Att prata bra räcker inte
– om dolda språkliga svagheter hos
barn med hörselskador
Av Birgitta Sahlén,
leg.logoped, docent, Avdelningen för logopedi, foniatri och audiologi, Institutionen för kliniska
vetenskaper, Lunds universitet, Lund.
Ett forskningsprojekt ”De svårfångade orden” har nyligen slutförts vid vår institution i nära
samarbete med hörselvården i Lund. I projektet har 31 hörapparatbärande barn med
dubbelsidig, sensorineural hörselnedsättning (HNS) och 38 barn med specifik språkstörning,
SLI, deltagit. De senare är barn med normal hörsel och störd språkutveckling utan något
annat dominerande funktionshinder.
Varje grupp har dessutom delats in i två åldersgrupper (5-9 respektive 9-13 år). Ett stort antal
jämnåriga normalspråkiga, normalhörande barn har också undersökts och använts som
kontrollgrupper. En mer noggrann rapport om forskningsprojektet kan du hitta på
Barnplantornas hemsida.
Svårigheter att minnas språkljud och ordförrådsbrister är vanligare än problem att uttala
språkljud i tonåren.
Jämfört med normalspråkiga, normalhörande barn hade en del av de yngre barnen med
HNS problem att uttala vissa språkljud samt svårigheter att böja ord grammatiskt korrekt.
Hos de äldre barnen med HNS verkar flera problem ha rett upp sig. Men de äldre barnen
med HNS som grupp hade ett mer begränsat ordförråd, de hade svårare att förstå uttryck
som ”vad har du på hjärtat?”, de använde enklare meningar och hade svårare att hålla
tråden i berättelser samt läste långsammare än jämnåriga barn med normal hörsel. De hade
inga problem med att uttala språkljud men däremot med att minnas språkljud. När det gäller
kommunikationen i stort (pragmatik) fann vi ingen skillnad mellan barnen med HNS och de
normalhörande kontrollbarnen.
Diagnosåldern för barnen med HNS var hög. För hela gruppen låg medel-diagnosåldern på
tre år och sju månader (varierade mellan 1 år och 1 månad och 7 år och 4 månader)!
Vi fann inget tydligt samband mellan hörtrösklar och språk hos barnen med HNS och inte
heller mellan språktesterna och ålder vid diagnostillfället eller vid hörapparatanpassningen.
Det enda test som visade klart samband med hörtrösklar var testet som mätte
språkljudsminne.
Vid jämförelsen mellan barn med HNS med barn med SLI visade det sig att de språkliga
problemen är av mera övergående natur än hos barn med SLI, men några barn med HNS
hade lika svåra och kvarstående problem som barnen med SLI. Hörselnedsättningen verkar
inte räcka till för att förklara språkproblemen hos dessa barn, utan man bör istället tala om en
samförekomst av språkstörning och hörselskada.
Både barnen med HNS och barnen med SLI hade större svårigheter än kontrollbarnen att
handskas med helt nytt språkligt material t ex att lära sig ett nytt ord de aldrig hört eller att
böja ett helt nytt verb i förfluten tid (Titta, den här flickan fliper! Vad gjorde hon igår?). Det
verkar ta längre tid och det behövas mer träning för att lära in nya ord.
Det kan med andra ord bli en ond cirkel. Utan ett bra språkljudsminne är det svårt för nya ord
att få riktigt fäste i långtidsminnets ordförråd. Ju fler likheter och skillnader mellan ord barnet
uppfattar och minns, desto mer exakt kommer den inlagrade ordformen att vara. Ju fler ord
och ordformer barnet har i långtidsminne, desto lättare är det att lära ännu fler nya ord. Om
barnet inte har ett hyfsat ordförråd, kommer inte grammatikutvecklingen igång. Om inte
grammatikutvecklingen sätter fart utvecklas inte förmågan att berätta. Om inte
berättarförmågan utvecklas blir läsförståelsen lidande osv osv.
”Ja, och sen då… hur kan man hjälpa barnet att fånga orden?”
Som logoped har jag genom åren mött många vuxna som upplever en stor talängslan pga att
de faktiskt är osäkra på om det heter ”ressigör” eller ”regissör” eller ”pernament” eller
”permanent”. Ljudminnena är oprecisa. Det låter kanske inte så kul men medicinen heter:
lyssna noga, säg efter och läs mer! Just kombinationen att lyssna noga och att själv säga
efter är viktig för att skärpa ljudminnet. Här är också skriften till stor hjälp, att barnet får se
ljuden i ordet. Jag tror personligen inte alls att ”glosträning” behöver vara så tråkig, inte när
man har sett den stolthet som barn visar över att ”äga orden”.
Här får man heller inte glömma att rytmen är betydelsefull, att t ex överdriva ordbetoning och
lyfta fram de obetonade småstavelserna visuellt (i skrift). För ett barn som förutom talet har
tillgång till teckenspråk tror jag detta är speciellt viktigt. Vissa obetonade småord markeras
inte i teckenspråket och att då få se ordet i skrift kan hjälpa till att stärka ljudminnet. Med
detta inte sagt att ljudminne är det enda som behövs för att lära ett nytt ord, det vore en grov
förenkling, men det är en viktig förutsättning.
