Sametinget i Sverige
Parlament och myndighet
Nils Vasara-Hammare
Centrum för utbildning och forskning inom samhällsvetenskap, CUFS
2000:013 - ISSN: 1403-5294 - ISRN: LTU-CUFS-SKR-00/013--SE
Innehåll
I.
Inledning
4
1.
Introduktion
5
2.
Självbestämmanderätten
7
3.
Nationer och nationalism
11
3.1.
3.2.
3.3.
3.4.
3.5.
Nationalism - en kort introduktion
Nationalism och Anthony D. Smith
Nationalism och Eric J. Hobsbawm
Nationalism och Ernest Gellner
Nationalism och Benedict Anderson
19
11
12
14
16
4.
Teoretisk analysram
21
4.1.
4.2.
4.3.
4.4.
En analytisk formel
Lokalisering, spridning och storlek
Policyöverväganden
Teoretisk översikt
21
26
31
39
5.
Demokrati och minoriteter
43
5.1.
5.2.
5.3.
5.4.
Demokrati och minoritetsrättigheter
Gemenskap och minoritetsrättigheter
Majoritetsdemokrati
Ett alternativ?
43
44
45
49
6.
Metod och material
50
II
Samernas aspirationer
56
1.
Bakgrund
57
2.
Samerättsutredningens tillkomst
60
2.1.
Domen i skattefjällsmålet
60
-1-
2.2.
2.3.
2.4.
2.5.
Regeringsdirektiven
Samisk kritik av direktiven
Vilka krav hade samerna?
Kommentarer
62
63
64
65
3.
Samerna och folkrätten
67
3.1.
3.2.
67
3.3.
3.4.
Samernas folkrättsliga ställning
"Alla urbefolkningar har rätt till självbestämmande"
67
"Ett folk skall ha ett i val utsett parlament"
Kommentarer
69
70
4.
Samernas Landsmöte i Lycksele 15-17/6 1988
71
4.1.
4.2.
4.3.
"Erkännandet att vara ett folk"
Samerna - ett folk
Kommentarer
71
72
74
5.
Samernas Landsmöte i Vemdalskalet 15-17/8 1989
76
5.1.
5.2.
5.3.
5.4.
En mörk inledning
Samerätt och sameting
"Det är glädjande att urbefolkningar uppmärksammas"
Kommentarer
76
77
79
81
6.
Samernas Landsmöte i Arjeplog 12-14/6 1990
83
6.1.
6.2.
"Regeringen gör ett fult försök att skriva bort folkrätten"
Kommentarer
83
86
7.
Samernas Landsmöte i Vilhelmina 11-13/6 1991
87
7.1.
7.2.
87
7.3.
7.4.
"Samer är ett folk"
"Sverige har förnekat samernas existens"
88
Kritik mot Sveriges passivitet i nordisk samepolitik
Kommentarer
8.
Samernas Landsmöten 1992
92
8.1.
8.2.
8.3.
Samernas Landsmöte i Östersund
Extra Landsmöte i Luleå 22-23/10 1992
Samernas Nationalråd
92
94
96
-2-
90
91
8.4.
Kommentarer
101
9.
Samernas Landsmöten 1993
103
9.1.
9.2.
9.2.
Samernas Landsmöte i Kiruna 15-17 juni 1993
Samernas Extra Landsmöte i Kiruna 25/8 1993
Kommentarer
103
105
108
III. Sametinget och svensk samepolitik
110
1.
Sametinget i Sverige
111
1.1.
1.2.
1.3.
Parlament eller myndighet?
Sametingets roll
Kommentarer
111
114
119
IV. Avslutning
121
1.
Sametinget i Sverige - ett steg mot en minoritetspolitik
122
1.1.
1.2.
Sammanfattande diskussion
Avslutande diskussion
122
132
V.
Referenser
140
Bearbetningar och andra presentationer
Offentligt material
Tidningar/tidskrifter
Material från Svenska Samernas Riksförbund
141
153
158
159
-3-
I.
Inledning
-4-
1.
Introduktion
Föreliggande studie är en rapport från "Sametingsprojektet" (Sametinget i Sverige parlament eller myndighet), som genomförs på Nordiskt Samiskt Institut (NSI), i
Kautokeino, i samarbete med Centrum för utbildning och forskning inom
samhällsvetenskap (CUFS) vid Luleå Tekniska universitet.
En studie av Sametinget i Sverige är intressant ur många aspekter, inte minst nu
när "samerna håller på att bygga ett nytt politiskt system i Norden - ett system som
inte är begränsad till de enskilda staterna, utan som spänner över nationsgränserna.
Samerna framstår som pionjärer i ämnet gränsöverskridande politik" (Eriksson,
1998). I förlängningen hägrar målet om ett gemensamt samiskt parlament, vilket
skulle innebära en politisk innovation: Ett folk utan stat, boende i fyra
nationalstater med ett gemensamt folkvalt parlament tvärs över statsgränserna.
Syftet med projektet "Sametinget i Sverige - parlament eller myndighet?" är att
kartlägga det svenska Sametingets demokratiska legitimitet och ställning gentemot
myndigheter och andra folkvalda församlingar. Denna första delrapport har
följande tre mer övergripande frågeställningar:
1)
Hur har samernas politiska aspirationer på utökat självbestämmande sett ut,
så som den kommit i uttryck i politiska beslut och politiska
programförklaringar?
-5-
2)
Är Sametinget som institution ett resultat av sådana aspirationer?
5.
Har Sametinget bidragit till att samerna fått ett ökat politiskt inflytande och
därmed ökat självbestämmande?
Delrapporten är indelad i fyra delar, där första delen handlar om studiens teoretiska
bakgrund och dess metod. I den teoretiska delen försöker jag diskutera olika syn på
demokrati och hur detta kan förverkligas. Jag inleder dock den teoretiska delen
med en genomgång av några huvudlinjer i diskussionen om
självbestämmanderätten. Del två belyser samernas aspirationer så som de
framkommit på Samernas Landsmöten under processen med att inrätta ett
Sameting i Sverige. Den tredje delen visar den svenska statens svar på dessa
aspirationer. Detta görs genom analys av den roll som Sametinget fick i det
svenska politiska systemet. I del 4 finns en sammanfattande diskussion och en
avslutande analys av studiens centrala tema, d.v.s. Sametinget som ett exempel på
svensk minoritetspolitik angående samerna.
Frågeställning 3 här ovan handlar om Sametinget har gett samerna ett ökat
självbestämmande. Innan vi går vidare kan det därför vara på sin plats att först titta
lite närmare på vad självbestämmanderätten egentligen innebär, och vilka som kan
göra anspråk på rätten till självbestämmande.
-6-
2.
Självbestämmanderätten
"Tanken att folken har en inneboende rätt att bestämma över sina egna öden kan
ledas tillbaka till franska revolutionen" (NE band 16, 1995, s. 481). Genom ett
dekret i maj 1790 förklarade den Konstitutiva Församlingen i Paris att
mänskligheten utgjorde ett enda samfund där såväl folk som stater åtnjöt vissa
naturliga rättigheter. Tesen om les droits des peuples etablerades därmed på den
politiska agendan i Europa. Från och med revolutionsåret 1848 kan vi säga att
principen om folkens självbestämmanderätt gick hand i hand med doktrinen om
den enade nationalstaten (Bring, 1992, s. 226). Sedan dess har knappast någon
politisk eller legal princip fått sådant stöd som principen om självbestämmanderätt
för folken (Müllerson, 1994).
När FN-fördraget skisserades efter 2:a världskriget accepterades folkens
självbestämmanderätt i FN-fördragets artikel 1:2, där det stadgas att en av
avsikterna med organisationen är:
"To develop friendly relations among nations based on respect for the
principle of equal rights and self-determination of peoples, and to take other
appropriate measures to strengthen universal peace." (Citerad efter
Encyclopedia of the United Nations and International Agreements, 1985, s.
836.)
FN-fördragets formuleringar om folkens rätt till självbestämmande var dock oklar.
"Var ett 'folk' bara befolkningen i redan etablerade stater, eller var det
-7-
kolonibefolkningar, etniska grupper, eller kulturgrupper?" (Østerud, 1997, s. 379) I
FN:s praxis har dock detta , enligt Bring (1992, s. 229), uttolkats så att rätten
"enbart eller främst tillkommer befolkningen inom territorier som inte geografiskt
hänger ihop med den förvaltande staten och i vilka det bor folk som huvudsakligen
tillhör en annan kultur än moderstatens; dvs rätten till utbrytning tillkom kolonier i
traditionell bemärkelse".
Rätten till självbestämmande skulle därmed endast tillkomma tre kategorier av
folk: de som levde under kolonialt, rasistiskt eller främmande herravälde. Principen
skulle således inte vara applicierbar på en suverän stat med en regering som inte
systematiskt praktiserade rasistisk eller religiös diskriminering, även om
regeringen skulle vara förtryckande eller auktoritär. Denna reservation begränsade
starkt principens omfattning och inskränkte dess giltighet till enbart tre olika typer
av tillstånd; tillstånd som dessutom började bli alltmer sällsynta. Denna restriktion
berodde antagligen på staternas rädsla av att suveräna stater skulle kunna drabbas
av secession och sönderdelning om de skulle låta självbestämmanderätten vara
obegränsad. (Cassese, 1986, s. 134)
Detta s k saltvattenskriterium blev den nya FN-doktrinen om folkens
självbestämmande. Doktrinen fastslogs med stor majoritet i resolutionen om
kolonialfolk från 1960 (Østerud, 1997, s. 380). När kolonialimperierna därefter
etappvis upplöstes kom självbestämmanderätten att få ett normativt värde som
uppgraderade den till en av de högsta normerna i det internationella samfundet
(Müllerson, 1994). Principen kom 1966 med i FN:s Konvention om mänskliga
rättigheters artikel 1: "Alla folk har rätt till självbestämmande. Med stöd av denna
-8-
rätt äga de fritt bestämma sin politiska ställning och fullfölja sin egen utveckling på
de ekonomiska, sociala och kulturella områdena."
Principen preciserades och vidareutvecklades i Friendly Relations-deklarationen
som antogs av FN:s generalförsamling 1970. Enligt deklarationen ger principen om
folkens självbestaämmanderätt varje folk "rätten att fritt och utan yttre inblandning
bestämma över sina politiska förhållanden" och varje stat "har skyldighet att
respektera denna rätt i enlighet med stadgans bestämmelser" (Bring, 1992, s. 233).
Frågan huruvida dessa konventioner "ger ett folk i en suverän stat att utträda ur en
existerande stat har besvarats olika i den folkrättsliga doktrinen beroende på ur
vilken synvinkel eller mot vilken bakgrund spörsmålet har granskats" (Mryntti,
1998, s. 84). En uttolkning av begreppet "folkens självbestämmanderätt" torde
dock inte, så som även Bring (1992, s. 236) noterat, kunna bortse från vad som
kännetecknar ett folk (språk, kultur, historia, själv-identifikation). Särskilt stark blir
rätten att utträda ur en existerande stat om folket ifråga tidigare i historien har
etablreat en stat eller en annan politisk enhet. De nya stater som uppstått under
1900-talets sista decennium har t.ex. inte bildats genom framgångsrik separatism,
utan snarare genom imperiers och mångkulturella staters sönderfall där tidigare
politiska enheter erkänts suveränitet (Eriksson, 2001).
Diskussionen härovan har huvudsakligen behandlat självbestämmanderättens
externa del, d.v.s. "upptagandet i statssamfundet av nationer som tidigare varit
förvägrade politiskt oberoende" (Bring, 1992, s. 243). Under det senaste årtiondet
har också den interna aspekten på självbestämmanderätten utvecklats (Myntti,
1998, s. 98). Intern självebstämmanderätt innebär "en rätt för alla segment av en
-9-
befolkning att påverka den konstitutionella och politiska strukturen av det system
under vilket de lever" (Myntti, 1998, s. 85). Att självbestämmanderätten även har
en intern aspekt slogs t.ex. fast av FN:s rasdiskrimineringskommitté i en allmän
rekommendation fårm år 19961. Detta har också fått till följd att urfolkens interna
självbestämmanderätt mer och mer uppmärksammats (Indigenous Affairs 3/01).
Den interna aspekten på självbestämmanderätten framkommer också i
Stortingsmelding nr 55 (2000-2001) "Om samepolitiken". Där framhålls att
"regjeringen forutsetter at utviklingen av samisk selvbestemmelse skal skje
innenfor rammen av en eksisterende uavhengig og demokratisk stat, og innenfor
Norges eksisterende geografiske grenser" (s. 35). Att samernas självbestämmande
förutsätts ske innanför nuvarande statsgränser framkommer också i
Rennäringspolitiska kommitténs betänkande i Sverige, där följande slås fast:
"Samerna har i egenskap av ursprungsfolk och nationell minoritet rätt att i så
stor utsträckning som möjligt själva bestämma över sina angelägenheter. Det
medför att deras uppfattning om utvecklingen av den samiska kulturen och
näringarna måste vara vägledande för de åtgärder staten vidtar i dessa
frågor." (SOU 2001: 101, s. 143)
För att förstå koncepetet om självbestämmanderätten och för att kunna sätta in
denna rätt i ett teoretiskt sammanhang kommer jag att i nästa kapitel diskutera
huvudlinjerna kring nationalism och nationer, samt varför och hur dessa uppstår.
Diskussionen sker med hjälp av några ledande gestalter inom
nationalismforskningen.
1
General Recommendation XXI (48) adopted at at 1147th meeting on 8 March 1996.
- 10 -
3.
Nationalism och nationer
3.1.
Nationalism - en kort introduktion
Nationalismen är ett svårhanterligt begrepp inom samhällsvetenskapen. Begreppet
nationalism har blivit definierat på många olika sätt i olika analyser (se t ex Kohn
1955, 1968; Symmons-Symnolewicz, 1970; Kamenka, 1973; Plamenatz, 1973;
Snyder, 1984; Smith, 1976, 1981, 1983; Hutchinson och Smith, 1994; Sörlin,
2001; Keating, 2001), men grovt indelat kan vi dock relatera begreppet till två
betydelser. För det första kan nationalismen betraktas som en ideologi (se t ex
Keodorie, 1995), och för det andra kan den beskriva en känsla. Encyclopedia of the
United Nations and International Agreements (1985, s. 535) förklarar t ex helt kort
att nationalism är:
"An international term for political sentiment from the end of 18th century,
one of the determining factors of history of 19th and 20th century. A subject
for international research."
Det skulle föra för långt att här gå in på den mycket omfattande internationella
forskningen varför nationer och nationalism uppstår. Här skall jag enbart
presentera några huvudlinjer i denna diskussion. Idéhistorikern Sverker Sörlin
(2001) indelar i Nationens röst in forskningen om nationer och nationalismen i
följande tre huvudfåror (se också Inledningen till den svenska översättningen av
Elie Kedouries bok Nationalismen 1994):
1) Den primordiala ansatsen, med Anthony D Smith som förgrundsgestalt,
- 11 -
2) Den historiska ansatsen, med Eric J Hobsbawm som förgrundsgestalt och
3) Den funktionalistiska ansatsen, med Ernest Gellner och Benedict
Anderson som förgrundsgestalter.
Dessa indelningar får utgöra den strukturella grunden för den fortsatta
genomgången av några betydelsefulla bidrag till forskningen om nationer och
nationalismen. Jag börjar med Anthony D. Smith och den primordiala ansatsen (se
också Smith, 2001).
3.2.
Nationalism och Anthony D. Smith
Anthony D Smith, som enligt Sörlin företräder den primordiala ansatsen, hävdar
att nationer har djupa rötter i förmoderna etniska gemenskaper (av Smith benämnt
som ethnie). Dessa etniska gemenskaper hade gemensamma kulturella drag och ett
medvetande om att höra samman, där det sista ofta var begränsat till en elit.
Etniska gemenskaper utkristalliserade sig gradvis till följd av olika historiska
processer som exempelvis migration, krig och religiösa schismer. "Thus an ethnic
community becomes a named human population sharing common myths of
descent, shared historical memories, a common culture, an association with a
recognized territory and a sense of solidarity" (Smith, 1994, s. 70).
Ovanstående citat kan mer ingående förklaras så här, med hjälp av Smith (1986, s.
22-31) själv: Namnet är ett uttryck för den etniska gemenskapens själva "essens".
Myten om härstamningen ger en känsla av tillhörighet, men den ger också mening
för tillvaron. Historien förenar den etniska gemenskapen och gör den redo att gå
- 12 -
framtiden tillmötes. Kulturen binder samman gemenskapen och avgränsar den från
andra gemenskaper. Smith betonar att det inte bara är språket som sammanför och
begränsar, utan även religion, seder, institutioner, konst o s v. Den etniska
gemenskapen uppfattar territoriet som starkt subjektivt, så som "hemlandet" eller
"målet för vår längtan". Slutligen så medför solidariteten en känsla av trygghet och
identitet. (Se även Hall, 1992, s. 177.)
Etniska gemenskaper är alltså kärnan som moderna nationer är baserade på, enligt
Smith, och detta gäller både där kulturellt olika grupper vävts samman till en enda
nation och där nationer formats av grupper som var kulturellt lika sedan tidigare. I
det första exemplet inlemmade en dominerande etnisk gemenskap gradvis en lägre
social klass och geografiska utkanter i sin egen kultur. I det andra exemplet
mobiliserade intellektuella eller en mer folklig och kompakt etnisk gemenskap i
kamp för kulturella, ekonomiska och politiska rättigheter, ofta emot en främmande
elit.
För Smith (1986, s. 3) är således skillnaden mellan nationalismen och etniciteten
den att nationalismen ger etniciteten politisk mening och funktion:
"One often hears about the Janus-headed quality of nationalism. But my
argument goes much further. Not only in spirit but in structure, modern
nations, not only nationalism, turns out to be Janus-headed - and this is
necessary. If there was no model of past ethnicity and no pre-existing etnie,
there could be neither nations, nor nationalism. There would only be states
and étatisme impossed from above, a very different phenomenon. (Smith,
1986, s. 214)
- 13 -
En motpol till den primordiala ansatsen erbjuds av den historiska ansatsens
infallsvinkel till studiet om nationer och nationalism. Nästa avsnitt handlar därför
om den historiska ansatsen. Genomgången sker med hjälp av Eric J. Hobsbawm
som får sägas vara förgrundsgestalten inom denna ansats (se också Hobsbawm,
2001).
3.3.
Nationalism och Eric J. Hobsbawm
Hobsbawm (1990/1994), som i enlighet med Sörlin representerar den historiska
ansatsen, menar å sin sida att nationer bygger på uppfunna traditioner. Nationen
blir en "invention" utifrån statens behov av lojalitet (Hobsbawm, 1990, s. 102). Det
finns alltså inga objektiva kriterier för vad som utgör en nation eller som kan
förklara varför vissa grupper men inte andra blir nationer. Grunden till att folket
sluter upp bakom den nya nationella gemenskapen är att de blir indoktrinerade
genom skolan och medierna där det nationella projektet är statsledd, eller genom
att nationella och sociala krav går hand i hand med de nationella rörelserna som
förgrundsgestalter. Statens förmedlande av en förvrängd och förment nationell
historia, där glömskan av obehagligheterna är minst lika viktig som förmedlandet
av sanningen, inte bara integrerar den nationella gemenskapen utan den skapar
också nationen. (Se även Migranter, 1995:4, s. 29 och Hall, 1992, s. 169.)
Hobsbawm har också mer än någon annan understrukit nationalismens karaktär av
historisk tillfällighet, där dess glansperiod var från 1830 till 1945. Nationalismen
har alltså , skriver Hobsbawm, blivit historiskt sett mindre viktig:
- 14 -
"Den är inte längre vad man kan kalla ett världsomfattande politiskt
program, som den kan sägas ha varit under artonhundratalet och början av
nittonhundratalet. Den är på sin höjd en komplicerande faktor eller en
katalysator för andra utvecklingsförlopp." (Hobsbawm, 1994, s. 249)
I första upplagan av Nations and Nationalism (1990) gjorde Hobsbawm gällande
att national- ismen befinner sig på reträtt sedan 1945. Eftersom det till den andra
upplagan (1992) hade tillkommit 16 nya stater, till följd av Sovjetunionens och
Jugoslaviens upplösning, var Hobsbawm tvungen att försvara sin ståndpunkt i ett
utvidgat slutkapitel (Sörlin, 1994, s. 15).
Hobsbawm (1992/1994) framhåller att han inte ser några gränser för separatismen,
men han vidhåller ändock att nationalismen som förändrande historisk kraft
minskat i betydelse jämfört dess glansperiod, 1830-1945. Den nationalism som
kommit i uttryck i de senaste stats-bildningarna är inte ny utan den härrör sig från
tiden 1918-1921. Sovjetunionens sammanbrott berodde inte på nationella
störningar utan den föll samman p g a unionens ekonomiska problem. Före
Gorbatjovs tid, med glasnost och perestrojka, hade ingen sovjetrepublik någon
tanke på att bryta sig loss från Sovjetunionen med undantag av de baltiska
republikerna. Inte heller sammanbrottet i Etiopien och Somalia har mycket med
nationalstaten att göra, därför att slitningen mellan etniska grupper är äldre än
nationalismens politiska program och kommer också att överleva detta. (Se även
Migranter, 1995:4, s. 29)
Konklusionen av Hobsbawms tes är att den nationalism som uttrycks av etniska
gruppers sep- aratistiska hållning varken har program eller riktlinjer att lösa
- 15 -
nutidens problem, inte ens lokalt. Ekonomi, vetenskap och kommunikationer
skapar en övernationell logik som undan för undan kringskär staternas makt. Till
denna ordning måste alla, inklusive nationalister av olika schatteringar, anpassa
sig. Nationella revolter och självständighetsrörelser har helt enkelt inget med
hanteringen av dessa problem att göra, hävdar Hobsbawm. (Se även Migranter,
1995:4, s. 29 och Sörlin, 1994, s. 15.)
Den funktionalistiska ansatsen utgör en kritik både mot den primordiala och den
historiska ansatsen. De två förgrundsgestalterna, Ernest Gellner och Benedict
Anderson, får här representera denna moderniseringsteoretiska ansats (se även
Gellner, 2001 och Anderson, 2001).
3.5.
Nationalism och Ernest Gellner
Ernest Gellner och Benedict Anderson representerar här den
moderniseringsteoretiska ansatsen. Gemensamt för denna ansats är att de ser
nationerna och de nationella rörelserna som en följd av moderniseringen, utan att
fördenskull vara planerade eller konstruerade av någon.
Hos Gellner (1983) är det industrialiseringsprocessen som är drivkraften för
nationalismens framväxt. Han tar sin utgångspunkt i övergången från
jordbrukarsamhället till det moderna industrisamhället. Den modernisering som tog
sin början då förutsätter större enheter än agrarsamhällets byar och mikroregioner.
Dessutom var det förindustriella feodalsamhällets sociala organisation baserad på
- 16 -
olikhet mellan människor, och rikets gränser sammanföll heller inte med de
kulturella gränserna. (Se även Hjelde, 1993, s. 68-70 och Sörlin, 1994, s. 11.)
Det moderna industrisamhället krävde snabb kommunikation, varför det byggdes
upp dels en fysisk infrastruktur i form av vägar, järnvägar och kanaler, och dels
institutioner för nyhetsförmedling, politik och allmänt utbildningssystem inklusive standardiserat skriftspråk. Ousager förklarar detta på följande sätt:
"Industrialiseringen, og i stærkt foreget grad det deraf opståede
industrisamfund, kræver en arbejdsstyrke, der hurtigt kan omstille sig. Den
skall derfor i hovedsagen bestå af relativt højt uddannede altmuligmeand, i
modsaetning till hvad der var tilfaeldet i det gamle landbrugssamfund, hvor
man med magen møje specialiserede sig for livstid, og hvor et fåtalligt
kleresi kunne besidde al samfundets boglige lærdom. I middelalderens
landbrugssamfund var denne lærdom så sjælden, at kundskabssproget måtte
være internationalt, nemlig latin. Under industrialismen måtte kundskapene
derimod formuleres på de respektive modersmål for hurtigt kunne spredes og
indlaeres blandt ingeniører og arbejdere og dermed hurtigt bidrage til
produktionens effektivitet. Af samme grund udvikles der ved
industrialiseringen på hinanden følgende afsæt i de enkelte områder
uddannelsessystemer på modersmålene. (Ousager, 1994, s. 47-48)
Kompetensen och deltagandet kom därför att sammanfogas med gränserna för den
gemensamma kulturen. Innanför dessa gränser utvecklade sig en ny gemensam
horisont, en nationell identitet knuten till kulturen som ersättning till den tidigare
identiteten som var knuten till struktur. Den kulturella och territoriella formen för
- 17 -
detta kom sålunda nationalstaten att bli. Därmed kan vi konstatera att Gellners
perspektiv är funktionalistiskt, men även materialistiskt, eftersom han söker de
sociala och ekonomiska villkoren för formandet av 1800- och 1900-talens nationer.
(Se även Bakke, 1995, s. 472-473 och Sörlin, 1994, s. 11.)
En viktig poäng i Gellners resonemang är att det är nationalismen som skapar
nationalstaten, och inte tvärtom. Nationen är inte "en sovende 'Tørnerose' som må
vekkes til live, slik nasjonalister gjerne fremstiller den, men snarere en 'falsk'
størrelse som er konstruert av nasjonalistiske ideologier" (Hjelde, 1993, s. 70). De
intellektuella är betydelsefulla eftersom det är samhällets eliter som inser behoven
och tar på sig uppgiften att skapa nationen: "Filologer skapar språket genom
grammatikor och ordböcker, historiker skapar historien genom att välja nationens
minnen ur det förflutnas händelseström, etnologer skapar folket genom att beskriva
dess föregivna särdrag, geografer skapar territoriet genom att i terrängen och på de
gamla kartbladen framleta nationens 'naturliga gränser', pedagogerna svarar för
nationalmedvetandets fortbestånd genom att förkunna dess budskap i skolorna"
(Sörlin, 1994, s. 11-12).
Gellner placerar som sagt utbildningen i centrum för den nationella integrationen;
för att citera Hall anser han den i själva verket vara "den moderna statens främsta
funktion" (Hall, 1992, s. 169):
"At the base of the social order stands not the executioner but the professor.
Not the guilotine but the doctorat d'etat is the main tool and symbol of state
power. The monypoly of legitimate education is now more important, more
central than is the monypoly of legitimate violence. (Gellner, 1983, s. 34)
- 18 -
För Gellner var alltså nationalismen en ideologi med målsättningen att få de
politiska och de kulturella gränserna att sammanfalla. Gellner representerar den ena
delen av den funktionalistiska ansatsen. Den andra delen i denna ansats presenteras
i nästa avsnitt med hjälp av Benedict Anderson (se även Anderson, 2001).
3.6.
Nationalism och Benedict Anderson
Benedikt Anderson (1991/1993) ser inte nationalismen som en ideologi, utan som
ett metaforiskt släktskapsförhållande. Nationer är för honom en form av sociala
gemenskaper med flytande gränser, där det är helt omöjligt för samtliga
medlemmar att känna varandra, träffa varandra eller ens se eller höra varandra.
Dessa sociala gemenskaper kan inte upplevas med sinnena; de måste föreställas
mentalt genom olika symboler som t ex konungen, fanan och fosterlandet. Ett bra
exempel på en symbol som används för att stärka sammanhållningen i den
föreställda gemenskapen är de okända soldaternas gravar som finns runt om i
världen. Ingen känner den okände soldaten personligen, men han symboliserar
nationens gemenskap. (Se även Hjelde, 1993, s. 70 och Ousager, 1994, s. 50.)
I sin bok Den föreställda gemenskapen (1993) skildrar Anderson utförligt hur
nationen har sin upprinnelse i upplysningen, med boktryckarkonsten som
banbrytare. Liksom Max Weber hävdar han att det finns ett samband mellan
reformationen och kapitalismen. Reformationen påverkade, och i sig själv även
förstärkte, den s k boktryckarkapitalismen. På längre sikt gav det upphov till att
- 19 -
nationen skapades, eftersom befolkningen genom skriftspråket blev språkligt
medvetna.
Mot bakgrund av sina studier i Sydostasien framlägger Anderson en hypotes om
hur stater inte bara ombildar sig till de föreställda gemenskaper, som vi kallar
nationer, men också hur stater kan skilja ut en del av deras befolkning som en ny
självständig nation och ge den en känsla av att vara en nation. Bägge delarna sker
genom utbildningssystemet, vilket han exemplifierar på följande sätt:
Under medeltiden företog de lärde "pilgrimsresor" i utbildningssyfte till Rom,
medan man i moderna stater företar sådana resor till staternas respektive
huvudstäder. Vid båda fallen möter den resande andra pilgrimer, som de endast
känner gemenskap med som deltagare i samma pilgrimsfärd. Måhända kommer en
del av de tillresande efter utbildningen inte anse sig stå på jämlik fot med de andra,
kanske därför att de kommer från ett visst område, vilket kan leda till att detta
område bryter sig loss från moderlandet.
Enligt Anderson var det kreolernas dåliga ställning i det spanska riket som lade
grogrunden för Sydamerikas lösgörande från Spanien. Men behandlar staten
däremot de tillresande jämlikt väl så har man kanhända grundat en nation, kanske t
o m med befolkningsgrupper utan gemensam kultur och språk. Nationen blir då en
realitet eftersom den är föreställd av tillräckligt många människor som ett enhetligt
samhälle och en gemenskap. När det sedan gäller att försvara denna gemenskap är
man beredd att offra livet, för att man upplever den som en naturgiven gemenskap
uppburen av hängivenhet och sammanhållning. Anderson fasthåller dock med
bestämdhet att nationens gemenskap bara skenbart förekommer naturgivet, ty den
- 20 -
är grundat på en språkgemenskap och inte en blodsgemenskap. Då envar i princip
kan lära sig vilket språk som helst, är ingen förutbestämd att tillhöra någon
bestämd nation. (Se även Hjelde, 1993, s. 70; Ousager, 1994, s. 50-51 och Sörlin,
1994, s. 12-13.)
Dessa teoretiska ansatser av forskningen om nationalismen skall på intet sätt
betraktas som en uttömmande genomgång av nationalismforskningen, vilket i sig
torde vara omöjligt så som också Sörlin (2001, s. 11) konstaterar: "Forskningen om
nationalism är stor, för att inte säga oöverskådlig" (se t.ex. Eley&Suny, 1996;
Dabour&Ishay, 1999; Hutchinson&Smith, 2000). Genomgången skall istället ses
som en bakgrund för förståelsen av denna rapports analys. Analysen genomförs
med hjälp av den teoretiska ram som presenteras i nästa kapitel.
4.
Teoretisk analysram
4.1.
