FINLANDS GEOLOGISKA UNDERSÖKNING.
BESKRIFNING
TILL
KARTBLADET
AF
K. AD. MOBERG.
NH
FINLANDS GEOLOGISKA UNDERSÖKNING.
BESKRIFNING
TILL
KARTBLADET N° 4
AP
K. AD. MOBERG.
HELSINGFORS,
FINSKA L I T T E R A T U R S Ä L L S K A P E T S TRYCKERI,
1881.
Uti undersökningen af det område, som upptages af hartbladet N:o 4 hafva såsom rekognoskörer deltagit: Studeranden
G. A. Appelberg, Ingeniörerna J. V. Heikel, 1. J. Inberg, R.
Vitting, V. L. Åkerblom, hvilken äfven utfört de i beskrifningen intagne analyserna. Till Herr Professor F. J. Viik står
Finlands Geologiska Undersökning för de af honom benäget lemnade upplysningar i den största förbindelse. Helsingfors den 29
April 1880.
Karl Adolf
Moberg.
I
N,
1
Följande sockendelar innefattas af kartbladet N:o 4 af Finlands omättning
geologiska undersökning:
inom Nylands län, Helsinge härad: sydligaste delen af
Borgå socken jemte dertill hörande skärgård och af Perno härad: de yttre öarne och holmarne af Perno socken samt några
smärre skär af Strömfors socken.
Såsom synes upptager finska viken största delen af kartbladet, som utgör en tortsättning i öster af bladet N:o 3 och
i hvars nordvestra hörn det obetydliga landområde förefinnes,
som i det följande skall närmare beskrifvas. Ehuru ringa till
utsträckning erbjuder detsamma rik omvexling såväl hvad den
yttre formen beträffar som ock uti geologiskt hänseende. De
längst ut i hafvet liggande små skären och klipporna, hvilka
stundom ganska brant uppstiga ur vattnet äro vanligen kala eller försedda med en och annan knotig tall och först längre in
i skärgården blir vegetationen yppigare samt allt mera omvexlande, i det a,tt både barr- och löfskogs partier behagligt aflösa
hvarandra. Sådana genom naturskönhet sig utmärkande partier
är det långa Pellinge sundet invid lotsplatsen, det täcka Sunesundet, Korssundet och vikarne i närheten af Rödsund och Sundarö. Än kantas stränderna af leende al- och björkskogar, än
af dystra furor, hvilka spegla sig i det kristallklara vattnet, än
reser sig brant något väldigt berg, vid hvars fot gigantiska flyttblock ligga hopade. På Emsalö och Yessölandet, hvilka genom
sin storlek småningom antaga karaktär af fast land. mötes ögat
af större böljande sädesfält kantade af ofta välbebygda byar,
hvilkas innevånare tyckas njuta af ett visst välstånd, alstradt af
sjöfart och fiske. Genom sitt hurtiga sätt, sitt sinne för pryd-
6
lighet och snygghet samt sin godmodighet gör befolkningen på
fremlingen ett ganska fördelaktigt intryck.
«mtte°r?
Några större slätter förekomma icke. Ehuru bergen i allmänhet icke uppnå någon särdeles höjd, är dock terrängen ganska
kuperad och endast på Bmsalö och Yessö finnes något jemnare
mark, såsom vid Kurböle och Baggböle å sistnämnde land samt
emellan Härkäpää och Rödsund å Sarfsalö landet. Särdeles
bergiga äro både Stor- och Lill Tellinge öarne, der branta vidsträckta berg med mellanlagrade djupa dalsänken icke äro någon sällsynthet. A Bmsalö norra del samt å mellersta partiet
af samma land emellan Bengtsby och Varlaks samt söder om
denna by och likaså vester om Kurböle uppträda några mindre
krossgrusslätter, men äfven dessa afbrytas stundom af någon
större eller mindre bergås. Någon viss ordning i grupperingen
hos höjder och dalar är icke heller märkbar, likväl synas dalarne å Vessölandet antaga en NV—SO:lig riktning och bergen
å Pellinge ögruppen och i närheten af Tirmo by samt på Rabbas och Sundö holmarne löpa uti en deremot vinkelrät eller rättare VSY—ONO:1ig riktning. Norrut härifrån i närheten af
Fagersta och Vålaks å fasta landet kan åter en N—S:lig strykning hos dalarne och de omgifvande bergen spåras.
Bergshöjder.
Oaktadt terrängen är särdeles bergrik och ganska kuperad,
uppnå bergen dock icke någon betydligare höjd. Det anmärkningsvärdaste är berget SO om Fagersta af 130 fot, derifrån
äfven en vidsträckt utsigt erbjuder sig öfver angränsande nejder. Till icke fullt samma höjd uppstiga bergen å de klippiga
uddarne söder om Stor Pellinge ocb Sondby. Mera österut äro
de högsta punkterna belägna vid Härkäpää dock icke högre än
117 fot. Hvad de yttre formerna beträffar utgöras höjderna
flerstädes af väldiga massor med brant stupande sidor och mycket sönderstyckade, egenskaper hvartill på förhand kunde slutas
i anseende till den mängd af eruptiver, som förekomma inom
området. Ty äfven här gör sig den regeln gällande att detta
slag af bergarter utmärka sig genom sina storartade former under det gneiserne äga lägre, långsträcktare och mera afrundade
D
h
7
konturer. Denna skillnad blir ofta så tydlig att redan på afstånd bergartens beskaffenhet kan anas. En kombination af
dessa gränsformer tillkommer deremot de hornblendehaltiga eruptiverna såsom diorit, syenit m. fl. hvilka äro både afrundade
och söderstyckade men icke äga så storartade massor som graniterna.
Beroende på nyss skildrade naturförhållanden kunna några *" jf™
vattendrag och insjöar af större betydenhet icke förekomma. De
förra inskränka sig till ytterst små och om sommaren snart
utsinande bäckar, de senare till obetydliga träsk, inbäddade vid
sidan eller uti någon torfmossa. Det största af dessa är Sondbyträsket, beläget något i SV ifrån nämnde by och i livilket,
tvenne smärre holmar förekomma, ett annat Qvarnträsket ej särdeles mindre befinner sig på Sarfsalö landet strax öster om
Horslök. De öfriga träsken eller hellre dygölarne äro särdeles
talrikt representerade å Emsalö, der icke mindre än sex eller
sju sådana förekomma, hvarförutom äfven en sådan är belägen
på halfva vägen emellan Kardrag och Gäddrag. In i landet
inskjutande hafsvikar, hvilkas vatten är sött och hvilka vid mynningen hålla på att gro igen samt sålunda bilda smärre vattensamlingar förefinnas strax söder om Tirmo by, der de intränga
på både östra och vestra sidan af den landtunga, på hvilken
byn är belägen. En sådan har träsket öster om Fagersta äfven
varit och på sydvestra stranden af Yessölandet rakt åt söder
från Landböle förekommer en dylik inskärning.
