1 (8)
Datum
2013-08-27
Fördjupning Tchad
Det territorium som skulle komma att bli republiken Tchad erövrades av det
koloniala Frankrike 1900. I förhållande till andra franska kolonier sågs Tchad
inte som ett speciellt viktigt område, utan utnyttjades framförallt för
framställning av bomull och som en plats från vilken billig arbetskraft kunde
hämtas.
Följden blev att det franska styret av Tchad blev osedvanligt svagt, och att
enbart den södra delen av landet styrdes effektivt. Det var även denna del som
skulle komma att bli Tchads maktcentrum efter självständigheten. Trots det
svaga styret av Tchad har det franska inflytandet varit mycket starkt.
Folkgrupper och religioner
Tchad är övervägande muslimskt, då över 50 procent av befolkningen är
muslimer. Ungefär 35 procent av befolkningen består av olika kristna grupper
(främst katoliker och protestanter), och en minoritet bekänner sig till
traditionella afrikanska religioner (animister). Historiskt sett har
motsättningar huvudsakligen funnits mellan den muslimska norra delen och
den kristna och animistiska södern.
Motsättningarna förstärktes av det franska styret, då fokus låg på den södra
delens utveckling. Även om motsättningarna i den nuvarande konflikten, och
en del avslutade konflikter, inte är ”norr mot söder”, finns emellertid även de
motsättningarna kvar och utnyttjas ofta av politiker och rebeller.
Till viss del följer dock Tchads skiljelinjer det mönster som kan urskiljas i
Sudan, där den arabiska och muslimska norra delen av landet befunnit sig i
konflikt med den afrikanska och kristna/animistiska södern.
Tchads befolkning kan också delas upp i en rad olika etniska folkgrupper där de
tre största är Sara (28 procent), araber (12 procent) och Mayo-Kebbi
(11,5procent). Grupperna Sara och Mayo-Kebbi kan klassificeras som
”afrikanska”.
MSB-51.1
Tchads djupa fattigdom och ojämlika utveckling har orsakat splittringar mellan
såväl etniska som religiösa grupper, och kan till viss del förklara landets
stundtals kaotiska moderna historia. Inbördeskrig har nästan konstant varit en
del av livet i Tchad sedan självständigheten från Frankrike den 11 augusti 1960.
2 (8)
Datum
2013-08-27
Självständigheten
Tchad lösgjorde sig fredligt från franskt styre 1960. Efter endast två år
instiftade Tchads förste president, François Tombalbaye, enpartistyre och
förbjöd oppositionspartier. Han koncentrerade också makten till den södra
delen av landet och vanstyrde speciellt de underutvecklade norra delarna.
Grupper i norr inledde ett uppror 1965, som snart utvecklades till ett kaotiskt
inbördeskrig där mängder av rebellgrupper slogs mot regeringen.
Grannlandet Libyen utnyttjade det växande kaoset i landet, först genom att
stödja upproret mot regeringen och sedan genom att i mitten av 1970-talet
invadera Tchad för att lägga beslag på en landremsa, kallad Aozou, över vilken
de båda staterna hade tvistat. Tvisten om Aozouremsan utvecklades till en
mellanstatlig konflikt.
Makten i Tchad togs över av Hissène Habré och hans rebellgrupp FAN
(Väpnade Styrkorna från Norr) 1982. Internationell inblandning fortsatte att
spela en stor roll, då Libyen stöttade rebellgrupper som var emot den nya
regeringen samtidigt som Frankrike stöttade Habrés regering.
Habré lyckades till slut besegra de libyska styrkorna, som drevs ut ur landet
1987. Tchads många rebellgrupper enades under Habrés ledarskap för att kasta
ut Libyen, men splittringarna återuppstod så fort segern var vunnen.
Presidenterna Habré och Déby
Hissène Habré, som tog makten i Tchad 1982, styrde landet auktoritärt. De
regioner han kontrollerade styrde han med järnhand och befäste sin makt med
hjälp av våld och korruption. Habré gjorde inga allvarliga försök att reformera
landet och bygga upp den förstörda statsstrukturen, utan fortsatte istället på
den tidigare presidentens spår. Det vill säga att koncentrera makten i händerna
på medlemmar av sin egen etniska grupp, Daza, från de norra delarna av
landet.