En analytisk formel
I detta kapitel ämnar jag således presentera en analysram som kan användas vid
studier av minoriteters uttalade aspirationer framställda som krav. Denna
analysram som jag har lånat av Mikesell och Murphy (1991), kommer här att
användas för att studera samernas aspirationer i Sverige. Den presenterade
analysramen utvecklas initialt genom en undersökning av policyvägarna där
geografiska och politiska omständigheter reflekterar och influerar
minoritetsgruppernas krav, med hänsyn tagen till det samband som finns mellan
statsmaktens politik och dessa krav.
- 21 -
Krav från frustrerade minoritetsmedlemmar reflekterar vanligtvis en önskan om
fördel eller, om denna möjlighet saknas, att dra sig tillbaka från storsamhället. I det
förra fallet är termerna som vi använder i den diagnostiska formeln recognition(r),
access(a) och participation(p). I det senare fallet är de diagnostiska termerna
Separation(S), Autonomi(A) och Independence(I).
Bokstavskombinationen i formeln
modell.
rap kan användas som en
SAI
diagnostisk
Formeln kan användas som illustration på relativt enkla fall men också för mycket
komplexa fall. Det mest välvilliga uttrycket för minoritetsgruppers strävan
förekommer då en grupp väljer eller föredrar recognition av deras språk eller deras
religiösa identitet men som inte söker proportionell representation i regering och
parlament. Frågan om att enbart bli erkänt, dvs recognition, antyder också på ett
förkastande eller förhindrande av att välja separation, autonomi eller independence.
Alsasserna i Frankrike, ladinerna i Italien och rätoromanerna i Schweiz
exemplifierar denna rätt ovanliga situation.
Det skapar större gemenskap i en grupp om man känner sig förnekad i sin rätt att
vara delaktig och dra nytta av det nationella livet. Därför trycker de på att få
medbestämmanderätt och access såväl som recognition. Hispanics i USA, de
sefardiska judarna i Israel och shiiterna i Libanon exemplifierar denna avvikande
minoritetsgruppsaspiration. En grupp kan framföra önskemål om fullt
medbestämmande i nationalstaten samtidigt som de försöker uppnå olika nivåer av
separation och autonomi från staten. Katalanerna i Spanien exemplifierar dessa mer
komplicerade strävanden, vilket kanske verkar motsägelsefullt för statsmakten
- 22 -
eftersom gruppen visar en vilja att tillhöra staten samtidigt som man vill ha
separation och autonomi (Keating, 2001).
När frustrationen blir akut kan kraven på separation och autonomi ersättas av rop
på självständighet. Detta har hänt när det gäller kurderna i Irak, Iran och Turkiet,
sikherna i Indien, tamilerna i Sri Lanka och palestinierna i Väst-banken. Stegen
mellan kategorierna i
rap
formeln kan tas som bevis på om spänningen
SAI
ökar eller minskar och om risken för konflikt är stor eller liten.
Det moderna statssystemet, med rötter i Westphaliska freden 1648, baseras på att
varje suverän stat har rätt att själv kontrollera territoriet inom dess gränser genom
en statsstruktur som folket eller de styrande anser vara lämplig. Förutsättningen är
givetvis att staterna skall vara politisk-geografiska enheter för ett enda folk, vilket
är ett ideal i nationalstatskonceptet (Held et.al., 1999). Varje nationaliströrelse som
kräver kontroll över territoriet är en utmaning mot nationalstatssystemet eftersom
den reser frågan om etablering av ett geografiskt förevigande av gruppolikheterna.
Vi kan i detta läge slå fast att kraven på separation, autonomi och independence är
helt olik den för recognition, access och participation eftersom de förra kraven
stipulerar grundandet av territoriella enheter som är en utmaning mot den gällande
ordningen.
rap-SAI-formeln riktar uppmärksamheten på skillnaderna mellan territoriella och
icke-territoriella minoriteters aspirationer genom att gruppera kraven med avsikt
att förändra vilkoren för individer och grupper i täljaren medan de krav som har
tydliga territoriella implikationer hamnar i nämnaren. En förändring i diskursen
- 23 -
från täljare till nämnare innehåller en djupare brytpunkt än en ändring från
retoriken för recognition till den för access eller participation.
Den dominerande aspirationen för många minoritetsgrupper kan belysas genom
några bokstäver i formeln. För grupper som fransk-kanadensarna kan en mer
detaljerad representation användas.
rap, men
A
Quebecbornas aspirationer kan också visas som en mix av rap och SAI (Keating,
Aspirationerna för de flesta i denna grupp kan karaktäriseras som
2001).
Katolikerna i Ulster och ungrarna i Rumänien har aspirationer där man kan
använda alla bokstäver i formeln, plus att de också för fram en önskan om förening
med moderlandet, i.e. Irland och Ungern. Grekerna i Cypern förde en gång fram
liknande tankar i förhållande till Grekland liksom även sydtyrolarna gjort för
Österrike (Mikesell & Murphy, 1991). En önskan om recognition i det större
samhället kombinerat med relativ likgiltighet gentemot möjligheten till en ökad
participation i detta samhälle är mest tydlig när en nationell minoritet är samlat i ett
avgränsat område och som de facto kanske utgör majoriteten i området.
Katalanerna i Spanien kan tjäna som exempel på detta (Keating, 2001). Alternativt
kan en grupp fokusera sin uppmärksamhet på några huvudfrågor, så som t.ex.
användandet av sitt språk eller sin dialekt i skolan, och ignorera eller skjuta upp
hänsynstagandet till andra frågor längre fram (Weiner, 1992, s. 319). Mellan
recognition och participation och mellan separation och independence finns det en
mängd nyanser i gråskalan, exempelvis de ambivalenta uppfattningarna om
"kvalificerad access" och "semi-autonomi". Dessutom har minoritetsgrupper ofta
- 24 -
mer än en fraktion som nationella auktoriteter kan sätta etiketter på som
"moderata" eller som "extremister".
Förespråkarna av independence för minoritetsgruppen förkastas för det mesta av
den regerande majoriteten som en handling av intolerans. Men även en önskan om
recognition, som här beskrivits som den mest välvilliga
minoritetsgruppsaspirationen, kan leda till konflikt om recognitionen förnekas.
Genom att förneka en grupps legitimitet (eller kanske t.o.m. dess existens) så kan
nationella auktoriteter hävda så som motkrav att gruppen i fråga är på väg att
assimileras (McGarry & O´Leary, 1993, s. 17), att deras språk är en dialekt eller att
deras tro är en oacceptabel heresi. Efter Warszawapaktens fall har det framkommit
att turkarna i Bulgarien icke varit erkända som en egen folkgrupp. Detsamma har
under lång tid gällt kurderna i Turkiet.
rap formeln är en stomme för att främja komparativt
SAI
tänkande,och icke en modell som kan fånga in essensen i alla fallstudier. Vissa
Det måste betonas att
grupper är svåra att klassificera. Till exempel föraktas bahaierna av de regerande
shiiterna i Iran. De söker anonymitet (i.e. överlevnad) och inte ett erkännande av
det iranska samhället. Ej heller hyser de något hopp om autonomi inom detta
samhälle (Cooper, 1982). Det är också svårt att sätta etikett på den största språkliga
minoriteten i Arabvärlden, d.v.s. berbernas aspiration. Stamtillhörighet och inte en
språklig definierad nationalism är karaktäristiskt för denna grupp (Gellner och
Micaud, 1972).
Trots dessa svårigheter är formeln som föreslås här användbart som ett medel att
främja tänkandet om nationella minoriteter. Formeln är flexibel och den medför
- 25 -
inte oundvikliga och irreversibla trender. Mer än en aspiration kan inkluderas och
kraven kan grupperas i olika kombinationer. Formeln skapar en stomme för analys
som inte lider av problemen med olika gruppidentiteter eller av olika mönster av
grupp-stat interaktion.
4.2.
Lokalisering, spridning och storlek
Frågan om storlek är i och för sig ganska okomplicerad. Mikesell och Murphy
(1991) menar t.ex. att då en minoritet som omfattar mindre än 5% av landets totala
befolkning ställer krav på centralmakten så är de ej i den positionen att de kan
driva på för att få ett signifikant tillmötesgående. Detta är situationen för de
tyskspråkiga i Belgien och för ainu-folket i Japan. Sådana grupper kan inte göra så
mycket mer än att vädja för recognition. Aspirationer utöver detta är alltför
orealistiska för att tas på allvar.
På den motsatta sidan kan inte en folkgrupp som motsvarar en tredjedel av landets
befolkning ignoreras av cenralmakten. En sådan grupp har ofta en stark position
för att driva på sina frågor och att få dem med i den politiska dagordningen.
Exempelvis har den nya författningen i Fidji, som ger beslutsmakten till de
ursprungliga melanesierna, blivit en utamaning för ättlingarna till de indiska
immigranterna som utgör hälften av landets befolkning (NE 6, 1991, s. 222-224).
Gruppstorlek har betydelse även ur andra aspekter i aspirationsspektrat. För små
folkgrupper är full självständighet otrolig medan stora folkgrupper många gånger
har detta som sitt enda krav.
- 26 -
Frågan om folkgruppernas storlek hänger nära samman med frågan om dess
utbredning och spridning geografiskt. Klyftan mellan diskursen om inbegripande
och den om utträdande har en tydlig territoriell innebörd. Recognition, access och
participation kan genomföras utan territoriell bas. I motsats så förutsätter autonomi
och självstyre territoriella arrangemang som ger minoritetsgruppen kontroll över
ett område. Separation kan, även om den inte är lika uppenbart territoriell, endast
uppnås om det finns ett område där minoritetsgruppen kan fungera fritt från
majoritetens normer (Knight, 1982). Aspirationer i formelns nämnare är rotade i
territoriella idéer. Det följer bl.a. därav att rörelser som ansluter sig till idéerna om
separation, autonomi och independence uppkommer ur folkgrupper som är
territoriellt koncentrerade (Unwin, 1982, s. 427).
Sambandet mellan folkgruppers storlek och geografiska utbredning kan illustreras
genom tre hypotetiska situationer. Om vi antar att landet har två olika folkgrupper,
A och B. 90% av befolkningen tillhör A och 10% tillhör B. Den här skisserade
hypotesen ger oss många möjligheter. Enligt Mikesell och Murphy (1991) är en
folkgrupp som består av en tiondel av landets befolkning för stort för att vara utan
betydelse, men ändock för svagt för att kunna framtvinga sina explicita eller
implicita frågor.
Det typiska mönstret för sådana fall är att folkgrupp A, som kontrollerar staten,
ignorerar eller försöker förhindra de initialt moderata kraven från folkgrupp B
(Esman, 1977). Den frustration som detta leder till hos folkgrupp B gör att de
intensifierar sina krav. Det är vid denna tidpunkt som frågan om folkgruppens
utbredning kommer på tal. Om folkgrupp B är koncentrerad till ett område så
kommer deras aspirationer troligen att vara någon av nämnarna i formeln.
- 27 -
Separation är en möjlighet för grupp B, men dess koncentration till ett territorium
kan resa krav på autonomi och t.o.m. independence. Huruvida recognition eller
autonomi accepteras av grupp A beror på huruvida grupp B anses vara bestående
eller som ännu icke assimilerad. Om folk som räknas som grupp B finns i
grannlandet och speciellt om de konstituerar en majoritet där så kan grupp B få
moraliskt och materiellt stöd utifrån. Detta kan ge blandade känslor gentemot
folket som ger sådant stöd. Folket kan komma att betraktas som svikare eller som
kandidater för expulsion. Gränsöverskridande folkgruppers speciella förhållanden
har varit upphov till många vetenskapliga verk.
Alternativt kan befolkningsgrupp B vara mer utspridd än samlad. Då ligger
aspirationerna oftast i formelns täljare. Som en liten men ändock betydelsefull del
av landets befolkning så kan folkgrupp B få för sig att de skall beviljas recognition
och access och kanske t.o.m. kontroll över landområdets resurser. På grund av
folkgruppens spridning uppkommer inte tankar om autonomi eller independence.
Om gruppen saknar en territoriell bas, såvida inte förskingringen beror på
tvångsförflyttning från ett särskilt område med historisk betydelse (e.g. krimtatarerna) så finns inte något generellt accepterad territoriell focus för
gruppmobilisation.
Om folkgrupp B är både koncentrerad och spridd så kan aspirationerna se ut på två
olika sätt. Den del av befolkningen som bor koncentrerad söker autonomi och
kanske till och med självständighet medan den förskingrade befolkningsdelen
söker möjligheter på det nationella planet. När det ser ut på detta sätt kan det
uppfattas som om grupp B pratar med dubbla tungor genom att man företräds av
rivaliserande ledare eller partier där den ena föredrar rap medan den andre vill ha
- 28 -
SAI. De franskspråkiga i Canada, som både är spridda runt om i hela landet men
också koncentrerade i Quebec och New Brunswick (men där i mindre omfattning
än i Quebec), exemplifierar detta mönster med dubbla aspirationer.
Dessa hypotetiska situationer kan höjas till en mer komplex nivå genom att införa
fler befolkningsgrupper (t.ex. C, D och E) eller genom att grupp B har en större
andel av befolkningen i landet. En minoritet på 10% kan kanske få en klar
recognition eller en speciell status. Större befolkningsgrupper är naturligtvis
svårare att ignorera eller undertrycka. Det finns också exempel då en numerär
minoritetsgrupp (e.g. de vita i Sydafrika under apartheidsystemet; NE 17, 1995, s.
558-564) kunnat lägga under sig den ekonomiska och politiska makt som oftast
tillkommer majoritetsfolket. I sådana fall är det grupp A, och inte grupp B, som
driver "minoritetsgruppsaspirationer".
En viktig dimension av lokaliseringsfrågan som måste uppmärksammas är
sambandet mellan gruppens bosättningsområde och viktiga centra i staten.
Exempelvis har Barcelona fungerat som bas och katalysator för den katalanska
kulturen. Fallen med andra subnationella romanska språk i områden utan någon
jämförbar urban bas har varit mindre lyckosam (Stephens, 1976). När ett språk
eller en dialekt blir huvudsakligen rural, så som t.ex. ladino eller romani, så blir
den inte tillräckligt standardiserad, skriven eller använd utanför den lokala
gemenskapen för att kunna vara den mekanism som främjar kulturella aspirationer
på nationell eller sub-nationell nivå.
Den speciella roll som Barcelona spelat för den katalanska rörelsen har många
motsvarigheter så som t.ex. Antwerpen, Gent och Brügge för flamländarna; Bozen
- 29 -
för sydtyrolarna; Amritsar för sikherna; Mosul för kurderna; Gorzia för
friulanerna; Tripoli för Libanons sunni-muslimer. Det faktum att det inte finns
någon berbisk, sorbisk eller någon ainu stad kan vara en av orsakerna till de
svårigheter dessa folkgrupper har för att få gehör för sina krav hos nationella
auktoriteter (Mikesell och Murphy, 1991). På samma sätt kan man förklara att
västfriserna, med stöd från staden Leeuwarden, har varit mer framgångsrika än
nordfriserna som är utspridda ruralt runt om i Schleswig-Holstein (Stephens, 1976;
Wood, 1981). Samma princip kan förklara det starka hävdandet av litauisk identitet
i Vilnius före augusti 1991 i kontrast till de blandade signalerna från Lettlands
huvudstad Riga där ryssarna var i majoritet. De nationella problemen i f.d.
Sovjetunionen, som under 90-talet varit i focus, kompliceras av den dominans som
ryssarna har/hade i många centrala orter i de "icke-ryska" sovjetrepublikerna (e.g.
Alma-Ata, Kishinev, Tashkent).
Det bör poängteras att med centralt i detta sammanhang inte enbart hänvisas till
ekonomisk aktivitet utan även till institutioner och mekanismer som främjar
spridningen av idéer (Deutch, 1953). I den moderna världen spelar tillgången till
radio, TV, tidningar och andra informationskanaler den speciella roll i
minoritetsgruppers förmåga att utveckla och upprätthålla stöd för deras
rättsgrunder samt för att betinga uppmärksamhet från staten.
Då kommunikations- och informationsnätverken är urbant baserade har
folkgrupper utan betydande urban närvaro en nackdel härav. Oftast är också
ledarskapet i minoritetsrörelser, även om det gäller frågor om landsbygden, knutna
till den urbana intelligentsian (Smith, 1982). Provinsiella universitet där en
föreställd gemenskap utvecklats är också alltsom oftast centralpunkter när det
- 30 -
gäller nationalism. De flesta minoritetsrörelser har oftast spridits genom en
hierarkisk diffusion. En följd därav är att huvudkontoret för sådana rörelser oftast
finns i en stad. Språkbyte eller bi-lingualism, som kan ses som den väsentliga
stimulin för rörelser med avsikt att skydda eller återställa hotade minoritetsspråk,
inträffar också allt som oftast i urbana områden. Dissidentgrupper utan urban bas
eller tillgång till moderna kommunikationsfaciliteter hittar naturligtvis på andra
vägar att föra fram sina budskap. Underjordiska nätverk, klotter och publikationer
utomlands fungerar effektivt för att få stöd för en minoritetsrörelse. Den i Paris
sedan 1913 utgivna "La Vallée d´Aoste", som stödjer den stora landsbygdsbaserade
franskspråkiga befolkningen i nordvästra hörnet av Italien, är ett bra exempel på
hur en tidning effektivt kan användas trots lokalisering utomlands.
4.3.
Policyöverväganden
Det finns en symbiotisk relation mellan minoriteternas aspirationer och
statsmaktens politik. Man kan hävda att statsmakten har en central roll vid
utvecklandet och intensifieringen av minoritetens aspirationer (Zarski, 1989;
Nagel, 1986; Levi och Hechter, 1985; Brass, 1985). Men även statens politik
utvecklas i förhållande till minoritetens frågor och krav (Steiner, 1985). Dessa två
faktorer är så sammanbundna att ingen diskussion om minoritetsrörelser är
meningsfull utan att man tar i beaktande hur statsmakten handlar och agerar. En
studie av en stat kommer antingen explicit eller implicit att avslöja officiella
arrangemang som stödjer assimilation eller pluralism (Palley, 1979; Gladdish,
1979). I vilket fall som helst är statsmaktens politik oftast mer reaktiv än
förutseende. Det är svårt att finna exempel på att staten i förväg erkänner
- 31 -
minoritetens krav, så som t.ex. Schweiz´ erkännande av rätoromanskan som ett
nationellt språk.
För att förklara sambandet mellan minoritetsaspirationer och statsmaktens policy
måste man först se lite närmare på dem var för sig. Minoritetsgruppernas krav, var
de än finns i formeln, förutsätter kulturellt-politiska arrangemang. Sambandet
mellan minoritetens krav och statsmaktens mål visas i modell 1 (se nästa sida).
Varje term i den diagnostiska formeln, utom independence, är förenad med flera
möjliga policyalternativ. De flesta policyalternativ svarar dock endast mot det krav
den skall bemöta.
Syftet med modell 1 är att antyda policyalternativ som kan tillfredsställa kraven
som gruppen har för tillfället. En grupp som t.ex kräver autonomi vill utöka
bestämmanderätten över deras egna angelägenheter i sitt eget territorium. För att
uppfylla detta krav förutsätts ett policyalternativ som medger ett visst regionalt
självstyre för minoritetsgruppen. Även om policyalternativet genomförs behöver
det inte innebära att minoritetsgruppen är nöjd eller att den förändrar sitt krav.
Minoritetsgrupper har sällan endast ett enda krav vilket försvårar genomförandet
av policyalternativet, och dessutom kan policyalternativ som genomförs på en gång
förändra relationskontexten mellan folkgrupperna.
- 32 -
Modell 1: Minoritetsgruppers mål
Olika typer av politisktOlika typer
kulturella arrangemang som
Apirationer
av krav
eftersträvas
-------------------------------------------------------------------------------------------------------Independence
en ny stat
erkänd secession
anslutning till en grannstat
Autonomy
kontroll över regionen
confederalism
regionalt självstyre
federalism
regional enspråkighet
regional autonomi
administrativ decentralisering
till regionen
Separation
befrielse från samhällets lagar
och normer
befolkningsgruppsautonomi
Participation
maktdelning
proportionell representation
deltagande i beslutsprocessen
etnisk inkvotering till regeringen
särskild lagstiftning
Access
ingen diskriminering
"affirmative action"
möjligheter i arbetsmarknaden
anti-diskrimineringslagar
avancemangsmöjligheter
bistånd för ekonomisk utveckling
särskilda stödåtgärder
Recognition
erkänna gruppens existens
gruppens språk eller religion
får officiell status
respektera gruppens attribut
särskilda kulturella institutioner
- 33 -
Från statsmaktens sida är kontinuitet oftast huvudfåran när man konfronteras med
delningstendenser (Keller, 1983; Esman, 1977). Territorialitet och legitimitet är de
kritiska frågorna för kontinuitet. Unwin (1982:434) skriver t.ex. att "For any state,
the prime objectives are to ensure within these boundaries the legitimacy of its
existence through obtaining popular support for and acquiescence to its political
authority". I stället för att betrakta unitarism eller pluralism som statens ultimata
policyalternativ måste vi inse att dessa alternativ är ett försök att bevara den
territoriella integriteten och att förse staten med en viss grad av legitimitet.
Statsmaktens svar på minoritetens krav baseras på den åtgärd som de vid varje
tillfälle anser gynna statens kontinuitet och legitimitet bäst. Svaren kan därför
variera från policyalternativ som statsmakten tror kan skapa en unitaristiskt stat till
alternativ som uppmuntrar och erkänner pluralism. Modell 2 (se nästa sida) visar
variationen av möjliga åtgärder som statsmakten kan försöka genomföra för att
bevara statens kontinuitet. Eftersom independence för en minoritet bryter mot
statens terrritoriella integritet kan den inte betraktas som en tänkbar valmöjlighet.
Modell 2: Möjlig politik som svar på minoritetens krav
- 34 -
Politisktkulturella
Minoritetens
Statsstruktur
arrangemang
krav
Politik
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------Pluralist
reell territoriell
autonomi
autonomi för
minoriteten
begränsad territoriell
autonomi för
minoriteten
semi-autonomi
befrielse från
samhällets normer
för minoriteten
separation
minoriteten är
representerad i
beslutsprocessen
tillmötesgående
Unitarist
strukturellt
tillmötesgående
participation
"output"
särskilda möjligheter
för minoriteten
access
officiellt erkännande
av minoriteten
recognition
inga speciella
åtgärder
inget
inget
förnekande
assimilering
accepteras
som del av
minoriteten
underkuvande
assimilering
- 35 -
De två första kolumnerna i modell 2 visar olika politiskt-kulturella åtgärder som
svarar mot motsvarande position i unitarist-pluralist spektrat. Tredje kolumnen
visar en lista över minoritetsgruppernas krav som staten kanske kan tillmötesgå.
Fjärde kolumnen visar den huvudsakliga policyn som finns i samhällen med
sådana kulturellt-politiska åtgärder som listas i kolumn två. En output av
tillmötesgåendet kan vara att statsmakten ger minoritetsgruppen särskild status och
särskilda rättigheter eller privilegier utan att fördenskull ändra minoritetens
position när det gäller beslutsfattandet. Bekräftande handlingar, så som stöd åt
minoritetskulturens institutioner eller lagar som tillförsäkrar rösträtten, kan således
vara output av tillmötesgåendet. Strukturellt tillmötesgående kan endera utesluta
minoriteten från beslutsfattandet genom separation eller så kan den garantera
minoriteten makt i beslutsfattandet, t.ex. genom åtgärder som erfordrar
minoritetsrepresentation på den centrala statsmaktsnivån eller genom överlåtelse av
beslutsfattandet till territorier som kontrolleras av minoriteten. Exemplen
inkluderar formella maktdelningsåtgärder på den centrala statsmaktsnivån och
inrättande av regionala parlament med beslutanderätt i en mängd lokala
angelägenheter.
Modell 2 skall förstås som en stomme av möjliga kulturellt-politiska åtgärder som
de som innehar makten försöker få till stånd i sin strävan efter kontinuitet. Det får
inte förstås på så sätt att vilken valmöjlighet som helst kommer att accepteras
generellt vid ett givet tillfälle. Däremot är det möjligt att tänka på att det kan finnas
en dominerande konsensusstrategi grundad vid en viss tidpunkt runt ett segment av
unitarist-pluralist kontinium. Genom att förvissa sig om läget för denna konsensus
och hur den skiljer sig från aspirationerna som minoriteten ställer på staten har vi
- 36 -
fått en ingång till tänkandet om den dialektiska relationen mellan gruppernas krav
och regeringens policy i olika kontexter.
Den relaterade policyn om konsensusföreställningarna och
kontiniumvalmöjligheterna hjälper oss att undvika de fallgropar som många
analyser hamnar i där grupp-regering approacherna godtyckligt kategoriseras, så
som t.ex. assimilationistisk, pluralistisk och repressiv (e.g. Palley, 1979; Gladdish,
1979). Så fort man tillämpar etiketter av detta slag på en uppsättning
policyalternativ så ställs man inför en mängd problem (Murphy, 1989). Sådana
etiketter kan visa på avsikten eller på effekten av en dylik policy. Vissa
policyalternativ, så som t.ex. "affirmative action", kan implicit vara både
integrationistiska och pluralistiska. Policyalternativ som försöker gynna
assimilatanken medverkar till intergruppanimositet. Omvänt kan åtgärder med
avsikt att hindra assimilation intensifiera det tidigare dolda önskemålet mellan
folken som är inblandade i assimilationspolitiken.
Låt mig förklara detta lite mer ingående genom ett enkelt exempel. Antag att två
stater försöker åstadkomma kontinuitet som svar på en språklig minoritets krav på
erkännande (recognition), access och participation. Föreställ dig att båda motsätter
sig åtgärder som garanterar participation men att båda däremot är villiga att arbeta
för en statsstruktur som karaktäriseras av recognition och access. De två staterna
tar dock två mycket olika vägar för att uppnå detta mål. Stat X antar en försonlig
approach. Staten erkänner formellt gruppens språk och ordnar med speciella
utbildningsmöjligheter i förhoppning om att detta skall stilla de frågor som driver
kravet om participation. Stat Y däremot intar en mer konfrontativ inställning
genom att föra en politik som går ut på att misskreditera minoritetsgruppernas
- 37 -
ledarskap samtidigt som man erkänner landets språkliga diversitet samt inför
begränsade program för medlemmar i minoritetsgruppen för att få tjänster i den
offentliga förvaltningen. Resultaten kan i bägge fallen bli att minoritetsgrupperna
godtar sin nya status som innebär recognition och access, eller så kan följden bli en
radikalisering av gruppens krav på grund av statens underlåtenhet att svara på
kravet om full participation.
Även exakt likadana policyalternativ kan leda till mycket olika resultat. Antag att
t.ex. både stat X och stat Y inför program med avsikt att kompensera
minoritetsgruppen för tidigare oförätter. I stat X blir blir denna policy allmänt
accepterad som ett sätt att främja jämställdheten mellan folkgrupperna. Den
atmosfär av tolerans som blir resultatet kan avtrubba kraven på full participation. I
stat Y däremot kommer samma policy att fungera som en injektion för en fientlig
inställning hos en del av majoritetsbefolkningen som känner sig som offer för en
omvänd diskriminering. Atmosfären av polarisering kommer att radikalisera
minoritetsgruppens krav. För att understryka klyftan mellan genomförandet av en
politik och resultatet av densamma får detta exempel tjäna som en påminnelse om
att statens politik, häri inbegripet de som kontrollerar de politiska institutionerna, ej
alltid motsvarar majoritetens syn. Exemplen här ovan visar problemen med att anta
en allmän stomme av karaktäristik för olika policyvägar. Varje ansträngning att
åstadkomma en sådan karaktäristik kompliceras av det faktum att
minoritetsgruppsaspirationer är påverkade av politik som kanske inte helt klart har
beröring med minoritetsfrågor (Levi och Hechter, 1985). Aspirationerna kan t.ex.
uppstå ur en ekonomisk politik som inverkar regionalt olika. Med focus på
samspelet mellan breda politiska mål och minoritetsaspirationer är fördelen med
bara en analytisk ingång till den dynamiska kraften i interaktionen mellan
- 38 -
minoritetsgruppen och staten den att man ej behöver begränsa relevanta
policyalternativs omfattning. Man behöver ej heller göra antagandet att politik
fungerar på samma sätt från plats till plats. Den analytiska ingången tillåter
diskussion om de allmänna mönstren och trenderna baserade på de gemensamma
angelägenheterna som delas av minoritetsgriuppen och staten i en värld där
nationalstaten är ett ideal men inte en realitet (Mikesell, 1983). Interaktionen
mellan minoritetsaspirationerna och statsmaktens policy framgår klart med hjälp av
några exempel.
4.4. Teoretisk översikt
Den föregående diskussionen ger oss vissa infallsvinklar till den interagerande
dynamik som finns mellan minoritetsgrupper och regeringar. Minoritetsgruppernas
krav från vänster till höger eller uppifrån och ner i rap
formeln associeras
SAI
generellt med fruktan eller vrede som frambringats genom statsmaktens
underkuvande eller så uppkommer de som svar på regeringens brist på handling.
Det är knappast förvånande. Tanken att etnicitet föds ur motgång har fått vida
spridning (Nordlinger, 1972; Zarski, 1989). Historiska växlingar i gruppernas krav
och regeringarnas politik ger upphov till vissa omständigheter där motgång och
tillmötesgående påverkar de mellangruppsliga relationerna.
Det finns få exempel på grupper som frivilligt övergett krav som finns i formelns
nämnare. Även om statens underkuvande politik gentemot minoriteten drar ner
konfliktens intensitet under en kort period så är det endast en extremt
- 39 -
undertryckande politik under flera generationer det enda som ger en kraftfull
framgång i att försvåra arbetet för separation, autonomi och independence. Detta
har t.ex. inträffat när en urbefolkning överväldigats av representanter för en större
kultur och dess teknologi. I kampen mellan det framhärdande stamsamhället och
den framryckande "civilisationen" har kulturell överlevnad varit avhängig om
gruppen kunnat utforma och bevara enklaver. Grupper som ryckts upp med
rötterna och som därför blivit rotlösa, marginaliserade och uppdelade kan i bästa
fall vara i stånd att kräva recognition och access till ett begränsat urval av de
nationella möjligheterna.
Stater som konfronteratrs med krav på separation, autonomi eller independence är
sannolikt inte kapabla att upprätthålla ett stabilt samhälle nära det unitaristiska
målet. Statsmakter som eftersträvar unitarism försöker med största sannolikhet
driva diskursen längre mot höger i formeln. Statsmaktens agerande kan också
uppmuntra ett aspirationsbyte från de som finns i formelns täljare till de som finns i
nämnaren. Dylika regeringshandlingar uppkommer då de som innehar makten är
ovilliga att svara bejakande med politik som är avsedd att främja
minoritetsgruppens erkännande, möjligheter eller representation på de relativt låga
aspirationer (som finns i formelns täljare) som minoriteten i en första fas för fram.
