Sociologi - IEI - Linköpings universitet

LINKÖPINGS UNIVERSITET
Lärarprogrammet
Samhällsvetenskapligt område
Sociologi
Examensuppsats 10 p
Re- eller dekonstruktion? Feminismens ”Backlash” eller fjärde
våg?
- en analys av gymnasietjejers genusdiskurs via fokusgruppstudier
Handledare: Daniel Persson-Thunqvist
Författare: Janna Lundberg
Förord
I förordet hör det till sedvanan att tacka alla man samarbetat med, samt att ge några
ord åt de mer nostalgiska inslagen i arbetet som resulterat i slutprodukten framför
vilka texten placeras. Därför ska jag här göra så.
Jag vill tacka: min handledare Daniel Persson-Thunqvist som varit till mycket stor
hjälp och som bidragit i hög grad till att arbetet med examensuppsatsen slutligen
blivit färdigt genom sin uppmuntran och sitt sätt att inspirera och intressera mig inför
olika teorier och metoder; min sambo Mattias Gunnemyr för att han stått ut med min
irritation och stressotålighet, och för sin oförtrutliga uppmuntran och tro på mig när
jag själv haft avsaknad av densamma; mina föräldrar Susanne Lundberg och John
Söderberg och mina bröder Rasmus Lundberg och Oskar Söderberg, för ovärderligt
stöd; samt Centrala Studiestöds Nämnden (CSN) för att ha möjliggjort min studier.
Ett stort tack går också till de nio tjejer som deltagit i studien. Ni vet vilka ni är,
men jag nämner inte era namn av sekretesskäl. Utan er hade studien inte varit möjlig.
Ni har varit väldigt öppna och vänliga, och era värderingar, åsikter, normer och tankar och idéer är oerhört intressanta och jag hoppas att jag gjort dem rättvisa; eller att
jag åtminstone inte gjort dem någon orättvisa.
2
Sammanfattning
Denna uppsats har utifrån två fokusgruppstudier, med sammanlagt nio gymnasietjejer som deltagande i studien, försökt besvara frågan om en feministisk backlash – ett
feministiskt bakslag – eller om en fjärde feministisk våg är på väg att skölja över vårt
genusordningspräglade samhälle; huruvida den rådande könsmaktsordningen utmanas och undermineras, eller förstärks och utvecklas vidare.
Utifrån ett diskurskritiskt perspektiv med fokusgruppen som metod, där genusteorin spelar en betydande roll har behandlingen av frågeställningen skett. Yvonne
Hirdmans genussystemsmodell, Michel Foucaults teorier om diskursens ordning av
hierarkier där dikotomiska uppställningar av över- och underordning konstituerar vår
verklighetsuppfattning, samt Judith Butlers ifrågasättande av den heterosexuella matrisens hegemoniska ställning, har varit viktiga teoretiska referensramar.
Den tidigare forskningen om tjejers situation i vårt könsfixerade samhälle har varit
startpunkten som studien tagit avstamp i. Att forska om tjejer är inte ovanligt, men
behöver definitivt göras ytterligare. Speciellt eftersom att förändringarna i tjejers
villkor är konstanta; förändringar såväl till det bättre som till det sämre utifrån ett
dekonstruktivistiskt genusperspektiv. De paradoxer som tjejerna i studien upplever i
sin vardag har dock dokumenterats tidigare i såväl kvinnors som tjejers vardag; att
det kvittar vad man gör, då alla alternativ är fel, är något som många skrivit om i den
tidigare forskningen. Det finns, i den tidigare forskning som redovisats, såväl redovisningar av underordningens effekter hos tjejer, som skildringar av hur könsmaktsordningen utmanas.
På ett sätt som inte avviker i någon hög grad från resultaten av den tidigare forskningen inom liknande områden har resultatet av föreliggande studie utfallit; såväl
tendenser av bestående könsmaktsordning som utmanande omförhandlingar av genuskontraktets paragrafer finns hos tjejerna. De ser framför sig å ena sidan en framtid
som omsorgsfull mamma i en kärnfamilj, och å andra sidan som asfaltsläggare i
mjukisbyxor. De vill göra upp med hierarkierna där allt som tjejer gör är underordnat
och det killar gör är överordnat, samtidigt som de hittat strategier för hur man kan
klara sig i en könsstereotyp värld när man själv inte vill leva upp till stereotyperna.
De är ilskna över orättvisor och vill vara emanciperade, men orkar inte kämpa konstant i sin vardag. Därför har de utarbetat sätt att vara sig själva och leva upp till precis en så stor del av normerna som man måste för att kunna vara med i samhället,
men ändå förändra det sakta men säkert åt det håll där de passar in som sig själva
snarare än som representanter för sitt kön.
3
Innehållsförteckning
Inledning ............................................................................................................................................... 6
Syfte....................................................................................................................................................... 8
Feminismens ”Backlash eller fjärde våg” – ett bidrag till feministisk debatt och genusforskning .. 8
Teoretisk referensram ....................................................................................................................... 11
Kön, genus och genussystem ........................................................................................................... 11
Könsmaktsordningen och Yvonne Hirdman............................................................................... 12
Genussystemet och heterosexualiteten ....................................................................................... 13
Särarts- och likhetsfeminism och -tänkande.................................................................................... 14
Social konstruktion och dekonstruktion........................................................................................... 16
Michel Foucault.......................................................................................................................... 17
Judith Butler och feminismens subjekt....................................................................................... 19
Symbolisk interaktionism och social konstruktion........................................................................... 21
Självrepresentation.......................................................................................................................... 23
Summering av teoretisk referensram............................................................................................... 24
En vidare diskussion runt syftet.................................................................................................. 25
Metoder och material......................................................................................................................... 26
Övergripande metoddiskussion ....................................................................................................... 26
Fokusgruppen.................................................................................................................................. 27
Etik ............................................................................................................................................. 29
Reliabilitet, validitet och generaliserbarhet ................................................................................ 29
Material........................................................................................................................................... 31
Beskrivning av sessionstillfällena ................................................................................................... 33
Diskursanalys och Grounded Theory.............................................................................................. 34
Grounded Theory........................................................................................................................ 35
Diskursanalys ............................................................................................................................. 36
Bearbetningen av materialet ........................................................................................................... 37
Tidigare forskning.............................................................................................................................. 39
Tjejer, unga kvinnor och flickor ...................................................................................................... 39
Fanny Ambjörnsson.................................................................................................................... 39
Tjej- och ungdomsforskning....................................................................................................... 40
Underordningens effekter ........................................................................................................... 42
Duktiga flickan och motsägelsefulla budskap ............................................................................ 43
Tjejer som forskningsobjekt ....................................................................................................... 45
Utmanad könsmaktsordning ....................................................................................................... 45
Resultatredovisning ........................................................................................................................... 48
Karaktärisering av tjejerna ............................................................................................................. 48
Bestående könsmaktsordning .......................................................................................................... 49
Hemmafrun och kärnfamiljen..................................................................................................... 49
Särartstänkande........................................................................................................................... 50
Heterosexuell norm .................................................................................................................... 53
Determinerad reproduktion......................................................................................................... 53
Paradoxer i vardagen...................................................................................................................... 55
Krav från olika håll..................................................................................................................... 55
Den ”lagoma” tjejen ................................................................................................................... 56
4
Vad man än gör… ...................................................................................................................... 58
Könsöverskridande motkraft – att bryta mönstret........................................................................... 60
Avslöjade hierarkier ................................................................................................................... 60
Strategier i ett ojämlikt samhälle ................................................................................................ 63
Överskridande och omförhandling av genuskontraktet .............................................................. 66
Avslutande diskussion........................................................................................................................ 71
Besvarande av syfte......................................................................................................................... 71
Trygghet ..................................................................................................................................... 71
Förändring, motstånd och utveckling ......................................................................................... 72
Bestående ordning? .................................................................................................................... 72
Ökad medvetenhet – väg till förändring? ................................................................................... 73
Utvärderande slutsatser............................................................................................................... 74
Re- eller dekonstruktion?............................................................................................................ 76
Bilaga 1................................................................................................................................................ 78
Underlag för fokusgruppsamtalet ................................................................................................... 78
Bilaga 2................................................................................................................................................ 79
Didaktisk tillämpning av examensarbetet ....................................................................................... 79
Ett genusmedvetet förhållningssätt............................................................................................. 79
Att arbeta med genus .................................................................................................................. 80
Genussystemets dekonstruktion ................................................................................................. 81
Källförteckning .................................................................................................................................. 82
Tryckta källor .................................................................................................................................. 82
Otryckta källor ................................................................................................................................ 84
5
Inledning
Samhällsdebatten idag präglas av allt annat än en frånvaro av diskussioner med
många starka kopplingar till genus. Ett exempel på detta är Sveriges Televisions
(SVT:s) nyligen visade reportageserie i två delar om Riksorganisationen för Sveriges
kvinnojourer (ROKS). 1 Dessa reportage fick ett stort genomslag i den samtida debatten eftersom ROKS skildrades som en organisation där det var självklart att män
hatar kvinnor, och där ett inbördes världskrig resulterat i ett ständigt pågående könskrig. ROKS framställs som en fundamentalistisk, extremfeministisk fara för kvinnor
och män i Sverige. Ett ofta anfört citat i debatten som efterföljde reportageserien är
det där ROKS ordförande Ireen von Wachenfeldt sagt: ”Ja, män är djur”. I pressmeddelandet som ROKS gick ut med efter reportageserien klargör de emellertid att
”Varken ROKS som organisation eller dess ordförande anser att män är djur. ROKS
anser däremot att män som grupp är överordnade kvinnor som grupp i samhället, det
vill säga att det finns en könsmaktsordning”. 2 Enligt Wachenfeldt har ytterst tveksamma journalistiska metoder använts för att misskreditera ROKS, och därmed bryta
ner den lilla hjälp misshandlade kvinnor får: ”Evin Rubars reportage har redan skadat
kvinnojoursrörelsen. Signaler har nu kommit från kommuner, som ifrågasätter sina
bidrag till de ideella kvinnojourerna. Frågan är vart misshandlade kvinnor ska ta vägen om kvinnojourer tvingas lägga ner på grund av de indragna bidragen.” 3 Flera av
kvinnojourerna runt om i landet har på senare tid valt att lämna ROKS, och står därmed utan det nationella stöd de tidigare haft. Den nationella gemenskapen för de som
arbetar för att hjälpa utsatta kvinnor har därmed drabbats av ett allvarligt bakslag.
Denna exkurs är intressant med tanke på ett annat medieuppbåd: det där rättegångarna i tings- och hovrätten rörande en gruppvåldtäkt på en trettonårig flicka från Motala noga följdes. Våldtäkten ägde rum hösten 2004, och medieuppbådet runt rättegångarna höll i sig till februari-mars 2005. Flickans pappa, anhöriga och bekanta i
Motala startade ett upprop för att ge mer pengar till kvinnojourer, samt för att skapa
en grund för ett nätverk där män tar avstånd från mäns våld mot kvinnor. 4 Ett upprop
vars efterklang kraftigt överröstats av reaktionerna med motsatt strävan – att istället
för att öka strypa bidragstillförseln till kvinnojourer – som väckts genom SVT:s reportage.
Vad som avses med denna lilla skildring av två samtida mediala skeenden är att
visa dels hur aktuellt det är att arbeta med frågor som rör genus – våldtäktsfall, könsfördomar, feminism och sexism upprör och berör – dels att visa hur starka krafter det
handlar om. Ett litet framsteg för kvinnorörelsernas kamp och kvinnojourernas legitimitet kan i ett ögonblick vända till ett hårt bakslag. Mångårigt hårt ideellt arbete för
jämställdhet kan efter ett vinklat TV-reportage om ett extremfall plockat ur sitt sammanhang förkastas av personer som själva aldrig befunnit sig i närheten av en feministisk kamp, eller haft behov av kvinnojourernas hjälp och stöd.
Det är känsliga saker det handlar om. Det handlar om pengar, resurser och behov.
Det handlar om legitimitet, om insikter och kunskaper. Utan ökade kunskaper om
genusaspekter som finns överallt i det samhälle vi lever i, så kan vi inte förstå de
processer som sker i media, i familjer, på arbetsplatser, i skolor, mellan organisatio1
Evin Rubar, Dokument inifrån. Könskriget, Del ett SVT2 söndag 15 maj 2005, kl. 20.00; del två
SVT2 söndag 22 maj 2005, kl. 20.00.
2
Ireen von Wachenfeldt, ”ROKS: Män är INTE djur!”, Pressmeddelande 2005-05-23,
www.roks.se/press/PM050523.html.
3
A. a.
4
Ann Persson, ”HD:s besked upprör Motala”, Dagens Nyheter 9 februari 2005, www.dn.se.
6
ner, vänner och i våra nära relationer. Vi behöver utforska området med genusglasögonen på oss; och därför har jag valt att skriva mitt examensarbete på lärarprogrammet om genus hos tjejer som går sista året på gymnasiet. Mitt perspektiv kommer att ligga på mikronivå, hos de enskilda tjejerna. Men mikronivån är en del av
helheten, och tvärtom. Därmed hoppas jag kunna bidra med en del till helheten av
vår förståelse av genusfunktionerna i vårt samhälle. Kanske kommer jag med min
studies hjälp kunna visa på några viktiga aspekter i könsmaktsordningen som kan
hjälpa oss att förstå någon del av genuskonstruktionens utveckling, förändring, funktion och återskapande. Min förhoppning är att i slutet av uppsatsen kunna visa på fler
framsteg än bakslag, men vad studien kommer att resultera i återstår att se.
Slutligen behövs ett formellt klargörande göras: Denna uppsats skrivs som examensuppsats för lärarprogrammet. Inriktningen är sociologisk och genusvetenskaplig, vilket innebär att det är inom det samhällsvetenskapliga utbildningsområdet bestående av universitetsdisciplinerna sociologi, statsvetenskap och nationalekonomi
som uppsatsen examineras. Detta i en del av författarens gymnasielärarexamen i
gymnasieämnena samhällskunskap och svenska. Därmed kan, av förklarliga skäl,
inslag av ett visst tvärvetenskapligt perspektiv stundvis bli aktuellt.
7
Syfte
Uppsatsens syfte är att utifrån en fokusgruppstudie studera hur gymnasietjejer talar
om, och reflekterar över, hur det är och vad det innebär att vara tjej; vilka aspekter i
livet som är centrala i förhållande till deras kön. Könsroller, könsstereotyper och
typiska saker som hör till livet för att man är tjej, är sådana saker som ska behandlas i
samtalen och analyseras efter studiens genomförande. Tjejerna ska få tala runt temana tjejighet, normer och stereotyper som är tjejiga, förebilder för tjejer, samt om hur
det är att gå emot normer och stereotyper. Fokus för samtalet ligger alltså på samtal
om tjejen. Frågor som samtalen ska cirkulera runt är: Vem är ”tjejen”, hur ser hon ut
och vad gör hon, samt hur gör hon det? Hur är ”andra tjejer”, hur är olika tjejtyper
och finns det olika tjejtyper? Hur är ni själva, och vilka förväntningar finns det på er?