Och berättande?
Förmågan att berätta är betydelsefull och berättarförmågan i förskoleåldern verkar kunna
förutsäga senare läsförståelse och skolframgång generellt. Vi vet från egen och andras
forskning om förskolebarn att förmågan att organisera en berättelse hänger ihop med
barnets språkförståelse. Då förstår man att barn har ett mycket stort behov av få lyssna på
berättelser och sagor, annars blir det svårt att själv organisera en berättelse så att lyssnaren
hänger med. Det låter självklart men faktum är att risk finns att man som vuxen alltför starkt
förenklar sitt språk och sina berättelser till barn som har språkliga problem så att barnet får
en mycket torftigare input än ett språkligt normalutvecklat barn. Sedan gäller det att ta reda
på var barnet befinner sig i sin berättarutveckling och var eventuella problem ligger. Är det så
att barnet inte kan organisera en berättelse eller är det så att den språkliga formen brister?
Ungefär så här utvecklas barnets berättande. Även om åldersangivelserna är mycket
ungefärliga, följer utvecklingen vissa milstolpar. Två grundläggande förmågor är att kunna
hålla sig till temat (centrering) och att tidsmässigt kunna länka ihop delhändelser
(sekvensering). Jag ska förklara detta med ett exempel. Barnet (B) ska återberätta en
uppläst text eller en film det sett (fabeln ”räven och bocken”).
I två- treårsåldern är berättelserna först fragmentariska, barnet radar bara upp ord lite hur
som helst utan att de hänger ihop (B.: ”räv… bock.. brunnen... räv klättra”). Lite senare börjar
barnet kunna centrera berättelsen kring ett tema i det här fallet ”att inte komma upp ur
brunnen”. Ofta tjatas temat om och barnet gör en hel del egna (fria) associationer till temat.
Delhändelserna knyts inte ihop tidsmässigt än (B: ”räv… ner brunnen, jag rädd falla ner
brunnen, bocken också ner brunnen, vatten brunnen, jag också törstig, den inte komma upp
brunnen”).
Hitintills har barnet inte alls länkat ihop händelserna bara centrerat dem. Nu, fram i trefyraårsåldern börjar barnet länka ihop händelserna tidsmässigt. Men det är krävande och för
en tid kan därför barnet släppa temat helt. Det är ofta jobbigt för lyssnaren, barnet berättar en
sekvens utan början och utan slut och alla meningar kan böja på ”och sen”… ”och sen” (B:
”och sen hoppa han ner, och sen drickte han vatten och sen klättra han räven upp, och sen
kunde han inte komma upp, och sen kunde räven komma upp”).
Lite senare i fem-sexårsåldern börjar berättelsen alltmer likna en vuxens berättelse, nu kan
barnet både centrera och sekvensera (B: ”En räv satt i brunnen, Kom och smaka på vattnet,
sa han. Bocken klättrade ner till räven, som sa : Sätt dig på bakryggen! Så klättrade räven
upp. Bocken kunde inte komma upp men räven kunde det”). Barnet kan nu föreställa sig vad
lyssnaren behöver för att hänga med och använder inte ”han” och ”hon” utan att ha talat om
vem som avses. Fortfarande kan själva poängen fattas. Någonstans i tidig skolålder börjar
barnet kunna få med även denna när de återberättar (B: ”man ska tänka efter innan man gör
nåt farlit”s). Nu används också relativbisatser för att hålla ihop temat och lyfta fram
huvudpersonen.
Modellen ovan kan ge vägledning till hur man kan stötta barnet i berättarutvecklingen enligt
principen ”Rom byggdes inte på en dag”. Om exempelvis barnet befinner sig på ett stadium
där det inte ännu länkar ihop några delhändelser tidsmässigt, kan man hjälpa barnet genom
att skissa en bild på varje delhändelse och stimulera barnet att börja varje mening med ”och
sen” ”och sen”. Då är det viktigt att inte kräva mer än just sekvensering och inte rätta
språkliga formfel dvs uttalsfel eller ordföljdsfel.
Att kunna prata tydligt och i riktiga meningar är en god början, men projektet har visat att
många barn med milda och måttliga hörselskador har bestående problem med mer
sammansatta och mindre lättupptäckta språkförmågor upp i tonåren. Till skillnad från
hörselnerven i innerörat som är färdigutvecklad i spädbarnsåldern fortsätter utmognaden av
hörselbanorna långt upp i skolåldern. Det är vårt nästa steg i Lund, att i samarbete med
Neurofysiologiska kliniken, studera utmognaden av hörselbanorna hos barn med HNS.
Till sist, det är viktigt att föräldrars oro tas på allvar och att logopeder och pedagoger följer
upp och stöttar barnen i utvecklingen. Tidig hörselscreening kommer förhoppningsvis att leda
till att barn med HNS får helt andra förutsättningar för språkutveckling i framtiden men
senupptäckta barn med HNS kommer att finnas i våra skolor många år framöver!
Till sist ett stort tack till föräldrar och barn i södra Sverige som deltagit i detta projekt
(finansierat av Riksbankens Jubileumsfond).
