Radio Sweden

En dokumentation av utlandssändningarna på kortvåg
och mellanvåg sammanställd av Anders Bäcklin
Radio Sweden 1938 – 2010
Radio Swedens kärnverksamhet på kortvåg och mellanvåg lades ned den 30 oktober 2010,
efter att i 72 år ha förmedlat nyheter från Sverige till en publik utomlands. Egentligen är det
ett under att man lyckades hålla på i så många år då verksamheten ständigt tycks ha ifrågasatts
och befunnit sig under nedläggningshot eller i ekonomisk kris.
Ja, det var faktiskt så att sändningarna lades ned redan innan de kom igång på allvar. Den
försöksverksamhet som Telegrafstyrelsen inledde 1929 upphörde redan efter ett år, med
motiveringen att det fanns för få kortvågsmottagare.
När man väl började sända ”på riktigt” 1938 rullade det hela på fram till 1950-talet. Men 1956
hotade dåvarande radiochefen Olof Rydbeck med nedläggning av utlandssändningarna om
Radiotjänst inte fick mer pengar.
1968 var det dags igen. Filmavdelningen styckades delvis sönder och sändningarna på
svenska skars ned. 1979 tog pengarna slut i förtid och det blev nya nedskärningar. Samma
visa hördes 1987 då filmavdelningen försvann helt. 1993 var det riktig kris. Anslaget skars
ned med en tredjedel. På 90-talet hotades verksamheten av kostsam interndebitering inom SR,
men räddades av en digitalisering.
2005 ville krafter inom SR lägga ned kortvågen och mellanvågen, men sändningarna fortsatte
fram till 2007 då en fjärdedel av sändningstiden skars bort. Lägg därtill att sändningsspråk
kommit och gått och i vissa fall kommit tillbaka igen innan det stora dråpslaget kom 2010
med beskedet om en nedläggning av kort- och mellanvåg.
Tänk så många utredare som fått sin försörjning genom utlandssändningarna! Det började
med 1943 års radioutredning som hade till uppdrag att ta reda på om starkare sändare hördes
bättre än de två ynka 12-kilowattare som fanns i Motala. 1960 års radioutredning kom också
att handla om utlandsprogrammet och dess inriktning. På 1970-talet görs två utredningar och
ingen av dem resulterar egentligen i någonting.
1986 skulle det utredas igen. Riksdagsmannen Hadar Cars gjorde en översyn och kom med en
rad förslag som regeringen dock viftade bort. Två år senare gjordes en utredning om behov av
nya sändare – och som faktiskt resulterade i att regeringen efter moget övervägande ställde
upp med pengar. 1992 inleddes en utredning om huvudmannaskapet, 1995 är det den
programpolitiska inriktningen och arbetsorganisationen som granskas. Så blir det ganska
lugnt fram till 2005 och 2007 då interna utredare vill stympa verksamheten.
Om det gjordes någon utredning inför nedläggningsbeslutet i mars 2010 så har i varje fall
resultatet inte redovisats.
Det kan inte ha varit lätt att jobba som kanalchef för Radio Sweden. Flera av cheferna under
årens lopp tyckte sig arbeta i motvind.
Lars Hamberg skrev i den jubileumsbok som gavs ut till Radio Swedens 50-årsjubileum 1988:
Det är uppenbart att det svenska utlandsprogrammet
kan framstå som en ful ankunge för folk här hemma,
hur uppskattat det än är utomlands.
Här är det kanske alltför få som gjort sig omaket att
skapa sig en underbyggd bild av verksamheten.
Gjorde man det, skulle man se en aktivitet som
röner uppskattning från lyssnare i hela världen.
Bengt Gustafsson berättade i jubileumsboken om hur han liksom cheferna för
utlandsprogrammen i Norge, Danmark och Finland hade svårt att dra jämnt med
moderbolagens företrädare:
Kollegerna inom inrikesprogrammen hade ringa
eller ingen förståelse för problemen inom
kortvågsområdet. Bristen på förståelse berodde
dels på okunnighet och dels på att de egna frågorna
inom de nationella programmen tog all tid.
Lennart Hansson, legendarisk chef för Radio Swedens sändningsredaktion under flera
decennier skriver, apropå den kris som utbröt sedan Radiotjänsts styrelse år 1956 förklarat att
man inte hade pengar att finansiera några utlandssändningar:
Krisen visade att Utlandsprogrammet stod lägst på
radioledningens prioriteringslista och hotet om
nedläggning spred en oro inte minst bland de
utländska medarbetare som hotades av arbetslöshet.
Hans Wachholz, programchef och sedermera kanalchef, tyckte att det kändes bittert att inte få
tillgång till samma tekniska resurser som många andra internationella broadcasters:
Det upplevs ibland som motigt att se hur andras
förutsättningar blir bättre och bättre, medan våra
egna nästan krymper, med oftast svidande
återverkningar som följd.
Även Barbro Svinhufvud tyckte att Utlandsprogrammet behandlades styvmoderligt av SR och
att personalens insatser inte alltid fick den uppmärksamhet de borde ha fått. I
jubileumsskriften bidrog hon med en dikt. En av verserna löd så här:
Ni som i SR ej når positioner
når universum med transcriptioner.
Fast ni är de fattiga okända små,
Gud vet om ni inte är bäst ändå!
Stockholm i januari 2011
Anders Bäcklin
Ett stort tack till Håkan Widenstedt, Teracom Hörby för hjälp med research.
Omslagsbilden föreställer älgen Gustafsson. Älgen blev en omåttligt populär symbol för Radio Sweden och
förekom på klistermärken, t-shirts och nyckelringar. Han fick sitt namn efter Bengt Gustafsson som var
kanalchef 1973-1987. Carlos Canel, medarbetare vid Radio Swedens spanska redaktion, ritade älgen.
1938
Den 1 juli 1938 inleds reguljära sändningar på kortvåg från två 12 kW sändare vid
radiostationen Bondebacka i Motala. Sändningarna består av två timslånga program i veckan
(natt till torsdag respektive söndag ) och sker uteslutande på svenska. Antennerna är riktade så
att programmen i första hand ska kunna avlyssnas i Nordamerika.
Det här var dock inte de första kortvågssändningarna från Sverige som vände sig till en publik
utomlands. 1929 inledde dåvarande Telegrafstyrelsen försökssändningar från en provisorisk
sändare i Motala som förmedlade riksprogrammet till svenskar utomlands. Dessa sändningar
lades dock ned redan året därpå då man ansåg att tillgången på kortvågsmottagare var så liten
att det var meningslöst att fortsätta verksamheten. Dessutom var sändaren mycket klen. Den
hade en uteffekt på bara 300 watt. Redan nu användes 6065 kHz, en frekvens som skulle bli
något av ett signum för de svenska utlandssändningarna.
1939
I december 1939 utökas utlandsverksamheten. Det blir dagliga sändningar på svenska.
Dessutom tillkommer program på engelska, tyska och franska. Sverige kastade sig därmed in i
det ”eterkrig” som bröt ut i samband med andra världskriget. Det var den tyska
propagandaapparaten som startade kampen om att nå ut till kortvågslyssnarna. England, USA
och en rad andra länder följde snart efter och byggde nya sändare och antennparker. Redan nu
står det klart att effekten på de svenska kortvågssändarna är för låg för att kunna skapa
tillförlitlig hörbarhet så långt bort som i Nordamerika. Trängseln ökar allt mer på
kortvågsbanden och stormakterna använder sändare på uppemot 100 kW.
Nyhetsurvalet redigerades i nära samarbete mellan personal från AB Radiotjänst och UD’s
pressbyrå. För att leda det arbetet lånade Radiotjänst ut intendenten Sven Wilson till UD. När
sändningarna utökades återvände Wilson till Radiotjänst för att sköta kortvågsverksamheten
därifrån.
I samband med finska vinterkrigets utbrott 30 november 1939 ansåg UD och Radiotjänst att
servicen till den utländska radiopubliken borde utökas och att nyheter på svenska, engelska,
tyska och franska skulle sändas från samtliga svenska sändarstationer på kort- och mellanvåg
efter det ordinarie riksprogrammets slut på kvällarna.
En av de viktigaste sändarna var den 100 kW mellanvågssändare som uppfördes i Hörby
1937 av tyska Telefunken. Sändaren var avsedd för inrikes bruk, men då effekten var relativt
hög kunde den avlyssnas också ute i Europa. Därmed nåddes en publik utomlands ett år innan
de officiella utlandssändningarna startade. Med viss möda gick det att hålla sändaren i drift
trots att det under andra världskriget var svårt att få tag i nya rör och andra reservdelar. Men
1947 var alla reservdelslager tömda och Telefunken-sändaren fick en ersättare, också på 100
kW, från brittiska Standard Electric.
Den gamla sändaren från 1937 stod länge kvar i Hörby, men överfördes senare till ett museum
i Königs Wusterhausen i Tyskland.
Några stolta ingenjörer från tyska Telefunken. De har just installerat en 100 kW mellanvågssändare i det nya stationshuset i Hörby. Bredvid den svenska flaggan fladdrar den
tyska hakkorsflaggan. Att hissa denna flagga i Sverige 1937 var kanske inte helt okontroversiellt, även om det skulle dröja två år till andra världskrigets utbrott.
1940
Under våren 1940 tillkom program på italienska. Samtidigt fick den svenska verksamheten
mer resurser och det producerades speciella program för svenskt sjöfolk. Ombordanställda på
över hälften av den svenska handelsflottan blev genom den så kallade Skagerackspärren helt
avskurna från hemlandet. Radiotjänsts ledning beslöt då att de tusentals sjömännen skulle få
nyheter från Sverige och information om krigsutvecklingen.
Regeringen beslutade att sändningarna till utlandet skulle ske i en omfattning som bestämdes
av Telegrafstyrelsen i samråd med Utrikesdepartementet, Upplysningsnämnden ( en
föregångare till Svenska Institutet ) och Radiotjänst. Verksamheten bekostas med
licensmedel.
1941
De svenska sändningarna på svenska till Nordamerika fördubblas till två timmar per dag. En
gång i veckan sänds veckoöversikter på svenska och spanska, riktade till Sydamerika.
Utlandsverksamheten omfattar nu 18 sändningstimmar per vecka. Programmen görs alla efter
samma mall. Det är först en kommuniké bestående av svenska och internationella nyheter,
föredrag, reportage och lite svensk musik. Dessutom bjuds lyssnarna på veckokrönikor där
man tar upp Sveriges kamp mot de kriser som andra världskriget orsakar, det svenska
kulturlivet, Sveriges handelsförbindelser och riksdagens arbete.
1942
Nyhetssändningarna på franska och italienska upphör.
1943
Under andra världskriget fick kortvågssändarna i Motala dubbla användningsområden och
sändningarna till utlandet fick delvis stå tillbaka till förmån för telegramtrafik. Här syns
några av de telegramoperatörer som arbetade i Motala.