Med hjälp av dessa frågor hoppas jag kunna skildra en vardaglig bild av självrepresentation – den bild man ger/har av sig själv och hur man talar om den när man är tjej
i 3:an på gymnasiet. De konkreta frågor som ska ställas finns i bilaga 1 där underlaget inför fokusgruppsessionerna redovisas.
Detta syfte leder till följande frågeställningar som ligger till grund för uppsatsen:
hur ser diskursen (det vill säga sättet att tala om) könsroller (genus) ut i det insamlade materialet? Vad talar tjejerna om i relation till tjejighet, typiska tjejer, stereotyper och normer? En vidare frågeställning som emergerar ur det genusperspektiv som
vägleder analyserna av materialet är hur deltagarna i fokusgrupperna, genom sitt sätt
att resonera kring könsroller i vardagslivet, bekräftar och återskapar dominerande
diskurser om genusrelationer, alternativt utmanar denna diskurs och artikulerar alternativa utgångspunkter. Den sistnämnda frågeställningen utvecklas senare i uppsatsen, i samband med att de teoretiska perspektiven på genus presenteras. 5
Feminismens ”Backlash eller fjärde våg” – ett bidrag till feministisk
debatt och genusforskning
Ambitionen med uppsatsen är att sätta in fokusgruppstudierna i ett vidare sammanhang av feministisk debatt och forskning kring genus. Något som utvecklas genom
både den teoretiska referensramen och i redovisningen av den tidigare forskningen.
Behandlingen av undersökningen, och undersökningens perspektiv kan till viss del
sägas ligga på en slags metanivå, eftersom den vardagliga diskurs som studeras karaktäriseras som en reflexiv diskurs. Med utgångspunkt i tjejernas vardag, vilken är
viktig att synliggöra i den feministiska debatten och forskningen, sker reflexioner ur
såväl ett inifrån- och ett utifrån- som från ett överifrånperspektiv. Utöver att enbart
personifiera genus, kommer tjejerna även att tala om genus. Deras idéer och uppfattningar om kön kommer att skildras på flera sätt; både genom vad de gestaltar, och
vad de reflekterar runt. Förhoppningen är att en diskussion om genus ska utmynna i
visioner om nya former och utvidgade ramar av genus för de intervjuade och för
andra tjejer i deras livssituation. I förlängningen handlar det även om förändrade
ramar för såväl flickor som vuxna kvinnor, för pojkar, killar och vuxna män; det vill
säga förändrade ramar för livsutrymmet för alla genussystemets deltagare – för alla
människor!
5
Se sidan 25 där diskussionen runt detta syfte utvecklas vidare. Syftet ses alltså inte som något konstant och statiskt, utan snarare som någon dynamiskt föränderligt vilket kan utvecklas genom uppsatsens framåtskridande.
8
Att enbart sätta fokus på tjejer skulle kunna ses som ett särartsfeministiskt angreppssätt. Den ständigt närvarande feministiska paradoxen - där kvinnor måste göras till en grupp för att man ska kunna kategorisera och generalisera könsspecifika
samband, samtidigt som man vill undvika just kategoriseringen och generaliseringen
av kvinnor som en homogen grupp – är svår att undkomma. Emellertid finns det ett
stort behov av fokusering på kvinnor, eller som i detta fall – tjejer. Att åter igen
tvingas ta sig an den tunga uppgiften att uppvärdera och synliggöra det kvinnliga,
liksom Mary Wollstonecraft och Simone de Beauvoir, med flera, gjorde på sin tid, är
fortfarande ett måste. 6 Detta på grund av den bestående könsmaktsordningen (hierarkier i normer och värderingar om kön och den maktordning som konstrueras utifrån
dessa) där män och kvinnor kategoriseras på ett sätt som reproducerar stereotypa
föreställningar om kön, istället för konstruktiva synliggöranden som hjälper oss att
angripa maktproblematiken istället för att återskapa och i värsta fall förstärka den.
Denna uppsats kommer att handla om att uppvärdera och skildra tjejen som social
kategori, genom att sätta fokus på tjejer. Något som har gjorts i den tidigare forskningen, men som absolut inte är något uttömt forskningsfält ännu. Förhoppningen är
att finna förändringspotential gällande den rådande könsmaktsordningen hos de tjejer
som deltar i studien. Något som, med hänvisning till resonemangen i inledningen om
bland annat sanktioner av kvinnojourers resurser, uppenbarligen behövs idag. Insikterna är få om vår nuvarande genusstrukturs förödande konsekvenser, främst för
kvinnor men även för män, trots all framstående genusforskning. Kanske behöver
forskningen arbeta hårdare med den så kallade tredje uppgiften, att föra ut forskningsresultaten i det omgivande samhället? Eller så är det en högre kvantitet av resultat som behövs. En kvantitet där det visas om och om igen hur alla förlorar på
dagens genusstruktur, samt hur vi tillsammans kan arbeta för att bryta ner den. Titel
på föreliggande uppsats ställer frågan om vi står inför en tid av re- eller dekonstruktion, en feministisk ”backlash” eller en fjärde våg. En fråga som ska besvaras dels
efter en konsultation av några gymnasietjejer som i skrivande stund tagit ut sin studentexamen från gymnasiet och funderar på vilken väg de ska välja att följa under
inledningen av sitt eftergymnasiala liv; dels besvaras den genom konsultation av den
tidigare forskningens och den teoretiska referensramens teorier, forskningsresultat
och teser. På detta sätt vidgas det begränsade empiriska material studien utmynnat i.
Samtliga dessa konsultationer bedrivs med ambitionen att hålla ett vetenskapligt kritiskt förhållningssätt.
Som den första feministiska vågen räknas rörelsen för kvinnors rösträtt, som i
många (men långt ifrån alla) delar av västra Europa, ägde rum runt och strax efter
förra sekelskiftet. Den andra vågen reste sig omkring studentrevolterna 1968, och
höll i sig runt 1970-talet när kampen om att ”det privata är politiskt” föddes. Som
den tredje brukar man räkna 1990-talets kamp där ”feminismen först blivit salongsfähig, sedan trendig”, och där riot-grrl-rörelsen (som är en slags feministisk punk där
tjejer tar tillbaka sina egna kroppar genom ett extremt sexuellt uttryck genom eget
val. Något som ska visa att man äger sin egen kropp och har rätt att göra vad man vill
med den. Starkast är rörelsen i USA genom band som Hole, Bratmobile, Peaches,
Sleater-Kinney samt Bikini Kill och på senare tid Le Tigre med frontkvinnan Kathleen Hannah i spetsen) eskalerade i en kommersiell men osamlad rörelse fokuserad
runt internettidningar – zines – som bland andra amerikanske Geekgirl och Bust,
6
Som feministiska klassiker räknas bland andra Simone de Beauvoirs Det andra könet (Stockholm
1995) (org. titel Le deuxième sexe, Paris 1949), och Mary Wollstonecrafts, Till försvar för kvinnans
rättigheter (Stockholm 1997) (org. Titel A Vindication of the Rights of Woman, London 1792).
9
samt svenska Darling. 7 Antologin Fittstim är ett tydligt exempel på den generation
som är tredje vågens mediefeminister. 8 Backlash är ett uttryck som kommer från
ytterligare en feministisk klassiker: Susan Faludis Backlash. The undeclared war
against women (London 1992). I detta verk visas hur snabbt framgång kan vändas
tillmotgång när det handlar om feministisk kamp. Något som även varit avsikten att
visa här ovan i redovisningen av ett medieskeende som nyligen utspelat sig i vår
samtidsdebatt. Ett skeende som säkerligen blir inaktuellt inom en snar framtid, men
vars funktioner av hur feministisk framgång snabbt vänds i dess motgång återupprepas om och om igen i vårt samhälle. En intressant, fascinerande men skrämmande
funktion vars ursprung kommer delvis försökas utredas i denna uppsats.
Finns det en grogrund för en dekonstruktion av de trånga ramarna för genus, eller
återskapas de i en evigt ond cirkel? Är feminismen på väg mot ett bakslag, eller är
det rent av en fjärde våg som håller på att skölja över samhället? Dessa är frågorna
som ska besvaras efter uppsatsens studie. Svaren söks bland gymnasietjejer då grogrunden för förändring antas finnas hos de yngre generationerna. Ett antagande som
förhoppningsvis inte är helt ogrundat.
En del av syftet för uppsatsen är att försöka visa något annat den vanligtvis dystra
bild av en evigt rekonstruerande könsmaktsordning som feministisk forskning ofta
utmynnar i. Förhoppningen är att kunna visa på en positiv utveckling där ramarna för
tjejers könsroller utvidgas och där de första stegen på en väg mot en jämn maktbalans mellan könen tagits.
7
Darlings pappersupplaga lades ner 1994, men den existerar idag som internettidning på hemsidan
http://www.darling.se.
8
Eskil Fagerström, ”Cybergrrls. Unga kvinnor på nätet”, Lena Olsson (red.), Genus 2:2001 (Göteborg
2001), s. 4ff. En utveckling av kvinnohistoriens feministiska fram- och motgångar kommer att göras i
den teoretiska referensramen. Om intresse finns av att veta mer om tjejers oberoende skrivande i så
kallade fanzines och zines, rekommenderas verket A Girl’s Guide to Taking Over the World. Writings
from the Girl Zine Revolution (New York1997), redigerad av Karen Green och Tristan Taormino.
10
Teoretisk referensram
Den teoretiska referensramen för denna uppsats består av feministisk teori samt teorier om social konstruktion och dekonstruktion i relation till genus. Generellt för teorierna, och min ansats, är ett diskursanalytiskt perspektiv. Diskursanalysen fungerar
som både teori och metod för undersökningen.
Teoriramen som redovisas här nedan kan tyckas innehålla teoretiska influenser
som drar åt lite olika håll. Många anser exempelvis att konstruktivistiska perspektiv,
interaktionism och kritisk diskursanalys är oförenliga i sina utgångspunkter. Emellertid kan såväl influenserna nedan kopplas samman genom ett poststrukturalistiskt
perspektiv då flera av de teoretiker jag redovisar kan anknytas de poststrukturalistiska utgångspunkterna. Anledningen till valet av teoretisk referensram är att jag söker ett dynamiskt perspektiv på genus – ett perspektiv som förmår både att fånga
förändring och visa på aktörers aktiva roll för att skapa eller återskapa könsroller. Jag
vill alltså lyfta fram de dynamiska inslag som ryms inom den poststrukturalism som
fått stor betydelse bland genusforskare, samt komplettera detta med det aktörsperspektiv som är centralt inom interaktionismen.
Kön, genus och genussystem
Som nämndes i inledningen är frågor runt genus och kön väldigt frekvent diskuterade
och debatterade i media, politik och andra debattutrymmen i samhället. Dessutom är
kön och genus något som är konstant närvarande, något som man inte kan tänka bort
eller på något sätt välja bort, utan det ”är” alltid – vilket från flera håll betraktas som
beklagligt. Dikotomin man eller kvinna är ständigt närvarande, och som människa
liknar det ett slags tvång att tillhöra antingen det ena eller det andra. 9 Med tankar
inspirerade framförallt av Foucault har begreppet diskurs blivit viktigt för den postmoderna feministiska kunskapsteorin. Diskursbegreppet beskrivs av Abbot & Wallace såhär:
En diskurs utgör således en uppsättning idéer. Begreppet inbegriper emellertid mer än så – det handlar om en referensram inom vilken tänkbara
idéer kan få form och det begreppsliga filter som godkänner vissa idéer
som ”välformade” och förkastar andra som osammanhängande eller ”ologiska”. Begreppet hänför sig dessutom lika mycket (eller mer) till en
praxis som är begreppsligt styrd som till begreppen själva […]. 10
Det vill säga: enligt Foucaults (vars teorier redovisas utförligare längre fram i uppsatsen) perspektiv är det just anspråk på att hävda en enda version av ett fenomen
som sant, naturgivet och opartiskt, exempelvis attityder runt makt eller kunskap, som
formar diskursens maktstruktur. Exempelvis ses ”sanningar” om kvinnor och män
som naturgivna och självklara, när de i själva verket formas av den rådande diskursen. Diskurs är något maktfullt som styr vårt handlande och agerande, och som utgör
ramarna för över- och underordning. Diskursbegreppet problematiserar begreppet
sanning, och sätter fokus på den ständigt närvarande subjektiviteten och maktstrukturen i alla sammanhang. Relationen mellan subjekt och objekt problematiseras också
utifrån maktaspekter. Abbot och Wallace menar exempelvis att biologiska diskurser
9
Man och kvinna betraktas alltså som en dikotomi, men jag säger inte för det att ett dikotomiskt förhållningssätt till könen är önskvärt, utan endast att det är ett förhållningssätt – ett dikotomiskt förhållningssätt – till könen som idag dominerar.
10
Pamela Abbot & Claire Wallace, Introduktion till sociologin. Feministiska perspektiv (Lund 1998;
original: An introduction to Sociology Feminist Perspectives, London 1997), s. 333.
11
konstruerar manligt och kvinnligt ”och legitimerar åsikten att kön är något som har
biologisk grund och att kvinnor är sämre än män”, detta i skydd av makt som berättigas av vad man kallar kunskap som gör anspråk på att representera sanningen. 11 Författarna är inte helt positiva till den destruktiva bild postmodern feminism ger av den
sociala verkligheten, då de menar att den avskaffar politisering och strukturalisering
av över- och underordning. 12 Men den diskursmedvetna inställningen ger insikter om
hur makt och strukturer vävs in i alla olika sammanhang. Därför är det ett viktigt
begrepp och en viktig teori att ha i bakhuvudet under det diskurskritiska projekt som
en feministisk, genusinriktad analys är. Det finns definitivt en anledning till att Foucault är så viktig för den feministiska rörelsen.
Kön och genus är två begrepp som hittills använts relativt synonymt i resonemangen. Kön brukar användas som benämning för det konkret biologiska könet, medan genus brukar beteckna det kulturellt konstruerade könet. Ibland talar man även
om olika könsroller. Åsikterna går isär om hur dessa begrepp ska användas, men min
åsikt är att begreppen hänger ihop synonymt, och att de kan användas för att variera
samma tema i ett resonemang. Såväl kön som genus är sociala kategorier som har
såväl biologiska som kulturella, sociala aspekter. Men eftersom detta inte är en naturvetenskaplig, biologiskt inriktad studie så kommer kön i form av fysisk företeelse
inte att beaktas, utan kön och genus kommer att diskuteras i en social, kulturell kontext. Kön och genus kommer att användas som en social enhet på samma sätt som
etnicitet och klass används i andra sammanhang. Växelverkan och påverkan mellan
de olika sociala enheterna utöver kön och genus kommer att ligga bakom analyserna,
men inte att vara i centrum för resonemangen – trots att det är viktiga och relevanta
aspekter av en fullständig analys av en social företeelse.
