Skåningar berättar om andra världskriget

Krigsminnen
En tidning från Trelleborgs Allehanda och Ystads Allehanda
Skåningar
berättar
om andra
världskriget
•
Ulla skämdes över sin tyska bakgrund º5
Krigsminnen
Hela fältet
minerades
utan
förklaring
BÄSTEKILLE
Att se de som kom med de vita bussarna blev en påminnelse om vad vi sluppit från, skriver Gudrun Beijer-Olsen.
Wessels i Malmö firar freden 1945.
BILD: ALVI NILSON
Sam Nilsson med sin inskrivningsbok.
BILD: BASS NILSSON
Studentsången har aldrig
sjungits mer förhoppningsfullt
Ett vrak i Kielkanalen-
SJÖBO
Historien lever mitt ibland oss
P
appa föddes den 6 april 1940, tre
dagar innan Hitlers trupper invaderade Danmark. Hur kände farmor det, född och uppvuxen i
Tyskland, när hon satt med honom i sin
famn i Lund medan de engelska bombplanen dånade förbi på väg mot tyska kusten?
Och hur hade mormor det när hon den
iskalla vintern 1942 fick åka gengasambulans hem med min nyfödda mamma i Kalmar, alltmedan morfar låg inkallad i Boden?
RESER MAN till Tyskland, Polen, Finland eller vilket annat europeiskt grannland som
Krigsminnen ges ut av Trelleborgs
Allehanda och Ystads Allehanda.
Redigering: Per Nilsson och Carola
Ask.
Omslagsbild: Sam Nilson med en
kamrat i Karlskrona under andra
världskriget. Läs hans berättelse på
sidan 26.
Chefredaktör
och ansvarig utgivare:
Margaretha Engström
Tryck: JMS Rulloffset i Vellinge AB,
Vellinge 2005
2
helst påminns man lätt om andra världskriget. Där lever människor ännu i krigets
skugga, med dess konsekvenser.
Sverige klarade sig undan kriget, men det
innebär inte att det gick oss förbi.
I VÅRAS bestämde vi på tidningen oss för att
ta vara på de minnen, historier och berättelser som finns kvar av kriget i södra Skåne innan det är för sent.
Och vi mötte ett stort gensvar.
Reportrar och fotografer togs generöst
emot av människor som öppnade sina hem
och sina fotoalbum.
Intervjuerna resulterade i en rad artiklar
om andra världskriget och den följande freden. Och det visade sig att även ni läsare
blev engagerade.
När vi efterfrågade fler minnen och berättelser började telefonerna ringa och
brev kom in. Tack vare er kunde vi skriva
ännu fler artiklar, om ännu fler minnen.
NU GER VI UT alla de samlade intervjuerna i
en bilaga.
Det är lätt att tänka att historien tillhör
just historien. Men den lever mitt ibland
oss.
Gudrun Beijer-Olsen från Sjöbo
minns våren 1945. Hon gick då den sista terminen på Högre allmänna läroverket i Ystad och skriver i ett brev:
”Kriget var slut och snart hade vi vår
så kallade mogenhetsexamen. Men innan dess fick vi uppleva och se hemska
saker. Det var när de vita bussarna
hämtade lägerfångar från Polen och
Tyskland. På skolgården sattes det upp
staket och gymnastiksalen användes
Det är bara att fråga Majken, Sam, Gösta
och alla de andra som var med och
som vet vad som hände, då för 60 år sedan, när världen
stod i brand och ingen visste hur det
skulle sluta.
Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005
Leena Strömberg och Sirkka Andersson är två av de cirka 70 000
finska flyktingbarn som kom till
Sverige.
Sidan 14: Dresdenbombningarna
Bruno Presang var 13 år när de allierade i krigsslutet bombade den
tyska kulturstaden Dresden
Sidan 17: Koncentrationslägret
Maria Johansson överlevde Warszawaupproret och åtta månader i
koncentrationsläger.
Sidan 20: Pressen
Redaktör Wilhelm Sjöberg berät-
som mottagningsplats för dem. Det är
svårt att beskriva vilket intryck dessa
människor gjorde på oss. Så magra och
så eländiga. Vi pratade genom stängslet
med dem på vår skoltyska, som vi inte
haft tillfälle att använda under kriget.
Vi fick veta deras namn och varifrån de
kom, med då vi frågade efter deras ålder
blev vi chockade: 20 år. De såg ut som 60
år.
De som orkade visade glädje och
hoppfullhet. Det var som en liten på-
”Det är
svårt att
beskriva
vilket intryck dessa människor gjorde på oss”
minnelse om vad vi sluppit i från.”
Till slut kom ändå dagen när hon
fick ta studenten och med den nyinköpta mössan i handen stormade hon
och klasskamraterna ut på den stora
trappan.
”Aldrig har väl studentsången
sjungits mera förhoppningsfullt ändå.
”Hoppet är vår vän och vi dess löften
tro. Den ljusnande framtid är vår!”,
skriver Gudrun Beijer-Olsen.
Far överraskade mor med besök
Anna Maria
Erling
HAMMENHÖG
Innehåll
Sidan 3: Minnesskärvor
När Allehanda våren 2005 publicerade reportagen med krigsminnen blev gensvaret stort från läsarna. Många hörde av sig med
brev och berättelser.
Sidan 9: Krigsseglaren
Per Gustavsson var sjöman under
kriget. En tid då omkring 270
svenska fartyg sänktes.
Sidan 10: Frivilliga
Majken Wiberg var lotta och arbetade vid Hammars backar.
Sidan 12: Krigsbarn
BILD: SPRISSE NILSSON
tar att tidningarna tvingades att
vara försiktiga med vad de skrev.
Sidan 22: Vita bussarna
Gösta Andersson körde en av de
vita bussarna som räddade fångar
ur koncentrationslägren.
Sidan 24: Flyktingarna
Inga Greta Rudolfson blev kompis
med några polska flyktingflickor.
Sidan 26: Freden
Sam Nilson låg inkallad. Alvi Nilsson gick i skolan. Paret träffades
våren 1945, när det åter var fred i
Europa.
Roland Almberg minns faderns besök.
BILD: THORSTEN PERSSON
•
•
Roland Almberg är i dag 68 år och bor
i Hammenhög, men han växte upp på
Södermalm i Stockholm. Därifrån
kommer hans minnen:
”Min far såg jag sällan. Han var nu
förflyttad till Husqvarna med uppgift
att bygga upp luftförsvaret för Husqvarna Vapenfabrik. Emellertid en kväll
sommaren -43 dundrade det till på
Wollmar Yxkullsgatan där vi bodde.
Min mor och jag stack ut våra huvuden
genom fönstret.
Jag hörde min fars stämma: Kompani
halt!
Fyra lastbilar med kanoner på släp
samt cirka femtio beväpnade soldater
slog läger utanför vår port. Min far steg
ur en av terrängbilarna, som hade en
antenn på taket, lutade sig in och sade
något till föraren. Kastade en snabb
blick på alla nyfikna och skyndade sig
sedan in i vår port.
”Jag var
fem år och
förstod inte så
mycket. ”
Vi bodde på femte våningen, varför
min mor och jag lyssnade efter hissen:
Men nej, i stället stacks nyckeln i låset
innan vi hunnit blinka och Ivar, min far,
stod innanför dörren.
En klapp på huvudet fick jag samt
fem kronor. Därefter stängdes dörren
till sovrummet. Tjugo minuter senare
kom min far ut ur rummet, han justerade sitt koppel.
Jag fick ytterligare fem kronor samt
förhållningsorder om att sköta om min
mor. Bakom min far stod mor, med rosor på kinderna och tårar i ögonen, viskande: Var rädd om dig!
Någon minut senare hördes min fars
röst: Kompani marsch. Och bilarna
med kanoner och manskap försvann.
Jag var fem år och förstod inte så mycket, men mamma var glad i flera veckor,
och jag var glad över, att för en tid, vara kvarterets rikaste kille med mina tio
kronor.”
Åke Kjellqvist, 82 år, växte upp i Bästekille och gjorde värnplikten under kriget.
Han minns speciellt en dramatisk
händelse. Och har fortfarande inte fått
någon förklaring till den. Den utspelade sig på Kristi himmelsfärdsdagen
den 18 maj 1944 på flygreservskolan i
Eslöv:
”Hela personalen samlades i en av
lektionssalarna, dit kapten Stålhandske kom för att informera. Han kom
mycket allvarlig,
”...men nu sade att det hade
har jag be- kommit till känneslutat att dom om att krigshade
inte 61 år situationen
ändrats och att fresenare, ti- den för Sverige
ga längre.” kunde vara i fara.
Mer hade han inte
tillåtelse att uttala.
Han beordrade samtliga att på förrådet hämta ut femtio skarpa skott till våra pistoler, sade till att våra personliga
skåp på logementet inte fick vara låsta
över natten och att pistolen med hölster
och koppel skulle hängas åtkomligt på
sängstolpen. /.... /
Varje 1:e mekaniker fick tilldelat ett
förseglat kuvert, som vid ett eventuellt
avlämnande av planet till någon förare
skulle överlämnas till denne. Vi fick veta att kuvertet innehöll hemlig färdplan
och karta dit han skulle flyga. /... / Dagen efter blev alla åter beordrade till
fältet. Inget hade hänt under natten. Nu
var dagordern att alla plan skulle ut
från hangarerna och placeras ut runt
fältet, kamouflerade så gott det gick.
Hela fältet minerades. Detta innebar
att minor i form av trälådor med en
stolpe cirka en meter hög på lådans ena
sida sattes ut med 5 á 7 meters avstånd
från varandra. I stolpens topp satt en
säkrad tändsats förbunden med stubintråd till det högexplosiva inuti
trälådan. Stolparna förbands två och
två med snören till utlösningsmekanismen. Avsikten var att om något fientligt
plan försökte landa skulle dess hjul
fastna i snörena och kraftiga, upprepade explosioner skulle ske. Ve den som
försökte.” /... /
”En svensk tiger men nu har jag beslutat att inte 61 år senare, tiga längre.”
Åke Kjellqvist
Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005
3
Krigsminnen
Soldater tältade utanför Gunnars hem º6
Den dyra
kostymen
krympte
till hälften
i regnvädret
YSTAD
Oscar Thuresholmen i Löderup har många bilder från krigsåren i sitt fotoalbum. Till höger ett porträtt av Oscar som ung soldat.
BILD: BASS NILSSON
Kamraten sköts ihjäl av misstag
LÖDERUP
Oscar Thuresholmen i Löderup låg
inkallad i tre år under andra världskriget. I Vänersborg fick han uppleva hur
en kamrat sköts ihjäl av misstag.
– Han som sköt ville hoppa i sjön efteråt, men vaktchefen hindrade honom, säger Oscar Thuresholmen.
Trots att det bara var några hundra
meter till ett sjukhus gick soldatens liv
inte att rädda.
Den som hade råkat skjuta blev
fråntagen sitt vapen och sattes i arresten i tio dagar.
Oscar Thuresholmen var 19 år när
han blev inkallad hösten 1939. Han låg
i Helsingborg när tyskarna intog Danmark, den 9 maj 1940.
– Då var det fri tilldelning av ammunition, berättar han.
Senare låg han bland annat i Charlottenberg vid norska gränsen. Då
”Han som
sköt ville
hoppa i
sjön efteråt, men
de hindrade honom.”
kunde han se hur tyskarna marscherade på andra sidan.
Oscar Thuresholmen har även ljusa
minnen. Som den gången han i smyg
sydde ihop byxorna för tio kamrater
så att de inte kunde komma i dem nästa morgon.
– Vi grinade så förbannat. Till och
med furiren fick sytt i sina byxor.
Anna Maria Erling
Gösta Magnusson bodde i Svenstorp
under kriget och här är något av allt
det han minns och har nedtecknat i ett
brev:
”Vi såg att det låg tyska krigsfartyg
vid horisonten i Ystadbukten. Då var
paniken nära. Nybrofältet, där Ystad
golfbana i dag finns, var ju ett litet flygfält med våra jaktplan förlagda. Det
troddes att tyskarna skulle landsätta
trupper där. Därför bestämdes att alla
som hade skrymmande maskiner,
särskilt bönderna med sina jordbruksredskap och gamla lastbilar skulle
föras till Nybrofältet och hela dagen
gick transporter.” /... / Men som tur är
hände inget.
/... / Vi närmade oss nu slutet på kriget när England fick övertaget och
amerikanarna gick med i kriget och alla städer i Tyskland blev sönderbombade. Gick man upp på en hög backe
här kunde man se att hela himlen var
röd över tyska nordkusten och bombkrevaderna blixtrade till.”
Gösta Magnusson avslutar med en
anekdot från krigsåren:
”/.../Hade nu kommit upp i åren så
mor tyckte jag skulle ha en kostym och
jag fick en snygg blå kostym. Men den
var ju tillverkad av cellull, ett material
som krymper om det blir vått. Första
gången jag hade den på blev jag överraskad av en åskskur, så jag blev helt
genomvåt. När kostymen blev torr dagen efter hade den krympt 50 procent
och den hade inte gått på en femåring.
Den var helt värdelös och mor blev ledsen för den hade varit dyr i inköp.”
”Att vara barn i krig, vilken sida det än är, så är det förskräckligt”. Det säger Ulla Virdalm som kom från Tyskland till Sverige med de vita bussarna 1945.
Hon skämdes över sin tyska bakgrund
YSTAD
Ulla Virdalm i Ystad kom till
Sverige med vita bussarna
1945. Hon växte upp i Potsdam med sin tyska pappa
och sin svenska mamma.
I Sverige försökte hon dölja
sin tyska bakgrund.
Sture minns dödsolyckan
TRELLEBORG
Sture Bergström blev vittne till hur
en kamrat sköts ihjäl i Vänersborg.
BILD: CLAES NYBERG
4
Sture Bergström i Trelleborg var också med den hemska dagen i Vänersborg när en soldat sköts till döds av
misstag.
I ett brev till Allehanda beskriver
han vad som hände.
”Det hade varit vaktavlösning vid
förläggningen och avgående vakt hade
plundrat sina gevär. En av dem hade
ställt sitt gevär vid en laduvägg. En av
de pågående hade också ställt sitt gevär,
som var laddat, där.
När pågående vakt skulle hämta sitt
gevär tar han fel, det gevär som var
plundrat. När avgående vakt kommer
upp i förläggningen kommer han i håg
Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005
”Dom står
och skojar
och han
lyfter geväret och
trycker av.
Hans bästa
vän segnar
ner och dör
ögonblickligen.”
att han har glömt sitt gevär där nere vid
laduväggen.
Han springer ner och ser att där står
ett gevär. Han tar geväret och går ner
och pratar med den som går vakt, för
dom var bästisar. Han som hämta sitt
glömda gevär trodde ju att det var hans,
som var plundrat. Dom står och skojar
och han lyfter geväret och trycker av.
Hans bäste vän segnar ner och dör
ögonblickligen.
Han kastar geväret och springer mot
älven men vaktchefen sprang ifatt honom.
Den skjutne var från Landskrona.
Våra grabbar var nere på begravningen
och bar kistan.”
BILD: BASS NILSSON
– Min drivkraft att lära mig svenska så
bra som möjligt var just att ingen skulle höra att jag hade tysk bakgrund. Jag
kunde inte representera hela Tysklands ondska, säger hon.
Ulla Virdalm var bara åtta år när kriget bröt ut och ingen av hennes föräldrar var nazist. Trots det kan hon känna
skuldkänslor för det som hände.
– Inte en gång under hela 30-talet eller krigsåren lyfte min mamma handen och sa Heil Hitler. När andra gick
med sina nazistmärken gick hon med
den här, säger Ulla Virdalm, och visar
en nål med en svensk kunglig jubileumskrona.
Efter krigsutbrottet inkallades Ullas
Gösta Magnusson såg hur himlen
över tyska nordkusten färgades röd
av alla bomber.
BILD. BASS NILSON
•
•
far, som var ordningspolis, och hela familjen fick flytta till Polen. Där erbjöds de att bo i en flott våning som
stod ledig efter att de judiska innehavarna körts ut.
– Men det vägrade mina föräldrar.
Vi bodde inackorderade i stället hos
en polsk officersfru som vi blev väldigt goda vänner med.