De två kortvågssändarna i Motala användes under krigsåren i stor utsträckning för
kommersiell telegramtrafik vilket begränsade möjligheterna att utöka programverksamheten
för utlandslyssnare. 1943 installerades två nya sändare vilket framför allt gjorde det möjligt
att sända fler riksprogram till publik utanför Sveriges gränser.
Utlandslyssnarna var naturligtvis tacksamma för att få information via radio från Sverige.
Men missnöjet växte över att de svenska 12 kW-sändarna var svaga, hade svårt att nå
avlägsna målområden och inte kunde hävda sig gentemot andra länders sändare. Frågan om
kortvågssändarna debatterades också flitigt i riksdagen. Med tanke på att många svenskar
under kriget blivit isolerade utomlands och behövde bättre kontakt med hemlandet krävdes en
teknisk förbättring av utlandssändningarna. Regeringen höll med och i juni 1943 tillsattes
1943 års rundradioutredning, bland annat med uppdrag att hitta vägar att avsevärt förbättra
sändningsresurserna för Radiotjänsts utlandssändningar.
1944
I ett delbetänkande från rundradioutredningen den 7 februari 1944 konstaterades att det inte
rådde någon tvekan om att kortvågssändningarna hördes dåligt och att behovet av nya och
starkare sändare stod utom all tvivel.
Utredarna hade haft kontakter med sjöfartens organisationer, Exportföreningen,
Utlandssvenskarnas förening, Upplysningsnämnden och Svensk-amerikanska nyhetsbyrån.
Utredarna slog fast att kortvågssändningarna måste fungera väl och ge utlandssvenskarna
möjlighet att följa utvecklingen hemma i Sverige och på så sätt stärka banden mellan dem och
hemlandet. Utredningen underströk särskilt radions betydelse för kontakten med svenskarna
och svenskättlingarna i Nordamerika. För att skapa bättre förutsättningar för god
kortvågsmottagning föreslogs att två nya sändare på vardera 100 kW skulle byggas i Hörby i
Skåne.
Med den ställning radion fått i det moderna livet borde i en nations normala utrustning ingå
radiosändare för internationellt bruk som är i nivå med andra nationers, hette det i
utredningen.
Byggkostnaden beräknades till fem miljoner kronor, ett för den tiden ansenligt belopp.
Uppenbarligen blev kostnaden för hög för regeringen. Frågan om de nya sändarna lades i
långbänk.
Utredarna ansåg också att kostnaderna för utlandsverksamheten borde finansieras med
skattemedel och inte via radiolicensen. Regeringen delade i princip denna uppfattning, men
även finansieringsfrågan sköts på framtiden.
1945
UD’s kontroll över utlandssändningarnas nyhetsverksamhet upphörde 1945, i samband med
att Sven Wilson lämnade Radiotjänst och Henrik Hahr tog över ledningen för
utlandsverksamheten. Hahr hade bland annat varit ledare för 1943 års rundradioutredning.
1947
1943 års rundradioutredning slutbehandlades vid 1947 års riksdag. Härvid träffades ett avtal
mellan staten och Radiotjänst där kortvågssändningarna skrevs in. Radiotjänst skulle, enligt
avtalet, ”anordna och bekosta rundradioprogram, såväl dem som är avsedda för mottagning i
Sverige som dem som är avsedda för mottagning i utlandet”.
1947 deltog Sverige för första gången i en serie internationella våglängdskonferenser, som det
hette, som hölls för att försöka komma tillrätta med trängseln på kortvågsbanden.
Telegrafstyrelsen sände representanter till dessa möten, dock inte Radiotjänst trots att
våglängdsfördelningen inte bara rörde frågor av teknisk natur utan även problem av politisk
och programmässig art.
Radiotjänst hade emellertid varit med i förberedelserna till dessa konferenser, liksom UD,
Kommerskollegium, Exportföreningen och Svensk-amerikanska nyhetsbyrån. Man var väl
medveten om att kortvågen internationellt expanderade mycket snabbt och här ville man
värna om de svenska önskemålen. Skiftande lyssnarkategorier som utlandssvenskar, sjöfolk
och utländska lyssnare skulle få sitt. Exportföreningen ville också sända till områden som var
intressanta ur handelspolitisk synpunkt.
I stort sett fick Sverige vid de tre våglängdskonferenser som hölls 1947-1950 igenom sina
krav; en morgonsändning och en kvällssändning i sju olika riktningar till länder utanför
Europa.
1948
DX-programmet ”Sweden Calling DXers” startar sin verksamhet 28 februari 1948, på initiativ
av kortvågsentusiasten Arne Skoog. Han trodde att han var först i världen med denna typ av
program, men det visade sig att Radio Australia kommit på samma idè strax innan. Men när
det australiensiska programmet upphörde fortsatte ”Sweden Calling DXers” sin verksamhet
och kom att bli världens äldsta program i sitt slag. Programmet bidrog för övrigt starkt till att
öka intresset för de svenska kortvågssändningarna.
Arne Skoog producerade programmet tills han gick i pension 1978, då George Wood tog
över. ”Sweden Calling DXers” bytte så småningom namn till ”MediaScan” och sändes fram
till 2001.
DX är en engelsk förkortning för distanslyssning och ”Sweden Calling DXers” vände sig
direkt med tips och information till lyssnare som hade kortvågen som hobby.
1951
1951, efter flera års politisk långbänk fick Telegrafstyrelsen äntligen loss pengar för att kunna
inleda byggnationen av två nya 100 kW starka kortvågssändare i Hörby. Att just Hörby valdes
som sändningsplats berodde dels på att Telegrafstyrelsen redan hade en mellanvågsstation på
orten och dels på att Hörby är beläget långt söderut i landet och därmed hoppades man slippa
problemen med den norrskenszon som orsakar störningar på kortvågssändningar särskilt mot
Nordamerika. Det skulle visa sig att tanken var god, men att man ändå inte helt slapp ifrån
störningarna.
Samtidigt expanderade programproduktionen vid Radiotjänst. Sändningstiden för
specialprogrammen till utlandet ökade från drygt 1 000 timmar 1948/49 till drygt 1 500
timmar 1950/51 och det presenterades planer på ytterligare 500 årstimmar. Programmen fick
också en mer ”radiomässig” utformning där det gamla krönikeläsandet försvann allt mer.
Flera nya programformer togs upp och de svenska sändningarna riktade in sig på tre
målgrupper: sjöfolk, missionärer och affärsmän.
Kortvågsavdelningen fick 1951 en egen nyhetsredaktion och den blev därmed Radiotjänsts
första i sitt slag. TT, Tidningarnas telegrambyrå, hade nämligen vid den här tiden monopol på
nyhetsförmedlingen i inrikessändningarna.
Telegrafstyrelsen köpte in 140 hektar mark för att bygga ut stationen i Hörby för kortvågsverksamheten. De bönder som sålde gjorde en bra affär då merparten av marken var
oduglig för lönsam jordbruksdrift. Det var antingen stenigt och kargt, eller – som bilden
visar - lerigt och sumpigt. Anläggningsarbetarna hade ett hårt jobb med att bygga servicevägar och betongfundament för antennerna.
1952
Den 15 januari 1952 startades de två nya 100 kW-sändarna i Hörby för provdrift. Sändarna
byggdes av brittiska Marconi och var av samma typ som BBC länge använt. I och för sig var
dessa sändare betydligt kraftigare än de 12-kilowattare som länge varit i drift, men de var av
gammal konstruktion med tämligen låg verkningsgrad. De var heller inte särskilt lätta att
handskas med för personalen i Hörby. Varje frekvensbyte krävde en rad manuella ingrepp och
kunde ta upp till 10 minuter i anspråk.
Den 8 maj samma år var sändarna och en ny antennpark klara för permanent drift. Att det här
var en stor händelse för lilla Sverige visar gästlistan från invigningen. Utrikesminister Östen
Undèn hade således rest till Hörby, liksom Radiotjänsts chef Olof Ehnmark och Televerkets
generaldirektör Håkan Sterky.
Hörbystationens mångårige chef civilingenjören Jonny Johansson provar ett av de nya
kontrollborden under överinseende av kontorsföreståndaren herr Holm.
Satsningen i Hörby blev mycket betydelsefull för de svenska utlandssändningarna. Förutom
de två kraftiga sändarna uppfördes även ett helt nytt antennsystem som omfattade 24 antenner
i olika riktningar. Sju av antennmasterna var 100 meter höga och kunde beskådas vida
omkring.
Plötsligt ställdes nu helt nya krav på Radiotjänst. I och för sig hade en expansion av
utlandsverksamheten redan inletts, men nu krävde Telegrafstyrelsen att man skulle utöka
sändningsverksamheten från 1 500 timmar per år till 7 000 timmar, eller 19 timmar per dygn.
Det var nämligen viktigt att det sändes program på alla de tider och frevenser som Sverige
tilldelats vid de internationella sammankomsterna 1947 – 1950.
I all hast tvingades kortvågssektionen vid Radiotjänst rekrytera ny personal. Antalet anställda
ökade successivt från fem till 25 personer. Redan till testsändningarna i januari hade man
hittat tillräckligt många redaktörer för att kunna sända dygnet runt på fem språk: svenska,
amerikansk engelska, brittisk engelska, tyska och franska. Vid den officiella invigningen av
sändaranläggningen i Hörby i maj 1952 tillkom ytterligare två språk: spanska och
portugisiska.
Hörby-anläggningens sändare disponerades på två olika sätt. Den ena sändaren var fast
kopplad till en rundstrålande antenn för Europa och användes för program på svenska,
engelska, tyska och franska.
Sändarsalen i Hörby strax efter invigningen i maj 1952. Till höger står de två sändarna
på 100 kW byggda av brittiska Marconi.
Och så här såg sändarsalen ut i oktober2010. Till höger finns nu tre sändare från Thales.
Några kontrollbord finns inte längre kvar. Allt styrs från kontrollcentralen bakom glasdörrarna. Det är Håkan Widenstedt som inspekterar sändare 3.
Den andra sändaren disponerades för målområden utanför Europa. Via den nya antennparken
riktades sändningarna till sju olika områden: västra Nordamerika, östra Nordamerika,
Sydamerika, Afrika, Främre Orienten, södra Asien/Australien samt Fjärran Östern.
Sändningsschemat var så planerat att varje målområde fick program både morgon och kväll.
Programmen bestod av nyheter, en pressöversikt samt allmäninformation om Sverige. I de
svenska sändningarna fick sjöfolket tre program i veckan och missionärerna ett.
1953
Kortvågssektionen vid Radiotjänst – avdelningen kallades allmänt för ”Kortvågen” – fick
alltså i samband med de nya Hörby-sändarnas tillkomst och den kraftigt expanderande
sändningsverksamheten ett stort tillskott av personal. Trots det stod det ganska snart klart att
arbetsbördan för den redaktionella personalen var mycket betungande.