Könsmaktsordningen och Yvonne Hirdman
Feminism och genusteori diskuteras livligt, på olika sätt och ur en mångfald olika
perspektiv, i den allmänna debatten, såväl explicit som implicit. Åsikterna om kön,
både det kulturella och det biologiska, är många och starka. Kvinnor och män, pojkar
och flickor lever idag i ett samhälle där det är ett måste att ha något slags förhållningssätt gentemot de olika roller vi enligt normen ska sträva efter att passa in i. Idéer och föreställningar runt genus och kön är viktiga och betydelsefulla, samt påverkar
allas vardag, och därför anses det angeläget att skriva en uppsats om kön, och om hur
detta konstrueras. Historikern Yvonne Hirdman benämner detta måste att ha ett förhållningssätt gentemot sitt kön vid att ”göra kön”. 13 Ett system av tätt sammankopplade biologiska och sociala kön i en systematisk orättvisa är vad Hirdman benämner genussystemet, eller genusordningen. Något som även kan benämnas könsmaktsordningen. Den engelska termen genus (kommer från engelskans ”gender”)
förtydligar kopplingen mellan biologi och kultur, som ständigt konstrueras i en social
kontext. Hon menar att de två olika storheter som könen delas upp i, genom sitt samband till makt, skapar en hierarkisering. Denna hierarki utgör grunden för en ordningsstruktur av kön som reproducerar manssamhället, där det manliga är normen för
11
A.a. s. 334.
Ibid., s. 333–339.
13
Yvonne Hirdman, Genus. Om det stabilas föränderliga former (Malmö 2001). Se även: Yvonne
Hirdman, ”Makt och kön”, O. Pettersson (red.), Maktbegreppet (Stockholm 1987); Yvonne Hirdman,
”Genussystemet – reflexioner kring kvinnors sociala underordning”, Kvinnovetenskaplig tidskrift (9)
1988:3; Yvonne Hirdman, ”Genussystemet”, Demokrati och makt i Sverige (SOU 1990:44) (Stockholm 1990); Hirdman, Yvonne, ”Om genuskontrakt”, Häften för kritiska studier 2:2000.
12
12
det mänskliga. 14 Att betrakta kvinnan och mannen som två fundamentalt olika sorters människor, med varsin särart, samt att sätta de traditionellt manliga normerna
högst i hierarkin, är enligt Yvonne Hirdman två logiker vilka fungerar som genussystemets bärande balkar. 15 Hirdman liknar systemet där stereotypa föreställningar styr
vardagens genusproduktion vid burar. Osynliga och synliga burar som skapats av en
ordning vilken hindrar människors allra bästa handlingar och tankar. Ett synliggörande, nedbrytande och förhindrande av att gallret i burarna förstärks ytterligare ska
enligt Hirdman ”underminera genusgörandets fortsatta orättvisor”.16
Genussystemet och heterosexualiteten
Upprätthållandet av dikotomin man och kvinna – i form av en differentiering där de
båda könen upprätthåller en social distans till varandra – är något som Carin Holmberg anser håller genussystemet intakt. Holmberg kritiserar Hirdman för att inte redovisa hur genussystemet genereras, och menar att differentieringen och konstruktionen av kön i parförhållanden är viktiga mekanismer i genussystemets reproduktion. Enligt Holmberg är den interaktion som sker inom den heterosexuella parrelationen av särskild vikt för reproduktionen av manssamhället. 17 Hon menar vidare att
den identifiering kvinnor gör med sina män i parrelationer är en social mekanism
som innebär att ”kvinnor hindras från att se de könsmaktsstrukturer som konstituerar
deras verklighet”. 18 Den manliga normen är alltså något som förblindar såväl kvinnor som män, och som gör att könsmaktssystemet, eller genussystemet, behålls intakt. I det samhälle som vi lever i, där människor värderar individualitet och frihet
högt, skulle dessa styrande strukturer omedelbart brytas ned om de var synliga och
uppenbara för alla som styrs av dem. Men då de är inkorporerade i alla andra strukturer och normer som styr vår vardag så ser vi dem inte. Syftet med föreliggande studie, och studier som liknar denna, är att synliggöra strukturer så att vi alla kan börja
förändra dem, och vårt samhälle, så att reell frihet och individualitet får styra våra
egna liv istället för dolda sociala strukturer.
”Det är enskilda individers handlande som upprätthåller strukturer precis som det
är individers handlande som åstadkommer förändring”, skriver Carin Holmberg. 19
Trots att strukturer i samhället reproduceras och verkar finnas i ett ständigt återskapande, determinerande system, så finns det alltså möjligheter till förändring i just
detta återskapande. Eftersom att individer ständigt återskapar systemet genom sina
handlingar så finns det en möjlighet att underlåta att handla på det sättet. Förändringspotentialer finns alltså i det kulturellt och socialt konstruerade just på grund av
att det är vi alla som ständigt bidrar till att skapa det. Detta är tankar och idéer som
florerat länge inom sociologin, där samhället reflekterar individer och vice versa.
Såväl Anthony Giddens, som Pierre Bourdieu och Jürgen Habermas har teorier om
individernas reflexion på samhället. De har alla tre olika idéer om vilka olika kombinationer av privata, offentliga, implicita och explicita system som genererar detta
återskapande av det rådande samhället under vår moderna era. 20
14
Hirdman 1987, 1988, 1990 & 2001.
Hirdman 1990, s. 78.
16
Hirdman 2001, s. 6.
17
Carin Holmberg, Det kallas kärlek. En socialpsykologisk studie om kvinnors underordning och
mäns överordning bland unga jämställda par (Göteborg 1993), s. 70f.
18
A. a., s., 73.
19
Ibid., s. 19.
20
Teorier som det inte finns möjligheter för att fördjupa sig i här, men som man kan läsa mer om i
exempelvis Moderna samhällsteorier. Traditioner, riktningar, teoretiker, av Per Månsson (red.)
15
13
Särarts- och likhetsfeminism och -tänkande
En tydliggörande av tankarna runt kön och genus när det gäller särarts- och likhetsfeministiska perspektiv är här på sin plats för att vissa av resonemangen längre fram i
uppsatsen ska ha en bakgrund. Nina Björk skriver mycket om vad hon kallar för
”livmoderfeminismen”. Detta är ett begrepp som hon använder synonymt med särartfeminism, men hon pekar på hur särartsfeminismen fokuserar på just det som skiljer
kvinnan från mannen: hennes livmoder. Hon hänvisar till en artikel av Maria Borelius när hon skriver att teorin om livmoderfeminism bygger på att ”djävulen är avskaffad, men Gud lever – och hon heter Livmoder”. 21 Björk menar vidare att det finns ett
krav på kvinnlighet som skildras i samhällets olika media och debatter. ”När vi uppmanas 'bejaka vår kvinnlighet' uppmanas vi egentligen att bejaka vår 'rätt att vara
sköna objekt'”. 22 Nina Björk vänder sig emot denna sorts feminism då hon anser att
en annan sorts feminism bättre kämpar för ett samhälle där jämlikhet mellan könen
råder. Hennes önskan lyder:
Jag önskar mig en feminism som just vill upplösa ”kvinnan” och ”kvinnligheten” som samlande begrepp för hur en viss grupp varelser bör vara,
uppträda, klä sig, värdera, tänka, känna etc. Jag önskar mig en feminism
som inte skriver människors livsmanus efter deras kön, som kämpar mot
rosa och blåa täckens förväntningar på framtida ”kvinnlighet” och framtida ”manlighet”. 23
Samtidigt erkänner hon feminismens paradox, som ligger mellan att vilja ha ett könslöst samhälle där alla är personer med individuella livsmanus som inte formats efter
vårt kön, och att kunna identifiera den strukturella underordning som kvinnor drabbas av. För att identifiera denna måste kvinnor betraktas som grupp, men för att motverka vårt könifierade samhälle vill man inte se kvinnor som en homogen massa.
Detta är likhetsfeminismens största problematik. Om kvinnor ska ses som likadana
som män så blir det svårt att motverka orättvisor mellan könen. I så fall kan man
hävda att det är upp till var och en att motverka de orättvisor som man drabbas av.
Endast genom att visa på att en viss grupp strukturellt underordnas, går det att motverka exempelvis diskriminering, sexuella trakasserier, utövning av härskartekniker,
och andra handlingar som tillsammans utgör de sociala strukturer som motverkar
kvinnors lika möjligheter och rättigheter.
Yvonne Hirdman menar att tanken om att kvinnor och män är två skilda särarter av
människosläktet har en lång historia bakom sig. Hon skriver: ”Redan hos pytagoréerna, en filosofisk skola i början av 400-talet f.Kr. i Grekland, hade det funnits ett
sätt att tänka kring de två människosorterna vilket byggde på motsatser, kontraster
eller dikotomier”. 24 Man har då traditionellt sett kopplat mannen till formen och
kvinnan till formlösheten. En ordningsstruktur skapades där mannen stod för livet,
ljuset, kraften, anden och renheten, medan kvinnan stod för det motsatta: döden,
(Stockholm 2003, 6e uppl.), sidorna 307–346 & 373–448. Teorier om reflexion skulle dock kunna
kopplas till teorierna om social interaktion som redovisas framöver.
21
Nina Björk, Under det rosa täcket. Om kvinnlighetens vara och feministiska strategier (Stockholm
1996) s. 94.
22
A. a., s. 95.
23
Ibid.,s s. 186. De rosa och blå täckena alluderar på att man redan på BB skiljer pojkar från flickor.
Redan här, långt innan man sätter på flickorna klänningar och pojkarna byxor, börjar den kulturella
konstruktionen av könen som olika särarter, olika sorters människor. Med de täckena kommer sedan
den kulturella konstruktionen. Man föds alltså inte till kvinna, utan man blir det, för att använda Simone de Beauvoirs ord (Det andra könet, Stockholm 1995, org. titel: Le deuxième sexe, Paris 1949).
24
Hirdman 2001, s. 35.
14
mörkret, svagheten, materian och orenheten. 25 Den grövsta uppdelningen utgår, enligt Hirdman, från att kvinnan är kropp och att mannen är själ. Därmed är att vara
man inte att vara kropp, medan att vara kvinna är att vara sitt kön. Eftersom att normen är mannen, innebär det att mannen inte är kön utan människa. Att vara man är,
menar Hirdman, att inte vara kvinna. En följd av att kvinnan är kropp och att mannen
är själ, är att kvinnan definieras som natur gentemot att mannen definieras som kultur. 26 Idag har detta, menar Hirdman, resulterat i att Han ses i samband med ekonomi, marknad och privat, medan Hon binds samman med ekologi, politik och offentligt; en dagsanpassning av det antika dualistiska tänkandet. 27 Nina Björk har också
dagsanpassat tänkandet om de antika dualismerna. Hon menar att moderniteten är
könskopplad på så sätt att moderniteten formats på ett manligt sätt. ”Mannen står för
det moderna livets villkor och kvinnan upphäver dessa villkor. Kvinnan pekar på
någonting annat, mot ett annat rum, en annat tid, ett annat sätt att vara människa på.
Mannen är verkligheten och kvinnan är utvägen”, skriver hon i Sireners sång. 28 Hon
menar, med inspiration av Freuds tankar, att ojämlikhet och det manligas dominans
är inbyggt i det moderna projektet, och att det inte finns plats för kvinnor i den moderna världen. Som exemplifiering på detta visar hon hur såväl klassisk litteratur,
som modern film och veckotidningar placerar kvinnan i ett bristtillstånd där kvinnan
hela tiden saknar eftersträvansvärda egenskaper, och där kvinnan bevarar och förvaltar svunna tiders ideal, något som ofta resulterar i att kvinnan som karaktär dör i
fiktionen. I den moderna världen fortsätter alltså dualismen frodas: kvinnor är objekt
för konsumtion av varor på marknaden, medan män är subjekt som konstruerar konsumtionsmönstren. Kvinnor följer sina begär, och låter sitt jag och sin identitet bli en
enhet där identifikation sker ”via och genom varor”. 29 Något som resulterat i att frihet ligger i en ask tamponger, och att kvinnor hela tiden blir utsatta för meddelandet
att de inte duger som de är. Om man är en modern kvinna ska man hela tiden förändra sig med hjälp av konsumtionsvaror som gör en till objekt. Och anledningen
bakom att kvinnor ska förändra sig till sköna objekt är att de ska sträva mot normen,
som är den manliga kulturen, och bort från den kvinnliga naturen. 30
I detta dualistiska tänkande där könen är varandras motsatser, tar tvåkönsmodellen
form. En modell som uppkom runt 1700-talet när den hierarkiska enkönsmodellen,
där kvinnan antogs vara en sämre sorts man, fick ge plats åt tvåkönsmodellen, där
könen anses evigt och av naturen olika. 31 En tvåkönsmodell som gör att allting blir
väldigt enkelt för oss människor. Hirdman skriver att isärhållningens starka och dirigerande logik är enkel att se då tvåkönsmodellens isärhållande har gett upphov till
misogyni – kvinnohat:
Jag behöver bara hänvisa till årtusende av västerländsk mentalitetshistoria, där
kristendomens manifesterade avsky inför kroppen utgör en fet, röd tråd – kroppen, som själva grunden för synd och skam. Kopplar vi det till förståelsen av genus, där dualismen kropp – själ fungerar strukturerande för grundformerna av
Han och Hon, är det inte svårt att förstå hur rädslan för femininum – ack, dess
menlighet! – transformeras till förakt. 32
25
En notering som Hirdman skriver att Asta Ekenvall gjorde redan på 1960-talet i avhandlingen Manligt och kvinnligt. Idéhistoriska studier (Göteborg 1966).
26
Hirdman 2001, a. 47ff.
27
Ibid., s. 71.
28
Nina Björk, Sireners sång. Tankar kring modernitet och kön (Stockholm 1999), s. 7.
29
A. a., s. 80.
30
Ibid.
31
En modell som Thomas Laqueur skildrat i Making Sex. Body and Gender from the Greeks to Freud
(London 1990).
32
Hirdman 2001, s. 68f.
15
Nina Björk har visat att misogyni även finns hos Charles Baudelaire: ”Medan dandyn
för Baudelaire är en ren, eterisk och överlägsen ande så är kvinnan med sin banala
materialitet fast i det jordiska”.33 Kvinnan med sin koppling till natur, kön, hunger
och kropp ses som en vulgär, avskyvärd och djuriskt enfaldig varelse av Baudelaire.
Hirdman definierar tvåkönsmodellen som bestående av A och B. Hennes modell av
A och B innebär att A är normen, den överordnade som kommer främst i alla sammanhang. B är A:s motsats – en helt annan typ som står för kvinnor och kvinnlighet.
Lilla a däremot är också en kvinna, men står för kvinno-mannen. Den representerar
de kvinnor som gör allt de kan för att uppnå normen – A – men de kan aldrig bli något mer än en kopia av A – lilla a. 34
Tydligt i dessa modeller är hur det manliga genuset alltid kopplas till aktiva subjektspositioner där handlingsutrymmet är stort och emancipationen fullständig, medan det kvinnliga genuset kopplas till passiva objektspositioner där utrymmet för
handling är trångt och möjligheten till frigörelse liten. Att därmed koppla kvinnan till
det privata och mannen till det offentliga är ytterligare led i samma tankebana som
bygger upp grunderna för hela vårt genusordningspräglade samhälle.