Följde med till Tjeckoslovakien
Åter i Potsdam två och ett halvt år senare blev hennes far snart inkallad
igen. Samtidigt började terrorbombningarna av Berlin alldeles i närheten.
Ulla, som då var 12–13 år, bestämde sig
för att följa med till Tjeckoslovakien
när hennes skola öppnade filial där.
Men i den nya skolan rådde sträng
disciplin. Varje dag skulle barnen ha
uniform och hissa flaggan med hakkorset på. En gång började Ulla skratta när några elever inte lyckades hala
flaggan. Dagen efter blev hon degraderad inför hela skolan.
– Jag blir så rasande på alla som kritiserar folk som var med i Hitlerjugend. Det var ett tvång, säger Ulla.
”Jag
kunde inte
representera hela
Tysklands
ondska.”
ma till Sverige i april 1945. De fick var
sitt främlingspass där det stod att de
inte fick vistas i några storstäder och
att de inte hade rätt att återvända till
Sverige om de lämnade landet.
– På så vis hindrades vi att hämta saker i vårt gamla hem, som sedan hamnade i det som blev öst, säger Ulla Virdalm.
I Ulla Virdalms flyktingpass stod
det att hon inte fick besöka storstäderna och att hon inte hade rätt att
återvända till Sverige om hon lämnade landet.
Efter en tid återvände Ulla Virdalm
till Potsdam. När krigsslutet närmade
sig fick hennes mamma via svenska
kyrkan kontakt med Röda Korset, som
hade fått tillåtelse att hämta hem
svenskfödda tyskor med vita bussarna. Skräcken för Röda armén gjorde
att de valde att resa.
Då var Ulla Virdalms pappa redan
saknad sedan en tid.
Med bara en ryggsäck och en resväska var kom Ulla och hennes mam-
Stupat
Hon minns hur hon fick veta att freden till slut hade kommit i maj 1945.
– Det var i Göteborg hos min moster. Mamma hade kommit också. De
var så lyckliga. Och jag gick undan och
låste in mig i badrummet och grät.
Fred, hade jag inbillat mig barnsligt
nog, betydde att allt skulle vara som
det hade varit. Men vi hade flytt hemifrån och pappa var saknad. Ingenting
var som jag hade drömt om. Men naturligtvis var det en lättnad också.
Röda Korset jobbade till 1975 med
att söka efter Ullas far, sedan konstaterade man att han antagligen stupat
utanför Belgrad.
Anna Maria Erling
Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005
5
Per var sjöman under kriget º9
Krigsminnen
Ove höll
kontakt
med båda
sidorna
GLEMMINGEBRO
Under stora delar av kriget höll han
kontakten med sin vän som var soldat
i tyska armén.
Samtidigt brevväxlade han med sin
nästkusin som stred i det amerikanska flyget.
Det var en svår balansgång när man
skulle upprätthålla kontakten med sina nära och kära under kriget. Men
Ove Svensson, 82 år, i Glemmingebro
försökte.
Sin gode vän Helmut Winter hade
han lärt känna 1938 när han som femtonåring var utbytesstudent i Leipzig
och bodde hos Helmuts familj. Därefter började de brevväxla.
Höll isär vänskap och politik
Att kriget bröt ut var inget hinder.
Men det gällde att hålla isär politik
och vänskap.
– Jag vågade inte skriva vad som
helst och absolut inte diskutera politik
i breven. Jag misstänkte att tyskarna
sprätte upp alla brev innan de kom
fram.
Efter några år gjorde Ove värnplikten i det svenska försvaret. Helmut pla-
Utanför Gunnars barndomshem i Öja ställde det svenska försvaret plötslig upp fyra kanoner.
I september 1939 fick Gunnar Erlandsson och hans familj på Ludvigsdahl utanför Öja oväntat besök. En
grupp svenska soldater slog sig ner
bredvid gården och med sig hade de
fyra kanoner.
Under flera månader levde Gunnar
Erlandssons familj med kriget utanför
farstudörren. Han var sjutton år och
jobbade hemma på gården. Tillsammans med sin familj försökte han sköta jobbet som vanligt, men blev ständigt påmind om att det var krig.
– Man var kanske inte rädd, men
det blev väldigt tydligt att det var något på gång. Sedan förstod man
kanske inte riktigt hur det var. Det
fanns ju inte tv och tidningar läste
man knappt.
Soldaterna tältade utanför, hade övningar och väntade på att något skulle
hända. Kanonerna kom på plats och
riktades mot Ystad.
Gunnar Erlandssons familj funderade mycket på vad som skulle hända.
Det verkade soldaterna själva stund-
BILD: PRIVAT
6
gjorde de ”Fallande lövet” för att
Minnet spelas upp som en
försöka komma undan. Tysfilm för Sven Bergmans inken singlade nedåt i en
re syn. Han var bara tre år
spriral.
men kommer tydligt ihåg
– Jag skrek till min mor:
när hans far kom hem från
Han störtar! Men precis ovan
sitt bageri den där morgovattenytan utanför hamnen
nen 1939, ryckte upp dörren
rätade planet upp sig men då
till köket och flämtade:
var de svenska
– Det är krig. Tyskarna har ”Precis ovan
planen redan
gått in i Polen.
över honom.
vattenytan
För honom som pojke var
Det
sista
utanför ham- Sven
kriget skrämmande men
Bergman
också spännande. Han och nen rätade
såg var när tysken
hans kompisar brukade ta planet upp
flög västerut med
sig till Åkesholm där det sig. ”
ett svenskt jaktstod kanoner som skulle
plan på vardera siskydda staden från ett anfall
da lite snett bakom.
från havet och från sin balSenare fick han
kong kunde han följa hur de
veta att planet tvingats landa
svenska jaktplanen övade.
på Bulltofta i Malmö.
En dag när han stod där dök
Jessica Ziegerer
plötsligt ett plan ner ur
molnen och började
skjuta. Flygplanet
var märkt med
stora
svartvita kors
och Sven
Bergman
förstod att det
var en tysk. När de
svenska flygarna upptäckte planet
Fanns det någon plan för var ni själva
skulle ta vägen om de började skjuta
mot fienden?
– Nej. Vi visste ingenting.
Framför sig har han ett fotoalbum
med gulnande bilder från den där hösten. Han pekar på en av dem där kanonen syns.
– Vi kan ju inte ha haft en chans med
dessa, säger han.
Bilderna måste någon soldat ha
skänkt hans föräldrar som minne.
Han minns inga namn, men truppen
kom från A6 i Jönköping. De höll sig
mest ute vid sina tält, men då och då
hittade de in i boningshuset.
– Min mor hade nästan marketenteri. Soldaterna var därinne och bommade kaffe och kakor.
Efter några månader flyttades truppen och kanonerna närmare Ystad.
Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005
Gunnar Erlandsson minns kanonerna vid föräldrahemmet utanför Öja.
”...inte
diskutera politik
i breven.”
annat som kunde hålla humöret uppe.
Sista kontakten som han hade med
sin tyske vän var 1950.
I ett brev förklarar Ove Svensson att
han tyckte att kriget har tagit bort lite
av Sveriges sympati med Tyskland
men att han inte blandar ihop politiken
med de enskilda människorna.
– Det är lätt att tro att alla tyskar var
som Hitler men så var det naturligtvis
inte, säger han.
Jessica Ziegerer
YSTAD
tals också undra, säger han.
– Tanken var väl att de från oss där
uppe skulle försvara staden mot ett
eventuellt angrepp.
Jessica Ziegerer
cerades till sist i Norge och brevskrivningen upphörde.
När freden kom blev Helmut krigsfånge i Frankrike och då tog han åter
kontakt med Sverige.
Ove Svensson skrev åtskilliga brev
och skickade paket med choklad och
BILD: MARK HANLON
Sven samlar
på krigsminnen
Soldaterna tältade med kanoner
utanför Gunnars barndomshem
YSTAD
Ove Svensson har sparat bilder och brev från korrespondensen med vännen Helmut Winter.
Sven Bergman, 69 år, har ett privat museum med saker som minner om andra världskriget
hemma i källaren.
Bild: Sprisse Nilsson
BILD: BASS NILSSON
•
•
Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005
7
De träffades efter 65 år º11
Krigsminnen
Per var en av krigsseglarna
TRELLEBORG
Under andra världskriget
omkom cirka 2 000 svenska
sjömän och omkring 270
svenska fartyg sänktes. Per
Gustavsson var en av
krigsseglarna och han överlevde.
När han var ledig åkte Henning
Månsson hem från beredskapen på
Sövde flygfält och hälsade på det
finska krigsbarnet Börje Sundström
som bodde hos hans föräldrar.
Han började tidigt fiska tillsammans
med sin far och sina bröder. De gick
mellan de ryska och tyska konvojerna
som sökte sig till minfritt vatten.
– De ryska konvojerna gick så nära
oss att våra båtar höll på att slå runt.
Far ramlade över bord en gång, berättar Per Gustavsson.
– Jag hade två kompisar som också
var fiskare. De gick bort och ingen hittade någonting efter dem.
När han sedan gick till sjöss tänkte
Per Gustavsson inte så mycket på riskerna. Det hände olyckor vid fisket
också. Många ville gå till sjöss för
krigsriskersättningen innebar att sjömän tjänade förhållandevis bra.
Men först fick han göra sin militärtjänst i flottan. Han hade då redan
mönstrat på en båt.
– När jag fick inkallelsen till flottan
rev skepparen itu den. Nästa gång vi
kom till Trelleborg stod två furirer på
kajen och tog mig. Jag hade fått med
mig två flaskor från båten så när vi
kom till Karlskrona var furirerna fulla
men det var jag som åkte fast.
BILD: PRIVAT
Plutonen fick
samla ihop
rester efter
det störtade
tyska planet
YSTAD
Hening Månsson, 82 år, är säker på sin
sak:
– Tyskarna som störtade vid Sövde
den 11 april 1944 sköt aldrig.
Henning Månsson låg i militärtjänst
under den här tiden och minns dagen
när det tyska Messerschmittsplanet
vid 12-tiden svängde in över Sövde
flygfält. Hans pluton reagerade genast
och förstod att det inte var ett svenskt
plan. De landade nämligen alltid omedelbart. Det här planet gjorde i stället
en sväng över Sjöbo och gick sedan söderut vid västra kanten av flygfältet.
När den gjort samma runda två gånger
sköt luftvärnet först en salva och direkt en till, berättar Henning Månsson.
– Det sägs ofta att vi var beskjutna,
men det stämmer inte. Detta planet
sköt inte. Vi var där. Vi följde det hela
tiden. Däremot visste vi inte om det
var en invasion på gång eller inte.
Scenariot räckte däremot för att
pulsen skulle höjas rejält. Och efter
Tyskarna sköt aldrig. Det är Henning Månsson som låg i Sövde säker på.
cirka en halv timme hörde de ett nytt
plan och fyra personer kom nersinglande i fallskärmar.
– Vi blev beordrade att ladda med
skarp ammunition och besätta eldställningarna.
Men personerna visade sig vara besättningen på en amerikansk flygande
fästning. De hade hoppat ur planet innan det nödlandade i Vollsjötrakten.
Därefter fick Henning Månssons
”Det sägs
ofta att vi
var beskjutna,
men det
stämmer
inte.”
pluton i uppgift att rensa upp efter det
nedskjutna tyska planet.
– Det var inte roligt. Det var söndersprängda kroppar. Någonstans låg en
arm, någon annanstans ett ben i stövel. En läkare samlade ihop dem och
lade allt i två högar, men det är svårt
att säga om det blev rätt.
När tyskarna skulle begravas på
Sövde kyrkogård den 19 april blev
Henning Månssons grupp hedersplu-
Började som mässgrabb
1942 kom Per Gustavsson ut. Då
mönstrade han på s/s Utö som gick
med malm från Oxelösund, Piteå eller
Luleå till England och Tyskland. Senare seglade han med Grängesbergsbolagets båtar på Narvik. Många sjömän
ville inte segla i malmbåtar för de
sjönk som stenar om de blev torpederade eller gick på en mina.
– Men man tänkte inte så mycket på
det då. Det kunde man inte.
Per Gustavsson började som mässgrabb, sedan blev han lämpare, obefaren eldare och slutligen eldare. Han
höll sig kvar i steambåtarna så länge
det gick. Men det hade sina nackdelar.
Steambåtarna var för långsamma för
de flesta konvojer så de lämnades åt
sig själva. Konvojerna med sin jagarbevakning seglade ifrån dem. Men Per
Gustavsson hade tur. Han var varken
med om att bli beskjuten eller torpederad.
– Jag mönstrade av s/s Laxen i
Halmstad för att åka till Stockholm
och gå ombord i en annan båt. På nästa resa sänktes Laxen med man och
allt. Mina föräldrar trodde jag var ombord så när jag ringde hem klagade
min far över att jag inte hört av mig.
Men jag visste inte att hon var sänkt.
Det kunde ta två veckor att lossa
malmen i England. Kranarna strök
med i tyskarnas bombningar så malmen lastades i korgar som sedan lyftes
med båtens egna vinschar.
– Ingen jobbade över på lördagen.
Då skulle engelsmännen ha sin fotboll. Vi jobbade från sju på morgonen
till sjutton-arton, även söndag. Men
man var fri hela natten mellan lördag
BILD: THORSTEN PERSSON
ton.
Två högt uppsatta tyskar kom till
begravningen. Henning Månsson
minns att de gjorde Hitlerhälsningen väldigt länge.
– Minst tio minuter stod de med
handen i luften. De måste ha tränat
länge på det.
Jessica Ziegerer
Essensen till grädden
såg ut som schampo
YSTAD
Vispgrädde fanns inte utan man blandade kaffegrädde med en essens som påminde om hårschampo, minns Lena Årman.
BILD: MARK HANLON
8
Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005
Lena Årman, 70 år, minns barndomens krigstid i Ystad när hon bodde
på regementet:
”Perioden 1940-1942 var jag 5-7 år
och minns att far - som var fanjunkare
vid infanteriregementet I7 i Ystad - i
bland var borta från hemmet och mor,
min äldre syster och jag bodde i vår
tvårumslägenhet på regementet. Detta
sammanföll med de stränga vintrarna,
då det var 28 grader kallt (tror jag) och
jag kommer i håg att vi stängde av vardagsrummet och hängde filtar för dörrarna. Det var nog mera köldens än
krigets skull, men det kan ju också ha
berott på att det var dåligt med bränsle
och dyrt att elda. Telefon hade vi i det
avstängda rummet och när det ringde
eller behövde ringas fick mor klä sig i
bottiner, ulster, som var blå, och min
fars pälsmössa för att kunna vistas i
detta rum.
/.../
Sen var det ransoneringskupongerna
– beige för mejeriprodukter, lila för kött,
gröna för socker och så vidare om jag
minns rätt. Jag ritade själv kuponger
och låtsashandlade och plågade följaktligen min mor genom att hela tiden
fråga hur många kuponger de tog för en
bit leverpastej, en liter mjölk etc. Apropå mejeriprodukter så fanns inte vispgrädde utan man blandade kaffegrädde med någon essens, som påminde om
hårschampo och vispade – och vispade
och fick så småningom något som kunde användas till tårtor, varm choklad
och dylikt. Det var ju endast vid barnkalas och andra festliga tillfällen som
man tog till detta.”
•
•
Per Gustavsson samlar sina anteckningar om sjöfolk och sina egna minnen från 39 år till sjöss.
BILD: TOMAS NYBERG
”När jag
fick inkallelsen till
flottan rev
skepparen
itu den.
Nästa gång
vi kom till
Trelleborg
stod två
furirer på
kajen och
tog mig.”
En del av kriget seglade Per Gustavsson mellan Canada och England. Men det var besvärliga seglatser på grund av den höga sjön. Per
Gustavsson står längst till höger på bilden.
De allierade bombningarna av Tyskland i krigets slutskede raserade en stor
del av Tysklands städer. Hamburg var en av de städer som drabbades värst.
Så här såg det ut bakom Svenska kyrkan i Hamburg.
BILD: PRIVAT
BILD: PRIVAT
och söndag. Då glömde man allting.
Om en sjöman mönstrade av i Storbritannien eller i USA under kriget så
fick han inte vara i land mer än två
veckor. Sedan var det bara att mönstra
på igen.
