Ett skepp kommer lastat Om EU:s fiskeriavtal i Västafrika Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika Text: Mikael Cullberg Reportage: Isabella Lövin Projektledare: Kajsa Garpe, Naturskyddsföreningen Layout: Ingela Espmark, Naturskyddsföreningen Omslagfoto: Steve Trent Tryck: åtta.45, Stockholm, 2009 Tryck: åtta.45, Stockholm Varunummer: 8 9536 Producerad med ekonomiskt stöd från Sida. Sida har ej medverkat i utformningen av publikationen och tar ej ställning till de åsikter som framförs. 2 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika Innehållsförteckning 1 Sammanfattning 2 Inledning 3 Fiskets förtjänster 3.1 Fisk som mat 3.2 Fiske som livsuppehälle 3.3 Fisk som handelsvara 4 Fiske i Västafrika 4.1 Regional förvaltning 4.2 Fiskeresurser 4.3 Tjuvfisket i Västafrika 5 EU:s externa fiskeripolitik 5.1 Målen för EU:s externa fiskeripolitik 5.2 Den kommande reformen av fiskeripolitiken 5.3 Fiskevatten som handelsvara 6 Fiskeriavtal i praktiken 6.1 Reglering av fisket 6.2 Frivilliga avtal mellan jämlika parter? 6.3 Befintliga avtal och protokoll 6.4 Naturskyddsföreningen sätter avtalens öppenhet på prov 6.5 Hur säkerställs ett överskott? 6.6 Fisken är del av ett ekosystem 7 Fiske- och utvecklingspolitik 7.1 Parisagendan och fisket 7.2 Fiske och FN:s utvecklingsmål 7.3 Det bortglömda fisket 7.4 God samhällsstyrning är en förutsättning för hållbar naturresursförvaltning 7.5 Fiske och handel 7.6 Sveriges ansvar och uppdrag 8 Avtalens effekter 8.1 Vinnare och förlorare 8.2 Korruption och annan negativ inverkan på samhällssystemet 9 Partnerskap på riktigt! 10Fisket och framtiden – fyra länder 11Slutsatser 12Rekommendationer 6 10 11 11 11 12 13 13 14 15 17 17 18 18 22 22 24 26 27 28 28 29 29 29 31 33 33 37 45 46 50 52 54 56 57 3 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika Ahmedou Ould Abderahane, 40 år, fiskare. Foto: Mikael Cullberg 144 kilometer söder om Nouakchott, Mauretanien. 14 februari 2009 – Det är farligt att fiska här. Det finns ingen hamn längs med hela kusten. Vågorna är ofta mycket höga. I förra veckan förliste två båtar och tretton personer drunknade. Här? På den här stranden? – Ja. Det var våra vänner. Vi sågs varje dag. Hur gick det till? – Havet är mycket oroligt så här års. De föll överbord. Enligt lag ska de ha flytvästar, men de flesta hade inte det. Några hade, och de räddades av sjöräddningen. Varför hade inte alla flytvästar? – Vissa hade, vissa hade inte. Men de som inte hade, varför hade de inte det? – De hade inga. 4 Hur känner du dig nu? – Jag är alltid orolig. Jag hoppas min son inte ska arbeta här. Han är i Nouadhibou, norr om Nouakchott, och lär sig fiska nu. Där är det mycket säkrare, där finns en naturlig hamn. Här är allt oskyddat. Det sker olyckor nästan varje dag. Vad händer med de 13 familjerna som förlorat sina försörjare nu? – De anhöriga hjälper dem. Har du flytväst när du är ute till havs? – Nej. Varför inte? – Jag har ingen. Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika Förord Under nittiotalet kritiserades ofta EU:s fiskeriavtal med tredje land och sättet EU-kommissionen genomförde den externa fiskeripolitiken1. EU:s gemensamma fiskeripolitik, GFP, reformerades år 2002, vilket medförde ett ansiktslyft för de kritiserade fiskeriavtalen som nu fick namnet partnerskapsavtal. Även om partnerskapet ser bra ut i teorin, och kritiken mot avtalen därmed har mildrats, finns fortfarande starka skäl att ifrågasätta om avtalen främjar hållbart brukande av havsresurser och om utvecklingsaspekter tillgodoses tillräckligt i praktiken. 2012 ska GFP återigen reformeras. Medlemsstaterna och alla berörda och intresserade har under 2009 bjudits in att utifrån en rad frågor i en så kallad grönbok från kommissionen komma med synpunkter inför reformen. Nu finns alltså en särskilt god möjlighet för Sveriges regering att ta sitt ansvar och vara med i utformningen av EU:s externa fiskeripolitik. Regeringen bör tillsammans med andra aktörer engagera sig för att den här gången ge kommissionen ett uppdrag som är i enighet med den svenska politiken för global utveckling, PGU, och med EU:s beslut om en samstämmig politik för utveckling. Kommissionen bör verka för att säkra tillgången på fisk för dem som bäst behöver dem, nu och i framtiden. Ett led i detta är att fylla partnerskapsavtalen med ett meningsfullt innehåll och inleda långsiktigt fiskeri- och utvecklingsarbete med EU:s avtalsländer, i Västafrika liksom i övriga världen. Rapporten har tagits fram inom ramen för Natur­ skyddsföreningens Globala marina program. Rapporten hade inte varit möjlig att skriva utan den värdefulla hjälp vi fått från i synnerhet Abdoulaye Diame, African Mangrove Network, Senegal, Béatrice Gorez, Coalition for Fair Fisheries Arrangements, Belgien, Jedna Deida, Chefredaktör, Le Quotidien de Nouakchott, Mauretanien och Sid ’Ahmed Sidi Mohamed Abeid, ordförande i Pêcheurs Artisanaux Nord, Mauretanien men också från många andra, i Europa såväl som i Västafrika. Naturskydds­föreningen riktar ett varmt tack till alla inblandade. Naturskyddsföreningen, maj 2009 Mikael Karlsson ordförande Naturskyddsföreningen 1 Politik för EU:s fiske i fjärran (tredje lands) vatten 5 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika 1. Sammanfattning De så kallade partnerskapsavtalen kostar EU drygt 150 miljoner euro (mer än 1,6 miljarder kronor) år 2009. Vilket är 16,8 procent av den totala fiskeribudgeten och tillgodoser uppskattningsvis 718 båtars behov (varav 59 procent kommer från Spanien, 14 från Frankrike och 10 från Portugal). Av avtalspengarna öronmärks 25 procent under 2009 för utveckling av avtalsländernas fiskeripolitiska mål. De mest omfattande avtalen har slutits med länder i Västafrika, och upprätthåller en lång tradition av europeiskt fiske i regionen. I syfte att undersöka vad pengarna används till, hur västafrikanerna upplever det så kallade partnerskapet med EU och tillgången på fisk reste Naturskyddsföreningen till fyra länder i Västafrika. I Mauretanien, Guinea-Bissau, Senegal och Guinea (Conakry) intervjuade vi fiskearbetare, ansvariga myndigheter och regeringsrepresentanter. Resultatet var nedslående. De flesta bottenlevande fiskbestånd i Västafrika är överfiskade, liksom många andra bestånd. För åtskilliga vet man inte hur situationen är. Det finns alltså i många fall litet eller inget utrymme för att öka fisket, till exempel genom att släppa in utländska fartyg, utan tvärtom ofta ett behov av att minska det. Vi fann dessutom få tecken på att EU:s pengar kommit fiskesektorn till godo, åtminstone inte det småskaliga fisket. Även om fiskeriavtalen sedan reformen 2002 fått tydligare utvecklingsinslag, är och förblir de så kallade partnerskapsavtalen grundade på ett kommersiellt förhållande mellan säljare och köpare, och därmed avhängiga att det finns bärkraftiga bestånd att handla med. Och fiske och fisk som en förutsätt­ ning för tryggad tillgång på mat är bortglömt av i stort sett alla. Väl tillbaka från Västafrika besökte vi EU:s direktorat för hav och fiske i Bryssel, där vi bland annat fick höra kommissionen uttala sig om bristen i uppföljningen av sektorsstödet. I syfte att testa avtalens öppenhet, som kommissionen gärna lyfter fram till avtalens försvar, bad vi om att få tillgång till ett antal högst relevanta uppgifter om avtalen och fisket inom desamma. Inga av uppgifterna lämnades ut, av olika skäl. Medlemsländerna ger kommissionen i uppdrag att utforma fiskeriavtal i enlighet med den externa fiskeripolitik6 ens mål. Alla medlemsländer kan vara med vid förhandlingar om avtal och protokoll. Samtidigt är det vedertaget att fiskande stater dominerar avtalsdiskussioner. Initiativ från övriga EU-medlemsstater, inklusive Sverige, är sporadiska trots att kommissionen uppmuntrat dem till större engagemang. För många som vi träffade under våra resor har arbetet med 2012 års reformering av EU:s gemensamma fiskeripolitik redan börjat . I Västafrika vässar företrädare för det inhemska fisket på sina argument för ett långsiktigt fiskerisamarbete och för satsningar på det småskaliga fisket och på beredningsindustrin. Den externa fiskeripolitiken som antogs 2002 har varit ett misslyckande men inför 2012 ges en ny chans. Det är dags att förändra fiskeri- och utvecklingssamarbetet på ett sätt så att det verkligen gör skillnad i praktiken. Skillnad för kvinnor, män och barn som är beroende av fisket i länder som Mauretanien, Guinea-Bissau, Senegal och Guinea. Den mauretanske fiskaren Mohamed Ould Saleck, ordförande för hantverksfiskarna i södra Mauretanien frågade oss med vilken rätt barnen i Europa äter fisk, men inte barnen i Mauretanien. Också Gaoussou Gueye, fiskhandlare och vice ordförande i CONIPAS, Senegals hantverksfiskeorganisation, skickade en hälsning till Europa: ”Varför är det så viktigt med hygienstandard för fisk som exporteras till EU, samtidigt som ingen bryr sig om att upprätthålla hygienstandard för fisk som konsumeras av västafrikaner?” I och med 2012 års reformering av GFP hoppas Mohamed, Gaoussou och många västafrikaner med dem att EU kommer att ta partnerskapet på allvar och inleda ett långsiktigt samarbete som kommer den inhemska näringen till godo. Med anledning av de brister som finns, förespråkar Natur­ skyddsföreningen att EU:s externa fiskeripolitik reformeras på ett sätt som bereder väg för partnerskap grundade på samstämmighet mellan fiske-, utvecklings- och handels­ politik i enlighet med EU:s utvecklingspolitik och FN:s utvecklingsmål. Naturskyddsföreningen föreslår att EU skiljer helt på å ena sidan samarbets- och utvecklingsdelen Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika För barnen i Västafrika är fisk en viktig källa till protein. Foto: Kajsa Garpe och, å den andra, tillträde till fisket. Sam­arbets­länder i Afrika och i andra världsdelar ska erbjudas ett grundläggande, långsiktigt fiskerisamarbete inom förvaltning, kontroll och utveckling. Partnerskapet bör bygga på ett fattigdomsbekämpnings- och hållbarhetsperspektiv. Det bör prioritera förvaltningen av det småskaliga, hantverks­ mässiga fisket, som är mest gynnsamt för människors livsuppehälle och för livsmedelsförsörjningen. För att förhindra utarmning av havets resurser krävs ekosystembaserad förvaltning och delaktiga lokalsamhällen. Finns ett säkerställt överskott, i enlighet med försiktighetsansatsen, som EU-fartyg kan få tillträde till utan att det påverkar det inhemska fisket, bör det förhandlas för sig i en särskild kommersiellt överens­kommelse. En sådan överenskommelse skulle vara underordnad det långsiktiga samarbetsavtalet, öppen för gransk­ning och i huvudsak bekostas av dem som nyttjar resursen. Med stöd i Sveriges Politik för global utveckling, PGU, kan Sveriges regering bli drivande i denna fråga. Även småskalig fiskhandel och bearbetning bör stödjas. Därigenom förbättras tillgången och kvaliteten på mat och viktiga näringsämnen på ett mycket betydelsefullt sätt. Samtidigt ökar människors möjligheter att försörja sig, i synnerhet kvinnors, och utvecklingen främjas på ett sätt som särskilt gynnar de allra fattigaste. Endast genom partnerskap som i praktiken fylls med innehåll, kommer Sverige och EU att vinna Mohameds och Gaoussous förtroende och skapa förutsättningar för att Västafrikas barn ska få samma rätt till fisk, av samma kvalitet, som barnen i Europa, idag liksom i framtiden. Och om det råder brist på fisk, ska västafrikanerna ha företräde till sin egen fisk! 7 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika Mauretanien/ République Islamique de Mauritanie Självständighet från Frankrike: 1960 Folkmängd: 3, 1 miljoner invånare Yta: 1 000 000 km2 (drygt två gånger Sverige) Huvudstad: Nouakchott Naturtyper: öken, halvöken Naturtillgångar: järnmalm, gips, koppar, fosfat, diamanter, guld, olja, fisk Odlingsbar mark: 0,2 procent Statsskick: Militärjunta tog makten vid kupp i augusti 2008. Det folkvalda parlamentet fortsatte dock att arbeta. Fria presidentval hölls i juli 2009. Medianålder: 19 år Förväntad livslängd: 60 år Analfabetism: 36 procent för män och 65 för kvinnor Arbetslöshet: 30 procent HDI-ranking: 140/1792 Övrigt: Slaveriet avskaffades formellt 1980. Ägandet av slavar kriminaliserades 2007. Inhemskt fiske: Fisket är inte alls så omfattande och tekniskt utvecklat som i Senegal. En betydande del utgörs av fisket efter bläckfisk. Det olagliga fisket är enligt berörda myndigheter omfattande. Fiskeriavtal med EU: EU har hittills betalat 86 miljoner euro per år för tillträde till mauretanska vatten, vilket gör avtalet till EU:s mest betydande fiskeriavtal. Ersättningen minskas nu stegvis varje år från 2009 fram till det nuvarande protokoll löper ut 2012 eftersom fiskemöjligheterna liksom EUflottans behov minskat. Fartygsägarna (från Spanien, Portugal, Italien, Grekland och Frankrike men också Holland, Polen och Litauen) betalar dessutom 15 miljoner euro om året för sina licenser. Fisket gäller tonfisk men också alla andra pelagiska3 samt bottenlevande fiskarter, bläckfisk samt skaldjur. Ersättningen utgör fortfarande nästan en tredjedel av Mauretaniens statsinkomster.4 Det första avtalet tecknades 1987. EU:s stöd till den nationella fiskepolitiken: Mellan 11 och 20 miljoner euro årligen (stegvist ökande) är enligt avtalet öronmärkta till att genomföra Mauretaniens nationella fiskeripolitik. Däribland ska stöd ges till lokalt fiske, kustbevakning samt vetenskapliga beståndsuppskattningar. 2 3 4 8 Human Development Index. Indexet används på samma sätt som BNP för att jämföra välståndet i olika länder. Medan BNP fokuserar på materiellt välstånd hävdas HDI ge en mer komplett bild, eftersom det är en sammanvägning av förväntad livslängd, utbildningsnivå och BNP. Sveriges plats på HDI-rankingen är 7/179. Lever i öppna havet, långt från kustvatten och bottenmiljö Europeiska kommissionen 2008 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika ”Med vilken rätt ska barnen i Europa äta fisk, men inte barnen här?” 144 kilometer söder om Nouakchott, Mauretanien. 14 februari 2009 – Låt mig ställa några frågor, och jag menar dem på fullt allvar! Varför köper EU inte fiskerättigheter av Norge? Hur många är norrmännen, hur mycket fisk har de? Skulle det inte vara enklare att köpa fiskevatten av dem istället för av oss? När du har svaret på frågan varför Norge inte säljer sin fisk, har du också svaret på varför ett fattigt land som Mauretanien säljer sin fisk. Förr var européerna kolonisatörer som dikterade villkoren, idag är det precis likadant. Jag kallar det ekonomiskt slaveri! Mauretanien kan inte avstå från de här avtalen, vi klarar oss inte utan dem. Det är ren utpressning! Och vad händer med oss här under tiden? Ingenting. Vår teknologi har inte utvecklats, vi har vant oss vid att vara beroende av Europa, vi är förslavade! Det mauretanska fisket får ingenting ut av EU-avtalen, ingenting! – Låt mig ställa en fråga till: Hur många kilometer är det mellan Nouakchott och Tokyo? Och hur många kilometer är det mellan Nouakchott och Bryssel? Lissabon? Amsterdam? Hur kommer det sig då att det är japanerna som har byggt skolor och vägar här, när de inte ens fiskar i våra vatten – de köper istället fisken från oss! Ryssarna fiskar visserligen här, men de säljer tre procent av fisken i landet, men det gör inte européerna – de landar allt på Las Palmas! Vi ser dem aldrig här! De skapar ingen sysselsättning, de landar ingen fisk, de bygger ingenting. Allt som byggs av utlänningar är gjort av kineser och japaner. Varför är det så? Fiskeauktionsbyggnaden i Nouakchott, vet du vilka som finansierat den? Japanerna! Inte européerna, aldrig européerna! – Det står i avtalet med EU att hantverksfisket ska få del av pengarna, men vi har aldrig sett några pengar från protokollet. Ser du några sjukhus här? Vet du att vi bara kan gå ut två dagar av sju för att havet är så farligt? Var är kyllagringen längs med kusterna, var är transportmöjligheterna? Vår fisk ruttnar. Vi kan inte exportera – men ni kan! Människorna här är fattiga och har inte råd att köpa fisken. Tycker du att kvinnorna i Portugal ska äta fisk, men inte kvinnorna i Mauretanien? Med vilken rätt ska barnen i Europa äta fisk, men inte barnen här? Mohamed Ould Saleck (fjärde från höger), ordförande i PAS, Pêcheurs Artisanaux Sud (Sydliga hantverksfiskarna i Mauretanien). Foto: Mikael Cullberg 9 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika 2. Inledning Det småskaliga fisket är ofta icke-selektivt, många arter fiskas. Foto: Kajsa Garpe Världshaven töms på fisk, ofta med hjälp av statliga subventioner och långt från de vatten som regleras av fartygens ursprungsländer eller flaggstater. En undersökning från 2008 visar att inget havsområde på jorden är opåverkat av människans aktiviteter.5 Tvärtom är en stor del (41 procent) starkt påverkad av diverse mänskliga aktiviteter. Samtidigt befinner sig världens fiske i kris. 80 procent av världens bestånd är maximalt fiskade eller överfiskade och endast 20 procent kan fiskas mer.6 EU:s fiskeflotta omfattas av 88 600 fartyg, varav 718 fiskar huvudsakligen utanför Europa, 5 Halpern et al. 2008. Science, 319: 948-952. 6 The State of World Fisheries and Aquaculture, FAO 2009 7 Dagens Nyheter 4 april 2008 10 många i Västafrika. Daniel Pauly, världsledande fiskeforskare kritiserar EU för att först fiska ut sina egna vatten och sedan fortsätta med grannens.7 De få beståndsuppskattningar som görs utanför Västafrikas kust visar att det industriella fisket inte kan öka, tvärtom bör det minska för att bereda plats och resurser åt det mer hållbara småskaliga fisket. Under de närmaste åren förutspås starkt internationellt fokus på småskaligt fiske, det så kallade hantverksfisket, och dess betydelse för tryggad tillgång till mat, hälsa och försörj­ ning. Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika 3. Fiskets förtjänster Fisket har en avgörande betydelse för en stor andel av världens fattiga. Det skapar sysselsättning och livsuppehälle för många människor, och förser ännu fler med mat och väsentliga näringsämnen, i Afrika liksom i övriga delar av världen. Det småskaliga fisket utgör ett säkerhetsnät för fattiga och marginaliserade grupper och även en ekonomisk drivkraft för fattiga länder. Med FN:s millenniemål i åtanke är fisket ett nyckelområde genom vilket möjlighet ges att nå miljontals människor som lever under fattigdomsgränsen8 och ge dem verktyg att höja sin inkomst, förbättra sina familjers näringsintag och utbildning samt arbeta aktivt för ekonomisk utveckling och förbättrade samhälleliga och demokratiska förhållanden.9 3.1 Fisk som mat Fisk är en livsviktig basvara för över en miljard människor.10 Fiskkonsumtionen per capita har ökat stadigt från cirka 10 kg på sextiotalet till nästan 17 kg 2006.11 Konsumtionen av fisk och skaldjur varierar idag, från ett till mer än 100 kg per person och år, beroende på region. På senare år är det framför allt den kinesiska fiskkonsumtionen som ökat. År 2030 kommer vi behöva ytterligare 37 miljoner ton fisk per år för att behålla nuvarande konsumtionsnivå av fisk när världens befolkning växer. I Afrika får 200 miljoner människor mellan 22 och 70 procent av det animaliska protein som de äter från fisk.12 Fisken äts färsk, men ännu oftare rökt, torkad eller i form av fiskmjöl. Ofta är det nästan den enda källan till protein och livsviktiga näringsämnen, såväl för isolerade byar på landsbygden som för fattiga i städerna. Likväl minskar afrikanernas fiskkonsumtion. Afrikaner äter idag mindre än hälften så mycket fisk per capita som genomsnittet i världen. Fisket bidrar också indirekt till livsmedelsförsörjningen genom handel och export. Motsvarande hälften av den mat Världens fiskkonsumtion i kg per person och år.13 Källa:FAO som importeras till länder med livsmedelsunderskott, täcktes av inkomster från export av fisk och fiskprodukter enligt WorldFish Center. Medan vattenbruket har ökat enormt i Asien, står det i Afrika för mindre än två procent av fiskproduktionen. Potentialen för expansion anses i vissa läger som betydande. Men också vattenbruket har problem med hållbarheten, främst produktionen av räkor och rovfisk som i huvudsak är beroende av foder som framställs av viltfångad fisk. 3.2 Fiske som livsuppehälle Småskaliga fiskare fiskar oftast från land eller med små båtar längs kusten och på inlandsvatten. Enligt WorldFish Center uppskattas att tre fjärdedelar av världens 30 miljoner fiskare finns inom det småskaliga fisket. Om alla som arbetar inom fiskerisektorn – alltså också fiskhandel och bearbetning – och deras familjer räknas in, är uppskattningsvis 150 miljoner människor direkt beroende av det småskaliga fisket för sitt livsuppehälle. I Afrika söder om Sahara räknar man med att åtminstone mellan sex och nio miljoner människor arbetar hel- eller 8 Här definierad som den inkomstnivå där gränsen går mellan att ha råd att köpa alla resurser som krävs för att överleva eller inte. 9 The Millennium Development Goals – fishing for a future, WorldFish Center (2007). WorldFish Center är en internationell organisation som i samarbete med statliga och icke-statliga aktörer bedriver forskning i syfte att utveckla ett hållbart småskaligt fiske och vattenbruk. 10 The State of World Fisheries and Aquaculture, FAO 2009 11 Ibid 12 Fish, Food and Energy: balancing our approaches to meeting growing demand, WorldFish Center 2008 13 UNEP/GRIDA. Källa: State of the world’s fisheries and aquaculture, FAO 2006 11 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika ”Minst 30-45 miljoner människor i Afrika är beroende av fisket för sitt livsuppehälle.” deltid med fiske längs kusterna och i inlandet, inräknat dem som handlar med fisk och bearbetar den efter att den landats. En mycket försiktig uppskattning ger att minst 30-45 miljoner människor i Afrika är beroende av fisket för sitt livsuppe­hälle. Kvinnor har en nyckelroll inom fisket i utvecklingsländerna som hädanefter refereras till som länder i syd eller bara syd; de flesta inom bearbetning och lokal handel är kvinnor. Många av de fattigaste familjerna i fiskebyarna försörjs av kvinnor. Fiske är också en alternativ sysselsättning för andra än yrkesfiskare. Många fattiga som arbetar inom jordbruket använder fisket för att få ytterligare inkomster, särskilt när skördarna är små eller boskapen råkar ut för sjukdomar. På så vis blir småskaligt fiske ett sätt att trygga överlevnaden. För dem som inte har råd att köpa mat, kan fiske för det egna husbehovet betyda skillnaden mellan hälsa och sjukdom, mellan svält och överlevnad. Inte bara yrkesfiskare bidrar till den egna familjens mat, utan alla familjemedlemmar i alla åldrar i otalet afrikanska byar bidrar till överlevnaden genom att då och då ägna sig åt fiske. 3.3 Fisk som handelsvara Det samlade värdet av världens export av fisk och fiskeprodukter var 92 miljarder US-dollar år 2007 enligt FAOstatistik. Av världens totala fiskproduktion på 144 miljoner ton varav 77 procent är matfisk, från fångstfiske och vattenbruk, säljs 55 miljoner ton eller 38 procent på den internationella marknaden. Handeln med fisk ökar mycket mer än den med jordbruksprodukter. En allt större andel av världs­ produktionen går också på export. Värdet på fiskeriexporten från länder i Syd är högre än för många stora jordbruksprodukter som länderna exporterar. 14 Länderna i Syd står för ungefär hälften av fiskexporten räknat i värde. Länderna i Nord köper 62 procent av all fiskimport, om man mäter i vikt, men 80 procent av värdet, 14 The State of World Fisheries and Aquaculture, FAO 2009 15 Handeln med fiskprodukter expanderar, FAO Norden 2008 16 Här är underskottet lika med nettoimporten: produktion minus export plus import=konsumtion. 17 World Fish Center 2009 12 Hiv och aids drabbar fiskebyarna Det småskaliga fisket är mångskiftande, geografiskt spritt och sårbart för yttre påverkan och kriser– som hotar människornas livsuppehälle. Ett sådant hot är hiv och aids. I fiskesamhällen är förekomsten mellan fem och tio gånger större än i befolkningen som helhet. Orsakerna är flera: fiskarna är ofta i de mest sexuellt aktiva åldrarna, mellan 15 och 35; de flyttar mellan olika platser vilket leder till att de ofta utsätter sig för riskbeteenden. I vissa fall ingår sex som en del av affärerna mellan fiskarna och de kvinnor som köper fångsterna och som kan ha en svag ställning gentemot säljaren. Dessutom är fiskesamhällena ofta marginaliserade och har ingen eller otillräcklig tillgång till hälsovård och stöd mot hiv och aids. eftersom de i större utsträckning importerar dyrare produkter som räkor och lax. Nettoinkomsterna i Syd från exporten av fisk var runt 25 miljarder US-dollar år 2005, en ökning från 3,4 miljarder år 1980 och 17,4 miljarder år 2001.15 I det ingår både viltfångad och odlad fisk. Sammanlagt räknar man med att Syd kommer att fortsätta att vara nettoexportör av fisk fram till 2020, men det gäller inte Afrika vars underskott av fisk 16 förväntas öka niofalt enligt WorldFish Center. Vissa afrikanska länder satsar likväl på export till Europa, Asien och Amerika, vilket riskerar att undergräva den lokala och regionala livsmedelsförsörjningen.17 Fisk som exporteras och därmed ”försvinner” från de afrikanska marknaderna kan visserligen teoretiskt ersättas med import och valutainkomsterna från exporten kan stimulera ekonomierna på många sätt. Men marknaderna fungerar oftast inte för de fattiga på Afrikas landsbygd, knappt ens för städernas fattiga. De kan därför inte nyttiggöra sig fördelarna av exporten, utan riskerar att bara förlora på exporten. Alltför stor betoning på export kan ibland också gynna mer storskaligt fiske, på det småskaligas bekostnad. Det är sannolikt inte till fördel för de fattigaste. Ett undantag är Senegal där det småskaliga fisket bidrar till en omfattande export. Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika 4. Fiske i Västafrika Tre fjärdedelar av världens 30 miljoner fiskare finns inom det småskaliga fisket. Foto: Mikael Cullberg Fisket är i allmänhet av större betydelse i Västafrika, än i många andra delar av världsdelen. Det gäller både för människors livsuppehälle och för tillgången till mat. Konsum­ tionen är ofta mycket högre än i Afrika i allmänhet. Senegal är en fiskets stormakt i regionen, med en stor egen flotta som fiskar inte bara de egna vattnen utan också i grannländernas zoner. För Senegal är också exporten mycket betydande, såväl till Europa som till övriga Afrika. På många håll i Afrika saknas resurser att ta hand om och bevara fångsterna när de kommer i land.18 Det saknas hamnar, kylar, is och fordon för att transportera fångsten. Livsmedelsförsörjningen påverkas negativt både genom att den tillgängliga mängden för konsumenterna minskar och att producenterna får lägre inkomster. Det leder också till ett ökat fisketryck, eftersom fiskarna måste ta upp mer för att försörja sig själva och förse marknaden med fisk. 4.1 Regional förvaltning Vattnen utanför västra Afrika, från Gibraltar sund till Kongoflodens mynning, regleras genom en rådgivande fiskerikommitté inom FN:s livsmedelsorgan, FAO, på engelska kallad Committee on East Central Atlantic Fisheries, CECAF. I kommittén samarbetar medlemsstaterna, där även EU och vissa av EU:s medlemsstater ingår19 för att sammanställa data om fiskbestånden och fisket samt att komma överens om råd för hur fisket ska förvaltas. Till kunskapen 18 Fish and Food Security in Africa, WorldFish Center 2005 19 I internationella organisationer inom områden där EG besitter kompetens, som fisket, kan både EU-medlemsstater och EG vara medlemmar. EG (fortfarande EG och inte EU) företräds i så fall av kommissionen. 13 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika ”Enligt CECAF är, utifrån bästa tillgängliga kunskap, de flesta bestånd antingen fullständigt utnyttjade eller överfiskade” Eftersom det på många håll i Afrika saknas resurser för att ta hand om fångsterna, går upp till en tredjedel av dem förlorade. Foto: Isabella Lövin om beståndssituationen bidrar bland annat undersökningar som det norska fartyget Fridtjof Nansen genomför i dessa vatten. 4.2 Fiskeresurser Enligt CECAF är, utifrån bästa tillgängliga kunskap, de flesta bestånd antingen fullständigt utnyttjade eller överfiskade. I många fall är statusen okänd. Det finns alltså i många fall lite eller inget utrymme för att öka fisket, till exempel genom att släppa in utländska fartyg, utan tvärtom ofta ett behov av att minska det. De senaste vetenskapliga råden är från 2007.20 För pelagiska arter var situationen 20 Main outcomes of the 5th session of the scientific subcommittee, CECAF. 2008 14 blandad; vissa bestånd bedömdes vara överfiskade, medan andra sannolikt är underutnyttjade. Osäkerheter betonades i flera fall och för vissa bestånd kunde kommittén inte uttala sig på grund av brist på tillförlitligt underlag. För bottenlevande arter var situationen genomgående allvarlig. Rådgivningen från 2007 gäller 24 bestånd i den norra delen av CECAF-området, från Marockos Atlantgräns till Senegals södra gräns. Ett av dessa anses vara utfiskat (thiof, Epinephelus aeneus, en värdefull och uppskattad matfisk), medan 13 är överfiskade, bland annat bläckfiskar, kummel och vissa bestånd av räkor. Tre bestånd bedömdes vara fullt utnyttjade, medan situationen Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika Illegalt fiske i Guinea. Foto: Pierre Gleizes Den högt värderade matfisken, thiof, är utfiskad utanför Västafrikas kust. Foto: Kajsa Garpe CECAF-området. Källa FAO var osäker för övriga sju bestånd beroende på otillräckliga data. (Illegal, Unreported and Unregulated fisheries). Länder i Syd har i allmänhet inte tillräckliga ekonomiska och mänsk­ liga resurser för att reglera, övervaka och kontrollera fisket. I vissa fall kan tjuvfisket vara nästan lika stort som det lagliga. När Greenpeace räknade fartyg Guineas vatten vid ett tillfälle år 2001 fann de att mer än en tredjedel fiskade olagligt.21 En rapport från 2005 beräknade värdet på olagligt fångad fisk i guineanska vatten under en tolvmånaders­period under åren 2003-2004 till runt 110 miljoner dollar.22 4.3 Tjuvfisket i Västafrika Förutom bristen på heltäckande och regelbundna bestånds­ uppskattningar, bidrar det omfattande tjuvfisket till att skapa osäkerhet om tillståndet för Västafrikas fiskresurser. Ingen vet hur många båtar som tjuvfiskar, än svårare är att uppskatta hur mycket de tar upp. Här kommer vi att använda termen ”tjuvfiske” för att täcka det som internationellt kallas för ”olagligt, orapporterat och oreglerat” fiske, IUU, 21 Environmental Justice Foundation 2006 22 Ibid 15 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika Sid ´Ahmed Sidi Mohamed Abeid. Ordförande i PAN, Pêcheurs Artisanaux Nord (nationell företrädare för hantverksfisket) och också ordförande för Regional Permanent Forum of Artisanal Fisheries Professional Actors in West Africa. Foto: Mikael Cullberg Nouakchott, Mauretanien. 14 februari 2009 – Min pappa var beduin, han hade flest kameler i sin stam. När min äldre bror dog blev jag den äldste sonen, därför var det jag som fick studera. Alla mina andra syskon växte upp i öknen, men jag fick bo i stan och gå i skolan. Min farbror var fiskare, så på alla skollov reste jag till honom och åkte ut och fiskade. Jag var med och bildade det första fiskekooperativet i Nouadhibou 1971. Och jag var den förste som började fiska bläckfisk, först med cementburar, sedan med tomma femliters tomatkonservburkar. I Spanien fick jag tag på 4 000 tomma femliters vattenflaskor, då använde vi dem som burar. Det fungerade väldigt bra. Nu tillverkar vi plast­ burar och jag äger fem båtar. Vi fiskar både vanlig fisk och bläckfisk. – Sedan 2008 har vi en mycket allvarlig kris i fisket efter bläckfisk. Enligt mauretansk förvaltningsplan har vi fyra månaders stopp i fisket under september och oktober, och i april och maj. Men när vi märkte att priset av bläckfisk var på väg ner på den japanska exportmarknaden, förlängde vi mauretanier frivilligt fiskestoppet ytterligare en månad. Problemet är bara att EU-fartygen inte slutade fiska, och deras subventionerade båtar har fortsatt att exportera bläck- fisk till Japan trots de sjunkande priserna. Nu har priserna på mindre än ett år sjunkit med 57 procent, och vi har i Mauretanien 3 000 ton bläckfisk på lager som inte går att sälja. Det är illojal konkurrens! Våra fiskare är fattiga, och regeringen har påfört en extra skatt på bränslet medan EUfartygen sponsras av europeiska skattebetalare! De bryr sig inte: de kan sälja till mycket lägre priser än vad vi kan! De har förstås också bättre handelskanaler och all sorts sofistikerad utrustning. Vi är helt emot att Mauretanien har ett avtal med EU om just bläckfisken! Den är strategiskt viktig för det småskaliga fisket som sysselsätter 25 000 personer. Dessutom har vi mycket skonsammare fiskemetoder än EU-båtarna. Vi sätter tillbaka de små bläckfiskarna levande, och vi har inga bifångster av fisk. De utländska fartygen från EU, men också de från Ryssland och Kina, bottentrålar och förstör fiskarnas habitat och ofta också våra burar. Nu är vi rädda att EU-fartygen riktar mer intresse mot de stora matfiskarna istället så att vi får problem med dem också. Ingenstans i avtalen står det hur mycket de får ta, bara hur många båtar som får vara här. De tar förstås så mycket de kan. ”Regeringen har påfört en extra skatt på bränslet för våra fattiga fiskare, medan EU-fartygen sponsras av europeiska skattebetalare!” 16 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika 5. EU:s externa fiskeripolitik Inom EU finns en gemensam fiskeripolitik, GFP, som be­ slutas av unionens ministrar i enlighet med EG-fördraget. GFP täcker även de europeiska fartygens fiske i fjärran vatten, det vill säga havsområden som ligger utanför EU:s ekonomiska zon. Det fisket ska ha samma målsättningar som fisket inom EU – ett ekonomiskt, ekologiskt och socialt hållbart fiske. Reformen av GFP 2002 innebar ganska stora förändringar, inte minst för det externa fisket. Tidigare kunde fiskeri­ företag få bidrag för att bygga nya fartyg, men det avvecklades från 2002. Det fanns också bidrag för att flagga ut fartyg eller flytta dem till fjärran vatten, men det upphörde också. Fram till 2002 ökade antalet EU-fartyg i den externa flottan, men sedan 2002 har både den interna och den externa flottan minskat. 5.1 Målen för EU:s externa fiskeripolitik EU:s externa fiskeripolitik, som förverkligas genom fiskeri­ partnerskapsavtal, innebär att EU-fartyg mot en ersättning får fiska i avtalslandets ekonomiska zon. Syftet med de så kallade partnerskapsavtalen från 2002 är trefaldigt: • att skaffa fiskemöjligheter för den europeiska flottan, • att försörja den europeiska marknaden, • att främja ett hållbart fiske i avtalsländerna. Dessa mål kan ifrågasättas. Det första, att skaffa fiskemöjligheter, kan vara godtagbart om det verkligen finns tillgängliga resurser som ingen annan nyttjar. I praktiken har avtalen också omfattat bestånd där det inte har funnits tillräckligt utrymme. Fisket har därför i dessa fall påverkat det inhemska fisket i avtalsländerna negativt. Numera hand­lar avtalen främst om att skapa tillträde för EU:s tonfiskflotta i olika delar av världen, vilket i allmänhet är mindre problematiskt än fiske närmare kusten. Det andra målet, att försörja den europeiska marknaden med råvara är helt föråldrat. Utan tvekan kan importörerna i EU-länderna alltid köpa råvara, oavsett om den tas upp av europeiska eller andra fartyg. För avtalsländernas del är det självklart bättre att inhemska fartyg tar upp fångsten och I partnerskapsavtalet med Mauretanien står att en del av betalningen ska ägnas den inhemska fiskeripolitiken. Likväl har fiskarna på stranden inte sett en enda satsning i deras region. Foto: Isabella Lövin sedan exporterar den till Europa, än att europeiska fiskare fångar den. Hindret för de västafrikanska länderna utgörs framför allt av de hygienkrav som EU ställer. Det sista målet går ut på att främja ett ansvarsfullt och hållbart fiske i de länder som EU sluter avtal med, särskilt genom att stödja ländernas fiskeripolitik. Det tillkom i 2002 års reform och det är här som tanken om ”partnerskap” kommer in. Avtalen skulle inte längre handla bara om tillträde till fisket, utan EU skulle även ta ansvar för att fisket i avtalsländerna skulle bli hållbart, genom att bidra till fiskeri­förvaltningen och fiskerikontrollen, liksom även till att utveckla det inhemska fisket. Sådana inslag hade redan funnits tidigare, men betoningen skulle öka och hur avtalen 17 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika I Mauretanien fiskar både EU och lokala fiskare efter samma bläckfiskar. Foto: Mikael Cullberg genomfördes skulle förändras. Syftet är lovvärt, men enligt tillgängliga utvärderingar23 har det inte slagit igenom ännu. Våra egna efterforskningar och intryck stöder den slutsatsen. 5.2 Den kommande reformen av fiskeripolitiken Med anledning av reformen av den gemensamma fiskeripolitiken la EU-kommissionen i april 2009 fram ett diskussions­ underlag, en så kallad grönbok.24 Grönboken innehåller en rad frågor som är öppna för alla att svara på. Frågorna ska också diskuteras med medlemsstaterna i ministerrådet. Efter 2009 års konsultationsperiod kommer debatten att sammanfattas och förslag till en reviderad fiskeripolitik läggas fram. Vad gäller fiskeriavtalen ifrågasätter grönboken två av målen: att skapa fiskemöjligheter för den europeiska flottan och att försörja den europeiska marknaden. Kommissionen säger också att det har varit svårt att genomföra avtalen rätt i flera länder, beroende på politisk oro och en bristande eller obefintlig förmåga att tillgodogöra sig stödet till fiskeripolitiken. Bäst med avtalet är enligt kommissionen att de bidrar till bättre fiskeriförvaltning i länderna, men forskningen måste förbättras för att man ska kunna veta vad som är hållbara fångstnivåer. 