De till följe af landets allmänna stigning småningom skeende
förändringarna af strandkonturerna äro å ifrågavarande område
«icke så särdeles sällsynta. Yid de redan omnämnde vikarne söder om Tirmo by försiggår en stark tillandning och en sådan
äger i lika grad rum uti den breda liafsbugten SO om Baggböle, som redan till hälften är igenvallad och den återstående
delen bevuxen med rik vassa. En del af de långa och smala
sunden inom Pellinge ögrupp äro numera så grunda att de endast med mycket små farkoster kunna befaras och enstaka stenar eller också långsträckta stenhölster uppsticka flerstädes öfv
0
e
S
än<,riI1
g
8
ver vattenytan. Det smala sundet emellan Rödsund och Stadslandet är igengrodt, hvarigenom detta land samt Sommarö förenats och för ej så särdeles lång tid tillbaka torde det långträckta och djupt inskurna Sundarö landet liafva utgjorts af åtminstone trenne skilda större holmar. De lägre belägna partierna på de större landen äro också ej för längesedan uppstigna
ur hafvet, hvarom de på Emsalö ofta förekommande små träsken bära vittne och på Vessö landet omtalades att uti ett af
bergbranterna invid den derstädes uppträdande lerslätten vore
inslagen en jernring, som utgjort fäste för farkoster. Denna ring
kunde dock vid undersökningen icke igenfinnas.
gång och
Skog finnes visserligen,
ment icke tillräcklig. På de större
bördighet.
o
holmarne är tillgängen pa nödigt bränsle sadan att han jemiit
fyller behofvet, men på de yttre skären utgöres skogen af sparsamt växande tallar, vid hvilkas fötter enen lågt smyger sig
utefter bergsskrefvorna. Endast få ställen gifvas der en och annan timmerstock ännu kan påträffas. Ytterst sparsamt äro äfven de för åkerbruket nödvändiga jordarterna utbredda. I den
yttre skärgården är nästan hvarje liten fläck af de lösa bildningarne upptagen för odling, der den ligger inklämd mellan bergmassorna och endast i den inre visa sig något vidsträcktare
fält, ehuru äfven här den upparbetade jorden är af föga bördighet och består till största delen af svämlera, krossgrus och torfdy. Den hufvudsakligaste näringsfångsten är derföre fisket och
äfven något sjöfart, hvilka att döma af det allmänna välståndet
tyckas vara ganska vinstgifvande. En särskild industrigren är
inom Pellinge sedan längre tid ganska känd och denna är båtbyggeriet, hvars fabrikater vunnit erkännande såväl för sin snabbsegling som sjöduglighet i allmänhet.
Berggrundens föreDet är en känd sak att 'iu längre
man kommer ut i skärkomsti
sliar°
fiskandet gården berggrunden äfven oftare uppträder i dagen. De lösa
bildningarna intaga ett mycket litet rum och äro jemförelsevis
ganska tunt utbredda så att den fasta skorpan nästan lyser igenom öfver allt och ligger blottad för geologen, hvarigenom en
undersökning af dylika trakter blir intressant och upplysande.
1
9
På fasta landet deremot och äfven på de större öarne försvåras
undersökningen af berggrundeu genom de på densamma aflagrade jordarterna, hvilkas mägtighet tillväxa ju mera man aflägsnar sig från liafvet. A den till kartbladet hörande terrängen,
som utgör en del af Finlands sydliga kust, äro bergarterna derföre öfverallt så blottade att deras inre sammanhang, ehuru de
visserligen täckas här och der af grus och sand, ganska lätt
kan iakttagas.
Kalksten har anträffats endast å ett ställe och derstädes
af så ringa mängd att dess tillgodogörande för tekniska behof
icke kan komma ifråga. Deremot torde de flerstädes uppträdande porfyrarterna såväl den icke vittrande rapakiviporfyren
som flere dioritporfyrer och isynnerhet uralitporfyren, hvilka anträffats i icke obetydliga massor i en framtid blifva mycket eftersökta genom det vackra utseende dessa bergarter antaga vid
slipning och deras lätta åtkomlighet samt transport såsom belägna uti skärgården. På Sommarö och Högland långt ut i
finska viken hafva sprängningar i detta syfte redan blifvit gjorda,
dock borde ifrågavarande i Pellinge skärgård befintliga bergarter, tillgängliga för farkoster af nära nog hvilken storlek som
helst, kunna räkna på en större användning.
o
Berggrundens beskaffenhet.
Så obetydligt området än är, som upptages af kartbladet,
erbjuder detsamma likväl rik omvexling på derstädes förekommande bergarter, hvilka isynnerhet i de södra och sydöstra delarne äro af stor mångfald. Nordligast utbreder sig ett granitområde öfver norra delen af Emsalö och hela Yessö samt största
delen af Yålaks landet, hvarefter mot öster ett gneisgranit massiv vidtager, som i bågform med utböjning mot norr sträcker
sig från Härkäpää samt norra delen af Rödsund och Horslöks
bergarter,
10
byar öfver Kabböle fjärden samt vidare mot öster öfver Våtskär. Söder om detta förekommer en gneiszon begynnande å
de små klipporna söderut ifrån Emsalö samt löpande äfvenledes
i nyssnämnde form öfver norra delen af Pellinge ögrupp, sydligaste delen af Vålakslandet och Horslök, hela Sundarö och sydliga delen af Våtskär samt holmarne uti Herrskär och Bastö lägenheter. Annu sydligare uppträder diorit och uralitporfyr, en
tydlig fortsättning af de å kartbladet N:o 3 å öster Tokan observerade hornblendehaltiga bergarterna samt utbredande sig öfver Pellinge och de till detsamma närmast i öster gränsande
öar. Ostligast anträffas ett betydligt område, hvarest porfyrgranit eller egentligen rapakivi utgör enda förekommande bergarten
och hvars gräns emot gneisen och gneisgraniten kan kan sägas
gå i nordvestlig riktning. För öfrigt hafva bronzit- och olivingabbro, diabas, euritporfyr, epidosit och granatfels, hälleflinta,
kornig kalksten, glimmer-, qvartsit- och talkskiffer anträffats,
hvilka bergarter dock förekomma i så ringa mängd att de å
kartan icke kunnat utsättas och hvilkas förekomstsätt samt fyndorter derföre endast i beskrifningen längre fram skola angifvas.
Inbäddad mellan graniten och gneisgraniten å ena sidan
samt de hornblendeförande bergarterna å andra sidan utbreder
sig gneisformationen öfver förut omnämnda ställen. Den gråa
glimmergneisen uppträder hufvudsakligast å södra delen af Vålakslandet i trakten af Tirmo by der den är den rådande bergarten. Den är dock här icke typisk och alldeles ren, ty den
vexellagras ofta af hornblendegneis, hvarjemte den genomsättes
af diorit- och pegmatitgångar. Chlorit ingår i bergarten äfven
såsom accessorisk beståndsdel på Brändholmen. Den å Våtskär förekommande består af öfvervägande grå, stundom röcl
ortoklas, livit eller grönaktig plagioklas, ljusgrå qvarts och svart,
ibland grön glimmer samt är obetydligt hornblendehaltig. Uti
den på Stadslaudet uppträdande ingår äfven något strålsten och
på Rabbas antager den ett porfyrartadt utseende genoin i bergarten inbäddade glasiga gråa qvarts- och röda fältspatskorn. Då
dessa sednare tilltaga i storlek och ingå uti massan i form af
11
linser eller ögon uppstår en tydlig porfyr- eller ögongneis, som
förefinnes på Rödsunds bya ägor och den derinvid liggande Byön
samt söderut på Löfholm, Fårbastholm, Herrskär och Bastö.