I en PM från verksamhetschefen Henrik Hahr hette det att ”personalen arbetar under onormala
förhållanden”. Hahr jämförde situationen på Kortvågen med Radiotjänsts föredrags- och
aktualitetsavdelningar. På Kortvågen arbetade 25 personer som tillsammans producerade
2 200 programtimmar om året. På de andra två avdelningarna, som vardera hade 55 anställda,
producerades 1 500 timmar.
Vi måste skapa arbetsvillkor som är likvärdiga med riksprogrammets, hette det i
promemorian. Frågan togs upp i radiostyrelsen och direktionen. Men några större resurser fick
man inte, förutom en mindre förstärkning på nyhetsredaktionen och nyanställning av en
producent för sjöfolksprogrammen. I stället uppmanades Kortvågen att använda fler
programinslag från riksprogrammet. En mycket snäv kostnadsram på 718 000 kronor
fastställdes.
1954
Radiotjänsts direktion beslutar att kortvågssektionen ska underställas Radiotjänsts
aktualitetsavdelning och att verksamheten i fortsättningen ska kallas Utlandsprogrammet
(UTP).
Henrik Hahr avgår som chef för UTP och efterträds av Roland Pålsson. Pålsson fick ta över
en verksamhet i kris. Personalen gick på knäna och anslagen räckte inte till. Även inom
riksprogrammet var budgetläget hårt ansträngt.
1955
Riksdagen beslöt höja den årliga licensavgiften från 15 till 20 kronor. Höjningen beräknades
täcka Radiotjänsts ökade kostnader – inklusive UTP’s verksamhet – under de kommande två
åren.
1956
I februari 1956 varnar Radiotjänsts styrelse för att licensmedlen inte täcker de ökade
kostnaderna. Men i stället för en förväntad ökning av medelstilldelningen kommer regeringen
i juni med besked om att anslaget till Radiotjänst ska skäras ned. Detta utlöser en allvarlig kris
inom UTP och Radiotjänsts styrelse begär att kostnaderna för kortvågsprogrammen ska täckas
med skattemedel.
Radiochefen Olof Rydbeck krävde i augusti detta år dels att radiolicensen skulle höjas till 30
kronor och dels att kortvågsverksamheten måste få skattefinansiering. Uppfylldes inte dessa
krav skulle UTP läggas ned. Roland Pålsson fick i uppdrag att förbereda en nedläggning vid
årsskiftet 1956/1957.
Politikerna insåg allvaret i Radiotjänsts ekonomiska kris och riksdagen gick med på att höja
licensavgiften. UTP’s licensfinansiering blir kvar, även om nedläggningshotet är borta.
Oron hos de anställda har dock inte minskat. Den svenska personalen har en relativt trygg
arbetssituation, men redaktörerna som arbetar med de utländska språken är anställda på korta
kontrakt och skulle vid en nedläggning riskera arbetslöshet.
Organisatoriskt ombildas UTP till en särskild produktionsgrupp, först underställd
programchefen vid Radiotjänst och senare hamnar man direkt under radiochefen.
UTP får nu också i uppdrag att producera transcription-program, det vill säga program som
färdigställs och spelas in av UTP och som därefter sänds per post till utländska radiostationer.
Man får avsättning för de inspelade programmen främst i Nord- och Sydamerika.
1957
I ett försök att få ordning på ekonomin genomförs 1957 en rationalisering av verksamheten
inom UTP. Sändningstiden minskas från drygt 20 till 18 timmar om dygnet, eller 6 500
timmar på årsbasis. Detta åstadkoms genom att morgonsändningarna slopas. Samtidigt får
dock kvällssändningarna på svenska utsträckt sändningstid liksom sändningarna på spanska
och portugisiska.
Transciption-verksamheten – alltså bandservicen – utökas till att omfatta inspelade program
som sänds till svenska fartyg i utrikesfart två gånger i månaden. Det handlar om
tvåtimmarsprogram med information, underhållning och sport.
Sommaren 1957 fick UTP i uppdrag att producera turistprogram som sändes över riksnätet
varje vardagsmorgon, första året på engelska och från 1958 även på tyska.
Radiotjänst byter namn till Sveriges Radio.
1959
I det nya avtal mellan staten och Sveriges Radio som skrevs 1959 hette det bland annat att SR
skulle ”producera särskilda program för utsändning till utlandet på kortvåg”. I avtalet sades
ingenting om verksamhetens inriktning. Radioledningen skrev då till regeringen och begärde
en utredning om riktlinjerna för radions roll i upplysningsverksamheten till utlandet. En
baktanke var att kortvågssändningarna skulle kunna minskas till förmån för transcriptionprogram till utländska stationer.
1960
En expertgrupp inom 1960 års radioutredning fick i uppdrag att utreda radions
utlandsverksamhet.
Kortvågssändningarna på franska läggs ned och ersätts av transcription-program.
1961
I november 1961 rekommenderar den expertgrupp som fått i uppdrag att utreda
utlandsverksamheten att den svenska informationen till utlandet inte bara ska bevaras utan
byggas ut väsentligt. Kortvågssändningarna borde därför inte inskränkas.
I ett krisläge eller under krig måste Sverige ha möjlighet att framföra sin mening via ett
medium som inte kan tystas, framhöll utredarna. Man ansåg också att de svenska
kortvågssändningarna hade sitt självklara berättigande som en snabb och billig form av
kontakt mellan utlandssvenskarna och hemlandet.
Utredarna ansåg också att transcription-servicen var en ändamålsenlig väg att nå en stor
publik utomlands och man föreslog en utökning av de inspelade radioprogrammen och att en
TV-verksamhet upprättades.
1962
SR’s styrelse beslöt följa rekommendationerna i 1960 års radioutredning och utöka
transcription-servicens export av inspelade radioprogram och att starta en liknande tjänst för
TV-program.
En särskild avdelning kallad Programexport film bildas inom Utlandsprogrammet.
Verksamheten kommer snabbt igång med hjälp av pengar från något som kallades Kollegiet
för Sverigeinformation till utlandet. Filmavdelningen fick eget filmteam, scriptor, producenter
och filmklippare. De filmer som producerades fick stor spridning bland TV-stationer i Nordoch Sydamerika, Afrika och Asien. Efterfrågan från de utländska TV-bolagen var stor.
Det utökade ansvaret för upplysningsverksamheten till utlandet ledde till en omorganisation
inom SR. All utlandsverksamhet lades under en ny avdelning, Utlandsavdelningen. Denna
avdelning fick två grenar; Utlandsprogrammet och Utlandssekretariatet. Organisationens
utformning gällde fram till 1968 då den övergripande Utlandsavdelningen upplöstes.
Verksamheten samlades under Utlandsprogrammet som blev en självständig enhet inom SR.
1962 återupptogs kortvågssändningarna på franska, som lagts ned bara två år tidigare.
Sändningarna kom igång igen efter påtryckningar från Utrikesdepartementet.
1964
Ända sedan starten 1938 har uppfattningarna om hur utlandsverksamheten ska finansieras
stötts och blötts. I och med att Utlandsprogrammet ålagts uppgifter som inte hörde hemma
under SR’s egentliga verksamhet ansågs tiden inne att lösa finansieringen på annat sätt än via
licensmedel. Utlandsprogrammet blir nu skattefinansierat och ska lyda under
utbildningsdepartementet.
1965
Utlandsprogrammet är nu inne i en mycket expansiv period och i skrifter från den här tiden
framgår att det under 60-talet skedde en vitalisering av UTP’s verksamhet. Utbudet via
kortvåg utökades från 1965 med sändningar förmiddagar och mitt på dagen till Europa, Afrika
och Asien.
Programmen ändrade samtidigt form och innehåll, med mer aktualitetsinslag i sändningarna.
Nyhetsredaktionen byggdes ut och vid decenniets slut svarade denna redaktion för 40
bulletiner i 64 olika sändningar per dygn.
Den sammanlagda sändningstiden uppgick i slutet av 60-talet till 8 760 timmar per dygn.
1966
Två medarbetare i den engelska språkgruppen, Roger Wallis och Kim Laughran, startar ett
program kallat ”Saturday Show”. I programmet spelas svensk popmusik som varvas med
sketcher och allehanda upptåg. I många av de här inslagen medverkade Sydney Coulson,
legendarisk medarbetare på den engelska redaktionen. Programformen påminner mycket om
vad som bjuds från olika piratradiosstationer och ”Saturday Show” blir snabbt omåttligt
populärt främst bland mellanvågslyssnare runt om i Europa. Varje lördagskväll sänder man
två timmar på mellanvågen medan en kortversion på en halvtimme går ut över kortvåg.
”Saturday Show” sändes fram till 1981.
Redaktionen bakom ”Saturday Show”. Till vänster Fanny Francke och Sydney Coulson och
till höger programledarna Roger Wallis och Kim Laughran.
1967
Tamara Johansson – kallad ”Pärlan från Samarkand” – blev mycket populär som
programledare i de ryska sändningarna. Hon gjorde svensk musik känd för en publik i öst.
I november 1967 inleds sändningar på ryska. I flera år hade frågan om sändningar på ryska
diskuterats internt inom UTP och mellan SR’s ledning och Utrikesdepartementet. Reaktionen
från lyssnarna i dåvarande Sovjetunionen blev mycket positiv och på kort tid nådde UTP en
stor lyssnarkrets. Internationella undersökningar visade att UTP, trots blygsamma resurser,
snabbt räknades som en av de stora sändarna efter Voice of America, BBC, Radio Liberty och
Deutsche Welle.
Riksdagen beslutar detta år att tre nya sändare på vardera 500 kW ska ersätta de två gamla
100-kilowattarna i Hörby.
1968
1960-talet, som började så bra slutar med ekonomisk kris för UTP. Verksamheten fick ingen
kompensation för automatiska kostnadsökningar budgetåren 1969/70, vilket fick långtgående
verkningar. Filmavdelningens filmteam upplöstes, anslagen till filmredaktionen skars ned
med 40 procent, missionärsprogrammen lades ned, liksom specialprogram till den svenska
FN-styrkan på Cypern.
1970
Det ekonomiska huvudmannaskapet för UTP flyttas från utbildningsdepartementet till
utrikesdepartementet. Verksamheten fortsätter som hittills efter nedskärningarna, men den
ekonomiska krisen är inte löst. Under flera tillfällen i början av 70-talet gick Sveriges Radio
in med licensmedel för att täcka underskotten.
Under 1970-talet genomförs två utredningar om UTP’s inriktning och framtid. Den första
utredningen leddes av Roland Pålsson, som själv arbetat som chef för verksamheten och även
ingått i 1960 års radioutredning. Pålsson föreslog inga större förändringar, men han värnade
om exportprogrammen – alltså transcription-verksamheten – vilket i sinom tid ledde till ett
öronmärkt extra UD-anslag på en halv miljon kronor.