Social konstruktion och dekonstruktion
Tankar om social konstruktion och dekonstruktion utmynnar ur den poststrukturalistiska teoribildningen. Nina Björk menar exempelvis att:
Poststrukturalisterna – en Foucault, en Derrida, en Lyotard – hade gjort en upptäckt: vårt västerländska sätt att förstå, vårt västerländska sätt att skaffa oss kunskap, har alltid varit sammanvävt med vårt sätt att förtrycka. Var förnuftstro och
utopibyggen inte i själva verket ett sätt att kontrollera det Andra: kvinnor, homosexuella, galningar, icke-västerlänningar? Hade inte rationalitet och positivistisk
vetenskap snarare än till en ljusnande framtid lett till imperialism, till NaziTyskland, till Gulag? Var inte viljan att veta och viljan att förstå egentligen ett
begär att härska och en makt att kontrollera?[min kurs.] 35
Poststrukturalismen har i sin tur influenser från en språkanalytisk strukturalistisk
tradition där Ferdinand de Saussure och Claude Lévi Strauss har en särställning.
Inom den strukturalistiska språkanalysen skiljer Saussure mellan ”la langue” och ”la
parole”, där langue är de sociala aspekterna av språket, medan parole är det individuella förverkligandet av språkets system i verkligheten. Saussure klargjorde att det
finns system bakom språket, olika regler om hur det kan användas och att ord är
tecken och inte symboler. Genom denna tankekedja kom Saussure fram till att tecken, som bygger upp ord, präglas av sina signifikanter och signifierare – alltså av sin
betydelse och sin innebörd. 36
Claude Levi Strauss i sin tur spinner vidare på den binära uppdelningen av språket
och av litteraturkritiken, genom att visa på hur myter i sin fonetiska betydelse bygger
på motsatser som bygger upp systemet av mänsklig förståelse. Ett system som ger
myterna dess betydelse. Han menar att det är grunden för alla mänskliga institutioner, artefakter och kunskaper. 37 Inom poststrukturalismen antogs det senare vara just
skillnader och motsatser som bygger upp enheter och mening. Mening skapas genom
33
Björk 1999, s. 182.
Hirdman 2001.
35
Björk 1999, s. 203
36
Raman Selden, Peter Widdowson & Peter Brooker, A Reader’s Guide to Contemporary Literary
Theory (4th ed., London 1997). 66ff.
37
A. a., s. 70ff.
34
16
konstruktion av distinktioner såsom motsatspar och skillnader. Något som ju visat sig
ha stor betydelse för konstruktionen av föreställningar om manligt och kvinnligt.
Det enda som är möjligt för människor att göra inom detta system av motsatser är,
enligt Jaques Derrida, att bli centrerade. Just denna vilja att hamna i centrum av motsatserna kallar Derrida för logocentrism. Ett exempel på logicentrism är talets överordnade position gentemot det skrivande (phonocentrism), och ett annat är mannens
överordnade position gentemot kvinnor. Derridas påpekande att delarna i varje motståndspar är hierarkiskt ordnade inbördes, vilket kan avslöjas genom dekonstruktion,
är centralt för analyser av könsmaktsorningen. 38
Dessa två teser med utgångspunkt i språkanalys har fått suggestiv kraft i mötet med
feministisk samhällsteori. Det utgör delvis utgångspunkter för Hirdmans två logiker:
åtskiljandet och hierarkin mellan manligt och kvinnligt. Foucault har också stort gensvar hos feminister med sin syn på makt som relationell och diskursiv, vilket är en av
utgångspunkterna för denna framställning. Därför har jag valt att här nedan presentera Michel Foucault och Judith Butler. Även om det säkerligen kan ifrågasättas huruvida de kan definieras som poststrukturalister eller ej. Social konstruktion och dekonstruktion är jag däremot övertygad att såväl Butler och Foucault anses sig kunna
stå för, då de båda försiktigt och metodiskt plockar isär föreställningar om sociala
förhållanden.
Michel Foucault
Sven-Åke Lindgren skriver att Michel Foucault var en filosof som, med fokus på
bland annat ”maktens former och utövning”, arbetade med att ”teckna samtidens
historia”. Lindgren fortsätter vidare sin karaktäristik av Foucaults vetenskapliga gärning:
Han [Foucault] gräver fram och frilägger skärningspunkter, varur nya vetandeformer, maktrelationer och sociala praktiker uppstår. Han analyserar moment,
processer och sekvenser i historien som är avgörande för vårt sätt att tänka och
uppfatta oss själva, ordna och sortera våra erfarenheter, utforma sociala relationer och bilda mönster för framtidens samhällsformation. Och han gör det på sitt
eget sätt. Han undersöker områden som majoriteten av historiker aldrig upptäckt
eller ratat som tillhörande smutsens och oväsentlighetens domäner. 39
Foucault är mest känd som maktteoretiker, där han ifrågasätter sanningens diskurs.
Han menar också att åtskiljande praktiker, såsom olika gränsdragningar och uteslutningar, konstituerar maktordningen. En maktordning som påverkar diskursers normer
runt subjekt, vetande och makt. 40 Lindgren skriver, angående Foucaults Vansinnets
historia, att ”separation och isolering som tankefigur och åtgärdsmodell levt kvar och
nu börjar tillämpas för helt andra grupper, baserat på andra motiv”. 41 Ett exempel på
områden där denna modell tillämpats är genusteorier, där makt och sanning i förhållande till mannen som norm – som hegemonisk representant för det normala – problematiseras.
Foucault problematiserar i Diskursens ordning utestängningsprocedurer såsom
förbud, uppdelning och förkastande, samt motsättningen mellan det sanna och det
falska. Dessa företeelser resulterar i att människor inte vågar säga vad som helst i
alla sociala sammanhang; att tabun som främst drabbar underordnade i samhället
38
Ibid., s. 170-176.
Sven-Åke Lindgren, ”Michel Foucault och sanningens historia”, Per Månsson (red.) Moderna samhällsteorier. Traditioner riktningar teoretiker (Stockholm 2003, 6e upplagan), s. 347.
40
A. a., s. 348ff.
41
Ibid., s. 351.
39
17
skapar ångest inom områden som berör allt från sexualitet till politik; att människor
definieras utifrån normer och därmed kan bli utdefinierade som onormala; samt att
begär och makt tar över människors sinnen. 42 Han menar att diskurser på detta sätt
blir konstanta. De ”är sagda, blir därmed sagda och återstår att säga”, varför en evig
cirkel av reproduktion har skapats. 43
Foucault är en viktig och intressant teoretiker, som dock är något vag i sina uttalanden. Lindgren skriver att Foucaults metod är antydningens metod, och att Foucault inte serverar några ”analyser med tydliggjorda orsaksförklaringar”. Snarare frilägger han ”mönster, koder och brokader av sammanflätade omständigheter”, genom
en slags ”utfrågning av det redan sagda på en diskursiv nivå”. 44 Därför kommer en
fördjupning i diskursanalysens metodologiska sida att göras längre fram i uppsatsen.
Begreppet diskurs är centralt för denna uppsats, några definitioner har redan gjorts
av begreppet, och det kommer att definieras vid ytterligare tillfällen framöver. Men
då Foucault är den person som för eftervärlden kan sägas ha betytt mest för begreppet, är det på sin plats att förklara vad han menade med det. Såhär refererar Lindgren
Foucaults diskursbegrepp: 45
Med diskurs avser Foucault en regelstyrd framställning av utsagor, begrepp, teser och teorier som sammantagna utgör en serie av artikulerade föreställningar
om någonting. En diskurs existerar genom vad Foucault kallar en ”diskursiv
praktik”. Exempel på detta är vetenskapernas specifika metod för att framställa
och uttrycka kunskaper om sina objekt. Enligt Foucault är varje kunskapsobjekt
avhängigt diskursen och den diskursiva praktiken och därigenom också den sociala verklighet, med sitt flöde av maktrelationer, som omsluter och betingar diskursen. 46
Foucaults tänkande runt makt, i form av samhälleliga hegemonier, kan kopplas till
diskursteorin då makt, enligt Foucault, finns i alla sociala relationer. Därmed är makten närvarande inom alla diskurser, och för att spåra den måste man göra konkreta
undersökningar ”inom ett samhälleligt och historiskt bestämt fält”. 47 Man ska alltså
utgå från diskursen för att kunna betrakta den i ett slags inifrånperspektiv. 48 Han
menar vidare att varje disciplin har en uppsättning sanningar som utgör dess diskurs.
Endast om man är i det sanna finns det ett utrymme för en inom diskursen, varför
förändring av densamma blir väldigt svår. 49 För att komma in i en diskurs måste man
alltså uppfylla de normer som finns i diskursen, annars förblir den otillgänglig på
grund av mekanismer av särskiljande. Det finns dock diskurser som är mer öppna än
andra för olika sorters individer. Något som helt beror på vilka ritualer som finns
inom restriktionssystemet för vad som är tillåtet eller inte inom diskursen. Ett system
där deltagarna – det talande subjektet – diskurserar, det vill säga att det tänkta och
det talade finns och skapas inom diskursen, och inte mellan. 50
För att arbeta med diskurskritiska verksamheter menar Foucault alltså att man ska
ägna sig åt det som konstituerar diskursen. Att ”lokalisera och avgränsa principerna
för diskursens inordning, uteslutning och knapphet”, genom en slags ”engagerad
42
Michel Foucault, Diskursens ordning (Stockholm 1993, org. titel L’ordre du discours, Paris 1971),
s. 7-15.
43
A. a., s. 16.
44
Lindgren, s. 367.
45
Då Foucaults tänkande är svårt att sätta sig in i har jag i detta sammanhang valt att referera till en
sekundärkälla om Foucaults definition av diskurs.
46
Lindgren., s. 352.
47
Ibid., s. 361.
48
Foucault, s. 39.
49
Ibid., s. 25.
50
Ibid., s. 26-33.
18
likgiltighet” kan man få ett ”grepp om diskursens bekräftande makt”. 51 Detta dock
utan att för den skull definiera sant och falskt, utan hellre dra fram ”en påtvingad
knapphet i ljuset”, som visar på begränsningarna inom diskursen. 52
Foucault har av många kritiker ansetts vara en dystopiernas teoretiker. Där en evig
cirkel av reproducerande maktförhållanden och normaliseringsprocesser snurrar i
samhället. Detta vänder sig Magnus Hörnqvist emot. Han menar att Foucaults maktteorier snarare kan visa på samhällets föränderlighet och utveckling:
Maktrelationer ger upphov till både maktutövning och motstånd. Maktutövning
förutsätter ett överläge i styrkeförhållandet och avser handlingar inriktade på att
befästa styrkeförhållanden och neutralisera motståndet, medan motstånd förutsätter ett underläge i styrkeförhållandet och avser handlingar inriktade på att utjämna styrkeförhållandet och neutralisera maktutövningen. 53
Utövning av maktövertag och motstånd till makt är alltså, enligt Hörnqvist, ständigt
närvarande i Foucaults teorier om samhällets styrkeförhållanden. Ett motstånd som
finns överallt i samhället, inom alla olika diskurser och på många olika nivåer. De
möjligheter till motstånd som Hörnqvist ser hos Foucault handlar inte om att frigöra
den förtryckta gruppen, utan om att utjämna skillnader. Orsaken till ojämna maktförhållanden är existerandet av motsatser. Endast genom att upphäva och överskrida
föreställningar om motsatsförhållanden kan makten jämnas ut:
Vidare framstår själva maktrelationen, styrkeförhållandenas ojämlikhet som det
grundläggande problemet. Det är inte främst maktutövningen som ska bekämpas
utan det som den utgår från, det som konstituerar den ena partens dominans i
styrkeförhållandet. Uppgörelsen med styrkeförhållandet sker genom att maktutövningen saboteras, människor konfronteras och institutioner angrips, men det
egentliga uppgiften består i att utjämna den ojämlika relationen.54
Trots den kritik Foucault fått ta emot, så finns det alltså andra åsikter om hans utsikter mot social förändring. Rekonstruktionen av rådande maktförhållanden och normaliseringsprocesser behöver alltså inte ses som fullt så omöjliga att förändra som
kritikerna ansett att Foucaluts teorier implicerat.
Judith Butler och feminismens subjekt
Litteraturvetaren Judith Butler är en av de teoretiker som utvecklat dagens feministiska teori mest. Tiina Rosenberg presenterar Butler och hennes mest centrala tankar
och begrepp med dessa ord:
Butlers texter kom att innebära ett paradigmskifte i feministisk teori och politik.
Genom att göra upp med den heterocentriska feminismen och kategorin kvinna
tvingade hon feminister att på nytt slipa sina argument. Butlers idéer diskuterades intensivt av feminister under 1990-talet. Hennes resonemang kännetecknas
av två centrala tankegångar som kanske bäst sammanfattas utifrån begreppen genealogi och performativitet. Ett genealogiskt angreppssätt innebär att kategorierna kön/genus och sexualitet inte förs tillbaka till påstådda ”naturliga” skillnader mellan kvinnor och män, inte heller till något annat mystiskt ursprung eller
urtillstånd. Performativitet betyder – för att uttrycka det i en enkel formel – att
kön/genus inte är vara utan göra. Ingen är kvinna eller man per någon automatik
utan görs till kvinna eller man. 55
51
Ibid., s. 49.
Ibid.
53
Magnus Hörnqvist, Foucaults maktanalys (Stockholm 1996), s. 233.
54
A. a., s. 243.
55
Tiina Rosenberg, ”Inledning”, Könet Brinner! Judith Butler. Texter i urval av Tiina Rosenberg
(Stockholm 2005, övers. Karin Lindeqvist), s. 8f.
52
19
En av de viktiga insatserna Butler gjort för feministisk teori är alltså att ifrågasätta
kvinnan som feminismens subjekt. Detta gör hon utifrån tankar inspirerade dels av
Foucault, dels av Louis Althusser, en marxistisk filosof som i sin tur även inspirerat
Foucault. Althusser menar att det i samhället finns en ideologi ”som tjänar den rådande ordningen och stabiliserar samhället samtidigt som den vilseleder dem som
inte har någon makt i fråga om sin egen livssituation”.56 Butlers begrepp ”den heterosexuella matrisen” är ett exempel på hur de båda inspiratörernas tankar anammats
och utvecklats, då det är såväl en diskurs som en ideologi som styr den rådande ordningen. Begreppet den heterosexuella matrisen
betecknar en modell av genustydlighet som förutsätter att kulturellt begripliga
kroppar måste utgå från stabila kön. För att uttrycka det enkelt: Kroppar är inte
begripliga i sig utan kulturen skapar begripliga kroppar genom den heterosexuella matris som kräver en genusordning med två tydligt identifierbara kön/genus:
ett kvinnligt/feminint och ett manligt/maskulint. Dessa två kön definieras som
varandras motsatser och är hierarkiskt definierade genom en obligatorisk heterosexualitet. 57
Att inom feminismen ha kvinnan som subjekt innebär, enligt Butler, en motverkan
till syftet att nå emancipation. Kvinnor som feminismens subjekt innebär en kategorisering, samt en generalisering och förutsätter en representationspolitik som Butler
ifrågasätter:
Det feministiska subjektet visar sig alltså vara diskursivt konstituerat av det politiska system som förmodas främja emancipation. Detta blir problematiskt om
det visar sig att systemet skapar genuskodade subjekt som förutsätts vara maskulina. Om så är fallet kommer uppenbarligen en okritisk appel för ”kvinnors”
emancipation riktad till ett sådant system att motverka sitt syfte. 58
Det är alltså inom den heterosexuella matrisens villkor kvinnor definieras som feminismens självklara subjekt där feminint anses tillhöra kvinnor och maskulint tillhöra
män. Ett förhållande Butler menar lika väl kan vara det motsatta. Hon menar att kön
och genus inte behöver hänga samman, utan att det biologiska könet kan anta olika
genus eftersom att genus är kulturellt och inte biologiskt betingat. Hon menar även
att kvinnor som grupp inte har mer gemensamt än vad andra grupper baserade på
sexualitet, etnicitet eller klass har gemensamt.59 Drag är ett exempel på hur genus
omvandlas oberoende av biologiskt kön. Likaså drottningar, butchar och femmes. 60
Butler skriver:
Drag antyder att all genusutövning är ett slags gestaltning och approximering.