Flerstädes inom ifrågavarande gneisområde uppträder euritgneis
både röd och grå till färgen. Ägande samma beståndsdelar som
gneisen uti intimare blandning med hvarandra öfvergår den stundom såsom vid Rödsund till glimmerskiffer med jern- och magnetkis, stundom åter till hälleflinta såsom å Granskärs holme
SO från Herrskär. Hufvudsakligaste bergarten å Rabbas stora
holme består äfven af euritgneis af grå färg med grå ortoklas,
hvitgrynig qvarts och svart eller hvit glimmer. Strykningsriktningen som vesterut på Vålakslandet är ONO—VSV:lig med
oftast nästan lodrät stupning öfvergår mot öster i Y—0:1ig med
från lodrät till nära horizontel stupning antingen mot N eller S.
Hornblendegneisen utbreder sig kilformigt med största bredden mot öster öfver Sundarö och de små holmarne söder om
denne, Sommarö och Stadslandet ända till Rödsund och Horslök. Smärre områden der denna bergart är rådande förefinnas
äfven å vestra delen af Stor-Pellinge och klipporna söderut derifrån samt på ostliga udden af Yessölandet, der den är mycket
finskiffrig. På många ställen uppträdande tillsammans med glimmergneisen eger den samma stryknings- och stupnings förhållande som denna. I lagervexling med båda dessa bergarter förekomma stundom strålstenskiffer och malakolitlager samt diorit
och hornblendeskiffer. Det förra äger rum på Bergholm hörande
till Rödsunds by, det sednare på Byön och på Sundarö anträffas kretsformigt böjda skikter der hornblendegneisen omsluter
gneisgranit. Ibland öfvergår den till hornblendeskiffer såsom på
nämnde Byö och Fårbastholm der den äfven blir porfyrartad
samt närmar sig eurit å Våtskär hvarest den består af en finkornig massa af röd ortoklas, gråhvit qvarts, grå skimrande
glimmer samt svarta hornblende kristaller. Den röda varieteten
har observerats å sistnämnde ställe samt på Flottskär, der den
innehåller spår af apatit och är det å hvardera fyndorterna den
köttröda ortoklasen, som betingar färgen. På Granholm, som
12
ligger SO om Sundarö syntes brottstycken af hornblendegneis
vara inbäddade i gneisgranit och på tvenne små klippor, Stora
Nätholm och Byttholm, SO om Byholm, förekommo klumpar af
ifrågavarande bergart i syenitgranit.
Grauatgneis. Granatgneisen, som erhållit sitt namn af de i densamma
ingående granaterna har blifvit anträffad å endast ett ställe inom
kartområdet, nämligen vid Horslök bystrand såsom underordnadt
lager af röd färg och något hornblendehaltig. Horablendegneisen på Byön innehåller äfven stundom granater, ehuru icke i
sådan mängd att bergarten skulle kunna få benämningen granatgneis.
qvartsit-och
Af lika ringa utbredning som föregående bergart äro glimmer- qvartsit- och talkskiffern. Den förstnämnda förekommer i
trakten af Stor Pellinge by der dess strykning är YSY—ONO:lig
och äfven längs södra stranden af Rabbas, hvilket senare ställe
förmodligen utgör en fortsättning mot öster af det förra, ehuru
sambandet är doldt af hafvet. På sistnämnde ställe är det äfven som de öfriga bergarterna anträffas, ehuru i så obetydliga
lager att de å kartan ej kunnat utsättas. Glimmer skiffern är
här ljusgrå och qvartsrik stundom strålstensartad och förer på
södra Finnsholm strax norr om Herrskär äfven almandiner.
Qvartsitskiffern är ljusröd, grynig och sandstenslik samt äfven
hvit, talkig med gråa glasiga qvartskorn.
Inan beskrifningen af de eruptiva bergarterna vidtager torde
några iakttagelser rörande egendomliga former hos skikterna i
de lagrade bergen böra dessförinnan omnämnas. Vid Kabböle
och Rödsund förekomma bergshöjder med mantelformig kringlagring af metamorfiska bergarter vid foten under det att toppen är eruptiv. Här kringlagras granit och pegmatit af glimmergneis och på Fallholm, NA" om Sundarö, samt Bisaholm, ett
skär söder om Sundarö, är det åter hornblendegneisen, som bildar foten af berget. Utom förut nämnda kretsformigt böjda
skikter på Sundarö hvarest hornblendegneis omsluter gneisgranit, observerades dylika på Korsholm, NO om Herrskär, der de
bestå af qvartsit- och hornblendeskiffer omkring diorit. Yresiga
7
13
skikter äro anträffade såväl på tvenne små holmar nära Dödmansholm, norr om Stadslandet och utgöras der af grof glimmergneis, som ock inom Rödsund bys egor af dylik gneis med
granitgångar och pegmatitådror samt slutligen på Byön, hvarest
skikterna bestå af euritgneis och strålstensskiffer och der vresigheten tydligen förorsakas af granatfels.
Gneisgranitens område är redan förut angifvet. Bergarten, abgrämt,
som endast i stort genom sin tydliga skifring skiljer sig från
graniten är ofta af parallelipipedisk förklyftning, hvilken särdeles vackert utpräglad förekommer å Säftägtholm strax söder om
Våtskär. Sammansättningen är något varierande i det att den
å sistnämnde holme utgöres af ljusröd ortoklas, gulhvit oligoklas, grå qvarts och svart, stundom gulhvit, glimmer i medelkornig blandning, men på Sundarö åter af grå färg med mörkgrå ortoklas och hvit qvarts samt de öfriga mineralierna af samma beskaffenhet, som å föregående ställe. På de små skären
söder om Bmsalö uppträder en mycket typisk röd gneisgranit
hvaraf prof tagits från Örskär, som befunnits innehålla
Kiselsyra
77,so proc.