Båtarna gick mörklagda under hela
kriget. I skansen, där besättningen
bodde, fanns karbidlampor och en
spis. Varje kväll kontrollerade chiefen,
maskinchefen, att allt var släckt. Minsta ljusstrimma kunde dra till sig ett anfall från flyg eller ubåtar.
– Men det var kamratligt. Alla höll
ihop som ler och långhalm, även skepparen. Vi var tre eldare ombord. Om
en saknades kunde inte båten gå. En
gång satt jag för länge på en pub. Då
blev det förhör och avdrag på lönen.
Första gången Per Gustavsson
mönstrade på var hyran (lönen) 70
kronor i månaden plus mat och logi.
Som lämpare hade han 150 kronor i
månaden och som eldare 250 kronor.
Semester fanns inte utan en sjöman
kunde få ett par dagar till godo genom
att jobba över.
Bomber och vrak
– Att segla på Tyskland var ungefär
som på England. Engelsmännen väntade utanför och sänkte en båt om dagen. Däcksfolket stod i stäven och varnade för minor. Många båtar jag har
varit i har gått under. Fortfarande ligger jag på nätterna och tänker tillbaka.
Men det var inte bara flygbomber,
torpeder och minor som hotade. På
många ställen, till exempel vid Kielkanalen låg vrak. En del utmärkta, men
många inte. Utanför Kielkanalen seglade en båt på ett vrak, trots att vraket
var utmärkt. En dansk som stod på
bryggan fick svetsas loss. Ett annat
fartyg som Per Gustavsson mönstrat
av sänktes i Pentland Sound, vid Orkneyöarna. Det enda som hittades var
ett kylskåp som stått uppe vid skorstenen.
– Jag har tänkt många gånger att tyskarna var för djävliga mot folket. Om
de sänkte en båt tog de inte upp någon
ur besättningen. De bara gick förbi.
– Det är mycket jag inte berättade
för far och mor. Då hade de sagt, du
går inte ut mer.
Christer Hansson
Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005
9
Krigsminnen
Krigsbarnen blev grannar på Österlen º12
Soldatens blomma växer
fortfarande vid Majkens stuga
– Fick vi inte lov. Fick vi inte lov.
Men nu dansar vi i uniformen, det är
helt annorlunda nu.
1939, när andra världskriget bröt ut,
ryckte Majken Wiberg in som lotta.
Hon hjälpte till med utspisningen av
kustartilleriet vid Åkesholm i västra
Ystad.
YSTAD
Samma dag som Danmark
och Norge ockuperas av tyskarna, den 9 maj 1940, ringer det på telefonen hemma
hos Majken Wiberg. Det är
konsulinnan Schoultz, fälttjänstchef för lottorna, som
undrar om Majken kan åka ut
och bespisa militärer.
Morgonen efter infinner sig Majken,
iklädd sin lottadräkt, vid bilstationen i
Ystad. Hon körs ut till Hammars backar där hon tillsammans med en annan
lotta får ansvar för att laga mat till 17
värn, en cykelpatron och trossen.
Majken är 28 år, men något flirtande
pågår inte från soldaternas sida. Däremot får hon mycket uppskattning för
sin insats.
När unikaboxarna, som maten
skickas ut i, kommer tillbaka från värnen ligger det ofta tackbrev i dem.
När gullvivorna börjar slå ut får hon
även blommor. En del har rötterna
kvar, och Majken planterar dem vid
sin sommarstuga i Sandskogen.
– Där har jag fortfarande kvar dem
efter alla dessa år.
”Jag tyckte att man
skulle göra
någonting,
och det var
många av
våra vänner som
var lottor.”
Mor sydde findressen
I dag är Majken Wiberg 92 år. Hon bor
i huset på Stora Västergatan i Ystad
som varit hennes hem i 84 år och där
hon också haft affär. Hon går fortfarande på gymnastik och när det är fint
väder händer det att hon tar en cykeltur ut till sommarstugan i Sandskogen
och dricker kaffe.
Smärtheten från ungdomsåren har
hon behållit. Lottaklänningen från
1940 passar fortfarande. Den har till
och med blivit lite för stor. Klänningen är det enda som Majken Wiberg
har kvar från lottatiden. Bortsett från
minnena förstås.
Majken Wiberg gick in i lottakåren
1933.
– Jag tyckte att man skulle göra någonting, och det var många av våra
vänner som var lottor, säger hon.
Klänningen hon visar oss är egentligen findressen. Ute i arbetet hade
lottorna en brun bomullsklänning,
förkläde och klut.
Det var Majkens mamma som sydde findressen. Det var viktigt att den
skulle sluta 40 centimeter från marken. För mycket av benen fick inte synas.
Och att dansa i klänningen var inte
tillåtet.
10
Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005
Is i ögonbrynen
Efter hösten följde en bitande vinter.
– Det var sådan vinter då att de kunde knappast köra på vägarna, utan fick
köra på åkrarna, för det var så mycket
snö. Om de inte kom och hämtade en
fick man gå, och när man kom hem hade man is i ögonbrynen, så kallt var
det.
Nästa gång Majken Wiberg ryckte
ut var till Hammars backar våren 1940.
Första arbetsdagen skulle hon servera
lunch till 50 man.
– De skulle ha kokt korv och potatis,
och så skulle de ha två smörgåsar var.
Majken skar bröd så att hon fick stora blåsor på pekfingret.
Andra dagar fick soldaterna kalops,
ärtsoppa eller stekt sill. Så småningom
växte antalet personer som skulle utspisas till 222 personer. Männen hon
serverade var landstormsmän. De
uppförde sig alltid ordentligt mot
flickorna.
– Oja, de var ju gamla gubbar då. De
var väldigt gentila. När de åkte in till
stan köpte de alltid bakelser till oss.
Enda undantaget var när männen
inte blev hemförlovade efter sex veckor, som de hade trott.
– De till och med grät för det var så
länge sen de hade varit hemma hos
mor.
Då tog det 14 dagar innan karlarna
kom med sockerkaka och vetebrödslängd igen.
Sågs bara i mörkret
Majken Wiberg tjänstgjorde ute vid
Hammars backar tre dagar åt gången.
Sedan åkte hon hem och hjälpte sin
mor i affären på Stora Västergatan. Då
åkte storasyster Evy ut i stället. På det
viset turades systrarna om med arbetet i fält och arbetet hemma. Själva såg
de bara varandra i mörkret hemma vid
dörren när de hämtades och lämnades
av. Inget ljus fick ju synas utåt under
mörkläggningen.
Någon ersättning som lottor fick de
knappast. Efter sex veckor var betalningen en krona om dagen.
Efter en tid placerades Majken vid
Tingshögs skola i stället. Sista gången
hon var ute var den 23 augusti 1940. Efter det hoppade hon bara in då och då
vid behov.
Som en i gänget bjöds hon dock på
gåsamiddan hösten 1940.
– Men det var inte roligt, för då söp
de så karlarna. Första tiden där ute
drack de mycket, det var räligt.
En uppgift Majken fortsatte med var
att servera kaffe till kustartillerister
som kom och fikade på Västergatan 20
i Ystad om kvällarna. Där fanns kort
och sällskapsspel och ibland kom
prästen på besök.
Lottorna, som stod bakom arrangemanget, turades om att gå dit om kvällarna för att koka kaffe och servera
mannarna.
Bytte kuponger
Kaffe var hårdvaluta. Det var den första vara som ransonerades under kriget, vid påsk 1940.
– Telefonen gick ju varm i affären då
vid Marie bebådelse. Vi hjälpte till så
gott vi kunde överallt. Man var ju rädd
om sina kunder, säger Majken.
Även socker, såpa, tobak och snus
var sådant som hamstrades. Och så
pågick det byteshandel. Den som inte
rökte kanske bytte tobakskuponger
mot kaffekuponger, och så vidare.
Tack vare affären led familjen Wiberg själv ingen nöd. Majken minns
när det kom militärer till butiken för
att hämta vatten i mjölkkannor. Deras
eget vatten hade frusit. Hennes mor
bjöd in dem på kaffe och hämtade vetebröd.
Ryktet om godsakerna gick snabbt
bland soldaterna.
– De var fyra som hämtade vatten,
och 22 som kom och drack kaffe, berättar Majken.
Ransonering blev snart vardag för
svenskarna, och inte minst för Majken
som jobbade i affär.
– Det var ett farligt arbete med alla
dessa kuponger.
De skulle klistras upp på kartor och
lämnas vidare till grossisterna för att
butiken skulle få varor. Majken förvarade kartorna i en stor plåtburk.
– Jag var ju så rädd om dem.
Sina egna kuponger hämtade hon ut
genom att köa till gamla rådhuset i
Ystad.
Någon rädsla kan Majken inte minnas från kriget.
– Vad skulle jag vara rädd för? säger
hon.
Att kriget skulle komma till Sverige,
säger jag.
– Nej, det tänkte man inte på. De sa
förstås att tyskarna hade landstigit i
Trelleborg, då var där or0, men det
blev ju aldrig något.
Signe Månsson och Majken Wiberg har många gemensamma minnen från
BILD: BASS NILSSON
våren vid Hammars backar 1940.
De träffades
igen efter 65 år
YSTAD
När Signe Månsson läste om
Majken Wiberg i Allehanda
kände hon igen lottan som
kom och lagade mat på hennes föräldrars gård under
andra världskriget.
Allehanda var med när de båda träffades igen, 65 år efter den där våren vid
Hammars backar.
Passande nog hade Signe tagit med
sig en ”lycklig lotta” till Majken i present.
Majken minns den lilla flickan som
brukade vara på gården.
Och Signe minns kokvagnen, det
nybyggda hönshuset som blev matsal
och vakterna som patrullerade runt
gården. Hon brukade cykla dit med sina kompisar och då skojade soldaterna och låtsades kontrollera vem det
var hon hade med sig.
Inget att sätta emot
Signe Månsson föddes 1934 och var
sex år när det kom ett par högt uppsatta militärer till hennes föräldrahem
Hammar nr 10 år 1940.
Militärerna sade att de skulle ta gården i besittning under en tid, och föräldrarna hade ingenting att sätta
emot.
Signes pappa blev inkallad och resten av familjen fick, medan soldater
flyttade in på gården, flytta in till Signes mormor i Hammar.
Signe minns att hon blev rädd för
befälen. De försökte trösta henne och
förklara att de var där för att skydda
henne.
Men då sprang Signe in till sin mor
och grät och sa att de hade sagt att de
skulle ”skjuda” (skjuta) dem.
Hissade flaggan
Trots att de inte kunde bo på gården
var Signes familj där varje dag för att
ta hand om djuren och grödorna. Då
hade de nytta av soldaterna, som
bland annat hjälpte till att skörda höet.
– Och jag mjölkade kor hos er,
minns Majken.
– Var du med när de hissade flaggan
den 6 juni? undrar Signe.
Jo, det var Majken.
– Då sa de höga militärerna att det
var kanske den sista gången vi fick
hissa vår svenska flagga. Det var väldigt gripande, säger Signe.
Signe fick ett litet plättjärn och ett
pannjärn av lottorna. Det glömmer
hon aldrig.
När hon själv blev stor blev hon
också lotta. Förplägnadslotta till och
med.
Anna Maria Erling
a
Lottarörelsen
Majken Wiberg i Ystad är 92 år. Än i dag har hon kvar lottaklänningen som hon använde under andra världskriget. Bilder: Thorsten Persson
Anna Maria Erling
•
•
ºLottarörelsen, som är
en frivillig försvarsorganisation, grundades
1924. Lottorna ingick till
en början i landstormsrörelsen men blev en
självständig organisation 1943.
ºUnder andra världskri-
get tog lottorna bland
annat hand om finska
krigsbarn och flyktingar, lagade mat och stickade strumpor och vantar åt soldaterna. Inom
luftbevakningen blev de
så kallade tornsvalorna
ett känt begrepp.
ºUnder beredskapen
ökade antalet lottor från
24 000 till 110 000. I dag
är de omkring 30 000.
Källa: Nationalencyklopedin och SLK, Riksförbundet Sveriges
lottakårer.
Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005
11
Krigsminnen
Brunos mardrömmar tar aldrig slut º14
De finska krigsbarnen
a
ºUnder åren 1939–1945 kom 70
000 krigsbarn till Sverige.
ºDet sägs att barnförflyttningen
från Finland omfattade nästan lika
många som antalet stupade finska
soldater under krigsåren.
ºDe flesta krigsbarn återvände när
kriget var slut.
ºSeparationen först från den egna
familjen och sedan från fosterfamiljen har gett många av barnen bestående sorg och själsliga ärr som
vuxna.
Skåneföreningen
Finska krigsbarn
Systrarna Terttu och Leena när de fotograferades inför resan till Sverige.
ºSirkka Andersson och Leena
Strömberg är med i Skåneföreningen Finska krigsbarn – en ideell kamratförening där man kan träffa och
prata med människor med samma
bakgrund.
ºDär kan man också få hjälp att
återknyta förlorade kontakter med
anhöriga i Finland.
ºFöreningens kursverksamheten
erbjuder medlemmarna att läsa
finska , Finlands historia och annat
med finsk anknytning.
ºFöreningen bildades 1992.
BILD: PRIVAT
Krigsbarn
blev grannar
i Skillinge
SKILLINGE
Under andra världskriget
kom 70 000 finska krigsbarn
till Sverige. Två av dem, Leena Strömberg och Sirkka Andersson, bor nu i Skillinge.
Leena var bara två och ett halvt år och
Sirkka tio när de åkte över Torne älv
för att sedan samlas upp i ett läger i
närheten av Haparanda .
Leena, som kom tillsammans med
sin storasyster Terttu, har bara svaga
minnen av vad som hände när hon
kom över gränsen. Men Sirkka glömmer aldrig känslan när hon upptäckte
att hon tappat bort sina älskade morföräldrar.
De har varit tillbaka i Haparanda för
att tillsammans med andra krigsbarn
och veteraner, sammanlagt 4 000 personer, vara med och avtäcka ett minnesmonument.
– Monumentet ska påminna om de
tusentals krigsbarn som skickades till
Sverige under andra världskriget, säger Leena.
Hedersgäster vid ceremonien var
kung Carl XVI Gustaf och Tarja Halonen, Finlands president.
– Det var starka känslor som kom
upp när jag hörde mina medsystrar
berätta sina minnen, säger Leena och
avslöjar att hon inte kunde hålla tårarna tillbaka. Var det verkligen så det
var, tänkte jag. Vi var ju så små. Men
jag är glad att jag åkte upp till den här
minnesstunden. Jag känner att det är
viktigt att få klarhet i det förflutna. Det
är också betydelsefullt att det som
hände uppmärksammas. Nu känns det
10
som om cirkeln är sluten.
Leena passade på att träffa sina finska släktingar när hon var där uppe.
Och den kontakten har stärkt Leena.
– De är underbara, säger hon. Jag
har inte förrän nu förstått vilken traumatisk upplevelse det var när de
tvingades lämna mig. Eftersom min
mamma dog bara 21 år gammal och
pappa var ute i kriget så var jag ju föräldralös. Mina släktingar kunde inte ta
hand om mig och min syster. Men nu
gör de allt för att på något sätt gottgöra.
Leenas pappa hade barn sedan ett
tidigare äktenskap så när kriget var
slut hade han fullt upp med att ta hand
om dem.
– Och han tyckte väl att jag och Terttu hade fått det bra när vi kom till Sverige, säger Leena.
Trygghet i systern
De finska krigsbarnen kom resande
med tåg från Karelen, Helsingfors,
Åbo och andra finska städer och hamnade som sagt i läger vid gränsstationen i Haparanda.
– Där delades vi upp i grupper, berättar Leena, som trots allt elände hade en trygghet i Terttu.
Leena minns bara svagt hur barnen
sattes på ett tåg och fick ligga skavfötters.
– Vi lång många i sovhytterna och
jag vet att vi stanna längs vägen för att
äta och avlusas, berättar hon.
Leena och Terttu kom så småningom till barnhemmet Henriksfält i Lövestad som tog emot 30 krigsbarn.
Verksamheten finansierades genom
insamlingar som lottorna svarade för.