1973
I januari 1973 tillträdde Bengt Gustafsson som UTP-chef efter Barbro Svinhufvud som haft
tjänsten i nästan tio år. Kort därefter skedde en ny omorganisation av UTP med en uppdelning
på två redaktioner; en sändningsredaktion och en exportredaktion.
Gustafsson hade mycket goda politiska kontakter och när helst UTP behövde extra
medelstillskott uppvaktade han sina vänner i Kanslihuset, något som inte alltid uppskattades
av SR-ledningen men ledde till att UTPs personal kände en större trygghet i en annars osäker
tillvaro.
Bengt Gustafsson hade sinne för PR. Bla lät han Knislinge-åkaren Gunnar
Johanssons långtradare bli en rullande reklambanderoll på vägarna runt om i Europa.
De tre nya 500 kW kortvågssändarna, byggda av Thomson i Frankrike, tas i bruk under 1973.
Två av sändarna uppfördes i Hörby. Den tredje placerades i Karlsborg. Av
vågutbredningsskäl ville man ha två stationer. Genom att Karlsborg ligger en bra bit längre
norrut ön Hörby nåddes en bättre täckning av Europa eftersom den så kallade skip-zonen där
radiovågorna inte reflekteras mot jonosfären kunde hållas inom landet.
Vid sändarstationen i Karlsborg användes en vridbar logperiodisk (LP) antenn. Antenntypen
är mycket smidig att använda, men har inte lika god riktverkan som gardinantenner.
I Karlsborg fanns ingen antenn som var anpassad till den nya 500 kW-sändaren. Därför
inköptes från svenska Allgon en logperiodisk antenn som var vridbar i 360 grader. Två
liknande antenner monterades i Hörby som komplement till gardinantennerna.
De nya kraftiga sändarna förbättrade hörbarheten avsevärt för lyssnare runt om i världen.
Trängseln på kortvågsbanden hade ökat oavbrutet och de gamla 100-kilowattarna kunde inte
längre hävda sig i den internationella konkurrensen. Dessutom var ju dessa Marconi-sändare
av en ålderdomlig konstruktion och under de sista åren de användes var det svårt att få tag i
rör och reservdelar till dem.
1974
Utlandsprogrammet får tillgång till en egen FM-kanal i Stockholmsområdet. På frekvensen
89,6 fick huvudstadslyssnarna därmed möjlighet att lyssna till UTP’s hela språkutbud och
kanalen kom att bli något av ett skyltfönster för verksamheten.
1976
Vid Televerket Radios sändarstation i Grimeton utanför Varberg inleds så kallade SSBsändningar via en 100 kW sändare. SSB står för Single Side Band och tekniken kan i korthet
beskrivas som kortvågssändningar utan bärvåg. En konventionell kortvågssändning består av
en energikrävande bärvåg och på vardera sidan om den finns sidband där den egentliga
informationen förmedlas. Bärvågen i sig innehåller ingen information. Vid SSB-sändningar
används bara ett sidband medan bärvågen produceras av radiomottagaren.
Det fanns vid den här tiden stora förhoppningar om att den energibesparande SSB-tekniken
skulle få ett internationellt genomslag hos rundradioföretagen. Hittills hade den mest
förekommit inom sjöfarten och hos militären. Någon större framgång blev nu inte SSB hos
allmänhet eller mottagartillverkare. Men många av Radio Swedens lyssnare uppskattade
sändningarna, inte minst sjöfolket, då Grimeton-sändaren utnyttjades inte bara för att lägga ut
de inhemska P1-sändningarna, utan också vid en mängd större sportevenemang.
SSB-sändningarna gick under benämningen försöksverksamhet, men pågick ända till 1988.
Televerket Radio kunde tänka sig att permanenta verksamheten, men ville ha 600 000 kronor
om året för SSB-sändningarna, något UD sade blankt nej till.
1977
Kortvågen, Utlandsprogrammet eller Radio Sweden. Namnet på verksamheten må ha
förändrats, men kontakten med lyssnarna har varit intensiv.. Det har strömmat in brev med
kommentarer och önskemål, hörbarhetsrapporter och julhälsningar. Under 1970- och 1980-
talen noterades omkring 40 000 lyssnarförsändelser årligen. Så gott som alla brevskrivare fick
svar. Under många år fanns en särskild avdelning som skötte lyssnarposten.
För lyssnare i fattiga länder var det en stor uppoffring att skicka brev till Sverige på grund av
höga kostnader för utrikesporto. Därför upprättades särskilda postboxar i Indien, Argentina
och Peru, vilket gjorde det billigare för de lyssnare som ville kontakta Utlandsprogrammet.
Postboxen i New Delhi, Indien var den mest använda, och den sköttes av personal vid svenska
ambassaden som vidarebefordrade alla brev till UTP.
Hugo Wandel och Åke Gustavsson arbetade båda på Radio Sweden som producenter
och programledare och var i decennier några av de mest kända svenska rösterna på
kortvågen.
I början av 2009 avvecklades lyssnarservicen hastigt. Radio Swedens tryckta sändningsschema drogs in, lyssnarbrev blev liggande obesvarade, inga QSL-kort skickades ut till
DX:are och programinformationen på webben gjordes snårig och ofullständig. En lyssnare
som förgäves försökt ta reda på sändningstider och frekvenser föreslog att Radio Sweden
skulle döpas om till Secret Service. Här anade nu många ett första steg mot en nedläggning av
hela verksamheten. Genom att strypa informationen skulle beslutsfattarna kunna peka på att
allt färre lyssnare hörde av sig. Det skulle visa sig att olyckskorparna fick rätt.
1978
Ännu en utredning om Utlandsprogrammet tillsattes, bara sex år efter den så kallade Pålssonutredningen. Den här gången buntades UTP ihop med en översyn av det svenska kultur- och
informationsutbytet i allmänhet. Utredningsuppdraget gick till programchefen vid Sveriges
Radio Ingrid Arvidsson.
Arvidssons slutsatser avvek inte särskilt mycket från det som lyftes fram i Pålssonutredningen. Radiosändningarna på svenska ansågs ha en betydelsefull uppgift att fylla för
den växande krets av svenskar som vistas utomlands. Det var därför ett allmänt svenskt
intresse att ha tillgång till snabba och korrekta nyheter hemifrån. Exporten av radio- och TVprogram bedömdes också som mycket positiv. Däremot var utredaren mer tveksam när det
gällde nyttan av att sända på utländska språk och Arvidsson tyckte att någon expansion inte
skulle få ske inom det området.
Några omedelbara förändringar för UTP ledde inte heller denna utredning till.
Göran Löwing och Ulla Lindskog svarade i många år för Radio Swedens sjöfolksprogram.
Utlandsprogrammet fick från 1978 tillgång till Hörbys mellanvågssändare från klockan 17 på
eftermiddagarna. Sedan 1950-talet hade man annars fått vänta tills riksprogrammets slut sent
på kvällarna för att kunna nå utländska lyssnare ute i Europa.
I oktober 1978 nåddes UTP-chefen Bengt Gustafsson av en vädjan från Danmarks Radio som
ville ha hjälp med sina kortvågssändningar. DR’s egna sändare var i mycket dåligt skick och
det var högst osäkert om man skulle få loss medel för en nyinvestering. DR ville använda en
del av sändarkapaciteten i Hörby. Det handlade om drygt 10 sändningstimmar per dygn
mellan klockan 10 – 23.
Bengt Gustafsson var positivt inställd och vände sig till SR-ledningen och Televerket Radio
för att hitta en lösning. Men något svensk-danskt samarbete blev det aldrig. Frågan stupade
dels på grund av att SR och DR inte kunde lösa frågan om vem som skulle vara ansvarig
utgivare för de danska programmen och dels på att Televerket Radio inte ville släppa till tid
på de nya 500-kilowattssändarna. Danskarna erbjöds att använda en av de utrangerade
Marconi-sändarna på 100 kW. Denna nästan 30 år gamla sändare hade låg driftsäkerhet och
tillgången på reservdelar var minst sagt dålig.
Danskarna hankade sig fram på den egna anläggningen fram till 1991, då man hyrde in sig i
Norge. DR och norska NRK delade sändare fram till 2003, det vill säga tills de norska
utlandssändningarna lades ned till följd av en kraftig budgetnedskärning hos NRK.
1979
Budgetåret 1979/80 hamnade Utlandsprogrammet i ny ekonomisk kris. Främst som en följd
av ökade personalkostnader uppstår en brist på 800 000 kronor. Än en gång måste
verksamheten förändras och än en gång gick besparingarna ut över exportredaktionen, trots att
dess verksamhet lyfts fram som någonting viktigt i de två senaste utredningarna.
Programexporten på spanska och portugisiska lades ned helt och reducerades för programmen
på engelska. Det blev även nedskärningar i radiosändningarna.
1981
Från 1981 sker medelstilldelningen till Utlandsprogrammet via en anslagsform som medger
kompensation för den allmänna kostnadsutvecklingen. Verksamheten kan därför under flera
år framåt hållas på en någorlunda jämn nivå.
1982
I början av 1982 tas ett nytt antennsystem i bruk i Hörby. De gamla gardinantennerna var inte
optimalt anpassade för de nya 500 kW-sändarna. Nu byggde det amerikanska företaget TCI
sex bredbandiga gardinantenner, upphängda mellan fem master till en kostnad av 11 miljoner
kronor.
1985
Invigningen av mellanvågssändaren i Sölvesborg. TV-mannen Erik Bergsten
i samspråk med Jonny Johansson och Bertil Olstrup från Televerket Radio.
I maj 1985 invigs en ny mellanvågssändare i Sölvesborg i Blekinge, som en ersättare till den
gamla MV-sändaren i Hörby. Sölvesborgssändaren är på hela 600 kW och täcker därmed,
under dygnets mörka timmar, stora delar av norra och mellersta Europa. Byggkostnaden för
sändare och antennmaster uppgick till 25,4 miljoner kronor.
Barbro Olsson-Costa Pinto och Hernan Bernengo sammanställer nyhetsinslag för radiostationer i Sydamerika.
På UTP’s redaktion är uppfinningsrikedomen stor i ansträngningarna att nå så många lyssnare
som möjligt. Den spanska språkgruppen inleder en telefonöverföring av nyheter och
aktualitetsinslag till 16 radiostationer i elva länder i Sydamerika. Överföringen sker med
automatik från bandspelare som försetts med telefonmodem.
Den franska språkgruppen startar samtidigt en service till ett 60-tal lokalradiostationer i
Frankrike och levererar varje vecka feature-inslag på kassett.
Den svenska gruppen startar en liknande service till Australien. Tre radiostationer som sänder
minoritetsspråk får två gånger i veckan program på kassetter från Sverige.
1986
Nu ansåg regeringen att det var dags för ännu en utredning om Utlandsprogrammet.
Uppdraget gick till riksdagsmannen Hadar Cars. I juni 1986 lade han fram en rad radikala
förslag i ett betänkande kallat ”På våglängd med Sverige”. Cars ansåg att sändningarna på
svenska var av yttersta vikt och att de borde finansieras med licensmedel. Programmen på
franska, spanska och portugisiska kunde läggas ned. I stället ville Cars ha sändningar på de
baltiska språken och på polska.