23 Comparative Study of the Impact of Fisheries Partnership Agreements, MRAG 2007 24 Grönbok – Reform av den gemensamma fiskeripolitiken, Europeiska kommissionen 2009 18 Avtalen har enligt grönboken bidragit till utvecklingen av EU:s fiskerinäring, men har inte haft någon verklig betydelse för kampen emot fattigdomen. EU borde enligt grönboken ta bättre hänsyn till ländernas arbete för att trygga livsmedelsförsörjningen. Det nuvarande upplägget måste omprövas och andra samarbetsformer måste undersökas, skriver kommissionen. – Vi är besvikna över resultaten av fiskeripartnerskapen hittills, säger Fabrizio Donatella som är chef för den enhet som har hand om fiskeriavtalen vid kommissionens general­ direktorat för hav och fiske, när Naturskyddsföreningen träffar honom. 5.3 Fiskevatten som handelsvara Havsrättskonventionen Kuststaterna råder sedan 1982 över havet och dess resurser ut till 200 sjömil från land, den ekonomiska zonen (EEZ). Detta stadfästes genom FN:s bindande havsrättskonvention (UNCLOS). Enligt havsrättskonventionen måste en kuststat sälja rätten till eventuella överskott av fiskeresurser som den inte själv kan utnyttja, om någon annan vill fiska dem i stället. En förutsättning är att man vet att det finns ett överskott av resurser. I verkligheten är ofta kunskaperna om bestånden alldeles för dåliga för att avgöra om det finns ett Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika ”Enligt havsrättskonventionen måste en kuststat sälja rätten till eventuella överskott av fiskeresurser som den inte själv kan utnyttja.” överskott. I de FAO-regelverk som de flesta länder håller sig till, ställs dock krav på att vara försiktig vid osäkerhet (försiktighetsansatsen).25 Innan de ekonomiska zonerna skapades var fisket helt fritt på haven ända in till staternas territorialvatten (12 sjömil från land). Europas fiskare, i synnerhet från Spanien, Portugal och Frankrike fiskar sedan länge i fjärran vatten, bland annat utanför Västafrika. Fisket var etablerat redan under kolonialtiden och fortsatte därefter. Möjlighet till kontroll över fisket och nya inkomster var skälet att utvecklingen av ekonomiska zoner drevs på under 70-talet. Kravet att tillhandahålla fiskerättigheter mot betalning i ekonomisk zon tillkom inom havsrätten som en kompromiss när ett tidigare fritt fiske stängdes för utländska fiskare. Avtalen – ett sätt att hindra sydeuropeiskt fiske i gemenskapens nordliga vatten Flera stater i Europa började sluta avtal med kuststaterna för att tillförsäkra sina fiskeföretag fortsatt tillträde till fisket. För dem som var med i dåvarande Europeiska gemenskapen, slöts gemensamma avtal. Det första avtal som EG slöt var med Senegal år 1980. Vid Spaniens och Portugals förhandlingar om medlemskap i dåvarande EG gjorde man en kompromiss. Spanien och Portugal fick inget tillträde till gemenskapens nordliga vatten, varken Nordsjön eller övriga Nordvästatlanten. Här fick endast fartyg fiska som kommer från EU:s nordliga medlemsstater. I gengäld slöt gemenskapen fiskeriavtal med de länder i Västafrika, där fartyg från dessa nya medlemsstater fiskade. Dessa flottors fort­ levnad garanterades på så sätt, inte minst i Marockos vatten. Detta är en faktor som försvårar förändringar av EU:s externa fiskeripolitik. Att gemenskapen skulle ta över fiskeriavtalen med dessa länder regleras i fördraget. Men hur omfattande avtalen ska vara eller hur länge de ska finnas är ett politiskt åtagande. Kostnaden Europeiska unionen betalar varje år runt 150 miljoner euro I Afrika är minst 30-45 miljoner människor beroende av fisket för sitt livsuppehälle. Foto: Mikael Cullberg (drygt 1,6 miljarder kronor) av skattemedel för att europeiska fartyg ska få tillträde till fisket på andra länders vatten, främst i Afrika. Även om varje svensk bara bidrar med några kronor om året till kostnaden, är det en betydande summa för en sektor som har så liten betydelse för Europas ekonomi som helhet. Det är en minskning sedan den högsta nivån på 296 miljoner euro år 1997. Utöver de offentliga medlen betalar fartygsägarna avgifter för att få licens att fiska i dessa vatten. Under år 2007 var den totala ersättningen för fisket till avtalsländerna 191 miljoner euro. Av det kom 33 miljoner från fisket, alltså 17 procent av kostnaden. Avtal av många slag Liksom EU sluter även USA avtal om fiske i fjärran vatten, främst med östaterna i Stilla havet. Även fartyg från bland annat Kina och Sydkorea fiskar inom ramen för avtal med fjärran länder, bland andra i Afrika. Då är det som regel inte fråga avtal mellan två stater, utan med sammanslutningar av företag. Sådana avtal är inte offentliga, så det är mycket svårt att veta vilka villkor de sluts på och hur omfattande de är.26 25 FAO:s uppförandekod för ett ansvarsfullt fiske (FAO Code of Conduct for Responsible Fisheries), antagen 1995 av över 170 medlemsstater i FN:s livsmedelsorgan FAO 26 Comparative Study of the Impact of Fisheries Partnership Agreements, MRAG 2007 19 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika Guinea-Bissau/ Repùblica da Guiné-Bissau Självständighet från Portugal: 1974 Folkmängd: 1, 5 miljoner invånare Yta: 36 000 km² (en tolftedel av Sverige) Huvudstad: Bissau Naturtyper: savann, regnskog, mangrove. Ett trettiotal öar utgör den stora Bijagos-arkipelagen Naturtillgångar: fisk, timmer, fosfat, bauxit, olja (oexploaterad) Odlingsbar mark: 8,3 procent Statsskick: republik. Interimspresident efter att landets president Joao Bernardo Vieira mördades den 2 mars 2009 Medianålder: 19 år Förväntad livslängd: 48 år Analfabetism: enligt UNESCO:s bedömning 55 procent Arbetslöshet: okänd HDI-ranking: 171/17927 Inhemskt fiske: En liten och outvecklad sektor som är hårt avgiftsbelagd. En fiskelicens för hantverksfisket kostar mellan 150 000 och 300 000 franc CFA (225-450 euro), alltså tio gånger mer än i Senegal – en enorm summa för en fattig fiskare. Licenserna ger en inte obetydlig inkomst till statskassan. Beståndssituationen är till stor del okänd. Fiskeriavtal med EU: Avtalssumman utgör närmare 30 procent av landets statsinkomster. Det första avtalet slöts 1980. Det senaste avtalet ger sju miljoner euro om året för att fartyg från främst Spanien, Portugal, Italien, Grekland och Frankrike får fiska efter bläckfisk, räkor, bottenlevande fisk samt tonfisk i landets vatten. EU:s stöd till den nationella fiskeripolitiken: 35 procent av ersättningen, det vill säga 2 450 000 euro, ska enligt avtalet öronmärkas till projekt som hjälper Guinea-Bissau att upprätta långsiktigt uthålligt fiske i sina vatten. Utöver detta ska EU betala en årlig summa av 500 000 euro för att förbättra hygienen inom det inhemska fisket, samt att stärka övervakning och kontroll i Guinea-Bissaus vatten. Det finns starka tvivel om hur Guinea-Bissau har uppfyllt villkoren i avtalen. Övrigt: Krisläge råder i landet efter morden på presidenten och landets arméchef i början av mars 2009. Avtalsbetalningarna är helt avgörande för att landet ska hållas någorlunda ekonomiskt och politiskt stabilt. Ett militärt kuppförsök inträffade vintern 2008, flottans chef mördades i januari 2007. Även 2003 skedde en militärkupp, liksom 1998 – vilket ledde till ett blodigt inbördeskrig som tog slut 1999. En tredjedel av landets budget går till armé och polisväsende, endast 3,5 procent går till sjukvård, enligt WHO. Den obevakade skärgården utnyttjas enligt FN i stor omfattning för införsel av droger från Sydamerika, vilka sedan smugglas vidare till Europa. Guinea-Bissau delar niondeplatsen på rankinglistan över världens mest korrumperade nationer. 28 27 Human Development Index. Indexet används på samma sätt som BNP för att jämföra välståndet i olika länder. Medan BNP fokuserar på materiellt välstånd hävdas HDI ge en mer komplett bild, eftersom det är en sammanvägning av förväntad livslängd, utbildningsnivå och BNP. Sveriges plats på HDI-rankingen är 7/179. 28 Transparency International 2008. Transparency International är en ideell, enskild organisation med syfte att motverka korruption. 20 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika José Antonio Assõe, biträdande chef för fiskerimyndigheten i Region Nord Foto: Mikael Cullberg Mussa Mané, kabinettschef, fiskeriministeriet, Bissau Foto: Isabella Lövin Cacheu, Guinea-Bissau. 17 februari 2009 Bissau, Guinea-Bissau. 18 februari 2009 Cacheu är alltså en av Guinea-Bissaus största fiskehamnar. Hur många båtar har hemmahamn här? – 75 kanoter utan motor och 27 kanoter med motor. Vi utfärdar ungefär 80 licenser om året, men vi vet att många fiskar utan licens. Har ministeriet data över hur stora fångster EUfartygen tar i era vatten? – Vi får årliga rapporter, men vår erfarenhet är att fartygsägarna gärna underrapporterar. Det ska finnas oberoende observatörer ombord, men det är trots det väldigt svårt att få in de rätta data. Observatörerna jobbar ihop med fartygsägarna kan man säga. Enligt bestämmelserna ska man rapportera position och fångstdata varje dag, men normalt sett gör man inte det. Vad händer om ni ertappar någon som fiskar utan licens? – Då får de böta. Först får de betala licensen som är 200 000 CFA, och utöver det 200 000 i böter (totalt ungefär 5 700 SEK). Träffar vi på kanoter från exempelvis Senegal, Ghana, Sierra Leone eller Guinea får de böta drygt det dubbla. Händer det att ni tar fast större utländska fartyg som fiskar olagligt också? – Ibland. Förra veckan tog vi in två koreanska fartyg som fiskade olagligt. Vi vet att av sju koreanska fartyg är det ett som fiskar lagligt, men vi har små chanser att stoppa dem. Det finns 150 EU-båtar som fiskar i våra vatten och ett okänt antal koreanska och kinesiska fartyg – och vi har bara tre kustbevakningsfartyg. Vi såg ett kustbevakningsfartyg som ligger här i hamnen. Varför är det inte ute och patrullerar? – Det är väldigt dyrt att inspektera till havs. Vi har begränsade ekonomiska möjligheter, bränsle är för dyrt helt enkelt. De utländska fartygen vet om det, de kan mycket lätt undkomma genom att gå ut utanför vår räckvidd. Nej, vi har ingen flygbevakning, och ingen radarövervak­ ning heller. Vad händer med de fartyg som inte följer bestämmelserna om att rapportera fångster och position? – Det ska bli en påföljd enligt avtalet, men det är en ”mindre förseelse” , och normalt sett gör vi ingenting åt det. Vi har inga resurser att kontrollera eller anmäla alla fartyg som överträder bestämmelserna, då skulle vi behöva ta fast vartenda fartyg i våra vatten. Enligt fiskeriavtalet med EU ska 35 procent av pengarna från avtalet, det vill säga 2 450 000 euro gå till att stärka den inhemska fiskepolitiken, samt ytterligare 500 000 euro till att stärka bland annat kustbevakningen. Kan ni inte använda dessa pengar för att skärpa kontrollen? – Det där är lite komplicerat. Vi har ju ett mycket stort budgetunderskott, och alla statsinkomster måste ju passera finansministeriet. Avtalspengarna från 2008 sitter sedan i september 2008 fast hos finansministeriet. ”Vi har inga resurser att kontrollera och anmäla alla fartyg som överträder bestämmelserna. Då skulle vi behöva ta fast vartenda fartyg i våra vatten” 21 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika 6. Fiskeriavtal i praktiken Fiskeriavtalen sluts ofta utan tidsbegränsning, men undantag finns. Själva avtalet innehåller allmänna skrivningar och inga detaljer om fisket. Inom ramen för avtalen, förhand­lar sedan parterna – EU och kuststaten – om tidsbegränsade överenskommelser, så kallade protokoll, om hur stort fisket ska vara och vilken betalning landet ska få av EU. Tidigare präglades EU:s förhandlingar med kuststaterna av att de fiskande staterna sökte uppnå så stort tillträde som möjligt och att kommissionen hade en tämligen svag ställ­ ning. Många gånger fick man intrycket att kommissionen mest gick Spaniens och övriga fiskande staters ärenden. Bakgrunden till det var att övriga EU-länder inte engagerade sig i förhandlingarna. Kommissionen verkar dock hela tiden ha vakat över att hålla nere kostnaderna. Över tiden har situationen förändrats. Kritiken ökade från olika håll under 90-talet. Såväl enskilda organisationer som vissa med­ lemsstater kritiserade avtalen, även Sverige. Kritik hördes också från unionens kontrollinstanser, såsom Revisions­ rätten och kommissionens egen budgetkontroll. I Guinea-Bissau saknar fiskarna det mesta: infrastruktur, kylmöjligheter, motorer och reservdelar. Foto: Isabella Lövin 22 EU-kommissionen har sedan dess mer och mer sökt hålla tillbaka kraven från de fiskande staterna. Mer och mer uppmärksamhet har ägnats åt att fisket måste bli mer hållbart. Reformen av GFP år 2002 bekräftade och stadfäste detta. Strävan att inte fiska på bestånd, där man inte vet att det finns ett överskott, är numera tydlig. Utvärderingar görs före varje omförhandling. Fisket i kustzonen har minskat betydligt, med en övergång till mest tonfiskavtal. Numera (och sedan flera år) kan det mycket väl hända att avtals­ länderna vill sälja mer fiske, än vad EU är villigt att köpa. 6.1 Reglering av fisket Fisket regleras så gott som alltid i antal fartyg när det gäller fiske efter tonfisk, eller i bruttoton (fartygets vikt) när det gäller annat fiske. I dessa överenskommelser finns också bestämmelser om hur mycket fartygsägarna ska betala för sina fiskelicenser och vilka bestämmelser de ska följa. Det kan röra sig om tillåtna och stängda områden, till exempel att de inte får fiska inom avtalslandets kustnära vatten. Regler kan också finnas om vilka redskap som får användas och hur de ska se ut, som minsta tillåtna maskor i näten. Europeiska regler tillämpas inte. Överenskommelser som slutits inom avtalen gäller före ländernas interna fiskeregler, eftersom internationella avtal alltid står över nationella lagar och regler. Men det finns självfallet inget som hindrar att man kommer överens om att EU-fartygen ska följa interna regler. Fördelen med det skulle vara att överenskommelsen inte måste förhandlas om, när det behövs nya fiske­ regler som strängare redskapsbestämmelser. De flesta avtal gäller bara tonfiskarter, alltså långtvand­ rande bestånd som rör sig över världshaven. Men några blandade avtal finns kvar, där alltså mer kustnära och lokala bestånd ingår. De blandade avtalen ger de största ersätt­ ningarna från fisket, inte minst är bläckfisk attraktivt för europeiska fiskare. Det pelagiska fisket är ofta mycket storskaligt och går i hög grad till fiskmjölstill­verkning. Här finns inte bara spanska och sydeuropeiska intressen, utan även nord- och östeuropeiska fartyg inblandade. Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika ningsbåtarna, eftersom det är väldigt dyrt. Vi har en vattenyta på 72 000 km2 – dubbelt så stor som vår landyta! Våra kustbevakare kan vara ute i max tre dagar, de kan inte åka för långt ut, för då kommer de inte tillbaka igen. De olagliga båtarna ser bara till att fly dit de vet att vi inte når. Cirilo Vieira, fiskeridirektör, Fiskeridirektoratet, Guinea-Bissau Foto: Isabella Lövin Bissau, Guinea-Bissau. 19 februari 2009 Vad har fiskeriavtalet med EU för inverkan på det inhemska fisket? – För att förstå vårt fiskeriavtal med EU måste man gå tillbaka till 1975, då Guinea Bissau blev självständigt. Då slöt vi ett fiskeriavtal med Sovjetunionen som skulle ge oss pengar för att bygga upp landet efter den koloniala epoken. Portugiserna hade inte utvecklat det inhemska fisket, och det gjorde inte ryssarna heller. När vi sedan slöt avtal med EU 1980 fortsatte det på samma sätt. Visserligen är det en annan filosofi bakom avtalen idag, men i realiteten kan jag inte se någon skillnad. Problemet är att det guineanska fisket är totalt outvecklat. Vi har idag mellan 100 och 150 motoriserade kanoter i hela landet. 1994 hade vi mellan 400 och 500 motoriserade båtar – kriget 1998 förödde allt här, och vi har inte hämtat oss ännu. Det är omöjligt att svara på hur stor inverkan det utländska fisket har på våra inhemska fiskares fångster, eftersom fisket här är ingenting, det är knappt mätbart. Men alla pengar som enligt avtalet ska gå till att stärka det inhemska fisket – vart har de tagit vägen? – De räcker inte så långt som vi skulle vilja. Det mesta lägger vi på övervakning, främst då till bränsle till kustbevak­ Guineanska yrkesfiskare måste betala väldigt många och höga avgifter, licenser och skatter. Är det en bra politik om man vill utveckla den inhemska fiskeflottan? – Jag vet att våra fiskare klagar på att de måste betala mycket avgifter för att fiska, men jag tycker verkligen inte att 200 000 CFA (ungefär 2 850 kronor) för ett års licens är så mycket att prata om. Alla måste vara med och betala skatt till regeringen så att regeringen kan bygga sjukhus, skolor och vägar – allt det de betalar får de ju tillbaka. Vilka problem är det mest bråttom att lösa inför fram­ tiden? – Vi måste få stopp på slöseriet av resurserna, då EU-fartyg som fiskar efter räka dumpar enorma mängder bifångster. Det kan vara 90 procent bifångst i en räktrål, det betyder att en EU-båt som fångar 2,5 ton räka på en dag kanske dumpar 25 ton fisk! Har vi då här hundra EU-båtar betyder det 2 500 ton fisk som går till spillo varje dag – fisk som vi skulle behöva för mänsklig konsumtion! Ett annat problem är att EU-fartygen inte landar här i landet, utan att allt förs ut, till Las Palmas, eller till Vigo och Sevilla i Spanien, eller till Porto i Portugal. Vi vet inte hur mycket EU-fartygen fångar. Självklart har vi frågat många gånger, men EU-kommissionen svarar att den själv har svårt att få data om fångsterna. Vi vill att fisken ska landas här i framtiden, och därmed skapa arbetstillfällen, och bidra till tryggad tillgång till mat, men då måste vi först bygga en hamn. Det är oändligt mycket vi måste göra. Allt saknas: infrastruktur, frysar, is, kylar, reservdelar, motorer, kontrollmöjligheter. Jag tror att framtida partnerskapsavtal med EU måste vara verkliga partnerskapsavtal. EU måste komma hit och ta med sig know-how och hjälpa oss utveckla sekt­orn. 23 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika Fiske efter tonfisk regleras regionalt För tonfisk sätts kvoter för hela Atlanten, liksom för andra världshav eller delar av dem. Fångstkvoterna fördelas utifrån tidigare fiske mellan de fiskande staterna. Hittills har tonfiskkvoterna dock satts alltför högt i många fall, varför flera tonfiskarter och bestånd är hotade. Vissa stater accepterar inte heller kvoterna och det finns ett omfattande olagligt fiske. Fångstrapporteringen är dessutom svårkontrollerad och därmed finns en risk att den blir otillförlitlig. Fisket efter tonfisk skulle behöva regleras bättre, men det görs genom samarbetet i tonfiskkommissionerna29, inte genom avtalen. Tonfiskavtalen kan tillåta att fartygen också fiskar betesfisk som används för att sedan fånga tonfisk. De får alltså även ta upp små pelagiska arter. Vare sig i betesfisket eller i fiske efter andra arter får EU-fartygen fiska i kustzonen, som är reserverad för det inhemska fisket. Fiske utan kvoter När EU förhandlar fram tillträde till andra arter än tonfisk (och övriga långtvandrande arter), rör det sig om mer lokala bestånd, även om de i och för sig kan vara gränsöverskridande. Det finns som regel inga fångstkvoter, utan man förhandlar om tillträdet i bruttoton fartygsvikt. Det kan sägas vara ett mått på fiskeinsatsen, eller ansträngningen. Problemet är dock att fartygens effektivitet inte kan mätas med enbart fartygets storlek. Motorstyrkan är förstås avgörande, liksom vilka redskap och hjälpmedel som används. Fångstkvoter är å andra sidan inte särdeles lätta att tillämpa i detta fiske, där många arter fångas samtidigt. Det är också en erfarenhet som gjorts i Europa att fångstkvo­ tering för med sig en mängd problem, i synnerhet oönskade bifångster och fisk som bara kastas. Med dagens system finns å andra sidan inga incitament överhuvudtaget för att fartygsägarna ska undvika arter som är överfiskade eller hotade. Uppgifterna om hur mycket fisk fartygen verkligen fångar är dessutom mycket svårtillgängliga. 