Vad som ofta händer är att den grupp som negligeras och som blir undertryckt
börjar hålla än mer envist på sina krav. Regeringar som är oförmögna eller ovilliga
att komma överens med "moderata" krav som syftar till ett större deltagande i
samhället blir allt som oftast efteråt tvingade att kämpa mot «extremister» som vill
lösgöra sig från detta samhälle.
- 40 -
Detta får inte tolkas så att de som innehar regeringsmakten alltid med
nödvändighet har fel när de hävdar att överenskommelser med sådana grupper kan
leda till potentiellt farliga subnationella eller rentav antinationella känslor. Rudolph
och Thompson (1985:304) har i en undersökning om minoritetsrörelser i
Västeuropa visat att endast i ett fall (Jura-regionen i Scweiz) har en
överenskommelse resulterat i ett upphävande av minoritetens krav. Valet för de
som har regeringsmakten är oftast att acceptera en intensifiering av existerande
krav genom att tillmötesgå dem eller att kraven stegras och går över i en för staten
ännu mer hotande nivå.
Föreställningen att även andra valmöjligheter står till buds uppkommer antagligen
från det kortsiktigt effektfulla och auktoritativa hindrandet av minoritetsrörelsernas
aspirationer i många icke-västeuropeiska länder samt av den gradvisa minskningen
av kulturell heterogenitet som äger rum i Occidenten. Assimilationen av kulturellt
åtskilda folk har varit en framgång främst för att de ej upplever sig tillhöra en
signifikant etnisk minoritet. Det finns också en djupt rotad föreställning om att
dessa folk tar upp majoritetens normer frivilligt. Den långsamt fortskridande
arabiseringen av norra Afrika och hispaniseringen av Latinamerika får stå som
exempel på detta. Intagandet av minoritetsfolken i södra Kina till Han-kulturen är
ett annat exempel på framgångsrik frivillig assimilation. Men både den historiska
och nutida assimilationspolitiken i Kina försvåras dock av de motståndskraftiga
befolkningsgrupperna i landets västra och nordliga delar. Specielt gäller detta de
språkligt och religiöst särskiljande tibetanerna och de turkisktalande muslimerna.
Stater som möter relativt modesta minoritetsgruppsaspirationer har kunnat använda
sig av tillmötesgåendet som politik för att därigenom förhindra en stegring av
- 41 -
kraven. I sådana fall har tillmötesgåendet garanterats före frustrationerna kommit
upp till en för staten intolerabla nivåer. Därmed har stödet till mer radikala rörelser
minskat. Stater som följer det vanliga mönstret med att negligera aspirationerna
tills dessa krav stegras och de därav uppkomna kraftiga protesterna gör det
nödvändigt att agera är i en svårare position. Följaktligen är den bästa ansatsen ur
statens perspektiv att garantera ett förnuftigt tillmötesgående samtidigt som man
söker efter alternativa utvägar för att få situationen under kontroll (Keller, 1983).
Studier från olika kontexter visar att den mest effektiva utvägen är att ta med
minoritetsgruppens ledning i den centrala beslutsfattandeprocessen (Rudolph och
Thopmpson, 1985).
Politik som har för avsikt att minska spänningen mellan folkgrupperna och att få
potentiella konfliktorsaker ur vägen måste också inkludera ett erkännande av
varandras symboler, eftersom symolerna kan vara viktiga för minoritetsgruppens
identitet. Detta gäller särkilt språket. Erkännandet av språket är av både symboliskt
och emotionellt värde. Även till synes triviala skillnader (t.ex. Bolzano och Bolzen,
Louvain och Leuven, Karesuando och Gárasavvon) är av vikt ur ett etniskt och ett
etnonationellt perspektiv. Den återkommande tveksamheten att anta statsmodeller
som ligger långt från den unitaristiska ståndpunkten visar att nationalstatsidealet
fortfarande är en av de förhärskande principerna i politisk tänkande runt om i
världen (Hirst och Thompson, 1998).
Det finns fortfarande behov att ägna studier åt frågan om vad som är en
exemplarisk minoritetspolitik. Den universiella deklarationen om mänskliga
rättigheter som antogs av FN 1948 är grundlagt på ett språkbruk som poängterar
individen, men den nämner inte minoritetsgruppers rättigheter. Så som Thornberry
- 42 -
(1987) visat berodde inte detta utelämnande av ett misstag utan orsaken var att
många länder hade svårt att erkänna att det bodde minoritetsfolk i deras länder.
Fortfarande i dag, så som 1948, är även demokratiska staters motvilja att erkänna
minoritetsproblematiken ett av de mest svåröverkomliga problemet i försöken att
hitta lösningar inom detta område. Nästa kapitel handlar därför om demokrati och
minoriteter.
5.
Demokrati och minoriteter
5.1.
Demokrati och minoritetsrättigheter
Innan vi går in på diskussionen om minoriteters rättigheter i en demokrati måste
dock införas en definition av termen demokrati som gäller i denna studie. I denna
studie godtas Carl Cohens definition av begreppet. Han menar att demokrati är ett
system av samhällets styrning där medlemmarna av samhället deltar eller kan
delta direkt eller indirekt i utformningen av beslut som angår dem alla (Cohen,
1984, s. 305).
Termen minoritetsrättigheter är, i likhet med demokrati, ett mångtydigt begrepp
som kan innebära allt från specificerade och detaljerade lagar till mer generella
formuleringar om minoritetsskydd. De kan fordra aktivt handlande från statens sida
eller bara ett passivt skydd mot övergrepp och diskriminering. Minoritetsrättigheter
kan tillfalla en minoritetsgrupp som kollektiv rättighet, eller så kan de
karaktäriseras som individuella rättigheter där individerna i minoritetsgruppen står
som rättighetshavare. Två centrala element i demokratins grundidé kan därmed
- 43 -
komma att stå i konflikt med minoritetsrättigheterna när dessa inkorporeras i
nationell rätt, nämligen den gemenskap som är nödvändig för att en demokrati
skall fungera och beslutsprocedurerna i en demokrati. Detta behandlas i nästa
avsnitt.
5.2.
Gemenskap och minoritetsrättigheter
Cohen (1973, s. 41) skriver att "The most basic presupposition of democracy is the
existence of a community within which it may be operative". Enligt Cohen är alltså
community den viktigaste förutsättningen för demokrati. Community betyder i detta
sammanhang både samhälle och gemenskap, och därmed kan vi sluta oss till att
Cohens förutsättning för demokrati innebär två led:
-
det måste vara ett samhälle med ett väl identifierat medlemskap, så att det
klart framgår vem demokratin omfattar; och
-
innanför detta samhälle måste det finnas en intressegemenskap som binder
dem samman.
Minoritetsrättigheter ger särrättigheter till en grupp av befolkningen. Dessa
särrätigheter skall skydda dem mot övergrepp från majoritetssamhället. När en
minoritet ges kollektiva rättigheter, och i och med detta kan identifieras som en
distinkt legal enhet innanför staten, kan det med Mo's ord "oppstå flere lag med
samfunn med ulikt eller overlappende medlemskap innen staten" (Mo, 1994, s. 70).
Därmed kan det uppstå oklarheter med konflikter som följd var medlemmarna i en
minoritet skall ha sin lojalitet och vilka beslut de skall följa. Mo menar att
- 44 -
kollektiva minoritetsrättigheter kan föra med sig att medlemmar av
minoritetsgrupperna i mindre grad känner sig förpliktade att följa statens beslut. I
extrema fall, skriver Mo, kan detta få som följd att minoiritetsgruppen önskar att
bryta sig loss från staten, och att statens enhet därmed skulle stå i fara (Mo, 1994,
s. 70). Vid individuella minoritetsrättigheter reduceras denna fara för splittring av
gemenskapen. Å andra sidan hävdar många att kollektiva minoritetsrättigheter är
helt nödvändiga för att säkra minoritetens överlevnad.
Den intressegemenskap som enligt Cohen är en förutsättning för demokrati, kan
skadas när man ger minoriteten rättigheter, hävdar Mo vidare. Argumentet skulle
vara att den särbehandling minoritetsrättigheter innebär, skulle vara
stigmatiserande och därmed öka skillnaderna i samhället. I enlighet med
likabehandlingsprincipen kan minoritetsrättigheterna ödelägga
intressegemenskapen i en stat, vilket i sin tur skulle reducera möjligheterna för
demokrati. Mo skriver att minoriteten då inte skulle "føle seg forpliktet til å følge
majoritetens beslutninger, fordi de føler seg som en distinkt enhet med egne
interesser som skiller seg fra majoritetssamfunnets", och att kollektiva
minoritetsrättigheter skulle öka denna känsla (Mo, 1994, s. 71).
5.3.
Majoritetsdemokrati
Många teoretiker har gett olika svar på hur stark gemenskapen måste vara för att
demokratin skall fungera. Rousseau representerar här den ena ytterligheten. Han
hävdar att det finns en objektiv allmänvilja där alla intresser överensstämmer och
som säkerställer det allmännas väl. Befolkningens flertal representerar
- 45 -
allmänviljan, och de särintressen som går emot allmänviljan kan utgöra ett hot mot
statens upprätthållande. Därmed kan konstateras att det är oförenligt med
Rousseaus syn att ge minoriteter speciella rättigheter. (Rousseau, 1764/1994)
Joseph A. Schumpeter sätter mindre stränga krav till den gemenskap som måste
finnas för att demokratin skall fungera. Han avvisar påståendet att det finns en
objektiv allmänvilja. Schumpeter menar att en tillräcklig gemenskap för att en
demokrati skall fungera är att alla sluter upp bakom det demokratiska
beslutssystemet och följer de beslut som fattas, även om resultatet blir en knapp
majoritet. Detta synsätt är lättare att förena med principen om att minoriteter skall
ha särrättigheter. I enlighet med Schumpeters synsätt är det alltså inte nödvändigt
att det existerar en intressegemenskap mellan majoriteten och minoriteten för att
demokratin skall fungera, eftersom minoriteten kommer att följa majoritetens
beslut. Enligt Schumpeters syn på en mer teknisk gemenskap, där enighet om de
demokratiska beslutsprocesserna är det centrala, så strider inte
minoritetsrättigheterna mot den överordnade gemenskapen. (Schumpeter, 1942)
Majoritetsstyre betraktas ofta som synonymt med demokrati, vilket också
framkommer i Arne Næss demokratistudie. Næss skriver där att "a large group of
definitoid statements identify 'democracy' with 'majority rule' (or 'power'),
'government of the majority', or use 'majority', 'the major part' and related
expressions as central terms in the definiens" (Næss, 1956, s. 42).
Men synen på demokrati är inte entydig. Montesquieu förespråkade en
maktdelningsteori, där den beslutande, den verkställande och den dömande makten
är åtskilda och balanseras mot varandra (Montesquieu, 1748/1949). Denna form av
- 46 -
maktdelning finns i många demokratier, och den anses begränsa majoritetens
handlingsfrihet.
Henry Steele Commager diskuterar "the problem of majority rule versus limited
government" och drar slutsatsen att inget bör begränsa majoritetsstyret.
Minoritetsrättigheter och mänskliga rättigheter bryter mot den absoluta
majoritetsprincipen och bör därför förkastas i en demokrati, enligt Commagers
argumentation (Commager, 1943).
Elaine Spitz hävdar att majoritetsstyre är lika med, eller åtminstone nödvändig, för
en demokrati. Alternativet är minoritetsstyre. Hon påpekar att majoritetsstyre är
den enda styrelseform som inte bryter mot den demokratiska principen om att alla
röster skall vara lika mycket värda. Om t.ex. en minoritet kan lägga in sitt veto mot
majoritetens beslut, så blir minoritetens röster mer värda, argumenterar Spitz.
Enligt henne skall majoriteten alltid kunna bestämma allt:
"These self-denying and self-enforced limits should not blind us to the actual
ability of majorities to control all of government - legislative, executive, and,
if they have a mind to, judicial - and thus to control everything politics can
touch" (Spitz, 1984, s. 203).
Juan J. Linz slår fast att även om demokratin i sig själv baseras på att vissa
mänskliga rättigheter respekteras, så som t ex yttrande- och organisationsfriheten,
så finns det ingenting i en demokrati som säkerställer att alla mänskliga rättigheter
blir respekterade. En mänsklig- eller minoritetsrättighet som gäller som nationell
- 47 -
rättighet är bara bindande fram till att en ny majoritet eventuellt fattar beslut om att
upphäva den. (Linz, 1992)
Bakom majoritertsteoretikernas argumentation kan vi skönja ett antagande om att
det inte existerar permanenta minoriteter. Majoritetens sammansättning ändras från
fråga till fråga, tycks de mena, och på så sätt är ingen grupp alltid i minoritet.
Processen med ständigt skiftande koalitioner säkerställs genom tidsavgränsade
perioder för de beslutande organisationerna. Robert E. Goodin menar t ex att "The
essence of democracy is alternation of power". Han framhåller att detta är ett
incentiv för alla parter att inkorporera mänskliga rättigheter i konstitutionen.
(Goodin, 1992, s. 228)
I etniskt splittrade samhällen är emellertid chanserna för permanenta minoriteter
stor, eftersom konfliktlinjerna ofta sammanfaller och därmed förstärker varandra.
Allianserna ändras inte från fråga till fråga. Enligt Walker Connor är de flesta
stater i realiteten flernationella (Connor, 1978, s. 382; se även Kymlicka, 1998).
Stater där skiftande konfliktlinjer dämpar gruppidentiteten, vilket gör
gemensamma lösningar möjliga, tycks nog tillhöra undantagen i världssamfundet.
Därför kan vi konstatera att ovannämnda majotitetsteoretikers utgångspunkt är
något orealistisk. Låt mig därför i nästa avsnitt presentera Arend Lijpharts
demokratimodell som ett alternativ till majoritetsteoretikernas ansatser.
5.4.
Ett alternativ?
- 48 -
Arend Lijpharts konsocierade demokratimodell har som utgångspunkt djupt
splittrade sam-hällen. Han kritiserar majoritetsstyrelsen genom att bl a hävda att
"In plural societies (...) majority rule spells majority dictatorship and civil strife
rather than democracy" (Lijphart, 1984, s. 23).
Konsocierad demokrati innebär för det första att ledarna för alla viktiga
befolkningsgrupper ingår i regeringen i en storkoalition. Vidare skall varje grupp
ha vetorätt mot beslut som är av särskild vikt för dem. För det tredje skall antalet
platser i parlamentet, domstolar och statsförvaltningen samt offentliga medel
fördelas i förhållande till befolkningssammansättningen mellan grupperna, och för
det fjärde skall varje grupp ha stor autonomi när det gäller deras inre
angelägenheter. Med sin konsocierade demokratimodell menar sig Lijphart förena
minoritetsrättigheter med demokrati, och han hävdar också att denna modell är helt
nödvändig för att demokratin skall fungera i samhällen som är splittrade i olika
befolkningsgrupper. (Lijphart, 1984)
Man kan dock kritisera Lijpharts konsocierade modell genom att ställa sig
frågande om modellen tillfredsställer kriterierna för en demokrati, just p g a att
minoritetsrättigheterna finns inbyggda i modellen. Frånvaron av opposition och
konkurrens mellan partierna och avsaknaden av majoritetsbeslut kan ses som ett
brott mot de demokratiska principerna. Modellen kan nog därför betraktas som mer
en konfliktlösningsteori än en demokratiteori.
Den konsocierade demokratimodellen kan också kritiseras för att den inte bara
bidrar till att låsa fast skillnaderna mellan befolkningsgrupperna, utan även bygger
på att dessa skillnader skall bestå. Detta är en kritik som svarar mot den kritik som
- 49 -
minoritetsrättigheterna generellt har fått utstå, när det har hävdats att de verkar
stigmatiserande och att de ökar skillnaderna mellan befolkningsgrupperna i
samhället. Lijphart lägger med andra ord inte lika stor vikt på gemenskap som
förutsättning för demokrati som Cohen gjorde.
6.
Metod och material
För att svara mot studiens frågeställningar har jag med utgångspunkt från den
teoretiska diskussionen genomfört ett antal fallstudier. Ett fall är en naturlig
process eller ett naturligt fenomen som existerar i sig och som skulle ha inträffat
även om studien inte kommit till stånd. Därigenom skiljer den sig från experiment
och andra former av manipulerade undersökningar som framkallats av forskaren
själv (Lee, 1989). En fallstudie kan då definieras som en undersökning av en
specifik företeelse, t.ex. ett program, en händelse, en person, ett skeende eller som
en process där man strävar efter att beskriva och analysera en viss enhet
kvalitativa, komplexa och helhetsinriktade termer, ofta kontinuerligt under en viss
tidsperiod (Merriam, 1994, s. 24-25). Fallstudien som metod innebär att man inte
kan dra några generella slutsatser eftersom det empiriska underlaget allt som oftast
är för magert.
Eisenhardt (1989) har påpekat att de forskningsfrågor som ställs inom fallstudier
åtminstone till en viss del bör ha anknytning till existerande teori. Även Yin (1981,
1989) har diskuterat kring sambandet mellan insamling och analys av empiriska
data. Det viktiga med en teori är enligt honom att den skall vara ett stöd för
- 50 -
forskaren att ställa bättre och mer insiktsfulla forskningsfrågor och för att bättre
kunna förstå och analysera data. I denna studie kommer därför det teoretiska
resonemang om nyinstitutionalismen, som presenterades här ovan, att användas i
ett tvådelat syfte: dels för att kunna ställa bättre forskningsfrågor och dels för att
kunna anlysera och förstå insamlade data bättre (Swartz, 1994, s. 77).
Data har i huvudsak genererats genom insamling av dokument. Exempel på
dokument som samlats in är: offentiligt tryck, protokoll, utredningar,
remissyttranden, offentliga skrivelser, promemorior, artiklar i tidskrifter och
tidningar. För att få rätt material har datainsamlingen inriktats på studiens
frågeställningar.
Min metodologiska ansats är kvalitativ. Kvalitativ forskning försöker komma över
den "subjekt-objekt-relation" som är utmärkande för naturvetenskaplig forskning.
Forksaren uppnår detta genom att försöka sätta sig in i den undersöktes situation
och se världen utifrån hans perspektiv. Synsättet utgår från att det finns saker som
man som samhällsforskare inte kan förstå om man inte sätter sig in i situationen
och ser den ur de undersöktas perspektiv (Helenius, 1990). På detta sätt försöker
forskaren se det fenomen han studerar inifrån.
Enligt John Lofland (se Holme och Solvang, 1991, s. 101) bör följande fyra
principer av metodisk karaktär prägla detta sätt att gripa sig an en frågeställning:
¤ Närhet till det undersökta. Med detta menas för det första en rent fysisk närhet,
d.v.s. man skall möta undersökningsenheten ansikte mot ansikte. ”Denna fysiska
närhet bör dessutom ha växt fram över tid och med utgångspunkt från olika yttre
- 51 -
situationer. Det innebär dessutom en social närhet och en grund för ömsesidig tillit.
På så sätt kan forskaren få reda på de göranden och låtanden som är en del av
personens vardag. Slutligen måste forskaren lägga upp rapport-eringen så att han
återger även mindre viktiga händelser på ett riktigt sätt.”
¤ Riktig eller sann återgivning. Rapporten ska beskriva vad som enligt forskarens
objektiva åsikter har ägt rum.
¤ Deskriptiv. Deskriptiva beskrivningar bör ingå i rapporten i den mån de är viktiga
för för-ståelsen av de undersökta förhållandena.
¤ Direkta citat. "För att få bästa möjliga förståelse bör rapporten innehålla direkta
citat som visar individernas egna uttryckssätt (både skriftligt och muntligt)."
Syftet med detta tillvägagångssätt är att analysen så autentiskt som möjligt ska
återge de strukturer, handlingsmönster och den sociala ordning som man har funnit
hos deltagarna i undersökningen.
Utgångspunkten i den kvalitativa forskningsprocessen är de för-domar och den förförståelse man som forskare har. ”För-förståelse är den uppfattning som man har
om en företeelse och som man fått genom exempelvis egna erfarenheter,
utbildningar eller annat vetenskapligt arbete. (...) Fördomar är socialt grundade
subjektiva uppfattningar om det fenomen man ska studera.” (Holme och Solvang
1991, s. 103),
- 52 -
Kvalitativ forskning bygger på en analytisk åtskillnad mellan en värderingsmässig
och en rent faktamässig uppfattning av den företeelse man studerar. Dessa faktorer
är i den konkreta forskningssituationen sammanvävda till en enhet i forskarens
förutsättningar att kunna under-söka företeelsen i fråga. Faktorerna kan sägas
utgöra två hermeneutiska cirklar - en kognitiv och en normativ cirkel. Den
kognitiva cirkeln har sin utgångspunkt i förförståelsen. Utifrån detta kommer man
fram till vissa bestämda frågeställningar, som kan kallas för en förhandsteori. Den
normativa cirkeln har sin utgångspunkt i socialt grundade fördomar som kan vara
av olika slag. Tillsammans fungerar dessa två cirklar som styrande faktorer på de
uppfattningar som är hela processens slutprodukt. (Helenius, 1990)
Låt mig sammanfatta med Holme och Solvangs (1991, s. 108) ord: "Den
kvalitativa forsk-ningsprocessen bygger alltid på vissa förutsättningar av
värderingsmässig och kunskapsmässig karaktär som finns hos den enskilde
forskaren och i forskningsmiljön. Själva forskningsprocessen och framväxten av
resultaten sker i ständig växelverkan mellan teori och emperi, mellan forskare och
undersökningspersoner. I detta växelspel kommer både normativa och kognitiva
element i ens uppfattningar att spela in."
Det skulle föra för långt att här ta upp den vetenskapliga diskussion som förs om
hur man bör genomföra tolkningar av texter. Jag skall i stället här kort referera det
förhållningssätt som möter oss i den källanalytiska texttolknoingen:
Källanalytisk texttolkning innebär att man innehållsbestämmer källan. Uppgiften i
tolkningen blir att beskriva den tankevärld som möter oss i den text som tolkas.
"Man ska analysera vad som står i källan, vad upphovsmannen har avsett att säga"
- 53 -
(Holme och Solvang, 1991, s. 145). Beskrivningen bör inriktas på tankarnas kärna,
så att man om möjligt kommer åt själva essen-sen i den tolkade texten. Genom att
vi tar fasta på den variation som finns mellan de olika texterna och mellan de olika
funderingar som finns i texterna, ges ett ökat djup åt beskrivningen av texternas
tankevärld. "Textsammanhanget är den viktigaste tolkningsramen, inte våra eller
andra forskares teoretiska utgångspunkter. Text ska med text utläggas" (Hartman,
1991, s. 39). Källan måste sättas in i det tidssammanhang och den sociala kontext
där den blev till. Upphov och ursprung är därför viktiga förutsättningar för
tolkningen.
Vi bör dock komma i håg att analys av data enligt många författare är bland det
svåraste och minst standardiserade delen i hela forskningsprocessen kring
fallstudier (se t.ex. Eisenhardt, 1989). Yin (1981, 1989) hävdar att det inte går att
faställa några klara regler på hur analysarbetet måste gå till. Enligt honom kan
analysarbetet liknas vid detektivarbete där det gäller att finna de beskrivningar som
bäst förklarar de data som föreligger. Det viktigasrte blir därför att skapa
förklaringar eller teorier som bäst och mest heltäckande troliggör de data som finns
i fallstudierna. (Swartz, 1994)
Inte minst därför är det viktigt att klargöra vilken typ av data som redovisas. De
data som presenteras kan bestå av ren återgivning av data, av sammanfattad eller
bearbetad data men även av författarens tolkning av data. Till viss del är all data
som presenteras i kvalitativa fallstudier tolkade eller subjektiva. Ur ett
hermeneutiskt perspektiv, vilket jag har i denna studie, är dock detta inte ett
problem. Fakta ses alltid som förmedlade, d.v.s. som ett resultat av tolkningar. För
den hermeneutiska forskningen är i stället förståelse av texter, i både bokstavlig
- 54 -
och bildlig bemärkelse, det man bör fokusera sig på (Alvesson och Sköldberg,
1994, s. 165).
De data som presenteras i denna fallstudie kommer i varierande utsträckning att
vara i bearbetad eller komprimerad form. Ibland utgörs data av citerad originaltext
från primära källor och ibland kan data var text citerad från sekundära eller
bearbetade källor. Data kan också vara komprimerad, d.v.s. min sammanställning
och återgivning av ett mer omfångsrikt material. Slutligen kan data presenteras så
att det endast är mina tolkningar av materialet som presenteras.
- 55 -
II.
Samernas aspirationer
1.
Bakgrund
- 56 -
Efter denna genomgång är det dags att sätta in samernas aspirationer i den
analysram som redovisats i inledningsdelen, vilket också är mitt övergripande syfte
med denna del av studien. Ligger samernas aspirationer i täljaren eller i nämnaren i
vårt teoretiska ramverk?
För att underlätta detta skall vi göra några avgränsningar. Denna del av studien
behandlar i huvudsak tiden från domen i Skattefjällsmålet 1981 till Sametingets
invigning 1993, med tonvikt lagd på tiden från 1987 till 1993. Jag har också
begränsat mig till att enbart studera dokument och material från Svenska samernas
riksförbund (SSR). Därmed är det SSR:s syn som i denna studie får representera
samernas aspirationer i Sverige. Anledningen till att jag valt att göra denna
begränsning av materialet beror dels på att SSR är den största samiska
organisationen i Sverige, och före Sametingets tillkomst den helt dominerande
samiska politiska aktören, och dels för att deras material är relativt lättåtkomligt.
Dessutom är nästan alla samebyar och merparten av sameföreningarna i Sverige är
medlemmar i SSR. Jag anser därmed att SSR utgör en fullt tillfredsställande
representant i denna undersökning för samerna i Sverige.
Materialet från SSR används här för en enkel källanalys. Källanalysen har enligt
Holme och Solvang sin förebild i historikerns tillvägagångssätt. När man genomför
källanalys är man inte längre själv observatör till det som händer, utan man får
mestadelen av informationen från det källmaterial man har att förfoga över. Holme
och Solvang menar också att en källa är ett historiskt dokument, vilket innebär att
den "återspeglar de uppfattningar och den kunskap som fanns i
ursprungssituationen" (Holme och Solvang, 1991, s. 149). Ur en hermeneutisk
infallsvinkel, vilket jag har i denna undersökning, är dock detta inte ett problem.
- 57 -
Fakta ses alltid som förmedlade, d.v.s. som ett resultat av tolkningar. För den
hermeneutiska forskningen är i stället förståelse av texter, i både bokstavlig och
bildlig bemärkelse, det man bör fokusera sig på (Alvesson och Sköldberg,
1994:165).
Hur vet man då att den erhållna tolkningen är sann? Svaret på frågan är att det
enligt den hermeneutiska synsättet är fel ställd. Enligt Alvesson och Sköldberg
(ibid.) finns i hermeneutiken "ingen dikotomi mellan påstående och verklighet,
subjektivt och objektivt, utan utgångspunkten är den (föränderliga) hermeneutiska
situationen, förståelsen som sådan, varav påståenden och verkligehet, subjektivt
och objektivt (på sin höjd) är avledda, abstraherade storheter". För hermeneutiken
är sanning i stället att avslöja väsentliga men tidigare okända förhållanden under en
text (mängd av texter).
Ny kunskap får man enligt hermeneutiken via förståelsen i vad mån något är
genom att tolka det, leva sig in i det och förklara innebörden av det. I sin lärobok
Om den politiska vetenskapens grunder framhåller Lindblad (1981:519) att den
som kan ange innebörden av eller betydelsen hos mänskligt handlande har
"förstått" det. I en lärobok om Geografi som vetenskap står det att hermeneutiken
genom sin betoning på inlevelse och tolkning förkastar kravet på enhetliga
forskningsregler och kravet på generella teorier eftersom dessa med hänsyn till
samhällsföreteelser anses bli alltför allmänna och alltför innehållslösa (Östman,
1985:18).
Trots hermeneutikens förkastande av generella forskningsregler finns ändock en
viss struktur vid källanalytisk forskning. Från källans ursprungssituation till den
- 58 -
situation där det kommer till användning sker ett delvis tillfälligt men också ett
systematiskt urval och sållning av informationen, enligt följande: (1)
Upphovssituation - produktion av information, (2) Källor - registrering av
information, (3) Tänkbara källor - bevarande av information och (4) Faktiska
källor - konkret användning av information (Holme och Solvang, 1991, s. 137).
Mellan var och en av punkterna sker ett urval och en sållning av informationen. I
föreliggande studie kan urvalsproceduren sammanfattas på följande sätt.
Upphovet till källorna har SSRs landsmöten - som officiellt kallas Samernas
Landsmöten - varit. Källmaterialet har utgjorts av dokument från SSR som
uppkommit till följd av landsmötena. Ur ett källkritiskt hänseende kan dessa
dokument benämnas för kvarlevor, d.v.s. materialet har inte uppkommit i avsikt att
svara på de frågor jag har i denna studie (Alvesson och Sköldberg, 1994:125). De
landsmötesdokument som används i denna studie kan delas in i tre delar:
landsmötesprotokoll, Landsmötesnytt (ett nyhetsbrev som utges av SSR) och
landsmötesresolutioner. Efter första sållningen har sådan information som inte
direkt har med uppsatsens syfte och problem att göra fallit bort. Kvar blev det
material ur landsmötesdokumenten som kan benämnas tänkbara källor. När
ytterligare urval och sållning genomförts av materialet har endast de faktiska
källorna blivit kvar. De faktiska källorna utgörs i denna uppsats av
inledningsanföranden, av SSRs ordförande till landsmötet, och de resolutioner som
landsmötena beslutat om. Ur detta material kan vi se vilka mål och strategier som
SSR framförde under policyprocessen med att inrätta ett Sameting i Sverige. För
att utöka förståelsen av SSR:s syn infogas många direkta citat (Holme och
Solvang, 1991:101). Efter varje landsmöte ger SSR ut en specialutgåva av
nyhetsbrevet som kallas "Landsmötesnytt", där de viktigaste dokumenten från
- 59 -
landsmötet finns tryckta. Nyhetsbreven "Landsmötesnytt" kan i vissa fall här
räknas bland de faktiska källorna.
I de fall då fakta och uppgifter från tidskrifterna Samefolket och Sáminuorra samt
material från Samerättsutredningen varit behjälpliga för framställningen har även
de utgjort referenser till uppsatsen.
Innan vi går in på själva undersökningen vill jag avsluta metoddelen med att
referera till Östman (1985:18). Enligt honom avfärdar hermeneutiken "kravet på
objektivitet och värderingsfrihet i forskningen som inte bara orealistiskt utan även
olämpligt". Den bästa forskningen nås sålunda "inom områden där forskaren har
egna värderingar och därigenom är engagerad". Därigenom kan forskningen "också
bli ett led i arbetet på att förändra och utveckla samhället".
2.
Samerättsutredningens tillkomst
2.1.
