Regional öveRsikt: AfrikA

amnesty international årsrapport 2011
Regional översikt: Afrika
“
”
Alla känner till omständigheterna kring min sons död men ingen vill
bringa någon klarhet i hur han försvann. Vi tror att de begravde
problemet tillsammans med kroppen. Staten vill inte tala om det
Mor till Dominique Lopy, som dog efter tortyr i fängelse i Senegal 2007, vid ett samtal med Amnesty 2010
Under året firade ett antal afrikanska länder 50-årsminnet av sin självständighet, medan andra
förberedde sig för att snart göra samma sak. Trots festligheterna hade förhoppningarna och
förväntningarna hos många afrikaner ännu inte uppfyllts, eftersom deras mänskliga rättigheter
inte respekterades och skyddades. Hur förödande detta är kan man se på de umbäranden, det
förtryck och det våld som människor får utstå på olika håll på kontinenten. Bland de drabbade
finns till exempel de som bor i kåkstäder i Port Harcourt i Nigeria, de som orättfärdigt
försmäktar i fängelse i Angola trots att den lag enligt vilken de dömts har upphävts, de kvinnor
och flickor som förnekas sexuella och reproduktiva rättigheter i Burkina Faso och de miljontals
människor som fortfarande är på flykt undan väpnad konflikt och fattigdom.
Konflikter
Under det senaste årtiondet har ett antal långvariga inbördeskrig upphört, men andra konflikter
vållar fortfarande förödelse.
Den väpnade konflikten i Darfur, Sudan, intensifierades under året, vilket resulterade i
att ytterligare tiotusentals människor tvingades på flykt. Några av dem gick över gränsen
till grannlandet Tchad. Civilpersoner utsattes för direkta attacker av väpnade grupper och
regeringsstyrkor. Delar av Darfur kunde varken nås av hjälporganisationer eller av FN:s
och Afrikanska Unionens (AU) förenade fredsstyrka i Darfur (UNAMID). Hjälparbetare och
medlemmar av UNAMID:s personal kidnappades ofta i Darfur, på liknande sätt som vi sett
i östra Tchad under de senaste åren. Olika medlingsförsök under året gav inga påtagliga
resultat. De sudanesiska myndigheterna fortsatte sitt förtryck i Darfur, där människor blev
godtyckligt gripna, misshandlade och fängslade utan rättslig prövning, framför allt av den
nationella underrättelse- och säkerhetstjänsten. På plussidan noteras att förberedelserna för en
folkomröstning om självständighet i södra Sudan inte ledde till ökat våld.
Relationen mellan Tchad och Sudan förbättrades, vilket minskade spänningen mellan de
båda länderna. En gemensam gränspatrull bildades, de båda länderna lovade att inte stödja
väpnade oppositionsgrupper i varandras länder, och statsöverhuvudena utbytte statsbesök.
Tchad har visserligen anslutit sig till Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen
(ICC), men president Omar Al Bashir greps inte under sitt besök i Tchad i juli, trots att ICC
utfärdat en häktningsorder mot honom för krigsbrott, brott mot mänskligheten och folkmord.
Även Kenya underlät att gripa president Al Bashir under hans besök i landet i augusti.
Sudan vägrade även fortsättningsvis att samarbeta med ICC när det gällde andra aktuella
häktningsorder. I juli upprepade Afrikanska Unionens församling sitt beslut att inte samarbeta
med ICC för att gripa och utlämna president Al Bashir.
2
amnesty international årsrapport 2011
Tchad begärde att FN:s uppdrag i Centralafrikanska republiken och Tchad (MINURCAT)
skulle upphöra, och FN:s säkerhetsråd gick medgörligt med på deras krav trots den negativa
inverkan det kan ha på skyddet av hundratusentals flyktingar och hemlösa i östra Tchad. Där
riskerade flyktingarna och de som fördrivits från sina hem att även i fortsättningen utsättas för
kränkningar av de mänskliga rättigheterna, bland annat våld mot kvinnor och rekrytering och
utnyttjande av barnsoldater i Tchads armé och väpnade grupper.
Stora delar av Centralafrikanska republiken kontrollerades fortfarande av väpnade grupper
och drabbades av våld. Bland annat anfölls civilpersoner av den Uganda-baserade Herrens
motståndsarmé. Tiotusentals människor befann sig fortfarande på flykt, och sexuellt våld var
allmänt förekommande.