Om detta stämmer, förefaller det som det inte finns något primärt eller ursprungligt genus som drag imiterar, utan genus är ett slags imitation för vilket det inte
finns något original. 61
Nina Björk kritiserar dock Butlers likhetstecken mellan könssammanblandning och
feminism. Hon menar att det är att ”alltför snabbt sätta drömmen om patriarkatets
56
Ibid., s. 26.
Ibid., s. 10.
58
Judith Butler, ”Kön/genus/begär som subjekt”, Tiina Rosenberg, Könet Brinner! Judith Butler.
Texter i urval av Tiina Rosenberg (Stockholm 2005, övers. Karin Lindeqvist), s. 38.
59
A. a., s. 46.
60
Drottningar, butchar och femmes är epitet för olika typer av homosexuella identiteter, Drottningar
kallas män med feminin framtoning, butchar och femmes är lesbiska med maskulin och feminin framtoning.
61
Judith Butler, ”Imitation och genusmyteri”, Tiina Rosenberg, Könet Brinner! Judith Butler. Texter i
urval av Tiina Rosenberg (Stockholm 2005, övers. Karin Lindeqvist), s. 72.
57
20
upplösning före verkligheten”. 62 Björk har noterat hur exempelvis modernitetens
dandyidentitet fungerat som en motsats, istället för en allierad, i könsmaktsordningen. Hon delar emellertid Butlers åsikt om att genus skapas i, av och genom attityder, beteenden och yttre attribut snarare än av genitalier. Butler menar vidare att
kopplingen mellan såväl genus och kön, som mellan genuspresentation, sexuell praktik, fantasi och sexualitet inte styrs av några kausala samband. Inget styr något annat,
utan alla kombinationer är möjliga trots den heterosexuella matrisens existens. 63
Judith Butler menar att femininitet inte är något val, utan att man redan som liten
flicka tvingas citera femininiteten för att fortsätta vara ett subjekt. Tankar inspirerade
av Simone de Beavoirs ”man föds inte till kvinna, man blir det”. 64 Om detta citerande av genusnormen inte görs, så är man inte någon, skriver Butler. För att vara
någon måste man uppfylla legitimerade genusnormer. Hon skriver: ”Femininitet är
således inte ett val, utan ett tvångsmässigt citerande av en norm vars sammansatta
historicitet är oupplösligt förenad med relationer präglade av disciplin, reglering och
bestraffning”. 65
Butler har fått mycket kritik för att hon inte anser att kvinnan är feminismens
självklara subjekt, och för att hon befinner sig i gränslandet mellan queerforskning
och feministisk forskning. Men enligt hennes uppfattning var det väldigt viktigt att
peka på hur ”heterosexualiteten låg som en outtalad och obligatorisk grundförutsättning i sådana binära konstruktioner och förstärkte deras [främst franska feministers]
normativa och rigida strukturer”. 66 Heterosexismen inom feminismen var tvungen att
kritiseras. Kritik av det egna sättet att agera politiskt är något Butler anser är viktigt
för en konstruktiv politisk kamp, samt för ett konstruktivt sätt att utveckla samhället.
Symbolisk interaktionism och social konstruktion
Det förhållningssätt man har gentemot de samhälleliga strukturerna kan skildras som
en växelverkan. Carin Holmberg ser denna växelverkan som en rörelse, ett mönster
av reproduktion, som hon vill fånga. Något som även är min målsättning med denna
studie. Risken med att endast synliggöra ett mönster är att förhållandena kan te sig
statiska, skriver hon. 67 Min förhoppning är att komma bort från det statiska och närma mig det mer dynamiska perspektivet där spänningar och paradoxer visar på en
förändring i den rådande samhällsstrukturen. Det återstår ännu att se om så sker.
Ett sätt att nå det dynamiska är via den symboliska interaktionismen. Holmberg har
använt denna teori, och menar att det handlar om att man ”betonar den aktiva människan och placerar henne mellan den egna livshistorien och den samhälleliga verkligheten”. 68 Symbolisk interaktion betonar vikten av andra i samhället. ”För den symboliska interaktionismen är samhället och människan inte möjliga att separera från
62
Björk 1999, s. 185.
Ibid., s. 79.
64
de Beauvoir, s. 325.
65
Judith Butler, ”Queerkritik”, Tiina Rosenberg, Könet Brinner! Judith Butler. Texter i urval av Tiina
Rosenberg (Stockholm 2005, övers. Karin Lindeqvist), s. 111.
66
Judith Butler, ”Mot egna objekt”, Tiina Rosenberg, Könet Brinner! Judith Butler. Texter i urval av
Tiina Rosenberg (Stockholm 2005, övers. Karin Lindeqvist), s. 130.
67
Holmberg, s. 19.
68
Ibid., s. 39. Hade tid funnits så skulle jag självklart ha gått till primärkällorna i resonemanget runt
symbolisk interaktionism, men tid eller utrymme för detta har tyvärr inte funnits. Dessutom gör
Holmberg en utmärkt utredning av teorin ur ett feministiskt, genusvetenskapligt perspektiv och förhållningssätt jag valt att ansluta mig till. Något som bedömts vara mer relevant än primärkällorna runt
symboliskt interaktionism i förhållande till föreliggande studie.
63
21
varandra utan de utgör varandras förutsättningar”, skriver Holmberg. 69 Andras syn
på jaget har betydelse för hur man ser på sig själv och vice versa, man talar om ”den
generaliserande andre” (efter socialpsykologen George Herbert Mead) som representerar samhällets regler och normer, och om hur dessa internaliseras i jaget. Den
konstanta interaktionen mellan samhället och individen, samt att ständigt befinna sig
i en processuell utveckling är centralt. I och med att människan är aktiv, och snarare
ett subjekt än ett objekt, så finns det utrymme för förändring och frigörelse av såväl
samhälle som individ. En deterministisk världsbild finns inte, utan föränderligheten i
den sociala verkligheten är väldigt stark, enligt teorin. 70 Detta är idéer som går att
anknyta till det grepp som används i studien för denna uppsats där tjejerna är aktivt
deltagande subjekt i undersökningen, och inte några passiva objekt som observeras.
Ett interaktionistiskt perspektiv kan alltså bidra till att synliggöra hur genus etableras
och reproduceras i det sociala samspelet mellan människor.
Inom den symboliska interaktionismen menar man att människan föds utan några
sociala normer eller konventioner. Dessa bildas istället under en rad olika utvecklingsfaser genom att man lär sig att abstrahera, att se på sig själv som ett objekt för
andra och att göra generaliserande rollövertaganden. Allt detta är en del av människans socialiseringsprocess. 71 Även könsmässigt är detta ett faktum. Holmberg menar att alla har möjlighet att anamma vad som anses vara kvinnligt eller manligt beteende. Vi gör hela tiden val då vi konstant konstruerar vårt kön. Den sociala konstruktionen är dock hierarkiskt ordnad så att det traditionellt kvinnliga är underordnat
det traditionellt manliga, och på så sätt ordnas samhället. 72
Normerna och värderingarna som finns i samhället och som är internaliserade i
individen kan mycket väl vara motstridiga och ge upphov till maktrelaterade spänningar. Ett moment tjugotvå kan lätt uppstå hos ”den generaliserande andre”. Bristen
på konsekvens är exempelvis påtaglig för kvinnor som upplever det vara problematiskt såväl att vara hemmafruar som att arbeta låga dagar långt bort från hem och
familj. 73
Den konstruktivistiska skolan utgår från att den sociala verkligheten är konstruerad, och att alla som deltar i den sociala verkligheten bidrar till att utforma denna
konstruktion. I exempelvis den feministiska konstruktivismen menar man att en objektiv sanning framförd av ”en neutral, opartisk och okritiskt vetenskaplig observatör” inte kan finnas. 74 Istället menar man att exempelvis den kapitalistiska och patriarkala normen format vad som ansetts och ännu anses vara en oberoende objektiv
realitet. Med konstruktivismen i fokus menas alltså att det endast finns olika subjektiva upplevelser i samhället, och att syftet för den feministiska forskningen är att
skildra dessa för att visa på den mängd av olika kunskaper som finns ute i samhället. 75 Holmberg exemplifierar detta då hon menar att den rådande könsordningen är
något som formas redan i den tidiga socialiseringen i form av exempelvis könsidentitetens och sexualitetens utveckling i tonårsåldern, och som sedan fortsätter hela
livet. Hon skriver vidare: ”Det är inte mannen som är härskaren och kvinnan offret
69
Ibid., s. 40.
Ibid., s. 39 & 45.
71
Ibid., s. 40f.
72
Ett utvecklat resonemang om detta finns hos Holmberg, s. 47ff.
73
Ibid., s. 52f.
74
Abbot & Wallace, s. 330f.
75
Ibid.
70
22
utan könsordningen är något båda två är delaktiga i att konstruera”. 76 Den konstanta, ständigt pågående, konstruktionen av könsordning är alltså central i dessa
sammanhang.
Symbolisk interaktionism och teorier om social konstruktion passar väl in i det
diskursanalytiska tänkandet inspirerat av Foucaults maktanalys. Detta är en bedömning som görs trots de oförenliga skillnader som finns mellan Foucault och interaktionistisk teori; de oförenliga skillnaderna består i hur man ser på och studerar diskurser. Foucaults diskursanalys utgår från ett intresse för den ömsesidiga relationen
mellan språk, kunskap och makt, en utgångspunkt som leder till en karakteristik av
diskurser – inte så mycket i termer av människors kommunikativa samspel, eller
språkets semantiska och kommunikativa funktioner, utan snarare i termer av kontroll
av andras handlingar. Det interakionistiska perspektivet utgår i själva verket från
aktörerna, från aktörernas handlingar och perspektiv. Därmed tillhandahåller det interaktionistiska perspektivet fler redskap för analys av konkreta diskurser, d.v.s. olika
sätt att tala, än vad den mer abstrakta diskursanalysen som följer av Foucault gör.
Därför kombineras dessa tankar i den teoretiska referensramen för denna uppsats.
Även teorier om självrepresentation, som redovisas här nedan, är relevanta för
diskursanalysen.
Självrepresentation
Begreppet självrepresentation anses vara viktigt eftersom att tjejerna i fokusgrupperna talar om sig själva i väldigt hög grad. Deras sätt att representera det egna jaget,
och sitt förhållningssätt gentemot andra, är viktigt för uppsatsen att diskutera innan
analyserna inleds. Genom att fokusera på aspekter av självrepresentation kommer
analysen av materialet underlättas då tolkningar av högre validitet kommer att kunna
göras.
Inom den symboliska interaktionismen är såväl den generaliserande andra som det
egna jaget relevant för konstruktionen av den sociala verkligheten. Därför är det intressant att teoretisera runt olika aspekter av självrepresentation, eller självframställning som det också har benämnts i genusforskning och ungdomsforskning. Det finns
ett perspektiv som fokuserar på jaget, och den bild jaget presenterar, som man samtidigt kan relatera till bilden av jagets bild av andra. Detta resonemang kan uppfattas
som ofokuserat eller irrelevant, men anses viktigt då samhällsplan reflekterar på individplan och tvärtom så blir bilden av jaget – självrepresentationen – central för
samhället och vice versa. Den bild en individ ger av sig själv är beroende av vilken
bild samhälleliga normer och regler säger att individer ska ha konstruerat.
En teoretiker som brukar dyka upp när man talar om självrepresentation är sociologen och antropologen Erving Goffman. Han menar att det finns två olika delar av en
persons förmåga att uttrycka saker som är viktiga att beakta; dels det uttryck man
sänder ut (”give expression”), dels det uttryck man överför (”give off expression”). 77
Han menar vidare att en person som ”framträder inför andra människor” har många
olika motiv för att på olika sätt ”försöka kontrollera det intryck som de får av situa76
Holmberg, s. 71. Hon fortsätter på samma sida resonemanget med att detta inte ”betyder […] att
mannens överordning uppfattas som legitim eller att kvinnan med förtjusning underordnar sig olika
former av förtryckande behandling”, vilket kan vara intressant att tillägga.
77
Erving Goffman, Jaget och maskerna. En studie i vardagslivets dramatik (Stockholm 2004) (orginalets titel: The presentation of self in everyday life, Anchor USA 1959) s. 12. En bok i vilken Goffman tyvärr valt att kalla i princip alla sina exemplifierade människor ”han”. Detta kanske kan ursäktas
med tanke på att han skrev boken 1959, men samtidigt visar det tydligt på normen att människan
länge betraktas som synonymt med en man.
23
tionen”. 78 Det är alltså genom en medveten handling som man försöker styra det intryck man ger andra människor av sig själv. Men samtidigt kan man ge ut olika uttryck om sig själv omedvetet, som också styr vad andra människor bildar för uppfattning av en.
Goffman sätter fokus på att ”människan i hög grad bestäms av situationen, av det
sociala spel som hon är inbegripen i med andra människor i varje given situation”,
skriver Lars-Erik Berg. 79 Våra egna handlingar, och Den Andres reaktioner på de
handlingar vi utför skapar en rollgestalt. En rollgestalt som Goffman menar utgör det
jag, eller själv, som man betraktar när man ser sig själv. Goffman ser alltså deltagarna i ett socialt samspel som olika aktörer på en scen, vilken såväl medaktörer som
publik befinner sig vid. 80 Relevant för uppsatsen är detta när man ska fundera på
vilken bild tjejerna ger av sig själva. Den representation som de ger av sig själva
kommer att ha såväl explicita som implicita aspekter. Utgångspunkten blir dock att
lita på det uttryck som tjejerna ger av sig själva, och att lämna tankar om falska rollspel av cyniska aktörer, som Goffman problematiserar, åt sidan. Dessutom: även om
de ger en mindre ärlig bild av sig själva och sina normer och värderingar, så är även
det intressant. De styr vilket uttryck de vill ge, och utifrån det kan jag sedan dra slutsatser om normer och värderingar i just det uttrycket de väljer att ge.
Mohamed Chaib och Birgitta Orfali spinner vidare på samma spår som Goffman,
när de skriver att teorin om sociala representationer handlar om ”hur olika subjekt
sinsemellan bildar en kollektiv föreställning om verkligheten runt omkring dem.
Denna föreställning, eller representation, utvecklar de tillsammans till en form av
vardagskunskap ('common sense') som håller dem samman och hjälper dem att få
orientering i den sociala tillvaron”. 81 I en grupp fungerar alltså den sociala representationen, eller bilden av jaget och den andra, som ett gemensamhetsprojekt. Detta är
också av vikt för min undersökning på så sätt att jag inte kommer att kunna dra fullständigt tillförlitliga slutsatser om varje individuell person för sig, utan främst om
gruppen, eftersom tillfället för studien sker i samlad grupp.