Domen i skattefjällsmålet
Skattefjällsmålet avslutades genom dom i Högsta Domstolen (HD) 1981. Samerna
hade yrkat på äganderätt eller någon annan form av ständig besittningsrätt till vissa
angivna fastigheter - skattefjäll - i Jämtland. Statens uppfattning var att
renskötselrätten i princip gav samerna de rättigheter som efterfrågades och att
rättigheterna var reglerade genom rennäringslagen, varför samernas yrkande
avslogs. SSR ansåg ändock att domen i skattefjällsmålet var en principiellt
betydelsefull framgång för samerna genom att man där slog fast att utövande av
- 60 -
renskötsel, jakt och fiske kan leda till äganderätt i svensk mening. Samernas
riksförbund menade att det är först genom denna rättegång som det blivit klart
vilken stark ställning som samerna av hävd haft på bl a skattefjällen. Samtidigt
ansåg HD - beträffande skattefjällen - att det samiska månghundraåriga brukandet
av markerna inte kunde medföra en allomfattande äganderätt. HD tillmätte
dessutom 1971 års rennäringslag en blockerande betydelse vad gäller rättsfrågorna,
enligt SSR. De ansåg också att HD blundade för de kulturella och politiska
processer, som i olika avseenden inverkat på tolkningen av samernas rätt till land
och vatten. (SSR:s landsmötesresolution A, 1989, s. 1-3)
I valet mellan att överklaga domen till Europadomstolen eller att välja en annan
väg för den fortsatta rättskampen beslöt Samernas Landsmöte 1981 att pröva finna
en politisk lösning på frågan. Denna vilja kommer till uttryck i resolution A,
antaget av Landsmötet -81, där det framhålls att "den tidpunkt är nu inne då
omedelbara politiska åtgärder måste sättas i verket. För att realisera detta är
samerna beredda att tillsammans med företrädare för majoritetsbefolkningen lägga
fast de samiska rättigheterna och de övriga grunder som måste finnas för att vidta
konkreta åtgärder och på så sätt forma den framtida samepolitiken." (SSR:s
landsmötesresolution A, 1981)
2.2.
Regeringsdirektiven
- 61 -
I september 1981 lämnade SSR en framställan till den borgerliga Fälldinregeringen
om en samerättsutredning (SSR:s landsmötesresolution A, 1989). Regeringens
direktiv (Dir. 1982:7) föredrogs på sammanträdet den andra september -82 (SOU
1989:41, s. 411). Av direktiven framgår att regeringen föreslår att en kommitté
med parlamentarisk sammansättning tillsätts för att överväga vissa frågor om
samernas ställning. Kommitténs huvuduppgift borde, enligt regeringen, vara att
stärka samernas rättsliga ställning i frågor som rör rennäringen och överväga
behovet av ett samiskt organ som kan företräda samerna i olika sammanhang.
Dessutom ville regeringen att kommittén skulle komma med förslag på insatser för
att bevara och utveckla det samiska språket. I direktiven framhåller dåvarande
justitieministern Petri "att varken ett ev. nytt organ eller något annat samiskt organ
bör tilläggas några konstitutionella befogenheter, t ex medbestämmanderätt i
lagstiftningsfrågor. En sådan ordning skulle komma i strid med de principer som
regeringsformen bygger på. Inte heller bör någon ordning med vetorätt för samiska
organ vad gäller förvaltningsbeslut införas" (SOU 1989:41, s. 416).
Regeringen Fälldins direktiv ansågs emellertid vara alltför beskurna varför SSR
inte kunde acceptera dem. Någon utredning blev därför heller aldrig tillsatt. Efter
valnederlaget 1982 avgick Fälldinregeringen. En ny socialdemokratisk regering
bildades med Olof Palme som statsminister. Den nya regeringen utfärdade
tilläggsdirektiv (Dir. 1983:10) till kommittén med uppgift att utreda vissa frågor
om samernas ställning i Sverige. (SOU 1989:41, s. 419)
1.3.
Samisk kritik av direktiven
- 62 -
Samerättsutredningen tillsattes andra maj 1983. Från samernas sida hade man
fortfarande invändningar mot utformningen av direktiven, vilket kan utläsas ur
resolution A som antogs av Samernas Landsmöte 1983. Där står det att den
utredning samerna begärt och önskat få till stånd skall ha som övergripande uppgift
att stärka samernas rättsliga ställning som folk. Härvid är det, enligt resolutionen,
av särskild vikt att utreda och fastslå:
- folkrättens betydelse.
- den grundläggande rätten till land och vatten innefattande
medbestämmande i lagstiftningsfrågor.
- skogsrenskötselns rättsställning genom lagstiftning.
- kulturens och språkens ställning.
Landsmötet konstaterar också genom resolutionen att regeringen genom
sammansättningen av utredningen försökt "vinkla bort utredningen från angivna
uppgifter utifrån de för utredningens tillblivelse angivna förhållanden". I
resolutionstexten kan vi också läsa att "Landsmötet motsätter sig alla
inskränkningar i utredningens direktiv som innebär att utredningen begränsar sig
till att studera vilka möjligheter samerna har att få ett större inflytande inom
nuvarande rättspraxis. I det här sammanhanget hänvisar landsmötet till tidigare
beslut, där kravet på vetorätt mot ingrepp i sameområdet som hotar
förutsättningarna för samernas näringar, varit en grundförutsättning för
utredningen." (SSR:s landsmötesresolution A, 1983)
2.4.
Vilka krav hade samerna?
- 63 -
I landsmötesresolution A, 1983, kan vi se att SSR ställde krav på att:
- regeringen tar nödvändiga kompletterande beslut i enlighet med
landsmötets riktningsgivande beslut.
- samerna får vetorätt mot ingrepp i sameområdet, som hotar
förutsättningarna för samernas näringar.
- få medbestämmande i lagstiftningsfrågor som berör samernas självklara rätt
att kunna bo, leva och utveckla sin kultur och språk samt sina näringar.
- regeringen genom tilläggsdirektiv ger utredningen ett uppdrag som
överensstämmer med samernas krav och det socialdemokratiska partiets
engagemang i minoritetsfrågor och speciellt då engagemanget för de små
folkens rätt.
- all exploatering som samerna upplever som ett verkligt hot mot sina
näringar stoppas medan kommittéarbetet pågår.
Avslutningsvis uttalade Landsmötet "att det under nuvarande förhållanden inte
finns någon som helst anledning för samerna att delta i kommittéarbetet, om de
ovan angivna kraven inte uppfylls." (Ibid.)
Samernas landsmöte 1984 menade dock att ett nytt läge uppstått angående
samerättsutredningen. Landsmötet angav därför som sin mening att SSR åter skulle
delta i utredningsarbetet. Som skäl för detta angavs att den uppläggning av
utredningen som SSR angivit i sin till utredningen överlämnade promemoria skulle
få ligga till grund för arbetet. Folkrätten skulle också tillmätas betydelse i
utredningen, samt att den samverkan som kommit till stånd mellan
samerättsutredningarna i Sverige, Norge och Finland (se SOU 1990:91, s. 270)
ansågs vara av värde (SSR:s landsmötesresolution B, 1984). Med anledning av
- 64 -
landsmötets beslut förordnades SSRs ledamöter som sakkunniga i utredningen
(SSR:s landsmötesresolution A, s. 3).
2.5.
Kommentarer
HD avkunnade dom i skattefjällsmålet 1981. Domen var formellt ett nederlag för
samerna. De hade inte större rätt till de omtvistade jämtländska områden än vad
rennäringslagen utvisar. För samernas del är emellertid de allmänna uttalanden som
domstolen gjorde om samernas rätt av stort värde. Bevisningen som lades fram i
målet ledde ju till att HD "ansåg sig kunna göra ett uttalande som man tidigare inte
vågat slå fast i nordisk rätt", som f d justitierådet Bertil Bengtsson uttryckte det på
sitt föredrag på Samernas landsmöte 1988 (Bengtsson i: Landsmötesnytt (1988).
Bengtsson, som själv var domare i HD när skattefjällsmålet avgjordes, syftar här på
uttalandet "att samerna faktiskt i varje fall på 1600-talet kunnat förvärva
äganderätt, eller rättens motsvarighet på den tiden, bara genom att använda marken
till renbete, jakt och fiske genom ockupation och hävd" (ibid.). Tidigare hade man
ansett att man endast kunde bli ägare till herrelös mark genom jordbruk. Nomader
ansågs inte kunna förvärva äganderätt. Bengtssons kommentar med anledning av
detta är följande:
"Det kändes som ett djärvt uttalande, och det var efter en hel del tvekan som
jag för min del kom till det resultatet, men numera tvekar jag inte; senare
rättshistorisk forskning, särskilt Kaisa Korpijaakos mycket värdefulla
undersökning har bekräftat att vi hade rätt." (ibid.)
- 65 -
HD slog också fast i skattefjällsdomen att samerna har en mycket stark bruksrätt
till skattefjällen som grundas på urminnes hävd och som är skyddad genom
grundlagen - en betydlig starkare rätt än man tidigare trott. Rennäringslagen gäller
visserligen, men den ger enligt Bengtsson bara ett minimum av vad samerna kan
begära. (ibid.)
Eftersom folkrätten är så central i de samisk kraven har jag valt att ta med denna
kommentar av Bengtsson om domen i skattefjällsmålet. De allmänna uttalanden
om samernas rätt som HD gjorde i samband med domen dyker upp då och då i den
samepolitiska debatten under den tid som behandlas i denna uppsats. Därför är det
bra att känna till dem innan man går vidare.
Själva domen i skattefjällsmålet gjorde att samerna insåg att det är otroligt svårt att
föra en rättslig process mot någon (läs: staten) som själv stiftat lagarna. Det var en
av anledningarna till att man valde den politiska vägen för att genom förhandlingar
försöka förbättra samernas rättsliga ställning.
HDs allmänna uttalanden om samernas rätt torde vara en av orsakerna till att
samerna fick råg i ryggen att kräva att folkrätten skulle få en mer central plats i
samerättsutredningen. Detta medförde att samerna inte kunde godkänna de
beskurna regeringsdirektiven som man ansåg att statsmakten lagt fram. SSR valde t
o m att inte delta i utredningsarbetet ett tag, för att man ansåg att det inte skulle gå
att stärka samernas rätt med de direktiv som fanns att arbeta efter. Med
kompromisser från båda håll kunde SSR 1984 inträda i utredningen igen.
3.
Samerna och folkrätten
3.1.
Samernas folkrättsliga ställning
- 66 -
Under sommaren 1986 gav samerättsutredningen ut betänkandet "Samernas
folkrättsliga ställning" (SOU 1986:36). Betänkandet innehöll en genomgång av
folkrättens betydelse för samerna, men inga förslag.
"Det fanns flera skäl för utredningen att behandla de folkrättsliga frågorna
särskilt. Samerna, som det sägs i betänkandet, har själva alltmer kommit att
fästa avseende vid det folkrättsliga regelsystemet. De har betonat att de utgör
ett folk och att det som sådant berättigar till en särställning i det svenska
samhället.
Samerna har också på det internationella planet sökt kontakt med
urbefolkningar världen över, med vilka de organiserat ett samarbete.
Betänkandet gavs därför ut för att ge en samlad bild av det folkrättsliga
regelsystemet, såvitt det är av betydelse för samerna och för att ge en
bakgrund till utredningens kommande förslag." (SSR:s landsmötesresolution
A, 1989, s. 4)
3.2.
"Alla urbefolkningar har rätt till självbestämmande"
Samma år som betänkandet "Samernas folkrättsliga ställning" kom ut antog
Samernas landsmöte en resolution om folkrätten. Resolutionen ansluter sig till
Världsrådet för Urbefolkningarnas (WCIP) principdeklaration om
urbefolkningarnas fri- och rättigheter. De viktigaste punkterna i
principdeklarationen är att alla urbefolkningar har rätt till självbestämmande, och
- 67 -
att alla stater inom vilka urbefolkningar lever skall erkänna befolkningen,
territoriet och institutioner som tillhör urbefolkningen. Urbefolkningen, skall också
enligt principdeklarationen, ha ensamrätt till sina traditionella landområden och
deras tillgångar.
I resolutionen slår landsmötet också fast att samerna uppfyller alla de kriterier och
kvalitativa egenskaper som den internationella folkrätten kräver för att bli
definierad som ett folk. Vidare kan vi i resolutionen läsa att samerna har rätt till
självbestämmande, i vart fall i inskränkt mening, enligt en dynamisk tolkning av
artikel 1 i både konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna och
konventionen om ekonomiska kulturella rättigheter, antagna av FN 1966. (SSR:s
landsmötesresolution A, 1986)
I samma folkrättsliga resolution som här ovan kan vi fortsättningsvis läsa att
samerna har blivit utsatta för kolonialism. FNs deklaration 1960 om
kolonialsystemets avskaffande samt internationell sedvänja och praxis ger
ytterligare stöd åt samernas krav på självbestämmande, enligt resolutionen.
Resolutionen avslutas med följande meningar:
"Mot bakgrund av de förpliktelser Sverige påtagit sig via ratificeringar av
olika folkrättsliga dokument rörande mänskliga fri- och rättigheter, den
dynamiska utvecklingen av urbefolkningsrätten internationellt, de
förpliktande uttalanden i den svenska grundlagen, stadgandena i
rennäringslagen och uttalanden av Sveriges riksdag rörande samernas
speciella status som urbefolkning i Sverige kräver landsmötet:
- att samernas rätt till land och vatten stärks.
- 68 -
- att samernas markutnyttjande ges reellt skydd.
- att samerna tillerkänns någon form av vetorätt vid större exploateringar i
Sápmi.
- att detta sker genom särskild lagstiftning, en speciell samelag." (ibid.)
Denna resolution kan anses utgöra grunden för samernas krav på självstyre och
medbestämmande, för att här tas frågan upp utifrån några internationellt
vedertagna dokument angående folkrätten. Ur presentationen på landsmötet kan vi
se att detta kommer fram tydligt:
"Om det samiska samhället skall leva och bevaras i framtiden måste de stater
där vi lever i grunden förändras. Deras demokrati, deras parlamentarism och
deras konstitution, som är grunden för staterna, måste förändras. Ett område
- land, sameområdet, måste erkännas, där man har ett annat styrelseskick än i
övriga delar av staten. Vi har länge nog berört detta men har inte på allvar
vågat framföra det i sin helhet." (Protokoll från SSR:s Landsmöte, 1986, s.
31)
3.3.
"Ett folk skall ha ett i val utsett parlament"
Samerättsutredningen lade 1987 fram en modell på ett folkvalt organ - ett sameting
- för landsmötets ställningstagande. I sitt svar uttalar Samernas landsmöte att
behovet av ett folkvalt organ bestäms om det får reella befogenheter. Kravet
innebär att sametinget skall ha sanktionsmedel beträffande markanvändningen och
- 69 -
att samerna får kulturellt självstyre. Därefter konstaterar landsmötet att ett folkvalt
organ kan motiveras på folkrättslig grund:
"Ett folk skall ha ett av folket i val utsett parlament. I en situation där
samerna på den finska respektive norska sidan har ett folkvalt organ leder
därför till slutsatsen att detta i sig är en grund för att inrätta ett sameting
också på den svenska sidan. Härigenom skapas förutsättningar att bilda ett
samiskt parlament gemensamt för samerna på den finska, norska och svenska
sidan." (SSR:s landsmötesresolution B, 1987)
3.4.
Kommentarer
Det går helt enkelt inte att studera svensk samepolitik utan att komma in på frågor
som berör folkrätten, samernas rätt till land och vatten samt samiskt
självbestämmande. Samerättsutredningen tog den folkrättsliga delen i beaktande
under sitt arbete, och efter några års utredande gav man också ut betänkandet
"Samernas folkrättsliga ställning" (1986). Betänkandet innehöll dock inga
lagförslag.
Samernas Landsmöte visade genom folkrättsresolutionen (1986) att man ämnar
fortsätta kampen att stärka samernas ställning som ett folk. Folkrätten skiljer på
begreppen "peoples" och "population". I princip har alla "peoples" rätt till
självbestämmande, medan den rätten inte tillkommer "populations" (UD
informerar 1993:3, s. 13). Med stöd av WCIPs principdeklaration om
urbefolkningarnas rättigheter och andra internationella dokument visar samerna att
- 70 -
man är ett folk (people) i dess rätta bemärkelse, och att man därmed har rätt till
självbestämmande.
Även den modell på ett folkvalt sameting som samerättsutredningen lade fram för
landsmötet 1987 besvarades med folkrättsliga argument av samerna. Klart och
tydligt kan man se att landsmötet anser att samerna som ett folk skall ha ett folkvalt
parlament med reella beslutsfunktioner. I ett framtida perspektiv ser man också ett
sameting som början på ett gemensamt nordiskt folkvalt sameparlament. Här
framträder således två centrala samiska aspirationer som varit vägledande för
samernas krav under hela processen med att inrätta ett Sameting, nämligen kravet
om autonomi och kravet på participation.
4.
Samernas landsmöte i Lycksele 15-17/6 1988
4.1.
"Erkännandet att vara ett folk"
Enligt planerna skulle samerättsutredningens huvudbetänkande "Samerätt och
Sameting" ha behandlats av landsmötet -88, men tidsschemat hade inte gått att
hålla. Samerättsutredningen hade dock i februari gett ut ett sammanfattande
kompendium som ett diskussionsunderlag för de förslag de tänkte lägga fram i
huvudbetänkandet.
Samtidigt som landsmötet pågick hade ILO, Internationella Arbetsorganisationen,
sin generalkonferens i Geneve. På dagordningen fanns upptaget att konferensen
skulle behandla konvention nr 107 från 1957 som innehåller regelsystem för skydd
- 71 -
av infödda och andra stammar eller i stamliknande förhållanden levande
folkgrupper i självständiga länder. (Protokoll från SSR:s Landsmöte 1988, s. 4)
I Norge hade stortinget under våren -88 beslutat att införa en särskild sameparagraf
i grundlagen som översatt till svenska, enligt Nicolaus Stenberg, lyder så här: "Det
åligger statliga myndigheter att lägga förhållandena till rätta för att den samiska
folkgruppen kan säkerställa och utveckla sitt språk, sin kultur och sitt samhällsliv."
(ibid, s.5) Stenberg, som då var ordförande i SSR, tog upp detta i sitt
inledningsanförande till landsmötet. Han konstaterade att Norge har visat politisk
styrka och vilja eftersom man ger det samiska folket erkännandet att vara ett folk.
(ibid.)
4.2.
Samerna - ett folk
Efter inledningstalet och hälsningsanförandena presenterades
samerättsutredningens diskussionsunderlag för landsmötet. Förslagen kan i stort
sett sammanfattas med att man skall ha en helhetssyn på samerna som ett folk i
Norden, och att man skall erkänna samerna i lag med skydd för kultur, språk och
näring. Enligt diskussionsunderlaget skall också ett eget representativt folkvalt
organ inrättas för samerna i Sverige.
Diskussionen som följde presentationen fick stor spännvidd. Tidningen Samefolket
betecknade denna diskussion som en allmän samepolitisk debatt (Samefolket
1988:6-7, s. 46). Mycket av det som sades under debatten handlade om
- 72 -
diskriminering av samerna, kritik mot samerättsutredningens förslag och det kom
även fram kritik mot SSRs samepolitik.
Under landsmötet hölls också ett intressant föredrag om samernas rätt till land och
vatten av Bertil Bengtsson, f d justitieråd. Jag har tidigare, i samband med
kommentaren till skattefjällsdomen, refererat till den del av hans tal som berörde
detta mål. Av denna orsak kommer jag inte att ta upp skattefjällsmålet, utan går
direkt vidare till hans synpunkter om rennäringslagen från 1971 vilken han ansåg
vara förlegad. Han menade att man nog inte hade begrepp om hur stark samernas
rätt är, då denna lag kom till. Läget har dock ändrats, ansåg Bengtsson (i
Landsmötesnytt, 1988), av bl a skattefjällsdomen men också av att Sverige har fått
en ny grundlag som förbjuder diskriminering av sådana minoriteter som samerna.
Grundlagen innehåller också ett skydd för egendom, vilket innebär att man inte får
ta ifrån någon hans egendom utan ersättning. Vi i Sverige har på de senaste åren
fått klart för oss att också Europakonventionen har en regel om egendomsskydd
som kan bli aktuell för oss, framhöll Bengtsson. Vi har även fått en naturresurslag
som ger ett skydd för rennäringen, speciellt om den är av riksintresse.
I slutet av sitt föredrag framhåller Bengtsson att ny lagstiftning verkar vara det
enda rimliga, och denna måste gå till samernas fördel. Han slutar med att
kommentera sin egen objektivitet: "Någon kanske invänder att den här
ståndpunkten är färgad av sympati för samernas sak och därför inte riktigt objektiv.
Men jag har försökt hålla borta sådana synpunkter från resonemanget. I det här
sammanhanget är det inte fråga om sympatiyttringar utan om juridik." (ibid.)
- 73 -
Landsmötet i Lycksele antog resolutionen "Samerna - ett folk" (SSR:s
landsmötesresolution A, 1989). I resolutionen slås fast att det är nödvändigt för det
svenska samhället att finna former för ett förbättrat samiskt inflytande och
stärkande av samernas rättsliga ställning i samhället.
När sametinget inrättas förutsätter SSR genom resolutionen att tinget får reella
befogenheter att besluta i frågor då mark och vatten skall användas för andra
ändamål än samiska. Landsmötet finner också att Sveriges folkrättsliga
förpliktelser gentemot samerna och regeringens övergripande ansvar med hänsyn
till urbefolkningsrätten gör att bevakningen av 'sameärenden' på regeringsnivå
måste få särskild tyngd. Enligt resolutionen finns det skäl till att ett särskilt
samordningskansli, en sameenhet, inrättas.
Slutligen uttalar sig landsmötet för att de nordiska länderna beslutar att erkänna på folkrättsliga och andra grunder, att de har ett gemensamt ansvar för det samiska
folket och att de därför måste arbeta för att en nordisk samekonvention skapas. I
enlighet med landsmötesresolutionen är det naturligt att samerna får representation
i Nordiska Rådet.
4.3.
Kommentarer
I det här kapitlet studeras Samernas landsmöte 1988 i Lycksele. Tyngdpunkten i
redovisningen är lagd på inledningsanförandet av SSRs dåvarande ordförande, f d
justitierådet Bengtssons föredrag och den resolution om samerna som ett folk som
landsmötet antog.
- 74 -
Till att börja med ser man i inledningsanförandet att SSRs dåvarande ordförande
Stenberg tar upp två internationella händelser för att visa att det händer saker som
stärker urbefolkningarnas rättigheter. Först tar han upp ILOs generalkonferens som
var samlad i Geneve för att behandla och möjligen också revidera 1957 års
konvention om skydd för infödda och andra stammar eller i stamliknande former
boende folkgrupper. Konventionen stadgar de rättigheter urbefolkningen har för att
kunna utöva sin egen kultur, använda sitt eget språk, få rätt till utbildning m m.
Den reglerar dessutom urbefolkningens rätt till land och vatten. Jag har också tagit
med detta av en annan anledning. ILO genomförde en revidering av konventionen
som i vissa fall blev politiskt markant. Den reviderade ILO-konventionen har
kommit att spela en central roll i svensk samepolitik under senare år. Sverige har ju
inte ratificerat konventionen ännu (se SOU1999:25), vilket bl a Norge har gjort.
Den andra internationella händelsen jag åsyftar är att det norska Stortinget under
vårsessionen -88 beslutat att införa en sameparagraf i grundlagen. Stenberg tog upp
detta i sitt inledningsanförande och menade att Norge visat politisk styrka och vilja
genom detta beslut. Frågan om en sameparagraf i den svenska grundlagen har
under det senaste decenniet varit en huvudfråga i svensk samepolitik, som fick
förnyad aktualitet då även det finska parlamentet beslutade att införa en
sameparagraf i Finlands konstitution (Henriksen, 1998, s. 23; Henriksen 1999, s.
32).
I den resolution som antogs av landsmötet -88 betonas att samerna är ett folk i
Norden, och därmed bör folkrättens bestämmelser gälla även för samerna. Med
andra ord har samerna rätt till autonomi. Härmed är det också naturligt att samerna
får representation i Nordiska Rådet, och att en gemensam samekonvention
- 75 -
tillskapas. Landsmötet finner också att det är nödvändigt för det svenska samhället
att finna former för samiskt inflytande och för att stärka samernas ställning.
Sveriges förpliktelser gentemot samerna borde leda till att en sameenhet skapas, för
att ge samefrågorna större tyngd på regeringsnivå.
Är då Sametinget den sameenhet som efterfrågas i resolutionen, och kan
Sametinget i så fall spela rollen som det samordningskansli där sameärendena kan
få större tyngd på regeringsnivå? I så fall skulle Sametinget kunna vara ett svar på
kravet om access. Frågan är intressant då Sametinget ju är en statlig
förvaltningsmyndighet underställd regeringen (Wasara-Hammare, 2000).
5.
Samernas landsmöte i Vemdalsskalet 15-17/8 1989
5.1.
En mörk inledning
Samerättsutredningen gav ut sitt huvudbetänkande "Samerätt och Sameting" (SOU
1989:41) sommaren -89. Med anledning av detta hade SSR lagt Landsmötet till
mitten av augusti i stället för juni, som annars brukar vara SSRs landsmötesmånad.
(Protokoll från SSR:s Landsmöte, 1989, s. 3)
Landsmötets huvudfråga skulle vara att behandla förslagen som fanns i
betänkandet, men det var en annan fråga som fick mest uppmärksamhet under
Landsmötets inledning. Länsstyrelsen i Västerbottens län hade beslutat att
genomföra en tvångsslakt på renar som befann sig nedanför odlingsgränsen under
en tid då renskötsel inte var tillåten där, d v s sommarhalvåret. Denna fråga fick
- 76 -
stor uppmärksamhet på Landsmötet, och man antog också en resolution där man
kallar aktionen en massaker på renar. (SSR:s landsmötesresolution E, 1989)
Förutom denna resolution antogs även fyra andra resolutioner på Landsmötet,
varav en handlar om samerättsutredningens betänkande. Före jag går in på detta så
vill jag fokusera lite mer på själva betänkandet "Samerätt och Sameting" (SOU
1989:41).
5.2.
Samerätt och sameting
Huvudbetänkandet börjar med att samerättsutredningen föreslår att samernas
ställning som etnisk minoritet och urbefolkning i Sverige markeras i
regeringsformen och i en särskild lag om samiska förhållanden, en samelag.
Enligt förslaget skall samelagen inledas med en statusbestämmelse i vilken anges
att samerna är en urbefolkning och minoritet i Sverige. I lagen skall också anges att
positiv särbehandling och nödvändiga resurser skall trygga den samiska kulturens
fortlevnad och utveckling. Samelagen skulle också enligt utredningens förslag
innehålla bestämmelser som främjar samernas kultur- och samfundsliv, främst
genom att ett representativt och folkvalt organ - ett Sameting - inrättas. I följande
åtta punkter sammanfattar samerättsutredningen varför det behövs ett sameting (se
SOU 1989:41, s. 17-18; s. 39-40 och s. 68):
1)
Ett representativt folkvalt organ med offentligrättslig ställning innebär ett
erkännande av samernas status som ett eget folk.
- 77 -
2)
Samerna har folkrättsligt stöd för att själva få bestämma över sin kulturella
och därmed i viss mån näringsmässiga utveckling. Detta förutsätter en viss
grad av autonomi och ett organ där denna rätt kan utövas.
3)
Samerna i Sverige behöver ett gemensamt organ för att behandla samefrågor
och för att utforma samepolitiken. Det bidrar till en enhetlig samisk syn på
olika frågor och stimulerar debatten såväl bland samerna som i samhället i
övrigt.
4)
En övergripande bevakning av samiska rättigheter till mark och vatten
förutsätter ett
särskilt organ som kan medverka i samhällsplaneringen och se till att
samiska intressen beaktas.
5)
I kontakten med myndigheter och andra är det en fördel för samerna om de
företräds av ett organ som är representativt för hela den samiska
befolkningen. Det är också en fördel för myndigheterna som därigenom kan
utgå från de besked de får från samerna verkligen uttrycker det samiska
folkets vilja.
6)
Ett folkvalt samiskt organ bidrar till en ökad identitetskänsla och känsla av
gemenskap hos samerna. Detta kan t ex leda till ökad aktivitet och stimulans
i sameföreningarna.
7)
I ett nordiskt perspektiv finns det starka skäl för att inrätta ett svenskt
samiskt folkvalt organ, eftersom ett sådant organ redan finns i Finland och
beslutats om i Norge. Sådana nationella organ är av avgörande betydelse för
Nordiska samerådets ställning.
8)
Ett samiskt organ kan på ett positivt sätt bidra till ett ökat intresse för
samiska frågor bland allmänheten och hos massmedia.
- 78 -
Efter denna korta sammanfattning är det dags att återvända till Landsmötet 1989
och se vilken syn SSR hade på de förslag som lämnades i samerättsutredningens
huvudbetänkande.
5.3.
"Det är glädjande att urbefolkningar uppmärksammas"
Av utrymmesskäl är det omöjligt att här gör någon djupare granskning av SSRs
svar på samerättsutredningens huvudbetänkande. Här skall endast beskrivas SSRs
svar på de mest grundläggande förslagen som samerättsutredningen lade fram. Jag
har valt att göra det utifrån dåvarande SSR ordförande Nicolaus Stenbergs
inledningstal (Protokoll från SSR:s Landsmöte, 1989, ss. 3-10), eftersom han här
tar upp SSRs politiska ståndpunkter i utredningens kärnfrågor.
Stenberg anger två starka skäl till att införa ett folkvalt representativt sameting. För
det första så innebär ett folkvalt organ, ett sameting, att samerna får erkännandet att
vara ett eget folk. Det andra skälet han anger är att ett folkvalt organ med stöd av
folkrätten ger samerna rätt att själva bestämma över deras kultur och därmed också
över deras näringsmässiga utveckling.
Han framhöll också i att det är fundamentalt att Sametinget ges befogenheter som
tidigare undanhållits samerna. Om detta inte sker så kommer det nya organet att
förvissna i brist på makt, enligt Stenberg. Han tog också fram det som en
självklarhet att ett folkvalt organ ska bestämma över det egna folkets framtid. Med
tillfredsställelse noterade Stenberg att utredningen finner renskötselrättens
ursprung så betydelsefull att det i lag ska framgå att renskötselrätten bygger på
ockupation och urminnes hävd samt att rätten tillkommer oss alla samer. "De
- 79 -
marker vi brukar har också tillerkänts oss. Vi har en bruksrätt av speciellt slag, som
närmast är att likna vid ägande." I samerättsutredingen fastslås att folkrätten ger ett
absolut skydd mot intrång som äventyrar förutsättningarna för det fortsatta
utövandet av rennäringen. Det folkrättsliga skyddet skrivs in i rennäringslagen,
naturresurslagen och expropriationslagen. Allt detta är positivt enligt SSR.