6.2 Frivilliga avtal mellan jämlika parter? Förhandlingarna mellan EU och avtalsländerna i Västafrika (och andra låginkomstländer) är ofta uppenbart ojämlika. Beroendeställningen är tydlig; det rör sig om länder som ofta får omfattande bistånd från EU och dess medlems­stater. Ofta är EU den viktigaste exportmarknaden. Det är omvitt­ nat att det tidigare har gjorts kopplingar mellan handels­ avtal och fiskeriavtal; i exempelvis handelsavtalet med Sydafrika var det till och med uttryckligt när förhandling­ ar hölls om ett fiskeriavtal år 2001.30 Åtminstone två länder, Mauretanien och Guinea-Bissau, är i dagsläget i det närmaste helt beroende av att få inkomster från fiskeriavtalen, för att staten ska fungera. I båda fallen står EU:s betalningar och licensinkomsterna för upp­ emot en tredjedel av statens samlade inkomster. Andra länder har ett bättre förhandlingsläge, såsom Senegal, Angola och Marocko. Betalningarna från EU och licensavgifterna från EU-fartygen är dock betydelsefulla inkomster för de flesta avtalsländerna i Västafrika. Ojämlikheten mellan EU och avtalsländerna är ett starkt vägande skäl för att en regional ansats bör övervägas för avtalen, alltså ett övergripande regionalt samarbete för exempelvis hela Västafrika. Bestånden, men också utmaningarna inom förvaltningen – inte minst förekomsten av tjuv­ fiske – är gränsöverskridande. I en eventuell regional ram måste de individuella staternas och institutionernas (inklusive lokala och nationella intresseorganisationers) olika möjlighet att påverka (jämför Senegal med exempelvis GuineaBissau) beaktas. I den regionala ramen bör samarbete om fiskerikontroll och forskning ingå. Här bör man också sätta gemensamma fiskeregler och fastställa hur stort det maximala fisketrycket får vara. Minimiregler för hur mycket EU ska betala för tillträdet bör också sättas upp. Så har länderna i Stilla havet gjort inom Forum Fisheries Agency, som av FAO framhålls som föredöme hur man ska förvalta ett utländskt fjärrfiske på ett bra sätt. 29 Internationella organisationer som reglerar fisket efter tonfisk i exempelvis Atlanten eller Indiska oceanen. 30 Författaren deltog själv i förhandlingarna. 24 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika Efter inbördeskriget i Guinea-Bissau är det svårt att köpa fiskeredskap liksom allehanda material och reservdelar till fiskebåtarna. Foto: Isabella Lövin Marockos fiskevatten har sedan länge varit viktiga för EU, särskilt för den spanska fiskeflottan. Idag är inte EU:s avtal med Marocko lika omfattande som tidigare. Det avspeglar självfallet att det marockanska fisket kan ta upp större delen av de tillgängliga resurserna självt. Men beståndssituationen i området har också blivit sämre i flera avseenden. En komplikation i fallet Marocko, är att landet ockuperar Västsahara sedan 1975. Zonen utanför Väst­ saharas kust täcks av avtalet med EU, men jurister hos kommissionen och ministerrådet tolkade folkrätten så att detta var tillåtet. Som grund angavs ett yttrande från FN:s dåvarande rättschef Hans Corell, där det framgick att en ockuperande makt hade rätt att sluta avtal på det ockuperande områdets vägnar, om det var till fördel för invånarna. Emellertid har Hans Corell, efter det att han hade gått i pension, framhållit att han inte stöder den tolkningen av hans yttrande.31 Också svenska fartyg fiskar på Västsaharas vatten på licenser utfärdade av Marocko. Namibia, liksom Sydafrika, har valt att inte ingå något fiskeriavtal med EU. När Namibia blev fritt hade utländska intressen, främst sydafrikanska, överfiskat vattnen. Landet lyckades dock reglera fisket tillräckligt väl, för att det skulle kunna fortsätta. I stället för utländskt fjärrfiske uppmunt­ rades ett inhemskt, som dock till stor del byggdes upp med utländskt kapital – ofta i gemensamma företag med upp till 49 procent utländskt kapital. Jämfört med dem som har slutit avtal med EU, får Namibia en betydligt större del av förädlingsvärdet – till nytta för den inhemska ekonomin. 31 Hans Corells hemsida, www.havc.se 25 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika 6.3 Befintliga avtal och protokoll EU har 20 gällande fiskeriavtal (eller fiskepartnerskapsavtal) med länder i Afrika, Indiska oceanen och Stilla havet. Fyra av dem tillämpas inte. Viktigast, det vill säga flest fartyg och högst betalning, är avtalen med Mauretanien, Marocko och Guinea-Bissau. Även avtalet med Senegal hörde till de störs­ta fram till att det slutade tillämpas år 2006. Foto: Isabella Lövin Land Gällande protokoll Angola Inget gällande protokoll Typ EU-ersättning per år Därav stöd till fiskeripolitiken Ekvatorialguinea Inget gällande protokoll Elfenbenskusten 2007–2013 Tonfisk 595 000 € 100 % Gabon 2007–2011 Tonfisk 860 000 € 60 % Gambia Inget gällande protokoll Guinea 2008-2012 Tonfisk 450 000 € plus särkilt stöd 100 % + 600 000 € (år 1) +400 000 € (år 2) +300 000 € (år 3) Guinea-Bissau 2007–2011 Blandat 7 000 000 € 35 % Kap Verde 2007–2012 Tonfisk 385 000 € 80 % Kiribati 2006–2012 Tonfisk 478 400 € 30, 40, 60 % Komorerna 2007–2010 Tonfisk 390 000 € 60 % Madagaskar 2007–2012 Tonfisk 1 197 000 € 80 % Marocko 2007–2011 Blandat 36,1 milj. € 13,5 milj. € Mauretanien 2008–2012 Blandat 86, 76, 73, 70 milj € 11, 16, 18, 20 milj € Mauritius Inget gällande protokoll Mikronesien 2007–2010 Tonfisk 559 000 € 18 % Moçambique 2007–2011 Tonfisk 990 000 € 100 % Salomonöarna 2006–2009 Tonfisk 400 000 € 30 % São Tomé och Principe 2006–2010 Tonfisk 663 000 € 50 % Senegal Inget gällande protokoll sedan 2006 Seychellerna 2005–2011 Tonfisk 5 355 000 € (fr. 2008) 56 % (fr. 2008) Källa: www.ec.europa.eu, egen bearbetning 26 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika 12 Feb, 2009 To Mr Fabrizi o Donatella Head of Unit Bilateral Agr eements DG Mare ”Öppenhet och möjlighet till ansvarsutkrävande är två lika viktiga begrepp vid förhandling och förvaltning av dessa avtal. EU:s fiskeriavtal är de enda fiskeriavtal i världen som är offentligt tillgängliga för allmänheten” Dear Sir! We are writi ng to you, b ecause the Sw Nature Conse edish Societ rvation (SSN y for C), an NGO 000 members, th at represents is producing 184 a report abou Partnership t the EU’s Fis Agreements h er ies (F P A :s). The repo lished 2009 w rt will be pu hen Sweden h ba s the presiden it intends to cy of the EU, look deeper a n d into these oft agreements. en criticized What is true FPA and what is impact on th not true abou e EU fishing t the fleet in WestBefore we go A frican waters on, we would ? li ke to apologize to for the exten you right away sive paper-w ork we are a your collabor bout to ask yo ators to do, b u an d ut at the sam to stress how e time we wou extremely im ld like portant it is taxpayers to for the Euro know that th p ea n es e FPA:s are m and open ma ade in a corr nner. We wou ec t ld also like to report will b point out tha e distributed t th is to decision m and media d akers, stakeh uring the Sw ol d er ed s is h p First of all we residency. would like to te st the often men parency” of th tioned “tran ese agreemen st. EU:s generaldirektorat för fiske- och havsfrågor (DG MARE) 6.4 Naturskyddsföreningen sätter avtalens öppenhet på prov I syfte att sätta fiskeripartnerskaps­avtalens påstådda öppenhet på prov, efterfrågade vi följande uppgifter för de aktuella länderna, Mauretanien, Guinea-Bissau, Senegal och Guinea. Nedan i fotnot citeras de orsaker den ansvarige tjänstemannen vid EU-kommissionen, Fabrizio Donatella angav för att inte kunna förse oss med de efterfrågade uppgifterna. Lämnar EU-kommissionen ut dessa handlingar/uppgifter? För Guinea-Bissau? För Senegal? Utvärdering av avtalet? 32 Resultat och kontroll av öronmärkta pengar? 33 Lista över EU-fartyg och ägare? 34 Rapporterade EU-landningar i ton? 35 Värde EU-landningar? 36 Totala värdet FPA-landningar? 37 Destination/marknad FPA-fisk? 38 För Mauretanien? För Conakry? betyder ja betyder kanske senare betyder nej 32 ”Ej offentligt material. Men utvärderingarna skickas till alla berörda parter, EU-parlamentet, medlemstaterna, ministerrådet och till avtalslandets regering. Alla dessa länder ska ha fått se utvärderingarna innan de förhandlat.” 33 ”Vi är fokuserade på resultaten och de åtagande dessa regeringar gör, inte på hur de använder sin egen budget. Därför insisterar vi inte alltför mycket på att analysera i detalj hur dessa länder använder sina pengar. Om vi gjorde det skulle vi kanske glömma bort den verkliga frågan: vilka resultat som ska uppnås.” 34 ”Vi kan inte lämna ut denna information, eftersom den innehåller kommersiella uppgifter som skulle kunna användas emot fartygsägarna av konkurrenter. Uppgifterna ska hur som helst finnas hos de medlemsstater som har fartyg vilka fiskar under dessa avtal.” 35 Ibid 36 Ibid 37 ”Uppgifter finns inte tillgängliga ännu, men totalutvärdering av avtalen ska komma.” 38 Ibid 27 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika ”I verkligheten är det underlag som finns inför förhandlingarna ofta bristfälligt” även om EU-fartygen som fiskar inom ramen för fiskeriavtal, liksom andra fiskare i EU, ska rapportera sina landningar. Landningarna syns inte heller i handelsstatistiken, eftersom ursprunget bestäms av fartygets flagg. Fångsterna räknas således i EU som inhemska. Inte heller fungerar systemet med observatörer alltid i praktiken eftersom länderna sällan har tillräckligt med observatörer. De kan dessutom vara hårt utsatta, ensamma ombord på ett utländskt fartyg. Det förekommer också att observatörerna mutas eller hotas.39 6.6 Fisken är del av ett ekosystem På stranden i Dakar kan fiskhandlarnas väntan bli lång. Foto: Kajsa Garpe 6.5 Hur säkerställs ett överskott? I princip utgår havsrättskonventionen, liksom förhandlingarna, från att det ska finnas tillräcklig kunskap om hur läget är för fiskbestånden, och hur den inhemska fiskenäringen ser ut. I verkligheten är det underlag som finns inför förhandlingarna ofta bristfälligt. Detta har lett till att EUkommissionen numera är mycket mer försiktig med att förhandla fram fiskemöjligheter, annat än för tonfisk. Ett exempel är förhandlingarna med Guinea (Conakry) i december 2008, där avtalslandet ville sälja tillträde till fisket efter räka. Kommissionen avstod den möjligheten, av försiktighet. Endast en skrivning om att läget skulle ses över kommande år kom med i överenskommelsen. Fångstrapportering I syfte att ge avtalsländerna kännedom om EU-fartygens fiske, finns det i fiskeriavtalen bestämmelser om fångstrapportering samt om möjlighet till satellit- och radarövervak­ ning. I många fall finns dessutom observatörsprogram, allt­ så att fartygen ska ta ombord en observatör från avtalslandet. Observatören är normalt anställd och avlönad av staten i det landet. Likväl är tillförlitliga data om de fångster som EUfartygen tar upp en bristvara. Det publiceras ingen statistik, 39 Intervju med Abdoulaye Fall, Senegal 28 Ett grundläggande problem med beståndsuppskattningar och fiskereglering i hela världen är att man inte har en helhetssyn på havsmiljön. Även om det finns ett så kallat överskott som går att sälja till fjärrfiskenationer, kan det kustnära fisket påverkas negativt även av ett fiske inom biologiskt hållbara gränser. Ett fisketryck längre ut till havs, även om det är inom gränsen för vad som är ekologiskt hållbart, kan påverka tillgången på samma eller någon annan art närmare kusten. För att förstå fiskets samlade påverkan bör fiskets och beståndsstorlekens effekter på andra arter såväl som på bottenmiljö utredas. Fiske på en art påverkar i vissa fall andra arter, en påverkan som inte uppdagas genom konventionella beståndsuppskattningar. Bottentrålning är vanlig inom ramen för blandfiskeriav­talen. Bottentrålning resulterar i förstörd bottenmiljö, omfattande koldioxidutsläpp och stora bifångster som slängs tillbaka döende. Liknelsen mellan bottentrålning för att fånga fisk och skogskövling i syfte att jaga vilt är slående. En bottentrål som dras längst botten får med sig allt som kommer i dess väg. Trålarna kan ha en öppning lika stor som en fotbollsplan. Växter, bottendjur och fiskar av olika arter och storlekar slukas av trålen. Trålarna lämnar djupa sår i botten som ingen vet hur lång tid de tar att läka. I sammanhanget bör nämnas att norra Europa knappast har kommit särskilt långt i tillämpningen av den så kallade ekosystemansatsen, trots mycket forskning och trots att det bara finns en bråkdel av alla de arter som finns i sydliga vatten. Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika 7. Fiske- och utvecklingspolitik på detta krävs både att fiskeripolitiken antar seriösa utvecklingsmål och att utvecklings- och handelspolitiken prioriterar och höjer kompetensen i fiskefrågor. 7.1 Parisagendan och fisket Parisagendan som internationell överenskommelse syftar till att utvecklingsinsatser från olika rika stater samlas till färre sektorer och länder samt att givarna ska koncentrera sig och inte sprida sina insatser. Budgetstöd betonas, alltså obundna medel som går rätt in i ländernas statsbudgetar. Betalningen genom fiskeriavtalen liknar delvis budgetstödet, i det att pengarna inte binds till särskilda sektorer. Att utvecklingsinsatserna i och med Parisagendan har samlats till färre sektorer har – på det sätt det genomförts – förstärkt tendensen att ignorera fisket och dess betydelse för ut­veckling­ en. Fiskeriavtalen blir därmed, i nuläget, den enda (potentiella) källan från EU:s sida till medel för denna sektor. 7.2 Fiske och FN:s utvecklingsmål Väl förvaltat kan fisket ge påtagliga bidrag till FN:s så kalla­ Foto: Isabella Lövin Om EU ska lyckas minska fattigdomen i världen krävs att alla EU:s politikområden har tydligt fattigdomsfokus och inte motverkar utvecklingspolitiken. Detta sammanfattas i EU:s beslut om en samstämmig politik för utveckling. Vi har redan sett hur viktigt fisket är ur ett fattigdomsperspektiv. Hur samverkar då EU:s fiskepolitik med exempelvis utvecklings- och handelspolitiken? Med tanke på EU:s roll som global utvecklingsaktör, finns det all anledning att granska EU:s externa fiskeripolitik ur ett samstämmighets­ perspektiv. Medan fiskeriavtalen sedan 2002 fått tydligare utvecklingsinslag, bidrar EU:s budget för utvecklingssamarbete inte till fiskerisamarbete eller förvaltning av havsresurser. De så kallade partnerskapsavtalen är och förblir grundade på ett kommersiellt förhållande mellan säljare och köpare – och därmed avhängiga av att det finns bärkraftiga bestånd att handla med. Fiske och fisk som en förutsättning för trygg­ad tillgång på mat tycks bortglömt. Sammanfattningsvis råder det stor brist på samstämmighet mellan de ovan nämnda områdena och för att ändra 29 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika ”Tänk att jag har samma namn som USA:s president – men jag är antitesen till min berömda namne. Hur jag än betett mig går det bara sämre och sämre med fisket” Barack Maé Bianta, 35 år , fiskare. Foto: Mikael Cullberg Cacheu, Guinea-Bissau. 17 februari 2009 – Jag fick köpa min båt 1992 via ett biståndsprojekt från Portugal. Vi var några stycken som fick gå en utbildning och så fick vi köpa glasfiberbåtar med motor förmånligt. Men så gick motorn sönder och jag lämnade in den för reparation före kriget 1998, och där försvann den. Idag ror vi båten, och vi måste ständigt ösa den för att den läcker. Det finns inga reservdelar i Guinea-Bissau, ska man ha en motor får man åka till Senegal. Om det här var ett bra land skulle det finns utrustning och materiel att köpa till rimliga priser, men det gör det inte. Inte ens nät går att få tag på. Men jag får vara nöjd, en glasfiberbåt är ändå mycket hållbarare än en träbåt. Trivs du som fiskare? – Jag har inget val. Om jag får välja så vill jag inte att mina barn ska bli fiskare, det är enorma problem. Förr, när jag hade motor, kunde vi få kanske 100 kilo på en tredagars­ tur. Nu får vi oftast bara 60 kilo. Då måste vi köpa is och mat, betala licenser, hamnkontroll och veterinärintyg – och så ska vi dela vinsten på tre man. Tänk att jag har samma namn som USA:s president – men jag är antitesen till min berömda namne. Hur jag än betett mig går det bara sämre och sämre med fisket. Hur ser du på EU:s fiske i Guinea-Bissau? – När jag hade motor till båten brukade vi se fartygen. Men numera när vi bara kan paddla kommer vi aldrig så långt ut att vi ser dem. Men jag vet ju att de ligger där . 30 Cacheu, Guinea-Bissau. 