Leena var väldigt liten för sin ålder
Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005
a
Sirkka Andersson, till vänster, och Leena Strömberg lärde känna varandra när Sirkka helt nyligen lämnade storstaden för att söka lugnet i Skillinge. Vad hon inte visste var att hennes granne precis som hon själv var finskt krigsbarn.
FOTO: MÅRTEN SVEMARK
”Jag har
inte förrän
nu förstått
vilken
traumatisk upplevelse det
var när de
tvingades
lämna
mig.”
och hade ett stort sår på ryggen när
hon kom till Henriksfält. Dit kom så
småningom familjer för att välja ut
fosterbarn. Men ingen ville ha Leena.
– De valdeTerttu, säger hon. Jag blev
förstås jätteledsen och började gråta.
Kvinnan som skulle bli Terttus fostermor föreslog då att hennes granne
kanske kunde ta mig som fosterbarn,
fortsätter Leena.
– Egentligen ville grannen ha ett
tyskt krigsbarn men de tog mig i alla
fall. Så jag och Terttu fick bo grannar i
Gyllebo.
De två systrarna återvände aldrig
till Finland, de blev kvar på Österlen
och eftersom de var så små när de
kom glömde de bort sitt hemspråk. Nu
talar de bara svenska.
– Och det tycker jag är jättetråkigt
eftersom jag på äldre dar har fått kontakt med min finska familj, säger Leena. Det var en moster till mig som började söka efter mig och Terttu och hit-
tade mig i Skillinge. Hon och hennes
familj kom och hälsade på för ett par
år sedan. Och det var underbart att få
träffa dem och därmed kunna ta upp
kontakten med mina anhöriga i Finland.
och hennes morföräldrar så småningom till gränsen.
I all uppståndelse kom hon ifrån sina morföräldrar. Och när hon blev tillfrågad om hon hade sina föräldrar
med sig skakade hon bara på huvudet.
– Jag sa aldrig att jag tappat bort
mormor och morfar, säger hon. Jag
blev kvar i lägret i fjorton dagar innan
jag sattes på tåget till Örebro dit jag
skulle. I lägret fick jag en massa sprutor. Det var hemskt och jag skrek. Inte
förrän nu har jag kommit över min
sprutskräck.
I Gävle stod lottorna på perrongen
och tog emot Sirkka och de andra barnen.
– Vi åkte vidare till ett barnhem där
vi fick ännu fler sprutor.
En dag kom en lotta och hämtade
Sirkka för att visa upp henne för en
kvinna som ville ha en flicka.
– Hon var barnmorska och hennes
man, som väntade på oss hemma, var
Kom ifrån morföräldrarna
Sirkka, Leenas granne i Skillinge, kom
till Sverige via Kemi och Rovaniemi.
Hon var tvungen att lämna Uleåborg
eftersom tyskarna brände och härjade
i området. Hon evakuerades med sina
morföräldrar som hade hand om henne.
– Jag minns flygbladen över byn när
kriget bröt ut och minns alla flyglarm
när vi fick rusa till skyddsrummen. Jag
minns soldaterna och speciellt en officer som faktiskt räddade vårt lilla område där vi bodde från att bombas mot
löfte att vi inte skvallrade.
Tillsammans med andra gamla, sjuka och föräldralösa barn kom Sirkka
•
•
köpman. Det var en fin familj, säger
Sirkka. Jag pladdrade på när vi satt i tåget och det var förstås på finska. Då
pekade kvinnan på sig själv och sa
mamma.
När de kom fram till huset i Hedesunda stod mannen på trappan och
tog emot och kvinnan pekade på honom och sa pappa.
– Han kramade om mig och hälsade
mig välkommen, säger Sirkka. Vi gick
in i matsalen och där stod bordet dukat med gröt och smörgåsar med
smör och ost.
– Jag tog bort osten och smöret och
åt brödet. Då grät min mamma och
pappa. Bortsett från att mamma var
väldigt lynnig och snål var de fantastiskt snälla. En gång försökte mamma
servera härsket fläsk men då sa jag att
jag inte var hungrig.
Hon minns också ögonblicket då
hon första gången gick på familjens
vattentoalett.
”Jag minns
soldaterna
och speciellt en
officer
som faktiskt räddade vårt
lilla område där vi
bodde från
att bombas mot
löfte att vi
inte skvallrade.”
– Jag hade aldrig sett något liknande
och gjorde stora ögon när bajset försvann bort med vattnet när jag drog i
ett snöre.
Byn var sönderbombad
Vid det laget hade Sirkkas morföräldrar börjat efterlysa sitt barnbarn. De
fick reda på att hon var i Hedesunda
och krävde då att hon skulle få komma
hem när kriget var slut.
Och så blev det också. Men hemma
i byn var allt sönderbombat.
– Vi hade inget hem. Vi fick till att
börja med bo hos några grannar och
sova på golvet. Huset var fullt av
vägglöss och morfars mustasch kryllade av löss. Jag kommer ihåg hur
mormor strödde salt runt bädden för
att hålla lössen borta.
Sirkka minns inte själva fredsdagen
men sommaren 1948 kom hon tillbaka
till sina svenska föräldrar som sommarbarn.
Med detta dokumentet runt halsen
kom Leena till Sverige för att få bo i
en fosterfamilj till kriget var över.
– Och 1952 flyttade jag till min
svenska familj för gott. Min fostermor
behövde hjälp för hon var sjuk. Det
var även min mormor men både hon
och morfar tyckte att vi var skyldiga
min fostermor hjälp efter allt hon
gjort för mig. Så jag lämnade mormor
och morfar och flyttade till Sverige.
Men jag höll förstås kontakt med dem.
När Sirkkas fostermor blev frisk
började Sirkka jobba i sin fosterfars
färghandel. Och det blev början till liv
som egen företagare med sjukvårdsaffärer på olika platser i landet.
För både Sirkka och Leena blir minnena från krigsåren och Finland starkare ju äldre de blir.
– Jag försökte titta på filmen Okänd
soldat på tv för ett tag sedan, men jag
klarar det inte, säger Sirkka.
– När jag försöker läsa böcker från
krigsåren och det som hände oss börjar jag gråta.
Lollo Bark
Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005
13
Krigsminnen
Maria överlevde Warszawaupproret º17
Ur kylskåpet plockar han fram några tyska öl som han ställer fram på
bordet. Han tar en paus i berättandet,
häller upp öl och fortsätter.
– Vid flera tillfällen flög allierade
stridsplan över staden, säger han.
Det var amerikanska plan som passerade på väg mot olika uppdrag i Europa. En dag var det ett plan som störtade.
Bruno och hans vänner begav sig
genast till skogsdungen.
– Vi hann dit innan hemvärnet och
genomsökte planet. Vet du vad vi letade efter? Choklad.
– Det var som ett äventyr. I efterhand har jag förstått hur grymt det här
var. Piloten var ju död, säger han.
De hittade ingen choklad.
Dresden i ruiner efter de allierades bombningar 13 och 14 februari 1945 där mellan 25 000 och 40 000 människor dödades och 85
procent av alla byggnader, bland dem många mycket kulturhistoriskt värdefulla, förstördes.
ARKIVBILD: PRESSENS BILD
Brunos mardrömmar efter
bombningarna tar aldrig slut
YSTAD
När bomberna började falla
blev det knäpptyst i skyddsrummet. Helvetet brakade
löst, men ingen sa någonting.
Det var den 13 februari 1945.
Den 13-årige Bruno Presang
befann sig i Dresden.
– Det var ingen som skrek, ingen som
grät. Alla bara satt helt tysta i dödsångest. Det var som om en jordbävning drabbade oss när bomberna började falla.
Sen blev det lugnt. De allierade
bombplanen hade släppt sin last. Han
kan inte säga hur lång tid det tog.
Bombningarna kom i vågor och han
vet inte längre om det var två eller tre
omgångar med bomber.
Bruno, hans syster Edith och mamma Selma hade överlevt nere i skyddsrummet tillsammans med 20–25 andra
skräckslagna Dresdenbor och flyktingar. Det luktade gas från läckande
ledningar och vattnet började stiga
från spruckna rör. Men de kunde inte
ta sig ut. Ingången och nödutgången
var blockerade. En handdriven fläkt
kunde förse människorna i källaren
med luft utifrån. En hink i ett hörn fick
14
fungera som toalett för alla som trängdes nere i mörkret. Belysningen slocknade någon gång under krevaderna.
– En av männen där nere plockade
fram en skiftnyckel och började slå på
rören. Förhoppningsvis skulle någon
däruppe höra oss, säger Bruno Presang.
Han suckar djupt och tittar med
dröjande blick ner i bordskivan. Underläppen darrar.
– Ursäkta mig, men det tar hårt på
mig att berätta om detta. Jag vill göra
det och det känns viktigt, men ett krig
innebär så många hemskheter och det
är först i efterhand som jag har förstått
hur grymt alltihopa var. När det hände
var det som ett äventyr. Min fördel var
att jag var så ung och inte uppfattade
allvaret. Men det var fruktansvärt och
jag såg på min mor hur hon förändrades.
Bläddrar i sitt fotoalbum
I två dygn satt de fast nere i skyddsrummet ovetandes om hur staden såg
ut ovanför dem.
Sen hörde de knackningar från utsidan och efter ett tag hade det huggits
fram en utgång.
– Jag var en av de första som kröp
upp. Det gick inte att känna igen någonting. Det var bara skorstenarna
Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005
”Det går
inte att beskriva vad
man såg i
staden.
Det fanns
inga vägar
allt var i
ruiner. ”
som stod kvar. Allt annat var ruiner.
Och det låg lik på gatorna.
Bruno Presang sitter i sitt kök
i Ystad. Han plockar fram ett gammalt
fotoalbum och visar bilder från den tiden.
Bruno Presang föddes den 13 november 1931 i den tyska staden Oppeln, huvudstad i dåvarande tyska
provinsen Oberschlesien. Det är ett
område öster om den nuvarande tyska östgränsen och är i dag en del av
Polen. Staden heter Opole på polska.
Familjen bodde i ett litet hus i utkanten av staden. Pappan arbetade inom stadsförvaltningen innan kriget,
mamman var hemmafru. Bruno föddes som sladdbarn och hade två äldre
bröder och den äldre systern Edith.
Det var till en början en trygg tillvaro, men krigets ondska gjorde sig med
tiden mer och mer påmind i den unge
Bruno Presangs liv. Han minns hur
han morgonen efter kristallnatten
gick genom Oppeln och såg sönderslagna affärer och synagogan som
bränts ner.
– Det var affärer som vi brukade
handla i. Det rök fortfarande i ruinerna efter synagogan. De hade tvingat
rabbinen att tända eld på byggnaden.
Han blev själv innebränd.
I skolan hade läraren börjat klä sig i
uniform och undervisningen gick ut
på att underbygga personkulten kring
Hitler.
– Vi fick lära oss allt om honom. Hitler präglade allt och jag kom med i
Hitlerjugend när jag var tio. Vi såg på
filmer, sjöng, ordnade tävlingar och
åkte på läger. Det var ingen som uppfattade det som annat än trevligt. Det
är ju så att om man ska vinna över ett
folk gäller det att påverka barnen, säger Bruno Presang.
Läraren uppmanade eleverna att
rapportera sina föräldrar eller andra
närstående om de gjorde något misstänkt. Att lyssna på utländska radionyheter var en sak som inte tilläts.
– Jag kom hem en gång och såg att
min mamma satt vid radion med en
stor filt över sig. Hon lyssnade på
BBC, men det höll jag tyst om.
När kriget bröt ut kallades hans
pappa in och den äldsta brodern anmälde sig som frivillig 1941.
Den andra brodern kallades in 1944.
– Båda mina bröder försvann i Ryssland. Pappa var först i Tjeckoslovakien sen i Frankrike där han sårades och
blev förklarad frontoduglig, men han
överlevde.
1944 började kriget märkas mera påtagligt i Oppeln. Det började bli brist
på mat och ransonering infördes. Bru-
Kriget har satt djupa spår i 73-åriga Bruno Presang. Det händer fortfarande att han drömmer mardrömmar om den där natten i februari 1945 då han satt nere i ett skyddsrum i Dresden och bomberna kreverade ovanför honom, hans syster och mor.
BILD: MARK HANLON
no Presangs mamma kom från en
bondgård och därifrån kunde man få
lite komplement till matbordet.
På sommaren det året stannade en
rad boskapsvagnar på järnvägen i utkanten av stan. Soldater patrullerade
runt vagnarna som var fyllda av ryska
•
•
k1rigsfångar.
– När vakterna försvann kastade de
ut konservburkar fästa på ett snöre genom små luckor. De ropade: Voda! Voda!
Bruno och hans kamrater förstod
inte ryska men kunde ana sig till vad
”Det tar
hårt på
mig att
berätta.”
de behövde: vatten.
– När vaktsoldaterna försvann rusade vi upp med en vattenkanna och
fyllde på vatten i burkarna. Det var
mitt i sommaren och vagnarna stod i
solen. Det måste ha varit fruktansvärt
inne i vagnarna, säger han.
Röda armén närmar sig
Vid årsskiftet 1944–45 hade Röda armén gjort stora framryckningar österifrån. Oppeln var hotad och invånarna skulle evakueras. De blev lovade att
de snart skulle vara tillbaka. Till en
början sökte Bruno, hans syster och
mamma sig till mammans föräldrar på
bondgården utanför staden. Där trodde de att de var trygga och väntade bara på att få återvända hem.
– Men något gick fel. Ryssarna tog
sig över Oder utan några problem eftersom man inte lyckades spränga
broarna. Efter bara ett par dagar fick
vi order om att vi var tvungna att lämna bondgården också.
Nu var det bråttom. Skräcken för
den Röda armén var stor. Bruno hann
bara få med sig kläderna han bar på
sig, det var en uniform från Hitlerjugend, och sin tandborste. På vägarna var det fullt med folk och soldater.
– Min syster, mamma och jag lyckades komma ombord på en buss med
sårade. Vi hamnade till slut på en järnvägsstation vid den tjeckiska gränsen.
Då hade de kommit till Ottmashau.
Järnvägsstationen var full av flyende
människor. Brunos syster blev erbjuden av en officer att få följa med på ett
Röda korståg med sårade som skulle
avgå mot Dresden.
– Hon krävde att jag också skulle få
följa med. Officeren gick med på det,
men vi lämnade vår mamma där på
perrongen. Vi sa att vi skulle återses
hos hennes syster i Dresden.
Tåget var trångt och överallt var det
sårade soldater. Bruno och hans syster
fick trängas ihop med en sårad soldat
inne på en toalett.
Soldaten hade blodiga bandage runt
sitt ben. Resan mot Dresden blev dramatisk och tåget blev beskjutet från
luften trots att det var märkt med Röda korsets symbol.
– Det var ryssarna som sköt mot oss.
Vår vagn blev inte träffad, men i andra
vagnar skadades passagerare.
I Dresden gick spårvagnarna enligt
tidtabell och syskonen Presang tog sig
till mostern. Staden var full av folk
som flytt. Folk sov överallt och i mosterns hus var det fullt i hela trapphuset. Bruno och Edith fick sova i hallen.
Efter två dagar kom mamman fram.
– Allt det här hade tagit väldigt hårt
på henne. Hon var sig inte lik. Två av
hennes söner var saknade i kriget och
hon hade lämnat hus och hem. Men vi
kunde inte göra något annat. Vi fick
höra att några grannar som stannat
kvar i Oppeln hade blivit ihjälslagna.
Reportaget fortsätter på nästa sida
Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005
15
Krigsminnen
Alla flyktingar som hade sökt skydd i Dresden fick evakueras från staden efter de allierades bombningar. Bruno
Presang hamnade nere i sydtyska Schwaben i en liten by som heter Premach. I hans flyktingsidentiteskort kan
man läsa att han inte bar på några smittsamma sjukdomar.
BILD: MARK HANLON
Fortsättning från sidan 15
I Dresden blev han snabbt bekant
med andra pojkar i samma ålder. På
kvällarna kunde de höra flyglarmen
ljuda över staden, men det hände inget. Inte än. Ibland var det allierade rekognoceringsplan uppe i luften. Tyskarna sköt granater mot dem och
splittret smattrade mot plåttaket till
en verkstad på innegården.
– Jag samlade splittret i en låda. Den
var helt full.