Nicolaus Stenberg finner också förslag i samerättsutredningens huvudbetänkande
som han anser inte är tillräckligt långtgående. Vidare tog Stenberg också upp det
faktum att urbefolkningarnas situation i världen blivit alltmer uppmärksammad på
senare år: "För oss samer har det betydelse inte endast av skälet att vi härigenom
har möjlighet att få en internationell belysning av våra frågor, utan också därför att
vi får möjlighet att verka för en förbättring av andra urbefolkningars situation."
(Protokoll från Samernas Landsmöte, 1989)
I juni -89 antog ILO den reviderade konventionen om urbefolkningarna. Den nya
konventionens artikel 14 stadgar att urbefokningens ägande- och besittningsrätt till
de områden de av tradition besuttit och brukat ska erkännas och att länderna där
urbefolkningarna bor därför måste vidta åtgärder för att säkerställa den rätten.
Artikel 15 i samma konvention stadgar att rättigheterna till marken och
naturresurserna inkluderar rätt för urbefolkningen att delta i nyttjandet och
förvaltningen av dessa och att urbefolkningen även ska få möjlighet att ta del av
vinsten av det som utvinns från området. (SOU 1999:25; Encyclopedia of Human
Rights, 1990, s. 811)
- 80 -
Stenberg menade att konventionen tydligt klargör vilken norm som bör gälla när
men med internationella ögon ser på urbefolkningens rättigheter. Han relaterar
också denna fråga till svensk minoritetspolitik genom följande uttalande:
"Sverige som gjort sig känd för att kämpa för de små folkens rätt kan därför
inte för sitt internationella regelsystem inta en annan position. Vissa
betänkligheter kan man dock hysa, eftersom Sverige vid arbetet med denna
konvention inte alls intagit den aktiva roll man annars gärna gör när det
gäller att kämpa för de svagas rättigheter. Vi får därför uppmana regeringen
att bättra sig. Det kan man göra genom att vara det land som först tar beslut
på att ratificera konventionen." (Protokoll från SSR:s Landsmöte, 1989, s. 8)
5.4.
Kommentarer
SSR hade 1989 lagt sitt Landsmöte i augusti för att kunna behandla
samerättsutredningens huvudbetänkande "Samerätt och Sameting" som gavs ut
under sommaren detta år, men det var en annan fråga - tvångsslakten av renar i
Västerbotten - som tog all uppmärksamhet under Landsmötets inledning.
I huvudbetänkandet föreslår samerättsutredningen att samernas status som
urbefolkning i Sverige skrivs in i grundlagen och att detta även markeras i en
samelag. Samelagen skall också enligt förslaget innehålla bestämmelser om att ett
folkvalt representativt sameting inrättas. I åtta punkter sammanfattar utredningen
varför ett sameting bör inrättas i Sverige. Intressant som jag ser det är att
utredningen å ena sidan talar om att man genom inrättandet av Sametinget erkänner
- 81 -
samerna att vara ett eget folk, som då enligt folkrätten borde ha rätt till autonomi.
Å andra sidan föreslår man att samernas status som urbefolkning skrivs in i
grundlagen. Men kan man samtidigt vara ett folk med rätt till autonomi samtidigt
som man är en urbefolkning med rätt till vissa särrättigheter? (Ekenberg, 2000)
Stenberg menar att om ett Sameting inrättas så bör det få reella beslutsfunktioner,
annars kommer det att förvissna i brist på makt. I det här sammanhanget finns det
skäl att bli påmind om att SSR inte var odelat positiv till att inrätta ett samiskt
folkvalt representativt forum. Denna syn framkommer också i Nicolaus Stenbergs
inledningstal på Landsmötet -89:
"Landsmötet är och har varit vårt forum. Det har riksförbundet haft
anledning att framhålla vid flera tillfällen. Det är också därför som
riksförbundet med kraft hävdat att om ett nytt organ ska instiftas ska detta,
för att kunna accepteras, ges reell makt. Makt som liksom tidigare utgår från
den samlade samiska rösten och som innebär att det är vi som ska avgöra hur
det samiska samhället ska utformas. Ingen ska tro att det är möjligt att lösa ut
den samiska makt landsmötet besitter."
Var det måhända så att SSR var rädd att organisationen som sådan och Landsmötet
som dess högsta beslutande forum skulle förlora makt om ett folkvalt sameting
skulle inrättas?
Stenberg tar också upp det faktum att ILO antagit en konvention om
urbefolkningar där det exempelvis föreskrivs att urbefolkningarna har ägande- och
besittningsrätt till de områden som de av tradition bebott. Det intressanta med
- 82 -
Stenbergs tal är att han här klart uttrycker att ILO-konventionen bör vara normen
för urbefokningspolitiken. När normen blev urbefolkningsperspektivet så försvann
självbestämmandeperspektivet (Åhrén M., 2001) från den svenska sampolitiska
debatten, i alla fall under några år.
6.
Samernas landsmöte i Arjeplog 12-14/6 1990
6.1.
"Regeringen gör ett fult försök att skriva bort folkrätten"
SSR hade väntat sig att regeringen skulle ha framlagt en samlad sameproposition
under vårriksdagen -90, så att Landsmötet skulle ha kunnat behandla den.
Regeringen hade dock inte lagt fram någon proposition om samerna och en
märkbar besvikelse kan skönjas ur uttalanden från Landsmötet.
I sitt inlednings tal vid öppnandet av Samernas Landsmöte -90 sa dåvarande
ordförande för SSR, Nicolaus Stenberg, t ex att vi hade en välbefogad anledning att
"förvänta oss att regeringen till idag skulle ha framlagt en samlad sameproposition
grundad på den mängd utredningsförslag och motsvarande, som ligger på
regeringens bord." (Protokoll från SSR:s Landsmöte, 1990, s. 3)
SSRs tillträdande ordförande Ingwar Åhrén höll ett starkt kritiskt tal för
Landsmötet med anledning av regeringens samepolitik, och då speciellt
regeringens behandling av samerättsutredningens förslag. Åhrén underströk att
regeringens förslag, så som det kommer i uttryck i lagrådsremisserna, "är svaga,
när det gäller att stärka samernas rättigheter och att regeringen böjt sig för de
- 83 -
krafter som opererat vid sidan om utredningen och mot samerna" (Samefolket
1990:6-7, s. 24). "Regeringen har blottat sig och visar nu sitt rätta ansikte. Och
dragen är den feges" (Protokoll från SSR:s Landsmöte, 1990, s. 13).
I talet påminde Åhrén också "att regeringen hade svårt i början av utredningen att
förstå de samiska kraven och nu har man visat en total oförståelse och ovilja att
tillmötesgå kraven" (Samefolket 1990:6-7, s. 25). Här nämnde Åhrén t ex samernas
krav på att folkrätten skulle tas med i utredningen, och att regeringen till slut gick
med på det. Nu svarar emellertid regeringen "med att säga att folkrätten saknar
betydelse för att ligga till grund för de här förslagen utan hänvisar till den
naturresurslag vi har nu skulle ta över då vad som skulle kunna sägas gälla eller stå
för vilken betydelse folkrätten har. Och direkt citerat sägs då att inte minst genom
naturresurslagen ges samerna ett starkare skydd än vad som följer av folkrätten,
står det i lagrådsremissen. Och jag vill påstå att man från regeringens sida gör ett
mycket fult försök att skriva bort folkrätten och vad den kan stå för och har för
innehåll för oss." (Protokoll från SSR:s Landsmöte, 1990, s. 14)
Samefolkets utsände konstaterar att "även beträffande regeringens handläggning av
ILO-konventionen hyste Ingwar Åhrén oro och pekade på att Norge för sin del
redan har undertecknat denna konvention och Danmark enligt uppgift var på väg
att göra det. Men vad gör Sverige?" (Samefolket 1990:6-7, s. 25)
Åhrén avslöjade också märkliga turer i utredningsarbetets slutskede för landsmötet.
Här följer hans redogörelse:
- 84 -
"Vi skulle ha slutjusteringssammanträde med utredningen i Dorotea i januari
1988 och alla förslag var lagda och vi hade konfronterats mot varandra och
tyckt oss ändå finna en lösning, då kommer man från ledamöterna i
utredningen, de politiska ledamöterna och säger att de vill inte skriva under
förslaget, och det gjorde att vårt arbete blev försenat med ett år. Vi gav inte
upp, tyckte att vi kunde sätta oss ner, ta nya diskussioner, ta nya tag och
jobba vidare. Och det här resulterade vidare i att när vi skulle lämna fram
vårt slutbetänkande, så får vi besked från regeringen, från Anna-Greta Lejon
som då var justitieminister, att hon inte ville ta emot utredningen. Detta har
öppet redovisats tidigare att det verkligen har gått till på det här sättet. Alltså
regeringen vägrar att emot vårt arbete, det var precis vad man gjorde. Det här
tyckte vi var så häpnadsväckande att vi skickade en skrivelse till
justitieminister Anna-Greta Lejon och frågade, är det verkligen på det här
sättet, är det så att du vägrar att ta emot vårt arbete. Naturligtvis var ju hon
då tvungen att säga att så är det ju inte, vi hade all frihet att göra det, att
lämna det. Men hon hade ju klart redovisat ändock regeringens ställning och
position." (ibid., s. 15)
Landsmötet antog en resolution (Resolution A, 1990) som handlar om
"Samerättsutredningen - statens samepolitik". Resolutionen konstaterar att
regeringens brist på initiativ har skapat en ohållbar situation. Det kan också, enligt
SSR, "uppfattas så att regeringen medvetet driver en linje som får till resultat att
förutsättningarna för samerna som folk gradvis och i tysthet hela tiden försämras
till den punkt där det samhälleliga och kulturella underlaget är så uttunnat att
samefolket inte längre är ett folk på denna jord." (SSR:s landsmötesresolution A,
1990)
- 85 -
6.2.
Kommentarer
Landsmötet 1990 i Arjeplog gick i besvikelsens tecken samerna. SSR var främst
besviken över att regeringen inte lagt fram någon samlad samepropsition till
vårriksdagen 1990. I och med detta Landsmöte kan vi märka att tongångarna mot
Sveriges samepolitik blir skarpare. För att stärka sin argumentation mot
regeringens samepolitik redogjorde Åhrén om de märkliga turerna, då
justitieministern vägrade att ta emot Samerättsutredningens slutbetänkande.
Landsmötet antog också en intressant resolution där budskapet kan sammanfattas
med att regeringens brist på initiativ i samepolitiken kan leda fram till att samerna
till slut utplånas som ett folk på denna jord.
Av dokumenten kan man se att Landsmötet insåg att statsmakten börjat dra sig ur
de förslag som samerättsutredningen lagt fram. Det kan tänkas att detta har
samband med det lobbyarbete som Svenska Jägareförbundet och Lantbrukarnas
Riksförbund påbörjade 1989 för att utöka upplåtelserna för småviltsjakt ovanför
odlingsgränsen och på renbetesfjällen i Jämtlands län (Petersson et. al., 1996, ss.
100- 106). I och med detta stod det klart att statsmakten inte tänkte genomföra ett
strukturellt tillmötesgående gentemot de aspirationer som samerna förde fram.
7.
Samernas Landsmöte i Vilhelmina 11-13/6 1991
7.1.
"Samer är ett folk"
- 86 -
SSRs Landsmöte 1991 i Vilhelmina inleddes traditionsenligt med tal av
riksförbundets ordförande. I sitt inledningstal gav Ingwar Åhrén en bred
presentation av SSRs verksamhet. Han började med att uppehålla sig kring frågan
om folkrätten som han ansåg vara en "mycket väsentlig fråga för oss". Frågan
gäller "huruvida vi samer skall ha status av att vara ett folk eller inte". Enligt Åhrén
har "den frågan sådant djup att den närmast kommer att avgöra vår framtid - den
samiska nationens framtid". Åhrén vidmakthöll att samerna "är ett folk med eget
bosättningsområde, ett eget språk och en egen kultur- och samhällsstruktur, och att
vi under historiens lopp funnit vår bärgning och levt i Sameätnam, Sápmi".
(Protokoll från SSR:s Landsmöte, 1991, s. 3) Senare i sitt tal lyfter Åhrén upp
folkrätten betydelse för samerna:
"I FN-konventioner har det slagits fast att alla folk har rätt till
självbestämmande. I konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter från 1966 och i konventionen om ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheter från samma år står att alla folk har
självbestämmanderätt. Med stöd av denna rätt äger de fritt bestämma sin
politiska ställning och sin egen utveckling ekonomiskt, socialt och kulturellt.
Vi kan se att denna rätt går ut ifrån att du och jag verkar i ett samhälle och att
vi tillsammans med andra utgör ett folk. De stater som anslutit sig till FNs
konventioner har erkänt att rätten att själv få bestämma utgår från det
inneboende värdet hos varje människa. Det värdet är för dig och mig som
samer - och andra - grunden att arbeta för frihet, rättvisa och fred.
Det borde därmed vara avgjort att vi samer är ett folk och har rätt till att
själva få bestämma. Men vi samer har en annan status som folk än vad andra
- 87 -
har, hur knepigt det nu än kan låta. För vi är urbefolkning eller
ursprungsfolk, som Sverige nu valt att benämna oss, och vill du i egenskap
av urbefolkning/ursprungsfolk utöva självbestämmande finns det
begränsningar. Det är begränsningar som andra har ställt upp, inte vårt egna
samiska samhälle." (ibid., s. 3-4)
7.2.
"Sverige har förnekat samernas existens"
Det finns ingen allmängiltig definition av begreppet urbefolkning (Myntti, 1998).
Det kan bero på, tror Åhrén, "att urbefolkningen världen över lever under skilda
förhållanden, men det är nog mera riktigt att säga att det har att göra med att den
dominerande befolkningen i det land där urbefolkningen finns finner fördelar att
definiera bort urbefolkningen i vissa situationer. Vissa stater t o m förnekar
existensen av befolkningen ifråga. Det har Sverige gjort." (Protokoll från SSR:s
landsmöte 1991, s. 3-4.) Åhrén ger därefter tre exempel på detta.
Det första exemplet som han tar upp är från revideringsarbetet med 1957-års ILOkonvention om urbefolkningar, "då Sverige sa att frågan om
samerna/urbefolkningen saknade omedelbart intresse för svenskt vidkommande".
(ibid., s. 4)
Exempel nummer två gäller den inställning Sverige intog vid valet av begreppet
"people" (folk) eller begreppet "population" (befolkningsgrupp) vid revideringen
av den nuvarande ILO-konventionen. Vi citerar Åhrén från hans tal: "Sverige
tillhörde den grupp av länder, i vilken också fanns många diktaturstater, som ivrigt
- 88 -
arbetade för att man i konventionen skulle använda begreppet 'populations' och inte
begreppet 'peoples'. Lyckligtvis fick dessa stater inte gehör för sitt förslag, så
därför står det nu i den nya konventionen att den reglerar förhållandena för folk,
d.v.s. "peoples", men en förklaring av bruket av begreppet "folk" i konventionen
inte skall tolkas så att det ger upphov till rättigheter som kan vara förknippade med
begreppet "folk" i folkrätten, d.v.s. ha rätt att kunna bilda egen stat utifrån vad som
regleras i internationella konventioner." (ibid.)
Det tredje exemplet som Åhrén tog upp var den proposition regeringen avlämnade
till riksdagen med förslag om ändringar i rennäringslagen (prop. 1990/91:4). Åhrén
hävdade att i denna proposition sägs inget om vad som skulle kunna gälla samerna
som ett folk utgående från att de var bärare av vissa rättigheter, "annat än att
renskötselrätten skulle tillkomma den samiska befolkningen och att den grundas på
urminnes hävd. Istället hävdade regeringen att rennäringen i gällande lagstiftning,
inte minst genom naturresurslagen, skulle ha ett starkare skydd än vad som skulle
kunna följa av folkrätten. Lagstiftningen skulle därför inte behöva ändras för att
stärka samernas folkrättsliga skydd." (ibid.)
I inledningstalet gör också Åhrén ett uttalande som visar på samernas nationalism.
Uttalandet, som han fäller i samband med de här ovan nämnda exemplen, lyder så
här:
"Det går således bra att definiera oss samer som urbefolkning om man med
det vill säga att du och jag talar ett annat språk än majoritetsbefolkningen
och att vi därmed har en kultur som skiljer sig från samhällets i övrigt. Det
kostar så litet. Däremot är det mycket svårare att definiera oss som
- 89 -
urbefolkning om man med det vill lägga in betydelsen att det är vi själva som
skall ha rätt att bestämma över det som är vårt och även över det område vi
bebor och som vi är beroende av för vår försörjning. Vi är då inte längre ett
folk, för det kostar för mycket." (ibid.)
7.3.
Kritik mot Sveriges passivitet i nordisk samepolitik
Landsmötet antog två resolutioner. Resolution A behandlade
"Samerättsutredningens slutbetänkande Samerätt och samiskt språk" (SOU
1990:91), och resolution B handlade om "En statlig rovdjurspolitik". Det mesta
som tas upp i dessa resolutioner faller utanför ramen för denna uppsats, med
undantag av ett stycke i resolution A som handlar om samerna som ett nordiskt
folk. I inledningen av detta stycke i resolutionen står det:
"Landsmötet konstaterar att det knappast torde finnas någon fråga som är
mer nordisk än frågor som berör samerna. Samtidigt får konstateras att detta
fått mycket få genomslag i de nordiska staternas agerande enskilt eller
samfällt vare sig det i den senare delen skett inom ramen för nordiska rådet
eller på annat sätt. Tiden måste nu vara kommen att anlägga ett annat synsätt
på samiska frågor i ett nordiskt perspektiv." (SSR:s landsmötesresolution A,
1991)
Stycket om samerna som ett nordiskt folk avslutas med en skarp kritik av Sveriges
inställning till att driva reformarbete i samiska frågor:
- 90 -
"Landsmötet får avslutningsvis i denna del beklaga att ett gemensamt
nordiskt arbete mellan staterna för närvarande blockeras genom den svenska
statens passiva och i vissa sammanhang direkt negativa inställning då det
gäller att driva ett reformarbete. Den svenska statens i olika internationella
fora redovisade inställning i samiska frågor har också uppmärksammats och
då på ett för Sverige inte smickrande sätt, något som leder vidare till att det
kan sättas i fråga med vilken trovärdighet Sverige framöver kan uppträda i
internationella sammanhang." (ibid.)
7.4.
Kommentarer
I sitt inledningstal uppehöll sig SSRs ordförande, Ingwar Åhrén, mycket vid frågan
om folkrätten. Här framträder den samiska etniciteten och nationalismen ganska
klart. Åhrén säger bl a att folkrätten är en "mycket väsentlig fråga för oss" för att
frågan gäller "huruvida vi samer skall ha status av att vara ett folk eller inte".
Frågan har enligt Åhrén "sådant djup att den kommer att avgöra vår framtid - den
samiska nationens framtid".
Här uttalar Åhrén ganska klart att samerna som ett folk utgör en nation. Han talar
också om att samerna som ett folk har rätt till självbestämmande, men att Sverige
vägrat erkänna att samerna har denna rättighet. Ett annat drag som framkommer
under Landsmötet - bl a i den del av resolution A som handlar om samerna som ett
nordiskt folk. Samerna är ett folk trots att de bor i olika länder och gränserna får
icke hindra det samiska samarbetet.
- 91 -
Med andra ord så försöker SSR på landsmötet ta folkrätten till hjälp för att
poängtera samernas ställning som ett folk, en gemneskap som oaktat riksgränserna
har rätt till en gemensam framtid. I enlighet med Andersons teorier om nationalism
lyfts föreställningen om samerna som en gemenskap klart fram i detta landsmöte.
Detta får också ses som ett svar på att statsmakten ej ville strukturellt tillmötesgå
samernas aspirationer. SSR försöker här också visa på att ett s k "output"tillmötesgående från statsmaktens sida inte är tillräckligt som svar på samernas
aspirerade krav.
8.
Samernas Landsmöten 1992
8.1
Samernas Landsmöte i Östersund
SSR höll sitt ordinarie landsmöte 1992 i Östersund. Man väntade på den av
regeringen utlovade samlade samepropositionen med en språklag, en
grundlagsbestämmelse enligt samerättsutredningens förslag och en samelag där det
stadgas att det skall inrättas ett sameting.
Regeringen hade lovat att lägga fram propositionen om samerna under våren -92,
men detta löfte hade inte gått att infria. Istället hade regeringen lovat att lägga fram
en samlad sameproposition under hösten, när riksdagen åter börjar sitt arbete efter
sommaruppehållet. Detta faktum berörde SSRs dåvarande ordförande Ingwar
Åhrén i sitt inledningsanförande.
Åhrén inledde dock sitt tal med att rikta uppmärksamheten på att 1992 firar
västvärlden "en av sina stora. Det är femhundra år sedan de båda amerikanska
- 92 -
kontinenterna 'upptäcktes' av europeiska sjöfarare och därefter började koloniseras.
I den processen offrades det folk - indianerna - ursprungsbefolkningen, som redan
hade kontinenterna som sitt hem." (SSR:s Förbundsmeddelande 62, 1992, s. 3)
Senare i sitt tal frågade sig Åhrén "vems är historien, vem skriver den, vad återger
den och i vilka syften? Vi kan tycka att skjutvapen är förfärliga, men kan inte
pennan sägas vara lika farlig när den sitter i handen på den som har makten."
(ibid.)
Enligt Åhrén blev frågan om pennans makt mycket tydlig våren -92, då regeringen
presenterade propositionen om riktlinjer för överföringen av verksamheten vid
Domänverket till aktiebolagsform. "Beskrivningen av renskötselrätten som gjordes
var både ofullständig och felaktig." (ibid.)
Åhrén menade vidare att regeringen förbigick att redovisa att HD i en dom slagit
fast att samernas rätt att bruka marken är en stark skyddad bruksrätt av speciellt
slag som ytterst är grundad på ockupation i förening med urminnes hävd. "Så gör
man om man har makten och tror sig äga historien", sade han och fortsatte med att
ställa frågan: "Var finns den rättsliga grunden och var finns statens lagfarter?"
(ibid.) Om vi fortsätter att följa Åhréns tal så hittar vi ett citat som är belysande
SSRs politiska argumentation gentemot staten:
"Det är dags även för staten att inse att vår rätt till land och vatten inte är (...)
grundad på en upplåtelse från staten utan vår rätt härrör sig till ursprungligt
laga fång, d v s ockupation i förening med hävd. Den rätt vi samer idag
- 93 -
besitter har därför inte givits oss och den kan därför inte heller tas ifrån oss
genom politiska penndrag." (ibid.)
8.2.
Extra Landsmöte i Luleå 22-23/10 1992
Den 1 oktober 1992 offentliggjorde den då ett år gamla borgerliga regeringen den
s.k. samepropositionen (Prop. 1992/93:32). Propositionen innehöll bl.a. ett förslag
på en sametingslag samt förslag om vissa ändringar i rennäringslagen. I
propositionens bilaga 2 finns också ett förslag för ett nytt upplåtelsesystem av jakt
och fiske på det som i propositionen benämns "statens marker" ovanför
odlingsgränsen och på renbetesfjällen.
Med anledning av den framlagda "samepropositionen" höll SSR ett extra
landsmöte i Luleå 22-23 oktober. På landsmötet var kritiken mot propositionen
total, mest på "att regeringen inte vågat eller velat ta ståndpunkt i frågor rörande
samernas rätt till land och vatten, utan i stället föreslagit en utvidgad småviltsjakt
och fritidsfiske för ortsbefolkningen på renskötselns redan hårt beskurna
betesmarker" (Samefolket 1992:11, s. 12).
I sitt inledningstal var Svenska Samernas Riksförbunds (SSR) dåvarande
ordförande Ingwar Åhrén mycket kritisk mot regeringens samepolitik. Belysande
för detta är följande meningar från hans tal:
"Jag kan inte komma fram till annat än att regeringen misslyckats med att
finna sanningstillståndet. För vad skall man säga när landets statsminister
- 94 -
den ena dagen vid öppnandet av riksmötet säger att regeringen skall lägga
fram en 'samlad samerättslig proposition' för att några dagar senare låta
regeringen presentera en proposition som just saknar det samerättsliga
perspektivet.(...) Som jag redan antytt vågar, vill eller kan regeringen
emellertid inte i lagstiftningen klarlägga och synliggöra de samiska
rättigheterna. Dessutom kan vi konstatera att regeringens proposition inte
uppfyller kraven på att vara den samlade samerättsliga proposition
landsmötet vid flera tillfällen efterlyst.(...) Det kan vara så att det är
besvärande för honom och regeringen, men ligger det ändå inte i botten ett
gammalt kolonialt synsätt som hindrar regeringen att förändra lagstiftningen
i enlighet med vad högsta domstolen slagit fast." (Samefolket 1992:11, s. 1617)
Den skarpaste kritiken mot regeringens samepolitik kom nog ändå från
sameungdoms-organisationen Sáminuorras dåvarande vice ordförande Ola Pittsa. I
sitt mycket kritiska hälsningsanförande inför landsmötet konstaterade han att "en
kolonialmakt är alltid en kolonialmakt", vilket den framlagda propositionen
bekräftar enligt Pittsa. Från Pittsas tal kan vi citera följande för att exemplifiera
hans kritik mot regeringen:
"Regeringen fortsätter att dölja samernas existens. Samerna kommer inte att
erkännas i grundlagen. Inte heller kommer någon samelag att föreslås.(...)
Stärkandet av det samiska språket blir det inte heller mycket av. Samiska
kommer inte att bli officiellt språk i Sverige.(...) Regeringen väljer här att
köpa sig fri genom att slänga iväg en påse pengar.(...) Vad gäller stärkandet
av skyddet för rennäringen så har regeringen inte gjort något.(...) Vad värre
- 95 -
är att man föreslår att jakten i fjällen skall släppas fri. Detta är skandallöst av
regeringen. Inte nog med att vi samer knappt får våra rättigheter erkända. De
smulor vi får byts ut mot makten om att jakten helt övergår i svenskarnas
händer.(...) Sanningen är den att Sverige inte frivilligt kommer att släppa sitt
koloniala förmynderi över oss samer." (Sáminuorra 1992:4, s. 2)
Pittsa avslutade sitt tal med en mycket hård formulering emot den svenska staten,
då han uttalade att "en kolonial makt är alltid en kolonialmakt oavsett om dess yxa
är inlindad i demokratiflagg eller om den är full av köttslamsor". (Sáminuorra
1992:4, s. 2)
8.3.
Samernas Nationalråd
Knappt en månad senare, den 15 november 1992, överlämnar Samernas
Nationalråd ett PM med kommentarer om propositionens innehåll till
riksdagspartiernas gruppordföranden. I PM:et kommenterar Nationalrådet sju
policyområden (1. Grundlagsbestämmelse och ILO:s urbefolkningskonvention; 2.
Sametingslag/Samelag; 3. Språklag och stöd till samiskt språk; 4. Jakt- och
fiskefrågor; 5. Samebyns verksamhetsområde; 6. Renantal, betesinventeringar
m.m.; 7. Skogssamernas rättigheter och rättsliga situation i övrigt). Här tas bara de
fyra första punkterna upp för behandling. För var och en av dessa fyra policyområden börjar vi med att granska vad som kommer fram i Prop. 1992/93:32 och
därefter ser vi hur Nationalrådet kommenterar propositionen.
1) Grundlagsbestämmelse och ILO:s urbefolkningskonvention (nr 169).
- 96 -
När det gäller omnämnandet av samerna i grundlagen anför det föredragande
statsrådet Unckel, som regeringens syn i frågan, att det i regeringsformen redan i
dag ges ett "skydd för samerna som etnisk minoritet i Sverige". Därför är inte
någon ytterligare grundlagsreglering i syfte att stärka samernas rättsliga ställning
nödvändig. (Prop. 1992/93:32, s. 30)
I frågan om ILO:s konvention (nr 169) om ursprungsfolk och stamfolk i
självstyrande länder anförs i propositionen att Sverige inte bör tillträda den. Som
orsak till denna ståndpunkt anges konventionens artikel 14 om landrättigheter: "I
konventionens engelska text - en av de två textversioner som äger vitsord vid
tolkning av konventionen - heter det i (...) artikel 14 att 'The rights of ownership
and possession of the peoples concerned over lands which they traditionally
occupy shall be recognised'." Propositionen anför vidare att denna bestämmelse
uppenbart inte är förenlig med svenska rättsförhållanden: "Den torde som
utgångspunkt ha helt andra förhållanden än de som gällt och gäller beträffande de
svenska samerna." (Prop. 1992/93:32, s. 60)
Som sin ståndpunkt i frågan framför Nationalrådet att i fall "riksdagen inte beslutar
om en särskild grundlagsbestämmelse samt att ratificera
urbefolkningskonventionen", så bör ändock riksdagen ge till känna som sin mening
att regeringen bör överlämna dessa frågor till den sittande fri- och
rättighetskommittén innan riksdagen slutgiltigt tar ställning i frågan (PM i
anledning av Prop. 1992/93:32, s. 2).
2. Sametingslag/Samelag.
- 97 -
Det föredragande statsrådet Unckel anger i propositionen att "i syfte att förbättra de
svenska samernas möjligheter bland landets befolkning hålla sin kultur levande
inrättas en särskild statlig myndighet - Sametinget - vars ledamöter utses genom
val bland den samiska befolkningen". Vidare anförs i propositionen att
"grundläggande bestämmelser om Sametingets uppgifter och hur det utses och
organiseras ges i en särskild lag" benämnd sametingslagen. (Prop. 1992/93:32, s.
33)
Trots att Sametinget benämns "ting" är det enligt propositionens text "inte fråga om
något organ för självstyre, som skall verka i stället för riksdag eller
kommunfullmäktige eller i konkurrens med dessa organ" (Prop. 1992/93:32, s. 35).
Nationalrådet menar å sin sida att sametingslagen bör benämnas Samelag och ha
följande inledning:
"Samerna är en urbefolkning och en etnisk minoritet i Sverige. Samerna har
en egen kultur, med ett eget språk och egna näringar.
Staten har det yttersta ansvaret för att samernas möjligheter att behålla och
utveckla sin kultur främjas." (PM i anledning av Prop. 1992/93:32, s. 2)
Ur Nationalrådets promemoria kan vi också läsa att "i avsaknad av ett i lag fastlagt
ställningstagande på ovan angivet sätt kommer övriga förslag om Sametinget m.fl.
förslag i anslutning härtill att sakna nödvändigt politiskt och rättsligt stöd" (PM i
anledning av Prop. 1992/93:32, s. 2)
3. Språklag och stöd till samiskt språk.
Den syn som regeringen ger i propositionen om stödet till samiskt språk kan
sammanfattas med följande tre meningar:
- 98 -
"Sametinget ges ett ansvar för att leda det samiska språkarbetet och tilldelas
särskilda resurser för detta ändamål. Någon lagstadgad rätt att använda
samiska i officiella sammanhang bör inte införas. Inte heller bör någon
lagstadgad rätt för äldre samer att få undervisning i sitt språk införas." (Prop.