17 februari 2009 – Jag började fiska 1975. Min pappa sysslade med både jordbruk och fiske, som många gör här. Jag hade gärna studerat om det funnits möjligheter, men nu blev det fiske. Jag fiskar för mina fem barns skull, så att de ska kunna studera. Jag ber till Gud att de ska lyckas, och att de kan försörja mig sedan på min ålders höst. Hur går fisket? – Sämre och sämre. Jag hade tidigare en motor och fiskade för ett franskt företag som ägde beredningsindustrin här. Men när de slog igen och lämnade landet tog de min motor också. Jag är med i en fiskareorganisation som slåss för att försvara oss emot myndigheterna och alla pålagor. Det är licens och avgifter och kontroller hela tiden. Det gör det helt omöjligt för oss att leva. Därför är det många som fiskar olagligt och då får man betala mutor istället. Hur mycket måste man betala i muta om man åker fast? – För en liten kanot kan man få betala 30 000 CFA (430 kronor), för en stor 120 000 CFA (1 700 kronor) – annars beslagtar de redskapen och då kan man inte fiska längre. Hur tror du att fisket skulle kunna förbättras här? – Om de som kommer hit och fiskar skulle investera här, så skulle vi kunna jobba för dem. Om de gav oss motorer och bra material, och satsade på beredningsindustrin, så skulle de få ut mycket av oss! ”Alla avgifter gör att många fiskar olagligt. Då får man betala mutor istället.” Carlos Sagna, 52 år, fiskare. Foto: Isabella Lövin Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika Foto: Kajsa Garpe de millenniemål om utveckling. WorldFish Center redovis­ ar på sin hemsida fiskets olika betydelse för att uppnå dessa mål.40 Människors levnadsförhållanden kan förbättras genom fiske och fiskodling, vilket kan bidra till att minska fattigdomen och hungern (mål 1). Inkomsterna från fisket kan täcka fiskarfamiljernas utgifter för skolgång (mål 2). Kvinnor får självständighet genom inkomster från fisket, eftersom de står för det mesta av arbetskraften och den lokala handeln inom det småskaliga fisket (mål 3). Protein och näringsämnen av hög kvalitet finns i fisk, vilket bidrar till att minska barnadödligheten och förbättra mödrarnas hälsa (mål 4 och 5). Likaså bidrar fisken till att dämpa effekterna av hiv och aids genom att göra smittbärarna mer motståndskraftiga emot infektioner och mer mottagliga för läkemedel (mål 6). För att uppnå ekologisk hållbarhet (mål 7) måste hoten emot havs- och inlandsfisket avvärjas. Fisket är också en tillförlitlig indikator på vattenkvaliteten och tillståndet i naturen som helhet. Slutligen, om länderna samarbetar sins­emellan och regionalt för att angripa miljöproblem inom fisket, bidrar det till att skapa ett globalt partnerskap för utveckling (mål 8). Fiskarna i Guinea-Bissau behöver fler och fler licenser och tillstånd för att fiska. Alla dokument kostar pengar och fisket blir en förlustaffär. Foto: Isabella Lövin 7.3 Det bortglömda fisket Inom EU:s utvecklingssamarbete, liksom i många länders fattigdomsstrategier, är fisket inte prioriterat, vilket med FN:s utvecklingsmål i åtanke är förvånande. Fattigdoms­ strategierna utgör nationella ramar och verktyg för utveckling och fattigdomsbekämpning i enlighet med FN:s utvecklingsmål. Det är visserligen en återspegling av ländernas egna prioriteringar, men i vissa avseenden skulle ändå mycket mer kunna göras från EU:s sida. EU:s utvecklingsinsatser med avseende på fiske skulle också kunna vara mer sammanhållna och långsiktiga och kompetensen högre. Fångstfisket kommer att fortsätta att vara viktigt för matförsörjningen i Afrika. Därför måste uthålliga insatser göras för att stödja, främja och skydda det småskaliga och arbets­ 40 The Millennium Development Goals – Fishing for a Future, WorldFish Center 2007 I Guinea-Bissau finns bara drygt ett hundratal båtar med motor. Foto: Mikael Cullberg Porto de Canoa är en av Guinea Bissaus största fiskehamnar. Foto: Mikael Cullberg 31 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika “Vi ser dem därute. De fiskar 24 timmar om dygnet, det lyser och bullrar, havet har aldrig stängt. Fortsätter det så här har vi ingen mer fisk här om 50 år.” Augusto Dju, ordförande i anapa (Association National Armadores Pesca Artisanal), en paraplyorganisation för Guinea-Bissaus organiserade fiskearbetare. Foto: Isabella Lövin Bissau, Guinea-Bissau. 19 februari 2009 Diana Diara, fiskförsäljare. Foto: Isabella Lövin Fiskmarknaden i Bissau, Guinea-Bissau. 19 februari 2009 – Barracuda kostar 1 000 CFA (14 kronor) per kilo. Folk tycker det är för dyrt. Fiskarna har det tufft nu, de säger det är för dyrt att fiska. Vi har inga kunder, knappt någon fisk. Ingen har råd längre. Cacheu, Guinea Bissau. 19 februari 2009 Cipriano Fernandez Sa, projektledare för fiskberedningsanläggningen i Cacheu, den näst största i Guinea-Bissau. Foto: Isabella Lövin 32 – Anläggningen byggdes 1981 med pengar från USA och EG, men uppfyller inte EU:s krav för hygien, så fisken får inte exporteras härifrån till EU. – Vad som är det största problemet? Det största? Det är omöjligt att säga. Det är ju en hel kedja av problem: Att det saknas utbildning, utrustning, infrastruktur och att köpkraften på den inhemska marknaden är så svag. Inget problem är större än de andra, allt saknas! Allt behöver göras. Vad är det största problemet för er idag? – Ekonomin i fisket. I går uppvaktade vi fiskeriministern med en sammanställning av de kostnader en hantverksfiskare har i genomsnitt. Det är idag nästan ekonomiskt meningslöst för fiskare att fortsätta med sitt värv. Vi har mer utgifter än inkomster. Ministern har lovat att se över situationen. Hur har ni uppfattat att pengarna från fiskeriavtalet med EU används? – De försvinner någonstans! De går i vart fall inte till den fiskare vars båt går sönder. Han får sluta fiska, för han har inte råd att reparera den, och inte heller att köpa en ny båt. I det här landet fungerar ingenting, det är det som är problemet. Vi tjänar inte på de utländska avtalen, så mycket är säkert. Man säljer ut fisken bara. Om man tog hit bered­ ningsindustrin fick vi åtminstone några arbetstillfällen här. Nu ser vi de europeiska båtarna bara, och hör dem därute, de fiskar 24 timmar om dygnet, det lyser och bullrar, havet har aldrig stängt. Fortsätter det såhär har vi ingen mer fisk här om 50 år! Hur många företräder din organisation? – Jag vet inte. Den extrema majoriteten av våra fiskare är analfabeter. Det svårt att få dem att organisera sig, som fiskarna gör i Senegal och Mauretanien. De håller sig gärna undan från myndighetskontroller också. Här fiskar man fortfarande från kanoter, och man paddlar. Vi vill ha motorer och nät, men det finns inte här. Många flyr till Spanien. Alla drömmer de om Europa, men få vet ju hur det är där, att det är ett hårt liv och många svårigheter för dem även där. Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika I Mauretanien utbildas kvinnor i fiskberedning. Foto: Mikael Cullberg intensiva fisket, både längs kusterna och i inlandet. Fisket måste förvaltas bättre så att inte resurserna utarmas – och det förutsätter att lokalsamhällena är delaktiga. Om länderna inte kan förmås att prioritera sitt fiske högre, kan ändå givarna betona fiske och naturresursförvaltning på det regionala planet, exempelvis i hela Västafrika. Om man ska skydda bestånden och få bukt med det olagliga fisket, krävs ändå samlade insatser över landsgränserna. Tidigare gav många länder, inte minst Sverige, stöd till utvecklingen av fisket i Syd. Dåvarande Fiskeri­styrelsen hade till exempel åtskilliga anställda i Angola och GuineaBissau. Resultaten av fiskeribiståndet var dock ofta nedslående och gav ofta inte önskade resultat, främst eftersom man satsade på att få bättre avkastning från fisket utan att förbättra förvaltningen. Istället för att reformera så avvecklade Sverige sitt stöd till fisket i början av 90-talet så gott som helt. Andra gjorde likadant, jordbrukstödet gick en liknande utveckling öde till mötes. Sida ger numera bara mindre belopp främst till FN:s livsmedelsorgan FAO som också har ansvar för fisket. Nu börjar så smått uppmärksamheten åter riktas emot jordbruket. Men fisket är fortfarande osynligt i utvecklingssamarbetet, även i länder där en stor del av i befolkningen är beroende av fiske för uppehälle eller mat. 7.4God samhällsstyrning är en förutsättning för hållbar naturresursförvaltning Kraven är höga på samhällssystemet i ett land för att klara av att förvalta dess resurser väl. Om utvecklingssamarbetet inte klarar av att främja en god förvaltning och samhälls­ styrning, får samarbetet svårt att lyckas i andra avseenden. Stöd till behövande länders statsbudgetar och olika former av utvecklingssamarbete kommer alltid att ge sämre resultat, eller inga alls, om inte samhällsstrukturen fungerar. I många länder, inte minst Guinea och Guinea-Bissau är staten nästan helt frånvarande, vilket möjliggör rovdrift på naturresurserna och en mängd andra problem. Oavsett om just fiskeri­ sektorn prioriteras eller ej, har utvecklingssamarbetet en uppgift i att bygga fungerande samhällsinstitutioner och en genomtänkt, långsiktig förvaltning av naturresurserna. 7.5 Fiske och handel I de pågående förhandlingarna mellan EU och Afrika om ekonomiska partnerskapsavtal, EPA, avgörs hur andra politiska styrinstrument än fiskeriavtalen utformas, vilka kan påverka hur fisket kommer att bedrivas och vem som tjänar på det. EPA förhandlas regionalt och ska främja regionalt samarbete, till skillnad mot fiskeriavtalen som avtalas bilateralt. I Västafrika är det den regionala organisationen Economic Community of West African States, ECOWAS, som förhandlar med EU. Det som förhandlas är en mängd handelsregler såsom tullar, exportskatter, ursprungsregler och investeringsregler som påverkar de lokala möjligheterna att utnyttja fiskresurserna. Indirekt påverkar dessa regler hur mycket fisk som kan fiskas av EU:s fartyg. Dessutom finns avtal i Världshälsoorganisationen, WTO, exempelvis SPS-avtalet41 som är en uppsättning sanitetsregler, som bland annat påverkar exempelvis andra länders möjlighet att exportera till EU. Ursprungsreglerna styr hur besättningens sammansättning, båtens ägarskap och hyresavtal för båt ska se ut för att fisk ska kunna exporteras till EU med fördelaktigt marknadstillträde. Tillgång på råvaror är viktig för EU:s fiskeindustri. I de pågående förhandlingarna vill EU begränsa de afrikanska ländernas möjlighet att använda exportskatter. Men det minskar handlingsutrymmet för de afrikanska länderna att kontrollera fiskresurserna och skapa incitament för lokal förädling och lokal konsumtion. Det behövs mer samstämmighet mellan de olika instrument som EU använder för att forma sina relationer med Syd med avseende på fisket. För att främja handel och utveckling regionalt har ECOWAS föreslagit ett regionalt ramverk för fiskeriavtalen. Grunden bör vara att följa EU:s beslut om en samstämmig politik för utveckling och de utvecklingspolitiska målen om en ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbar utveckling av fiskesamhällen i länder i Syd. 41 Avtalet om sanitärt och fytosanitärt skydd (djur och växthälsa). 33 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika SENEGAL/République du Sénégal Självständighet från Frankrike: 1960 Folkmängd: 13,7 miljoner Yta: 196 000 km2 (knappt hälften av Sverige) Huvudstad: Dakar Naturtyper: mangrove, slätt, högland, öken Naturtillgångar: fisk, fosfat, järnmalm Odlingsbar mark: 12 procent Statsskick: republik Medianålder: 18,6 år Förväntad livslängd: 59 år Analfabetism: 53 procent för män, 72 procent för kvinnor Arbetslöshet: 48 procent HDI-ranking:153/17942 Inhemskt fiske: Har vuxit explosionsartat under en lång följd av år och nu finns en stor överkapacitet. 60 000 personer beräknas vara sysselsatta i fisket och få eller inga alternativa sysselsättningar finns. Man fiskar även i grannländernas vatten och Senegal har egna fiskeriavtal. Fisket står för uppemot 40 procent av Senegals exportinkomster. Idag finns inga konkreta planer på en begränsning av antalet fiskande båtar. Eftersom det finns få alternativa utkomstmöjligheter är det politiskt mycket känsligt. Fiskeriavtal med EU: Redan 1980 slöt Senegal, som första land, ett fiskeriavtal med dåvarande Europeiska gemenskapen. Det senaste avtalsprotokollet var värt 16 miljoner euro per år (2002 – 2006), och inkluderade kustfiske efter bottenlevande arter, djuphavsfiske med trålar och långrev, fiske efter tonfisk, skaldjur och små pelagiska arter. Inget nytt avtalsprotokoll slöts 2006 eftersom beståndssituationen försämrats för vissa arter men också för att avtal om utländskt fiske i Senegal är politiskt känsligt då det inhemska fisket är så betydande för sysselsättningen. Fortfarande finns dock några spanska och franska båtar kvar som fortsätter att fiska tonfisk med licenser direkt från senegalesiska staten. Motivet är att de ska försörja den inhemska konservindustrin eftersom landet inte har något tillräckligt eget fiske efter tonfisk. Dessutom har ett flertal europeiska fartyg bytt till senegalesisk flagg, genom att de förts över till senegalesiska företag – dock med upp till 49 procent europeiskt ägande. EU:s stöd till den nationella fiskeripolitiken: Enligt det senaste avtalsprotokollet skulle 12 miljoner euro per år gå till att stödja Senegals fiske. Sedan 2006 har den senegalesiska fiskeriförvaltningen och kontrollen märkt av minskade medel. Övrigt: Enligt UNDP (FN:s utvecklingsprogram) lever 17 procent av befolkningen i extrem fattigdom, definierat som mindre än en US-dollar om dagen. 56 procent lever under två dollar om dagen. Människohandel är ett problem då Senegal fungerar som ursprungsland, transitland och mottagarland för handel med kvinnor och barn för sexuellt utnyttjande. 42 Human Development Index. Indexet används på samma sätt som BNP för att jämföra välståndet i olika länder. Medan BNP fokuserar på materiellt välstånd hävdas HDI ge en mer komplett bild, eftersom det är en sammanvägning av förväntad livslängd, utbildningsnivå och BNP. Sveriges plats på HDI-rankingen är 7/179. 34 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika Mamadou Sy, chef för den regionala fiskerimyndigheten, har sedan 1989 jobbat med övervakning, kontroll, statistik och inspektioner. Foto: Kajsa Garpe Saint-Louis, Senegal. 10 februari 2009 – Vi har ett alldeles för högt fisketryck här, situationen är katastrofal. Alla bottelevande arter, thiof, tunga, havsruda, allt har försvunnit i en mycket oroande takt. Det är inte bara utlänningarnas fel, även om våra fiskare gärna säger det. Det lokala fisket fiskar nästan helt utan begränsningar, och de lagar som finns bryter man emot. Man fiskar på uppväxtområdena, man tar fisken innan den har blivit lekmogen, man fiskar med dynamit och man använder seine du plage (strandvad), ett slags trålfiske från stranden – en metod som förstör fiskens lekområden. Problemet är att vi har för många fiskare, för många båtar, för många människor som försöker leva på fisket. Många här är desperata och försöker antingen fly till Kanarieöarna, eller också mönstrar de på ett så kallat bateau ramasseur (uppsamlingsskepp) ett gammalt lastfartyg med frysar ombord, vanligtvis koreanska. De fungerar som moderskepp som lastar ombord mindre båtar och sedan transporterar dem till exempelvis Guinea där man lastar av dem och låter dem fiska för fartygsägaren. Det här har blivit en växande inkomstkälla för fiskarna här, cirka 2 000 personer jobbar så här nu. Arbetsförhållandena ombord är mycket svåra, om jag fick bestämma skulle det här förbjudas. Numera har man begränsat tillståndsgivningen, det får vara max 40 “piroger” (kanoter, små fiskebåtar) ombord, det ska finnas en sjuksköterska och en observatör ombord, och fartygen måste ha giltiga försäkringar – men det räcker ändå inte långt. Det är ändå minst 230 personer ombord på båtar som är byggda för kanske 30 personer, och man ligger ute månader i sträck med ransonerat vatten av dålig kvalitet. Är det bra att avtalet med EU har upphört? – Både ja och nej. Det fanns förstås inte någon överskottfisk att sälja längre. Men tidigare fick vi en del pengar till kompetensutveckling genom avtalet, men det har upphört nu. En del av pengarna till övervakning och kontroll har också frusit inne. Ironiskt nog har vi å andra sidan fått extra ekono­ miskt tillskott till kustbevakningen från Spanien i år, eftersom de illegala båtflyktingar till Kanarieöarna samtidigt har blivit ett växande problem. Om inte det hade varit hade vi inte haft någon kustbevakning här överhuvudtaget. 35 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika Abdoulaye Fall, 38 år, fiskare på bateau ramasseur. Foto: Kajsa Garpe Saint-Louis, Senegal. 10 februari 2009 – Jag fiskar inte här hemma i Senegal längre, det var många år sedan. Jag tillbringar större delen av året med att fiska åt så kallade bateau ramasseur, moderskepp med stora frysar, främst från Sydkorea. De lastar ombord 40 piroger härifrån, med en besättning på minst fem personer till varje båt, och så går man iväg längs med kusten dit det inte är så utfiskat: till Guinea, Angola, Guinea-Bissau, Gabon eller Sierra Leone. Förhållandena ombord är mycket dåliga. Vi sover tätt packade ihop, kliver upp fyra på morgonen och arbetar ute till havs hela dagarna, till åtta på kvällen. Varje dag får vi bensin, arton liter, tio liter vatten för oss alla att dela på, och mat. Sedan fiskar vi och säljer fisken till moderskeppet varje kväll. De betalar dubbelt så mycket för europafisken som för afrikafisken. Afrikafisken är de mindre arterna, de bästa går till Europa. Förskottet vi fått för bensin, proviant och utrustning dras av på betalningen. Så här jobbar vi tre månader i sträck. Vi ska ha en ledig dag i månaden, men det brukar bara bli en ledig dag på tre månader. – Vad vi gör ombord på kvällarna? Äter, dricker té och sover. Det är allt. Vi pratar med varandra förstås. Men ingen törs klaga högt, gör man det åker man av båten med en gång. Ingen journalist skulle släppas ombord, för om någon skulle 36 ”Ingen journalist skulle släppas ombord, för om någon skulle rapportera om det här skulle de här båtarna inte få licens.” rapportera om det här skulle de här båtarna inte få licens. Dricksvattnet ombord är alldeles gult, det gör att man får ont i magen. Lukten och värmen ombord är fruktansvärd, de tvingar ut oss i riskabla väderförhållanden, de som sköter fartygen är okunniga och kan inte wolof eller något annat afrikanskt språk och de gör ständiga misstag. Nyss var det två koreanska bateau ramasseur-skepp med 40 piroger ombord som blev kvarhållna i Angola för att de fiskat på fel områden, där det inte var tillåtet att fiska. Vi stöter förstås på de lokala fiskarna när vi är ute, och det blir konflikter när de anklagar oss för att ta deras fisk. Det här blir ju värre när den koreanska kaptenen har falska papper, och tror att han har tillstånd att fiska när han inte har det. Det finns observatörer ombord på båtarna som ska ha kontroll, men de rapporterar aldrig om några missförhållanden. Varför? De får väl betalt för att inte säga något. – Tre gånger om året går jag ut med de här båtarna, det är tre månader per gång, plus resan till och från fiskevattnen. Min dröm? Ja, det är att spara pengar för att kunna lära mig ett annat yrke. Fiskhandlare skulle jag vilja bli. Jag är väldigt trött på livet till havs. Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika Fiskeriavtal – från förslag till beslut Beslut om att ingå fiskeriavtal fattas av EU-rådet, men förhandlingarna sköts av Europeiska kommissionen. Rådet behandlar förslag från kommissionen i tre nivåer, arbetsgrupper på tjänste­ mannanivå, ständiga företrädarnas kommitté (Coreper) och själva ministerrådet. Förslag som rör fiskeriavtal tas alltså först upp i arbetsgruppen för extern fiskeripolitik, där medlemsstaternas företrädare går igenom förslaget punkt för punkt och alla talar om vilka åsikter, önskemål och invändningar som de har. Nästa steg är att Coreper tar upp förslaget och diskuterar de frågor som inte har lösts på den lägre nivån. Om medlemsstaterna är överens i Coreper, beslutar ministerrådet (i det här fallet medlemsstaternas fiskeri­ ministrar) om förslaget utan debatt. Fiskeriavtal förhandlas enligt samma upplägg, oavsett om avtalet är med Norge eller med Guinea-Bissau. 1. Kommissionen lägger förslag till rådet om ett förhandlingsmandat som avser ett visst land. 2. Rådet beslutar om mandatet (normalt är medlemsstaterna överens redan i arbetsgruppen). I mandatet ingår att kommis­ sionen ska biträdas av medlemsstaterna under förhandlingarna. 