Hans forna allierade från den etniska gruppen Zaghawa förlorade alltmer av
den makt de tillskansat sig genom att stödja Habrés maktövertagande. Precis
som för president Tombalbaye blev denna etniska diskriminering hans fall, då
han i december 1990 störtades av en av sina egna generaler, Idriss Déby, som
tillhörde just Zaghawa-gruppen.
President Déby inledde en övergång till demokrati och för första gången sedan
perioden direkt efter självständigheten kunde man ana en statsstruktur. Déby
försökte till viss del föra landets många rebellgrupper samman, och återinförde
flerpartisystemet som en förberedelse för fria val. Val hölls också, år 1996, och
dessa vanns av Déby och hans parti, men accepterades inte som fria och
rättvisa.
3 (8)
Datum
2013-08-27
Utomstående inblandning: Libyen, Sudan, USA och
Frankrike
Liksom många andra länder och konflikter i Afrika har Tchad och dess många
väpnade grupper influerats starkt av andra länder. Bland de viktigaste i Tchads
kontext är Libyen, USA, Frankrike och Sudan.
Libyen spelade en viktig roll i konflikterna i Tchad under 1970-talet och fram
till mitten av 1980-talet. Även om Libyens inblandning efter 1980-talet inte var
lika uppenbar så fortsatte landet, och dess ledare Gaddafi, att påverka Tchads
konflikter ända till slutet av 1990-talet.
Libyen stöttade några av de första rebellrörelserna som uppstod på 1970-talet,
och som inledde Tchads spiral in i 1980-talets kaos. Då den tchadiska
regeringen försvagats av stridigheterna gick libyska styrkor in i Tchad och
ockuperade den tidigare nämnda Aozouremsan.
Efter att Libyen besegrats av tchadiska styrkor och drivits bort från
Aozouremsan i kriget 1987 började Libyen återigen spela en mer indirekt roll.
Stödet till rebellgrupper i Tchad inleddes igen, i detta fall genom stöd till den
nybildade gruppen Islamic Legion. När Débys rebellgrupp MPS (Patriotiska
Frälsningsrörelsen) bildades kring 1990 gav Libyen ekonomiskt, logistiskt och
militärt stöd.
Omkring 40 procent av MPS:s vapen kom direkt från Libyen. När Déby, med
hjälp av detta stöd, tog makten från Habré förbättrades relationerna mellan
Libyen och Tchad, även om förhållandet länderna emellan var fortsatt
problematiskt.
Under Habrés tid vid makten förekom även sudanesiskt stöd till tchadiska
rebeller. Regimen i Khartoum tillät flera rebellgrupper att ha militära baser på
sitt territorium. Även efter det att Déby tog över makten så använde sig
rebellrörelser i Tchad av sudanesiskt territorium för att söka skydd.
Det är dock oklart om den sudanesiska regeringen aktivt har tillåtit rebellerna
att vistas på deras territorium, eller om de bara var oförmögna att hindra dessa
från att infiltrera det vidsträckta landet. Samma oklarhet gäller även andra
länder i regionen, såsom Niger, Nigeria, Algeriet, Kamerun och
Centralafrikanska republiken som alla har haft tchadiska rebellgrupper på sitt
territorium.
De viktigaste externa aktörerna som stödde regeringen under Habrés tid vid
makten var USA och Frankrike. USA gav omfattande stöd till Habré som ett led
i sin strategi att motarbeta Libyens ledare Gaddafi och om möjligt tvinga
honom från makten. Under 1970- och 80-talen var Gaddafi nämligen en
högljudd motståndare till USA och dess inflytande i världen.
Traditionellt har Tchad haft starka relationer till den forna kolonialmakten
Frankrike, som sände trupper för att stödja Habré under det tidiga 1980-talet.
Liksom USA ville Frankrike motverka att Libyen skulle få ett utökat inflytande i
4 (8)
Datum
2013-08-27
regionen som kunde hota regimer som var positivt inställda till västblocket
under det Kalla kriget.
Frankrike drog dock tillbaka sitt stöd under slutet av 1980-talet då Habré
motsatte sig Frankrikes vilja till demokratisering av Afrika. Stöd genom militärt
materiel och träning återupptogs inte förrän Déby påbörjade
demokratiseringsprocessen under 1990-talet.