Summering av teoretisk referensram
Som summering av den teoretiska referensramen kan sägas att förhållningssättet är
sökandet efter ett dynamiskt perspektiv med utgångspunkt i poststrukturalism inom
genusforskning, samt med interaktionistisk teori. Genom att knyta an till interaktionisk teori och empiriskt studera samtal bland gymnasietjejer om könsroller/genus
lyfts en aspekt som Foucault fäster relativt liten vikt vid fram; nämligen de diskursiva praktiker som just enskilda samtal utgör. Det är i de språkliga praktikerna som
identiteter och roller, t.ex. könsroller, förhandlas fram. Dessa roller och identiteter är
därför inte ett statiskt tillstånd utan de kan hela tiden förändras.
Ytterligare ett led i denna tanke är användandet av Grounded Theory som metod,
vilket lanseras under nästkommande kapitel. Denna, som bryter av mot mer abstrakt
diskursanalys, motiveras i linje med strävan efter ett dynamiskt perspektiv som vill
betona aktörernas betydelse för samhälleliga förändringsprocesser. I linje med ett
interaktionistiskt perspektiv innebär detta att beskriva aktörernas handlingar på ett
78
A. a., s. 22.
Lars-Erik Berg, ”Den sociala människan: Om den symboliska interaktionismen”, Per Månsson
(red.), Moderna samhällsteorier. Traditioner riktningar teoretiker (Stockholm 2003, 6e upplagan) s.
168.
80
A. a., s. 168f.
81
Mohamed Chaib & Birgitta Orfali (red.), Sociala representationer. Om vardagsmedvetandets sociala fundament (Göteborg 1995) s. 15f.
79
24
sätt som ligger nära deras egna perspektiv och vardagliga diskurser. Den mer teoretiskt vägledda diskursanalysen innebär dock att analysen inte stannar vid en rekonstruktion av deltagarnas egna perspektiv, utan också studerar hur deras tal är relaterat
till mer övergripande samhällsdiskurser om könsroller/genus som eventuellt är impregnerade i samtalen. Diskursanalysen syftar allmänt till att fånga denna dialektik
mellan enskilda aktörer, deras interaktioner och utsagor, och samhällsnivån.
En vidare diskussion runt syftet
Såhär efter genomgången av den teoretiska referensramen kan en vidare diskussion
runt syftet föras: Syftet med denna uppsats är att primärt försöka visa hur genus visar
sig hos gymnasietjejer. Hur genus konstrueras, betraktas och reflekteras i tjejernas
vardag. Sedan, när socialt och kulturellt konstruerade könsaspekter som finns hos
tjejerna har åskådliggjorts, är avsikten att tendenser till förändring, utveckling, motstånd, eller avsaknad av desamma, analyseras och diskuteras ur ett genusperspektiv.
Kopplingar mellan mikro- och makronivå kommer ibland att göras, men fokus ligger
på mikronivån, nära de enskilda tjejerna i de små grupper de intervjuats, nära deras
sociala gemenskap. Kopplingen till makronivån består i teoretiskt vägledda analyser
och expanderade tolkningar av hur samtalen i fokusgrupperna ingår i, och förkroppsligar mer omfattande samhällsdiskurser om könsroller och genusrelationer,
liksom förekomsten av motstånd och alternativa diskurser i fokusgrupperna. På detta
sätt integreras genusteori, social interaktionism och diskurskritisk teori i studien.
25
Metoder och material
I detta kapitel kommer metoderna som tillämpats under studiens genomförande att
redovisas. Dessutom ska en diskussion om uppsatsens material föras.
Metoden som tillämpas för att synliggöra genus är fokusgruppmetoden. Fokusgrupper är den metod som använts för att få tillgång till det empiriska materialet,
vilket baseras på samtal mellan gymnasietjejer fokuserade kring uppsatsens centrala
teman. Bearbetningen och analysen av materialet har vägletts av diskursanalytiska
utgångspunkter i kombination med en systematisk tematisk analys med inspiration
från interaktionistisk teori och så kallad Grounded Theory. Först beskrivs datainsamlingsmetoden och därefter analysförfarandet.
Anledningen till valet av just fokusgruppen som metod bygger på Viktoria Wibecks
utveckling av metoden, som tidigare brukade användas främst inom marknadsundersökningar och näringslivsforskning men som idag förekommer inom olika samhällsvetenskapliga discipliner. Wibeck har utvecklat metoden med ett interaktivt fokus så
att den vid tillämpning blir sociologiskt värdefull; normer, värderingar och konstruktion av sociala strukturer i en social gemenskap är aspekter som kan komma fram ur
en fokusgruppstudie. Istället för Wibecks interaktiva fokus kommer dock denna studie lägga större tyngd på det semantiska innehållet. Detta hindrar emellertid inte att
också språkliga aspekter någon gång beaktas, särskilt när hur saker sägs får betydelse
för innehållet, till exempel skratt, betoningar, pauser som är betydelsebärande, situation, och liknande.
Övergripande metoddiskussion
Den metod som tillämpas på studien är alltså en sorts gruppintervju som brukar
benämnas fokusgrupp. Fokusgruppen är en metod som kan liknas vid gruppintervjuer, men det finns skillnader. Fokusgruppen är generellt sett mindre strukturerad
rent formellt och mer inriktad på diskussionen av ett övergripande tema än på att
ställa frågor som respondenterna ska besvara, vilket kommer att visas längre fram i
detta kapitel. Victoria Wibeck är den person som skrivit mest om fokusgrupper på
svenska, och därför har hennes metodbok Fokusgrupper. Om fokuserade gruppintervjuer som undersökningsmetod använts som metodologisk handbok. Hon har även
skrivit en rapport om fokusgrupper som varit användbar inför studien. 82
Valet av fokusgrupp som metod för uppsatsen kan motiveras med Wibecks egna
ord:
Faktum är att för den som har en begränsad tid till sitt förfogande och är intresserad av att intervjua människor erbjuder fokusgrupper ett klart intressant alternativ som datainsamlingsmetod. Mycket data kan samlas in på relativt kort tid, och
om diskussionen blir lyckad genereras dessutom ett dynamiskt material som kan
analyseras på flera olika sätt. 83
Även Fanny Ambjörnssons avhandling I en klass för sig har fungerat som metodologisk inspiration för undersökningen, detta då hon skildrar teorin i praktiken på ett
mer praktiskt och konkret tillämpat sätt än vad Wibeck gör. Hon har genom hela sin
avhandling gett frikostligt med exempel på hur dialogen fungerat i olika samtalssituationer, och därmed visat hur man kan leda samtalen mot det fokus man är intresse82
Viktoria Wibeck, Fokusgrupper. Om fokuserade gruppintervjuer som undersökningsmetod (Lund
2000); Viktoria Wibeck Att arbeta med fokusgrupper (Arbetsrapporter från Tema Kommunikation,
Linköping 1998:1).
83
Wibeck 2000, s. 13f.
26
rad av, utan att för den skull förstöra den avslappnade kommunikationen. Speciellt
värdefull har hennes metodologiska ansats varit då hon skrivit om unga tjejer och
diskuterat genus med dem – en studie som har flera likheter med föreliggande studie.
Jag har därmed fått exempel på hur man kan tala med unga tjejer om frågor som rör
genus som varit lärorika inför fokusgruppsessionerna. Ambjörnsson har inte uttalat
tillämpat fokusgruppmetoden, utan menar att hon, utöver enskilda intervjuer, utfört
gruppintervjuer ”där mellan tre och fem tjejer ombads fundera och diskutera kring ett
mer uttalat och styrt ämne, såsom kvinnlighet, känslor, kroppen och ilska”.84 Hon
gjorde vidare observationen att ”dessa diskussioner tenderade att bli både långvariga,
intensiva och ofta spännande tillställningar där tjejernas förhandlande om självrepresentation och världsuppfattning synliggjordes både i relation till varandra och till mig
som forskare”. 85 Vid läsaningen av Ambjörnssons väcktes därmed intresset för
gruppintervjuer, inspirerade av hennes intressanta resultat. Och därför kom jag in på
fokusgruppmetoden – som inte ter sig helt avlägsen från den metod Ambjörnsson
tillämpat – en metod jag nu ska gå in närmare på.
Fokusgruppen
”Att arbeta med fokusgrupper innebär att man samlar en grupp människor som under
en begränsad tid får diskutera ett givet ämne med varandra”, skriver Viktoria Wibeck. Man kan, enligt henne, se på fokusgruppen som ett samhälle i miniatyr. 86 Hon
för därmed en diskussion om kvantitet kontra kvalitet där små kvalitativa studier som
fokuserar på djupet istället för stora kvantitativa studier som enbart förmår skrapa på
ytan föredras.
Gruppens samtal leds av en moderator vilken inte ska fungera som en traditionell
intervjuare, utan som snarare ska initiera diskussionen och ”introducera […] nya
aspekter av ämnet i den mån det behövs”. 87 Den person som ska inleda samtalet ska
alltså försöka hålla sig så mycket i bakgrunden som möjligt. Fokusgrupp som metod
är därför lämpligt om man som jag vill utföra en studie där forskarens styrande roll
är minimerad. 88 Emellertid är det viktigt att inte tro att man är osynlig, för det är man
aldrig. Självklart har forskarens närvaro, i detta fall i form av vit, heterosexuell medelklasskvinna, en betydelse som inte går att bortse ifrån, även om min medvetna
ambition att manifestera min etnicitet, mitt genus, min klasstillhörighet och min sexualitet hållits minimerad. Den auktoritet som medföljer när man presenterar sig som
universitetsstuderande, samt att jag dessutom är en snart färdigutbildad gymnasielärare, påverkar säkerligen också det uttryck tjejerna ger ifrån sig på olika vis. Något
jag kommer ha med mig i bakhuvudet när jag gör mina studier, och när jag analyserar materialet.
En viktig komponent bakom användandet av fokusgruppmetoden är de gruppdynamiska faktorer som existerar. Eftersom man i ett fokusgruppsamtal kan observera
två olika delar – såväl själva informationen (eller det forskningsanknutna diskussionsinnehållet), som interaktionen mellan gruppens medlemmar – är fokusgruppen
en spännande metod som kan ge intressanta resultat vilka kan tolkas på flera olika
84
Fanny Ambjörnsson, I en klass för sig. Genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer (Stockholm
2004), s. 42.
85
A. a.
86
Wibeck 2000, s. 9 & 22.
87
Ibid.
88
Så är dock inte fallet i alla fokusgruppsessioner. Man kan som moderator leda samtalet med en mer
eller mindre öppen intervjuguide, med utrymme för såväl öppna diskussioner som mer inriktade och
styrda samtalsämnen. Se Wibeck 2000, s. 25 & s. 42.
27
sätt. Interaktionen kan vara intressant att beakta i perspektiv till ”hur kunskap och
idéer utvecklas och används i en viss kulturell kontext”, skriver Wibeck. 89 Konstruktionen av meningssammanhang i grupp, där fokus ligger på åsikter och värderingar i
olika känsliga och abstrakta ämnen och fenomen, lämpar sig väl att studera genom
fokusgruppsamtal, fortsätter hon. 90 Eftersom detta är precis det som är syftet med
föreliggande studie, så bedöms fokusgruppmetoden passa mycket väl som metod.
Det faktum att det i grupper uppstår gruppkoherson (att gruppen strävar efter samhörighet och likhet i bakgrund och attityder), ses som intressant och värdefullt för studien. Genom denna funktion hos grupper hoppas jag kunna fånga en diskurs om genus som finns bland tjejerna. Emellertid så kan gruppkohersionen även fungera negativt, då individuella variationer kan skymmas av strävan efter homogenitet. Trots
denna begränsning anses vinsterna överväga bristerna, då de gruppspecifika normerna och föreställningarna anses viktigare för denna studie än individuell variation.
Strävan efter samhörighet kommer att visa vilken eller vilka de starkaste normerna
är. Inom en grupp har människor även olika grader av social makt. Min närvaro som
observatör, samtalsinitierare och -kontrollerare bidrar säkerligen till att tjejerna agerar på ett visst sätt. Inom gruppen finns säkert även hierarkier, som kommer att visa
sig i kommunikationens samtalsmässiga turtagning. Den icke-verbala kommunikationen är självklart också viktigt att beakta. Allt som sägs kanske inte fastnar på ljudinspelningsbandet. Emellertid finns det inte resurser att göra en regelrätt samtalsanalys av den ickeverbala kommunikationen, vilken därför enbart kommer att omnämnas om det blir väldigt påtagligt i något sammanhang. 91 Fokus för undersökningen
ska dock inte ligga på den sociala interaktionen – även om den är mycket intressant
och viktig att inte negligera, utan det primära för studien är just innehållet i gruppsamtalet. Vad jag är ute efter, och som fokusgruppen är en utmärkt metod att ta reda
på är det som Wibeck benämner ”gemensamma, kulturellt förankrade föreställningar
och attityder”. 92 Det relevanta för denna studie kommer alltså att vara innehållet,
framför formen. Temat framför stilen.
Fokusgruppen är emellertid inte vilken gruppintervju som helst, utan viktigt för att
särskilja metoden är betonandet av gruppinteraktionen som resulterar i att gemensamma attityder uttrycks genom diskussionen, och att samtalet fokuseras runt ett
ämne som bestämts på förhand av forskaren. 93 Tillfället ska alltså endast likna ett
spontant uppkommet naturligt samtal, men är själva verket en i högsta grad konstruerad forskningssituation. Wibeck menar att såväl ”strukturerat gruppsamtal” som
”gruppdiskussion” är termer som kan benämna fokusgruppen. Men det är viktigt att
komma ihåg graden av konstruerat arrangemang och strukturerad studie, trots ett till
synes ostrukturerat upplägg. 94 Därför anses metoden vara mycket användbar för att
få fram ett material som det är lämpligt att göra en diskursanalys av. Konstruktion av
sammanhang, skapande av gemensamma normer och sociala sammanhang, är något
som kan utmynna i att genusstrukturer kan synliggöras och behandlas. Kanske kommer analysen av fokusgruppen även att möjliggöra ett synliggörande av den reflexiva
diskurs som inte artikuleras uttalat, utan som finns där mellan raderna och som syns
genom vad de inte säger, och genom hur de säger något.
89
Ibid., s. 20.
Ibid., s. 21.
91
Ibid., s. 28ff.
92
Ibid., s. 42.
93
Ibid., s. 23.
94
Ibid., s. 26.
90
28
Ett stimulusmaterial och en frågeguide – som berörs kortfattat även i materialkapitlet nedan – utarbetas inför fokusgruppträffen. Dessa ska fungera som inspiration
till samtalet, och vara möjliga att använda när eller om samtalet hamnar i en återvändsgränd. Det rekommenderas av Wibeck att stimulusmaterialet skickas ut i förväg, vilket inte varit möjligt givet de praktiska förutsättningar som funnits inför studierna. 95 Emellertid är jag tveksam till om det verkligen behövs i en fråga som berör
och engagerar i den grad som den fråga jag tänkt fokusera samtalet runt.