Sen en natt singlade ljusgranater
ner över stan. Ett långsamt ljussken
fastsatta i små fallskärmar. Bruno och
hans vänner beskådade spektaklet
från ett hustak.
– Sen kom en man springande och
skrek åt oss att komma ner för nu
smäller det.
Det var den 13 februari 1945 och de
allierades bombningar av Dresden hade inletts.
Asfalten kokade
– Det går inte att beskriva vad man såg
i staden. Det fanns inga vägar allt var i
ruiner. På många ställen satt små papperslappar där folk efterlyste sina anhöriga. Det pyrde lite överallt och det
låg en röklukt över hela Dresden. Liken samlades upp på stora uppsamlingsplatser och man strödde kalk
över dem för att inga sjukdomar skulle spridas. Vi hade tur som hade bott
lite i utkanten av det utsatta området.
Annars hade vi inte överlevt. Elden
krävde enormt mycket syre och det
gick som en eldstorm genom stan. Asfalten kokade, säger Bruno.
Efter bombningarna evakuerades
flyktingarna från staden. Det gick inte
att stanna kvar. Bruno Presang berättar att han förvånades av hur mycket
av organisationen som fortfarande
fungerade trots kaoset.
Han transporterades tillsammans
med systern och mamman i tåg till
södra Tyskland. En lång och farofylld
resa som bara kunde göras nattetid.
Stridsflygplan attackerade alla rörliga
16
mål och på dagarna stod tåget gömt i
skogarna.
De evakuerade flyktingarna fördelades i sydtyska alpbyar. Bruno Presang
fick uppleva krigsslutet i byn Premach
mellan Augsburg och Ulm. Han fick
valla korna på en bondgård och minns
hur det tyska motståndet långsamt
försvagades. Soldaterna runt om i skogarna övergav sin poster och för småpojkarna innebar det många spännande fynd.
Spåren sitter kvar
– Jag hittade en prima ridhäst, en tioliters dunk med marmelad, säckar med
socker, pistoler och handgranater. De
var väldigt bra att fiska med. Man kastade ner de i floden och sen kunde
man plocka upp fina foreller. Tänk att
det inte hände några olyckor.
Byn befriades av amerikanska soldater och Bruno minns hur han fick
sitt första tuggummi när han på
knagglig engelska lyckades säga några
ord till soldaterna.
– Men en av dem fick syn på mitt
bälte som jag fått i Hitlerjugend. Han
hotade mig med pistol och tvingade
mig att ta av det. Han skojade, men jag
tog av det trots att jag inte hade något
annat bälte.
Pappan var försvunnen och Brunos
mamma efterlyste honom via Röda
Korset. De kunde lokalisera honom.
Han hade klarat sig och resterna av familjen kunde återförenas nere i alpbyn. Men pappans råd till Bruno var
klart.
– Han sa att jag skulle lämna Tyskland. Där fanns ingen framtid för mig.
Han skickade mig till släktingar i
USA.
En lång resa
Nu sitter Bruno Presang sen tre år tillbaka i en bostadsrätt i Ystad. Resan hit
har varit lång och har gått via många
mellanstationer. I USA kallades han in
i armén och fick genomgå grundträning. På så sätt var han på 1950-talet
tillbaka i Tyskland som amerikansk
Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005
”I bland
vaknar jag
på nätterna med
mardrömmar. Det
går inte
att genom
beskrivning föra
över de här
känslorna
till någon
som inte
var där.”
soldat. Hans språkkunskaper gav honom sen jobb på ett företag i Ruhrområdet som sysslade med tillverkning
av tunga maskiner. Bruno fick anställning för att ta hand om det tekniska
underhållet.
Och 1956 hamnade han å jobbets
vägnar i Sverige. Krigets minnen bär
han med sig trots att det nu har gått
över 60 år sedan den där natten i
Dresden. Han har genom åren funde-
rat mycket på det som hände.
– Det är väldigt starka minnen som
jag har från den här tiden. När jag ser
dokumentärfilmer på tv så är det inte
sällan som tårarna kommer. I bland
vaknar jag på nätterna med mardrömmar. Det går inte att genom beskrivning föra över de här känslorna till någon som inte var där. Det är jävla skit
med krig.
Maria Johansson överlevde upproret i Warszawa och åtta månader i koncentrationsläger. När hon berättar vad hon varit med om kommer alla minnen tillbaka.
BILD: TOMAS NYBERG
Carl Johan Engvall
Maria överlevde åtta
månader i koncentrationsläger
TRELLEBORG
Bomberna över Dresden
ºMellan den 13 och 14
februari 1945, bombades
Dresden av 796 engelska
Lancasterplan och 311
amerikanska B–17 bombplan som släppte sammanlagt över 5 000 ton
spräng- och brandbomber över staden. 34
kvadratkilometer av den
historiskt värdefulla staden förstördes.
ºBombningarna av Dres-
den är omstridda eftersom de drabbade civilbefolkningen och flyktingar
i så hör grad. Den militära
betydelsen av Dresden
ska ha varit begränsad.
Förlusternas omfattning
är inte säkert känd. Uppgifter från 2004 gör gällande att antalet offer för
bombningarna var mellan
25 000 och 40 000, varav många var flyktingar
Maria Zambrowicz gömde
sig i Gamla stan och hjälpte
partisanerna när Warszawaupproret bröt ut 1944.
Hon greps av tyskarna och
sattes i koncentrationsläger.
25 år gammal kom hon till
Trelleborg genom Röda Korset.
– Jag är själv förvånad att
jag lever, säger hon.
a
Inför vårt besök har Maria sagt att hon
kanske måste ta en lugnande tablett
för att orka berätta. Hon har dåliga
nerver efter det hon fick uppleva under kriget. Sömntabletter är ofta en
förutsättning för att hon ska ha en hyfsad natt. Ändå kommer drömmarna
hela tiden till henne. Hon springer och
springer och gömmer sig och gömmer
sig. Hon kan inte komma fram.
Att berätta vad hon varit med om är
att gå igenom allting på nytt. Och hon
har inte någon att dela sina upplevelser med. Bara den som har varit med
från östra Tyskland.
Andra siffror talar om tio
gånger högre förlustsiffror.
ºDen tyske författaren
och nobelpristagaren
(1912) Gerhard Hauptmann (1862-1946) sa
efter bombningarna:
”Vem som än har glömt
hur man gråter, lärde sig
det igen under Dresdens
förstörelse.”
•
•
om något liknande kan förstå, säger
Maria.
Maria, som i dag heter Johansson,
föddes i Warszawa 1920. Hon var
yngst av tre systrar. Familjen hade en
skoaffär och levde ett gott liv. Till den
dag i september 1939 då tyskarna anföll Warszawa.
Kriget var inte helt oväntat. Maria,
som var med i scouterna, hade sommaren innan fått hjälpa till att gräva
skyttegravar på ett läger.
Men när anfallet väl kom var det
som en blixt från klar himmel.
Med kriget följde ett enda stort kaos. De som hade råd började hamstra
mat i panik och butikerna tömdes på
varor.
– Det var hemskt när de bombade
och sköt. Det fanns inget liv. Affärerna
var stängda och det var inga människor på gatorna. Folk var utan vatten,
utan mat, utan glasrutor och utan ljus.
Man kunde inte vara uppe utan fick
sitta i källaren hela tiden.
Det tog 14 dagar innan Warszawa
kapitulerade. Nöden var stor. Från lägenheten såg Maria hur folk sprang ut
på gatan och skar kött ur hästar som
stupat på gatorna.
”Hon kom
och sa att
vi måste
fly, att
tyskarna
slänger
granater i
varje källare och dödar alla
människor.
De som
överlever
ställs mot
muren och
skjuts. De
bränner alla hus.”
– Det var mörkt bröd och en gång i
veckan var det lite kött också, minns
Maria.
Polackerna levde under hård press
under den tyska ockupationen. Det infördes dödsstraff för en rad “brott”,
bland annat för att gömma judar. Det
rådde utegångsförbud på kvällarna
och det hände titt som tätt att tyskarna
gjorde razzior eller omringade gator
och förde bort folk.
Ingen visste vart. Ibland ställdes
män och kvinnor upp mot murar och
sköts.
Maria utanför Tennishallen i Trelleborg sommaren 1945. Bilden tog av
en vän till hennes blivande make.
BILD: PRIVAT
Så småningom blev det mer ordning
i staden och Warszawaborna fick matkuponger.
Röda armén ryckte fram
Sommaren 1944 hade krigslyckan vänt
för tyskarna. Röda armén ryckte fram
mot Berlin och den 31 juli nådde ryssarna floden Wisla som rinner genom
Warszawa. Sårade tyska soldater flydde längs gatorna och befolkningen
upplevde att räddningen var nära.
Dagen efter bröt slaget om Warszawa ut.
Motståndsrörelsen hade samlat
40 000 personer för att driva ut tyskarna.
Reportaget fortsätter på nästa sida
Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005
17
Krigsminnen
Pressen tvingades att vara försiktig º20
I Lübeck inhystes de i lägenheter
där rysk arbetskraft tidigare bott. De
fick fisk, mörkt bröd och ärtsoppa.
Sen kallades de till undersökning i något slags militärförläggning. Där fanns
läkare från Sverige och Norge och Röda Korset, minns Maria. Läkarna tyckte att kvinnorna behövde fortsatt vård,
så de skickades till Sverige.
– Så kom vi med färjan till Malmö.
I Malmö avlusades och desinfekterades kvinnorna. Sedan skickades de
till gamla tennishallen i Trelleborg för
karantän.
Stadens invånare kom för att titta på
flyktingarna.
- Vi tyckte att de svenska ungdomarna var så ljusa, så färgrika och
granna. Det märkte vi meddetsamma,
minns Maria.
tat innan. Hon hade hört talas om folk
som försvann, sköts eller togs till arbetsläger, men det hon fick se hade
hon inte kunnat föreställa sig.
Mauthausen var ett läger för män.
Där dog Marias svåger. Kvinnorna tältade utanför. Efter några dagar transporterades de vidare till Ravensbrück.
Fick ta av sig kläderna
Där fick de klä av sig nakna och lämna
i från sig skor, kläder och allt de ägde.
Kvinnorna undersöktes gynekologiskt. Tyskarna trodde att de gömde
guld i underlivet. Sen rakades huvudena på dem som hade löss och kvinnorna fick nya kläder.
På bröstet syddes det fast nummer
med röda trekanter, som kännetecknade politiska fångar. Sen fördes de
till en barack med tvåvåningssängar.
– Där var så mycket folk att vi låg tre
stycken i varje säng. Ändå fick vi inte
plats, så det låg folk i gångarna också.
Dagarna i lägret började med att
fångarna väcktes av tjutande sirener.
Då skulle de ställa upp sig på appell
utanför baracken och räknas av SSkvinnor. Det var hundratals fångar, så
appellen tog flera timmar.
Därefter fick fångarna dricka något
som kallades te. Det var vatten som
hade färgats med någon växt. På
grund av krigsslutskaoset var maten
ransonerad. Först andra dagen fick
fångarna en liten bit bröd och soppa
som de åt upp direkt.
Efter teet var det dags att gå till arbetet. Till orkestermusik fick kvinnorna marschera förbi kommandot och ut
till ett område där de sattes att gräva.
– Till vilken nytta vet jag inte. Vi bara grävde. Vi skulle väl göra något. Det
kvittade om det regnade eller inte. Vi
grävde varje dag, och gjorde man det
inte blev man piskad eller fick hundarna på sig.
Warszawa efter upproret 1944. Den fysiska förödelsen var värre än den i det bombade Dresden. 95 procent av alla byggnader förstördes när Hitler gav order om att staden
och dess invånare skulle krossas.
BILD: SCANPIX
a ”Där var så
Slaget om Warszawa
ºSommaren 1944, när
Röda armén nått floden
Wisla i Warszawa, utbröt
det så kallade Warszawaupproret. Motståndsrörelsen, som var
den största i Europa,
samlade 40 000 man
som gav sig ut på gatorna
för att bekämpa tyskarna. Man trodde att Röda
armén skulle komma till
undsättning, men ryssar-
na stannade på Wislas
strand. Man fick inte heller den hjälp med bland
annat vapen som man hade förväntat sig av
bundsförvanten Storbritannien.
ºUnder tiden gav Hitler
order om att Warszawa
med invånare skulle krossas. I 63 dagar, medan
Warszawa förvandlades
till ruiner, stred partisa-
Fortsättning från sidan 17
Maria var hemma när hon hörde
spridd skottlossning i staden. Förvånade tyskar som undrade vad som
stod på kom till hennes hus och bad
familjen att gå ner i källaren. Själva
ställde sig soldaterna med vapen i
fönsterna.
Dagen efter försvann de. Då kom
Marias äldre syster hem till familjen
och varnade dem.
Värre än krigets inledning
– Hon kom och sa att vi måste fly, att
tyskarna slänger granater i varje källare och dödar alla människor. De som
överlever ställs mot muren och skjuts.
De bränner alla hus.
18
nerna mot tyskarna. Av
en befolkning på omkring
en miljon dödades cirka
200 000. Efter upproret
tömdes staden på den
kvarvarande befolkningen. Många fördes till koncentrationsläger och arbetsläger.
Källa: Norman Davies,
Slaget om Warszawa,
upproret 1944.
Med bara kläderna på kroppen och
lite mat som de fick med sig flydde
Maria, hennes drygt 70-åriga pappa,
hennes systrar, en svåger och en femårig systerdotter till Gamla stan.
– Där var partisaner och där stannade vi.
Motståndsmännen var civilklädda
med kändes igen på sina armbindlar.
Såväl kvinnor som män var med, även
unga pojkar och flickor.
Maria beskriver tyskarnas bekämpning av upproret som tio gånger värre
än krigets inledning. Nu hade Hitler
gett order om att Warszawa skulle
jämnas med marken och alla invånare
dödas. Gamla stan omringades snabbt
och en kamp på liv och död pågick i de
trånga gränderna.
Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005
mycket
folk att vi
låg tre
stycken
i varje
säng. Ändå
fick vi inte
plats, så
det låg
folk i
gångarna
också.”
I Hannover fick Maria ett intyg på
att hon suttit i tyskt koncentrationsläger.
– Det var hus efter hus som bombades. De körde på järnvägen med eldkastare. Det var svart av askan och allt.
Partisanerna kämpade efter varenda
byggnad.
Maria lagade mat till motståndsmännen och tillsammans med sin syster var hon med och evakuerade ett
sjukhus som tyskarna besköt. Ibland
märkte de hur en grupp partisaner
försvann och inte kom tillbaka.
– Det var så unga pojkar, säger Maria.
– Och så har man sett så mycket på
gatorna, döda människor som ingen
kunde begrava. Partisanerna tog hand
om sina, men civilbefolkningen tog ingen hand om. Jag gick själv förbi sådana men kunde inget göra. Jag sprang
Arbetade i tolvtimmarspass
En dag kom några högt uppsatta tyskar i uniform till Ravensbrück. De
samlade kvinnorna i en lokal där de
fick klä av sig nakna medan tyskarna
inspekterade dem.
– De tittade på oss precis som på
boskap, tittade på brösten, på tänderna, hela kroppen. De vände oss fram
och tillbaka.
De som var friska transporterades
till Potsdam utanför Berlin. Där inhystes de i en källare under en fabrik. I
tolvtimmarspass fick de arbeta med
att göra ammunition och flygplansdelar. Till mat fick de soppa och två potatisar. En gång i månaden fick de
gryn.
– Det tyckte vi var gott för då kände
man att man var lite mätt.
I fabriken övervakades kvinnorna
hela tiden av SS-personal. Även här
var det appell på morgonen. Trots vintern fick kvinnorna stå ute i timmar.
De hade inga strumpor utan bara underbyxor, kjol och en tröja eller blus.
På fötterna hade de tygkängor med
träbottnar.
När våren kom, i april, kördes Maria
och de andra fångarna i lastbilar till
koncentrationslägret Sachsenhausen.
Ravensbrück ansågs ligga för nära
fronten.
– Där när vi kom var det ett dödsläger. Det låg massor med döda människor på gatorna. Kriget närmade sig
sitt slut. Tyskarna brydde sig inte om
någonting.
Utan mat släpptes Maria och de
fort för att slippa bli dödad.