Af den fasta jordskorpans bergarter intager graniten det Grann,
största området. Utbredd öfver mellersta delen af Vålaks landet utgör han en fortsättning i öster af det stora granitfältet,
som å kartbladet N:o 3 uppträder i mellersta delen af Helsinge
och södra delen af Sibbo. Till strukturen mycket grofkristallinisk antar han stundom ett porfyrartadt utseende genom fältspatskristallernas tilltagande storlek såsom fallet är i närheten
af Kurböle och Landböle å Vessö, hvarjemte äfven en viss benägenhet att vittra visar sig. På Vålaks landet är han deremot
medelkornig men starkt uppblandad med oligoklas och således
till sammansättning närmande sig den ett stycke österut mötande
rapakivi-bergarten. Der åter glimmern till större mängd är ersatt af hornblende, hvilket ibland inträffar å Vessö, men ännu
oftare å Emsalö, hvarest mot söder ett syenit. massiv uppträder,
blir bergarten äfven hårdare och motstår bättre atmosferiliernas
inverkan. Äfven å Hamnholm, liggande mot SO ut i hafvet
4
14
från Våtskär observerades en granit ehuru i ringa mängd, som
här med porfyrartad struktur utgöres af ljusbrun ortoklas i större
perlemorglänsande kristaller och i mindre sådana af gröngrå,
stundom gulröd, oligoklas, hvilken är något mattare, hvit och
grå qvarts samt svart glimmer och något grönsvart hornblende,
som ofta öfvergår till gulgrön epidot. Hvad den yttre formen
beträffar är denna densamma, som öfverallt tillkommer graniterna,
nämligen mycket sönderstyckad, grotesk med ofta särdeles brant
stupande sidor.
gÄ"
Den förnämsta fyndorten för syenitgraniten är sydligaste
delen af Emsalö med dertill stötande Haksalö stora holme, men
ett sådant massiv fördelar sig äfven öfver Rödsunds Byö och
södra delen af Standslandet samt utbreder sig med elliptisk form
öfver de flesta af de till Sundarö och Rödsund hörande holmarne. Den å Emsalö uppträdande syenit-graniten utgöres af
en grofkristallinisk bergmassa der glimmern nästan helt och hållet ersats af hornblende. Fältspaten är hufvudsakligast röd ortoklas något uppblandad med plagioklas af samma färg, qvartsen
är blå, hvilket förlänar bergarten ett särdeles vackert utseende.
Längre österut såsom på Byön utgöres han af svart hornblende,
brun guldglänsande glimmer, hvit eller gråhvit qvarts samt grå
ortoklas, hvilka tvenne sistnämnde mineral hufvudsakligast bidraga till bergartens gråaktiga färg. Det är således den röda
varieteten, som isynnerhet anträffas å kartbladets vestra område
och den gråa som är bäst representerad å det östra.
Dior».
D rådande bergarten på Stor Pellinge, Ölandet, de små
holmarne söderom dessa, Korssunds- Hög- och Tallholmarne är
diorit. Härifrån delar sig massivet i tvenne grenar, af hvilka
den nordligare, dold af hafvet, först visar sig på Rabbas, den
sydligare åter kantar södra stranden af Sandholm och sträcker
sig sedan sydvest och söder om Bastö. Äfven i närheten af
Rödsund uppträder ett mindre parti af samma bergart med nästan vestsydvestlig längdsträckning. Dioriten å förstnämnde ställen är mycket finkornig, men blir mera mot öster medelkornig
samt synes öfverallt likartad till sammansättning och bestående
e n
a
15
af gröngrå oligoklas, som då den vittrat blir hvit, svartgrönt
hornblende och är något flasrig ibland genom grön glimmer. Till
dessa hufvudbeståndsdelar komma ännu några andra, såsom på
Gåsholm och Träskholm, der den är strålstensartad och på Högskär, der spår af magnetkis anträffas samt å Rabbas, der gnistor af kopparkis visa sig. Det ifrån Pellinge söderut förbi Bastö
sig sträckande dioritfältet antager ett porfyrartadt utseende, ofta
öfvergående till uralitporfyr samt består hufvudsakligast af gulgrön oligoklas och svartgrönt hornblende, stundom strålstensartadt utbildadt, stundom också med rundade kanter samt sparsamt inströdda svarta glimmerfjäll. Sålunda visar han sig på
Bastö, förande dessutom spår af magnetkis, på Brokholm, hvarest äfven strålsten, magnetit och magnetkiskorn förefinnas, Flottskär, Nyvikholm m. fl. ställen. Ett prof af samma bergart har
af Prof. F. J. Viik underkastats en mikroskopisk undersökning
som deröfver lemnat följande uppgift:
„Den å Stora Ledisholm i Perno socken förekommande
dioriten utgör en finkornig blandning af grönt, starkt dichroitiskt
hornblende jemte något biotit samt plagioklas. Äfven förekommer apatit i små men ymnigt inströdda kristaller, hvilka dock
icke uppträda med tydliga kristallkonturer utan i afrundade långsträckta kristallnålar".
Dioriten antager stundom en skiffrig struktur och öfvergår
sålunda i dioritskiffer, ej till sammansättning skiljande sig från
dioriten dock möjligen mera glimmerhaltig. Äfven i den skiffriga varieteten anträffas grönhvita vittrande korn af oligoklas
uti massan. Till de förut omnämnda ställena der kretsformigt
böjda skikter observerats kan äfven Flottholm anföras der vackert böjda skikter af dioritskiffer äro lagrade omkring diorit.
Till samma formation som dioritporfyren hör uralitporfyren
såväl för sin sammansättning som förekomst. Bestående af en
mörkgrön grundmassa med inbäddade uralitkristaller, anträffas
den ganska ymnigt utbredd öfver Lill Pellinge landet, holmarne
söder och nordost om detsamma, Sandö och längre österut på
Bredholm och Flottskär. På sistnämnde ställe förefinnas äfven
>-
Uralitporf
,r
16
spår af apatit och jernkis. Emedan den slipad och polerad antager ett särdeles vackert utseende, i det att de mörka hornblendekristallerna ganska bjert afsticka mot den i olika skiftningar af grönt färgade grundmassan, och då bergarten såsom belägen i skärgården är lätt åtkomlig, borde hon kunna med fördel
användas till större eller mindre arkitektoniska prydnader och
dervid åstadkomma god effekt. Uralitporfyren ifrån Lill Pellinge har befunnits innehålla
Epidosit.
Kiselsyra
55,6o proc.
Endast mycket underordnad såsom smärre gångar såväl i
diorit som euritgneis uppträder en epidositartad diorit inom Våtskär och Sundarö byars ägor. Egentlig epidosit anträffas på
Nyvikholm, Måsholm m. fl. ställen, hvarest den utgöres af gulgrön epidot och hvit qvarts, men på Sundarö åter af öfvervägande gulgrön epidot, svartgrönt hornblende, grå qvarts och något rödaktig oligoklas i enskilda korn och af finkornig stundom
flasrig
struktur.
Homblen (losten, hornUppträdande på samma ställen och i intim förening med
blendeskiffer
stensskiffer. dioriten och dioritskiffern, till hvilka de äfven öfvergå, anträffas
hornblendestenen, hornblendeskiffer n och strålstensskiffern endast
i underordnade och föga utbredda partier. Den förstnämnda
bergarten består af nästan rent hornblende, i hvilket stundom
spår af koppar-, jern- och magnetkis förekomma. Af de tvenne
senare åter, hvilkas fyndorter äro Buguholm, Fårbastholm, Korsholm m. fl. utgöres den förra af strålstenshaltigt hornblende med
felsit konkretioner, den senare af svarta eller gröna hornblendenålar, något gråsvart glimmer, gröna kloritfjäll och glest inströdda
gulgråa oligoklaskorn. Äfven hornblendeskiffern från Stor Pellinge har mikroskopiskt undersökts af Prof. Viik, som derom
yttrar följande:
„Denna bergart, som makroskopiskt till en del liknar chloritskiffer visar sig under mikroskopet till större delen bestå af
hornblende och något fältspat. Ogenomskinliga korn af magnetisk jernmalm och små rödbruna genomskinande blad af jernglimmer förekomma der och hvar. Hos vissa afarter kan horn-
17
blendet redan makroskopiskt urskiljas och hos en del förekommer äfven uralit i porfyrartadt inströdda kristaller."