Etik
Rent etiskt bör klargöras att data från sessionen ska behandlas så konfidentiellt som
möjligt. I excerpterna från den fullständiga transkriberingen är namnen på tjejerna,
på deras skola och andra skolor de talar om, samt namn på orter utbytta och i vissa
fall där betydelsen ej blir lidande helt borttagna. Dessutom förvaras inspelningarna
på ett säkert sätt där enbart jag har tillgång till dem, bland mitt övriga forskningsmaterial. Jag kommer även att begränsa graden av information om vilken skola tjejerna
går på, vilken deras hemort är, hur de ser ut och andra aspekter som inte spelar någon
större roll för studien, men som skulle kunna innebära att deras identitet avslöjas.
En annan forskningsetisk fråga som är viktig att klargöra är att jag varit helt öppen
för tjejerna runt vad det är jag studerar. De har fått reda på att jag vill veta såväl vad
de tycker, som hur de visar vad de tycker. Det är alltså inte frågan om någon dold
observation, eller något för forskningsobjektet/subjektet dolt forskningsfokus. Jag
tror dock inte att det påverkat deras uttryck nämnvärt, utan tjejerna har tillsynes öppet, ogenerat och ärligt talat om frågor runt deras kön och genus.
Reliabilitet, validitet och generaliserbarhet
Kvalitetsmässigt är det av stor vikt att kontrollera sitt resultat. Det är lätt att missuppfatta inspelningarna; risken är en övervärdering av den egna tolkningsförmågan. Därför måste man gå igenom anteckningar, inspelningar och transkriptionen flera gånger
innan resultatet kan säkerställas. En möjlighet som finns – men som det tyvärr inte
finns tillfälle för – är att samla en grupp forskare och associera runt det insamlade
materialet. På detta sätt kan man få fram fler aspekter av materialet än vad man som
ensam forskare kan se. Denna dubbelkoll kan innebära att graden av tillförlitlighet,
eller reliabilitet – som innebär att olika forskare ska kunna komma fram till samma
resultat i behandling av samma material – ökar. Det handlar även om hur data genereras, vilka frågor som ställs, hur data analyseras, och i slutänden om en slags kvalitetssäkring av forskningen. Här är det viktigt att man har kontrollerat sina resultat
genom upprepade behandlingar av materialet om man, som jag, inte har tillgång av
eller tid att ta rätt på tolkningsassistens. 96 För min del är tolkningshjälp från handledare och sambo det enda som finns inom räckhåll och den kommer givetvis att utnyttjas så mycket som möjligt. Emellertid så tycker jag att det låter väldigt intressant
att samla flera personer och associera runt materialet - något jag kanske får tillfälle
att göra en annan gång.
Validiteten, eller trovärdigheten, är som allt annat i studien beroende av olika
grupprocesser. Men grupprocessens produkt – oavsett om den bygger på artighet,
rädsla för att genera andra, eller olika överdrifter, och andra sociala styrmekanismer
– ses i detta fall som ett resultat i sig eftersom att synliggöra normer och värderingar
i en social kontext är syftet för uppsatsen. I andra fall skulle det kunna ses som en
95
96
Ibid., s . 66f.
Ibid., s. 119f.
29
trovärdighetsproblematik, men här är det alltså just vad studien är ute efter. Annars
hävdar Wibeck att fokusgruppstudier rent generellt sett är en undersökningsmetod
som genererar en hög grad av validitet. Såväl genom jämförelser med andra djupintervjuer, som i relation till den ekologiska validiteten – validitet i det faktiska sociala
sammanhanget som ju är just det som iscensätts – har en bevisat hög grad, skriver
hon. Den ekologiska validiteten handlar om att de teoretiska begreppen som används
i fokusgruppen ska kännas adekvata för deltagarna, och ha förankring i deras miljö. 97
Något jag noga tänkt på under studierna. En kommentar till Wibecks tolkning är att
validitet även kan uppfattas som en fråga om harmonin mellan syftet, analysen och
resultatet i en studie. Om huruvida studien faktiskt kan fungerar på ett tillfredsställande sätt för att besvara syftet. Tillförlitlighet av studien kan handla om ifall den är
utförd på ett korrekt sätt och om den innehåller några felkällor eller inte, och man
kan vidare reflektera runt vilken grad av ärlighet man fått i svaren på sina frågor i
studien och dylikt.
Avsikten med fokusgruppstudier är dock inte att samla in generellt tillämpbara
resultat. Inriktningen är mer kvalitativ än kvantitativ, och ligger ganska långt från
den positivistiska skolan. Statistiskt underbyggda, generella slutsatser om en större
grupp är inte möjliga att dra från en fokusgruppstudie. Statistiskt bearbetade opinionsunderökningar via exempelvis enkäter är mer användbara om man vill kunna dra
den sortens slutsatser. Enligt Wibeck kan man snarare ”tala om lösa generaliseringar
som kan kopplas samman med vissa sorters kategorier av personer”. 98 En rekommendation jag avser att följa i resonemangen längre fram. Problem med generaliseringar uppstår emellertid praktiskt taget i alla forskarsammanhang, då en underminering av studiens metod, material eller syfte och frågeställning lätt kan göras efter
kritiska läsningar. Generaliserbarhet i statistisk bemärkelse kan inte heller riktigt
jämföras med bärkraften hos den sortens teoretiska generaliseringar som avsetts göra
i denna kvalitativa studie.
I en fokusgrupp kan man få fram aspekter som har med underliggande värderingar
att göra, dessutom kan klarhet nås om hur dessa underliggande värderingar argumenteras fram. 99 Det handlar om att ge informanterna stor frihet att förklara sig, och
att interagera med andra innan olika slutsatser fastslås – eller underlåts att fastslås – i
en social kontext. Man studerar alltså sociala fenomen i ett socialt sammanhang där
de man utför undersökningen hos ger information såväl genom vad de säger, som
genom hur de säger det. Egentligen skulle fokusgruppen kunna kopplas till en slags
aktionsforskning, eller lämpligare kanske att kalla det interaktionsforskning, då forskaren skapar en fiktionalisering av just det fenomen hon/han vill studera. I jämförelse med enskilda intervjuer ger fokusgruppen en större koppling till kontext, och i
jämförelse med enkäter ger den ett ökat djup i förståelsen ”av vad som ligger bakom
människors tankar och erfarenheter”. Deltagarna blir dessutom snarare handlande
subjekt än passiva objekt som ska undersökas i själva undersökningssituationen. 100
Något som betraktas som en mycket positivt effekt av metoden för denna uppsats.
När det handlar om kön och genus är transformationen från passivt objekt till aktivt
medvetet subjekt av princip alltid eftersträvansvärd.
97
Ibid., s. 120ff.
Ibid., s. 123.
99
Ibid., s. 123f.
100
Ibid., s. 127.
98
30
Material
Mitt material för undersökningen utgörs av tjejernas samtal om hur attityder, värderingar och normer om genus ser ut, samt förändras och utvecklas. Fokusgruppstudien
kommer att utföras på två små grupper bestående av fyra till sex tjejer vardera. 101 En
av grupperna består av elever från medieprogrammet. En annan grupp går på en slags
friskola med internationell inriktning på det nationella samhällsprogrammet. 102 Enligt fokusgruppmetoden ska gruppen bestå av en homogen grupp om man eftersträvar intimitet och samförstånd, vilket dessa tjejgrupper med deltagare från samma
skolklasser utgör. 103 Eftersom jag gärna vill få fram information som kan upplevas
som känslig och intim, så har jag valt att utföra studien på dessa åldersmässigt, socioekonomiskt och kunskapsnivåmässigt homogena grupper. Chansen att tjejerna
känner sig trygga, och lättare kan tala avslappnat runt temat är då större.
Wibeck menar att gruppen ska bestå av max sex, och minst fyra deltagare, så de
tjejergrupper jag fått tag på följer hennes rekommendation. Föreliggande studie bedöms dock ha karaktären av ett slags stickprov snarare än en generaliserbar attitydundersökning, då kvalitet satts före kvantitet när det gäller mängden undersökningar.
Ett för stort material hade dessutom inte varit möjligt att bearbeta under den tid som
funnits för uppsatsarbetet.
Tjejerna som medverkade i den första studien valdes ut med hjälp av rekommendation av en lärare som jag kom i kontakt med efter ett e-postmeddelande till skolan
där eleverna studerar och läraren jobbar. Tjejerna gick i samma klass, och passande
nog var det just fem tjejer som deltog i den lektion vars tid jag fick lov att ta i anspråk för utförandet av studien. 104 I den andra studien tillfrågade jag själv sex tjejer
från en klass som jag observerat under en femveckorsperiod för en annan studie under min utbildning. Strax innan studien skulle genomföras hoppade dock två av de
tillfrågade tjejerna av, men en annan tjej hoppade in i deras ställe, och gjorde därmed
att studien blev genomförbar eftersom gruppen slutligen bestod av fyra deltagare.
Som material för uppfyllande av syftet ses emellertid inte bara resultatet av fokusgruppstudierna, utan även litteraturen betraktas som en sorts material vilket kommer
att föra uppsatsen ett steg närmare syftets uppfyllande. Litteratur, i form avbåde teorier och tidigare forskning, kompletterar och möjliggör – som i alla vetenskapliga
studier – en god analys av undersökningen.
Ljudbandspelare användes vid fokusgruppträffarna. Inspelningarna från dessa, och
det anteckningsmaterial jag lyckas få ihop under samtalens gång, kommer att utgöra
det material som ska bearbetas i förhållande till tidigare forskning i den del av uppsatsen där resultatet redovisas. Jag ville under det första fokusgruppssamtalet inte
anteckna för mycket då jag tänkte att det kunde störa det lediga samtalet. Istället
tyckte jag det var viktigt att delta i samtalet genom att ge ett konstant uppmärksamt
och intresserat uttryck gentemot allt vad informanterna säger. Detta är dock något
Wibeck inte berör. Hon menar istället att såväl antecknande, videoinspelning och
bandinspelning kan användas vid sessionen. Men hon påpekar även att deltagarna
kan blir störda av olika sorters inspelningar, och att bedömningen om vilken doku-
101
Minimalt och maximalt antal deltagare för en god fokusgrupp enligt Wibecks rekommendation.
Mer specifika uppgifter angående gymnasieelevernas skola, eventuella inriktning och dylikt ges
inte på grund av att informanterna ska få behålla sin anonymitet.
103
Klass innebär i detta sammanhang ej den sociala kategorin klassmässig tillhörighet, utan innebär de
små grupper man brukar dela in en årskurs elever i – alltså skolklass.
104
Den stackars kille som också gick i klassen och kom till lektionen fick göra självständiga uppgifter
som läraren gav honom, istället för att vara med i studien med sina klasskamrater.
102
31
mentationsteknik man vill använda sig av är upptill respektive forskare att göra.105 I
min andra fokusgruppträff valde jag att anteckna under hela samtalet. Vilket ej verkade påverka samtalet nämnvärt. Jag märkte att deltagarna gav intryck av att känna
som om att de blev lyssnade på även om jag antecknade. Emellertid så var jag mycket noggrann med att anteckna konstant under hela sessionen, så att ingen skulle få
uppfattningen att det de sa var mindre värt än vad någon annan sa. Jag ska transkribera bandinspelningarna, men underlåter att göra en fullständig samtalsanalys av
pauser, tonfall och dylikt. 106 Mitt intresse rör sig, som redan benämnts, vid innehållet
framför formen, även om formen också är intressant. Men den kommer endast att
beröras i resultatet om det är relevant för innehållsanalysen. Vissa faktorer som har
med samtalsanalys att göra, såsom långa pauser, skratt och talspråkliga stavningar,
kommer dock att skildras när det bedöms vara relevant för framställningen. 107
I denna materialdiskussion är det viktigt att beakta det faktum att tal- och skriftspråk är två skiljda enheter. 108 Det går inte att tillämpa skriftspråkliga normer på talspråkliga praktiker, och därför har jag valt att skriva transkriberingarna av fokusgruppsamtalen på ett så enkelt och direkt sätt som möjligt. Jag har valt att ta med
småord och ofullständiga satser, så att samtalets form framförs så autentiskt som är
möjligt med ett så trubbigt verktyg för redovisning av muntlig kommunikation som
skriftlig text är. Viktigt är att läsaren därför inte läser replikerna i excerpterna som
redovisas i resultatdelen av uppsatsen som en skriven, litterär text, utan som ett försök till skriftlig redovisning av muntlig, verbal, kommunikation.
Det material som utgörs av bandinspelningen, transkriberingen av denna och diverse minnesanteckningar från fokusgrupptillfället ska sedan kodas genom att det
delas upp i olika enheter efter vilka trender och mönster som kan skönjas. 109 Analysen kommer att ha ett narrativt upplägg. Det vill säga att det som deltagarna berättar
ligger i fokus. Personliga erfarenheter och olika reflektioner studeras alltså genom
vad de väljer att berättar om dem. Självrepresentation spelar här en central roll. 110
Vid fokusgruppstudierna används ett kollage av reklamutklipp från olika tidningar
vilket fungerar som ett anföringsmaterial – som stimuli för diskussionen. 111 Dess-
105
Ibid., s. 79f.
Detta är intressant, men kanske mer av ett språk- eller kommunikationsvetenskapligt arbete.
107
Wibeck 2000, s. 81–86.
108
Det finns många språkvetenskapliga forskare som sysslar med skillnaden mellan tal- och skriftspråk; från Fredrik Lindströms populärvetenskapliga texter till mer teoretiska texter utgivna av exempelvis svenska språknämnden. För den som vill ha en enkel inledning till det svenska språkets tal och
skrift rekommenderas Konsten att tala och skriva (Malmö 2001, tredje uppl.) av Siv Strömquist.
109
Wibeck 2000, s. 88. För ytterligare litteratur om transkription se Per Linells Approaching Dialogue. Talk, Interaction and Contexts in Cialogical Perspectives (Amsterdam/Philadelphia 1998).
110
Ibid., 103–110.
