsingepojkarna förstås inget
alls, när de ånyo förberedde en vinter i Rigaområdet – för precis 300 år sedan.
3