Newly arrived refugees from
Somalia wait for registration at IFO camp, Dadaab,
Kenya, May 2010.
© UNHCR/R. Gangale
I Somalia, och i synnerhet i Mogadishu, fortgick striderna med full styrka mellan den federala
övergångsregeringen, stödd av AU:s styrka i Somalia (AMISOM), och väpnade islamiska
grupper. Hundratusentals människor drevs ännu en gång på flykt, och humanitär nödhjälp
hade ytterst begränsade möjligheter att nå fram på grund av det osäkra läget och restriktioner
för humanitär hjälp och på grund av att hjälparbetare utsattes för attacker från väpnade
islamistiska grupper. Konfliktens parter gjorde inte tillräckligt för att undvika civila dödsoffer
vid militära konfrontationer, och vid några tillfällen blev civilpersoner direkta måltavlor.
Barn tvångsrekryterades och utnyttjades av konfliktens parter. Det internationella samfundet
var fortfarande mer upptaget av problemet med sjöröveri utanför Somalias kust än av
civilbefolkningens svåra situation. Att övergångsregeringen fick militär hjälp från olika stater,
däribland USA, utan tillräckliga garantier kan till och med ha förvärrat situationen när det
gäller mänskliga rättigheter och humanitärt bistånd. Det förekom inga starkare påtryckningar
från det internationella samfundet för att de ansvariga för krigsbrott skulle ställas till svars.
amnesty international årsrapport 2011
3
Konflikten i östra delen av Demokratiska republiken Kongo ledde till omfattande kränkningar
av mänskliga rättigheter och humanitär rätt. I Walikale, norra Kivu, våldtogs mer än 300
människor, både kvinnor och män, på bara fyra dagar av medlemmar av väpnade grupper
under en rad attacker mot byar. Varken den kongolesiska armén eller FN:s fredsbevarande
styrka i ingrep, trots att de var stationerade i närheten. Den kongolesiska armén var också
ansvarig för talrika kränkningar av mänskliga rättigheter i området. Nästan ingen ställdes till
svars för allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna, däribland våldtäkt och andra
former av sexuellt våld. De kongolesiska myndigheterna vidhöll sin vägran att överlämna Bosco
Ntaganda, ett högre befäl i den kongolesiska armén, till ICC trots en arresteringsorder, där han
anklagas för att ha rekryterat och utnyttjat barnsoldater.
I oktober publicerade FN en rapport där man kartlade grova kränkningar av mänskliga
rättigheter och humanitär rätt i Demokratiska republiken Kongo mellan 1993 och 2003.
Rapporten innehåller en rad rekommendationer för att stärka det kongolesiska rättssystemet
och ta itu med straffriheten, något som kommer att kräva uppföljning och politiskt stöd. Att
rapporten kritiserades av länder som Rwanda och Uganda, länder som rapporten uppger har
begått kränkningar av de mänskliga rättigheterna, var en besvikelse och speglar oviljan att
ställa de skyldiga till svars.
I andra länder gjordes begränsade framsteg i försöken att säkerställa ansvarsskyldighet för
brott mot folkrätten, vilket främst berodde på bristande politisk vilja. I Burundi hade den
sannings- och försoningskommission och den särskilda domstol som man enats om ännu inte
kommit på plats vid årets slut. I Liberia var merparten av rekommendationerna från sanningsoch försoningskommissionen inte genomförda. Det gäller till exempel införandet av en speciell
brottmålsdomstol för att utreda brott mot folkrätten som begåtts under inbördeskriget och
åtala de skyldiga. I Senegal sade president Abdoulaye Wade i december att han inte längre
hade något intresse av att fullfölja utredningen och åtalet mot förre presidenten Hissène Habré
från Tchad, trots att det verkade som om man lyckats skaffa medel för att fullfölja en juridisk
process. Detta går stick i stäv mot Senegals åtaganden enligt folkrätten och begäran från AU.
Ett annat bakslag var att Kenyas parlament i december antog en motion där man krävde att
regeringen skulle dra sig ur Romstadgan, sedan ICC:s åklagare hade begärt att sex kenyanska
medborgare skulle infinna sig i domstolen.
Bristande säkerhet för allmänheten
Människorättskränkningar som begicks av säkerhetsstyrkor och polis var fortfarande ett
problem i regionen. Bland de brott mot mänskliga rättigheter som dokumenterats fanns bland
annat utomrättsliga avrättningar, tortyr och annan misshandel samt långtgående bruk av våld,
som ibland resulterade i rättsstridigt dödande.