3. Inför förhandlingar med landet tar kommissionen upp frågan i arbetsgruppen som diskuterar upplägget. 4. Under varje förhandlingsrunda med motparten (förhandlingarna hålls I Bryssel eller i avtalslandets huvudstad) får medlemsstaternas företrädare vara med. Alla är inbjudna, men oftast deltar bara de stater som har direkta fiskeintressen. Medlemsstaterna på plats ses som en förlängning av arbetsgruppen för extern fiskeripolitik. 5. Inför förhandlingarna och mellan de olika sittningarna samråder kommissionen med medlemsstaterna. Samrådsmötena leds av sittande ordförandeskap. 6. Under sittningarna med avtalsparten förhandlar kommissionen för gemenskapens räkning och utifrån ministerrådets mandat. Vid dessa sittningar har medlemsstater rätt att delta, men inte yttra sig. 7. Innan kommissionen slutför förhandlingen och sätter sina initialer under överenskommelsen, sammanträder kommissionen med medlemsstaterna och går slutgiltigt igenom vilka synpunkter de har. 8. När EU och avtalslandet är överens börjar avtalet oftats tillämpas provisoriskt. 9. Så snart som möjligt därefter lägger kommissionen ett förslag till rådet att godkänna avtalet eller överenskommelsen. 10.När medlemsstaterna har röstat ja till förslaget, undertecknar ordföranden fiskeriavtalet eller överenskommelsen om fiske i tredje land (protokoll till avtalet). Om någon medlemsstat har invändningar måste de framföras så snart som möjligt för att få genomslag i förhandlingarna. Normalt signalerar man det redan i arbetsgruppen inför förhandlingarna. Sverige agerar exempelvis alltid aktivt i alla faser av förhandlingarna med Norge. Under själva förhandlingarna med Norge i Bryssel eller Oslo finns alltid svenska tjänstemän på plats med instruktioner från Regeringskansliet (Jordbruksdepartementet). Källa: EU:s fiskeriavtal med utvecklingsländer. Mikael Cullberg, Fiskeriverket 2005 EU tillämpar sedan 2006 inte sitt avtal med Senegal. I Senegal är frågan om förnyat protokoll politiskt känslig eftersom det småskaliga fisket är så viktigt för försörjningen. Likväl hoppas regeringen på ett tillämpat avtal i framtiden. Foto: Kajsa Garpe 7.6 Sveriges ansvar och uppdrag Det finns ett behov av att förändra både fiskeripolitiken och utvecklingspolitiken i EU och i Sverige. Vad kan då Sverige göra? Sverige är med och fattar besluten – och betalar med svenska skattemedel för dem. Sverige påverkar som medlemsstat det uppdrag kommissionen ges. Sverige kan agera inom såväl fiske- som utvecklingsområdet samtidigt, så att insatserna samverkar. Sveriges politik för global utveckling Sverige var först i världen med att 2003 anta en tydlig samstämmighetspolitik för utveckling, Politiken för global utveckling, PGU. Enligt PGU ska alla politikområden bidra till att främja utvecklingsmålen. Inom fisket är det mycket tydligt att den förda politiken påverkar ländernas utveckling. Sveriges ansvar EU-kommissionen har, tillsammans med medlemsstaterna, i uppdrag att förvalta och genomföra den gemensamma fiskeripolitiken. Den allra största delen av förvaltningen finns hos medlemsstaterna, medan kommissionen har mycket små resurser i jämförelse. Arbetet styrs av det beslutade gemensamma regelverket och andra riktlinjer som EU:s fiskeministrar har kommit överens om. Idag styrs fiskeri­avtalen av rådslutsatser som antogs av fiskeri­­ 37 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika El Hadj Dao Gaye och Gaoussou Guye leder CONIPAS, Senegals organiserade småskaliga fiskare. CONIPAS för inte bara de småskaliga fiskarnas talan i Senegal, utan arbetar också med att förbättra EU:s externa fiskeripolitik, samt FAO:s uppförandekod för ansvarsfullt fiske med avseende på villkoren för de småskaliga fiskarna i Västafrika. Foto: Kajsa Garpe minist­rarna år 2004. Riktlinjerna har alla medlemsstater ställt upp på, även Sverige. Finansieringen av avtalen kommer ifrån EU-budgeten som också beslutas av medlemsstaternas ministrar när det gäller fiske. Sverige har därför, tillsammans med de andra staterna, ett fullt ansvar för och stöder hur EU agerar inom fisket i andra delar av världen, inklusive i Västafrika. Sveriges regering saknar tydliga och konsekventa ståndpunkter Bland dem inom den svenska förvaltningen som arbetar med internationella utvecklingsfrågor med koppling till fisket, inom både Sida och Fiskeriverket, finns uppfattningen att Sverige kan och bör göra mer för att påverka EU:s externa fiskeripolitik. Sverige kan både löpande följa hur politiken tillämpas i verkligheten och påverka hur den utformas. Sverige kan samarbeta med EU-kommissionen och andra medlemsstater i en öppen dialog om hur man kan uppnå en god förvaltning av naturresurserna och hur man kan få fartygsägarna att bete sig på rätt sätt. Om svenska företrädare utnyttjar den kunskap som redan finns och om de aktivt driver frågor har de goda möjligheter att göra en skillnad i Bryssel. Berörda myndigheter har sedan 90-talet löpande tagit fram underlag för ett starkt svenskt agerande på europeisk nivå, men insatserna har varit svaga och 43 Fabrizio Donatella, enheten för fiskeriavtal, Generaldirektoratet för hav och fiske, mars 2009 38 spridda. Kommissionen betonar att den önskar att alla medlemsstater deltar vid förhandlingar om fiskeriavtal, inte bara de med fiskeintressen.43 Det har ibland funnits svenska tjänstemän närvarande vid förhandlingarna, men de har oftast inte haft något mandat att agera. Numera finns en allmän så kallad instruktion med svenska ståndpunkter om fiskeriavtalen, men några specifika instruktioner för olika förhandlingstillfällen finns fortfarande inte. Kommissionen har uppfattat det svenska deltagandet som negativt, eftersom inga tydliga och konsekventa ståndpunkter har företrätts. De hade hellre sett tydliga ställningstaganden som hade kunnat bemötas. Sverige har också ett särskilt ansvar att övervaka och kontrollera vad svenska fartyg och fartygsägare gör i fjärran vatten. Exempelvis har det förekommit att svenska fartyg har fiskat i marockanska vatten, men också i västsahariska, på licenser som Marocko har utfärdat. Självfallet måste svenska, franska och spanska myndigheter, i den mån som lagstiftningen tillåter, ta ansvar för vad företag och medborgare i landet gör i andra delar av världen. Här finns en möjlighet att samråda med kommissionen – och även marockanska myndigheter – om vilka åtgärder som Sverige kan vidta, om Sverige har invändningar. Det finns erfarenheter från liknande situationer med exempelvis franska fartyg som har köpt marockanska licenser. Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika Foto: Isabella Lövin Ett urval fiskeriavtalsförhandlingar under de senaste åren – med fokus på Väst- och Centralafrika.44 FÖRHANDLING SVERIGES AGERANDE I FÖRHANDLINGAR OCH SAMRÅD SÅ RÖSTADE SVERIGE Riktlinjer för FPA (2002-2004) Sverige deltog och samarbetade med likasinnade (nordliga) medlemsstater. Sverige röstade för riktlinjerna som nu bestämmer hur avtalen ser ut Angola (2004) Sverige deltog inte. Sverige röstade för. Kap Verde (2005) Sverige deltog inte. Sverige röstade för. Guinea-Bissau (2006) Sverige deltog genom en tjänsteman från Fiskeriverket. Jordbruksdepartementet utfärdade ingen instruktion. Sverige röstade för. Senegal (2006) Sverige deltog genom en tjänsteman från Fiskeriverket. Jordbruksdepartementet utfärdade ingen instruktion. Inget resultat och därmed ingen röstning. Marocko (2005-2006) Sverige deltog inte. Avtalet täcker Västsahara. Sverige röstade emot. Elfenbenskusten (2007) Sverige deltog inte. Sverige röstade för. Gabon (2007) Sverige deltog inte. Sverige röstade för. Mauretanien (2008) Sverige deltog inte. Detta är det dyraste avtalet. Sverige röstade för. Guinea (2008) Sverige deltog genom en tjänsteman från Fiskeriverket. Jordbruksdepartementet utfärdade ingen specifik instruktion. Sverige röstade för. 44 Vid förhandlingar med stater i Östafrika och Indiska oceanen, liksom i Stilla havet, deltar Sverige aldrig. 39 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika Jordbruksminister med ansvar för fiske Eskil Erlandsson. Foto: Erik Bratthall ”Vi har ett ansvar! I allra högsta grad! Och vi kommer att titta närmare på frågan inför den kommande reformen av den gemensamma fiskeripolitiken” Jordbruksdepartementet i Stockholm, Sverige. 26 mars 2009 Vad är den svenska regeringens inställning till EU:s fiskeriavtal med länder i Syd? – Min uppfattning är att vi måste ha fiskresurser som inte överutnyttjas och att pengar ska gå till att stödja och utveckla de lokala fiskemöjligheterna i de här områdena. Vi ska inte subventionera den här typen av privata avtal, utan de som nyttjar avtalen ska själva få betala dem. bli en ny fiskeripolitik 2012, och då är det ju aktuellt att börja granska även dessa avtal, och bearbeta kommissionen. Vad anser regeringen om principen att öronmärka pengar från avtal med kommersiell grund till biståndsliknande ändamål? – Vi har varit pådrivande i att pengarna ska användas till att bygga upp kontroll, forskning och en fungerande förvaltningsapparat. Knappa 20 procent av budgeten för EU:s gemensamma fiskeripolitik går idag till dessa externa fiskeriavtal. Hur har Sverige arbetat för att påverka utformningen på dessa avtal? – Enligt rådslutsatserna som antogs 2004 så är det kommissionen och ingen annan som är förhandlingspartner i avtals­ förhandlingarna. Sverige har flera gånger bevakat förhand­ lingar genom att skicka observatörer. Är det rätt att EU gör den här typen av avtal med länder med hög korruption och där statskupperna avlöser varandra? – Jag kan för lite om stabiliteten i just de aktuella länderna. Jag måste passa på den frågan. Men om inte vi sluter avtal, så gör andra det. I princip ska vi inte gynna länder som inte följer folkrätten. Enligt våra källor har det skett på initiativ av enskilda tjänstemän, och dessa har inte haft några instruktioner från den svenska regeringen. Vad har de bevakat? – Det finns en stående instruktion att bevaka att bestånden inte överutnyttjas. Kommissionen har önskat att fler medlemsstater ska delta aktivt i arbetet med fiskeriavtalen, inte bara de som har flottor på plats. Hur har Sverige svarat på den inbjudan? – Jag har inte hört talas om några sådana önskemål eller någon inbjudan. Enligt avtalen ska en stor del av avtalspengarna gå till att stödja det inhemska fisket i dessa länder. Har Sverige gjort tillräckligt för att följa upp att avtalspengarna används på rätt sätt? – Baserat på att vi haft de här rådsslutsatserna från 2004 har vi inte haft uppe de här frågorna. Nu vet vi ju dock att det ska Sverige utnyttjar ju inte dessa avtal. Anser du att de EUländer som inte utnyttjar avtalen har ett ansvar för hur de är utformade? – Vi har ett ansvar! I allra högsta grad! Och vi kommer att titta närmare på frågan inför den kommande reformen av den gemensamma fiskeripolitiken. 40 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika Hassena Ould Ely, fiskeriminister efter militärkuppen i augusti 2008.45 Foto: Mikael Cullberg ”Min inställning är att fisken som finns i Mauretaniens vatten tillhör alla som äter fisk i världen” Fiskeriministeriet i Nouakchott, Mauretanien, 15 februari 2009 Är fiskeriavtalet med EU i sin nuvarande form fördelaktigt för Mauretanien? – Det kan förbättras. 2006 insisterade européerna på att sänka ersättningen till oss, men sanningen är att de inte har någon annanstans att fiska. Jag önskar dock att avtalen skulle generera fler investeringar i Mauretanien. Fisken finns, det är inga problem. Min inställning är att fisken som finns i Mauretaniens vatten tillhör alla som äter fisk i världen. Vår uppgift är att förvalta den på det mest optimala sätt. En del av avtalspengarna, mellan 11 och 20 miljoner euro om året, ska gå till att till att stödja det inhemska fisket. Gör de det? – Jag kom till min post i augusti 2008, och jag har velat bjuda in EU-kommissionen så att vi tillsammans ska se över att dessa pengar till sista öret används till ändamål som gynnar fiskesektorn. Det ska vara full öppenhet, allt ska hanteras precis lika öppet som på ett svenskt ministerium! Egentligen skulle vi kunna göra vad vi vill med dessa pengar, men nu vill vi ge er full öppenhet. Jag väntar fortfarande på svar från kommissionen. Låt oss hoppas att EU kan vara lika öppet som Mauretanien! Men EU:s avvaktande hållning beror väl på att ni hade en militärkupp i augusti 2008? Den regering du ingår i är ju inte demokratiskt vald. – Jag är en stor Olof Palme-vän, inget ”diktaturens kreatur”. Jag vill påpeka att nuvarande regim fick träda in eftersom islamisterna var en hårsmån ifrån att ta över landet. Men låt oss en gång för alla skilja på den politiska och den ekono­ miska utvecklingen. Överallt ropar man på mer demokrati, men vad vi behöver är ekonomisk utveckling! Du har nyligen infört ett exportförbud av en rad fiskarter, vilket försämrat den ekonomiska situationen för maure­ tanska fiskare. Varför? – Det fanns inte tillräckligt med fisk på de lokala markna­ derna, helt enkelt. Och den fisk som fanns var alldeles för dyr. Nu har vi lyckats få ner priserna med mer än 50 procent, och det är åter möjligt för mauretanier att köpa fisk. Det är ett nödvändigt livsmedel för oss, vi måste höja vår fiskkonsumtion. Företaget Holland Shellfish vill utnyttja stora musselbankar i era vatten. Den tilltänkta fiskemetoden är myck­ et destruktiv och förbjuden inom EU och det så kallade experimentella fiske som man vill starta är större än något kommersiellt musselfiske som existerar i världen idag – hur ser ni på detta? – Jag har tillbringat timmar tillsammans med Greenpeace och forskare och jag är extremt känslig för såväl miljö- som utvecklingsfrågor. Frågan ska beredas med största möjliga försiktighet. Blir det ett experimentfiske ska det sedan utvärderas noga. 45 Hassena Ould Ely ersattes vid valen i juli 2009 av Aghdhefna Ould Eyih . 41 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika ”Inte bara yrkesfiskarna har ett hårt liv i det här landet. Alla har ett hårt liv” Fiskeriminister Carlos Massa Baldé, tillträdde med den nya regeringen i november 2008.46. Foto: Isabella Lövin Fiskeministeriet i Bissau, Guinea-Bissau. 19 februari 2009 Ungefär en tredjedel av er statsbudget kommer från fiskeriavtalen med EU. Är det en bra situation för ett litet land? – Naturligtvis är det bra för oss att vi har avtalen. Vi är outvecklade, och inkomsterna från fiskeriavtalen hjälper oss att utveckla landet. 35 procent av köpesumman, det vill säga 2 450 000 euro, ska enligt avtalet gå till att stödja den inhemska fiskepolitiken. Gör den det? – Vi har gjort upp en handlingsplan tillsammans med européerna där vi redogör för hur vi tänker använda peng­ arna. Det handlar om övervakning och kontroll, kostnader för ministeriet, forskning, infrastruktur och så vidare. Vi ska bygga ett träningscenter för kontrollanter till exempel, och hamnen i Bissau ska moderniseras. Yrkesfiskarna vi talat med klagar över att myndigheterna lägger på dem väldigt stora avgifter och snarare för­svårar för sektorn att utvecklas. Ingenstans har vi sett tecken på stöd till det lokala fisket, de flesta har inte ens motorer på sina kanoter. – Det är inte bara yrkesfiskarna som har ett hårt liv i det här landet, alla i det här landet har ett hårt liv. När förhållandena blir bättre i hela Guinea-Bissau kan de bli bättre även för yrkesfiskarna. Sverige och Guinea-Bissau kan inte jämföras. Det verkar ändå som att de öronmärkta pengarna har svårt att nå fram dit de är avsedda. Skulle det vara bättre för Guinea Bissau om EU istället satsade på rena utvecklingsprojekt i landet, istället för att ge detta budgetstöd? – Nej, det är inte möjligt. Vi är ett oberoende land. Därför är det vår filosofi att vi handhar pengarna från fiskeriavtalen på det sätt vi anser bäst. Är du klar med dina frågor? Det här tar upp mycket av min värdefulla tid, du ger mig bara ord, och frågor. Om du var här för att ge oss något konkret, som pengar, då kunde vi sitta hur länge du vill, tills i morgon till och med. Ord hjälper oss inte. Tack, nu har jag inte tid längre. 46 Knappt två veckor efter intervjun med Baldé, mördades Guinea Bissaus president samt den högste arméchefen. Idag heter fiskeriministern Arthur Silva. 42 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika ”Idag är det 27 europeiska länder som förhandlar med de afrikanska länderna ett och ett. Det innebär ett underläge för de fattiga länderna” Fiskeministeriet i Dakar, Senegal. 11 februari 2009 Senegals överenskommelse om fiske med EU upphörde 2006. Varför det? – Vi har inget överskott att sälja längre. Vi har en stor överkapacitet i vår egen hantverksfiskeflotta, och den står för den övervägande delen av fisket här i våra vatten. Tidigare regeringar har misskött förvaltningen av fiskresursen. Man har sett genom fingrarna med destruktiva fiskemetoder som dynamitfiske och fiske på lekområden och uppväxtplatser. Har EU ett ansvar i att Senegals vatten är överfiskade? – Nej det tycker jag inte. Tidigare regeringar får ta på sig ansvaret själva. Nu försöker denna regering göra något. Vad vi har lärt oss är att inte teckna avtal med utländska båtar om fiske efter bottenlevande arter och att vi måste ha mycket bättre kunskap, och bättre beståndsuppskattningar innan vi tecknar avtal. Souleymane Ndéné Ndiaye, fiskeriminister.47 Foto: Kajsa Garpe När ni hade avtal med EU fanns öronmärkta pengar som skulle gå till stöd till den inhemska fiskeripolitiken. Hur påverkas ni nu när detta tillskott på 3 miljoner euro årligen försvunnit? – Det betyder att vi måste ta dessa pengar från statsbud­geten istället. Världsbanken och Afrikanska utvecklingsbanken för. Senegal tänker också satsa på vattenbruk. Men vi har inte avskrivit möjligheten att ingå ett nytt protokoll med EU om pelagiskt fiske. Där finns idag fortfarande ett överskott. Vi anser dock att regionen bör samarbeta för att bli en mer jämbördig förhandlingspartner gentemot EU. Idag är det 27 europeiska länder som förhandlar med de afrikanska länderna ett och ett. Det innebär ett underläge för de fattiga länderna. Så här med facit i hand, var det så klokt att sälja ut fiskemöjligheter till EU-fartyg? – Låt oss konstatera att det finns ett globalt problem med överfiske, och att tidigare regeringar har betett sig ansvars­ löst och aningslöst. Idag måste vi arbeta med att begränsa antalet fiskare, avlysa områden från fiske och också omskola fiskare till andra yrken – det har vi fått pengar ifrån Hur allvarligt är problemet med illegalt fiske i era vatten? – Ärligt talat; vi vet inte. Vi har inte en aning. Den senegalesiska regeringen har inga siffror på det, vi har inga medel att bekämpa det. Vi tänker skaffa oss två helikoptrar för att kunna förbättra vår övervakning. Som det är idag har vi helt enkelt inga möjligheter att övervaka våra vatten. 47 Souleymane Ndéné Ndiaye var den femste fiskeriministern i Senegal sedan 2000. 30 april blev han utsedd till premiärminister. Ny fiskeriminister är Khouraïsi Thiam. 