Det kaotiska 1990-talet
Débys övertagande av makten och hans försök att genom dialog få stopp på de
många rebellgrupperna som härjade i landet gav få resultat. Rebellgrupper som
slagits mot president Habré existerade fortfarande, och nya uppstod under det
mycket kaotiska 1990-talet. Bland annat invaderades Tchad 1991 från Nigeria
av en grupp som mestadels bestod av Habrésympatisörer. Gruppen, MDD
(Rörelsen för Demokrati och Utveckling) var en av många grupper som
bildades under tidigt 90-tal.
I motsatts till den tidigare nord-syd uppdelningen av landet kom dessa nya
grupper från olika delar och hade en rad olika krav på regeringen. Habrés
försök att under 1980-talet ena Tchads olika grupper höll tydligen inte efter
Débys övertagande av makten. Istället bedrevs ett flerfrontskrig där ytterligare
grupper tog upp kampen.
De många grupperna till trots var det ingen som lyckades störta Débys
regering. Många av grupperna hade upphört med sina uppror redan på 90talet. En av anledningarna till detta kan vara Débys taktik att driva fram
fredsavtal med oppositionella genom att ”köpa” hela grupper eller ledarna
genom att erbjuda arbete inom Tchads väpnade styrkor eller inom den politiska
administrationen. Rebellerna tilläts i regel omvandla sig till politiska partier,
som allt som oftast helt saknade politiskt stöd och snabbt upplöstes.
Inte ett enda av dessa avtal ändrade sammansättningen av Tchads regering
eller statsstruktur. Detta kan kanske i sig förklara varför nya rebellgrupper
uppstår i Tchad på en kontinuerlig basis; landet reformeras inte i någon högre
grad och många grundproblem består. Flera av fredsavtalen har också brutits
av rebellerna.
2000-talet och relationerna med Sudan
Även om Déby reformerade det politiska systemet något under 1990-talet har
Tchad hittills inte demokratiserats fullt ut. Parlaments- och presidentvalen
liknar alltmer en skendemokrati, och konstitutionen har ändrats så att Déby
kan sitta kvar som president utöver den tidigare satta gränsen på två
mandatperioder.
Korruption inom den statliga administrationen är ett enormt problem, och
politiken fortsätter att till viss del följa etniska linjer. Majoriteten av Débys
politiska elit tillhör fortfarande hans Zaghawa-grupp.
5 (8)
Datum
2013-08-27
Istället har det tidiga 2000-talet präglats av oroligheter. Även om intensiteten i
striderna inte har nått upp till de katastrofala nivåerna från 1970- och 80-talen
så har det rapporterats att både rebellgrupper och regeringen har utfört flera
grova brott mot de mänskliga rättigheterna. Dessa brott inkluderar exempelvis
våldtäkter och massavrättningar.
Anklagelser har också framförts av människorättsorganisationer att den
tchadiska armén i slutet av 1990-talet gjorde sig skyldig till folkmord i de södra
delarna av landet.
Utöver de interna oroligheterna påverkades Tchad enormt av den väpnade
konflikten 2003 i det östra grannlandet Sudan. Den sudanesiska regeringen,
understödd av Janjaweed-milisen, slogs i Sudans västligaste del mot en rad
rebellgrupper som krävde reformer inom Darfur och i Darfurs relationer med
den nationella regeringen.
Läget i Darfur och de många flyktingarna påverkade situationen i Tchad som
under 2004 och 2005 blev alltmer instabilt efter en kort period av lugn. Många
soldater deserterade från den nationella armén och nya rebellgrupper bildades,
även om informationen kring de exakta skeendena är bristfällig.
Oroligheterna under mitten av 00-talet var i stort lokaliserade till den östra
delen av Tchad. Detta beror till stor del på närheten till Sudan och att både
Sudan och Tchad har gett stöd till rebellgrupper i respektive land, trots att
länderna i februari 2006 skrev på ett avtal om att sådant stöd skulle stoppas.
I december 2005 genomförde den nystartade gruppen RDL (Mobiliseringen för
Frihet och Demokrati) ett angrepp i östra Tchad. Tchads regering var inte sen
att skylla på Sudan men RDL bildade snart en allians med sju andra
rebellgrupper.