Cars var över lag positivt inställd till ett svenskt utlandsprogram och i betänkandets
sammanfattning skrev han att ”kortvågssändningarna kommer att vara den viktigaste tekniken
för utlandsprogram under lång tid framöver”. Cars fick också klart för sig att de svenska
sändningarna börjat få svårt att hävda sig i trängseln på kortvågen och föreslog att ”en
ersättning av förslitna sändare måste påbörjas inom en femårsperiod”.
Utredningen fick ett kyligt mottagande av regeringen.
1987
Regeringen beslutar i juni detta år att den verksamhet som blivit kvar i UTP’s filmgrupp ska
läggas ned. Filmproduktionen knyts i stället till Svenska Institutet.
Regeringens beslut blev ett hårt slag för gruppens kvarvarande personal, men de kunde i alla
fall glädja sig åt att filmavdelningen sedan starten 1962 blivit den internationellt mest
prisbelönade enheten inom Sveriges Radio-koncernen.
1987 tillträdde Lars Hamberg som chef för Utlandsprogrammet. Han kom närmast från en
chefsbefattning vid Sveriges Radio i Malmö.
1988
I februari 1988 – i samband med 50-årsjubileet - byter Utlandsprogrammet namn till Radio
Sweden. Tonsättaren Ralph Lundsten gör en specialkomposition kallad ”Ut i vida världen”
som under många år framåt kom att bli ett ledmotiv för Radio Sweden. Melodin används som
signaturmelodi för utlandssändningarna och blir snart lika känd som föregångarna, C-M
Bellmans ”Storm och bölja” och Hugo Alfvens ”Midsommarvaka”.
Radio Sweden inleder sändningar på estniska.
Representanter för Radio Sweden och Televerket Radio lägger i maj 1988 fram en gemensam
utredning om tekniska investeringar som anses nödvändiga för att trygga
utlandssändningarnas framtid.
I utredningen, kallad ”Utan kortvåg tystnar Sverige” understryks vikten av nya sändare:
”De tre kortvågssändarna i Hörby och Karlsborg är nu 15 år gamla. Det krävande driftsättet
med ett stort antal frekvensbyten och start/stopp-manövrar vare dygn medför hårt slitage.
Televerket Radio har därför till utrikesdepartementet aviserat ett behov av cirka 30 miljoner
kronor under 1990-talets början för anskaffning av nya sändare”.
I Sveriges Radios anslagsframställningar både1988 och 1989 ger SR-ledningen sitt stöd för
kravet på nya sändare.
Men det skulle dröja innan man fick politikerna med sig. Regering och riksdag gav klartecken
först våren 1990. Då hade Televerket klargjort att om inga nya sändare köptes in måste
verksamheten i Hörby och Karlsborg upphöra. Dels på grund av att sändarna var i dåligt skick
och dels därför att det i båda anläggningarna fanns rika förekomster av miljögiftet PCB.
Eftersom regeringen beslutat att PCB inte fick förekomma efter 1994 blev det ohållbart att stå
emot kravet på nya sändare.
Lars Hamberg lämnar av hälsoskäl sin chefstjänst vid Radio Sweden redan nu och efterträds
av kanalens redaktionschef Hans Wacholz.
1989
Detta år inleds sändningar på lettiska. Sändningarna på de baltiska språken tillkom som ett led
i Sveriges ansträngningar att stimulera den demokratiska utvecklingen i Balktikum. Förutom
program på kortvåg och mellanvåg förmedlades också nyhetsinslag och hela program för
återutsändning av lokala radiostationer i Estland och Lettland.
1990
För många utlandslyssnare blir Radio Sweden något av en livlina, den enda kontakten med
hemlandet. Ibland har till och med lyssnare hamnat i svåra situationer där radion och särskilt
Radio Sweden varit den enda möjligheten att få information, även när det gäller den egna
situationen.
Ett exempel på detta är det så kallade Gulfkriget som inleddes 2 augusti 1990. Hundratals
svenskar blev då fast i fyra månader i Kuwait och Irak, innan de kunde evakueras. Redan i
krigets inledning ökade Radio Sweden antalet sändningar till området och under de månader
som följde sändes fortlöpande information till de drabbade. För att hålla modet uppe på de
instängda svenskarna sändes också specialprogram, med hälsningar från anhöriga hemma i
Sverige. UD använde också Radio Sweden som informationskanal.
Sändningarna på portugisiska upphör.
Sedan rundradiosändningar på kortvåg startade för drygt 60 år sedan har trängseln på
kortvågsbanden blivit akut och på de mest attraktiva banden har det rått kaos, delvis på grund
av det ”eter-krig” som länge pågått mellan öst- och västblocken. I början av 1960-talet
började länderna inom östblocket arbeta gemensamt, dels för att hitta de bästa frekvenserna
och dels för att inte störa ut varandra. En liknande grupp med företrädare för de mäktigaste
västländerna bildades 1962. Någon nämnvärd förbättring på banden blev det dock inte, varför
de båda grupperna möttes i Sofia i Bulgarien i september 1990 för att hitta gemensamma
vägar för att kunna förbättra frekvensplaneringen på kortvåg.
Alla politiska skiljaktigheter lades åt sidan och de båda grupperna upptäckte snart att det
fanns mycket att vinna på samarbete. Grunden för det som skulle bli HFCC, High Frequency
Coordination Conference var därmed lagd.
Sverige, genom Teracom, gick med i HFCC 1993 och redan 1995 stod Teracom som värd för
ett HFCC-möte i Stockholm. Dessa möten hålls två gånger om året för att göra upp om
frekvensfördelningen för vinter- respektive sommarperioderna.
HFCC fick snart systerorganisationer i Asien – Asia Broadcasting Union – och i arabländerna
– Arab States Broadcasting Union – och svarar nu för 85 procent av frekvenskoordineringen
på kortvågsbanden. HFCC har i praktiken tagit över en roll som Internationella Teleunionen
inte klarade av, mycket tack vare att arbetet inom HFCC – till skillnad mot förhållandena
inom ITU – är helt avpolitiserat.
Ett HFCC-möte var planerat att hållas i Malmö 2011, men på grund av Radio Swedens
nedläggning tvingades Teracom avsäga sig värdskapet.
I samband med ett HFCC-möte i Helsingfors 2004 gjorde delegaterna ett studiebesök vid
Digita’s sändarstation i Pori.
Teracoms frekvensansvariga Tore Karlsson och Magnus Wiberg vid ett HFCC-möte i
Valencia 2005. Radio Swedens Åke Brulin (i mitten) deltog också i mötet.
1992
Radio Swedens ledning beslutar att den 1 april 1992 inleda sändningar via satellit, som ett
komplement till sändningarna på kort- och mellanvåg. Man antar att den så kallade
direktlyssningen inledningsvis inte blir så stor. Men satellitsändningarna ska också användas
för kontribution, alltså som en överföring av Radio Sweden-program till utländska
radiostationer för återutsändning. Avtal träffas således med ett tiotal radiostationer i Ryssland
och Baltikum. Radio Sweden förser dessa stationer med satellitmottagare och
parabolantenner. Senare kommer avtal att träffas med World Radio Network, WRN i London
om återutsändning av Radio Sweden-producerade program på engelska, ryska och tyska. Via
samarbetsavtal som WRN har med en rad satellitoperatörer förmedlas de engelska
programmen till stora delar av världen, bla Nordamerika, Afrika och Mellanöstern. De tyska
och ryska programmen sänds via WRN’s egna satellitkanaler över Europa.
Under årens lopp kommer en rad satelliter till användning. Bla Tele-X, Astra, Sirius, olika
Hot Bird-satelliter och numera Eurobird 9 och Thaicom 5. Satellitdistributionen sker i
samarbete med Sveriges Televisions utlandsavdelning SVT World (tidigare SVT Europa).
Satellitsändningarna täcker Europa, Afrika, Mellanöstern och större delen av Asien.
Lily Wongwantanee är Shin Satellite Corporations kundansvarige för Europa.
Ansvaret för Radio Swedens sändare har ända sedan starten skötts av Televerket och dess
föregångare. 1992 upplöses sändarverksamheten inom Televerket Radio och en nybildad
bolagsform – även den helägd av staten – kallad Teracom tar över sändardriften.
1993
I januari1993 drabbas Radio Sweden åter av en kris – den värsta hittills. Regeringen föreslår i
sin budgetproposition att anslaget till Radio Sweden skärs ned med 15 miljoner kronor, en
tredjedel av årsbudgeten. Ja, egentligen blir nedskärningen än större då regeringen i sitt
budgetförslag räknat in ett stort engångsbelopp för nya sändare som snart står klara. Enligt
regeringens bedömning skulle några språk kunna avvecklas och de specialproducerade
svenska sändningarna skulle ersättas av inspelade riksprogram
Beskedet från regeringen orsakar en lång och häftig debatt och blir också en hård påfrestning
för personalen.
Resultatet av nedskärningarna blir att sändningarna på spanska och franska läggs ned och att
den svenska gruppen kraftigt reduceras.
Radio Sweden har ju Utrikesdepartementet som huvudman och nedskärningarna är ett led i
regeringens ansträngningar att minska UDs utgifter över lag. Den ekonomiska krisen
resulterar i en ny debatt om Radio Swedens huvudmannaskap.
Den 4 mars 1993 utlöstes brandlarmet vid Sölvesborgs mellanvågsstation. En oljefylld
kondensator hade sprungit läck och den utströmmande oljan tog eld. Själva branden orsakade
inte så stora skador, men däremot förstördes många komponenter av sot och vatten.
Tekniker från tyska Telefunken, som byggt sändaren, arbetade intensivt med att få igång all
utrustning igen, men det tog tre veckor innan sändaren kunde återstartas.
Det långa avbrottet på mellanvågssändaren var ett svårt avbräck främst för Radio Swedens
tyska redaktion som hade merparten av sin publik just på mellanvågen.
Tre nya kortvågssändare invigs hösten detta år i Hörby. Sändarna, som byggts av Thales i
Schweiz levererar 500 kW vardera. Samtidigt kompletteras antennparken och den består nu av
nio gardinantenner samt en logperiodisk antenn som är vridbar i 360 grader.
Det viktigaste antenntillskottet är dock den så kallade Europa-antennen. Den består av två
sammankopplade gardinantenner med en signaltäckning mellan 140 – 280 grader och ger en
avsevärt förbättrad mottagning för lyssnarna i Europa och Nordafrika.
Samtliga tre nya sändare placeras alltså i Hörby, vilket innebär att stationen i Karlsborg läggs
ned. Det finns flera anledningar till detta. En centralisering till Hörby innebär
kostnadsbesparingar på en halv miljon kronor om året och i Karlsborg finns bara en enda
antenn (LP-antenn) vilket ger ett begränsat användningsområde.