Partisanerna höll Gamla stan i någon vecka. När det var som värst
fanns det ingenstans att gömma sig.
Motståndsmännen försökte fly genom kanalerna, men tyskarna slängde
granater i dem. Till slut återstod bara
ruiner.
– Då kom tyskarna och sa “raus” och
att vi skulle komma upp med händerna på huvudet.
I en lång konvoj fördes Maria och
andra Warszawabor längs gatorna. De
vaktades av ukrainska soldater som
var spritpåverkade och slog dem eller
bussade sina hundar på dem.
Utanför Warszawa delades fångarna upp. Maria och hennes svåger kom
på en sida, resten av familjen på den
andra.
– Det var precis som de började välja bland folk vilka de kunde utnyttja
och vilka de inte hade nytta av.
Maria och de andra lastades in i
godsvagnar. De flesta var sjuka och
trötta och hade legat i källare i flera
veckor.
– De kunde varken hålla avföring
eller urin, så du kan tänka dig hur det
luktade. En gång sade tyskarna att vi
skulle ut, och så bajsade vi bara så,
män och kvinnor, och de stod bara där
med gevären och tittade på oss.
Maria kom till koncentrationslägret
Mauthausen i Österrike. Vad ett koncentrationsläger var hade hon inte ve-
•
•
”Bara den som har varit med om något liknande kan förstå”, säger Maria Johansson.
andra kvinnorna av vid några baracker.
Bara några dagar senare började
tyskarna evakuera Sachsenhausen.
Hela lägret – de som orkade – samlades i kolonner. Resten sköts. Sen fick
fångarna ge sig ut på marsch.
Vandringen gick västerut, bort från
den framryckande Röda armén.
Skräcken för ryssen syntes inte bara
hos SS-männen.
– När vi gick genom byarna så var
de tomma. Alla hade flytt mot väst.
Någon mat fick inte fångarna. Om
de hittade någon vild gräslök vid vägkanten så åt de den.
– Jag fattar inte hur vi kunde överleva. Kanske för att man var ung, säger
Maria.
Efter en tid kom kolonnen fram till
en stor skog. Maria uppskattar att de
var omkring tusen fångar, både kvinnor och män. Där gav tyskarna order
till karlarna om att de skulle gräva gravar.
– Det var meningen att de skulle avliva oss alla och lägga i gravarna, säger
Maria.
Då kom plötsligt Röda korsbussar
körandes in i lägret. De kom med lite
mat till fångarna.
– De var vittnen till att tyskarna började gräva gravarna. De kom från himlen, de kom i sista stund.
Men många av fångarna hade varit
utan mat för länge för att kunna tillgodogöra sig den som Röda Korset hade
överlämnat. Flera blev sjuka och klarade inte att gå vidare när marschen
skulle fortsätta.
– Vi gick, och de som inte kunde,
som stannade, blev skjutna, säger Maria.
”Jag fattar inte
hur vi kunde överleva. Kanske
för att
man var
ung.”
– De var spritpåverkade. De kom på
hästar in i byggnaderna och försökte
våldta kvinnorna. Vi gömde oss under
sängarna och i garderoberna bara för
att slippa, berättar Maria.
De gick vidare till nästa by, som
hölls av amerikaner.
– Men de var inte bättre än ryssarna.
De var också spritpåverkade och försökte locka flickor till sängen, säger
Maria.
Via amerikanerna samlades kvinnorna i en militärkasern i Hannover.
Där fick de lite proviant som de själva
kunde koka i spannar på marken. De
före detta fångarna registrerades och
fick skriftliga bevis på att de suttit i
koncentrationsläger. Därefter fördes
de vidare till Lübeck. Maria minns inte hur.
– Jag bara följde med dit man skulle
följa med.
Träffade sin blivande man
En av alla dem som kom och besökte
lägret var Marias blivande make Alvar.
Han talade tyska, liksom Maria, och
de båda blev bekanta. Efter två veckor
skickades Maria vidare till Vingåker,
men återvände senare till Trelleborg
där hon fick arbete. 1947 gifte hon sig
med Alvar och 1949 föddes sonen Roland.
Under den första tiden i Sverige
visste Maria ingenting om hur det hade gått för hennes familj i Polen. Via
Röda Korset och övrig släkt fick hon
så småningom kontakt med sin pappa
och de två systrarna.
1948 var hon tillbaka i Polen igen för
första gången efter kriget. Warszawa
var fortfarande en grushög, så systrarna bodde i Lodz.
Efter det har Maria återvänt många
gånger till Polen. Hon har tagit med
sin familj för att visa var hon levde
som ung.
Men ingenting är sig likt. Där hennes hem låg finns i dag en parkeringsplats och där affären låg ligger i
dag en busstation.
Anna Maria Erling
Spritpåverkade soldater
Den tredje maj stötte kolonnen på några amerikaner som sade att kriget var
slut. Fångarna från Sachsenhausen,
som nu var lämnade vind för våg, försökte ta sig in i de tomma husen i de
öde byarna. De letade efter sängar att
sova i, och kanske lite mat. De rev ner
gardiner och sydde nya kläder. De hittade några höns, som de slaktade, och
några ärtor som de kokte soppa på.
Efter några dagar kom det ryssar till
byn.
Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005
19
Krigsminnen
Gösta körde vita bussarna º22
Tidningen
tvingades att
vara försiktig
YSTAD
Under kriget flyttade utrikesnyheterna fram på Ystads
Allehandas första sida.
– Men det gällde att vara försiktig med vad man skrev.
Man ville inte reta upp tyskarna, säger redaktör Wilhelm Sjöberg.
Den 1 september 1939 kom beskedet
på Ystads Allehandas teleprinter:
”Tyska trupper har överskridit den
polska gränsen”. Wilhelm Sjöberg
som senare skulle bli politisk redaktör
var vid den här tiden allmänreporter
på Ystads Allehanda.
I dag har han hunnit fylla 94 år, men
än minns han känslan när nyheten om
kriget kom.
– Det var fruktansvärt. Vi visste ju
hur nära kriget var och hade fått ideliga rapporter om händelseutvecklingen. Men detta var ändå starten. Vi förstod att det skulle bli fasansfullt. Och
det blev ju också så fruktansvärt som
man anade, säger han.
Han är inbjuden till redaktionen i
Ystad för att i en intervju dela med sig
av minnen från andra världskriget.
Det är länge sedan han besökte huset
som i 50 år var hans arbetsplats. Han
ser sig om i det nybyggda kontorslandskapet och funderar ett ögonblick över hur det såg ut förr. Men han
släpper snabbt tanken och börjar
bläddra i de sextio år gamla tidningar
som plockats fram ur arkivet.
Extrablad när kriget bröt ut
Inträngd bland de ordinarie tidningarna från 1939 sitter Extrabladet som gavs ut på den första krigsdagen. Texterna är hämtade från olika nyhetsbyråer
som citerar Adolf Hitlers förklaring
till varför han inte kan se någon annan
möjlighet än krig mot Polen.
– Vi tyckte att det var viktigt att få ut
budskapet så fort som möjligt. Så vi
engagerade springpojkar som delade
ut tidningen på stan, säger Wilhelm
Sjöberg.
º”Så öppnar sig ett nytt krigs alla fasor med lidanden och umbäranden i
ännu oanad omfattning. Man trodde i
det längsta att senaste krigets fasor
skulle lärt mänskligheten att åtminstone i två generationer försöka
hålla tillsammans utan att tillgripa ny
blodsutgjutelse”
YA 2 september 1939
Stycket är hämtat från den utrikesspalt som hade införts på tidnin-
20
Utrikesspalten på första sidan infördes den 25 augusti 1939 Men
den levde kvar långt efter kriget ända till år 1990.
gens förstasida några dagar tidigare.
Chefredaktör Melker Westin och redaktör Sjöberg kände att suget efter
nyheterna från kriget var så stort att
de måste läggas före de lokala artiklarna.
– Vi insåg ju att det här var det största som kunde hända. Många undrade
hur det skulle gå och då ville vi lyfta
fram det på första sidan. Tanken var
att ge folk en översikt av vad som
skrevs.
De turades om att författa artiklarna
och bestämde sig för att tonen skulle
vara tämligen försiktig. Spalten skulle
vara informativ och så mycket som
möjligt upplysande. Det som skrevs
skulle inte vara något nedslag mot
eventuella fienden.
– Vi skulle inte ta ställning. Vi visste
också för lite för att dra några slutsatser. Och det fanns ingen anledning att
reta upp någon i onödan.
Någon?
– Ja, jag menar Tyskland. Vi ville inte riskera något.
Springpojkar delade ut Extrabladet
på stan den 1 september 1939.
º”Lojalt följde tidningsmännen regeringens anmaningar och råd. Ofta lydde de indirekt ungefär så här: För
Guds skull undvik att reta Hitler för
man vet inte vad han tar sig till, då
han får sina raserianfall. Den inställningen förstod pressens män och rättade sig därefter.”
YA 14 maj 1945
1940 hade den svenska regeringen
inrättat Statens Informationsstyrelse
(SIS). Den gav pressen anvisningar i
publicitetsfrågor och ville genom propaganda stärka den inre fronten. Flera
tidningar som varit kritiska mot Tyskland beslagtogs.
I Ystads Allehanda märktes kraven
bland annat när tyskarna gick in i Danmark och Norge. Spalten redogör för
skeendet men det märks inte tillstymmelse till oro för att kriget nu bara är
några mil ifrån Sverige.
Wilhelm Sjöberg tar på sig glasögonen och lutar sig över utrikesspalten
den dagen.
– Här har försiktigheten själv talat.
Jag menar nu var Danmark och Norge
indragna. Det kunde varit början till
att Sverige också skulle tas. Men jag
minns att vi var väldigt försiktiga. Vi
visste inte vad som skulle bli fortsättningen. Detta är nog den mest försynta artikel som skrivits.
Spalten innehåller mest referat om
hur andra korrespondenter skrivit om
intåget. Man var ju på den säkra sidan
om man bara rapporterade vad andra
tyckte, menar Wilhelm Sjöberg.
Han kommer inte i håg om han själv
Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005
Wilhelm Sjöberg minns försiktigheten i tidningen. Det gällde att balansera vad man skrev så att
man inte retade upp någon.
Informationsstyrelsen
a
”Många
gånger
ºInformationsstyrelsvarsstaben. Den oriengrundval av en omfatville man
sen = Statens informaterade allmänheten om
tande granskning av
tionsstyrelse
under
statliga
krisåtgärder,
tryckalster sökte Inforskriva om
1940–1945. Informagav pressen anvisningar mationsstyrelsen kartvad de betionsstyrelsen sorterai publicitetsfrågor och
lägga opinionens hållrättade.
de under Utrikesdeparsökte genom upplysning ning i viktiga frågor.
Men det
tementet och samveroch propaganda stärka
kade
även
med
förden inre fronten. På
Ur Nationalencyklopedin
fick man
inte. Och
man rätta- funderade i andra banor just då men i därefter omedelbart besatt flera platdag tycker han däremot att det är lite ser i Norge och befinner sig med starka
de sig efmycket svansviftning över artiklarna. styrkor i Oslo-fjorden.”
ter deras
Att det borde varit på sin plats att tala
YA 10 april 1940
instruktio- klartext.
ner. Vi löd
– Nu behövdes det kanske inte för
Regeringen höll pressen informesom de go- Sverige klarade ju sig. Men det var ju rad om vad som hände och hur försvaret tänkte. Wilhelm Sjöberg kommer i
da medbor- inte vår förtjänst precis.
håg hur försvarsminister Per-Edvin
gare vi
º”Enligt telegram från Oslo har tyska
Sköld kom ner till Skåne för att berät-
skulle arbeta, till exempel om det
skulle bli ett anfall från tyskarna.
Många gånger ville man skriva om vad
de berättade. Men det fick man inte.
Och man rättade sig efter deras instruktioner. Vi löd som de goda medborgare vi var, säger Wilhelm Sjöberg.
regeringen hos norska regeringen
framställt begränsa att Norge skall
överlämnas till tysk administration,
en framställning som norska regeringen besvarat avböjande. Tyskarna har
Artikelserie stoppades
Fast i ett fall gillade regeringen inte
Ystads Allehandas texter. En artikelserie stoppades. Tidningen berättade
själv för läsarna om censuren när kriget var över.
Artiklarna handlade om Hans Habes skildring från Frankrike under tyska ockupationen och hade getts namnet Om ock tusen fall.
Tidningsredaktören skriver att ”på
viss inrådan från visst håll avbröts
denna artikelserie”. Han konstaterade
också att artikelserien var mycket
matt i jämförelse med vad som senare
avslöjats.
Tidningens officiella ställning under kriget var att hålla sig neutral.
Journalisterna refererade vad som
ta om vilka scenarier försvaret skissade på.
– Det kan låta märkligt, men vi träffades faktiskt på Spångens gästgivargård och vi fick veta hur försvaret
•
•
BILD: MARK HANLON.
Rubriker i utrikesspalten krigets sista dagar 1945
ºSkräckväldet snart
slut (25 april)
ºDramatisk slutakt (26
april)
ºPå sista versen (27
april)
ºÖverraskningar kunna
väntas (28 april)
ºHimmler beredd kapitulera (30 april)
ºEld upphör! när som
helst (2 maj)
ºVärldshistoriska händelser (4 maj)
kom på teleprintern och Wilhelm Sjöberg var i det läget övertygad om att
källorna var säkra. Det innebär kanske
inte att det var så, säger han.
– Men vi skrev i liberal och borgerlig andra. Vi tog aldrig i för mycket när
det kunde vara riskabelt, men vi försökte ändå ta fram så mycket som
möjligt för att allmänheten skulle få så
mycket information som möjligt.
Han blev aldrig utsatt för påtryckningar från nazistiskt håll. De Ystadsbor som sympatiserade med Tyskland
uppfattade han som en liten grupp.
Ändå fanns hela tiden en osäkerhet
för vad som skulle hända.
a ”Vi tog
ºEtt folk på flykt (5
maj)
ºKriget i Europa nästan
slut (7 maj)
ºKriget i Europa är slut
(8 maj)
Han vill inte säga att han var rädd
för att tyskarna skulle invadera Sverige, men funderingarna kring Hitlers
nästa drag fanns i tankarna.
Tidningspapper en bristvara
– Det är klart att man räknade med
möjligheten att Sverige skulle kunna
bli indragen liksom Danmark och
Norge. Varför skulle vi klara oss?
Kriget påverkade också tidningens
praktiska vardag. Färg och papper var
en bristvara och tidningens antal sidor
fick krympas. Det var svårt att få bensin till bilarna och journalisterna fick
avstå från att åka allt för långt bort
aldrig i för
mycket
när det
kunde vara
riskabelt,
men vi försökte ändå
ta fram så
mycket
som möjligt för att
allmänheten skulle
få så
mycket information
som möjligt. ”
från redaktionen.
Dessutom blev många av medarbetarna blev inkallade. Wilhelm Sjöberg
själv låg inne tre gånger. Men tidningen kom, som han minns det, ändå ut
regelbundet sex dagar i veckan.
º”Nu ringa fredsklockorna över hela
Europa. Må de ringa in en ny och bättre värld! Må samförståndet mellan
nationerna stärkas, och misstänksamheten upphöra!”
YA 8 maj 1945
Fredsdagen minns Wilhelm Sjöberg
tydligt. Glädjebudskapet kom tio minuter i två på eftermiddagen och
spreds med ett nytt extrablad. Tidningens direktör Einar Bjurström korkade upp en flaska champagne och alla
medarbetare fick sig ett glas.
– Det är fred, sa han, och det ska vi
fira. Det var en härlig känsla - och god
champagne.
Jessica Ziegerer
Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober
21
Krigsminnen
Inga-Greta blev kompis med flyktingflickorna º24
Gösta räddade fångar ur
de tyska koncentrationslägren
KÖPINGEBRO
Våren 1945 räddades tusentals fångar ur tyska
koncentrationsläger genom de svenska vita bussarna. Insatsen beskrivs
som den största enskilda
räddningsaktionen under
andra världskriget. En av
bussarna kördes av Gösta
Andersson i Köpingebro.
