LASSE BERGLUND
Hedersuppdraget
235530, 235531, 235532, ...
Jag sover om dagarna och färdas på nätterna.
Det faller sig bäst så ty dagarna är för varma
och nattens ensamhet stör mig inte.
Jag vill redan nu säga att min husbonde,
herr E, är en ovanlig människa och hans
ryktbarhet är stor vida omkring. Jag är stolt
över honom. Bland hans vänner finns dock
en viss herr A som är ännu mer ovanlig. Vissa rykten påstår att han är en trollkarl.
Han besöker min husbonde ibland och
två händelser minns jag speciellt. Vid det
ena tillfället då han gästade oss, reste han
sig plötsligt från bordet – det var dukat till
fest – och lämnade maten orörd för att istället rastlöst vanka av och an i rummet, precis som ett djur i bur. Jag har aldrig sett en
människa bli så uppslukad av sina tankar
och funderingar så som han blev den gången. Han rörde aldrig den goda maten. Tankarna som upptog herr A handlade om matematik. Så mycket kunde jag förstå.
Vid det andra tillfället yttrade han det
mest egendomliga jag någonsin har hört.
Det var ett uttalande så svindlande att jag
fortfarande kan ligga sömnlös.
371905, 371906, 371907, ...
Häromkvällen mötte jag en man som var på
väg söderut och det var ett välkommet avbrott även om jag helst färdas ensam. Vi satt
ner och pratades vid ett tag. Ett åliggande
56
NÄMNAREN NR 4 • 2005
som min husbonde har gett mig, ett hedersuppdrag, och som inom kort ska avslutas,
nämnde jag naturligtvis ingenting om.
Det torra landskapet fortsätter att monotont breda ut sig framför mig och jag börjar
känna mig sliten. Jag nämnde att jag färdas.
Mer exakt, jag vandrar. Jag är ung och stark
men inne på det tjugo�ärde dygnet börjar
kroppen att säga ifrån. Känslan av att uträtta något betydelsefullt tar dock överhanden,
åtminstone nu när jag närmar mig bebyggelse och därmed slutet på min vandring. Jag
kommer att vara framme i gryningen, för
borta vid horisonten skymtar staden som är
målet för min färd.
Men man ska inte klaga. Jag känner mig
bättre till mods idag än på länge ty sista dygnet har jag sovit under tak. Vid ett värdshus
här i gränstrakterna mellan öken och vegetation har jag vilat ut och fått krafterna tillbaka.
Värdshusvärdinnan var givmild och rar.
På hennes frågor om varifrån och vart svarade jag rakt och uppriktigt men i övrigt ville jag vara mer förtegen. Jag nämnde bara i
förbigående herr A, min husbonde och mitt
uppdrag.
Värdinnan bjöd på vin. Hon ville höra
mer om herr A:s uttalande, sa hon. Jag borde
kanske ha varit lite försiktig men jag kände
en lust att få berätta och jag kan inte heller
förneka att jag tilltalades av hennes nyfikenhet. Jag smakade på vinet, ställde varsamt
ner kruset och delgav henne det yttrande
som förföljt mig så länge: Ge mig en fast
punkt och jag ska rubba världen.
Kvinnan såg på mig med stora ögon. Lite
av herr A:s betydelse föll över mig. Hon fyllde på mer vin och frågade vad min husbonde hade svarat.
Jag sa att han hade börjat tala om världsalltet. ”Att rubba världen” hade han sagt;
”men hur stor är då världen?”
Herr A hade inte haft något svar. Min
husbonde lade då fram sitt förslag, en teori
som han sa, som handlade om att bestämma
detta. Jag såg att kvinnan var tagen av min
berättelse.
– Kan man verkligen ta reda på hur stor
världen är, utbrast hon.
Jag kände mig mer pratsam än vanligt
och började så gott jag kunde att berätta.
– Solens strålar kan betraktas som parallella, sa jag men kände att jag bara rabblade
utantill. Hur jag än försökte kunde jag inte
återge min husbondes resonemang. Jag mindes bara lösryckta delar. Jag önskade att jag
hade kunnat beskriva lika entusiastiskt som
han hade gjort, då han berättat om vinklar,
strålar och avstånd; hur han påstått att om
vi bara kände avståndet mellan två punkter så kunde vi bestämma storleken på jordens omkrets. Min husbonde hade framlagt
sin idé med styrkan hos den som verkligen
har upptäckt något. Jag fick nöja mig med
att återberätta så gott jag kunde.
På frågan om min del i detta berättade
jag, inte utan stolthet, att det som i teorin
kallades för punkterna A och B inte var något annat än två avlägsna orter som enligt
min husbonde skulle vara användbara. Jag
skulle, som han hade uttryckt det, få ansvara för en viktig del av uppgiften.
Igår kväll gav jag mig av från värdshuset. Jag
märkte på värdinnan att hon inte fått någon
ro i sinnet sen vi senast pratades vid. Hon
såg omskakad ut och jag anade varför. Hon
hade fått erfara samma svindlande känsla
som jag själv så länge burit på.
– Hur kan man bestämma storleken på världen? Det är fortfarande en gåta för mig, sa
hon. Jag ville komma iväg och försökte därför bara minnas hur min husbonde hade
sammanfattat sin teori för herr A.
– Elementär geometri, sa jag och hoppades att hon inte skulle fråga något mer.
795335, 795336, 795337, ...
Ja, här går jag och räknar mina steg. Solen är
på väg upp och staden syns tydligt nu.
826510, 826511, 826512, ...
Det slutliga måttet, det vill säga avståndet,
ska enligt min husbonde förstoras femtio
gånger. Jag kan inte förklara varför, men
så blir det på grund av en solstråles vinkel.
Hur som helst; jag ska utföra min del av uppgiften.
841678, 841679, 841680 meter och därmed
är det färdigräknat. Därmed är det färdigstegat. Jag stannar och står still. Mina ben
värker. Min kropp är plågad. Jag känner hur
trött jag är i huvudet av all koncentration.
Min vandring och mitt uppdrag är slut.
– Vem är du, utropar vakten vid stadsporten bryskt och fäller fram sin lans.
Jag kan inte förneka att jag känner av
stundens betydelse där vi står i tidig gryning vid öknens rand. Utan att vara högmodig sträcker jag på mig.
– Jag är slaven, svarar jag, som har stegat
sträckan Syene-Alexandria och därmed givit min husbonde, Eratosthenes, den uppgift han behöver för att kunna bestämma
jordens omkrets.
Vakten tittar på mig. Han ser ut att fundera över vad han precis har hört. Kanske
anar han att trashanken framför honom,
trots sina slitna kläder och trasiga skor,
verkligen har uträttat något. Han ser på mig
igen. Sedan viker han undan sitt vapen, öppnar porten och släpper in mig i staden.
Lasse Berglund är matematiklärare vid
Komvux Kronborg och Malmö högskola.
[email protected]
NÄMNAREN NR 4 • 2005
57