Kornig kalk har anträffats endast å ett ställe inom området, nämligen på Byön der han anstår såsom ett obetydligt lager, är spatig och af hvit färg samt inbäddad i dioritskiffer.
Såväl inom dioritmassivet i vexling med dioritskiffer som H&iiemnta.
inom euritgneisens område förekommer hälleflinta. På Våtskärs
byaägor, på Hästö och Buguholm består bergarten af röd eller
brun, från finkornig till tät ortoklas, ljusare oligoklas, hvit eller grön, skimrande, kloritlik glimmer, hvilken stundom är svart,
och hvit eller grå qvarts, samt håller fint insprängd guldgul jernkis och ibland något gulgrön epidot af sekundärt ursprung.
Oftast är den inre massan grå eller gröngrå och endast ytan röd,
såsom på Byön och Stadslandet. A Pattholm var hälleflintan
af ljusgrön färg samt något kalkhaltig och på Herrskär samt
Bastö förekom en både gröngrå och svart varietet.
Den sydligaste delen af vestra gränsen för den stora rapa- Bapawvi.
kivi terräng, som sträcker sig öfver en betydlig del af Viborgs
län faller inom kartbladet, hvars ostliga område uteslutande upptages af denna bergart. Angående dess utbredning inom Finland
yttrar Holmberg *) härom på följande sätt. „Den genom sin
förvittring för Finland egendomliga bergarten rapakivi. hvilken i
geologiskt hänseende bildar en öfvergångslänk mellan granit och
porfyr, intager i södra Finland en region, hvars gränser temmcligen noga låta angifva sig. Den begynner mellan Perno kyrka
och staden Lovisa samt sträcker sig östligt ända till elfven Vuoksen. I norr tyckes terräinen begränsas af den gren af Maanselkä,
som stryker genom socknarne Valkiala och Luumäki. Rapakivi
förekommer ock i andra nejder af Finland, men är dock icke
allestädes så noga undersökt att man skulle kunna bestämdt angifva dess gränser. Så t. ex. består en ostor del af Ålands såkallade fasta land af denna stenart; i Abo län bildar den en
öfvervägande bergart i socknarne Letala, Sastmola, Eura och
o
*) Material till Finlands Oeognosi pag. XV & XVI.
Kartbladet n\ro 4.
18
Euraåminne och uppträder äudteligen i Rautalampi socken af
Kuopio län samt i Pieksämäki socken af St. Michels län såsom
en underordnad stenart."
Emellertid kan af de uppräknade fyndorterna endast den i sydliga delen af Yiborgs län förekommande anses tillhöra den egentliga rapakiviregionen, ty ehuru å de öfriga ställena en porfyrgranit fullkomligt analog till struktur och sammansättning anträffas, skiljer sig denna, såsom Holmberg äfven anmärker, ifrån
den i Yiborgs län förekommande deruti att den icke vittrar, eller åtminstone gör det vida långsammare. Hos såväl rapakivi
som den dermed alldeles lika porfyrgraniten förekomma fältspatsbollar omgifne af oligoklas, hvilkens benägenhet att sönderfalla
måste vara större då den uppträder i rapakivi än uti porfyrgranit. Den inom kartbladet anträffade rapakivin utgöres af mörk,
rödbrun ortoklas, grå qvarts och svart glimmer samt äfven något hornblende, ehuru mera sällan. Ortoklasen bildar bollar till 3
tums genomskärning, hvilka omgifvas af ett 1—2 linier bredt
omhölje af oligoklas, som vittrad är gulröd och mattare än ortoklasen, hvilken deremot är perlemorglänsande. Finkorniga gångar och stockar af rapakivi äro ej sällsynta i den vanliga grofkristalliniska bergarten på Kyrkskär, Altarskär och Långörn,
små holmar ett stycke österut ifrån Våtskär, men på den närbelägna Hamnholmen förlorar rapakivi redan sin karaktär och
blir hornblendehaltig. Ett prof af rapakivi från Busholm, SO
om Våtskär har visat, sig innehålla
Kiselsyra
75,eo proc.
Pegmatiten förekommer icke sjelfständigt utan endast såsom
gångar eller stockar genomsättande de öfriga bergarterna. Ehuru
dessa gångar ofta äro af ganska betydliga dimensioner uppnå
dock de uti pegmatiten ingående fältspats- och qvartskongregationerna icke sådan storlek, att de med fördel skulle kunna användas för tekniska behof. På Hästholm strax söder om Våtskär äro de betydligaste belägna Här förekomma trenne pegmatitgångar af 6, 18 och 48 fots mäktighet genomsättande gneisgranit från NV till SO samt en 81 fot mäktig lagergång i horn-
19
blendegneis uti 0-V:lig riktning. På Våtskärs landet anträffades en i O-V gående 3 fots mäktig pegmatitgång, som är grofkristallnisk vid väggarne, men finkornig i midten och på Säftäktholm, strax söder om Våtskär, uppträda tvenne gångar af
röd pegmatit, 6 och 18 fot breda, uti gneisgranit.
Ännu återstår att vttra några
ord om de i ytterst
små par°
''
tier anträffade bergarterna, hvilka förekomma dels af eruptiv beskaffenhet, dels såsom sprickfyllnader. På de SO om Bastö liggande Virskären utbreder sig bronzit-gabbro af medelkornig
struktur med NNV:lig riktning och har vid makroskopisk undersökning visat, sig bestå af grå, perlemorglänsande, stundom
iriserande, labrador jemte obetydligt oligoklas, titanhaltig magnetit och jernkis samt enstaka bruna glimmerfjäll. Den har
jemte en annan gabbroart från Kråkskär, österut från Herrskap
underkastats af Prof. Wiik analys medelst mikroskop och resultatet af denna undersökning meddelas af honom i följande uppgift:
„Grabbron från Kråkskär i Perno hör till de olivinfria gabbroarterna och ansluter sig sålunda till gabbron från Vambula,
Heinola m. fl. Den består nämligen hufvudsakligen af grön
diallag och färglös ställvis saussuritartad plagioklas, hvardera ymnigt impregnerade med svarta mikroliter i form af korn och nålar, hvilka hos plagioklasen äro så små att de först vid 1000
gångers förstoring kunna tydligt urskiljas. Dessutom förekommer äfven rhombisk pyroxen af grön färg och trådig textur, således en länk af bronzitserien, en jemförelsevis sällsynt beståndsdel i olivinfri gabbro. Vidare anträffas hornblende företrädesvis i omkretsen omkring diallagindividerna samt ganska stora färglösa kristaller af regelbunden hexagonal genomskärning. Dessa
senare kunna på grund af bergartens ytterst basiska natur samt
sin ojemna yta och föga lifliga chromatiska polarisation icke vara
qvarts, ej heller kalkspat på grund af oföränderligheten vid behandling med utspädd syra under mikroskopet och kunna således icke vara annat än apatit. En fosforsyrebestämning af denna
bergart kunde således vara af intresse. Slutligen må nämnas
att bergarten är ganska rik på jernmalm sannolikt såsom fallet
1
bergartei
20
vanligen är i gabbroarter något titanhaltig. Ett prof gaf visserligen icke tydlig titan-reaktion för blåsröret, men den ymniga
livita, ulligtflockiga förvittringsprodukten i närheten af de svarta
jernmalmspartierna tala härför. — Grabbron från Yirskär i Perno
innehåller samma beståndsdelar som föregående bergart och står
sålunda väl i genetiskt sammanband dermed. Bronzit visar sig
icke här, men i dess ställe uppträder hornblende i mycket större
mängd. I allmänhet är denna bergart mindre basisk än föregående, hvilket synes deraf att den innehåller endast obetydligt
jernmalm, hvarföre den också är vida mindre förvittrad. Fältspaten är klar och genomskinlig samt visar i polariseradt ljus
tydlig tvillingsstreckning".
