elisabeth mansén
Ett nytt brev från Fredrika Bremer
N aturligtvis fanns det ett brev till. Trots
att det är skrivet av en person som var
berömd i sin samtid, och trots att några
av de mest engagerade och insiktsfulla redaktörer
man kan tänka sig har samlat på breven i över
hundra år.
År 1915 kom den första volymen av fyra i en imponerande utgåva av Fredrika Bremers brev, sammanställd av Klara Johanson och Ellen Kleman.
År 1996 samlade Carina Burman de nya brev
som dykt upp i två vackra och välfyllda volymer
på totalt 1 046 sidor. De kan verkligen inte hållas
ansvariga för att det dyker upp fler brev, särskilt
inte det som jag nyss fann på ett oväntat ställe i
Kungl. bibliotekets samlingar – under den föga
informativa rubriken ”Brev mellan andra” i August Blanches papper, katalogiserade i början av
år 2015.
Brevet är ställt till Sven Peter Ågren (1787–1860)
präst och pedagog, född i Kalmar, student vid
Lunds universitet, lärare vid Krigsakademien på
Karlberg, utnämnd till professor 1823. Vid Karlberg införde han växelundervisning och utvecklade en uppskattad metod att undervisa i fysisk
geografi, demonstrerad i Fysisk jordbeskrivning
(1830). Ågren var en reformvillig medlem av 1825
års uppfostringskommitté och lade just år 1842
fram sin avhandling om kristendomsundervisningen. Några år senare (1845) utnämndes han till
kyrkoherde.
Ågren ville intressera Bremer för sin uppfostringslära, medan hon fascinerades av hans idéer
om vetenskapernas samband med människans
självmedvetande, liksom av hans tankar om rela-
62
tionerna mellan religion, elektricitet och magnetism. Det framgår när han nämns i brev till vännerna Per Böklin och Frances von Koch åren 1833
till 1841. Inga tidigare kända brev är ställda direkt
till honom.
Detta brev är daterat Årsta den 12 maj 1842. Bremer är rädd att professor Ågren, som hon räknar
bland sina vänner, sårats av vad hon skrivit om
sin kristna tro i den nyutkomna Morgon-väckter:
Några ord i anledning av ”Strauss och evangelierne”;
Tros-bekännelse. Det gäller särskilt hennes tanke
att personer av olika religiös övertygelse kan vara
lika så goda kristna – eller bättre. En idé värd att
minnas i dagens religiösa strider. Hon skriver:
Deremot finnes några individer af så naturligt ädelt
och stort sinnelag och så ren och stark vilja att de
liksom lysa sig sjelfva på den goda vägen, och äga
medvetandet om den gode (Gud), så starkt i sitt sjelfmedvetande att de föga behöfva stödet eller ljuset
af någon yttre positiv uppenbarelse. Sådana sköna
naturer ha funnits före Christendomen och finnas
äfvenså i denna dag, och det är det samma om de
heta Araber eller Perser, Rationalister eller Straussianer, de äro i sjelfva verket de bästa och ädlaste
Christne; Och många af de i dogmatisk mening ren-
lärige kyrkans söner, förtjena icke att gå i skuggan af
dessa ädla, som icke säga till Christus: ”Min Herre
och min Gud!” men ändå i ordets sannaste mening
älska hans vilja och utföra hans bud.
Många 1800-talsteologer hade säkert svårt att acceptera en så ekumenisk inställning. Bremer vill
i alla fall förklara sin uppfattning närmare och
hoppas på Ågrens förståelse – eller förlåtelse.
Dessutom vill hon stämma möte med honom
och diskutera det han tidigare sagt om människans självmedvetande. Hon slutar artigt och förbindligt med en önskan om att olika åsikter inte
bör skilja dem åt och att hon i alla fall är en sann
och tillgiven vän.
Så har vi fått ännu en glimt av Fredrika Bremers liv, av tidens vänskapsrelationer och ideologiska samtal. Även om vi i väntan på nästa brevfynd inte vet hur fortsättningen på vänskapen
utvecklades är det bara att tacka och ta emot – ett
nytt brev från Fredrika Bremer.
KB HS L249:1:3.
63