Alliansen, FUCD (Enade Fronten för Demokratisk förändring), stred mot
regeringen under 2006 och gjorde ett misslyckat försök att ta kontroll över
huvudstaden N’Djamena 13 april. Över 1200 människor dödades i direkta
strider, och civilbefolkningen utsattes också för övergrepp.
Striderna i Tchad har inte heller begränsats till nationella rebellgrupper. Under
2006 attackerade den ökända sudanesiska Janjaweed-milisen
civilbefolkningen i östra Tchad. Konflikter mellan olika etniska grupper började
också sprida sig till denna del av Tchad från Darfur. Problemen handlar alltså
inte bara om konflikter mellan rebellgrupper och Tchads regering, utan också
om konflikter mellan, och inom, arabiska och afrikanska etniska grupper.
Fredsförhandlingar och stärkt samarbete mellan
rebellgrupper
På senare år har det fortsatt att bildas nya grupper i Tchad, inte minst som en
följd av att nya allianser bildas mellan existerande grupper. En helt ny grupp;
RAFD (Mobiliseringen av Demokratiska Krafter) bildades 2006 som en följd av
6 (8)
Datum
2013-08-27
folkomröstningen som avgjorde att Déby fick stanna längre vid makten än de i
författningen fastställda två mandatperioderna.
RAFD ingick senare en allians med bland annat FUCD. Alliansen, UFDD
(Enade Styrkorna för Demokrati och Utveckling), splittrades dock efter att
FUCD slutit ett avtal med regeringen (och på sedvanligt Tchad-manér
integrerats i armén och den statliga administrationen). RAFD och de
återstående delarna av UFDD beslutade att de skulle enas och fortsätta att slåss
mot Déby.
UFDD var i oktober 2007 en av fyra grupper som tecknade ett fredsavtal med
tchadiska regeringen. Efter en månad tog däremot rebellerna upp vapnen igen
eftersom de ansåg att regeringen inte följde det de åtagit sig i avtalet.
Istället för att pacificeras enades de största rebellgrupperna i ännu en allians
för att bli starkare i sina strider mot regeringen. Skådeplats för striderna var
åter N’Djamena och länge såg det ut som att Déby eventuellt skulle tvingas bort
från makten, men åter misslyckades rebellerna och tiotusentals invånare i
N’Djamena flydde till Kamerun.
Sudan uppmanade dock rebellerna att ytterligare stärka sitt samarbete genom
att skapa en förenad politisk struktur med en gemensam ledare. Alliansen som
anfallit N’Djamena offentliggjordes 25 februari 2008 under namnet AN
(Nationella Alliansen). Under 2009 förstärktes samarbetet ytterligare då fler
grupper slöts till samarbetet och enades under det nya namnet UFR (Förenade
Motståndsstyrkorna).
Timane Erdimi, släkting till president Déby, valdes till alliansens ledare och
sade i ett uttalande att man snart skulle attackera regeringen. Ett tecken på
gruppens nära band till Sudan är att UFR har fördömt Internationella
Brottsmålsdomstolens (ICC) arresteringsorder för Sudans president Omar alBashir som utfärdades i mars 2009.
Trots att ett sjätte fredsavtal mellan Tchad och Sudan skrevs under i Senegals
huvudstad Dakar 13 mars 2008 blev förhoppningen om en stabilisering mellan
länderna relativt kortlivad. Redan två månader efter avtalet utförde den
tchadstödda sudanesiska gruppen JEM (Rörelsen för Rättvisa och Jämlikhet)
en attack i Sudans huvudstad Khartoum.
Trots att Sudan svarade med att bryta diplomatiska förbindelser med Tchad
började relationerna tina igen och i september beslutades om upprättandet av
en gemensam fredsbevarande styrka på gränsen mellan länderna.
Den svårfunna freden
Att det varit så svårt att nå en fredlig samexistens i Tchad beror alltså på flera
faktorer. En anledning är helt klart relationen till Sudan, där länderna stött
grupper som försökt underminera den andra regimen. Sudan spelar även en
roll då oroligheterna i Darfur också har haft en tendens att kunna spridas över
gränsen in i östra Tchad.