Med anledning af ofvanstående anvisning underkastades gabbron från Perno Kråkskär fosforprof och gaf 0,6*7 °/ fosforsyra, hvilket skulle motsvara omkring 1,5t °/ apatit. Den på
Virskär förekommande gabbroarten har befunnits innehålla:
0
0
Kiselsyra
53,eo proc.
Olivingabbron uppträder såsom stockformig massa bestående
af grön diallag med matta serpentinkorn och något plagioklas
uti euritgneis på norra stranden af Bastö och på sydöstra spetsen af Rabbas, underordnad den derstädes uppträdande dioriten.
— Lika sällsynt är diabasen, som anträffas endast på Stora Ledisholm, ONO om Bastö, i form af en lagergång i euritgneis
och är af tätare struktur vid gångens väggar än inuti sjelfva
gången. — På Byön förekom granatfels, hufvudsakligast bestående af brun granat med drummer af svafvelkis.
Maimer.
A Kalkholmen invid Sunesundet å Tirmo bys ägor upptäcktes för något öfver hundra år sedan magnetisk jernmalm och en
kalkanledning, men något tillgodogörande kunde icke komma i
fråga, då fyndigheterna voro belägna invid hafsstranden och på
små holmar. På nordvestra udden af den till Rödsund hörande
Byholmen finnas 2:ne skärpningar, likaså från äldre tider. Den
vestligare, som är belägen på fem famnars afstånd från stranden af den ännu benämda „Grufback udden", är 8 famnar lång,
5 famnar bred och I famn djup. Omkring femtio famnar åt
o
21
nurdost finnes en annan af lika storlek, hvarest endast magnetoch jernkis visa sig uti granatfels, inlagrade i hornblendeskiffer,
som i sin tur omgifves af ett half famns mäktigt lager af hornblende- och euritgneis, strykande i O-W med 20° lutning mot
söder. På östra väggen af denna skärpning förmärkes ett 1
famns mäktigt salband af mörk glimmer och mycket, ehuru tyvärr fåfängt, arbete har här blifvit nedlagdt. Grenom en i grufvarpet vuxen tall, som befanns vara 87 år gammal och som med
säkerhet uppgafs hafva blifvit fäld för tre år tillbaka, kan den
tid, då arbetet upphörde i dessa skärpningar, antagas vara omkring år 1790.
Till dessa numera endast historiskt värde ägande uppgifter
om malmanledningar kan ännu fogas den att med fiskredskap
ibland sjö- eller s. k. penningemalm uppliemtas långt ute i Finska viken vid Herrskär och Kärrklubbarna.
Uti de flesta nu omnämnda bergarterna anträffas en mängd
mineralier, hvilka dock i följd af sin ringa mängd äro af ingen betydenhet för teknikern, men då de vid undersökningen
blifvit observerade, torde endast ett kort angifvande af deras
fyndorter vara tillräckligt. På södra stranden af Byön, på ömsesidor om den s. k. Skröjviken finnas flera lagergångar af granatfels af 3—5 famnars mäktiglxet, hvaruti spår af kopparkis,
Zinkblende, magnet- och mycket speerkis förekomma jemte strålsten. Granatfelsen är inlagrad i hornblendeskiffer, som åter omgifves af euritgneis, strykande i O-V med lodräta skikter. —
Fläckar och drummer af kopparkis med beslag af malakit och
lazur jemte jernkiskristaller förekomma å Mössholm, SO från
Byholm i en dioritkörtel. Spår af samma mineral hafva äfven
anträffats å Svartholm, Bergholm, Herrskär m. fl. ställen. Endast spårvis förekomma äfven kopparglans och arsenikkis, den
förra på lilla Andholm, den senare i hälleflinta på Horslök, Vastaholm och på Byön i porfyrgneis. — Magnetit och titanhaltig
magnetit finnas ymnigt insprängda i diorit på Kråkskär och i
gabbron på Virskär samt apatit i form af beslag på Löfholm,
Lökskär m. fl. holmar. Dessutom äro anträffade gråviolett flus-
Sjömalm.
Mineralier.
22
spat på Pattholm, beslag af serpentin på Byön, klorit på Flottskär, skapolit på Byholm, grafit å Larsskär, almandin på södra
Finsholm och vacker blå kordierit på Bergholm och Lillörn.
De lösa jordlagren.
Krossgrus.
Inom en terräng med så utpräglad karaktär af bergland
som den undersökta trakten är naturligt att de lösa bildningarne
kunna ega blott en obetydlig utbredning. Den mest rådande af
dessa är krossgruset, som på få undantag när finnes lagradt
emellan bergen öfver kartbladets vestliga område. Ehuru beläget ute i skärgården skiljer sig krossgruset till utseende och
beskaffenhet icke ifrån det längre in i landet förekommande och
synes bestå af förvittringsprodukter af de i trakten befintliga
bergarterna. På vissa ställen torde detsamma äfven härstamma
från de ymnigt förekommande rapakiviblocken, h vilka i förvittradt tillstånd med största fördel användas som fyllnadsgrus längs
landsvägarne. Här och der på öarne förekomma moränlika vallar af krossgrus och flyttblock, en för skärgården egendomlig
bildning. Både regnet och vågsvallet hafva här gemensamt arbetat på ursköljningen af det finare gruset och sanden, hvarvid
det senare äfven på sannna gång längs stränderna och bergväggarne uppradat de ofta ganska regelbundna terasser, som af ej
ringa mäktighet och utbredning förekomma på några ställen.
Såsom fyndorter för dylika kunna anföras Kabböle och Horslök
samt Bastö, der de åtskilja kärren från hvarandra, äfvensom
Fårbastholm och Träskholm.
Reffior.