Situationen i Nigerdeltat försämrades under året, då väpnade grupper och gäng kidnappade
oljearbetare och deras släktingar och attackerade oljeinstallationer. Reaktionen från
nigerianska säkerhetsstyrkor ledde ofta till kränkningar av de mänskliga rättigheterna, bland
annat utomrättsliga avrättningar och tortyr. Fortfarande var kränkningar av de mänskliga
rättigheterna också vanligt förekommande vid rättskipning i andra delar av Nigeria, med flera
fall av rättsstridigt dödande, varav en del utomrättsliga avrättningar, påtvingade försvinnanden,
godtyckliga gripanden, tortyr och annan misshandel. Våldsamheter förekom fortfarande mellan
olika folkgrupper i delstaten Plateau i Nigeria, vilket ledde till att hundratals människor
dödades och tusentals tvingades fly.
I slutet av året kom rapporter om ett antal utomrättsliga avrättningar i Burundi. Bland offren
regional översikt afrika
Bristande säkerhet för allmänheten
4
Men stand in an oil slick
covering a creek near Bodo
City in the oil-rich Niger
Delta region of Nigeria, 20
June 2010.
© AP Photo/Sunday
Alamba
amnesty international årsrapport 2011
fanns personer som hade förbindelser med oppositionspartiet National Liberation Forces
(FNL). Man bildade en rättslig kommission för att utreda händelserna, men vid årets slut hade
inga framsteg gjorts.
I Sydafrika rapporterades flera fall där polis gjort sig skyldig till tortyr och misshandel.
Många av dessa undersöktes av det oberoende klagomålsdirektoratet. Bland de metoder som
rapporterats fanns misshandel, elchocker, kvävning och dödshot. Människorättskränkningar
förekom även i Uganda efter bombattackerna i juli, då minst 76 människor dödades. Några
greps och hölls i isoleringshäkte; andra överfördes rättsstridigt från Kenya till Uganda, där de
häktades.
I Moçambique sköt polisen skarpt mot människor som protesterade mot de höga
levnadskostnaderna och dödade minst 14 personer. I Guinea sköt säkerhetsstyrkor skarpt mot
fredliga demonstranter. I Kenya dödade polisen sju män under ett polisuppdrag i en kåkstad i
Nairobi.
Dödsfall i häkte, ofta efter tortyr eller annan misshandel, förekom i ett antal stater, till exempel
Burkina Faso, Kamerun, Republiken Kongo, Demokratiska republiken Kongo, Eritrea, Ghana,
Mauretanien, Sydafrika och Swaziland. Förhållandena i fängelserna var fortfarande hemska
i många länder, bland annat i Angola, Benin, Burundi, Liberia, Malawi, Sierra Leone och
Tanzania.
amnesty international årsrapport 2011
5
Dödsstraffet
Under 2010 rapporterades det om avrättningar i fyra länder: Botswana (1), Ekvatorialguinea
(4), Somalia (minst 8) och Sudan (minst 6). Året innan skedde bara avrättningar i Botswana
och Sudan.
Under 2010 avskaffade Gabon dödsstraffet. Bland den Afrikanska Unionens 53
medlemsstater har nu 16 länder avskaffat dödsstraffet i sin lagstiftning; inräknat alla länder
som inte längre verkställer dödsstraff i praktiken, uppgår antalet till 36 länder.
Yttrandefrihet
I flera länder stördes val av våldsamheter och ett ökat antal kränkningar av de mänskliga
rättigheterna. I nästan samtliga fall begicks dessa kränkningar utan att någon ställdes till
svars.
President- och parlamentsvalen i Sudan i april ledde till allvarliga inskränkningar i
yttrandefriheten. Mediekanaler stängdes, förhandscensur av trycksaker återinfördes temporärt
och journalister häktades. En del av dem torterades. Flera kränkningar av de mänskliga
rättigheterna begicks av den nationella underrättelse- och säkerhetstjänsten, och den
nationella säkerhetslagen, som trädde i kraft i februari, utgjorde en garanti för att personer
inom underrättelse- och säkerhetstjänsten skulle slippa åtalas för människorättsbrott.
Även i Etiopien ledde valen i maj till att yttrande- och mötesfriheten begränsades.
Oppositionspartier uppgav att många medlemmar och aktivister trakasserades, misshandlades
och greps före valet, bland annat i Oromia-regionen.