Investeringarna i Hörby är kostnadsberäknade till drygt 45 miljoner kronor och täcks av
statliga anslag. Men under upphandlingsprocessen börjar värdet på den svenska kronan att
rasa, vilket orsakar en fördyring av projektet med cirka 5 miljoner kronor.
En av de nya 500 kW-sändarna lyfts in med kran för att sedan rullas på plats i sändarsalen
på andra våningen i stationshuset i Hörby.
1994
Återigen skulle Radio Sweden bli en livlina för svenskar i en besvärlig situation utomlands. I
december 1994 kidnappades de båda Skanska-ingenjörerna Tommy Tyrving och Danny
Appelgate av Farc-gerillan i Colombia. Tyrving och Appelgate var på väg till sin arbetsplats,
ett kraftverksbygge i Colombia när de blev bortförda.
De båda svenskarna hade en liten kortvågsradio med sig och via den fick de snart veta att
deras fall uppmärksammats och väckt engagemang. Radion blev en följeslagare och tröst i de
hårda strapatser de fick genomlida under den fem månader långa fångenskapen i den
colombianska djungeln. Så gott som dagligen uppmärksammades deras situation i
sändningarna från Radio Sweden.
Efter frigivandet gav Tyrving och Appelgate mycket beröm åt Radio Swedens insatser.
-Jag tycker att Radio Sweden fyller en mycket viktig uppgift, och det är nödvändigt för oss
utlandssvenskar att ni finns, sade Tommy Tyrving.
1995
Radio Swedens verksamhet blir åter licensfinansierad och Sveriges Radio blir ensam
huvudman. Sedan 1964 har utlandsverksamheten betalats med skattemedel, först under
utbildningsdepartementet och sedan under utrikesdepartementet.
I verksamhetsplanen för 1995 framgår att Radio Sweden åter befinner sig i omvandling.
Teknisk utveckling, höjt kostnadsläge och budgetnedskärningar kräver förändringar i den
programpolitiska inriktningen och i arbetsorganisationen.
1996
Intern kostnadsdebitering för studiolokaler, utrustning och teknisk personal gräver allt större
hål i Radio Swedens budget. Således drar den dygnet-runt-bemannade programkontrollen
stora kostnader. Kanalledningen noterar att radiostationer utomlands i allt större omfattning
går över från personalkrävande analog programproduktion till en digitaliserad produktion.
Ledningen gör studiebesök hos radiobolag och tillverkare av digital ljudutrustning och ger
finska Jutel i uppdrag att dels förse studiolokaler med digital inspelningsutrustning som kan
skötas av redaktörerna själva och dels ta fram ett digitalt avvecklingssystem som ska ersätta
den manuella programkontrollen. Jutels system – som kallas Radioman – kommer snabbt på
plats i Radiohuset. Därmed blir Radio Sweden den första hel-digitaliserade redaktionen inom
SR och kan rationalisera bort fem dagliga teknikertjänster.
Dåvarande kanalchefen Hans Wacholz förklarade att valet i praktiken stod mellan den
kostnadsbesparande digitaliseringen eller en total nedläggning av Radio Sweden.
Så här såg det ut på Radio Swedens nyhetsredaktion innan datorer och andra digitala hjälpmedel skaffades. Monika Sällström läser telegramremsor från nyhetsbyråerna medan Sören
Victorsson och Lars-Ola von Rein skriver nyhetstelegram.
1997
Under några år på 1990-talet får Radio Sweden möjlighet att göra en hel del experimentella
sändningar på FM-kanalen 89,6 över Stockholms-området. Alla satsningar har lågbudgetkaraktär. Engelsmannen Keith Foster är programvärd för direktsända shower som Morning
Coffee och Lunch Break. Ett samarbete om världsmusik etableras med radiostationen RIAS i
Berlin. Flera timmar om dagen spelas musik från olika håll i världen som annars inte skulle ha
nått någon större publik i Sverige. Kvälls- och nattetid körs program från radiostationer som
amerikanska National Public Radio (NPR), Radio Australia, Radio New Zeeland och Radio
South Africa, BBC och Radio Canada. Lyssnarresponsen är mycket god. Men verksamheten
får ett abrupt slut när SRs jurister slår ned på de sponsormeddelanden som återfinns i en del
av programmen. Till slut blir bara BBC och Radio Canada kvar av det internationella utbudet.
Finn Norgren, tidigare Ekots Afrika-korrespondent, blir ny chef för Radio Sweden.
Keith Foster var programledare och producent för FM-programmen Morning Coffee och
Lunch Break.
1999
Radio Sweden slås samman med Sveriges Radios Minspråksredaktion och de båda
verksamheterna får det gemensamma samlingsnamnet SR International. Tillsammans
produceras program på 17 språk.
2001
Under många år försökte Radio Sweden skaffa sig reläsändare utomlands för att förbättra
lyssningsmöjligheterna. Ansträngningarna har varje gång stupat på grund av brist på pengar.
2001 kunde dock Radio Sweden ingå ett avtal om sändarutbyte med Radio Canada
International, RCI där inga pengar alls figurerade. Radio Sweden och RCI kom överens om
att rakt av byta sändartid med varandra, så kallade swaps.
Radio Sweden fick tillgång till RCI’s sändare i Sackville och kunde lägga över en stor del av
sändningarna till Nordamerika till denna anläggning, varvid hörbarheten i målområdet
förbättrades högst avsevärt. Särskilt de västra delarna av Nordamerika har periodvis varit
svåra att nå med fullgod signalstyrka från Hörby. Radio Sweden fick också tillgång till
Sackvilles DRM-sändare och kunde för första gången sända med digital teknik på kortvåg.
RCI å sin sida fick använda Hörby för sändningar till Östeuropa, västra Kina och till
Mellanöstern, områden som inte var helt lätta att nå från Sackville.
Swap-avtalet mellan Radio Sweden och RCI blev snabbt en framgång och flera aktörer ville
vara med i samarbetet.
2003 slöts ett nytt swap-avtal, med det holländska utlandsprogrammet Radio Netherlands,
RNW. RNW fick sändningstid från Hörby och Radio Sweden fick använda RNW’s sändare i
Flevo i Holland, på Madagascar och på Bonaire i Västindien. Med detta upplägg fick RNW
via Hörby bättre hörbarhet i Mellanöstern och Europa och Radio Sweden kunde bättre nå
Afrika och södra Asien från Madagascar och Sydamerika från Bonaire. Även i denna
överenskommelse fick Radio Sweden tillgång till DRM, via en RNW-sändare i holländska
Flevo.
2002
Ända sedan begynnelsen 1938 har frekvensen 6065 kHz använts för de svenska
utlandssändningarna och frekvensen har blivit något av ett varumärke, eller ett signum för
verksamheten. Andra aktörer på kortvågen har visat respekt för – vad som kommit att bli –
”den svenska frekvensen” och hållit sig borta från 6065 och grannfrekvenserna, 5 kHz åt båda
hållen.
Men vinterperioden 2002/2003 dök plötsligt en inkräktare upp på 6065. Radio Teheran
började använda frekvensen 11 timmar om dygnet för program på arabiska till Nordafrika.
Radio Swedens sändningar stördes kraftigt, särskilt i södra Europa och norra Afrika. Protester
framfördes omedelbart till Radio Teheran och vid upprepade tillfällen till den iranska
delegationen vid frekvensplaneringsorganisationen HFCC’s möten. Protesterna hjälpte föga. I
och för sig flyttade Radio Teheran sina sändningar från den heliga staden Mashad i nordöstra
Iran till Sirjan i de södra delarna av landet. Men de svenska sändningarna dränktes fortfarande
av böneutrop på arabiska.
Frekvensplaneringen inom HFCC bygger på ömsesidiga överenskommelser och samarbete.
Varken HFCC eller Internationella teleunionen ITU har några juridiska möjligheter att tvinga
bort en inkräktare från en viss frekvens. Så Radio Teheran fortsatte att sända på 6065 kHz
varje vinterperiod. Varför man lade sig på just denna frekvens ville man inte uppge. Men
under årens lopp har Iran aktat sig noga för att stöta sig med stora aktörer som BBC och
Voice of America eller med broadcasters i andra muslimska länder. Små ”ogudaktiga” aktörer
som Teracom och Radio Sweden har i stället blivit fritt villebråd.
Nu kan iraniernas intrång på 6065 ha byggt på ett medvetet försök att störa de svenska
sändningarna, grundat på ett rent missförstånd. Radio Teherans HFCC-delegation hade
nämligen fått tag i en broschyr om SR Internationals sändningar och fick då för sig att Radio
Sweden återutsände de persiska FM-programmen. Så var det ju inte. Radio Swedens persiska
kortvågssändningar tillkom betydligt senare, och då på andra frekvenser än 6065 kHz.
Finn Norgren lämnar chefskapet för SR International för att återvända till Afrika, för en FNtjänst i Rwanda. Anne Sseruwagi, närmast från SR’s finska redaktion, blir ny chef.
2003
Vissa av Radio Swedens sändningar på svenska och engelska till Ostasien utsätts för
störningar av Voice of Vietnam. Störningarna är förmodligen inte direkt riktade mot Radio
Sweden utan mot Far East Broadcasting som Radio Sweden delar frekvens med, i det här
fallet 9920 kHz.
Radio Sweden och Teracom får hjälp av amerikanska IBB, International Broadcasting Bureau
(en paraplyorganisation för en rad amerikanska radiostationer som Voice of America, Radio
Free Asia, Radio Liberty, etc) för att monitorera och lokalisera störsändaren. IBB slår fast att
störningarna kommer från två sändare i närheten av Hanoi.
Störningarna, som pågår under lång tid, dränker de svenska sändningarna och det
vietnamesiska tilltaget leder till en diplomatisk protest. Ärendet blir extra delikat av att
biståndsorganet SIDA och personal från Sveriges Radio just avslutat ett större projekt där man
undervisat personalen vid den vietnamesiska radion bla om värdet av att slå vakt om
yttrandefrihet och demokrati.
-De vietnamesiska störningarna är ett klart brott mot yttrandefriheten, fastslog SR’s
programdirektör Kerstin Brunnberg.
Radio Swedens sändningar i övrigt har sällan utsatts för medvetna störningar. Inte ens den
sovjetiska regimen, som flitigt körde störningar mot utländska radiostationer, fann någon
anledning att störa ut Radio Swedens sändningar på ryska.
2004
Den 26 december 2004 , alltså på Annandag jul drabbas länderna runt Indiska oceanen av en
kraftig jordbävning som i sin tur orsakade en jättelik flodvåg, tsunami, som ödelade stora
kustområden i Thailand, Sri Lanka, Indonesien och Indien. Tiotusentals svenskar befann sig i
området, främst i Thailand när katastrofen inträffade.