Gösta Andersson var 30 år vårvintern
1945. Han delade sin tid mellan att jobba hos Persöner i Ystad och att ligga i
beredskap. När Röda Korset kom till
hans regemente i Hässleholm var han
intagen för omskolning och skulle lära
sig att köra gengasbil.
Men det var ingenting som lockade
Gösta Andersson. Han var utled på
hela beredskapen med en massa dötid
och meningslös exercis. Därför tackade han ja när han fick frågan om han
ville åka med Röda Korset ner till
Tyskland.
– Jag tyckte det var mer mening med
det än att lära sig köra gengasmotorer.
Jag ville komma ifrån till varje pris.
Att uppdraget kunde vara farligt
tänkte han inte på.
En vecka senare, dagen innan avresan, fick Gösta Andersson veta att han
var antagen som chaufför. Det var i
början av mars. Han fick sju sprutor,
bland annat mot gulsot och difteri. Sedan var det dags att åka i väg.
– Då var jag mer död än levande. Det
var nästan som om jag var sövd. Jag
fick den sista sprutan i Padborg vid
tyska gränsen. Alla andra hade haft en
vecka på sig, men jag fick alla sprutor
på en gång. Det tog flera dagar innan
jag var på benen igen och kunde göra
något, säger han.
Resan söderut gick via Malmö och
Köpenhamn till Odense. I Tyskland
passerade de sedan Flensburg och Kiel.
– Där var allt bombat och fördärvat.
Det syntes inga människor någonstans. Då gjorde man sig ju fantasier
om vad vi kunde möta i framtiden, säger Gösta Andersson.
Röda Korset hade förvarnat deltagarna om att de kunde få vara med om
hemska upplevelser.
I kolonn fortsatte man till Friedrichsruh, några mil från Hamburg, där
man slog läger.
Innan avresan hade alla bussarna
målats vita med röda kors och svenska
flaggor enligt en överenskommelse
med de allierade.
– De skulle ta hänsyn till oss. De var
nere och nosade på oss ibland med
flygmaskinerna, men när de såg att det
var vita bussar brydde de sig inte om
oss, säger Gösta.
Tyskarna var inte sena att dra nytta
av detta. Gösta berättar om Gestapomän och officerare som kom åkandes
22
Gösta Andersson framför en av de vita bussarna våren 1945.
Gösta har fått
flera medaljer
för sina insatser,
från Sverige...
... från Norge...
i fordon som också målats vita med
röda kors.
Gestapomän med långa skinnrockar övervakade hela Röda korsaktionen. En Gestapoman åkte med i varje
buss och i lägret fanns 40 SS- och
Gestapomän inkvarterade i två tält.
– Inställningen till tyskarna var låg,
men man fick aldrig visa den. Vi kunde inte ha en dialog som var negativ,
de förstod varenda dugg, säger Gösta.
Svårt att få tag i mat
I det krigshärjade Tyskland var det
svårt att få tag i mat, men svenskarna
hade så de klarade sig. Intendenturen
hade med en pluton med kokvagn och
fältbakugnar och det fanns gott om
medhavd proviant. Greve Folke Bernadotte, vice ordförande i svenska Röda Korset, hade också kommit till lägret och låtit alla köpa 1000 cigarretter
var. Det var hårdvaluta som skulle
hjälpa dem att ta sig fram.
Uppgiften i Tyskland gick i första
hand ut på att ta hem danska och norska fångar. Därefter skulle man ta hand
om fransmän, polacker och övriga
som släpptes. De vita bussarna körde
Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005
”I jämförelse med
den gröna
natur som
Gud skapat
fick vi se
vad Hitler
kunde göra. Fångarna såg ut
som vissna
buskar vid
sidan om
de gröna
granna
grenarna.
Som vissna
träd.”
... från Polen...
BILD: PRIVAT
... och från Danmark.
ut till olika läger och hämtade fångarna och körde dem till koncentrationslägret Neuengamme nära danska
gränsen. Målet var att skydda fångarna från fronten. Efter hand som Röda
armén ryckte fram österifrån tömde
tyskarna sina läger och tvingade ut
fångarna på så kallade dödsmarscher.
De fick gå längs vägarna tills de stupade.
Gösta Andersson minns inte vilket
koncentrationsläger han kom till första gången, men han minns känslan.
– Den var grym, säger han.
Utanför lägerporten stod en tysk
pojke i 13–14-årsåldern iklädd en
Gestapouniform. På mössan hade han
ett märke med en dödskalle och två
korslagda ben och i handen ett automatvapen.
Själva lägret var fullt av löss och
kackerlackor och sjukdomar. Fångarna hade inte tillgång till vatten så att
de kunde tvätta sig eller dricka.
– Det kan var och en räkna ut hur de
mådde. Det första gröna som slog ut
där, det åt de. De plockade upp nässlor och sån’t och tuggade på.
När de första fångarna lämnades av
i Neuengamme gav svenskarna dem
var sin ask cigarretter för att de skulle
klara sig.
– De kunde få vad som helst av
fångvaktarna för det.
Dygn efter dygn körde bussarna
mellan olika läger och Neuengamme.
20–30 fångar fick plats i varje fordon.
Men ofta var det fler som ville med.
– De trängde sig fram. Det var
hemskt att köra ifrån den flocken, det
var ju tio gånger fler som ville med,
men vi hade inte plats, säger Gösta.
Alla transporter gjordes på natten
för säkerhets skull.
Några lyktor kunde man inte ha tända när man körde.
– I helsike heller. Vi fick krypa fram.
Allra tydligast minns Gösta Andersson sin sista resa.
– Vi fick till uppdrag att köra och
hämta 60 stycken norrmän i Waren i
norra Tyskland. Men när vi kom fram
var det inte 60 norrmän, utan det var
60 stycken franska politiska fångar
som de hade inhyst där. Dem skulle vi
lasta och köra till ett läger 8–10 mil
norr om Berlin.
Under resan ner tvingades man
stanna var tjugonde minut för att låta
fångarna gå ut i skogen och uträtta sina behov.
– De hade dysenteri och var fördärvade i magen. I jämförelse med den
gröna natur som Gud skapat fick vi se
vad Hitler kunde göra. Fångarna såg
ut som vissna buskar vid sidan om de
gröna granna grenarna. Som vissna
träd.
Gösta Andersson var en av svenskarna som hjälpte Röda Korset att rädda fångar ur koncentrationsläger i andra världskrigets slutskede.
att se om det var några tyska militärer
som försökte förflytta sig i skydd av
mörkret.
Röda Korsets fordon gömde sig under de nyutslagna löven i en allé och
man bestämde att alla skulle ta skydd
i ett dike.
Men Gestapo sa att fångarna inte
fick lämna bilarna på grund av
flyktrisken. Först när chefen från Sverige sa ifrån gav de med sig.
Tillbaka i Friedrichsruh fick Gösta
Andersson och några andra i uppdrag
att köra med varor till Lübeck. När de
hade lossat kom ett telegram om att de
skulle fortsätta till lägret Ravensbrück
och hämta fransyskor.
Gösta Andersson lämnade sin plats
bredvid kamraten och chauffören Erik
Ringman. Där satte sig i stället löjtnant Gösta Hallqvist. Medan
Hallqvist och Ringman och de övriga
tomma lastbilarna åkte till Ravensbrück körde Gösta Andersson i stället
Hallqvists bil, som var lastad med medicin, till danska Padborg.
Det kanske räddade hans liv. När
kolonnen som leddes av Hallqvist var
på väg tillbaka från Ravensbrück med
kvinnor av olika nationalitet attackerades den av ett allierat jaktplan.
Chauffören Ringman dödades omedelbart och löjtnant Hallqvist sårades
svårt. Flera av passagerarna dödades
och sårades också.
Gösta Andersson var kvar i Padborg
när han fick veta vad som hänt. Dagen
innan hade han tagit hand om ett brev
till Ringman från hans trolovade. Gös-
Fullt av bombkratrar
Lägret norr om Berlin låg vid ett stort
flygfält. Hela området var fullt av
bombkratrar.
– Flygande fästningar hade varit där
och dränerat hela stället. Det var inte
mer än 30–40 meter mellan kratrarna.
Där skulle fransmännen släppas av.
Det var villkoret för att vita bussarna
skulle få ta med sig de norrmän som
arbetade med att fylla igen kraterhålen på flygfältet.
– Det var ju hemskt. Norrmännen
blev ju överlyckliga, men vad fransmännen kände…, säger Gösta.
De sex chaufförerna hade alla med
sig var sin ´tegelsten´, ett matpaket,
ifall de skulle komma på avvägar. Nu
gav de sina matpaket till norrmännen
och fick bevittna hur de delade
knäckebröden och de sex smörpaketen i 60 delar.
– Det var en mycket intressant händelse. Den har fastnat helt i skallen på
mig. I andra fall när fångar fick något
stack de i väg och gömde sig för de
andra för att få vara i fred, annars blev
det slagsmål, säger Gösta.
Norrmännen lastades in i bilarna
och så körde man i väg mot Neuengamme. Efter några mil såg chaufförerna ljuspunkter som segnade ner
från himlen. Det var engelsmän och
amerikanare som släppte ljusbomber.
Sen flög de över de upplysta fälten för
•
•
ta tänkte att han skulle överlämna det
när de sågs igen.
– Men dagen efter ställde de upp oss
och sa att nu har en av våra kolonner
blivit anfallen och beskjuten.
Några fler resor till koncentrationsläger gjorde inte Gösta Andersson. Vita bussarnas uppdrag var i
princip slutfört. Valborgsmässokväll
1945 landsteg han i Malmö och åkte vidare till Hässleholm där plutonen
upplöstes. Någon hjältebehandling
var det inte tal om.
–Ha! Nej, när vi kom fram fick vi ta
av oss militärkläderna, ta på de civila
och åka hem, säger Gösta.
Under tiden i Tyskland hade han
fått 2,50 kronor om dagen första månaden, och 5 kronor om dagen andra
månaden.
–Men vi gjorde det inte för pengarna. Vi trivdes med våra uppdrag, vi
kände på oss att vi gjorde något nyttigt
för alla stackars människor som drabbats av det som Hitler ställt till med.
Året efter åkte Gösta Andersson
med Röda Korset till Budapest med
mat och kläder till de ungerska barnen. Samma år blev han uppkallad till
prins Carl, ordförande i svenska Röda
Korset, och fick medalj på bröstet.
Han fick även ta emot danska, norska
och polska utmärkelser.
Han vill inte själv göra någon stor
affär av sin insats och tänker inte ofta
tillbaka på det som varit. Men när jag
ska gå är han orolig att hans drömmar
ska komma tillbaka igen.
–Efter resorna till Tyskland hade jag
BILD: JAN-OLLE PERSSON
Vita bussarna/Bernadotteaktionena
”Efter resorna till
ºI slutet av andra världsTyskland
kriget genomfördes den
så kallade Bernadotteakhade jag
tionen, en hjälpaktion
mardrömsom leddes av den svensmar i flera ke rödakorsledaren Folke
år. De
Bernadotte. Enligt Svenska Röda Korsets beräkhandlade
från år 2000, beom att jag ningar,
friades omkring 15 000
var i livsfa- koncentrationslägerfångra, men jag ar genom aktionen, men
siffrorna har varierat
klarade
mellan 19 000 och
mig alltid.” 30000.
Folke Bernadotte
ºPlanerna på en svensk
Röda korsexpedition kom
från Norge, Danmark och
judiska organisationer.
Naziledaren Heinrich
Himmlers massör förbe-
redde Bernadottes förhandlingar. Dessa ledde
till att danska och norska
fångar kunde föras samman i koncentrationsläg-
a
ret Neuengamme nära
danska gränsen.
ºEfter en tid fick Bernadotte även tillstånd att
rädda judiska kvinnor av
olika nationalitet från olika läger, främst ett i Ravensbrück.
ºPå senare år har hjälpaktionen varit föremål för
debatt. Diskussionen har
bland annat rört hur
många av de som räddades som var judar, att Röda Korset transporterade
fångar från Neuengamme
till andra läger för att få
plats med skandinaver,
samt Folke Bernadottes
roll i aktionen.
Källa: NE
a
Fyra plutoner från Hässleholm
ºDetachementet som
åkte till Tyskland från
Hässleholm bestod av
tre sjuktransportplutoner med 12 bussar vardera och en transport-
pluton med 12 lastbilar.
Varje pluton bestod av
16 fordon: 12 bussar/
lastbilar, två motorcyklar, en lastbil och en
personbil.
mardrömmar i flera år. De handlade
om att jag var i livsfara, men jag klarade mig alltid.
Fotnot: Gösta Hallqvist återhämtade
ºDessutom hade man
med sig en intendenturpluton samt tross
med kock, stabsfordon
och verkstads- och
sjukvårdsutrustning.
sig från sina skador och lever än i dag
– med splitter kvar i huvudet –
i Ystad.
Anna Maria Erling
Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005
23
Krigsminnen
Sven och Alvi om när freden kom º26
Inga-Greta blev kompis med
de polska flyktingflickorna
Allehanda berättade den 3 maj
1945 om hur de polska flyktingarna
anlände till Ystad.
YSTAD
a
Hej, hejdå, jag älskar dig. Det
var de ord som Inga-Greta
Rudolfson lärde sig att säga
på polska av sina väninnor
Rysia, Halina och Chrystyna.
Så skrev Allehanda
De tre polska flickorna kom till Ystad
våren 1945 efter att ha hämtats från
koncentrationsläger med vita bussarna. De internerades på Österportskolan, där Inga-Greta lärde känna dem.
Kriget löper som en röd tråd genom
Inga-Greta Rudolfsons barndom. Hon
var nio år när hon hörde Mariakyrkans klockor larma om att andra
världskriget brutit ut. Sex år senare
kom hon cyklande på Stora Östergatan upp mot kyrkan när hon såg några
personer komma med en löpsedel
som det stod FRED på med stora bokstäver.
Då vände Inga-Greta på cykeln och
cyklade tillbaka hela vägen till Österportskolan där flyktingarna bodde.
– Det är fred! Det är fred! Det är
fred! ropade jag hela vägen. Flickorna
var de första som fick veta, säger IngaGreta.
Den där dagen i september 1939 när
kriget bröt ut förstod Inga-Greta Rudolfson egentligen inte vad det betydde när kyrkklockorna plötsligt började ringa. Hon skyndade snabbt hem
till mor där hon fick veta att det satts
upp plakat på kyrkporten om allmän
mobilisering och att hennes egen far
var inkallad. Föräldrarna förklarade
vad kriget innebar.
– Man skulle hålla tyst, och man fick
inte säga till någon vad man pratade
om hemma.
”Bortåt 1-tiden natten till onsdagen
anlände ett extratåg till Ystad med 456
polska kvinnor, som suttit i koncentrationsläger i Tyskland och nu genom
Röda Korset och greve Folke Bernadottes aktion överförts till Sverige.
Runt det avspärrade järnvägsområdet hade en stor mängd ystadbor samlats för att få en blick på de befriade,
men väntan blev lång, enär det försports att tåget skulle komma in redan
vid 10-tiden på kvällen. På stationen
mottogos polskorna av borgmästare
Hans Johansson i egenskap av civilförsvarschef samt av rödakorspersonal m. fl. samt ledsagades omedelbart
till sina respektive förläggningar i
Sporthallen, Östra skolan och läroverkets gymnastiksal, där de troligen
komma att vara inkvarterade till ett
gott stycke efter krigets slut.
Röda
korspersonal,
beredskapskvinnor och personal från civilförsvaret i Ystad började redan på Valborgsmässoafton ställa i ordning dessa lokaler. Man höll på ända till ett-tiden på natten med att stoppa
madrasser och bädda för de väntade.
Även 1 maj fortsatte man sitt arbete
och vid middagstiden hade man alla
de 500 bäddarna klara. Dessa, som bestå av en pappersmadrass, stoppad
med träull, en pappersfilt och en riktig filt, ligga direkt på golvet. Man hade dessutom skaffat 15 tvättställ, och
vana snickare hade på kort tid spikat
ihop closetter av träribbor och masonitskivor. /.../
De polska kvinnorna äro i regel i 2030-årsåldern, men många åldringar
finns också bland dem. Många var sjuka – en hade bl. a. en strupsjukdom –
och den otillräckliga födan och kanske
också misshandeln i de tyska fånglägren hade på sina håll satt spår i deras
anletsdrag. På humöret var det emellertid inget fel. De verkade glada och
pigga och belåtna över att ha sluppit
ifrån fångenskapen och i stället blivit
omhändertagna på bästa sätt./.../
De flesta äro emellertid alldeles uttröttade efter de fyra dygn som de tillbringat på tåg och därför ha de sovit
nästan hela dagen. När det blir bättre
väder komma de att få gå ut och promenera inom det avspärrade området.