Ingenstädes är platsen för iaktagande af riktningen hos
refflor så lämplig som i skärgården. Bergsskorpan ligger till
den grad blottad, att hon nästan vid hvarje steg framsticker ur
de sparsamt utbredda lösa jordlagren, och slipade samt glättade
hällar, försedda med talrika inristningar, betecknande istäckets
väg, utgöra derföre ingen sällsynthet. De vackrast polerade och
23
glänsande bergsklackarne bestå af bornblendegneis, en bergart,
som mycket långsamt underkastar sig atmosferiliernas inverkan,
och anträffas på Korsholm, vestra Risholm och Bredholm. Af
den mängd reffelobservationer (något öfver 750), hvilka blifvit
gjorda å kartbladets område framgår att hufvudriktningen varierar mellan N25°Y och N20°V af hvilka den förra är den rådande
å kartans vestra del. Hvad korsrefflorna beträffar, variera dessas
tvenne riktningar från N 60° Y till N 45° O. På ett ställe
hafva ända till fyra olika systemer blifvit observerade, nämligen
N 10, 15, 20, 25° V. Kompassens missvisning är vid observationernas antecknande icke iakttagen.
Nästan lika talrika äro de jättegrytor och utsvarfningar, som
anträffas å bergssluttningarne, stundom till betydlig höjcl öfver
hafvet. Å kartbladet äro icke mindre än 90 sådana observerade,
de flesta dock af små dimensioner. På Busholm, omkring 22
fot öfver hafsytan, finnes en halfcylindrisk vertikal utsvarfning
30 fot hög och 6 fot bred; en lika hög, 3 till 4 fot bred och
2 fot djup förekommer å Furukubben och en dylik af endast
6 fot i höjd på södra Tavistholm inom Horslök by. Äfven jättegrytorna äga samma utdragna nästan tråglika form. Sålunda
finnas å Kråkskär fyra sådana, af hvilka en är 6 fot lång, 1%
fot bred och 1 fot djup, en annan är 4 fot lång samt lika bred
och djup och på Byön tvenne lika stora, nämligen 3 fot långa,
2 fot breda och djupa. Af mera cirkelrund eller så att säga
„grytlik" beskaffenhet äro följande utsvarfningar. Den på Busholmen befintliga är 3 fot lång och bred samt 2 fot djup, en
annan på Trögskär är 4 fot i diameter och 2 fot djup. Ymnigast visa sig dessa urgröpningar på Aspskär der icke mindre än
18 sådana observerats, på Krokskär äro 15 dylika uppmärksammade och på Trögskär 7 samt på Byön 4, deraf en dubbelgryta.
En sådan finnes äfven på Töjholm.
Till refflorna och de slipade berghällarne sälla sig flyttblocken såsom minnen från istiden. Hela trakten är särdeles
rik på sådana, hvilka ofta frappera genom sina väldiga dimensioner. Ett af de största är det, som förekommer på stranden
mngar
'
riyttbiock.
24
af Bredholm och är 15 famnar längt, 5 famnar bredt och 3
famnar högt. Bergarten utgöres af dioritskiffer, men äfven hornblendeskiffer, rapakivi, qvartsrik glimmerskiffer, till och med grå
kalksten och jernlialtig röd dolomit bilda materialet för dessa.
Rapakivi blocken utmärka sig emot förmodan genom icke allt
för stora dimensioner, ehuru de för öfrigt äro de oftast förekommande, men tillika genom sin förvittring till först försvinnande. Såsom särdeles sällsynthet bör omnämnas ett omkring
1 famn i diameter stort flyttblock af granitporfyr, som anträffas
öster om Lervik, på sydöstra stranden af Emsalö. Detta har
nämligen på öfre sidan tvenne trattformiga små jättegrytlika utsvarfningar af 1 qvarters djup, hvilket synes häntyda på att
detta block någon tid befunnit sig invid kanten af den smältande
inlandsisen eller att utsvarfningen försiggått, då blocket en tid
varit inbäddadt i densamma.
Rullstensgruset bildar tre nästan parallelt i NNV till SSO
strykande åsbildningar. Den vestligast uppträdande är den bäst
utpräglade och kan på en längre sträcka förföljas, de tvenne öfriga äro deremot ofta afbrutna och visa sig längre ut i hafvet
endast på de i åsens riktning liggande holmarne. Den förstnämnde befinner sig på östra stranden af Vessölandet, hvilken
han troget följer. Der stranden från sin NNV-liga riktning vänder sig mot öster gör äfven åsen samma vändning och afslutar
tvärt med en högre kägla. Strax söderut i den ursprungliga
riktningen visar han sig ånyo, då bildande en liten kulle af aflång form på södra sidan af landet, der han stupar ganska brant
ned i vattnet. Han kan spåras sedan å Korssunds- och Sliperholm men visar sig åter i sin rätta gestalt först å en norr
om Stor Pellinge befintlig mindre holme. Å den ostliga udden
af Stor Pellinge bibehåller han ännu den ursprungliga formen
med brant stupande sidor men utbreder sig å Ölandet samt holmarne söderut i ett ganska vidsträckt och med Here förgreningar försedt rullstensfält. Den östra sidan är i allmänhet brantare och materialet tyckes bestå af väl utsvarfvade och i grof
sand inlagrade stenar, hvilkas längdaxel ligga i åsens hufvud-
25
riktning. Största höjden är å den förutnämnda tvära kägelformiga afslutningen.
På sydvestra stranden af Sarfsalö landet ett stycke norr 0111
Horslök uppträder en annan ås, som med i början mera sydostlig riktning och af omkring 24 fots höjd sträcker sig sedermera
i sydsydost till den ganska djupt ingående viken vid Horslök.
Här afbrytes han, men fortsatt på andra sidan viken, uppnår han
sin högsta höjd eller omkring 50 fot och går sedan öfver Djupholm, Sandholm och Åsliolm till Brokholmarne, der han redan
sänker sig till blott 18 fot och slutar på Sandö, i det han försvinner under yngre diluviala och alluviala bildningar. Åsen är
i början ryggformig med jemnt sluttande sidor och är försedd på
högsta stället med 2 å 3 terrasser å vestra sidan under det den
östra har en långsam sluttning.
Ungefär en qvart mil längre österut förekommer den tredje
åsbildningen, löpande emellan Rödsund och Härkäpää lägenheter.
Åsen, som begynner något norr om Rödsund uppstiger genast
till 36 fots höjd, är då ryggformig med långsluttande jemna sidor och består för det mesta af rullstenssand. Nordligare tilltill växer han i höjd ända till 60 fot och utgöres nu af rullstensgrus, nästan fritt från fint stoft, med från nöt- till äggstora rullstenar, äger tvenne terrasser å ömse sidor och stupar brantare
mot vester. Sänkande sig till 48 fots höjd och allt fortfarande
utrustad med tvenne terrasser på vestra sidan, men med blott en
på den östra, försvinner han ett godt stycke söder om Härkäpää.
Norr om denna by kan han åter spåras i de små kullarne af
mosand, som befinna sig derstädes och hvilka öfverst betäckas
af ett rullstenslager, som småningom sänker sig i de omgifvande
mosandsfälten.
Åkerleran äger inom kortbladet ej särdeles utbredning. Det Åkeriera.