7 (8)
Datum
2013-08-27
Sedan den internationella interventionen i Libyen 2011 i samband med
arabiska våren, har situationen i Tchads norra grannland också fått ökad
betydelse. Tillgången på vapen från den störtade regimen har skapat oro för en
ökad osäkerhet även i Tchad och andra delar av Sahelregionen.
Tchads geografiska läge har definitivt spelat en påtaglig roll och landet har även
påverkats av oroligheterna i Centralafrikanska republiken. Under 2012 har
Tchad även pratat med Nigeria om möjligheten att skapa en specialstyrka för
att bekämpa gruppen Boko Haram som anses ligga bakom en stor del av
osäkerheten i Sahel och vars attacker i Nigeria har lett till att många tchadiska
migranter på senare tid återvänt till Tchad.
Men Tchads väpnade konflikter kan inte enbart skyllas på geografi och andra
länder. Débys allt hårdare grepp om makten och monopolisering av det
politiska systemet står i stark kontrast med 1990-talets flirt med
demokratisering och flerpartisystem. Déby fortsätter också att främst gynna
etniska medlemmar av sin egen Zaghawa-grupp, vilket betonar skiljelinjerna
mellan olika etniska grupper i landet och riskerar att underbygga framtida
konflikter.
Ett försök att minska konsekvenserna av konflikterna vid gränsen mellan
Tchad och Sudan var utplaceringen av en styrka från Afrikanska Unionen (AU)
under namnet African Union Mission in Sudan (AMIS). Styrkan
kompletterades senare med en kombinerad FN/AU styrka vid namn United
Nations African Union Mission in Darfur (UNAMID) (se vidare Darfur »).
Samtidigt placerade EU under våren 2008 ut en fredsbevarande styrka i östra
Tchad och norra Centralafrikanska republiken för att förbättra den humanitära
situationen (se Sverige och Tchad » för mer info). EU-trupperna ersattes i mars
2009 av en FN-styrka, MINURCAT (United Nations Mission in Central African
Republic and Chad). På begäran från Déby slutförde MINURCAT sitt uppdrag
sista december 2010.
Samarbete, framsteg och humanitär kris
I januari 2010 förändrades relationen mellan Tchad och Sudan markant, då
båda länderna åter skrev på ett avtal om ökat samarbete och ett slut på
rebellstödet. Utan statligt stöd och med en allt mer begränsad rörlighet
accepterade även rebellalliansen UFR att påbörja förhandlingar.
Som en följd av fredsavtalet öppnades gränsen mellan länderna för första
gången på 7 år och sedan dess har relationen verkat bli starkare och starkare.
Bland annat gifte sig Déby med en av Janjaweed-milisens ledares dotter i
januari 2012. Bröllopet ägde rum i Khartoum och även Sudans president Omar
al-Bashir var närvarande.
På det nationella planet stärktes hoppet om en bättre framtid ytterligare av
tillkännagivandet att val planerades under 2010. Dock blev både parlamentsoch presidentvalen uppskjutna till 2011 och när de slutligen hölls valde flera av
8 (8)
Datum
2013-08-27
de ledande oppositionella att bojkotta valet. Déby vann stort och säkrade en
fjärde mandatperiod vid makten.
Trots ett försvårat humanitärt läge i hela regionen under senare år verkar det
som att ett visst, och mycket relativt, lugn har lagt sig över Tchad under 2011.
För första gången på nästan ett decennium pågick ingen väpnad konflikt i
landet. Den politiska situationen i landet och regionen, landets geografiska läge
och historia visar dock på hur känsligt ett sådant lugn kan vara och framtiden
kommer att få utvisa om det är en varaktig fred som håller på att växa fram i
Tchad.
Politiska spänningar inom landet var dock fortsatt tydliga under slutet av 2012
och början av 2013. Bland annat påstår de tchadiska myndigheterna att ännu
ett kuppförsök stoppades i maj. I samband med att detta påstådda kuppförsök
stoppades arresterades både journalister och aktivister från oppositionen över
hela landet. Experter anser att Déby försöker stärka sitt grepp om Tchad i ett
läge där man kan fjärma sig från internationell kritik genom sitt samarbete
med Frankrike och USA i kampen mot islamister i Mali.
Texten är producerad av Institutionen för freds- och konfliktforskning,
Uppsala universitet.