I Burundi hade flera människor gripits under utredningarna av en rad granatattacker före valen,
och de utsattes för tortyr av den nationella säkerhetstjänsten. Burundis regering kungjorde
visserligen offentligt att man skulle påbörja en utredning, men vid årets slut hade inga
framsteg gjorts i arbetet att ställa de skyldiga till svars. Regeringen utfärdade ett temporärt
förbud för politiska oppositionspartier att anordna möten.
Även Rwanda gjorde allvarliga inskränkningar i yttrandefriheten och mötesfriheten inför valet
i augusti. Oppositionspartier fick inte registrera sig, politiska motståndare greps och ett antal
mediekanaler stängdes. Journalister flydde från landet. Svepande och oklart definierade lagar
om ”folkmordsideologi” och ”sekterism” användes för att inskränka yttrandefriheten på ett
otillbörligt sätt. Mordet på en framstående politiker och en journalist, liksom granatattacker
som dödade ett antal människor, bidrog till spänningar och osäkerhet under valupptakten.
Presidentval i Guinea ledde till ökat våld och kränkningar av mänskliga rättigheter.
Säkerhetsstyrkorna agerade med kraftigt våld, bland annat genom att urskillningslöst
skjuta skarpt mot protesterande människor. Dussintals människor greps godtyckligt under
valperioden, och ofta fick de inte träffa sina anhöriga. De hade inte heller tillgång till
medicinsk vård eller juridisk hjälp.
I Elfenbenskusten godtogs inte resultatet i presidentvalet i december av den sittande
presidenten Laurent Gbagbo. Säkerhetsstyrkor lojala mot honom var ansvariga för ett antal
utomrättsliga avrättningar, påtvingade försvinnanden och godtyckliga gripanden. Trots politiska
påtryckningar från FN, AU och de västafrikanska staternas ekonomiska gemenskap (ECOWAS)
vägrade Laurent Gbagbo att lämna presidentposten, vilket ledde till politiskt dödläge och
fruktan för ökat våld.
regional översikt afrika
Minst 333 dödsdomar utfärdades i 24 länder. Antalet dödsdomar ökade jämfört med 2009,
inte minst i Västafrika där antalet dödsdomar var 137 fler än året innan.
6
amnesty international årsrapport 2011
I flera andra länder respekterades inte rätten till yttrandefrihet eller till fredliga möten och
sammanslutningar. Människorättsförsvarare, journalister och medlemmar av den politiska
oppositionen riskerade att utsättas för kränkningar och trakasserier, godtyckliga gripanden,
tortyr eller annan misshandel eller att mördas.
Människorättsförsvarare och människorättsaktivister blev godtyckligt gripna och fängslade
i Angola, Centralafrikanska republiken, Gambia, Niger och Zimbabwe. I november
fastslog högsta domstolen i Zimbabwe att gripandet och fängslandet av två medlemmar
av Woman of Zimbabwe Arise (WOZA) år 2008 var felaktigt och att deras rättigheter hade
blivit kränkta. Domstolen fastslog också att staten hade brustit i skyddet mot övergrepp.
Människorättsförsvarare blev hotade i Burundi, och i Demokratiska republiken Kongo dödades
den framstående människorättsförsvararen Floribert Chebeya. Inga framsteg gjordes i
utredningen i Kenya beträffande mordet 2009 på två människorättsförsvarare, Oscar Kingara
och Paul Oulu. I Etiopien trädde den nya lagen Charities and Societies Proclamation i kraft,
vilket innebar strikt kontroll av det civila samhället och allvarligt begränsade arbetet för de
mänskliga rättigheterna.
Fredliga demonstrationer förbjöds – eller deltagare blev gripna – i Angola, Benin, Kamerun,
Swaziland och Togo.
Journalister utsattes för trakasserier, hot eller godtyckliga gripanden i Burundi, Tchad,
Elfenbenskusten, Demokratiska republiken Kongo, Ekvatorialguinea, Etiopien, Gambia, Ghana,
Madagaskar, Namibia, Nigeria, Rwanda, Sydafrika, Swaziland, Tanzania, Togo, Uganda och
Zimbabwe.
Politiska motståndare greps på oriktiga eller godtyckliga grunder i Burundi, Ekvatorialguinea,
Madagaskar, Niger och Togo. I Uganda avbröt poliser och beväpnade män ett politiskt
oppositionsmöte och misshandlade flera av deltagarna.