1992/93:32, s. 53)
Även om man i både Norge och Finland antagit en samisk språklagstiftning var
inte den ansvarige ministern, Unckel (m), beredd "att lägga fram ett förslag om en
särskild samisk lagstiftning", eftersom "förhållandena i Sverige är något
annorlunda än i Finland och Norge". Unckel förklarar vidare i propositionen:
"I det samiska kärnområdet i Finland och Norge finns en större andel
samisktalande bland befolkningen än i motsvarande område i Sverige. I båda
våra grannländer finns också kommuner där de samisktalande är i majoritet.
I Sverige, som visserligen har större kommuner, torde det inte finnas någon
kommun där andelen samisktalande överstiger tio procent av befolkningen."
(Prop. 1992/93:32, s. 55)
"Sameminister" Unckel framhåller också, i enlighet med propositionen, att han inte
är övertygad att en samisk språklagstiftning är det bästa alternativet för att främja
det samiska språket. Enligt Unckel innebär en sådan lagstiftning också en låsning
av resurserna, vilket "kan lägga hinder för att pröva andra lösningar och alternativ
om utvecklingen skulle så visa". (Prop. 1992/93:32, s. 55)
- 99 -
Av det ovan sagda kan vi se att regeringen anser att det inte bör införas någon
särskild samisk språklagstiftning i Sverige, eftersom de samisktalande utgör en så
liten andel av befolkningen i de kommuner som finns i det samiska kärnområdet.
Utifrån det som sägs i propositionen, om stöd till det samiska språket, konstaterar
Nationalrådet att när det gäller synen på minoritetsspråk står Sverige långt efter
omvärlden: "Det är inte bara så att Norge och Finland infört särskild samisk
språklagstiftning utan också att Sverige är det enda nordiska land som inte
ratificerat den nyligen beslutade europarådskonventionen om minoritetsspråk."
(PM i anledning av Prop. 1992/93:32, s. 2)
4. Jakt- och fiskefrågor.
Den största konfliktorsaken mellan statsmakten och den samiska sidan återfinns
nog ändå i propositionens bilaga 2, som berör jordbruksdepartementets område.
Under punkt 2.14 i bilagan finns avsnittet om Upplåtelse av rätt till jakt och fiske
på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen.
I Nationalrådets promemoria står bl.a. följande att läsa angående propositionens
förslag när det gäller jakt- och fiskefrågor:
"Jorbruksutskottet beslutade den 12 november 1992 att avge yttrande till
bostadsutskottet i frågan (JoU2y). Såväl propositionen som utskottsyttrandet
vilar på förutsättningen att staten är dels markägare, dels till följd härav eller
på annan grund ägare av jakt- och fiskerätten. Det stöd som finns för denna
beskrivning av rättsförhållandena är statens egen tolkning. Denna återgår på
tidigare synsätt att samernas rätt till renbete, jakt och fiske skulle vara att se
- 100 -
som något som förlänats av staten. Detta synsätt - tidigare benämnt
'lapprivilegiet' - hör en gången tid till. För det fall att riksdagens beslut skulle
komma att följa propositionens förslag och jordbruksutskottets yttrande
skulle detta vara att se som ett rättsövergrepp..." (PM i anledning av Prop.
1992/93:32, s. 2-3)
Den lösning som Nationalrådet förordar i promemorian går ut på att frågorna "om
jakt och fiske blir föremål för ytterligare överväganden med beaktande av såväl
rättsliga som närings- och regionalpolitiska överväganden". (PM i anledning av
Prop. 1992/93, s. 3)
2.3.
Kommentarer
Under de landsmöten som hölls 1992 skärpte SSR tonen gentemot den svenska
statens samepolitik. I detta kapitel framkommer det med all önskvärd tydlighet att
samerna var besvikna på statsmaktens svar på samernas aspirationer. Det
upplevdes av många samer som att regeringen ger samerna ett Sameting utan reell
makt och i gengäld släpper de jakten och fisket fritt på renbetesmarkerna ovanför
odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Exempelvis frågade Aina Jonsson, från
Rans sameby i Västerbottens län, under SSR:s extra landsmöte i Luleå om förslaget
om utökad småviltsjakt och fiske är priset man får betala för att få ett Sameting.
Besvikelsen och kritiken mot regeringens "sameproposition" kom klarast i uttryck
under extra landsmötet då Olof Johansson, ombud för Tossåsens sameby i
Jämtland, offentligt framför TV-kamerorna brände propositionen. (Samefolket
1992:11, s. 13)
- 101 -
I det extra landsmötets kommentar över "samepropositionens" förslag om
småviltsjakten framkommer klart och tydligt vad man ansåg om regeringens sätt att
sköta samepolitiken. Bland annat står följande att läsa i kommentaren:
"Landsmötet finner det anmärkningsvärt - och betecknande - att
jordbruksministern förtiger det av samerna själva redovisade alternativet för
att skapa förutsättningar för ett utökat antal jakt- och fisketillfällen i Sápmi.
Propositionens förslag innebär dessutom att regeringen agerar som part i
pågående rättstvist. Landsmötet konstaterar att regeringens budskap till
samerna är: Inled process om ni vill säkra näringsunderlaget." (Samefolket
1992:11, s. 22)
Arnesson-Westerdahl (1994, s. 33) skriver, i Sametingets vitbok om
småviltsjakten, att redan vid denna tidpunkt, drygt två månader innan
riksdagsbehandlingen av propositionen, står det klart "att samerna skall bli tvungna
att inleda ytterligare en rättsprocess mot den svenska staten". Många samer kände
att den politiska vägen, med inrättandet av ett Sameting, inte var en gångbar väg
för att nå ökat självbestämmande. Eftersom statsmakten valde "output"tillmötesgåendet och inte det strukturella tillmötesgåendet så kunde Sametinget
inte realisera samernas aspirationer på ett ökat självbestämmande.
9.
Samernas Landsmöten 1993
9.1.
Samernas landsmöte i Kiruna 15-17 juni 1993
- 102 -
Femtiårsjubilerande SSR hade lagt sitt landsmöte -93 till Kiruna. Det var många
frågor som kom upp på landsmötet och som ombuden hade att ta ställning i. Inte
mindre än fyra resolutioner röstades igenom på landsmötet. Innehållsligt var dessa
kritiskt inställda till regeringens samepolitik.
SSRs dåvarande ordförande, Ingwar Åhrén, tog redan i sitt inledningsanförande
upp frågor där Riksförbundet var kritisk mot regeringens politik. Det första han tog
upp var frågan om småviltsjakten "där regeringen för riksdagen lade fram förslag
på utökad jakt på samernas marker, utan att frågan på något sätt varit föremål för
överläggningar med oss". (SSR:s landsmöte 1993, Resolution A)
I den resolution om "Samernas jakt- och fiskerätt" som Landsmötet antog står det
att SSR tillsammans med andra samepolitiska partier ställt "krav på att regeringen
beslutar att Sametinget skall ges möjlighet att behandla ett eventuellt ändrat system
för upplåtelse av jakt- och fiske innan slutgiltigt ställningstagande görs från
regeringens sida". (SSR:s landsmöte 1993, Resolution B)
Den andra frågan som Åhrén tog upp var EG-frågan: "Vi har från riksförbundets
sida påtalat nödvändigheten av att vi samer skall ha möjlighet att följa
förhandlingarna och därför begärt att en samisk referens- och arbetsgrupp tillsätts.
Något svar har ännu inte getts." (Landsmötes Nytt, 1993, s. 4)
I resolutionen "Sápmi och EG" framhåller Landsmötet att Sveriges EG/EUförhandlare står upp för de offentliga uttalanden som svenska regeringen sagt.
Vidare vill Landsmötet genom resolutionen att samernas ställning som
- 103 -
urbefolkning markeras i förhandlingarna och att Sápmi (sameområdet) får status
som en särskild sameregion vid ett eventuellt EG/EU medlemsskap. Dessutom
påtalar SSR genom resolutionen att den begärda referensgruppen tillsätts
omgående. (SSR:s landsmöte 1993, Resolution C)
Nästa fråga där SSR var kritisk mot regeringens samepolitik, och som Åhrén tog
upp i sitt inledningsanförande, var den av FN proklamerade urbefolkningsåret
1993. "Här i Sverige invigdes året den 14 januari av statsminister Carl Bildt med
medverkan av sameminister Per Unckel och biståndsminister Alf Svensson. (...)
Men efter invigningen har det varit tyst." (Landsmötes Nytt, 1993, s. 4)
Landsmötet hade att även i denna fråga ta ställning till en resolution - SSRs
Landsmötesresolution A: "FNs urbefolkningsår 1993". I resolutionen heter det bl a:
"I Sverige, Norge och Finland har nationella delegationer tillsatts för att
ansvara för urbefolkningsåret i respektive land. I den svenska delegationen
har dock inte samerna inte fått ett officiellt tillträde, utan representanter för
samerna inbjuds endast till delegationens möten även o FN i beslut 46/128
förutsatt att urbefolkningen skall ingå i den nationella kommitté som
inrättas." (SSR:s landsmöte 1993, Resolution A)
9.2.
Samernas extra landsmöte i Kiruna 25 augusti 1993
Dagen före Sametingets invigning höll SSR ett extra Landsmöte i Kiruna. Frågan
om bojkott eller inte av Sametinget kom att dominera diskussionen på detta
- 104 -
Landsmöte. "Och anledningen till denna diskussion är regeringens och riksdagens
beslut om frisläppande av fritidsjägarna på samernas höstrenbetesmarker.
Landsmötesdebatten kännetecknades av besvikelse, missnöje, upprördhet, ilska och
flera talare förklarade sig ha blivit både kränkta, förnedrade och förödmjukade av
regeringens sätt att hantera de samiska rättighetsfrågorna." (Samefolket 1993:9, s.
20)
Regeringens "sameminister" Per Unckel (m) fick utstå hård kritik under
riksförbundets extra lansdsmöte. Olof Johansson, Tossåsen sameby, ansåg t ex att
man borde sluta kalla Per Unckel för sameminister. Redan under
inledningsanförandet fick Unckel ta emot hård kritik från SSRs dåvarande
ordförande Ingwar Åhrén. Vi citerar inledningen av hans tal:
"Vid en debatt i Umeå sa sameminister Per Unckel bl a att 'vi har gett
samerna rättigheter på markägarens bekostnad'.
- Kan även ni som jag höra ekot från forna tider? Jag tänker på Gustav Vasa
som i brev till bönderna i Hälsingland, Ångermanland och Medelpad 1542 sa
att sådana ägor som obygda ligge hör Gud, oss och Sveriges krona till och
ingen annan. Med andra ord, kungen tog för sig och gjorde samernas mark
till sin egen.
Unckels uttalande innehåller några mycket intressanta dolda förklaringar
från hans sida som tydligt avslöjar det arv nuvarande regering och alla
tidigare regeringar förvaltat sedan vasatiden och som också visar att den
regering vi har idag inte vill lösgöra sig från Sveriges kolonialistiska
förehavanden i Sápmi.
- 105 -
Vi har gett, sa Unckel. Man kan till att börja med ställa frågan vilka är 'vi'
som gett bort något. Sedan kan frågan ställas vilka rättigheter besitter dessa
som de så ämabelt kan ge bort." (Samefolket 1993:9, s. 20)
Kritiken mot "sameminister" Unckel återkommer senare i Åhréns inledningstal:
"Unckel har inför den svenska allmänheten nyligen gått ut med påståendet
att samebyarna tagit ut groteska avgifter för upplåtelser av småviltsjakten.
Påståendet måste bevisas. Jag har hört den förut. Men det får en helt annan
innebörd när en minister säger det. Påståendet visar på okunskap. (...) Vad
Unckel avsett att säga och det budskap han avsett att föra ut till svenska
folket kan endast klargöras av honom. (...)Jag har svårt att tro det eftersom
samebyarna varit bundna av länsmyndigheterna, så om något oegentligt
förekommit är länsmyndigheterna lika mycket involverade i detta som
samebyarna. Men det som är väsentligt att få klargjort är om ansvarig
minister har grund för sitt påstående om groteska avgifter, för det är med
denna motivering som regeringen ansett sig kunna beträda de samiska
rättigheterna." (Samefolket 1993:9, s. 21)
I Åhréns inledningstal hittar vi också följande, som handlar om förslaget till en FNdeklaration om urbefolkningar. Åhrén konstaterar att det finns stater som är emot
urbefolkningsdeklarationen...
"...men att Sverige tillhör de stater som visar upp en negativ inställning
måste förvåna de flesta. Sverige som i internationella sammanhang alltid haft
- 106 -
ambitionen att framstå som ett föregångsland, har faktiskt när det gäller
urbefolkningsdeklarationen visat upp ett nytt ansikte. I frågan om
urbefolkningen kan anses vara folk i folkrättslig mening redovisade Sverige
helt nyligen i Genéve uppfattningen att urbefolkningen inte kan vara ett folk
med rätt till självbestämmande. Denna statiska syn på folks självklara rätt att
själva få besluta om det rör dem innebär att det alltid skall finnas de som
utövar makt - dominerar - och de som skall vara dominerade. Sett mot denna
bakgrund är det kanske inte så underligt att vi i fråga om jakten ser makten,
överheten, uppträda i form av utbildningsdepartementet,
jordbruksdepartementet, jordbruksverket och länsstyrelserna i norr."
(Samefolket 1993:9, s. 21)
I slutet av sitt inledningstal framhöll Åhrén att han hade svårt att förstå att staten,
eller om man så vill storsamhället, inte lärt sig något av historien.
"Inte heller tycks man ha tagit intryck och lärdom av vad som pågår i
omvärlden. Vi lever i en helt ny tid. Vakna upp Sverige! Sápmi är samernas
land. Det har det alltid varit, oavsett Gustav Vasas påstående att landet hörde
Gud och honom till och ingen annan. Oavsett Per Unckels påstående att han
kan ge bort det. Till oss, som han får det till. Regeringen har haft möjligheter
att föra en dialog med oss. Förhandla eller samråda. Det har mindre
betydelse vad vi kallar det. Men när regeringen som grund vill utgå från att
den äger vårt land och våra liv, då har man visat att man ingenting förstått."
(Samefolket 1993:9, s. 21)
- 107 -
9.2.
Kommentarer
Ovanstående citat ur Åhréns inledningstal till det extra landsmötet visar vilken syn
SSR hade på regeringens samepolitik. Samernas kritik hade utvecklats till en öppen
konflikt. Utifrån detta beslutade det extra Landsmötet att anta två resolutioner, där
resolution A handlar om "Samernas jakt- och fiskerätt" medan resolution B handlar
om "Grundlagsstadgande om samerna som folk ock skydd för de samiska
rättigheterna".
Landsmötet konstaterar i resolution A "att regeringen inte har visat respekt för
samerna som folk och för de samiska rättigheterna, och inte varit beredd till en
dialog som utgår ifrån att samerna har legitima intressen och behov att skydda
Sápmi från okontrollerbara intrång och störningar." (SSR:s extra landsmöte 1993,
Resolution A)
Vidare så uppdrar Landsmötet genom resolution A "till riksförbundets styrelse att
ta strid för samiska intressen och för samernas rätt till land och vatten, genom att
driva frågan om rätten till jakt- och fiske i svensk och/eller internationell domstol."
(SSR:s extra landsmöte 1993, Resolution A). Därmed stod det klart att samerna
som minoritet och urbefolkning har svårt att få gehör för sina krav via de politiska
vägarna. Endast den juridiska vägen verkar vara framkomlig för samerna för att få
gehör för sina aspirationer. Liknande tankar förs även fram av professor Bertil
Bengtsson, sju år senare, i en artikel i Svensk Juristtidning (2000).
- 108 -
- 109 -
III. Sametinget och svensk samepolitik
1.
Sametinget i Sverige
1.1.
Parlament eller myndighet?
Sametinget i Sverige invigdes av kung Carl XVI Gustaf den 25:e augusti 1993 i
Kiruna stadshus. År 1993 hade av FN proklamerats som "urbefolkningarnas år", så
det passade bra att Sametinget invigdes just under detta år. Äntligen hade även
Sverige fått ett "demokratiskt forum för alla samer" som det uttrycks i den
informationsbroshyr som delades ut inför det första sametingsvalet den 16:e maj
1993.
- 110 -
Sametinget är ett folkvalt organ dit alla samer har möjlighet att rösta in sina
representanter. Tinget kan därmed betraktas som ett representativt organ för det
samiska folket. Således är Sametinget ett "parlamentariskt organ" för samerna.
Ordet parlament betyder just folkrepresentation, och eftersom Sametinget
representerar samerna som ett folkvalt organ kan det betraktas som ett parlament.
Andra ledet i ordet Sameting kan också, åtminstone i en nordisk kontext, göra
gällande att det rör sig om ett parlament. Så långt verkar allt klart.
Det finns emellertid ingen lag som reglerar Sametinget som folkvalt organ.
Däremot är sametingets andra roll, d.v.s. som myndighet klart formulerad i
lagtexten (Henriksen, 1998, s. 38). Sametingets status som myndighet betonas
också tydligt i såväl regeringens proposition vid inrättandet av Sametinget (prop.
1992/93:32) och senare i olika riksdagsbeslut. I samtliga fall framkommer det att
trots benämningen ting så är det inte frågan om ett organ för självstyre som skall
verka i stället för riksdag eller kommunfullmäktige, eller i konkurens med dessa
organ. Sametingets väljare representerar, med andra ord, inte någon annan makt än
den de har till riksdag, landsting och kommunfullmäktige (Wasara-Hammare,
2000). Sametingslagens (SFS 1992:1433) första paragraf ger inte heller utrymme
för en annan tolkning: "I denna lag ges bestämmelser om en särskild myndighet Sametinget - med uppgift främst att bevaka frågor som rör samisk kultur i
Sverige".
Det enda som gör att Sametinget är ett folkvalt organ som kan betraktas som ett
"parlamentariskt organ" är att alla samer i Sverige som är registrerade i sametingets
röstlängd har rätt att rösta vid sametingsvalen. De som utnyttjar denna möjlighet är
- 111 -
därmed med och väljer ledamöterna till Sametinget, eller egentligen till
Sametingets plenum. Plenum kan därför sägas representera det samiska folket.
Det är därför inget "parlamentariskt organ" som samerna röstar in sina
representanter till. Sametingsvalet är egentligen en procedur där samerna får
möjlighet att rösta fram representanter till en statlig myndighets styrelse, eftersom
tingets plenum formellt betraktas som lekmannastyrelse för
förvaltningsmyndigheten Sametinget. Samerättsutredningen arbetade med en
modell där samtliga folkvalda ledamöter skulle förordnas av regeringen.
Därigenom skulle myndigheten få legal status. Modellen som slutligen föreslogs av
regeringen och som beslutades av riksdagen innebär att enbart Sametingets
ordförande förordnas av regeringen. Tanken bakom den ordningen var att
Sametingets ordförande också var myndighetens chef, på samma sätt som
exempelvis landshövdingen är ordförande i länsstyrelsen och förordnad av
regeringen som myndighetens chef. (Wasara-Hammare, 2000)
Sametinget valde dock en annan väg för myndighetsledning, med den
konsekvensen att Sametingets styrelse (kollegialt) är myndighetens chef, medan
Sametingets ordförande, som är förordnad av regeringen, har rollen av ordförande
för plenum liknande riksdagens talman eller kommunfullmäktiges ordförande. Det
finns därför viss fog för den tanke som förts fram i samiska debattfora att
Sametingets styrelse representerar myndigheten, eftersom den är myndighetens
kollegiala chef, medan plenum utgör den folkvalda delen. Enligt min mening pekar
detta bara på den svårighet som Sametingets dubbla roller medför. (WasaraHammare, 2000)
- 112 -
Konstruktionen är komplicerad och ställer till med problem också ur andra
hänseenden. Enligt verksförordningen ska styrelsen - d.v.s. Sametingets plenum besluta om bl.a. årsredovisning, delårsrapport, anslagsframställan och liknande.
Detta ställer till med problem (Wasara-Hammare, 2000). I mars 2000 valde därför
regeringen att ändra på detta förhållande. I enlighet med detta regeringsbeslut är
det nu Sametingets styrelse som handhar dessa frågor. Detta regeringsbeslut visar
klart att regeringen har synen att Sametinget är dess myndighet i samefrågor
(Samelandspartiet, pressmeddelande 2000-03-24). Ett annat exempel på detta är
den stora informationskampanjen om samerna som regeringen startat (Sikku,
2001). Trots att Sametinget enligt Sametingslagen har som en av sina uppgifter att
informera om samerna så valde regeringen att inte låta Sametinget ta hand om
denna stora informationskampanj.
1.2.
Sametingets roll
Nu är inte heller Sametingets roll som myndighet helt problemfri. Låt mig börja
med ett exempel. Sametinget begärde i en skrivelse till regeringen i slutet av
november att få utreda småviltsjakten ovanför odlingsgränsen med avsikt att
försöka komma med en lösning på problemet. I ett beslut den 11/12 1997 gav
regeringen Sametinget i uppdrag att efter samråd med berörda myndigheter och
intresseorganisationer ta fram förslag till förändringar av nuvarande ordning när
det gäller småviltsjakten och handredskapsfisket ovanför odlingsgränsen.
Uppdraget skulle enligt regeringsbeslutet fullgöras fort. Redan den 1:a april -98
- 113 -
skulle den vara slutförd. Tidsramen förlängdes dock senare till den 1:a juli -98.
Den rapport som detta samråd utmynnade i fick utså kritik från många olika håll.
I september 1998 skriver t.ex. Länsstyrelsen i Västerbottens län följande i sitt
yttrande angående Sametingets rapport om småviltsjakt och handredskapsfiske:
"Att lämna föreskrifter beträffande jakt och fiske på kronomark utgör en viktig del
av förvaltarskapet av statens egendom. Denna uppgift måste utföras av en
myndighet direkt underställd regeringen. Sametinget har inte denna ställning."
Sametingets roll som folkvalt organ för samerna gör också att tinget kan uppfattas
som partiskt, eller som ett organ för ett särintresse, i sin roll som myndighet
(Yttrande 1998-09-21 från Länsstyrelsen i Västerbottens län...; Yttrande 1998-0916 från Norrbottens län...; se även Utsi 1998).
Sametingets styrelseordförande har bemött dessa påståenden i ett öppet brev till
berörda länsstyrelser. Han skriver t.ex. att "i sann svensk egocentrisk anda anser
sig majoritetsbefolkningens företrädare i länen vara opartiska och rättvisa i
fjällförvaltnings- och rennäringsärenden". Hans slutsatser är att Sametinget försatt
länsstyrelserna i en ovan och tydligen förnedrande roll i förhållandet till samerna.
Detta hänger samman med rennäringslagstiftningen enligt styrelseordförandes
öppna brev:
"I den vulgärdarwinistiska anda som präglar rennäringslagstiftningen ankommer
det på länsstyrelsen att besluta och bl.a. bedöma `om upplåtelsen kan ske utan
avsevärd olägenhet för renskötseln (rennäringslagens 32 §)´. Sametingets
representanter i rennäringsdelegationerna, som beslutar i fjällförvaltnings- och
rennäringsärenden är i minoritet. Varken i proposition, lag, förordning eller
- 114 -
föreskrift anges det på vilket sätt samebyarna skall delta i besluten. Ansvarigt
statsråd nöjde sig att konstatera: `Genom vad jag i det föregående föreslagit får
rennäringsutövarna medbestämmanderätt i alla frågor som skall behandlas i
lantbruksnämnds rennäringsdelegation (prop. 1971:51)´".
Brevet avslutas med med två frågeställningar som på sitt sätt visar den svårighet
som Sametinget har när den försöker begagna sig av den initiativrätt som lagen
ger: "Har Sametinget genom sina initiativ och sitt agerande övertolkat den
medgivna medbestämmanderätten? Har Sametinget brutit mot gällande
maktfördelning mellan samernas och majoritetsbefolkningens företrädare?" (Utsi,
1998)
Från samiskt håll kom nog den skarpaste kritiken från "Samebyarna i
Västerbotten"2. I ett pressmeddelande daterat 25:e augusti 1998 skriver de:
"Om Sametingets förslag som inlämnades den första juli till regeringen hade varit
verklighet i dag när småviltsjakten startar hade ca 3500 icke renskötande samer upptagna i sameröstlängden eller avlägsna släktingar till renskötare hur många
dessa är vet man inte - avgiftsfritt kunnat jaga småvilt och fiska på fjällen ovan
odlingsgränsen och på renbetesfjällen."
I pressmeddelandet heter det vidare att man genom förslaget torde kunna räkna
med att anatalet registrerade samer i sameröstlängden skulle öka väsentligt
eftersom det då skulle finnas ett incitament att registrera sig. Kritiken mot
Sametingets förslag avslutas med en mening som visar på den svårighet som
2
Samarbetsorgan mellan samebyarna i Västerbottens län.
- 115 -
Sametinget har i sin roll som folkvalt organ och som förvaltningsmyndighet.
Samebyarna i Västerbotten skriver: "Så här illa kan det gå när man låter staten
utreda sig själv - sametinget är ju som bekant en statlig myndighet." (Samebyarna i
Västerbotten, pressmeddelande 980825)
Vi kan här se att Sametinget har problem att få gehör för sin roll som
förvaltningsmyndighet samtidigt som det är ett folkvalt organ. Man kan fråga sig
varför Sametinget överhuvudtaget inrättades i Sverige. Var det verkligen för att
förvalta de fem uppgifterna som nämndes här tidigare? Och varför organiserades
den som ett av samerna folkvalt organ? Denna organisering gör att Sametingets roll
som myndighet ifrågasätts eftersom t.ex. de andra myndigheterna kan betrakta det
som en partisk institution.
Jag tror inte att vi ska se på Sametinget som en traditionell svensk myndighet.
Sametingets uppgift är inte att ha förvaltningsuppgifter såsom traditionella svenska
myndigheter har. Sametinget skall t.ex. enligt samerättsutredningen (SOU 1989:41,
s. 155) få "en naturlig ställning som rådgivande organ i en rad frågor. Statliga
myndigheter skall kunna samråda med Sametinget i alla de frågor som i något
avseende berör samiska intressen".
Här börjar det klarna vad som är Sametingets egentliga roll i det svenska politiska
systemet. Sametinget skall vara ett rådgivande organ och en remissinstans som kan
anses representera hela det samiska folket. De samiska intresseorganisationerna
började bli fler och fler samtidigt som de representerade olika grupper inom det
samiska folket. Därmed uppstod problemet med att intresseorganisationerna endast
representerade en del av samerna. För att råda bot på det så inrättades Sametinget.
- 116 -
Samerättsutredningen konkluderar t.ex. med att framhålla att de "gjort den i och för
sig självklara iakttagelsen att rollen som intresseorganisation är svårförenlig med
de krav som kan ställas på ett för hela folket representativt organ" (SOU 1989:41,
s. 147).
Genom Sametinget fick regeringen ett för hela det samiska folket representativt
organ. Därmed behöver regeringen bara vända sig till en enda institution när de
behöver få in ett remissyttrande från samerna. Och i fråga om samråd så behöver
regeringen bara vända sig till en enda samisk part.
Jag skall här ge ett exempel. När ministern med ansvar för de samiska frågorna,
Margareta Winberg, besökte Sametinget i december 1998 ville hon försöka hitta en
lösning på frågan småviltsjakten ovanför odlingsgränsen. Hon inbjöd Sametinget
och representanter för jägarna till samråd för att utreda om det fanns en möjlig
kompromiss som båda parter skulle vara nöjda med. Vid dessa samråd
representeras samerna av en enda institution, d.v.s. Sametinget, medan jägarna
representeras av två organisationer, nämligen Svenska Jägareförbundet och
Jägarnas riksförbund. Winberg har förklarat att detta beror på att hon anser att
Sametinget är en bra representant för samerna medan det inte finns något
"jägarting" som kan representera hela jägarkåren (SR Sameradio, torsd. 28/1 1999).
Staten representeras vid samråden av länsstyrelserna i Norrbottens län,
Västerbottens län och Jämtlands län.
Sametingets roll som representant för alla samer har dock stött på motstånd. "Vem
företräder samebyarna?" utropar t.ex. "Samebyarna i Västerbotten" i ett öppet brev
- 117 -
till jordbruksministerna. I detta öppna brev framkommer det med all tydlighet att
de inte anser att Sametinget kan vara företrädare för rennäringen.
Detta förfarande från regeringens sida föranledde "Samebyarna i Västerbotten" att i
det öppna brevet göra följande liknelse: "Om Sveriges bönder skulle ha blivit
behandlade på samma sätt som rennäringen i detta fall så skulle Regeringen ha
ansett att Jordbruksverket (som liksom Sametinget är en statlig myndighet)
företrädde LRF3. Alla är nog överens om det absurda i den situationen"
(Samebyarna i Västerbotten, 30/1 1999). Svenska Samernas Riksförbund (SSR)
har också på liknande sätt ifrågasatt Sametingets mandat att företräda samebyarna
vid dessa samråd (SSR: Den fria småviltsjakten, SO25/76).
1.3.
Kommentarer
Sametinget är fokuserad på rollen som förvaltningsmyndighet. Redan i förarbetena
framkommer det att Sametinget skall vara en myndighet under regeringen. Rollen
som myndighet uttrycks också tydligt i Sametingslagen. Sametingslagen listar
också upp fem uppgifter som tillfaller Sametinget som myndighet. Även om dessa
punkter egentligen inte ger tinget några alltför omfattande beslutsbefogenheter så
är det ändock något som det måste arbeta med, vilket kan begränsa möjligeheten
att ta upp egna initiativ.
- 118 -
Att myndighetsdelen betonas ställer till med problem för det svenska Sametinget.
Låt mig förklara. Samerna väljer in sina politiska företrädare till Sametinget.
Sametinget som folkvalt organ representerar därmed det samiska folket. I enlighet
med detta skulle det samiska folket, d.v.s. väljarna, vara den enda maktbasen för
Sametinget. Så är dock icke fallet. Så som varande en myndighet under regeringen
utgör också regeringen därför en maktbas för Sametinget. Sametinget har därför
två maktbaser. Att som folkvalt organ inte enbart var underställd väljarnas vilja
ställer naturligtvis till med problem ur demokratisk synvinkel.
Sametingets ställning som en statlig myndighet underställd regeringen förefaller
således inte helt förenlig med det som regeringen själv angett som mål för
Sametingets inrättande, dvs att skapa ett kraftfullt instrument för att främja den
samiska kulturens utveckling. Även om regeringen inte avsåg att med bindande
direktiv styra Sametingets ställningstagande i enskilda frågor, så kan inte tinget, så
som en del av den statliga förvaltningsapparaten, utan politiska och juridiska
konsekvenser försätta sig i en öppen konflikt med regeringen och dess samepolitik.
Sametinget kan därmed inte "helt fritt bilda sig en egen vilja" (Myntti, 1998, s.
205).
3
Lantbrukarnas riksförbund.
- 119 -
- 120 -
IV. Avslutning
3.
Sametinget i Sverige- ett steg mot en minoritetspolitik
1.1.