43 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika ”Vi vet inte hur mycket EUfartygen fångar, och inte hur mycket fångsterna är värda” Ni har haft ett så kallat blandat avtal, för fisk, tonfisk och räkor. Nu har bestånden gått ner och EU vill bara teckna ett fortsatt avtal för tonfisk från och med 2009. Vad anser ni om det? – Vi menar att det inte är sant att bestånden gått ner. Titta på satellitbilderna och se så många båtar från olika länder som samlats vid Kamsar, på våra vatten. Varför gör de det? Jo, för att vi har fisk! Enligt uppgift ska en av mina företrädare ha försökt muta en representant för kommissionen med 5 000 euro i ett kuvert. Detta idiotiska klavertramp har försämrat vår förhandlingssituation just nu. Det är inte rätt mot vårt fattiga land. Vi har ett överskott av fisk att sälja. Youssouf Sylla, fiskeriminister juni – december 2008.48 Foto: Isabella Lövin Fiskeministeriet i Conakry, Guinea. 4 december 2008 Är fiskeriavtalet med EU viktigt för Guinea? – Självklart. Vi behöver pengarna för att kunna köpa varor utomlands. Och vi är i stort behov av pengar för att kunna bekämpa fattigdomen i vårt land. Problemet är bara att vi får för lite pengar från EU. Varför utvecklar inte Guinea sin egen fiskeflotta? – Europa använder hygienvillkoren som ett handelshinder. Vi har inga möjligheter att exportera till Europa idag. En stor del av köpesumman från avtalet med EU ska ju gå till att stärka kontroll, beståndsuppskattningar och ert inhemska fiske – gör den det? – Javisst. Men det är för lite pengar. Bara kostnaderna för våra gamla, bränsleslukande patrullbåtar är väldigt höga. Tyvärr har vi mycket dåliga möjligheter att kontrollera våra vatten, vi skulle behöva nya, effektivare patrullbåtar. Hur är informationen från EU när ni ska teckna avtal, har ni tillgång till samma information som EU? – Nej, vi vet inte vad som står i EU:s utvärderingar av avtalen. Vi vet heller inte hur mycket EU-fartygen fångat, eftersom avtalen ger tillträde till ett visst fartygstonnage i våra vatten, vi säljer inte fisken i ton. Vi har heller ingen aning om hur mycket fångsterna är värda. Statistiken vi sett visar att man underrapporterar. Vi tror att vi får i storleksordningen två till tre procent av värdet på tonfisken, och bara lite mer för resten. Det här borde de europeiska skattebetalarna få veta, det är något jag känner starkt för. 48 Två veckor efter denna intervju, den 23 december 2008, tog militären makten i Guinea, efter presidenten Lansana Contés död. I skrivande stund heter fiskeriministern Raymond Ounouted. Nya parlamentsval är utlovade i Guinea i oktober 2009. 44 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika 8. Avtalens effekter Foto: Isabella Lövin Fiskeriavtalen anses lönsamma för EU, om man räknar vilket mervärde i olika led som fisket skapar. Då räknas alltså inte bara landningsvärdena, utan även sysselsättning som skapas i land och i bearbetningsindustrin. För avtals­ länderna har utvärderingar kommit fram till att fördelarna är mindre.49 Visserligen får de betalt för att EU-fartygen får fiska i deras vatten, ett välkommet tillskott till statskassan. Men de stora vinsterna från fisket ligger i förädlingsvärdet, vilket går avtalsländerna förbi. Fisken landas och bearbetas inte lokalt, utan går oftast direkt till EU-marknaden. Fångsterna kan omlastas till havs, ofta till frys- eller konservfartyg, och gå direkt till EU-hamnar, inte minst Las Palmas på Kanarieöarna. På kort sikt kan avtalen vara lönsamma för avtalsländerna om de inte har någon egen fångst­ kapacitet. På längre sikt kan avtalen dock riskera att motverka att ett eget fiske och en egen fiskerinäring byggs upp. 49 Comparative Study of the Impact of Fisheries Partnership Agreements, MRAG 2007 45 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika 8.1Vinnare och förlorare Positiv effekt Negativ effekt Kommentarer EU-medborgaren Sysselsättning och inkomster i fiskeberoende områden (Sydeuropa, främst Spanien). Avtalen kostar skattebetalarna ungefär 150 miljoner euro per år (ca 1,6 miljarder kronor). Utgifterna för fjärrfisket genererar fyra gånger så mycket i inkomster inom EU. Men de kommer naturligtvis endast ett fåtal aktörer till godo i första ledet. Om detta är samhällsekonomiskt lönsamt har inte utretts. Medborgaren i avtalslandet Mer pengar till staten kan (i teorin) ge fördelar. Minskade möjligheter till sysselsättning för inhemska fiskeriarbetare. Sämre tillgång till mat och protein. Redaren Fartygsägarna får självfallet bättre lönsamhet genom att EU står för ungefär 80 procent av kostnaden för avtalen, plus administration. Besättningen Jobb till lokala sjömän i avtalslandet. Inhemska fiskeriarbetaren Besättningarna, förutom befäl, är oftast inte EU-medborgare. Särskilt eftertraktade är besättningsmän från Senegal då det finns gott om goda sjömän där. En viss sysselsättningseffekt kan alltså räknas in. Den lokala fiskeriarbetaren missgynnas i allmänhet av avtalen, om de innebär att EU-fartyg fiskar på kustnära och bottenlevande bestånd. Kustfiskaren kan tvingas till en större fiskeinsats, alltså mer jobb eller större investeringar i motor och redskap för att kunna vara kvar. Även de fysiska riskerna med fisket ökar. Konsumenten i Nord Fisket inom avtalen bidrar säkerligen inte på något avgörande sätt till tillgången på fisk i EU. Den europeiska marknaden kan lika gärna försörjas från världsmarknaden som av EUfartyg som fiskar i fjärran vatten. Konsumenten i Syd Avtal som tillåter fiske på lokala bestånd, kan påverka den lokala marknaden negativt. Fångsterna och utbudet kan bli sämre och priserna högre. Havsmiljön Utfiskade eller överfiskade bestånd Trålskadad havsbotten Bifångst av marina däggdjur och fåglar 46 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika Med fiskebåt till Europa – ett axplock av tragedier under en månad Dior Diouf, fiskrökerska. Foto: Kajsa Garpe Kayar, Senegal. 19 februari 2009 – Vi är 300 kvinnor som jobbar här på stranden med att röka fisk, men just nu jobbar vi inte. Det har inte kommit in någon fisk på flera dagar, det har varit för hårt väder. Överhuvudtaget är det är svårt för alla att få tillräckligt med arbete, för det finns ju ingen fisk längre! Jag har jobbat här i 33 år, och sett hur det gradvis blivit sämre, trots att vi har fått bättre utrustning. Förr torkade vi fisken i halm direkt på sanden, nu har vi bättre fiskrökar och torkställningar. De unga ger sig av till Spanien i alla fall, i före detta fiskebåtar. Flyr de från Kayar? – Javisst! Många från Kayar. Min ene son gav sig av för tre år sedan, tillsammans med några andra i en båt. Sin egen båt gjorde han sig av med, för att det finns ingen fisk läng­re. Han lämnade sin fru och tre barn. Han försörjer sig nu på diversejobb på Kanarieöarna. Går det bra för honom? – Han klarar sig i alla fall. Många blir inte lyckliga, de har svårt att få jobb. En del överlever inte resan. Vem organiserar flyktbåtarna? – Det är olika. Någon har en båt och man får betala. Det tar mellan 5 och 13 dagar att ta sig till Kanarieöarna här­ ifrån beroende på vädret och bevakningen. Det är många faror därute. Men nu för tiden går det snabbare, för nu vet man bättre hur man ska göra. Foto: Scanpix 12 februari 2009. 61 afrikanska migranter, varav 24 barn, anländer i en öppen träbåt till El Hierro, Kanarieöarna. 16 februari 2009. Minst 21 personer, varav 14 barn och två kvinnor, drunknar när en 5,5 meter lång träbåt kapsejar ett tjugotal meter från stranden i Arrecife på Lanzarote. Surfare lyckas rädda sex personer. 20 februari 2009. 35 vuxna västafrikaner räddas av spansk kustbevakning utanför Costa Tropical sedan en av migranterna ringt larmnumret 112. Den öppna träbåtens utombordsmotor hade slutat fungera och båten drev med strömmarna. 2 mars 2009. 46 migranter, varav fem barn, eskorteras in i Los Cristianos hamn på Teneriffa. 11 mars 2009. 43 barn under 18 år anländer till hamnen La Restinga på ön El Hierro. Aldrig tidigare har så många barn anlänt på en och samma gång. Tack vare ökad kustbevakning har antalet migranter från Afrika till Spanien minskat. Enligt officiella siffror anlände 31 678 personer år 2006, 12 478 år 2007 och bara 9 181 under 2008. Enligt organisationen Humans Rights in Andalusia drunknade 921 personer under 2007 under sina försök att nå Spanien. Av dessa ska 732 ha dött nära den afrikanska kusten. 47 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika Guinea/République de Guinée Självständighet från Frankrike: 1958 Folkmängd: 10 miljoner invånare Yta: 246 000 km2 (drygt halva Sverige) Huvudstad: Conakry Naturtyper: savann, mangrove, regnskog Naturtillgångar: bauxit, järnmalm, diamant, guld, uran, fisk Odlingsbar mark: 4,5 procent Statsskick: republik. Militärkupp december 2008. Militärjuntan, med kapten Moussa Dadis Camara i spetsen, har utlovat fria val till 2010 Medianålder: 18,5 år. Förväntad livslängd: 57 år Analfabetism: Drygt hälften av männen och fyra femtedelar av kvinnorna i dagens Guinea kan inte läsa och skriva Arbetslöshet: okänd HDI-ranking: 167/17950 Inhemskt fiske: Landet är svagt utvecklat och har ett instabilt styre i allmänhet, vilket också gäller fisket och naturresursförvaltningen. Tjuvfisket är ett stort problem. Fiskeriavtal med EU: EU-fisket 2004-2008 gav Guinea 3 400 000 euro om året i utbyte mot tillträde till samtliga typer av fisken i landets vatten: tonfisk, räkor, bottenlevande arter, bläckfisk. Ett nytt fiskeripartnerskapsavtal överenskoms strax före kuppen, som gäller från 1 januari 2009 till 31 december 2012. Överenskommelsen om EU-fiske gäller bara tonfisk och ger 450 000 euro per år. Allt annat EU-fiske har upphört eftersom beståndssituationen är okänd. EU:s stöd till den nationella fiskepolitiken: Tidigare skulle 41 procent av avtalssumman, det vill säga 1 400 000 euro, användas för att stärka den lokala fiskesektorn. Från 2009 ska hela ersättningen användas till att införa en hållbar nationell fiskeripolitik. Dessutom ges särskilt bidrag på 600 000 euro det första året, 400 000 euro det andra och 300 000 euro de därpå följande åren till att stärka fiskerikontrollen och för att införa satellitövervakningssystem senast 2010. Slutligen ska EU bidra till att samla tillgängliga medel för att förbättra övervakning och kontroll. Övrigt: Den första franska kolonin att bli självständig. En form av “afrikansk socialism” infördes, med hårt undertryckande av det fria ordet och andra mänskliga rättigheter. Också detta är ett oroligt land. Några dagar efter att överenskommelsen om fisket var klar, dog den mångårige Lansana Conté och landets regering störtades i en statskupp. Överenskommelsen om fisket gäller fortfarande och har godkänts av EU:s ministerråd. Enligt CIA bedrivs en omfattande människohandel i landet, som också är ett betydande narkotikatransitland. Familjemedlemmar till nyss avlidne presidenten har erkänt inblandning i narkotikahandel. Landet placeras av Transparency International på delad femte plats bland världens mest korrumperade länder. 50 Human Development Index. Indexet används på samma sätt som BNP för att jämföra välståndet i olika länder. Medan BNP fokuserar på materiellt välstånd hävdas HDI ge en mer komplett bild, eftersom det är en sammanvägning av förväntad livslängd, utbildningsnivå och BNP. Sveriges plats på HDI-rankingen är 7/179. 48 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika nog ändå: vi har alla problem med lungorna och ögonen. Bröstet känns tungt som sten efter tolv timmar i röken, och ögonen svider. Det låter ohälsosamt och farligt. Drabbas fiskrökerskor­ na av många sjukdomar? – Farligt? Vi är i Afrika, vi har inget val! Det enda vi vet som hjälper mot röken är att dricka mjölk, det lindrar i halsen. Ögonen är alltid röda, lungorna värker. Det enda jag vet är att kvinnorna hostar. Och har ont i huvudet. De röker fisken hela natten när fisken kommer in på kvällen. Man måste göra detta, för att få mat till familjen, många är änkor. Madame Bamba Marie Zado Guilavogni, 55 år, fiskrökerska. Ordförande i ett av Guineas femton kooperativ av fiskrökerskor. Foto: Isabella Lövin Conakry, Guinea. 3 december 2008 – Med alla strömavbrott vi drabbas av här, är det enda sättet att konservera fisk att röka den. Jag samarbetar med några andra kvinnor i området. Vi har arbetat tillsammans i fyra år, men saknar resurser att bygga en gemensam anläggning för rökningen. En anläggning där vi kunde ha högre hygienstandard. Varför är hygienen så viktig? – Idag har vi utländska båtar som fiskar vår fisk och skickar den till Europa – men vi kan inte exportera, eftersom vi inte lever upp till hygienkraven. Och handeln inom landet är nästan omöjlig på grund av alla kontroller och inspektioner som hela tiden gör att man riskerar att fisken ska bli förstörd. Alltid måste vi muta oss ur kontrollerna. Det är nästan omöjligt att få lönsamhet i den här branschen. Hur är förhållandena för fiskrökerskorna i allmänhet? – Mycket dåliga. Plast är också något som oroar mig. Männen kastar soporna i havet, plasten kommer upp på stränderna och många kvinnor använder plasten till att tända ugnarna med. De förstår inte att röken från plasten är giftig. Att stå hela dagen i röken från fiskrökerierna är illa Hur ordnar ni barntillsynen? – Barnen är oftast med oss, i röken. Vi har inga daghem, de flesta går inte i skolan. Och varje år är det barn som drunknar för att mammorna inte har möjlighet att passa dem varje sekund. När båtarna kommer in med fisken är det rusning ner på stranden för att köpslå om fisken. Fisk är en bristvara, vi kvinnor får konkurrera med varandra om att få köpa männens fisk. Ibland blir det riktigt kaos på stranden, ingen har tid att se till barnen då. Vad skulle kunna förbättra era förhållanden? – Vi behöver pengar till en gemensam anläggning där vi kan leda bort röken. Vi behöver pengar till hjälp med barnpass­ ning. Vi behöver pengar så att vi ska kunna låna ut pengar till våra medlemmar. Idag är de flesta utlämnade åt ockrare som kräver 100 procent i ränta på lånen. ”Många kvinnor använder plasten till att tända ugnarna med. De förstår inte att röken från plasten är giftig.” 49 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika Kvinnor har en nyckelroll inom fisket i utvecklingsländerna; de flesta inom bearbetning och lokal handel är kvinnor. Många av de fattigaste familjerna i fiskebyarna försörjs av kvinnor. Foto: Isabella Lövin 8.2Korruption och annan negativ inverkan på sam­hälls­­systemet Västafrikas omfattande korruption Många länder i Västafrika genomsyras av korruption. Organisationen Transparency International rankar 180 länder från det med minst korruption (1) till det med mest (180). Bland de värsta länderna finns Guinea som fick rank­ ning nr 173 och Guinea-Bissau med 158 i undersökningen år 2008. Mauretanien rankades 115, medan Senegal finns inom den övre halvan på nr 85 (dock angavs att situationen har försämrats där). Korruption kan definieras på olika sätt. Till korruption räknas ofta inte bara in mutor och ”svågerpolitik”, utan även annan negativ påverkan på beslutsfattare och offentlig förvaltning. Korruptionen slår mot alla samhällssektorer och fisket är inget undantag, i synnerhet som det omsätter förhållandevis stora värden, inklusive exportinkomster och licensintäkter. Genom bland annat penningtvätt finns det kopplingar mellan den internationella organiserade brotts­ ligheten och fisket på många håll i världen, inte minst i Västafrika51 Guinea-Bissau exempelvis har blivit en knutpunkt för narkotikasmuggling till följd av den svaga staten i landet. Fiskare som har svårt att försörja sig på fisket är i vissa fall inblandade i trafiken, lockade av stora inkomster.52 Fiskeriavtalens negativa effekter på samhällstyrningen En rapport från norska Chr. Michelsen Institutet53 diskuterar en rad risker med fiskeriavtal. Den påpekar att avtals­ länderna ges starka incitament att tänka på kortsiktiga vinster, snarare än långsiktig resurshushållning – och ger exempel på när det har hänt. I fallet Mauretanien dröjde en minskning av fisket efter bläckfisk flera år efter det att lan- dets havsforskningsinstitut efterlyste det – och minskningen var mindre. Ett stort beroende av fiskeriavtalen kan alltså enligt rapporten leda till att staternas handlingsfrihet inskränks på ett skadligt sätt. Den norska rapporten menar också att det finns risker med att avtalen, mer eller mindre öppet, kopplas till hur mycket bistånd länderna får inom andra områden. Även otillräckliga fiskeregler i avtalen kan enligt rapporten misstänkas bero på en svag förhand­ lingssits. MRAG54 visar i sin tur att fiskeriförvaltningen har förbättrats i de länder som aktivt avstått ifrån avtal med EU, vare sig de aldrig ingått avtal som Namibia, eller sagt upp det såsom Mocambique. Avtalen kan alltså försena att en god lokal fiskeriförvaltning utvecklas. Den norska rapporten framhåller svårigheterna med att tillämpa partnerskapsavtalen i sin nuvarande form, i instabila och icke demokratiska nationer. EU framstår samtidigt som föredömligt jämfört med andra som sluter liknande avtal: Öppenheten är större och det finns en tydlig reglering av fisket. Det framhålls också att det vore fel att säga att alla avtal i alla länder påverkar samhällssystemet negativt. En rapport från Coalition for Fair Fisheries Arrangements, CFFA,55 i Bryssel kommer till samma slutsats. Utan avtal kan det ibland bli värre, säger CFFA, och visar på exemplet Senegal. Där har tidigare EU-flaggade fartyg fått senegalesisk flagg, efter det att avtalet med EU slutade att tillämpas. Enligt rapporten får de numera fördelar genom undantag från fiskeregler, som de inte hade tidigare när avtalet fanns. CFFA beskriver slutligen hur Guinea efter påtryckningar från civilsamhället genomförde en revision av fiskeriministeriet. En mängd felaktigheter hittades, inte minst hade man utfärdat licenser utan att det hade kommit in någon betalning till ministeriet. Förlusterna för statskassan var stora. Det här är ett land som EU har fiskeri­avtal med. 51 The troubled waters of West African fisheries, CFFA 2008 52 Guinea-Bissau: Fishermen turn to trafficking as fish profits drop, Irin 2008 53 Corruption and industrial fishing in Africa, U4 Issue 2008:7 54 Comparative Study of the Impact of Fisheries Partnership Agreements, framtagen av den marina miljökonsulten MRAG 2007 55 The troubled waters of West African fisheries, CFFA 2008 50 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika Skräp och rök från fiskrökerierna utmärker landningsplatserna för fisk i Conakry, Guinea. Foto: Isabella Lövin Conakry, Guinea. 