Svante Nordenström har i många år fungerat som Radio Swedens monitor från sitt hem i
Bangkok. Han är också radioamatör och under tsunami-katastrofen ingick han i en kedja av
radioamatörer som förmedlade viktig information till hjälparbetare runt om i Sydostasien.
När all annan kommunikation låg nere fungerade radion.
Svenska myndigheter fick i efterhand mycket kritik för senfärdigt agerande medan Radio
Sweden fick lovord för att man snabbt byggde upp en informationsapparat för svenskarna i
regionen. Redan på Annandagens eftermiddag riktades sändningar om, från Afrika och
Nordamerika till Sydostasien och antalet sändningar utökades markant. All tillgänglig
sändar- och antennkapacitet i Hörby användes då radio var den enda möjligheten att nå de
drabbade med information. UD och researrangörerna använde Radio Sweden som
informationskanal.
544 svenskar dog i katastrofen och mer än 1 500 skadades.
Radio Sweden inleder sändningar på vitryska. Syftet med sändningarna är att främja
demokratiseringssträvandena i Vitryssland.
2005
När folkpartisten Peter Örn tillträdde som SR-direktör 2004 upptäckte han ganska snart att
företaget ekonomiskt befann sig i kris. Sveriges Radio hade i flera år levt över sina tillgångar.
Örn gav 2005 förre utvecklingsdirektören Jan Engdahl i uppdrag att leda ett stort
utredningsprojekt kallat ”SR 2010”. Engdahls direktiv var kort och gott att hitta områden där
det gick att spara pengar. Utgifterna skulle minskas med 110 miljoner kronor, bla genom
personalneddragningar och en mer flexibel organisation.
Redan i utredningens inledningsskede pekades utlandssändningarna ut som en blödande
verksamhet. Här kunde 15 miljoner kronor i sändningskostnader för kort- och mellanvåg
sparas. Det räckte med att man sände på webben, ansåg utredarna.
Peter Örn tyckte inledningsvis att förslaget var bra, men backade snabbt sedan han blivit varse
om att han delvis blivit förd bakom ljuset. Någon av hans rådgivare hade nämligen förmedlat
uppgifter om att sändarna och antennerna var i så dåligt skick att det inte var lönt att fortsätta
sända till utlandet. Örn förde dessa uppgifter vidare offentligt innan han fick klart för sig att
anläggningarna i Hörby och Sölvesborg var i toppskick.
Någon nedläggning av sändningarna blev det nu inte. Radio Sweden berördes knappast alls av
Peter Örns utredningsprojekt. Nu var det – för ovanlighetens skull – andra avdelningar inom
SR som drabbades. Personalstyrkan minskades genom omflyttningar och avgångsvederlag
och delar av programproduktionen lades ut på externa företag.
Testsändningar med DRM-teknik genomförs från Hörby. DRM står för Digital Radio
Mondiale, eller digital världsradio. När tekniken togs fram i slutet av 1990-talet väcktes
förhoppningar om att den snabbt skulle leda till en digitalisering av kortvågsbanden, något
som bla skulle leda till en avsevärd förbättring av ljudkvaliteten och lägre energikostnader för
att driva sändarna. Den svenske innovatören Lars Liljeryd och hans företag Coding
Technologies låg bakom viktiga faser i utvecklingsarbetet.
Inledningsvis såg det riktigt bra ut. Många operatörer skaffade sig DRM-sändare. Men
utvecklingen gick i stå eftersom tillverkarna av mottagare hade svårt att bestämma sig för den
nya tekniken.
Radio Sweden hade i och för sig tillgång till DRM, men endast via samarbetspartners i
Canada och Holland. Inom enheten arbetade man hårt för att få igång egna sändningar. Men
företrädare för den dåvarande Utvecklingsavdelningen inom SR verkade se DRM som en
konkurrent till DAB, ett annat digitalt ljudsystem avsett för inrikes bruk, och man ville därför
inte medverka i införandet av DRM. SR ville heller inte skjuta till några pengar, ens för
testsändningar.
Våren 2005 kom dock provsändningar igång från Hörby. De finansierades genom att
mellanvågssändaren i Sölvesborg ”snålkördes” under ett halvår, med halv effekt. Några
kortvågssändningar fick också stryka på foten för att frigöra medel för hyra av DRMutrustning från Telefunken i Tyskland. Coding Technologies ställde också upp med utrustning
och expertis, helt gratis.
DRM-utrustningen kopplades samman med en militär surplussändare på 10 kW. Tyvärr gav
den i DRM-utförande bara 1 kW. Men den hördes bra ändå, så bra att entusiaster på ett
Internet-forum döpte sändaren till ”The Mighty 1000”. Försökssändningarna blev en stor
framgång. Det kom lyssnarrapporter i hundratal, några så långväga ifrån som Australien och
Nya Zeeland.
Det är inte bara den kända kortvågsfrekvensen 6065 kHz som utsätts för störningar. Under
2004 och 2005 kommer rapporter från lyssnare ute i Europa om att Radio Swedens
mellanvågsfrekvens 1179 kHz störs kraftigt av Radio Romania.
Det är fler länder än Sverige som använder 1179. Sändare i Rumänien, Grekland och Spanien
finns också på samma frekvens. Det kan fungera riktigt bra att dela på en frekvens, förutsatt
att de inblandade aktörerna följer de regler som sätts upp. 1975 gjorde Internationella
teleunionen ITU upp en plan för frekvensfördelningen på 1179 och den planen höll något så
när hyfsat tills den rumänska sändarstationen i Bacau byggdes om av amerikanska Harris och
fick ny sändare och nya antenner. Signalstyrkan från Bacau blev då betydligt högre än vad
som stipulerades i avtalet från 1975 och Radio Swedens sändningar stördes kraftigt i
centraleuropa.
Radio Romania avvisade inledningsvis alla protester från Radio Sweden och Teracom, men
sedan Teracoms frekvensspecialist Tore Karlsson samlat på sig övertygande bevis i form av
kontrollmätningar och monitoreringar föll man till föga och drog ner på effekten.
Hörbarheten på frekvensen var sedan god runt om i Europa, fram till 2009. Då dök en ny
inkräktare upp, tyska Saarländischer Rundfunk.
2006
Efter en översyn av Radio Swedens sändningsspråk beslutar Sveriges Radios direktion att
sändningarna på estniska och lettiska – som inleddes 1988 respektive 1989 – ska upphöra.
Samtidigt beslutas att program från Minspråksredaktionen på kurdiska, arabiska,
assyriska/syrianska och romani ska sändas också på kortvåg. Program på romani ska även
sändas på mellanvåg.
Åter igen blev Radio Sweden en livlina för svenskar som hamnat i kris utomlands. När Israel i
juli 2006 attackerade Libanon hamnade plötsligt de 4 500 svenskar som befann sig i Libanon i
farozonen och riskerade att dödas eller skadas i bombangrepp.
Även denna gång riktade Radio Sweden om flera sändningar för att bättre kunna nå Libanonsvenskarna. Det var annars inte helt lätt att nå alla berörda då Sverige saknade diplomatisk
representation i landet. Men Radio Sweden förmedlade information från UD och
researrangörerna, bla om hur de drabbade bäst skulle ta sig till de fartyg som sattes in i
evakueringsarbetet.
Två riktiga mångsysslare vid den engelska redaktionen. Under årens lopp har Al Simon och
Bill Schiller arbetat som producenter, programledare, reportrar och nyhetspresentatörer.
2007
Våren 2007 blir det dags för ännu en utredning om Radio Sweden, den här gången ska
verksamheten granskas internt av en grupp inom Sveriges Radio. Anledningen är att samtliga
avdelningar inom SR beordrats att se över kostnaderna för att få företagets budget i balans.
Utredningsgruppen, med representanter för SR International, Utsändningsenheten,
Utbudsenheten och Direktionen enas om ett besparingspaket som bland annat innebär att
kortvågsverksamheten skärs ned från 12 500 årstimmar till drygt 9 000 timmar. Även på
mellanvågen blir det inskränkningar i sändningstiden, samtidigt som effekten på
Sölvesborgssändaren halveras till 300 kW.
Det är både komplicerat och kostsamt att genomföra lyssnarundersökningar för att utröna hur
många lyssnare en internationell kortvågsstation har. Publiken är ju utspridd över hela
världen. Radio Sweden har aldrig haft råd att delta i någon lyssnarundersökning av den typ
som brittiska BBC och amerikanska IBB genomför med jämna mellanrum. . Däremot har det
lite då och då genomförts Do-you-hear-me-undersökningar. De går ut på att lyssnare i de olika
språkgruppernas program uppmanas att höra av sig och berätta vilken distributionsform de
använder sig av när de lyssnar till program från Radio Sweden.
Under januari och februari 2007 genomfördes en lyssnarundersökning av det här slaget. Det
kom in mellan 200 – 500 svar per språkgrupp och det visade sig att några grupper nådde sin
publik till övervägande delen via kortvåg eller mellanvåg medan Internet spelade stor roll för
andra grupper. I tabellform såg resultaten (i procent) ut så här:
Svenska
Ryska
Vitryska
Engelska
Tyska
KV
60
78
95
30
10
MV
27
10
9
27
Webb
1
10
5
33
35
Podd
Satellit
6
12
23
5
5
FM partner
6
11
Resultaten är inte på något sätt statistiskt säkerställda, men ger ändå en vink om de
skilda lyssnarvanorna. Den svenska gruppen genomförde för övrigt en egen undersökning
2007 och fick in 800 svar. Det blev i stort sett samma resultat som i redovisningen här ovan.
På hösten 2007 lämnar Anne Sseruwagi SR International och efterträds av Ingemar Löfgren,
som tidigare haft chefsbefattningar vid Ekoredaktionen.
2008
Den 28 mars 2008 läggs de tyska sändningarna på kort- och mellanvåg ned, av – som det
heter – budgetskäl. Radio Schweden fortsätter emellertid i begränsad form på Internet.
Radioakademien utdelar 2008 års Specialpris till Radio Swedens svenska redaktion, som detta
år för övrigt firar 70-årsjubileum.
Radioakademiens motivering löd: Still going strong firar Sveriges Radios utlandsprogram sitt
70:e år i den globala etern. För svenskarna har det alltid varit tryggt att ha sin public serviceradio nära även när man själv finns långt borta. Såväl vid krig och tsunamis som i
vardagslunken är årets mottagare en trygg vän i etern.
2009
Radio Swedens specialproducerade sändningar på svenska läggs ned 1 april 2009. Ända sedan
starten 1938 har det producerats nyhets- och magasinsprogram för en svensktalande publik
utomlands. Redaktionen har anpassat programmen för lyssnare som inte haft möjlighet att
följa timme-för-timme-rapporteringen i det svenska nyhetsflödet. Man har också haft olika
målgrupper i åtanke som sjöfolk, biståndsarbetare, FN-personal, studenter, missionärer och
den stora gruppen fast bosatta utlandssvenskar. De egenproducerade programmen ersätts av
Eko-repriser.