Sammanfattande diskussion
Högsta Domstolens (HD) dom i Skattefjällsmålet kom 1981 (se NJA, 1981:1 och
Lasko, 1993). Samerna hade yrkat på äganderätt eller någon form av ständig
besittningsrätt till vissa angivna fastigheter, skattefjäll, I Jämtland. Statens
uppfattning var att renskötselrätten i princip gav samerna de rättigheter som
efterfrågades och att rättigheterna var reglerade genom rennäringslagen. HD fann
att staten har äganderätten till skattefjällen och att samernas bruksrätt är
uttömmande reglerad i rennäringslagen.
- 121 -
Domen får nog betraktas som ett nederlag för samerna, åtminstone formellt,
eftersom samerna inte fick bifall för sin talan. SSR ansåg ändock att domen var en
principiellt betydelsefull framgång för samerna genom att man där slog fast att
utövandet av renskötsel, jakt och fiske kan leda till en i svensk mening äganderätt.
Samernas riksförbund menade också att det först genom denna rättegång blivit
klart vilken stark ställning som samerna av ålder haft på bl.a. skattefjällen (SSR:s
landsmötesresolution A, 1989).
Även juridikprofessorn och f.d. justitierådet Bertil Bengtsson (som även var med
och dömde i Skattefjällsmålet) har konstaterat (i Samefolket 1988, nr 6-7; s. 32-33)
att utgången av domen trots allt inte var det viktigaste i sammanhanget "utan de
allmänna uttalanden som domstolen gjorde om samernas rätt". HD slog också fast
"att även om det inte var fråga om äganderätt för samerna i skattefjällen, så var det
en mycket stark bruksrätt som grundas på urminnes hävd och är skyddad genom
grundlagen". (En kort sammanfattning av Skattefjällsmålet återfinns i SOU
1989:41, s. 251-260.)
Efter domen i Skattefjällsmålet stod samerna inför ett vägval. Antingen kunde de
överklaga HD:s dom till Europadomstolen, "eller förlita sig på den svenska
regeringens och riksdagens uttalade vilja att tillsätta en utredning för att klargöra
hur olika intrång i rennäringen hade påverkat samernas kultur och näringar, samt
hur samernas rättigheter skulle stärkas" (Vänsterpartiets partimotion med
anledning av prop. 1992/93:32 Samerna och samisk kultur m. m., Bo7).
Samerna valde utredningsvägen, vilket bl.a. framkommer i en resolution som SSR
antog på landsmötet 1981. Där anför man att samerna är "beredda att tillsammans
- 122 -
med företrädare för majoritetsbefolkningen lägga fast de samiska rättigheterna och
de övriga grunder som måste finnas för att vidta konkreta åtgärder och på så sätt
forma den framtida samepolitiken" (SSR:s landsmötesresolution A, 1981, s. 2).
Vid ett regeringssammanträde 2/9 1982 beslutades att en kommitté skulle tillkallas
för att ut-reda möjligheterna att stärka samernas rättsliga ställning i frågor som
rör rennäringen, att överväga behovet av ett samiskt organ som kan företräda
samerna i olika sammanhang och att föreslå insatser för att bevara och utveckla det
samiska språket. Det föredragande statsrådet, justitieminister Petri (i den
borgerliga Fälldinregeringen), framhöll dock att varken ett eventuellt "nytt organ
eller annat samiskt organ bör tilläggas några konstitutionella befogenheter, t.ex.
medbestämmanderätt i lagstiftningsfrågor", eftersom "en sådan ordning skulle
komma i strid med de principer som regeringsformen bygger på". Statsrådet Petri
poängterade också att inte heller bör någon ordning införas med vetorätt för
samiska organ vad gäller förvaltningsbeslut. (Dir. 1982:71)
Från ovanstående direktiv kan vi dra några slutsatser. Den kommitté som
regeringen ville tillkalla skulle utreda möjligheten att stärka samernas rättsliga
ställning, dock icke som urbefolkning i Sverige, utan endast i frågor som rör
rennäringen. Därmed hade samernas folkrättsliga ställning undantagits från
kommitténs utredningsdirektiv. En annan slutsats som kan dras är att även om
kommittén skall överväga behovet av ett samiskt organ, d.v.s. ett Sameting, så är
det inte fråga om maktdelning från regeringens sida, eftersom det föredragande
statsrådet poängterar att inget samiskt organ bör tilläggas konstitutionella
befogenheter, t.ex. medbestämmanderätt i lagstiftningsfrågor eller vetorätt när det
gäller förvaltningsbeslut. Drastiskt uttryckt kan man säga att det tilltänkta
- 123 -
Sametinget skulle vara ett från statsmaktens sida beslutat organ som skulle
företräda samerna i olika frågor.
Efter ett år och fem månader hade ännu ingen kommitté tillkallats, varför det
socialdemokrat-iska statsrådet, justitieminister Rainer, skrev ett tilläggsdirektiv
som regeringen antog 3/2 1983. Samernas folkrättsliga ställning hade fått en mer
framtonad betydelse i dessa tilläggsdirektiv. Där heter det bl.a. att det från
statsmakternas sida är angeläget att utredningen överväger åtgärder för att stärka
samernas ställning i olika avseenden. Rainer anför i direktiven att det är naturligt,
enligt hans mening, att en utredning av samernas situation i första hand har
samband med samernas ställning som urbefolkning. I direktiven klargjordes även
att kommittén kunde begära tilläggsdirektiv om man fann behov av att belysa
ytterligare frågor. Statsrådet Rainer uttalade också att det var brådskande att få
samefrågorna belysta, varför utredningsarbetet endast borde få ta två år. (Dir.
1983:10) Utredningen kom emellertid att hålla på avsevärt längre än två år, och
först 1990 lämnades dess slutbetänkande. Huvudbetänkandet, Samerätt och
Sameting (SOU 1989:41), utkom dock året före.
Detta kan dock utifrån en kritisk synvinkel vara en institutionaliserad
historieskrivning som passar både den samiska organisationen SSRs och den
svenska statsmaktens syften. För SSR:s del är det ur politisk synvinkel positivt att
kunna visa på att man genom en skrivelse till regeringen initierat en
samerättsutredning i Sverige. För regeringens del ser det bra ut att man tagit
hänsyn till ett krav som landets ursprungsbefolkning tillställt dem. Men är detta
hela förklaringen?
- 124 -
Nystø (1993, s. 46) menar att ovannämnda skrivelse inte är den enda anledningen
till att samerättsutredningen tillsattes i Sverige. Enligt honom är det viktigare att
dra fram den generella utvecklingen av minoritets- och urbefolkningsfrågor som
blivit alltmer påtagligt internationellt. Även Alta-demonstratioen och
skattefjällsmålet i sig självt är av betydelse för att förstå varför en
samerättsutredning tillsattes i Sverige. Ett stöd för detta påstående kan urskiljas i
det faktum att den svenska samerättsutreningen direkt tar sin utgångspunkt i de
folkrättsliga frågorna. "Her er det lagt vekt på de ytre forhold der Sverige som
nasjonalstat søker å vurdere om egne spilleregler er på lnje med de internasjonale.
Dette synes å være hovedmotivasjonen for igansettelsen av utvalgsarbeidet"
(Nystø, 1993, s. 46).
Men även samernas strategier gentemot kommttéarbetet stöder denna tankegång.
Samerna gick inte med i kommittén direkt, varför utredningsstarten försenades
med drygt ett år. Orsaken till denna strategi från samernas sida var att man ansåg
att regeringsdirektiven inte motsvarade de krav som de hade på en
samerättsutredning. Detta skulle kunna tolkas så att regeringen inte i första hand
tog hänsyn till sameorganisationernas krav utan på det yttre tryck ur folkrättslig
synvinkel som man blev utsatt för. I enlighet med den rådande samepolitiken i
Sverige skulle kommittén utreda möjligheten att stärka samrnas ställning i frågor
om rennäringen. Här framkommer det som varit typiskt för svensk samepolitik
under efterkrigstiden, nämligen att sätta likhetstecken mellan renskötare och same
(Mörkenstam, 1999; SOU 2000:1, s. 223). För att bemöta samernas strategi kom
den nytillträdda regeringen med tilläggsdirektiv vilka var tillräckliga för att få
samerna med i utredningsarbetet. Samerättsutredningen kom sedan att arbeta under
resternade delen av 80-talet trots att den enligt direktiven endast skulle få hålla på i
- 125 -
två år. Under denna process argumenterade SSR för att samerna är en gemenskap,
ett folk, med rätt till ett eget parlament och självbestämmande.
Ungefär samtidigt som samerättsutredningen påbörjade sitt arbete lämnade
jaktutredningen sitt huvudbetänkande (SOU 1983:21). Förslag om ny jaktlag lades
fram i propositionen "Om jaktlag m.m." (Prop. 1986/87:58). När det gäller
propositionstexten är det intressant att se hur regeringsapparaten som en institution
kan påverka en lagtext genom ett enda ord. Ordet finns med i propositionstexten
men inte i lagrådsremissen, vilket är mycket anmärkningsvärt. Lagrådets uppgift är
att se om lagförslaget är förenlig med övriga lagar i Sverige. I propositionstexten
hade ordet markägarens lagts före jakträtt på kronomarken utan att Lagrådet
tillfrågats. Därmed hade staten börjat hävda äganderätt, enligt Sametingets vitbok
om småviltsjakten (Arnesson-Westerdahl, 1994). Men hävdar staten jakträtt såsom
markägare för områdena ovanför odlingsgränsen? En debatt om det verkligen
förhöll sig så blossade upp på Sametingets plenumsammanträde i Östersund, 2426/10 2000. Sametingets ordförande Lars W. Svonni hävdade att man borde be
staten om ursäkt för att man felaktigt påstått att staten hävdar jakträtt på dessa
omstridda områden (se även Samefolket 2000:12, s. 23). Sametingsledamoten Olof
T. Johansson höll inte alls med Svonni i frågan (se även Samefolket 2001:1, s. 37).
Enligt honom stod det helt klart att Staten genom propositionstextens ordalydelse
faktiskt hävdade jakträtt. I debatten hänvisade han också till Sametingets vitbok
från 1994. Det skulle dock föra för långt att här analysera debatten mer ingående.
Enligt "officiell" historieskrivning (se t.ex. Arnesson-Westerdahl, 1994) så började
Svenska Jägareförbundet (SJF) och Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) agera för att
- 126 -
utöka upplåtelserna för jakt ovanför odlingsgränsen som en motvikt till de förslag
som lades fram i Samerättsutredningens huvudbetänkande Samerätt och sameting
som utkom 1989 (SOU 1989: 41). Att Samerättsutredningens huvudbetänkande var
en bidragande orsak till att SJF:s och LRF:s arbetsgrupp arbetatde med
"imponerande hastighet" (Norrbottens Kuriren, Onsdag 10/12 1997) för att få ett
förslag klart om utökad jakt ovanför odlingsgränsen torde vara klart. Det som jag
ändock tror vara den viktigaste orsaken till att denna fråga kom upp på den
politiska agendan var den nya jaktlagen som trädde i kraft 1 juli 1988.
Både SJF och LRF är starka lobbyorganisationer med förgreningar ända in i
riksadagen. På så sätt har dessa två organisationer, som i denna studie kan
betraktas som institutioner, gott förspänt när det gäller att få gehör för sina åsikter
(Petersson et.al., 1996, s. 100-106). I december 1989 godkände dessa två
institutioner ett policyförslag vars grundprincip var att all kronomark,
nationalparkerna undantagna, skulle öppnas för småviltsjakt. Detta policyförslag
gick ut på remiss inför prop. 1990/91:4 om vissa ändringar i rennäringslagen.
Ovannämnda proposition lades fram av regeringen med utgångspunkt från
samerättsutredningens huvudbetänkande. I propositionen återkommer det som är
belysande för svensk samepolitik, d.v.s. att begreppet same knutits till
renskötselutövandet (Johansson, 1973; Mörkenstam, 1999). Samiska frågor blir
reducerade till att endast omfatta rennäringen, medan samernas status som ett folk
sällan kommer till uttryck (Nystø, 1993; Mörkenstam, 1999). Propositionen
avslogs dock av riksdagen.

Egna observationer
- 127 -
I detta läge tar SJF och LRF nya tag. De tar komntakt med regeringens sakkunnige
i samefrågor, moderaten Hans Dau, och överlämnar ett reviderat policyförslag om
småviltsjakt ovanför odlingsgränsen. I början av mars 1992 går förslaget ut på
remiss. Här är det intressant att se hur regeringsapparaten som en institution
fastställer agendan genom att bestämma till vilka organisationer/institutioner som
förslaget skall sändas på remiss. Genom att bestämma agendan i sådana frågor så
har man en oerhörd maktpotential till sitt förfogande. Antag att en institution med
makt att fasställa agendan vill att förslaget skall gå igenom då kan denna institution
bestämma att endast skicka ut förslaget på remiss till organisationer/institutioner
som är positivt inställda till förslaget, medan de som kan tänkas vara emot förslaget
inte får den på remiss. Man kan faktiskt misstänka att så har varit fallet när det
gäller remissförfarandet av SJF:s och LRF:s reviderade policyförslag om
småviltsjakten ovanför odlingsgränsen. Hur kan man annars förklara att
naturvården helt hölls utanför remissförfarandet. Anmärkningsvärt är att
Naturvårdsverket inte fick vara remissinstans i denna fråga. Naturvårdsverket är ju
den myndighet i Sverige som har hand om naturvårdsfrågorna.
När regeringen offentliggjorde den s.k. samepropositionen (Prop. 1992/93:32) var
den samiska kritiken massiv, vilket bl.a. kom till uttryck på det extra landsmöte
som SSR arrangerade med anledning av propositionen. SSR:s dåvarande
ordförande sade t.ex. att den svenska samepolitiken grundas på ett gammalt
kolonialt synsätt. Sáminuorras dåvarande vice ordförande Ola Pittsa konstaterade
att en kolonialmakt alltid är en kolonialmakt. Olof Johansson, som numera är
sametingsledamot för partiet Min Geaidnu, valde att offentligt bränna
samepropositionen. På landsmötet framkom det också krav på att bojkotta
Sametinget p.g.a. Sveriges samepolitik.
- 128 -
Samernas Nationalråd, som bildats av SSR, Riksorganisationen Same Ätnam och
Sáminuorra som en protest mot att det dragit ut på tiden att inrätta ett Sameting i
Sverige, lämnar ett PM i november 1992 med kommentarer till proposititonens
innehåll. Nationalrådet går i polemik mot statens hävdande om att staten skulle
vara markägare till arealer ovanför odlingsgränsen som inte är privatägda och mot
att staten därmed skulle vara ägare av jakt- och fiskerätten. Enligt Nationalrådet är
detta statens egen tolkning av rättsförhållandena. Denna tolkning kritiserades också
under riksdagsbehandlingen av den socialdemokratiske riksdagsmannen och
juristen Hans Göran Franck, som anförde att propositionen vilar på en mycket
svag rättslig grund.
Propositionen antogs av Sveriges rikdsdag den 15 december 1992, trots att
Lagrådet markerat att rättsläget i frågan är oklart. Senare har höga jurister
deklarerat att beslutet om småviltsjakten ovanför odlingsgränsen var ett uttryck för
juridiskt lättsinne (Lundmark, 1998). Lange (1998, s. 42), professor vid Centrum
för invandrarforskning, Stockholms universitet, menar att beslutet om
småviltsjakten "torde innebära ett slags de facto konfiskation". Samma uttryck,
konfiskation, användes av SSR:s nuvarande ordförande Lars-Anders Baer då han
jämförde beslutet om småviltsjakten med stalintidens konfiskeringar i
Sovjetunionen (Samefolket 1992:11, s. 12 och s. 16).
Regeringen gav i januari 1993 länsstyrelserna i de berörda länen och
Jordbruksverket att komma med ett samordanat förslag på hur själva
upplåtelsesystemet för småviltsjakten ovanför odlingsgränsen skall utformas.
Förvånande är att uppdraget till slut hamnar hos en privat konsultfirma som fritt får
- 129 -
tolka riksdagens beslut och svara för kontakterna med berörda samebyar. Ur ett
institutionellt perspektiv är det intressant att se hur ägaren till konsultfirman, Björn
Gunnarfeldt, försvarar denna handläggning. Han påstod att en tjänsteman på
jordbruksdepartementet gett honom fria händer att tolka propositionen på sitt sätt
och att rennäringsdelegationen i Norrbottens län givit sitt stöd till detta. Vi kan här
se hur institutioner med makt att fastställa agendan kan ställa olika politiska frågor
till rätta så att de passar de åsikter som institutionen vill föra fram och genomdriva.
Den 1 juli 1993 beslutar regeringen om ett nytt upplåtelsesystem för småviltsjakten
ovanför odlingsgränsen. Den "fria" småviltsjakten började 25 augusti 1993.
Beslutet att inrätta ett Sameting i Sverige sammaföll med beslutet om
småviltsjakten ovanför odlingsgränsen. De ingick nämligen i samma
regeringsproposition (Prop. 1992/93:32). Därmed beslutades därmed samtidigt i
riksdagen. Detta faktum kan förklara varför många samer kände att staten ger med
ena handen och tar med den andra (Nystø, 1993).
På SSR:s ordinarie landsmöte i Kiruna 1993 var, på förekommen anledning,
kritiken mot regeringens samepolitik i det närmaste monumental. Det framfördes
åsikter om att regeringen kört över samerna i utformandet av sin politik gentemot
den samiska befolkningen, särskilt så som den framkommit genom beslutet om
småviltsjakten ovanför odlingsgränsen. Det framfördes åsikter om att regeringen
kört över samerna i denna fråga.
Dagen före Sametingets invigning höll SSR ett extra landsmöte i Kiruna. Samma
dag inleddes den "fria" småviltsjakten ovanför odlingsgränsen. Vi kan nog påstå att
protesterna mot regeringens och riksdagens beslut om "frisläppandet" av
- 130 -
småviltsjakten ovanför odlingsgränsen på samernas renbetesmarker kulminerade
under denna dag. På dagen anordandes ett demonstrationståg mot detta beslut. I
demonstrationen gick representanter från i stort sett alla sametingspartier. Genom
detta förfarande ville man visa att protesterna mot den "fria" småviltsjakten var en
gemensam samisk angelägenhet, och inte en fråga för enbart de renskötande
samerna. Demonstrationståget gick till stadshuset där man i tal efter tal fördömde
regeringens samepolitik och då speciellt beslutet om småviltsjakten. Under talen
genomfördes en manifestation med stadhusets flaggor. Det vajade fem svenska
flaggor utanför stadshuset och en samisk flagga, men fyra av de svenska flaggorna
halades helt enkelt ner av några samiska aktivister.
1.2.
Avslutande diskussion
Vilka uttalade aspirationer hade då samerna, så som de kommit i uttryck på
Samernas Landsmöten under den tidsperiod som studerats i denna undersökning?
Med vilken bokstavskombination i vår analysram kan vi sammanfatta samernas
aspirationer och krav? Min avsikt med detta avslutande kapitel är att med några
avslutande reflektioner försöka besvara rapportens frågeställningar genom att sätta
in mina analyser av fallstudierna i den analysram som presenterades i rapportens
inledning. Jag börjar med frågeställning 1, dvs hur har samernas politiska
aspirationer sett ut under processen med att inrätta ett Sameting i Sverige?
Min konklusion är att samernas krav kan sammanfattas som
- 131 -
_ap.
A
Det är något diskutabelt om access är en aspiration som skall vara med i
analysramen, så som ett uttalat krav. Det torde vara självklart att samerna ej vill bli
utsatta för diskriminering och att de vill ha lika möjligheter som andra i exempelvis
arbetsmarknaden. Det som gör att jag ändock valt att ha med access är det krav
som framkom att samerna eftersträvade en särskild samisk institution, ett särskilt
samordningskansli eller en sameenhet, i regeringskansliet. En sådan institution
skulle ge samerna särskilda möjligheter i svensk politik.
Att participation skall vara med i analysramen, som en samisk uttalad aspiration,
förefaller vara självklart. Samerna har nämligen uttryckt krav på att få var med i
beslutsprocessen, att samernas status skrivs in i grundlagen och att en särskild
samelag antas i Sverige.
Något bevis på att samerna kräver suveränitet (independence) har jag inte funnit i
Landsmötresdokumenten. Därför utelämnar jag denna aspiration. Separation som
ett uttalat krav förekommer inte heller i det undersökta materialet. Många av de
krav som verkar stödja aspirationen separation kan uttolkas som att man aspirerar
på befolkningsgrupps autonomi, med territoriell förankring.
Autonomi, eller någon form av självbestämmande, verkar dock vara ett reellt krav
från samernas sida. Vad denna autonomi innebär framgår dock inte helt klart ur
fallstudierna. Det har inte uttalats några direkta konfederalistiska eller
federalistisaka krav. Om det är regional autonomi eller kulturell autonomi som
eftersträvas när man betonar samiskt självbestämmande med ett Sameting med
reella beslutsbefogenheter, framkommer ej tydligt i det material som jag studerat.
Det verkar som om kraven går ut på att få en administrativ decentralisering till
- 132 -
samerna, så att t.e.x. Sametinget skall få reella möjligheter att besluta i frågor som
berör samerna och sameområdet (se t.ex. Sametingets motion 140/ 2001).
Den svenska statsmakten svarade dock med ett "output-tillmötesgående" på dessa
krav genom att den samiska minoriteten genom inrättandet av Sametinget fick
särskilda möjligheter att rösta in sina representanter till en statlig myndighets
styrelse. Genom inrättandet av Sametinget har också den samiska minoriteten,
enligt detta synsätt, fått möjlighet att delta i beslutsprocessen i alla fall till den grad
att man får vara med i vissa offentliga utredningar och att man får avge yttranden
som så att säga skall representera den samiska synen. Någon lösning i enlighet
med Lijphardts konsociationella demokratimodell var det dock inte frågan om
genom etableringen av Sametinget. En sådan lösning ansågs inte ligga i linje med
den svenska statens självbild. Därmed framstår det klart att det Sameting som
invigdes i Sverige 1993 inte var den institution som svarade mot samernas
aspirationer.
Problemet med Sametinget är dess dubbla roller som en statlig myndighet
respektive som ett folkvalt organ för samerna. Sametinget är också en institution
för två samhällen, med sinsemellan olika förhoppningar.
För det första är Sametinget en statlig myndighet i "det svenska samhället" i
Sverige. Som sådan är dess roll att sköta olika myndighetsuppgifter rörande
samerna för den svenska statsmakten. Dessa myndighetsuppgifter kan komma att
utökas. Så här sa t.ex. samemeinister Winberg vid konferens om samiskt
självbestämmande i Arvidsjaur 28 maj 1999:
- 133 -
"Jag menar att det är i myndighetsutövandet som en stor potential för
självbestämmande ligger. Genom att Sametinget tar över allt fler
myndighetsuppgifter kommer samerna att få ökat självbestämmande."
Även om Sametinget är en ovanlig konstruktion för att vara en statlig myndighet så
är den så som övriga myndigheter som är underställda regeringen beroende av
regeringens regleringsbrev. Enligt statsmaktens synssätt är det ganska klart att
Sametinget representerar samerna i Sverige. Men är det därmed också ett organ där
verkligt samiskt självbestämmande kan förverkligas, eller är det ett organ där
samiskt självbestämmande kan förverkligas i enlighet med den definition som
svenska staten ger detta begrepp?
I "det samiska samhället" är Sametinget ett folkvalt parlament, och samernas
högsta beslutande organ. Som ett folkvalt organ för samerna skall Sametinget,
enligt detta synssätt, endast vara underställd sina väljare. Först då kan man vara ett
riktigt parlament, som kan utöka samernas självbestämmande. Det är som ett
folkvalt parlament som Sametinget kan föra reella förhandlingar med regering och
riksdag om hur ett verkligt samiskt självbestämmande kan se ut i Sverige.
Ur ett samiskt perspektiv kan detta ses som en pågående process. För att
åskådliggöra denna process har jag valt att dela in svensk samepolitik i fyra
samepolitiska koncept enligt nedanstående modell (jfr Dobson 1996):
- 134 -
Modell 1: Samepolitiska koncept
A
1. Vad är samepolitik?
B
C
D
Rennärings- Minoritets-
Urfolks-
Konsociational
politik
politik
politik
politik
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------2. För vem?
Samer som
Samer som
Samer som
Samer som ett
renägare
en etnisk
en urbefolk- folk
minoritet
folkning/
urfolk
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------3. Varför?
Rennäringen Den samiska Samer som
Rätt att
är skyddad
minoriteten
urbefolkning välja federativa
genom lag
behöver ett
har rätt till
(att vara en
visst skydd
kulturell/etno- och/eller
samisk
för kultur
politisk
självstyrelse-
näring)
och språk
autonomi
lösningar
- 135 -
lösningar
(Myntti,
(Lijphart, 1984)
1998)
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------4. Funktion?
Remissorgan Remissorgan/ Självbe-
Självständighet
rådgivande
stämmande-
(i större eller
funktion
rätt
mindre grad)
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------5. Hur?
Rennärings-
Statliga lagar Eget
Egen stat/del-
lagen
som skyddar parlament,
stat/region
samerna som egna
minoritet,
myndigheter
institutioner
Samernas aspirationer kan betraktas som en stegvis vandring från koncept A till
koncept D. Före 70-talet definierades samerna i Sverige som i huvudsak
näringsidkare, dvs renägare (Mörkenstam, 1999; Lundmark, 1998; Nilsson, 2000;
Mannela-Gaup 2000). På Samekonferansen i Gällivare 1971 antogs ett
samepolitiskt program där det klart framgår att samerna anser att man bör se
samerna som ett folk, och inte enbart såsom renägare. Samernas självidentifikation
som urbefolkning och deras samerbete med övriga urbefolkningar (Minde, 1999;
Minde, 2000), samt att urbefolkningsfrågorna hamnade på den politiska agendan
runt om i världen under 70-talet (Baer, 2000) var nog en av orsakerna till att
Sveriges riksdag antog ett regeringsförslag om att erkänna samerna som
urbefolkning och en etnisk minoritet (Prop. 1976/77:80). I och med detta beslut
började Sverige ändra sin samepolitik från koncept A till koncept B (se SOU
1989:41; SOU 1997:192; SOU 1997:193; SOU 2001:101). Denna förändring
kodifierades genom Sametingslagen (SFS 1992:1433), och genom lagarna om rätt
- 136 -
att använda samiska, finska och meän kieli hos förvaltningsmyndigheter och
domstolar (SFS 1999:1175; SFS 1999:1176).
Sametinget kan i detta hänseende ses som ett led i utvecklandet av svensk
minoritetspolitik gentemot samerna, och inte som ett organ för samiskt
självbestämmande i etno-politiskt eller kulturellt hänseende. Demokratiutredningen
uttalade t.ex. följande om Sametinget: "Det var alltså inte fråga om att skapa någon
samisk självstyrelse av den typ som den kommunala självstyrelsen utgör, med
beslutanderätt i vissa frågor, vilket var förhoppningen hos de samiska
organisationerna" (SOU 2000:1, s. 223).
Men kanske är det just detta som är kärnan i problemet med Sametinget i Sverige.
Samernas krav på självbestämmande betyder inte att man kräver självstyre i en
nationalstatlig mening. Samerna kräver inte en egen nationalstat så som den vuxit
fram efter Westfaliskka freden. Ej heller kräver samerna en exklusiv
bestämmanderätt över ett territorium. Detta blottlägger också svagheten med den
analysram jag presenterade i inledningsdelen. Analysramen är, får man säga,
anpassad till det Westfaliska nationalstatsystemet. Detta system har dock under det
senaste decenniet utsatts för allvarliga hot från många olika håll (SOU 1999:83),
bland annat från etniska inbördeskrig, globaliseringen (Castells, 2000b, s. 253-317)
och nätverkssamhällets framväxt (Castells, 2000a). Eftersom detta perspektiv
saknas i analysramen blottläggs en brist då den därigenom inte tar hänsyn till att
det kan förekomma överlappande beslutanderätt över t.ex. vissa geografiska
områden (Jönsson, 1999).1
1
För att få in detta perspektiv i analysramen måste en modellutveckling genomföras, men det får bli i en annan
studie.
- 137 -
Samernas krav på ökat självbestämmande inom Sveriges gränser och i ett
transnationellt perspektiv, genom inrättandet av Samiskt Parlamentariskt Råd, kan
sålunda ej fullt ut åskådliggöras i den analysram som presenterades i
inledningsdelen. Så som jag förstått det går samernas krav ut på att det etableras
någon form av konsociotional demokrati mellan den svenska staten och samerna
där samerna som ett urfolk tillerkänns förvaltningen (i någon form) av det land de
traditionellt bebor. Detta skulle också kunna möjliggöra det innovativa
systembyggandet i ett internationellt perspektiv som det Samiska parlamentariska
samarbetet utgör. Således måste den svenska staten vidga sina vyer när det gäller
dess samepolitik och ge Sametinget befogenheter så som varande det samiska
folkets högsta beslutande organ vilken representerar ett folk med rättmätiga
folkrättsliga aspirationer. Sametinget måste ur detta perspektiv bli en verklig
förhandlingspart till regering och riksdag och inte vara enbart en myndighet
underställd regeringen. Sålunda skulle kanske ett ökat självbestämmande för
samerna kunna utvecklas i Sverige. I annat fall måste slutsatsen bli att Sametinget
i Sverige endast tillfredsställer den svenska statsmakten och därmed den svenska
statens minoritetspolitiska policy, som i sin tur har som sin uppgift att uppfylla de
folkrättsliga konventioner som Sverige ratificerat.
- 138 -
Referenser
- 139 -
Bearbetningar och andra presentationer
Alvesson, M. och K. Sköldberg (1994): Tolkning och reflektion. Vetenskapsfilosofi
och kvalitativ metod, Studentlitteratur.
Anderson, B. (1983/1991): Imagined Communities. Reflections on the Origin and
Spread of Nationalism, Verso, London.
Anderson, B. (1993): Den föreställda gemenskapen. Reflexioner kring
nationalismens ursprung och spridning. Daidalos, Göteborg.
Anderson, B. (2001): "Folkräkning, karta, museum", I: Sörlin, S. (red.) Nationens
röst - texter om nationalismens teori och praktik, SNS Förlag, Stockholm.
Arbnor, I. & G. Nauwerck (1994): Företagsekonomisk metodlära,
Studentlitteratur, Lund.
Arnesson-Westerdahl, A. (red.) (1994): Beslut om småviltsjakten - En studie i
myndighetsutövning, Rapport utgiven av Sámediggi - Sametinget.
Baer, L-A. (2000): Inledningsanförande på Samernas XVII konferens i Kiruna 28/9
2000.
- 140 -
Bakke, E. (1995): "Mot ein europeisk identitet?", I: Tidsskrift for
samfunnsforskning, No 4, 1995.
Barth, F. (ed.) (1969): Ethnic Groups and Boundaries, Oslo.