I Eritrea satt många aktivister, journalister, religiösa ledare och andra fortfarande fängslade.
Ofta hölls de i isoleringshäkte och riskerade att utsättas för misshandel.
I en del länder, till exempel Somalia, bar väpnade grupper som al-Shabab ansvaret för
övergrepp mot journalister och människorättsförsvarare, däribland mord. Väpnade islamiska
grupper i Somalia bar också ansvaret för steningar och amputationer. I flera länder i Sahelområdet fördes människor bort av al-Qa’ida i islamiska Maghreb (AQIM), som höll dem som
gisslan och dödade några av dem.
Människor på flykt
Migranter utsattes även under 2010 för diskriminering och andra kränkningar av mänskliga
rättigheter. Angolas säkerhetsstyrkor utvisade mer än 12 000 kongolesiska medborgare mellan
september och slutet av december. Dussintals kvinnor och ett antal män utsattes enligt uppgift
för våldtäkt i samband med utvisningen, och många utsattes för andra kränkningar och kom
fram nakna och utan sina ägodelar. Migranter, varav de flesta kom från länder i västra Afrika,
fängslades godtyckligt i Mauretanien för att hindra dem från att försöka ta sig till Europa.
Flyktingar och migranter attackerades i flera områden i Sydafrika trots att myndigheterna
gjorde alltmer omfattande försök att ta itu med våldsincidenter. Zimbabwier som tidigare
vistats illegalt i Sydafrika gavs möjlighet att söka uppehållstillstånd.
I juli tvingades cirka 1 700 rwandier, som nekats asyl, tillsammans med några erkända
flyktingar att mot sin vilja återvända till Rwanda från Uganda, i strid mot folkrätten.
Tiotusentals andra flyktingar från Rwanda stod inför att förlora sin flyktingstatus i slutet av
amnesty international årsrapport 2011
7
2011 och riskera att tvingas återvända mot sin vilja. Delvis berodde detta på att Rwanda
utsatt grannstater för påtryckningar. Tusentals flyktingar från Burundi befann sig fortfarande
i riskzonen för att tvingas återvända från Tanzania mot sin vilja. Två flyktingar som tvingats
återvända från Tyskland till Eritrea år 2008 flydde ännu en gång och beviljades flyktingstatus
i Tyskland. De hade hållits fängslade under omänskliga förhållanden efter sin påtvingade
återkomst till Eritrea. Eritrea fortsatte med sin politik ”skjut för att döda” mot alla som
försökte fly över gränsen.
Bostäder och levnadsförhållanden
Miljontals afrikaner som bodde i slumområden och kåkstäder saknade grundläggande
samhällsservice, som rent vatten, hälsovård, utbildning och fungerande polisväsende. I många
länder struntade myndigheterna i deras svåra situation och räknade inte in dem i nationella
plan eller budget. Bristen på vatten och sanitära anläggningar ledde ofta till ytterligare
missförhållanden, bland annat sexuellt våld, vilket man sett exempel på i kåkstäder i Nairobi,
Kenya.
I flera länder förekom tvångsmassvräkningar, bland annat i Angola, Ghana, Kenya och Nigeria,
och genom dessa drevs ofta människor djupare in i fattigdom. I Tchad, Ekvatorialguinea,
Kenya och Zimbabwe riskerade tusentals att vräkas. Människor som tidigare hade tvångsvräkts
fick ofta inte kompensation eller ersättningsbostäder utan fortsatte att leva utblottade, utan
garanterad besittningsrätt till sina bostäder.
Mödrahälsovård
Mödrahälsovården gjorde framsteg i Afrika. Burkina Faso lovade att ta bort alla ekonomiska
hinder för akut förlossningsvård och för tillgång till familjeplanering, men nu återstår
för dem att leva upp till sina löften. I Sierra Leone infördes i april fri hälsovård, med
slopade avgifter för gravida kvinnor och för barn under fem år, men brist på mediciner
och medicinska förnödenheter ledde till problem då ett ökande antal kvinnor sökte sig till
hälsovårdsinrättningarna.
I många länder är det angeläget att man snarast tar itu med andra faktorer som bidrar till
mödradödligheten, som till exempel farlig traditionell praxis, bland annat könsstympning,
diskriminering av kvinnor, bristen på undervisning om sexuell och reproduktiv hälsa och
bristande möjligheter att utkräva ansvar.