De få tre mål mat om dagen och från
och med i dag är det lottorna som sörja för deras förplägnad. Många av
kvinnorna äro undernärda och därför
serveras ännu så länge endast mycket
lättsmält mat såsom vällingar, krämer
o.d. Somliga ha ej fått mjölk på långa
tider och tåla därför inte annat än kokt
mjölk. Till varje mål få flyktingarna vitaminpreparat, vilket de äro i stort behov av./.../”
Kriget präglade vardagen
Rädslan var stor att det man sade en
dag kunde vändas emot en om en
främmande makt ockuperade Sverige.
Med en pappa som var inkallad och
en mamma som var chef för Röda
Korsets kvinnliga sektion i Ystad kom
Inga-Gretas vardag att präglas av kriget.
Hennes pappa låg i beredskap i ett
av forten i Sandskogen. Dit cyklade
Inga-Greta och hennes mamma ut
varje söndag med en kaffekorg. De
fick inte komma för nära havet. Stranden var avspärrad med spanska ryttare (ställningar med taggtråd). I stället
turades de inkallade männen om att
gå upp i skogen och dricka kaffe med
sina familjer.
På vägen hem från skogen passade
Inga-Greta och hennes mamma på att
plocka lingon- och blåbärsris som de
torkade till te hemma i ugnen. Det
gällde att ta tillvara på allt.
Även på vintern blev det turer till
skogen, då för att plocka kol, koks och
torv som passerande bilar hade tappat.
– Och vi hämtade kottar som man
kunde elda med.
Det var kallt hemma i lägenheten,
24
”Över 400 flyktingar inkvarterade i
Ystad – Extratåg förde hit dem natten
till onsdagen – Flertalet äro unga
polska kvinnor och glada över att vara
i Sverige”
”Mina polskor” har Inga-Greta skrivit på fotot som togs vid Österportskolan i Ystad i maj 1945. Från vänster syns Chrystyna, Rysia
och Halina, 14, 16 respektive 13 år.
BILD: PRIVAT
och även om bara ett av de tre rummen var uppvärmt när Inga-Gretas far
var inkallad var det ont om ved och
bränsle.
Eftersom många män låg i beredskap och det saknades arbetskraft gick
Inga-Gretas mamma och andra Röda
Korsare in och jobbade ideellt på lasarettet under kriget. Det blev också en
del extra arbete för Inga-Greta. Hon
hjälpte sin mor att hacka, gallra och ta
upp betor. Alla som tog sin an ett land
betor fick extra socker- och kaffetilldelning. Inga-Greta plockade även ärtor hos Bongs i Ystad och hjälpte till i
fabriken. Ungdomarna fick putsa
bläck till konservburkar och pilla bort
dåliga ärtor från bandet.
En höst när Inga-Greta var 12 år
minns hon också hur ett helt gäng från
skolan blev ledigt för att plocka potatis på Högestad gods.
Inga-Greta var med i Ungdomens
Röda Kors. Föreningen blev flitigt anlitad av det vuxna Röda Korset. Under
kvällar och nätter vintern 1942 placerades ungdomarna ut på gator och
torg som sårmarkörer. I famnen hade
de plakat som klargjorde om de hade
tarmarna utanför magen, brutna ben
eller skottskador i ryggen.
– Då skulle de komma och ta hand
om en. Man fick antingen åka på en
Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005
”De var
magra och
de var
smutsiga.
Man tyckte att det
var rent
förfärligt
att de fick
ha det så.”
cykelår mellan två cyklar eller på en
vanlig bår som de kom bärande med.
Vi tyckte det var spännande.
Kylan gjorde att barnen bara fick vara ute två timmar åt gången. Sen träffades de hemma hos Inga-Greta på
Klostergatan 14 A och drack varm
choklad och åt smörgåsar.
Evakuerades på prov
Samma år, 1942, provevakuerades Inga-Greta till Österkorsberga i Småland under två månader tillsammans
med andra barn.
– De räknade väl med att om det
skulle bli en invasion så skulle det bli
härifrån. Skåne var ju väldigt utsatt.
Här finns ju inga berg eller så, säger
Inga-Greta.
När kriget led mot sitt slut hjälpte
Inga-Gretas mamma till att ta hand
om koncentrationslägerfångar som
kommit med de vita bussarna från
Tyskland. Det var polska kvinnor som
fick en tillfällig fristad i Österportskolans gymnastiksal, Bollen och Östra
skolan i Ystad.
Inga-Greta kommer i håg första
gången hon såg flyktingarna.
– De var magra och de var smutsiga.
Man tyckte att det var rent förfärligt
att de fick ha det så.
Kvinnorna fick kläder – främst ove-
raller – som Röda Korset samlat in,
samt mat och dryck.
Inga-Greta fick ett särskilt förhållande till tre unga flickor i hennes
egen ålder. Som hon minns det var de
judinnor. Efter krigsslutet hittade två
av flickorna, som var systrar, sin mamma på ett annat läger i Kristianstad.
Innan hade de trott att modern var
död.
Inga-Greta kunde inte leka med
flickorna, men de talade mycket med
varandra.
– Vi stod på var sin sida om de
spanska ryttarna. Vi stod utanför, och
de inne, och så pratade vi tyska.
Men om sin tid i koncentrationslägret ville flickorna inte berätta.
– De var väldigt tystlåtna när det
gällde det.
Taggtråd i hamnen
Det var inte bara flyktinglägren och
stranden som var avspärrade under
kriget. Även hamnen omgavs av taggtrådsställningar. Inga-Greta minns en
dramatisk natt när ett vrak skulle sänkas i hamninloppet för att hindra en
främmande ubåt från att ta sig in. Påbud hade gått ut om att alla Ystadsbor
skulle stanna inomhus för säkerhets
skull.
– Men det var det så mycket folk ute
Inga-Greta Rudolfsons barndom präglades till stor del av andra världskriget. Hon var nio år när kriget bröt ut.
på Hamngatan att man inte kunde
komma fram, minns Inga-Greta.
Ransoneringen hörde också till vardagen. Läderbristen gjorde att barnen
fick ha skor med träbottnar, ungefär
som trätofflor, och när Inga-Greta behövde ett nytt cykeldäck fick familjen
vända sig till kristidsnämnden för att
få extra tilldelning.
•
•
”Det är
fred! Det
är fred!
Det är
fred! ropade jag”
I samma hus som Inga-Greta bodde,
i hörnet Hospitalsgatan–Klostergatan,
låg Zikoriafabriken där det gjordes Zikoriakaffe, ett surrogatkaffe.
– Mor drack helst ”surr” hela veckan, bara hon fick en rejäl kopp riktigt
kaffe på söndagen, säger Inga-Greta.
Ransoneringen höll på lång tid efter
kriget. När Inga-Greta åkte på skolut-
BILD: THORSTEN PERSSON
byte till Köpenhamn 1947 fanns det
varken kaffe eller nylonstrumpor i
grannlandet.
– Vi kunde köpa oss in på National
Scala med ett halvt kilo kaffe och gå på
restaurang Wivex, som var Köpenhamns finaste restaurang, för två nylonstrumpor.
Anna Maria Erling
Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005
25
Krigsminnen
Sam Nilsson, troligen 1940. Vid denna tid är han korpral i intendenturen.
I februari 1940 blev Sven Nilson inkallad och skickad upp till Överkalix i
Norrbotten. På vägen upp blev mannarna inkvarterade i ett kostall. Sam
högst upp till höger.
BILD: PRIVAT
När freden
kom tändes
ljusen igen
SVENSTORP
Det är maj 1945 och Alvi Nilson är 18 år. Nyheten om att
det är fred i Europa går från
mun till mun. I Malmö, där
tösen från Stora Herrestad
går i handelsgymnasium, blir
folk på kontoren som tokiga.
De klipper sönder papper och
häller ut bitarna genom
fönstren.
–Det var en glädje utan all gräns. Vi
var så uppspelta. Folk tjoade och
skrattade och dansade.
På kvällen går Alvi och hennes kamrater arm i arm förbi konsulaten i Malmö. De stannar och sjunger och ropar.
På alla beskickningarna kommer folk
ut på balkongerna och vinkar. Utom
på den tyska. Där är det alldeles mörkt.
På natten går Alvi upp på takterassen till huset på Ribersborg där hon
bor.
– Då tittade man ut över havet och
såg när det tändes i Köpenhamn.
Kriget låg bakom dem
Alvi klappar sig på bröstet och blir
tjock i rösten. År av mörkläggning var
äntligen förbi.
– Förstår du? Det var något speciellt. Den synen tänker jag på varje
gång jag hör Sten-Åke Cederhöks När
lyktorna tändas på andra sidan bron.
Det var så fantastiskt.
I dag är Alvi Nilson 78 år och bor
tillsammans med maken Sam Nilson,
88 år, i Svenstorp. När paret träffades
sommaren 1945 låg kriget redan
bakom dem. Sam skulle inte bli inkallad mer. Och eländet med kupongerna
skulle förhoppningsvis snart ta slut.
Sam Nilson var 22 år när kriget bröt
ut. Han var ute och cyklade med en
26
kamrat när klockorna började klämta
och det sattes upp meddelanden på
godsmagasinet om att männen skulle
åka med första bästa tåg till sina inställelseorter. Dagen därpå lämnade
han Svenstorp och reste till Karlsborg
där hans regemente låg.
– Då kom vi upp till en röra som det
inte fanns någon som helst organisation i. När vi kom in genom den stora
porten fick vi ”snuskburken” och kniv,
gaffel och sked i ett. Sen fick vi själva
leta upp var vi skulle ligga någonstans.
Kanske fick vi någon uppgift här eller
där, men ofta visste de inte var vi
fanns. Det var kaos.
Efter första inställelsen fick Sam
Nilson åka hem igen. Nästa gång han
blev inkallad var i februari 1940. Då
skickades han upp till finska gränsen.
Sam Nilson var korpral inom intendenturen och skulle ta hand om förråd, livsmedel och underhåll. När han
och hans kamrater skulle resa vidare
från Karlsborg och norrut sade översten till dem att han aldrig hade sänt ut
ett förband med mer ovisst mål än
detta. De visste inte ens vart de skulle
åka.
–Då ryktades det om att vi skulle gå
som underhållsförband över till Finland.
I stället hamnade de i Överkalix. Resan dit blev något i hästväg. 40 soldater packades in i varje vagn – en godsvagn med skjutdörr – med en hink
som enda toalett. Resan varade i ett
par dygn. Längs vägen stannade tåget
för att soldaterna skulle få äta.
Vid ett tillfälle bjöds det på kalops
på torget. Men kalopsen var skämd
och samtliga 40 män i vagnen blev dåliga. Och det enda de hade var spannen. Lösningen blev att sätta sig i godsvagnsdörren. En soldat höll i varje
arm på den som hade rumpan utanför.
–Vad skulle vi göra? säger Sam.
När de kom fram var det 30 grader
kallt. Sam Nilson och hans grupp in-
Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005
a
Beredskapen
ºNär andra världskriget bröt ut 1
september 1939 försattes Sverige i
förstärkt försvarsberedskap. Vapenföra män i åldern 18–47 år kallades in
av försvaret. Tiden man låg inkallad
åt gången kunde variera mellan några
månader upp till två år. Män som hade dålig hälsa eller andra viktiga befattningar i samhället kunde slippa
tjänstgöring.
Källa: Beredskapsmuseet
Permittenttrafiken
a
ºUnder kriget transporterades tyska
soldater och tyskt krigsmaterial med
tåg till och från Norge (och Finland)
genom Sverige.
Källa: Nationalencyklopedin
Sam och Alvi Nilson i Svenstorp berättar krigsminnen från andra världskriget.
”Under hela kriget
kände jag
aldrig någon oro för
att det
skulle ta
mitt liv.”
kvarterades i en bagarstuga där de försökte hålla värmen genom att elda i
ugnen.
Efter några månader med mycket
väntan och mycket poker i Norrbotten
bar det vidare till Västergötland och
Töreboda. Där låg Sam Nilson när
Norge ockuperades. Då väcktes mannarna upp mitt i natten för att gräva
skyddsgropar.
Ändå säger Sam att han aldrig var
rädd.
–Under hela kriget kände jag aldrig
någon oro för att det skulle ta mitt liv.
Vi var trygga svenska soldater som
gjorde vår plikt. Statsminister Per Albin Hansson hade ju sagt med sin lugnande röst att vi var väl förberedda.
BILD: BASS NILSSON
Men det trodde vi förstås inte på.
Bara en gång minns Sam Nilson att
han kände sig illa till mods. Det var
när han stod vakt i skånska Kattarp
när ett tyskt permittenttåg på väg till
Oslo passerade.
– Då såg vi på officerarna som gick
av vagnarna och rökade. Och på soldaterna i vagnarna. Man kände en viss
oroskänsla, men fortfarande ingen panik eller rädsla. Men jag tyckte att det
var rätt obehagligt . De hade ju erövrat Sverige på en eftermiddag om de
satt i gång.
1942 blev Sam Nilson furir. Samma
år tog han över lanthandeln i
Svenstorp efter sin far. Trots det fortsatte han att bli inkallad. Först när han
blev uttagen för att vidareutbildas till
sergeant fick han ett intyg av prosten
och kommunalordföranden om att
han behövdes i Svenstorp för att ta
hand om affären.
– Ingen ville ju vara inkallad egentligen. Lantbrukare och företagare och
överhuvudtaget alla hade ju sitt att
sköta.
Sam Nilson tog över lanthandeln
mitt i ransoneringstider. Själv behövde han dock inte gå hungrig. I affären
fanns det varor och familjen fattades
ingenting.
–Vi hade möjlighet att ta undan lite
från början, socker och mjöl och kaffe.
Man säkrade sitt förråd av basvaror.
Allmänt sett var det däremot svårt
•
•
att få tag i mat, särskilt kött. Sam Nilson minns hur charkbilen från Malmö
kom med falukorv (som inte fick kallas falukorv) som var gjord av fisk och
var hårt kryddad med svartpeppar.
Han tog in 25-30 stycken som gick åt
direkt.
– Mat var det ont om. Människor letade efter jordplättar överallt. Längs
banvallen grävde de upp och satte kål
och potatis. Till och med salt var en
bristvara och alla ville ha extra.
Alvi Nilsons familj löste köttbristen
genom att ha kaniner i garaget.
–Det blev mycket mat, och så hade
vi ju höns. Och så kommer jag i håg att
vi hade hushållsgris också.
Men det var i smyg.
”Ingen
ville ju
vara inkallad egentligen”
– Det skulle egentligen kristidsnämnden veta. Då fick man ju mindre
köttkuponger. Det var inte bara vi som
gjorde så, det var allmänt vedertaget.
För Alvi Nilson ledde kriget också
till att hon fick den lillebror hon alltid
hade drömt om. 1944, när hon var 17 år,
var hon och hennes lillasyster hemma
hos en familj som hade krigsbarn. Barnen hade en kusin i Finland som de visade foto på.
– Han var så gudomligt söt denna
lille kille, så min syster och jag bönade
och bad att vi skulle få ta hand om honom.
Risto hette pojken. Hans mamma
var död och han bodde därför hos sin
farmor när pappan var inkallad. Några
syskon hade han inte. Nu kom han till
Stora Herrestad. När han skulle börja
skolan flyttade han tillbaka till Finland, men fortsatte att hälsa på Alvis
familj om somrarna.
När Risto senare förlorade sin pappa erbjöd sig Alvis familj att ta hand
om honom för gott, och som 15-åring
återvände Risto till Skåne.
Där bor han än i dag.
– Vi håller kontakt jämt och ständigt. Senast i dag ringde han och pratade med mig. Vi känner den allra
största släktskap med vår fosterbror,
säger Alvi Nilson.
Anna Maria Erling
Ystads Allehanda – Onsdag 5 oktober 2005
27