Att leva som hindu
Vardagliga ritualer för en hindu är att återkommande utföra puja (andakt). Det kan ske i
ett tempel men utförs vanligtvis i hemmet vid ett litet altare med gudabilder och statyer
och man kan då tända rökelse och offra blommor och lite ris till guden/gudarna. Ibland
beger man sig till en helig guru eller en helig symbol för gud i form av en staty för att få
darshan. Det betyder i princip att skåda och framför allt bli sedd av det gudomliga.
Eftersom det finns så många gudar i hinduismen och alla har sina speciella högtidsdagar
som uppmärksammas så finns det många tillfällen att fira under året. De flesta av
gudarna är dock lokala och firas inte överallt – högtider som firas av alla i den hinduiska
världen är färre. Några värda att nämnas är Diwali, Holi och Janmastami. Diwali är det
indiska nyåret – en ljusfest då man tänder ljus, avfyrar fyrverkerier och ger varandra
gåvor. (Se hur diwali firas här). Holi är en färgsprakande fest (ursprungligen hållen till
Krishnas ära) och skolbarn kan bland annat spruta ner sina lärare och andra med röd
färg som symboliserar lycka, och man går i karnevalstågsliknande processioner med
smyckade kor och elefanter täckta i färgglada tyger och blommor. (Se hur Holi firas här).
Janmastami firas till minne av Krishnas ankomst till jorden och man placerar då en
Krishnastaty, som tvättas och pyntas, på en flotte i en flod eller sjö till allmän beskådan.
En hindu ur den högsta kasten, brahminkasten, är vegetarian. Det hänger ihop med
ahimsa – icke våldsidealet. Vegetarianism är vanligt även i andra kaster, men de lägsta
kasterna och kastlösa kan äta kött. Reningsritualer är viktiga och vanliga i många
sammanhang. Hinduer börjar gärna varje morgon med ett renande, rituellt bad. Astrologi
har stor betydelse för många hinduer. Man rådfrågar gärna stjärnorna inför viktiga beslut
i livet.
Livet består av olika stadier och med varje stadium följer olika plikter. Barn och
ungdomar befinner sig i studiestadiet. Då ska man studera vedaskrifterna och lära av
och respektera sina föräldrar och lärare, och leva kyskt (utan sex). Efter giftermål följer
familjestadiet då man tar hand om hem och barn och strävar efter materiell välgång,
samt bejakar sin sexualitet (gäller främst män). I det tredje stadiet, då barnbarnen
kommit, inträder eremitstadiet då man lever i sexuell avhållsamhet och ägnar sig mer åt
religionen och börjar förbereda sig för livets slut. Det tredje stadiet kan gå över i ett
fjärde: då lämnar mannen hemmet för att försöka nå moksha i detta liv. Dessa män
betraktas som heliga och kallas sadhus. De kan leva ute i skogen eller vid ett tempel. De
sadhus som når upplysning kallas jivanmukta.
Övergångsriter som firas är födelse, namngivning, flickors pubertet, snörceremonin,
giftermål och död. Snörceremonin utförs då pojkar i de tre översta kasten i tonåren får
inträde till studier av de heliga skrifterna, undervisas av en guru (andlig lärare) och avger
löfte om att leva i celibat till de gifter sig. De bär vita bomullssnören runt
överkroppen som tecken på att de uppnått religiös mognad. Giftermålet är den kanske
viktigaste riten i livet. Det är vanligast att äktenskapet är arrangerat och att föräldrarna till
brudparet kommit överens om giftermålet, oftast efter att ha rådfrågat en astrolog om
både ungdomarnas lämplighet för varandra och ett lämpligt bröllopsdatum. Bröllopet
brukar vara en stor fest där brudparet bjuder många gäster: 200-1000 personer är ingen
ovanlighet. Brudens föräldrar står för kalaset och det är även en starkt rotad tradition att
de ska betala hemgift till brudgummens familj – en kostnad som ibland kan vara väldigt
betungande för brudens föräldrar. Hemgiftsystemet avskaffades 1961 men lever kvar
och officiellt är då hemgiften en frivillig gåva från brudens föräldrar till hennes man. Det
är dyrt att ha många döttrar som ska giftas bort och är en av anledningarna till att många
önskar sig söner då de väntar barn, och i modern tid har detta lett till att en del föräldrar
efter fosterdiagnostik där man fått se barnets kön väljer att abortera om det är ett
flickfoster.
Hinduisk begravning innebär vanligtvis kremering, förutom riktigt heliga män/gurus som
anses ha fått en andliggjord kropp och jordbegravs. Efter kremering sprider man askan i
en flod – allra helst i den heliga floden Ganges om möjligheten finns. Att dö vid Ganges
strand och brännas där, helst i den heliga staden Varanasi, är eftersträvansvärt för
många.