4 december 2008 Abou Bangoura, fiskerirådgivare vid jordbruksministeriet – När européerna kom hit var de första människorna de träffade fiskrökande kvinnor på stranden. När de vita frågade kvinnorna vad landet de kommit till hette svarade kvinnorna guinea, vilket betyder kvinna på sousou. Landet döptes alltså efter kvinnorna som rökte fisken. Det brukar jag alltid berätta om, också för att peka på att allt i det här landet utgår från fisken. Den är livsviktig för oss! Jag är själv född bland fiskare, bara 200 meter från en fiskeby, och jag är väldigt bekymrad över utvecklingen. Allt det sämsta i landet hittar man idag i fiskehamnarna: prostitution, fattigdom, misär, sopor, olja, miljöfarligt avfall. Naturen är förstörd, träden miltals omkring nedhuggna för att göra båtar och för att användas till bränsle för fiskrökerskornas ugnar. Hur utvecklas fisket i Guinea idag? – Förr ägdes båtarna av familjerna, så är det inte idag. Nu är det business. Det är statstjänstemän som har köpt upp båtarna, och låter de gamla ägarna fiska åt dem. De är bara intresserade av vinsten, och det är det som decimerar bestånden. Förr fiskade man med krokar som är mer selektiva, nu fiskar man med större och större nät. Stödet till fisket borde gå till familjerna, inte till funktionärer på våra kontor som tagit över fisket. Dessutom ges det ut för många licenser till utlänningar. Det blir konflikter mellan det indu­striella fisket och hantverksfisket. Industrifisket bidrar inte till någon sysselsättning här – ingenting landas lokalt. Det borde det göra. Istället sker det omlastningar till havs, och så landas all fisk på Las Palmas istället. Är EU-avtalet med Guinea positivt eller negativt för landet? -Jag kan inte svara på det. Först och främst krävs total öppen­het, vart tar pengarna vägen? Vanliga människor vet inte vad landet får. Kustregionerna är fortfarande de fattigaste. Vart tar de finansiella resurserna vägen? Problemet är att ingen vet. Nej, jag kan heller inte säga att jag vet. 51 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika 9. Partnerskap på riktigt! Fiske är en vanlig sysselsättning för den som inte äger mark. Den ökande arbetslösheten medför att många försöker försörja sig inom fisket och därmed fisketrycket och konkurrensen fiskare emellan. Foto: Mikael Cullberg Agera nu! Fiskeripartnerskapsavtalen är under utvärdering. Även om resultaten av utvärderingen ännu inte har tillkänna­getts, verkar det som att avtalen i sin nuvarande form har kommit till vägs ände. I så fall är det inte främst kommissionen som har genomfört den externa fiskeripolitiken felaktigt, utan uppdraget i sig som har varit svårt att genomföra. Kommissionen är verkställande medan medlemsstaterna, genom ministerrådet är ytterst ansvariga. En bättre extern fiskeripolitik kräver att medlemsstaterna, däribland Sverige, ser över och förändrar uppdraget. I och med reformen av GFP 2012 har tiden kommit och kommissionen har redan ställt frågorna till alla berörda i den så kallade grönboken56 om fiskeripolitiken. 56 Grönbok – Reform av den gemensamma fiskeripolitiken, Europeiska kommissionen 2009. 57 Comparative Study of the Impact of Fisheries Partnership Agreements, MRAG 2007 52 Ingen fisk, inget utvecklingssamarbete! EU:s fiskeriavtal är bättre än de flesta andra liknande avtal om tillträde till fisket, liksom privata licenser (licenser som säljs till enskilda fartyg), med avseende på öppenhet och betalning.57 Men det är fortfarande i grunden fråga om fiskeriavtal med en tydlig kommersiell grund, även om man har bytt namn till partnerskapsavtal. Ersättningen är en betal­ ning för tillgången till en naturresurs. Vad händer när EUfisket upphör, för att det inte längre finns något överskott? EU:s fjärrfiskeflotta kan då i högre eller mindre grad ha bidragit till ett överfiske. När avtalslandet i det läget verkligen kan behöva hjälp med en bättre fiskeriförvaltning och en förstärkning av fiskerikontrollen, liksom samarbete inom forskningen, upphör i stället det så kallade partnerskapet. Samarbete och stöd inom fiskeriförvaltning och Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika Foto: Mikael Cullberg fiskerikontroll, liksom utveckling av fiskerinäringen, står sålunda och faller med tillträdet till fisket. Vad händer utan EU-avtal? Samtidigt kan man fråga sig vad som är alternativet till fiskeriavtal. Det finns inte effektiva lagliga möjligheter för EU eller dess medlemsstater att förbjuda sina företag att ha verksamhet i länder utanför unionen, och om inte EU sluter avtal, är det möjligt att bilaterala privata överenskommelser sluts. I ett avtalslöst tillstånd minskar öppenheten och insynen. Europeiska myndigheter får mycket mindre kunskap och kontroll över verksamheten. Sammanfattningsvis går det inte att blunda för att fiskeriavtalen har betydelse för hur länderna och deras fiskerisektorer utvecklas. Partnerskap kräver långsiktigt samarbete Naturskyddsföreningen anser att den nya fiskeripolitiken ska ge kommissionen i uppdrag att erbjuda grundläggande, långsiktigt fiskerisamarbete till länderna i Västafrika, såväl som i andra regioner. Samarbetet ska präglas av EU:s utvecklingspolitik och beslut om en samstämmig politik för utveckling, vilket skulle innebära att man skilde helt på å ena sidan samarbets- och utvecklingsdelen och, å den andra, tillträde till fisket. Likaså skulle budgeten delas upp i en samarbets- och utvecklingsdel för hållbart fiske (partnerskapet) och i en del för eventuellt tillträde till fisket – om det är ömsesidigt förmånligt. Om det finns ett säkerställt överskott, i enlighet med försiktighetsansatsen, som EU-fartyg kan få tillträde till utan att de negativa följderna är större än de positiva för det inhemska fisket, bör det alltså förhandlas för sig i en särskild kommersiell överenskommelse. Sådana överenskommelser kräver dock betydligt bättre beståndsuppskattningar än vad som görs idag. 53 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika 10. Fisket och framtiden – fyra länder De länder som Naturskyddsföreningen besökte i Västafrika har både likheter och olikheter. Situationen för flera fiskbestånd är bekymmersam i hela regionen. Fiske­ förvaltningen är ofta bristfällig, fattigdomen utbredd. I alla länderna behövs ändå en utveckling av sektorn för att få drägliga arbets- och levnadsförhållandet, en tryggad tillgång till mat, samt alternativa sysselsättningar. Mauretanien Mauretanien har stora naturrikedomar, bland annat fisk, och en mycket liten befolkning. Med en förnuftig förvaltning och en rimlig andel för staten, skulle stabiliteten kunna öka och beroendet av fiskeriavtalet minska betydligt. Guinea-Bissau Guinea-Bissaus statskassa står och faller med inkomsterna från avtalet. EU måste hitta ett alternativt sätt att stötta landet, annars hotar stora svårigheter. Det är inte mer än tio år sedan landet skakades av ett inbördeskrig. Senegal Det största problemet i Senegal är det växande inhemska fisket. Även om det rör sig om hantverksfiske av traditionell Fisk är en viktig basvara för över en miljard människor. Foto: Kajsa Garpe 54 sort, är den sammanlagda fiskekapaciteten nu alldeles för stor. Det storskaliga fisket däremot är tämligen litet. Även om EU-fartygen naturligtvis bidrog till överfisket av de bottenlevande bestånden finns de främsta källorna till överfiske kvar: det oreglerade inhemska fisket och ett olagligt fiske av okänd omfattning. Guinea EU har avstått från erbjudandet om fiskemöjligheter i guineanska vatten, förutom efter tonfisk, eftersom kunskaperna är för dåliga. Landets styre är svagt utvecklat och instabilt i allmänhet, vilket också gäller fisket och naturresursförvaltningen. Tjuvfisket är ett stort problem. Det skulle behövas stöd för att förbättra fiskerikontrollen och utveckla det lokala fisket. Med tillräcklig kunskap om bestånden skulle kanske landet under en uppbyggnadsfas kunna få behövliga inkomster från överskottsresurser genom fiskeriavtalet med EU. Förutsättningen är dock en fungerade fiskeriförvaltning, vilken inte finns i dag. Stärk regionalt samarbete Fungerande regionala mellanstatliga fiskeriorgan kan stärka förvaltningen av havsresurserna betydligt. Sådana organ kan också göra staternas fiskeriförvaltning mer effektiv och heltäckande till en lägre kostnad än om man inte samar­ betar. Det gäller särskilt kontrollen av fisket, som bara kan fungera tillräckligt bra om staterna samarbetar. Ett sådant samarbete skulle kunna bli ett verkningsfullt verktyg emot det olagliga fisket. De regionala fiskeriorganisationer som redan finns i Afrika utgör en bas för ett framtida fungerande samarbete. Men fortfarande är de för politiskt svaga och underfinan­ sierade. Dessutom är stödet från EU och andra givare till dessa institutioner litet. Kuststaterna som är huvudansvariga för en hållbar förvaltning av marina resurserna saknar både tillräckliga resurser och engagemang för långsiktig hållbarhet. Sverige och EU måste öka sitt stöd till de regionala organen och förmå kuststaterna att stärka sitt åtagande. Regionala partnerskap inom fisket skulle kunna vara ett sätt att åstadkomma det. Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika Jag tycker om att arbeta här, visst, jag vet inget annat. Min mamma har arbetat här och min pappa är fiskare, jag har fötts in i det här. Jag har aldrig gått i skolan. Varför har du inte gått i skolan? – Jag ville det, men min pappa lät mig inte. Varför lät han dig inte gå i skolan? – För att han inte hade råd. Vill du att dina barn ska arbeta här? – Nej. Jag vill att de ska gå i skolan, få möjlighet att göra något annat. Jag vill att de ska bli stora intellektuella, att de ska lyckas, och bli lyckliga! Det är min dröm. Nämn en sak som skulle kunna förbättra ditt liv här och nu! – Jag kan bara tänka på en sak, och det är att jag inte vill att mina barn ska behöva jobba här. Jag vill att de ska få det bättre än jag, det är allt jag önskar. Mariama Bangoura, 19 år, fiskrökare. Foto båda bilderna: Isabella Lövin Bonfi center för fiskrökeri, Boulbinet, Guinea. 3 december 2008 Hur många barn har du? – Tre. De är tre, två och ett år gamla. Min man var fiskare, han drunknade för tre år sedan. Hur gick det till? – Det var en storm och båten kapsejsade. Det var på natten. Han var den ende i besättningen som drunknade, han fastnade i ett rep och drogs ner i vattnet. Hade han flytväst? – Nej. Kroppen hittades aldrig. Hur klarar du att försörja barnen ensam? – Det är svårt, mycket svårt. När barnen är sjuka har jag ingen som hjälper mig, det är bara jag som ska försörja dem. 55 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika 11. Slutsatser 1. Inget av de fyra länder som Naturskyddsföreningen besökte lämnade uppgifter om vad pengarna från EU:s fiskeriavtal har använts till. Kommissionen har gjort uppföljningar, men det finns ingen samlad, öppen redovisning. 2. De flesta bottenlevande fiskbestånd i Västafrika är överfiskade. För många arter råder stor osäkerhet. 3. Sveriges regering har försummat sitt ansvar att inom ramen för Sveriges politik för global utveckling, PGU, främja en hållbar utveckling inom fiskesektorn. Trots att avtalen har enorma konsekvenser för utveckling och fattigdomsbekämpning i Västafrika, utnyttjar inte Sverige, likt många andra medlemsstater, det handlings­utrymme som ges att påverka hur avtalen tillämpas. 4. Om utvecklingssamarbetet inte klarar av att främja en god resursförvaltning och samhällsstyrning kommer det svårligen att lyckas åstadkomma hållbar utveckling. I många länder i Västafrika, inte minst de båda Guinea, är staten nästan helt frånvarande, vilket möjliggör rovdrift på naturresurser. 6. Småskaligt fiske är oftast mer hållbart och bidrar i högre grad till sysselsättning och mat för de fattiga än industriellt fiske. 7. Fisket är nästan totalt bortglömt i utvecklingssam­arbetet. Ett skäl kan vara bristande kunskap om fiskets betydelse. 8. Förhandlingarna inom de nuvarande partnerskaps­ avtalen är i stort ojämnlika. Otillbörliga kopplingar till andra avtal (exempelvis handelsavtal) har förekommit. 9. EU-kommissionens utvecklingsdirektorat deltar inte aktivt i utformningen och övervakningen av fiskeri­ avtalen. 10.Det saknas effektiva lagliga möjligheter för EU eller dess medlemsstater att förbjuda sina företag att ha verksamhet i länder utanför unionen. I ett avtalslöst tillstånd minskar öppenheten och insynen. 11.Fiskeriavtalen är problematiska ur många synvinklar och de utgör bara ett av många problem i det västafrikanska fisket. Andra problem är korruption, tjuvfiske och miljöförstöring. Foto:Isabella Lövin 5. Det finns flera exempel på hur utländskt fiske konkurrerar med det lokala fisket om både resurser och utrymmet (med bristande säkerhet till följd). Omfattande industrifiske på osäkra bestånd, lagligt och olagligt fjärrfiske liksom inhemskt industrifiske, bidrar sannolikt till oönskade ekosystemeffekter. Inte minst gäller det bottentrålning som är den vanliga fångstmetoden för bottenlevande fisk. 56 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika 12. Rekommendationer 1. Skilj på fångstavtal och partnerskap. Partnerskap med samarbete inom fiskeriförvaltningen och sektorsutveckling bör erbjudas alla samarbetsländer oavsett om det finns fångstavtal eller inte. Om det finns ett säkerställt överskott bör EU avtala separat om tillträde för europeiska fiskefartyg. Inga tillträdesavtal ska upprättas utan långsiktigt fiskerisamarbete. 6. Vad gäller de berörda länderna i Västafrika bör Sverige stödja såväl vart och ett för sig, som samarbetet dem emellan, så att deras förmåga att förvalta naturresurserna och deras förhandlingsstyrka gentemot EU förbätt­ ras. Sverige bör också agera för att EU ska öka sitt stöd till samarbete, fiskeriförvaltning och förhand­lings­ förmåga i berörda länder. 2. Regionalt samarbete bör främjas i Västafrika, eftersom problemen är gränsöverskridande – i förlängningen kan möjligen regionala partnerskap upprättas. 7. Inom ramen för PGU och EU:s utvecklingspolitik bör Sverige arbeta för att stärka västafrikanska fiskerisektorn så att den kan erbjuda drägliga arbets- och levnads­ förhållanden och garantera befolkningen en trygg­ad tillgång till mat. Infrastrukturutbyggnad som möjliggör lokal landning, hantering och bered­ning ska prioriteras. 3. Subventionerna till EU-fisket bör minska för att slutligen fasas ut, i den mån de inte kan visas vara samhällsekonomiskt lönsamma. 4. Fiskeri- och havsresurskompetensen inom utvecklingspolitiken (såväl EU:s utvecklingsdirektorat och Europe Aid som Sida) och utvecklingskompetens inom fiskeri­ politiken måste öka. Det måste också samarbetet dem emellan. Sverige och andra medlemsstater bör dra mer nytta av utvecklingskompetensen i den egna förvaltningen. 8. Förvaltningen av det småskaliga fisket ska prioriteras. 9. Samlade europeiska insatser krävs för att säkra fiskbestånd och få bukt med det olagliga fisket, med hjälp av exempelvis förbättrad kontroll i berörda länder, liksom i EU inklusive fiskeriövervakning, landningskontroll, hamn­kontroll, dokumentation och svarta listor. 5. Sveriges regering bör, i enlighet med Sveriges politik för global utveckling, engagera sig betydligt mer i EU:s fiskepartnerskap, särskilt i Västafrika. Senegal har en stor överkapacitet i fisket. Det betyder att det i Senegal finns fler fiskare än vad fisken räcker till. Foto: Kajsa Garpe 57 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika Fiskrökerskor. Foto: Isabella Lövin Röken i fiskrökerierna ger kvinnorna problem med lungor och ögon. Foto: Isabella Lövin 58 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika Följande akronymer förekommer i rapporten: ANAPA BNP CECAF CFA CFFA CIA CONIPAS DG ECOWAS EEZ EG EPA EU FAO FN FPA GFP HDI MRAG NGO IUU PAN PAS PGU SSNC UNCLOS UNEP UNESCO WTO Association National Armadores Pesca Artisanal; en paraplyorganisation för Guinea-Bissaus organiserade fiskearbetare Bruttonationalprodukt The Fishery Committee for the Eastern Central Atlantic Communauté Financière Africaine; valuta som används i bl a Senegal och Guinea-Bissau. Coalition for Fair Fisheries Arrangement Central Intellegence Agency Conseil national interprofessionnel de al pêche artisanale au Sénégal, en paraplyorganisation för Senegals organiserade fiskearbetare Directorate General; Generaldirektorat Economic Community of West African States Exklusiv ekonomisk zon Europeiska gemenskapen Ekonomiska partnerskapsavtal Europeiska unionen Food and Agriculture Organization of the United Nations; FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation Förenta Nationerna Fiskeripartnerskapsavtal Gemensamma fiskeripolitiken Human Development Index Marine Resources Assessment Group Non-governmental organization; Enskild organisation Illegal, unregulated and unreported fisheries; Olagligt, oreglerat och orapporterat fiske Pêcheurs Artisanaux Nord; Nordliga hantverksfiskarna i Mauretanien Pêcheurs Artisanaux Sud; Sydliga hantverksfiskarna i Mauretanien Politik för global utveckling Swedish Society for Nature Conservation, Naturskyddsföreningen United Nations Convention of the Sea; FN:s havsrättskonvention United Nations Environment Programme; FN:s miljöprogram United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization; FN:s organisation för utbildning, vetenskap, kultur och kommunikation World Trade Organzation; Världshandelsorganisationen 59 Ett skepp kommer lastat – om eu:s fiskeriavtal i västafrika EU:s fiskeripartnerskapsavtal innebär att EU köper fiskerättigheter i andra länder, inte minst i Västafrika. Det så kallade partnerskapet ska bidra till hållbar utveckling i avtalslandet. Efter att Naturskyddsföreningen rest runt i Västafrika och Europa och intervjuat fiskearbetare, myndighetspersoner och regeringsföreträdare kan vi visa att det påstådda partnerskapet är en illusion. Pengarna når inte fram, fiskebestånden minskar och fiskearbetarna i avtalsländerna har det besvärligare än någonsin. EU-kommissionen erkänner sitt misslyckande, i vilket Sverige har varit delaktigt, och uppmanar alla att inför reformen 2012 bidra till utformningen av en hållbar fiskeripolitik. I rapporten beskriver vi hur ett ansvarsfullt partnerskap bör utformas. Naturskyddsföreningens Globala marina program verkar för att EU:s fiskeripolitik ska upphöra att missgynna fiskesamhällen i Västafrika. Vi stöder kapacitetsutveckling samt regional och nationell samordning av de organisationer som företräder afrikanska fiskearbetare. Naturskyddsföreningen samarbetar också med ett flertal andra miljöorganisationer i Syd som driver hav- och kustrelaterade frågor, samt med organisationer som arbetar med frågor som rör jordbruk, skog, klimat, kemikalier, handel och tryggad tillgång till mat. Totalt samarbetar Naturskyddsföreningen med ett 60-tal organisationer i över 20 länder. Arbetet finansieras till stor del från Sida. Naturskyddsföreningen – 100 år av envishet Naturskyddsföreningen är en politiskt obunden ideell miljöorganisation med kraft att förändra Vi sprider kunskap, kartlägger miljöhot, skapar lösningar samt påverkar politiker och myndigheter såväl nationellt som internationellt. Dessutom står vi bakom världens tuffaste miljömärkning, Bra Miljöval. 2009 fyller vi 100 år. Förutsättningarna för vårt arbete har förändrats men efter hundra år av envist arbete är kärleken till naturen och viljan att förändra den samma. Varunummer: 8 9536 Välkommen att bli medlem, skänka en gåva eller bli företagssponsor. www.naturskyddsforeningen.se | Pg 90 19 09-2 | 08-702 65 00 60