Bengtsson, B. (1994): "Småviltsjakten från civilrättslig och statsrättslig synpunkt",
i: Arnesson-Westerdahl, A. (red.).
Bohlin, J. (1994): "´Dubbel jakträtt` i jaktlagen", i: Arnesson-Westerdahl, A. (red.).
Brass, P. R. (ed.) (1985): Ethnic groups and the state, Barnes and Noble, Totawa.
Bring, O. (1992): FN-stadgans folkrätt, Norstedts Juridik, Stockholm.
Cassese, A. (1986): International Law in a Divided World, Clarendon Press,
Oxford.
Castells, M. (2000a): Nätverkssamhällets framväxt. Informationsåldern, band 1,
Daidalos, Göteborg.
Castells, M. (2000b): Identitetens makt. Informationsåldern, band 2, 2:a upplagan,
Daidalos, Göteborg.
Cohen, C. (1973): Democracy, The Free Press, New York.
Cohen, C. (1984): "Demokratiets former", I: Hagtvet, Bernt och Lafferty, William:
Demokrati och demokratisering, Achehoug, Oslo.
Commager, H. S. (1943): Majority Rule and Minority Rights, Oxford University
Press, New York.
Connor, W. (1978): "A nation is a nation, is a state, is an ethnic group is a...", I:
Ethnic and Racial Studies, Vol. 1, No 4, 1978.
Connor, W. (1994): Ethnonationalism. The Quest for Understanding, Princeton
University Press, Princeton, New Jersey.
Cooper, R. (1982): The Bahai´s of Iran, Report 51, Minority Right Group, London.
- 141 -
Dahbour, O. & Ishay M. R. (eds.) (1999): The Nationalism Reader, Humanity
Books, Amherst NY.
Dahlström, E. (1976): "Sociologiska utgångspunkter på nationella minoriteter" I:
Scwarz, D. (red.) Identitet och minotitet, Uppsala.
Dobson, A (1996): "Environment Sustainabilities: An Analysis and a Typology" i:
Environmental Politics, Vol. 5, No 3, Autumn 1996, pp. 401-428.
Deutch, K. W. (1953): Nationalism and social communication, M.I.T. Press,
Cambridge MA.
Eisenhardt, K. (1989): "Building Theories from Case Study Research" i: Academy
of Management Review, vol. 14, s. 532-550.
Ekenberg, S. (2000): The Power of Recognition. Limitation of Indigenous Peoples,
Doktorsavhandling, Leleå Tekniska universitet.
Eley, G. & Suny, R G. (eds.) (1996): Becoming National. A Reader, University of
Chicago Press, Chicago.
Encyclopedia of Human Rights, 1991, Taylor & Francis Inc., New York;
Philadelphia; Washington; London.
Encyclopedia of Sociology (1992), Vol. 3, Macmillan Publishing Company.
Encyclopedia of the United Nations and International Agreements (1985), Taylor
and Francis, Philadelphia.
Eriksen, T. H. (1991): "Ethnicity versus Nationalism", I: Journal of Peace
Research, Vol. 28, No 3, 1991.
Eriksson, J. (1997): Partition and Redemtion. A Machiavellian Analysis of Sami
and Basque Patriotism. Avhandling, Statsvetenskapliga institutionen, Umeå
universitet.
Eriksson, J. (1998): "Samepolitikens kända problem och okända framgångar" I:
Samefolket 1998:9, s. 14-17.
- 142 -
Eriksson, J. (2001): "Drömmen om en egen stat" I: Internationella Studier, Nr 1,
2001, 59-70.
Esman, M. J. (1977): "Perspectives on ethnic conflict in industrialized societies" I:
Esman, M. J. (ed.) Ethnic conflict in the western world, Cornell University Press,
Ithaca, NY, ss. 371-390.
Evans, G. & J. Newnham, (1990): The Dictionary of World Politics. A Reference
Guide to Concepts, Ideas and Institutions, Harvester Wheatsheaf.
Fleras, A. & J. L. Elliot, (1992): The 'Nations within'. Aboriginal-State Relations in
Canada, the United States and New Zealand, Oxford University Press, Toronto.
Gellner, E. (1983): Nations and Nationalism, Basil Blackwell, Oxford.
Gellner, E. (1994): Encounters with Nationalism, Blackwell, Oxford UK och
Cambridge USA.
Gellner, E. (2001): "Nationalismens tidsålder", I: Sörlin, S. (red.) Nationens röst texter om nationalismens teori och praktik, SNS Förlag, Stockholm.
Gellner, E. & C. Micaud (eds.) (1972): Arabs and Berbers. From tribe to nation in
North Africa, D. C. Health, Lexington, MA.
Gilljam, M. & S. Holmberg (1995): Väljarnas val., Fritzes förlag, Stockholm.
Galddish, K. R. (1979): "The political dynamics of cultural minorities", I: Alcock,
A. et.al. The future of cultural minorities, St. Martin Press, New York.
Goodin, R. E. (1992): "Rights and Regimes: Comments", I: Eide, Asbjörn och
Hagtvet, Bernt (ed.): Human Rights in Perspectives - A Global Assesment,
Blackwell Publishers, Oxford.
Hall, Patrik (1992): "Nationer och nationalism", I: Statsvetenskaplig Tidskrift, No
2, 1992.
Hartman, S. G. (1991): Barns tankar om livet, Natur och Kultur.
- 143 -
Held, D. et.al. (1999): Global Transforamtions. Politics, Economics and Culture,
Polity Press, Cambridge.
Helenius, R. (1990): Förstå och bättre veta. Om hermeneutiken i
samhällsvetenskaperna, Carlsson bokförlag.
Henriksen, J. B. (1998): Betenking om samisk parlamentarisk samarbeid, Diedut
1998:2, Sámi Instituhtta, Guovdageaidnu.
Henriksen, J. B. (1999): Saami Parliamentary Co-operation. An Analysis, Nordic
Sami Institute, IWGIA Document No. 93, Guovdageaidnu and Copanhagen.
Henriksen, J. B: (2001): Föredrag på seminariet om samisk selvbestemmelse i
Kautokeino, 5-6/12 2001.
Heraclides, A. (1991): The Self-Determination of Minorities in International
Politics, Frank Cass, London.
Hettne, B. (1992): Etniska konflikter och internationella relationer,
Studentlitteratur, Lund.
Hettne, B. (1994): Den europeiska paradoxen. Om integration och desintegration i
Europa, Nerenius & Satérius Förlag, Stockholm.
Hirst & Thompson (1998): Myten om den globala ekonomin, Atlas, Uddevalla.
Hjelde, B. (1993): "Etnisitet og nasjonalisme. En kritikk av minoritetsbegrepet
innen menneskerettighetene", I: Mennesker og Rettigheter, No 1, 1993.
Hobsbawm, E. J. (1990): Nations and Nationalism since 1780. Programme, Myth
and Reality, Cambridge University Press, Cambridge.
Hobsbawm, E. J. (2001): "Nationalismens sista århundrade?", I: Sörlin, S. (red. )
Nationens röst - texter om nationalismens teori och praktik, SNS Förlag,
Stockholm.
Holme, M. I. & B. K. Solvang (1991): Forskningsmetodik. Om kvalitativa och
kvantitativa metoder, Studentlitteratur.
- 144 -
Hutchinson, J. & Smith, A. D. (eds.) (1994): Nationalism, Oxford Readers, Oxford
University Press.
Hutchinson, J. & Smith A. D. (eds) (2000): Nationalism. Critical Concepts in
Political Science, Routledge, New York.
Jacobsen, D. I. & J. Thorsvik (1998): Hur moderna organisationer fungerar.
Introduktion i organisation och ledarskap, Studentlitteratur, Lund.
Jary, D. & J. Jary, (1991): Collins Dictionary of Sociology, Harper Collins
Publishers, Glasgow.
Jönsson, C. (1999): "Nätverkens Europa", I: SOU 1999:83.
Kamenka, E. (ed.) (1973): Nationalism, the Nature and Evolution of an Idea,
Edward Arnold, London.
Keating, M. (1988): State and Regional Nationalism. Territorial politics and the
European State, Harvester Wheatsheaf, New York; London; Toronto; Sydney;
Tokyo.
Keating, M. (2001): Nations against the State. The New Politics of Nationalism in
Quebec, Catalonia and Scotland, Second edition, Palgrave, New York.
Keller, E. J. (1983): "The state, public policy, and the mediation of ethnic conflict
in Africa", I: Asian Survey, 18:521-524.
Keodorie, E. (1995): Nationalismen. En studie av nationalismen som ideologi,
SNS Förlag, Stockholm.
Knight, D. B. (1982): "Identity and territory: Geographical perspectives on
nationalism and regionalism" I: Annals of the Association of American
Geographers, ss. 72: 514-531.
Kohn, H. (1955): Nationalism, D. Van Nostrand, Princeton, New Jersey.
Kohn, H. (1968): "Nationalism", I: Sills, David L. (ed.): International
Encyclopedia of Social Sciences, Vol. 11, Macmillan and Free Press.
- 145 -
Kuper, A. & J. Kuper, (1996): The Social Science Encyclopedia, Routledge,
London and New York.
Kymlicka, W. (1995): Multicultural Citizenship. A Liberal Theory of Minority
Rights, Oxford University Press.
Kymlicka, W. (1998): Mångkulturellt medborgarskap, Bokförlaget Nya Doxa.
Lange, A. (1998): Samer om diskriminering. En enkät- och intervjuundersökning
om etnisk diskriminering på uppdrag av Diskrimineringsombudsmannen (DO),
Centrum för invandrarforskning, Stockholms universitet.
Laponce, J. A. (1987): Languages and their territories, University of Toronto
Press, Toronto.
Lasko, L. N. (1993): Skattefjällsmålet. Högsta Domstolens dom, Sámi Instituhtta.
Lee, A. (1989): "Case Studies as Natural Experiments", i: Human Relations, vol
42, s. 117-137.
Levi, M. & Hechter, M. (1985): "A rational choice approach to the rise and decline
of ethnoregional parties", I: Tiryakian, E. A. & Rogowski, R. (ed.) New
nationalism of developed west, Allen and Unwin, Boston.
Lijphart, A. (1984): Democracies - Patterns of Majoritan and Consensus
government in Twenty-One Countries, Yale University Press, New Haven.
Lindblom, C. E. & E. J. Woodhouse (1993): The Policy-making process, tredje
upplagan, Prentice-Hall.
Lindbom, A. (1995): Medborgarskapet i välfärdsstaten. Föräldrainflytande i
skandinavisk grundskola, Acta Universitatis Upsalensis, Skrifter utgivna av
Statsvetenskapliga föreningen i Uppsala 123.
Linz, J. J. (1992): "Types of Political Regimes and Respect for Human Rights:
Historical and Cross-national Perspectives", I: Eide, Asbjörn och Hagtvet, Bernt
(ed.): Human Rights in Perspective - A Global Assessment, Blackwell Publishers,
Oxford.
- 146 -
Lundmark, L (1998): Så länge vi har marker. Samerna och staten under sexhundra
år, Rabén Prisma.
Mannela-Gaup, K. (2000): De icke-renskötande samernas situation i Nord-Sverige.
En livsstil i ändring - med fokus på resursförvaltning, samhandling och
identitetsförvaltning, Samfunnsvitenskaplig fakultet, Universitetet i Tromsø.
McGarry, J. & B. O'Leary, (ed.) (1993): The Politics of Ethnic Conflict Regulation.
Case Studies of protracted Ethnic Conflicts, Routledge, London and New York.
Merriam, B. S: (1994): Fallstudien som forskningsmetod, Studentlitteratur, Lund.
Mikesell, M. W. (1983): "The myth of the national state", I: Journal of Geography,
82:257-260.
Mikesell, M:.W. & A. B. Murphy (1991): "A Framework for Comparative Study of
Minority-Group Aspirations" I: Annals of the Association of American
Geographers, No 4, Vol 82, ss. 581-604.
Miles, M. B. & A.M. Huberman (1994): Qualitative Data Analysis, SAGE
Publications.
Minde, H. (2000): "Samesaken som ble en urfolkssak", i: Ottar, No 4 , 2000, s. 2738
Mo, S. (1994): "Demokrati og minoritetsrettigheter", I: Mennesker og rettigheter,
No 1, 1994.
de Montesquieu, C. (1748/ 1949): The spirit of the Laws, Hafner Publishing
Company, New York.
Murphy, A. (1989): "Territorial politics in multiethnic states", I: Geographical
Review, 79:410-421.
Müllerson, R. (1994): International law, rights and politics. Developments in
Eastern Europe and the CIS, Routledge, London and New York.
- 147 -
Myntti, K. (1998): Minoriteters och urfolks politiska rättigheter. En studie av
rätten för små minoriteter och urfolk till politiskt deltagande och
självbestämmande, Juridica Lapponica 18, Lapplands Universitet, Rovaniemi.
Mörkenstam, U. (1999): Om "lapparnas privilegier", Statsvetenskapliga inst.,
Stockholms universitet.
Nagel, J. (1986): "The political construction of ethnicity"; I: Olzak, S. och Nagel, J.
(1986) Competitive ethnic relations, Academic Press, Orlando.
NE 6 (1991) Nationalencyclopedin. Ett uppslagsverk på vetenskaplig grund
utarbetad på initiativ av statens kulturråd, Bokförlaget Bra Böcker.
NE 17 (1995) Nationalencyclopedin. Ett uppslagsverk på vetenskaplig grund
utarbetad på initiativ av statens kulturråd, Bokförlaget Bra Böcker.
Nilsson, E. B. (2000): Från Enfald till Mångfald. Om de icke-renskötande
samernas situation i Sverige, D-uppsats, Institutionen för socialt arbete, Umeå
universitet.
Nordlinger, E. A. (1972): Conflict regulation in divided societies, Occasional
Papers 29, Harvard University Center for International Affairs.
Nystø, N. J. (1993): Nasjonalstat og Minoritet. En komparativ studie av norsk og
svensk samepolitikk, Hovedfagsutgave, Institutt for samfunnsfag, Universitetet i
Tromsø.
Naess, A. (1956): Democracy, Ideology and Objectivity - Studies in the Semantics
and Cognitive Analysis of Ideological Controversy, Oslo University Press, Oslo
och Basil Blackwell, Oxford.
Okamura, J. (1981): "Situational Ethnicity", I: Ethnic and Racial Studies, Vol. 4,
1981.
Ousager, A. (1994): "Nationernes denationalisering", I: Scandia. Tidskrift för
historisk forskning, Häfte 1, 1994.
Palley, C. (1979): "Constitutional law and minorities, Report 36, Minority Rights
Group, London.
- 148 -
Perrow, C. (1986): Complex Organizations: A Crtical Essay, Random House.
Perzon, H. (1998): Sökandemönster till högskolan. En fallstudie vid Luleå tekniska
universitet, Doktorsavhandling 1998:45, Luleå tekniska universitet.
Pettersson, O. (1998): Statsbyggnad. Den offentliga maktens organisation, SNS
förlag, Stockholm.
Petersson, O. (1996): Rättstaten. Frihet, rättssäkerhet och maktdelning i dagens
politik, Publica, Göteborg.
Petersson, O. et. al. (1996): Demokrati och ledarskap. Demokratirådets rapport
1996, SNS Förlag, Kristianstad.
Plamenatz, J. P. (1973): "Two Types of Nationalism", I: Kamenka, Eugene (ed.):
Nationalism, the Nature and Evolution of an Idea, Edward Arnold, London.
Putnam, R. (1996): Den fungerande demokratin: medborgarnas rötter i Italien,
SNS förlag, Stockholm.
Rex, J. (1992): Race and Ethnicity, Open University Press, Buckingham.
Rudolph, J. R. Jr. & Thompson, R J. (1985): Ethnoterritorial Politics, Policy and
the Western World, Lynne Rienner Publishers, Boulder and London.
Rousseau, J. J. (1764/1994): Om samhällsfördraget eller statsrättens grunder,
Natur och Kultur, Stockholm.
Ruong, I. (1982): Samerna i historien och nutiden; BonnierFakta, Stockholm.
Schumpeter, J. A. (1942): Capitalism, Socialism and Democracy, Unwin
Paperbacks, London.
Sikku, N-H. (2001): Föredrag på Lappekodicillens 250-års jubileum i Kautokeino,
18/10 2001.
Smith, A. D. (ed.) (1976): Nationalist Movements, Macmillan, London.
- 149 -
Smith, A. D. (1981): The Ethnic Revival, Cambridge University Press, Cambridge.
Smith, A. D. (1982): "Nationalism, ethnic separatism and the intelligentsia", I:
Williams, C. (ed.) National separatism, University of British Columbia Press,
Vancouver.
Smith, A. D. (1983): Theories of Nationalism, Dockworth, London.
Smith, A. D. (1986): The Ethnic Origin of Nations, Basil Blackwell, Oxford.
Smith, A. D. (1991): National Identity, Penguin Books, London.
Smith, A. D. (1994): "The problem of national identity", I: Ethnic and Racial
Studies, Vol. 17, No 3, 1994.
Smith, A. D. (2001): "Från folk till nation", I: Sörlin, S. (red.) Nationens röst texter om nationalismens teori och praktik, SNS Förlag, Stockholm.
Snyder, L. L. (1984): Macro-Nationalism. A History of the Pan-Movements,
Greenwood Press, Westport, Connecticut.
Snyder, L. L. (1990): Encyclopedia of Nationalism, Paragon House, New York.
Spits, E. (1984): Majority Rule, Chatham House Publishers, New Jersey.
Steiner, J. (1985): "Decision modes toward separatist movements: Some
conceptual and theoretical considerations" I: Tiryakian, E. A. & R. Rogowski
(eds.) New nationalism in the developed world, Allen and Unwin, Boston, ss. 147154.
Stephens, M. (1976): Linguistic minorities in Western Europe, Llandysul, Dyfed,
Wales.
Symmons-Symnolewicz, K. (1970): Nationalist Movements: A Comparative View,
Maplewood Press, Meadville.
Sörlin, S. (1995): "Inledning", I: Keodourie, Elie: Nationalismen. en studie av
nationalismen som ideologi.
- 150 -
Sörlin, S. (red.) (2001): Nationens röst - texter om nationalismens teori och
praktik, SNS Förlag, Stockholm.
Swartz, E. (1994): Ledning och organisering av federationer, Nerenius & Santérus
förlag.
Thornberry, P. (1987): Minorities and human rights law, Report 73, Minority
Rights Group, London.
Tägil, S. (ed.) (1995): Ethnicity and Nation Building in the Nordic World, Hurst &
Company, London.
Unwin, D. W. (1982): "Perspectives on conditions of regional protest and
accomodation" I: Rokkan, S. & D. W. Unwin The Politics of territorial identity:
Studies in European regionalism, Sage Publications, London, ss. 425-435.
Vasara-Hammare, N. (2001): Demokrati, makt och identitet i svensk samepolitik,
Opublicerat föredrag som presenterades på arbetsseminariet "Den samiske
offentlighet" 12-14 mars 2001 i Tromsø, Norge.
Vasara-Hammare, N. (2001): Saami Parliament and Saami Politics. An analysis of
the Saami Parliament in Sweden, Opublicerat föredrag som presenterades på "The
Fourth International Congress of Arctic Social Sciences (ICASS IV), Session on
Governance in the North" 16-20 maj 2001 i Quebec City, Canada.
Vasara-Hammare, N. (2001): Common Resource Management, Opublicerat
föredrag som presenterades på CUA-konferensen "When Distance is a Challenge"
19-21 augusti i Tromsø, Norge.
Wallensteen, P. (1994): Från krig till fred. Om konfliktlösning i det globala
systemet, Almqvist & Wiksell, Eskilstuna.
Wasara-Hammare, N. (2000): "Svensk samepolitikk. Et forsøk på sammenligning",
I: Lund, J. T. & Kalstad, J. Kl. (red.): Samenes kultur og historie - samepolitikk i
Norge og Sverige. Sámi Instituhtta, Guovdageaidnu/Kautokeino.
Wasara-Hammare, N. (2001): Small-game hunting in Swedish Lapland, Masterthesis in Environmental Politics at Keele University, Staffordshire, England.
- 151 -
Weiner, M. (1992): "Peoples and states in a new ethnic order?", I: Third World
Quarterly, Vol. 13, No 2, 1992.
Wiberg, H. (1996): "Identitet, etnicitet och konflikt. En essä", I: Gerner, Kristian
(m.fl.) (ed.): Stat. Nation. Konflikt. En festskrift tillägnad Sven Tägil, Bra Böcker,
Höganäs.
Winai Ström, G. (1992): Flykt och lösning av etniska konflikter. En
sammanfattning, Regeringskansliets Offsetcentral, Stockholm.
Winberg, M. (1999): Samepolitik i förändring, Tal av Jordbruks- och sameminister
Margareta Winberg vid konferens om samiskt självbestämmande i arvidsjaur den
28 maj 1999.
Wood, R. E. (1981): "Selected recent studies in linguistic nationalism in the
Germanic languages", I: Canadian Review of Studies in Nationalism, (:55-84.
World Encyclopedia of Political Systems (1983), Vol I, Longman, London.
Wood, R. E. (1981): "Selected recent studies in linguistic nationalism in the
Germanic languages" I: Canadian Review of Studies in Nationalism, ss. 8:55-84.
Yin, R. (1981): "The Case Study Crisis: Some answers", i: Administrative Science
Quarterly, vol. 26, s. 58-65.
Yin, R. (1989): Case Study Research: Design and Methods, Sage Publications.
Zarski, R. (1989): "Ethnic extremism among ethno-territorial minorities in Western
Europe" I: Comparative Politics, 21:253-272.
Åhrén, M. (2001): Föredrag på seminariet om samisk selvbestemmelse i
Kautokeino 5-6/12 2001.
Østerud, Ø. (1997): Statsvetenskap. Introduktion i politisk analys,
Universitetsforlaget, Stockholm.
Offentligt material
- 152 -
3LD-arbetsgrupp-Samordnad, Björn G. Konsult, 1993-02-07.
Árran, valspecial, Svt TV2, 26 maj 1997.
Dir. 1982:71 (Kommittédirektiv): Vissa frågor om samernas ställning i Sverige.
Dir. 1983:10 (Kommittédirektiv): Tilläggsdirektiv till kommittén med uppgift att
utreda vissa frågor om samernas ställning i Sverige.
Diskrimineringsombudsmannen (DO) Orton, 1992-11-13.
Jordbruksutskottets betänkande 1990/91:JoU12.
Lantbruksnämnden i Västerbotten, yttrande 1990-01-24, 553 2109/98.
Mot. 1986/87:Jo118 (Motion till riksdagen).
Mot. 1986/87:Jo121 (Motion till riksdagen).
Mot. 1986/87:Jo129 (Motion till riksdagen).
Mot. 1992/93:Bo1 (Motion till riksdagen).
Mot. 1992/93:Bo7 (Motion till riksdagen).
Prop. 1976/77:80 Om insatser för samerna.
Prop. 1986/87:58 Om jaktlag m.m. (Proposition till riksdagen).
Prop. 1990/91:4 Vissa ändringar i rennäringslagen (Proposition till riksdagen).
Prop. 1992/93:32 Samerna och samisk kultur m.m. (Proposition till riksdagen).
Prop. 2001/02:80 Demokrati för det nya seklet (Proposition till riksdagen).
Remiss från SSR till regeringen 1990-02-07, SO 25/76.
Remissyttrande till regeringen från SSR, maj 1993, SO 25/76.
- 153 -
Samebyarna i Västerbotten (1998): Yttrande från samebyarna i Västerbotten ang
Sametingets förslag till experter i rennäringspolitiska kommittén, 19/8 1998.
Samebyarna i Västerbotten: pressmeddelande 980825.
Samebyarna i Västerbotten (1999): Öppet brev till Jordbruksministern från
Samebyarna i Västerbotten, 30/1 1999.
Samelandspartiets pressmeddelande 2000-03-24: Sametinget på väg att bli ett
regeringsorgan.
Samernas Nationalråd (1992): PM i anledning av prop. 1992/93:32.
Sametingets hemsida, adress: http://www.sametinget.se
Sametinget, Motion 140/2001 om samiskt självbestämmande.
Sametingets yttrande 1999-10-28.
Sametingslagen (SFS 1992:1433).
SFS 1964:822 Naturvårdslag.
SFS 1971:437 Rennäringslag.
SFS 1987:259 Jaktlag.
SFS 1993:384 Rennäringsförordning.
SFS 1999:1175 Lag om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheteroch
domstolar.
SFS 1999:1176 Lag om rätt att använda finska och meänkieli hos
förvaltningsmyndigheter och domstolar.
SJVFS 1993:95.
Skrivelse från Svenska Jägareförbundet/LRF till regeringen 1989-12-19, dnr
2348/84.
- 154 -
Svenska Jägareförbundet & Lantbrukarnas riksförbund: Förslag till ny policy och
organisation för småviltsjakten på statens mark inom renskötselområdet, 1992-0221.
SOF yttrande, 1993-04-27, dnr Jo 93/1356.
SOU 1983:21 Vilt och jakt.
SOU 1986:36 Samernas folkrättsliga ställning, Allmänna förlaget, Stockholm.
SOU 1989:41 Samerätt och sameting. Huvudbetänkande från
samerättsutredningen, Allmänna förlaget, Stockholm.
SOU 1990:44 Demokrati och makt i Sverige, Allmänna förlaget, Stockholm.
SOU 1990:84, Samerätt och samiskt språk. Slutbetänkande från
Samerättsutredningen, Allmänna Förlaget, Stockholm.
SOU 1996:42 Demokrati och öppenhet. Om folkvalda parlament och öppenhet i
EU, Fritzes, Stockholm.
SOU 1996:66 Utvärderat personval, Graphic Systems AB, Göteborg.
SOU 1996:177 Egenmakt - att återerövra vardagen, Fritzes, Stockholm.
SOU 1997:192 Steg mot en minoritetspolitik. Europarådets konvention om
historiska minoritetsspråk, Fritzes, Stockholm.
SOU 1997:193 Steg mot en minoritetspolitik. Europarådets konvention för skydd
av nationella minoriteter, Fritzes, Stockholm.
SOU 1999:25 Samerna - ett ursprungsfolk i Sverige, Stockholm.
SOU 1999:83 Globalisering, Stockholm.
SOU 2000:1 En uthållig demokrati. Politik för folkstyrelse på 2000-talet,
Demokratiutredningens betänkande (Internet versionen).
- 155 -
SOU 2001:101 En ny rennäringspolitik, del 1 och del 2, Fritzes, Stockholm.
SSR (Samernas Riksförbund): Den fria småviltsjakten, SO25/76.
SR Sameradio, fred. den 23/2 1996.
SR Sameradio, torsd. 28/ 1 1999.
SR Sameradio, lörd. 27/2 1999.
SVT Dokument inifrån, 2000-10-14.
UD informerar 1993:3, Urbefolkningarna. Internationella konventioner,
överenskommelser och deklarationer om urbefolkningar och minoriteter,
Utrikesdepartementet, Stockholm.
Uttalande av samepolitiska partier till Sveriges regering den 24 april 1993.
Utredning (Jo 2000:3) om översyn av Sametingets organisation (Dir. 2000:70).
Utsi, P. M. (1998): Öppet brev. Landshövdingarna och länsstyrelsernas styrelser i
Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, 30/11 1998.
Utvärdering av småviltsjakten, 1994, Sametinget & Statens Jordbruksverk.
Utvärdering av småviltsjakten och handredskapsfisket ovan odlingsgränsen och på
renbetesfjällen, 1996, Jordbruksverket & Naturvårdsverket & Sametinget.
Yttrande 1990-01-29, dnr 553 2327/89.
Yttrande 1992-04-01, dnr Jo 553/92.
Yttrande 1992-04-03, dnr Jo 535/92.
Yttrande 1992-04-13, dnr Jo 535/92.
Yttrande 1992-04-29, dnr Jo 535/92.
Yttrande till Jordbruksdepartementet 1990-02-01, dnr 27-11011-89.
- 156 -
Yttrande från Länsstyrelsen i Norrbottens län angående "Sametingets rapport
Småviltsjakt och handredskapsfiske ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen förslag till förändringar av upplåtelsesystemet", 1998-09-16 (dnr 00-9120-98).
Yttrande från Länsstyrelsen i Västerbottens län angående "Sametingets rapport
Småviltsjakt och handredskapsfiske", 1998-09-21 (dnr 2719-8830-98).
WWF yttrande, 1993-05-10, dnr Jo 93/660.
Tidningar/tidskrifter
Indigenous Affairs 3/01.
Migranter (1995), No 4: "Nationalism på frammarsch".
Min Áigi, 1997, nr 78.
NJA 1981:1 (Nytt Juridiskt Arkiv).
Norrbottens Kuriren, Onsdag 10/12 1997.
Samefolket 1988, No 6-7.
Samefolket 1989:9.
Samefolket 1990:6-7.
Samefolket 1991:6-7.
Samefolket 1992:6-7.
Samefolket 1992:11.
Samefolket 1993, No 9.
Samefolket 1996. No 3.
Samefolket 2000. No 12.
- 157 -
Samefolket 2001. No 1.
Sáminuorra 1992, No 4.
Svensk Jakt 1990, No 5
Svensk Jakt 1990, No 7/8.
Material från Svenska Samernas Riksförbund (SSR)
Pressmeddelande från SSR 1993-07-30, SO 25/76.
Protokoll från:
Landsmötet i Umeå den 10-12 juni 1981.
Landsmötet i Idre den 15-17 juni 1982.
Landsmötet i Karesuando den 14-16 juni 1983.
Landsmötet i Vilhelmina den 13-15 juni 1984.
Landsmötet i Strömsund den 11-13 juni 1985.
Landsmötet i Stockholm den 9-11 juni 1986.
Landsmötet i Kiruna den 10-12 juni 1987.
Landsmötet i Lycksele den 15-17 juni 1988.
Landsmötet i Vemdalsskalet den 15-17 augusti 1989.
Landsmötet i Arjeplog den 12-14 juni 1990.
Landsmötet i Vilhelmina den 11-13 juni 1991.
Landsmötesnytt:
Landsmötes Nytt, Förbundsmeddelande 34, 1988.
Landsmötes Nytt, Förbundsmeddelande 43, 1989.
Landsmötes Nytt, Förbundsmeddelande 51, 1990.
Landsmötes Nytt, Förbundsmeddelande 60, 1991.
Landsmötes Nytt, Förbundsmeddelande 62, 1992.
Landsmötes Nytt, 1993.
Resolutioner:
Resolution A, 1981.
Resolution A, 1983.
Resolution B, 1984.
- 158 -
Resolution A, 1986.
Resolution B, 1987.
Resolution A, 1988.
Resoluion A, 1989.
Resolution F, 1989.
Resolution A, 1990.
Resolution A, 1991.
Resolution A, 1993.
Resolution B, 1993.
Resolution C, 1993.
Resolution A, Samernas extra Landsmöte 1993.
- 159 -