I juli förband sig stats- och regeringscheferna i AU att genomföra en rad åtgärder för att
minska mödradödligheten. Dit hörde att använda 15 procent av den allmänna budgeten till
hälsovård, att starta en kampanj för att minska mödradödligheten samt att efterlysa ett större
ansvarsutkrävande vid beslut om handlingsprogram och ekonomi. AU-kommissionen fick i
uppgift att tillsätta en arbetsgrupp för mödravård och barnhälsovård med uppgiften att ta fram
och granska rapporter om framsteg i fråga om mödrars och barns hälsa.
Diskriminering
Fortfarande förekom våld och diskriminering mot kvinnor och flickor, vilket förstörde deras liv,
inskränkte deras möjligheter och berövade dem deras rättigheter. I norra Sudan använde man
regional översikt afrika
Över hela kontinenten fanns miljontals människor som tvingats fly från sina hem på grund av
konflikter eller otrygghet, antingen inom sitt eget lands gränser eller till andra länder. Kenya
höll fortfarande sin gräns stängd mot Somalia och hindrade därigenom människor som flydde
från Somalia att få hjälp och skydd.
8
amnesty international årsrapport 2011
sig av de allmänna ordningsföreskrifterna för att trakassera, gripa och misshandla kvinnor och
flickor för ”oanständiga” och ”omoraliska” kläder och beteenden. I Sydafrika inrapporterades
tiotusentals fall av sexuellt våld till polisen under året. I Kenya visade en undersökning att det
förekom ett stort antal fall av våld i hemmet, bland annat våldtäkt inom äktenskapet, vilket
inte är ett brott enligt kenyansk lag. I Liberia handlade merparten av rapporterna om våldtäkter
på flickor under 16 år. I många länder fick kvinnor och flickor som utsatts för sexuellt våld
inte någon hjälp från polis eller rättsväsende. De uppmanades att söka förlikning utanför
domstolen, de drabbades av höga läkarvårdskostnader och de blev uteslutna ur samhället.
Även fortsatt var kvinnor oproportionerligt hårt drabbade av aids/hiv-pandemin, särskilt i
södra Afrika. Kvinnlig könsstympning tillämpade fortfarande i många länder även där den var
förbjuden i lag, till exempel i Tanzania.
Diskriminering mot människor på grund av deras uppfattade eller verkliga sexuella läggning
var fortfarande allmänt utbredd. I Kamerun åtalades och misshandlades människor som
misstänktes för samkönat sex. I Malawi dömdes två människor för ”grov oanständighet” och
”onaturliga handlingar” till 14 års straffarbete. De benådades några veckor senare. En tidning
i Uganda publicerade bild och namn på påstått homosexuella tillsammans med uppmaningar
till våld. Från myndigheterna kom ingen offentlig kritik av tidningen, och ett mycket strängt
lagförslag mot homosexualitet låg fortfarande i parlamentet i väntan på avgörande.
I Mauretanien praktiserade man fortfarande slaveri, trots att det är brottsligt. Polisen gjorde
föga för att upprätthålla lagen, och åtta antislaveriaktivister blev gripna, enligt uppgift
misshandlade samt åtalade för att de polisanmält fall av slaveri.
Attacker mot albinos förekom fortfarande i några länder. I Tanzania var myndigheternas
åtgärder alltjämt inadekvata, eftersom de inte företog någon grundlig utredning av attackerna
och av de mord som förekommit eller inte gav tillräckligt skydd åt aktivister som verkade för
albinos rättigheter.
Under ett besök i Republiken Kongo uttryckte FN:s speciella rapportör för ursprungsfolksfrågor
sin oro över den pågående diskrimineringen. I Eritrea fortsatte man att förfölja och kasta folk i
fängelse på religiösa grunder; endast medlemmar av erkända trossamfund tilläts praktisera sin
religion.
Vinden vänder
Amnesty firar också inom kort sitt 50-årsjubileum. Sedan de första Amnestyrapporterna
publicerades i mitten av 1960-talet har den geografiska bredden och spännvidden
på de människorättsfrågor som behandlas har ökat oerhört. Ett stort antal andra
människorättsorganisationer har bildats under de senaste femtio åren, varav en del inspirerade
av Amnestys kampanjer. I många afrikanska länder finns det nu ett levande civilsamhälle, som
visserligen ofta är förtryckt men som inte längre kan ignoreras av de makthavande. Mycket
återstår ännu att göra, men vinden håller på att vända.