Enskilda lyssnare liksom en rad olika grupper som representerar svenskar utomlands
protesterade mot nedläggningen av den svenska redaktionen. Sjöfolkets organisationer
fördömde åtgärden i skarpa ordalag liksom Föreningen Svenskar i världen, SVIV. SVIV
begärde företräde hos kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, men fick till svar att hon inte
hade tid att ta emot någon delegation. Inte heller från den nytillträdde radiochefen Mats
Svegfors blev det någon respons.
Sändningarna på vitryska läggs ned den 1 september 2009. Beslutet om nedläggning – som
motiveras med brist på pengar – möts av protester. Sändningarna – som inleddes bara fem år
tidigare – har snabbt blivit populära bland oppositionella i Vitryssland och det anses nu att
Sverige överger den vitryska demokratiseringsrörelsen.
På eftermiddagen den 25 december kom ett larm från Radio Netherlands, RNW i Hilversum
om att högspänningstransformatorerna på sändaranläggningen på Madagascar stod i brand.
Redan tidigt var det uppenbart att skadorna skulle bli omfattande.
I nödlägen av det här slaget finns en oskriven hederskodex bland internationella broadcasters
och sändaroperatörer om att man ska hjälpa varandra. Teracoms sändarstation i Hörby ”tog
hem” inte bara Radio Swedens sändningar via Madagascar, utan tog även över delar av
RNW’s egna Madagascar-sändningar. Andra operatörer som franska TDF och tyska Media
Broadcast gav också en hjälpande hand åt RNW. Efter en vecka kunde den första av de fyra
Magagascar-sändarna tas i drift igen och efter ytterligare några veckor fungerade
verksamheten normalt, om än med hjälp av temporär högspänningsutrustning.
2010
Den 16 mars 2010 tillkännagav Sveriges Radios direktion att man beslutat att lägga ned Radio
Swedens kärnverksamhet. Alla sändningar på kortvåg och mellanvåg skulle upphöra vid
sommarperiodens slut den 30 oktober.
Beslutet motiverades med att distributionsformen blivit otidsenlig.
-Vi måste finnas där publiken finns och i dag finns vår publik i omvärlden på webben. Det
känns inte längre relevant att sända via kort- och mellanvåg. Det är varken ekonomiskt
försvarbart eller publicistiskt motiverat, förklarade SR’s programdirektör Björn Löfdahl i ett
pressmeddelande.
Vice radiochefen Cilla Benkö hävdade att SR-ledningens beslut var väl underbyggt och att det
tagits efter en grundlig analys av marknaden och publiken. Varken hon eller någon annan i
SR-ledningen har dock velat gå in närmare på hur denna analys genomförts och vad man kom
fram till.
SR’s ledning har fått mycket kritik för nedläggningsbeslutet som för de allra flesta kom
överraskande. Till och med sändaroperatören Teracom togs på sängen. Men egentligen kanske
det är fel att säga att tillkännagivandet kom som en överraskning.
Av ett internt mail från chefen för SR International Ingemar Löfgren redan i oktober 2009
framgår nämligen att inte ens den redaktionella ledningen för Radio Sweden trodde på den
distributionsform man arbetade med. Så här skrev Löfgren:
”Kortvåg som distributionskanal har inte längre den betydelse den en gång hade under Radio
Swedens glansdagar… Att upprätthålla en, för oss, kostsam service knuten till ett ständigt
minskande distributionssätt bedömer jag som orimligt”.
Kvar av Radio Sweden finns nu bara engelska halvtimmessändningar via satellit och webb
och korta sändningar på ryska och tyska via webben.
Vad som ska ske med sändaranläggningarna i Hörby och Sölvesborg är i skrivande stund
oklart. En av Radio Swedens samarbetspartners, Holländska RNW har förklarat att man vill ta
över de tre kortvågssändarna i Hörby och flytta dem till den egna anläggningen på
Madagascar. I Holland har man uppenbarligen en fortsatt tilltro till kortvågen. RNW anser att
sändningar via både kortvåg och webb är en bra kombination.
-I vårt land har nästan alla tillgång till Internet, men sett till världen i stort är förhållandena
annorlunda. I genomsnitt är det ännu bara 28 procent av världens befolkning som kan nås via
Internet, säger RNW’s verkställande direktör Jan Hoek. Han räknar med att de tre sändare
som hämtas från Hörby kommer att göra tjänst på Madagascar åtminstone fem år framåt.
Radio Netherlands och Sveriges Radios ledning har alltså gjort var sin analys av marknad och
publik och kommit fram till vitt skilda resultat. Framtiden får väl visa vem som har rätt.
Källor:
Radio Sweden 50 år (jubileumsbok)
Minnesanteckningar av Arne Bäverman (mångårig medarbetare)
Sändarhistorik sammanställd av Bertil Olstrup, Teracom
SR’s internwebb, arkivet
SR’s pressinformation
Arkivet vid Teracom Hörby
HFCCs webbinformation
Tidningartiklar:
Sydsvenska Dagbladet
Skånska Dagbladet
Dagens Nyheter
Utkik
Ljud & Bild
Journalisten
Interna mail
Interna protokoll, i huvudsak 1970 - 1993
Föreningen Svenskar i världen (SVIV)
Minnesanteckningar och brev av Tore Karlsson, Teracom
Minnesanteckningar av Håkan Widenstedt, Teracom
Webbkommentarer till programmet Publicerat (tog upp nedläggningen i mars 2010)
Nyhetsbrevet Public Access
Bloggaren Andy Sennitt’s Media Network
Bloggaren Kim Andrew Elliot
Riksdagsmotioner
Riksdagens snabbprotokoll
Egna minnen och noteringar efter drygt 30 år vid Radio Sweden
Radio Sweden och de svenska sändningarna
När Sveriges Radio, dåvarande Radiotjänst, 1938 inledde kortvågssändningar till utlandet var det
svenskar i främst Nordamerika man avsåg att nå. Svenskamerikaner som alltjämt talade svenska var
många på den tiden. I övrigt bestod svenskarna utomlands främst av sjöfolk, missionärsfamiljer och
folk inom utrikesförvaltningen och näringslivet.
Under åren kom utlandssvenskarna att växa i antal. På 1990-talet beräknas de till omkring 300 000
förutom de äldre generationerna av svenskamerikaner. 2010 hade antalet ökat till bortemot 500 000
enligt uppskattningar från bland annat UD. EU-medlemskapet gav svenskar rätt till en fri
arbetsmarknad och antalet svenska utlandsstuderande har ökat till mellan 25 000 och 30 000. Många
seniormedborgare har också skaffat ett boende utomlands under senare år som i Spanien, Frankrike
och Thailand.
Vilken roll ville utlandssändningarna och den svenska redaktionen spela för dessa allt fler svenskar
runt om i världen?
Ambitionen var att i omkring tolv halvtimmessändningar om dygnet riktade till olika delar i världen ge
svenskarna där en relevant nyhetsförmedling med också kortare bakgrunder till nyheterna .
Nyhetsservicen innefattade också sportresultat, valutakurser och Stockholmsbörsens utveckling.
Omfånget var tio minuter. De återstående 20 minuterna av halvtimmesprogrammet ägnades åt
uppföljningar av nyheter och aktualiteter i form av inslag, intervjuer och reportage samt ofta av
presskommentarer till händelser och debatt i Sverige och utomlands.
Då många svenskar av olika skäl inte alltid hade möjlighet att följa alla sändningar under veckan
sändes på lördagar programmet Veckan som gick. Ett producerat tjugominutersprogram med det
viktigaste som hänt i Sverige under veckan. Detta av många uppskattade nyhetsprogram sändes
också i mer än tio år i P1 på lördagar.
I utbudet till svenskarna utomlands ingick också speciella magasin på söndagar. Sjöfolket var en av de
stora lyssnargrupperna från början och i det månatliga "Sjöfartsmagasinet" speglades nyheter och
aktualiteter med sjöfartsanknytning. Ämnena omspann allt från arbetsvillkor till miljö och kultur och
även den internationella sjöfolksidrotten hade sin plats.
I "Sverigemagasinet" togs nyheter, aktualiteter och frågor upp som berörde svenskarnas liv
utomlands och relationerna till Sverige. Skolundervisningen för svenska elever utomlands,pensioner,
skatter och vårdfrågor hörde dit liksom frågor om att hålla kontakten med Sverige. Att flytta
utomlands, men än mer problemen med att återvända till Sverige efter många år utomlands, var
också återkommande ämnen i detta månadsprogram.
I "Sverigebilder" hade redaktionen ambitionen att skildra hur Sverige på olika områden förändrades
över tiden. Skolan, försvaret och vården var t ex sådana områden där det var intressant att spegla
utvecklingen i ett vidare perspektiv och på ett bredare sätt än vad som den dagliga
nyhetsrapporteringen möjliggjorde. Allt för att publiken lättare skulle känna igen sig när man
återvände till Sverige.
De svenska sändningarna blev vid vissa tillfällen också något av en livlina för svenskar utomlands.
Radion var en viktig och ibland enda kontaktmöjligheten med Sverige och genom
utlandssändningarna kunde man få information vid krig eller naturkatastrofer.
Exempel är t ex Irak -Kuwaitkriget 1991 när hundratals svenskar satt isolerade i Irak under fyra
månader och i sändningarna fick information om vad som den svenska regeringen gjorde för att få ut
dem. Anhöriga och vänner här hemma kunde också i sändningarna skicka hälsningar och
uppmuntrande ord, vilket blev mycket uppskattat.
Flera gånger har också svenskar blivit kidnappade av gerillor. Två Skanskaingenjörer i Colombia
kidnappades av Farcgerillan 1994-95 och hade möjlighet under de fem månaderna i fångenskap att
varje dag lyssna till Radio Sweden där de fick information om vad som hände för att få dem fria.
Särskilt viktigt var det att få höra hur deras familjer mådde, berättade de efter frigivandet.
Under valrörelserna spelade också utlandssändningarna en stor roll för att informera svenskar om
möjligheterna att rösta utomlands. Den svenska redaktionen hade också egna partiledarintervjuer i
god tid före valdagen där också frågor av speciellt intresse för svenskar utomlands togs upp.
För att ha en dialog mellan Radio Sweden och svenskarna utomlands infördes i mitten på 1990-talet
ett programråd där företrädare för utlandssvenskarna, sjöfarten, studenterna, Svenska kyrkan
utomlands, UD, Räddningsverket, Valmyndigheten,näringslivet, Svenska institutet, Sida och andra
organisationer träffades två gånger om året för att utbyta information och fånga upp aktuella
skeenden.
Sedan de svenska sändningarna lades ner våren 2009 har inga riktade program till svenskar
utomlands producerats och sedan kortvågssändningarna helt upphörde hösten 2010 är svenskar
utomlands enbart hänvisade till Internet. SR har ingen speciell bevakning längre på frågor som rör
svenskar utomlands.
Göran Löwing
Senior reporter
Forts