är endast å Vessölandet som några anmärkningsvärdare fält af
densamma uppträda, men här är hon äfven mycket uppblandad
med svämlera. För öfrigt anträffas I1011 uti dalsänkena, der hon
stundom öfverlagras af torf. På det stora Emsalölandet visar
sig åkerleran i mycket små partier och samma förhållande äger
26
rum längre österut i trakten omkring Vålaks och Tirmo samt
på Sarfsalö. Ännu längre mot öster äro hennes fyndorter belägna förnämligast vid Härkäpää och norr om Rödsund. Att
mäktigheten under sådana omständigheter icke kan vara stor är
tydligt, också torde denna ingenstädes uppgå till tio fot.
Mosand. Mosanden, åsarnes och rullstensgrusets trogna följeslagare
visar sig äfven af största utbredning der, hvarest dessa uppträda.
Dess förnämsta fyndställen äro derföre längs sidorna af den på
Vessö landet befintliga åsen och hela den ingalunda obetydliga
udden, som åtskiljer Långfjärden från Korsfjärdeu, består uteslutande af mosand. Denne utgör äfven den rådande jordarten
inom gneisgranit massivets område och är snart sagdt den enda
på Våtskär befintliga lösa bildning. Ett större mosandsfält lagrar sig äfven på vestra delen af Sundarö och mindre sådana
kanta de vid Rödsund och Horslök uppträdande åsarna. Att
den på ostliga delen af Rabbas ön befintliga mosandsaflagringen
utgör en del af de fält, som omgifva den ett stycke mot öster
härifrån strykande åsen, som ibland döljes af hafvet, men visar
sig åter på de angränsande holmarne, är tydligt.
»"i»?
Ehuru såväl svämleran som svämsanden höra till de i allmänhet mera sällan förekommande jordarterna, hafva dessa å
ifrågavarande område, såsom beläget i skärgården, dock flerstädes anträffats ehuru af ej särdeles utbredning. Då de än i dag
äro fortgående bildningar, äro deras aflagringsställen antingen
strandtillväxter eller föreningar af flere holmar eller ock länkar
emellan sådana och fasta landet. Svämsanden, som äger högst
1 fots mäktighet, men stundom någorlunda vidd, lagrar sig längs
stränderna af Våtskär, Sundarö, Rabbas, Herrskär m. fl. ställen. På Byön finnas tvenne sandvallar uppkastade af vågsvallet
och på Orrengrund flere ofvanför hvarandra belägna terrasser af
svämsand ända till 400 fots bredd. Äfven på Bönnskär förekomma dylika strandvallar.
Svämlerans fyndorter äro också mycket spridda och af ringa
utbredning. Längs stränderna af den långa uppgrundande viken
söder om Tirmo och vid Baggböle by af Vessölandet har sväm-
27
leran i någon anmärkningsvärdare mängd påträffats. Likaså uppträder hon å Härkäpää, der den s. k. Storholmen medelst ett
näs, bestående af nämnde jordart, förenats med den egentliga
ön. För att utröna svämlerans sammansättning har ett prof
häraf tagits från Baggböle, hvilket analyseradt befunnits innehålla följande beståndsdelar.
Sand
5,20.
Kiselsyra
55,21.
Lerjord
15,92.
Jernoxid
9,so.
Mangan
0,42.
Kalkjord
1,37.
Talkjord
l,is.
Natron
0,87.
Svafv elsyra
.1,24.
Fosforsyra
2,o».
Vatten och org. ämnen . . . 6,94.
Summa 100,24.
Längs stränderna af den icke obetydliga hafsvik, som i syd- ojtja.
lig riktning intränger i Yessölandet invid Baggböle och som å
östra sidan begränsas af den derinvid strykande åsen, å den
vestra åter af de låga stränderna vid Skafvarböle och Baggböle
lägenheter, försiggår en ganska stark ingenvalhiing. Största delen af viken upptages af tät nästan ogenomtränglig vassa och
der fastlandet begynner visa sig, utgöres detta af en brun ofta
stinkande gytja. Detta är äfven det enda ställe inom området
der hon, som annars förekommer stundom lagrad under torfven,
ehuru dock af ej någon anmärkningsvärd mäktighet, träder i
dagen.
Näst efter krosstensgruset torde torfven äga den största ut- Torf,
bredning. De vidsträcktaste fälten befinna sig på Yessölandet
och Emsalö, men jordarten är icke heller sällsynt ända långt ut
på de yttersta skären, der I1011 ligger inklämd i de djupa sänkena emellan bergen. Dess mäktighet är högst obetydlig och
uppnår sällan mera än 2 eller 3 fot. Der såväl torfdy som
28
mosstorf anträffats tillsammans liar alltid den senare utgjort den
öfverlagrande beståndsdelen. Inom området bildar, enligt livad
verkställda jordborrningar kunnat utröna, fin sand ifrån / till
3 fots mäktigbet i de flesta fall underlagret för torfven, livilket
lager såsom nyss nämndes ersättes af gytja eller stundom af
sandig fin lera
Ehuru kartbladet omfattar en skärgårdstrakt, der öfverhufvudtaget snäcklemningar ingalunda äro sällsynta, hafva några sådana anträffats endast å ett ställe nämligen på Långnäset vid
Byviken, något i vester från Våtskärs by. Lagret är tyvärr
mycket obetydligt och af endast ett par famnars längd och 1
famns bredd samt 1 fot i tjocklek. Snäcklemningarne utgöras
af skalrester från Mytilus edulis, som talrikast representeras,
Tellina balthica och Paludina balthica m. fl.
]
2
Källor.
Af å området observerade trettiosju källor hafva
1 befunnits äga en temperatur emellan 6° och 7° C.
5
„
„ „
„
„
7 och 8°
5
„
„ „
„
„ 8 och 9 „
2
,,
,, „
„
„ 9 och 10 „
5
,,
„ „
„
„ 10 och 11 „
4
„
„ „
,,
„ 11 och 12 samt
15
„
„ „
„
öfver 12° C.
Genom ett rikligare flöde utmärka sig följande:
En källa å Sundarö (18^79) 8° 0.
„ i Marängen å Rödsund ( 1 8 ^ 7 9 ) 6° C.
„ VSV från Horslök ( 1 8 ^ 7 9 ) 10° C.
„ OSO från Horslök i lermylla ( 1 8 ^ 7 9 ) 11" C.
,, i lera invid vägen i närheten af Härkäpää
(18^79) 7° O.
29
Foriilemniiigar.
Några fornlemningar äro icke anträffade, icke ens de längs
kusten ganska vanliga jättekasten. Endast en s. k. jungfrudans förekom å södra Altarskär, österut ifrån Våtskär, men
några uppgifter när denna blifvit uppförd kunde icke erhållas.
Höjdbestiiimiiclser,
grundade på ryska topografiska kårens mätningar i Finland.
Borget söder om Bengtsby
115 fot.
Sydligaste udden af Vessölandet . . . .
91 „
Högsta punkten af Stor Pellinge . . . . 117 „
Högsta punkten af Lill Pellinge . . . .
07 ,,
FINLANDS GEOLOGISKA UNDERSÖKNING.
Kartverkets ståndpunkt vid utgitvandet af detta häfte.