111
En upprörande parantes är att jag vid arbetet med montaget hade ambitionen att klippa ut bilder på
olika tjejer; tjejer som såg både smala och mindre smala, sminkade och osminkade, samt utstuderade
och mindre utstuderade ut, som skulle fungera som igångsättare för diskussionen. Till min besvikelse
observerade jag att det i tidningarna (ett blandat urval av olika veckotidningar och tidskrifter – varav
två var uttalat feministiska) endast fanns bilder på magra, hårdsminkade och extremt utstuderade tjejer. Jag letade frenetiskt i olika tidningar som var såväl mer som mindre beroende av reklamintäkter,
men överallt var bilderna desamma – tjejer på reklambilder är smala, snygga, surrealistiska och redigerade. Några andra tjejer finns inte i veckotidningarnas och tidskrifternas reklamvärld. Detta är dock
ett mycket intressant och angeläget ämne för en helt annan uppsats än denna. Om samma saker hade
gällt för bilder på killar, så hade det varit lika nedslående, men man hade åtminstone förstått att det
var reglerna för att synas i media. Men eftersom killar som visades på bilder kunde vara både fula, illa
klädda och skildrade helt oredigerade på bilder i naturliga vardagssituationen, så blir den orättvisa
illustrationen av förebilder för tjejer på bilder mycket påtaglig. För killar finns det åtminstone bilder
106
32
utom är ett underlag utformat som stöd vid samtalet. 112 Detta underlag är utarbetat
med ambitionen att inte alltför starkt styra samtalets fokus. Syftet med studien har
angetts i relativt generella termer eftersom intresset rör sig runt vad de tycker är viktigt. Jag vill få reda på vad tjejerna tycker är viktigt att diskutera, som har med deras
genuskonstruktion att göra och som är aktuella för dem, och inte bekräfta egna föraningar. Därför har jag valt att lägga upp fokusgruppguiden så löst och ostrukturerat
som möjligt. Wibeck menar att man på detta vis främjar uppkomsten av aspekter som
forskaren på egen hand inte kunnat förutspå i samtalet. 113 Min målsättning är att i det
längsta försöka låta bli att pressa samtalet in i en färdig mall, utan istället ha lite is i
magen och låta den tystnad som uppstår i största möjliga grad avbrytas av samtalsdeltagarna. Frågeguiden ska alltså endast användas för att få igång samtalet, samt för
att initiera nya aspekter och specifika frågor. 114
Anledningen att använda just gymnasietjejer i undersökningen motiveras, enligt
Fanny Ambjörnsson, bland av annat den stora uppmärksamhet i massmedia, politik
och andra debattutrymmen som ägnats åt tjejer som befinner sig i gränslandet mellan
barndom och vuxenhet. Något som även skildrats i diskussionen i denna uppsats inledande kapitel. Fokus i detta debattutrymme har legat på problem som har att göra
med kropp, självförtroende och sexualitet, vilka skildras genom debatter om bland
annat ätstörningar, utseendefixeringar och våldtäktsfall. 115 Ambjörnsson vill ge en
bild av vad det innebär att vara tjej i Barn- och Fritidsprogrammet samt det Samhällsvetenskapliga programmet. Jag har ambitionen att göra detsamma fast med fokus inriktad på medieprograms- och samhällsprogramstjejer. 116
Beskrivning av sessionstillfällena
Vid den första tillfället för gruppsamtalet satte vi – jag och de fem tjejerna – oss i ett
rum som låg strax intill lärarrummet. Det låg en korridor och en våning bort från
klassrummet, och därför verkade tjejerna slappna av ordentligt. Vi fick ta för oss av
kaffe, te och varm choklad från lärarrummets automat, och hade därmed varsin mugg
att hålla i under samtalets gång.117 Rummet vi satt i var relativt litet, och bordet vi
satt vid var runt och sexkantigt, så vi hade varsin ”plats” vid det. De problematiska
faktorer runt sessionsmiljö som Wibeck pekar på – som har att göra med att bordet
inte får vara för stort eller för litet, att man inte ska sitta för långt ifrån eller för nära
varandra, och att rummet inte får vara för stort, samt att det varken får vara en för
främmande eller för territoriell miljö – var därmed minimerade.118 Under den andra
studien satt vi i ett litet klassrum på den lilla friskolan, och jag hade tagit med mig
vindruvor som tjejerna kunde mumsa på. Det visade sig vara bra då ingen av dem
på killar som man kan identifiera sig med i media, så verkar inte vara fallet enligt min ovetenskapliga,
men kvantitativt relativt gedigna undersökning.
112
Detta underlag finns med som Bilaga 1 till denna uppsats.
113
Wibeck 2000, s. 44f.
114
Se Wibeck 2000 s. 46f. för resonemang om detta.
115
Ambjörnsson 2004, s. 29f.
116
I en inledande fas av uppsatsarbetet var tanken att sätta fokus på medie- och estetiska programmet
på grund av den blandning av teoretisk och praktisk utbildning som de får. Även den köns- och
klassmässiga blandningen på de programmen hade varit intressanta att analysera. Det är emellertid ett
fokus för en annan uppsats.
117
Något som visade sig bidra till något besvärande slamrande inslag i bandinspelningen. Men lugnet
och belåtenheten som de varma kopparna bidrog till var värda det ljudinspelningstekniska besväret.
Ett tips till nästa person som gör samma sak är att ställa inspelaren på en mjuk duk, eller ett tjockt
papper så att slamret från eventuell fika ej förstärks av bordets assonans.
118
Wibeck 2000, s. 31f.
33
riktigt ätit någon frukost trots att halva förmiddagen redan hade passerat. Inget av
mumsandet fastnade heller på inspelningsbandet, så vindruvorna visade sig vara ideala tilltugg för ett inspelningstillfälle. Även under detta samtal satt vi runt ett litet
bord, relativt nära varandra.
Efter presentation, fikafixande och lite allmänt prat inleddes samtalen med anförande av mig där jag berättade om studiens syfte i ganska generella ordalag, just så
som Wibeck rekommenderar för främjandet av en bra diskussion. Jag undvek att bli
teoretisk och tala om konstruktion av sociala normer, genusteori och diskursanalys.
Jag talade istället om tjejighet, olika tjejtyper, krav och förväntningar på tjejer samt
om bilder av tjejer i reklam, TV och annan media. I bilaga 1 till denna studie återfinns underlaget för anförandet och studiens genomförande, vilket dock inte följdes
till punkt och pricka vid sessionstillfällena. Det fungerade mer som ett stödmaterial
att kasta ögonen på under sessionernas gång. Efter att jag berättat om studiens syfte
talade vi lite om hur studien skulle genomföras. Jag betonade särskilt att det var deras åsikter, tankar och idéer som jag var intresserad av, samt att de skulle tala med
varandra, och varken tala med eller för mig. De blev informerade om att samtalet
skulle vara så likt ett vanligt samtal som möjligt, och att de skulle få pseudonymer i
uppsatsen så att deras identitet skulle vara anonym. Jag försäkrade även att materialet
från inspelningen skulle behandlas med största varsamhet, och att ingen annan än jag
skulle lyssna på det.
Efter mitt anförande och några inledande igångsättningsfrågor så började tjejerna
tala. Några gånger tittade de på mig, men oftast, och mer och mer eftersom samtalen
kom igång, talade de med varandra och verkade inte tänka speciellt mycket på vare
sig min närvaro eller bandspelarens inspelning – det var det intryck de gav mig i alla
fall. Det verkar som om tjejer i trean i gymnasiet är vana vid att tala ganska fritt trots
att de blir betraktade av en utomstående person. I båda grupperna talade de ganska
länge om varje frågeställning, och när samtalet tystnat gjorde jag mitt bästa i att låta
dem få utrymme att hämta andan för att leda in ett nytt resonemang. Först när tystnaden höll så länge att de började titta på varandra och småfnissa lite inledde jag några
nya frågor, eller bad dem förtydliga tidigare uttalanden.
Jag ställde inte speciellt många av de frågor som jag punktat upp på mitt underlag i
någon av studierna, utan de kom många gånger på egen hand in på de frågor jag var
intresserad av, plus att de berörde en hel del aspekter av ämnet som jag själv inte
hade tänkt på inför studien. Ofta formulerade jag om frågorna, och kastade om ordningen så att det skulle passa väl in i den konversation tjejerna förde. Jag använde
min sociala förmåga så gott jag kunde genom att försöka göra en bedömning om hur
frågan skulle formuleras för att passa in i tjejernas samtal så bra som möjligt. Båda
samtalen höll igång lite mer än en timme innan vi var tvungna av avbryta av olika
skäl. Mina data består sammanlagt av lite mindre än tre timmars inspelningar, och
transkriptionerna av dem blev slutligen runt fyrtio maskinskrivna sidor text. An såväl
kvalitativa som kvantitativa skäl anser jag därför att studierna blev över förväntan väl
genomförda, och att materialet från sessionerna mycket väl kan användas i denna
uppsats. Alla de aspekter som berördes under samtalet går tyvärr inte att ta upp här
utan att tiden och utrymmet för uppsatsen rinner ut. En fokusering på de mest relevanta resonemangen har gjorts, och några utvalda kommentarer har fått fungera som
grund för resultatredovisningen.
Diskursanalys och Grounded Theory
För att bearbeta den data som studien genererat ska en analysmodell som är en
blandning av diskursanalys och Grounded Theory användas. Det främsta perspekti34
vet, och även den mest betydelsefulla teorin, för denna uppsats är diskursteorin som
analys. Emellertid så kan diskursanalys ibland te sig lite diffus och odefinierad när
det gäller det rent konkret metodologiska. Därför har Gounded Theory fått fungera
som ett komplement till diskursanalysen. En viktig anledning bakom detta val är att
jag vill ha ett empirinära angreppssätt i min studie, och inte abstrahera mitt material i
allt för hög grad. En risk som finns latent i diskursanalysen som diskuteras här nedan
efter redovisningen av Grounded Theory.
Grounded Theory
Grounded Theory är en teori som behandlar ”relationen mellan teori och data inom
kvalitativ forskning”, skriver Alan Bryman. 119 Teorin går ut på att de data som studien genererat först ska kategoriseras in i olika sorters information. Dessa kategorier
ska sedan bearbetas i förhållande till forskningen, och generaliseras utifrån detta förhållande. Den teoretiska reflektionen ska sedan ta sin utgångspunkt i det generaliserade och kategoriserade materialets vetenskapliga aspekter. Samband och kopplingar
mellan kategorierna resulterar efter detta i hypoteser som sätts i relation till en teoretisk ram för området man siktat in sig på. Denna strikta arbetsgång följs inte alltid
slaviskt, men finns i bakgrunden för forskning som inspirerats av Grounded Theory.
Något som gör att teorin blir attraktiv är ambitionen och strävan efter att placera sig
så nära det empiriska materialet som möjligt, och därför lämpar teorin sig väl för att
”hantera den sociala verklighetens ostrukturerade komplexitet”, menar Bryman. 120
De undersökningar som görs i detta sammanhang lämpar sig väl för inspiration av
Grounded Theory eftersom jag anser det vara väldigt viktigt att utgå från just det
empiriska materialet. De saker som tjejerna valt att ta upp som viktigt, är just vad
resultatredovisningen och den diskuterande avslutningen av uppsatsen kommer att
redovisa. Det som är viktigt för undersökningspersonerna är identiskt med det som är
meningsfullt för de teorier och kategorier som utröns ur studiens data. Detta är något
som Bryman menar ligger till grund för den praktiska konsekvensen som en undersökning har. 121
Svårigheter med metodens regler finns dock. Exempelvis att helt förhålla sig neutral gentemot teorier och tidigare forskning innan undersökningen genomförts, är
mycket svårt – för att inte säga omöjligt om man befinner sig i ett vetenskapligt
sammanhang. Med ett diskurskritiskt perspektiv kan man utan tvekan påstå att maktrelationer finns överallt och att ingen kan leva ett liv utan att påverkas av olika diskurser och deras hegemoniska maktordningar. Kombinationen mellan Grounded
Theory och symbolisk interaktionism är inte ovanlig enligt Bryman (vilket inte är så
underligt med tanke på att Grounded Theory emergerar ur symbolisk interaktionism),
men kan medföra risker som exempelvis en slags cirkelgång i resonemangen. Han
menar att om man inför studien har bestämt sig för vilket perspektiv som ska anammas, så kan man få skeva resultat av sin forskning. 122 För min egen del kan jag omedelbart erkänna att jag tagit del av såväl teorier som tidigare forskning innan undersökningen gjordes. Emellertid så har jag haft ambitionen att hålla mig öppen inför
olika förslag till teoretiska angreppsvinklar och nyanser i tidigare forskning. Jag hade
alltså inte bestämt metod för databehandlingen, materialets innehåll och vilken tidigare forskning som skulle redovisas innan studien genomfördes, utan jag hade läst
och tänkt lite innan, och bestämt mig för vad som har hög relevans för uppsatsarbetet
119
Alan Bryman, Kvantitet och kvalitet i samhällsvetenskaplig forskning (Lund 2001), s. 102.
A.a., s. 103.
121
Ibid.
122
Ibid., s. 106.
120
35
först efter studiens genomförande. Jag hoppas på detta sätt skapa förutsättningar för
att det resultat jag får fram är så nära en ”oförfalskad bild av aktörernas bild av den
sociala verkligheten” som möjligt. 123
Den växelverkan mellan teori och empiri, som beskrivits ovan angående mitt förhållningssätt, kan liknas vid den hermeneutiska cirkelns växelverkan mellan del och
helhet, och vid att tillämpa abduktiv metod där målet är att nå en så insiktsfull slutsats som möjligt efter de givna förutsättningarna; alltså efter de teorier och empiriska
fakta som finns tillgängliga.
Jag har dock inga illusioner om att en helt objektiv bild är möjlig att ge då subjektivitet är en ständigt närvarande faktor i såväl allt skrivande som i all forskning, och
likaså i all mänsklig verksamhet. Detta speciellt i ett deltagarperspektiv där man försöker se forskningen utifrån aktörernas perspektiv. Min åsikt är att om man tror sig
föra en objektiv tanke till sin spets så är man bara blind för de olika strukturer, normer och regler som styr ens sociala omgivning. Bara en så enkel sak som val av
forskningsobjekt (eller snarare subjekt i det här fallet) är präglat av ett subjektivt val
och av olika sorters värderingar. Endast om man i sin forskarroll erkänner sin subjektivitet, kan en möjlighet för läsaren av ens forskning att granska resultaten ur ett
kritiskt perspektiv finnas.
Diskursanalys
Som handbok för diskursanalysen har verket Diskursanalys som teori och metod av
Marianne Winther Jørgensen och Louise Philips konsulterats. 124 Diskursanalysen
fungerar både som metod och som teoretisk ansats. Att skilja på teori och metod är
inte alltid så lätt, och i detta fall kommer teori och metod att flyta in i varandra. Teori
och metod ses som kompletterande verktyg vilka främjar möjligheten att kunna presentera ett resultat baserat på studien. Teori och metod är även beroende av varandra
då teori utgör förutsättningen för vilken metod som väljs, och då metoden utgör förutsättningen för vilka teorier som blir relevanta.
Diskursanalys handlar enligt Winther Jørgensen och Philips om att visa på mönster
inom avgränsade sociala domäner. En diskurs är ”ett bestämt sätt att tala om och
förstå världen (eller ett utsnitt ur världen)”, skriver de med kursiverad emfas. 125 Det
finns många olika perspektiv på diskursanalys, men gemensamt för dem är att
diskurs i hög grad handlar om språk och samtal i vardagens sociala interaktion, där
maktrelationer och normativa perspektiv kan synliggöras och kritiseras för att peka
mot social förändring. 126 Anledningen till att göra en diskursanalys är för att ”kartlägga de processer där vi kämpar om hur tecknens betydelse ska fastställas och där
vissa betydelsefixeringar blir så konventionaliserade att vi uppfattar dem som naturliga”. 127 Det handlar alltså om att visa på de ”naturliga”, konventionella normer som
finns ibland oss. Om hur vi på ett skenbart objektivt och självklart sätt skapar verkligheten omkring oss. 128
Den diskursiva kampen är ett tema som återkommer vid en fördjupning i diskursanalys inom vetenskapliga sammanhang. Winther Jørgensen och Philips skriver:
”Olika diskurser – som var för sig representerar ett bestämt sätt att tala om och upp123
Ibid.
Marianne Winther Jørgensen & Louise Philips, Diskursanalys som teori och metod (Lund 2000,
org. titel: Diskursanalyse som teori og metode, Roskilde 1999).
125
A. a., s. 7.
126
Ibid., s. 8f.
127
Ibid., s. 32.
128
Ibid., 42ff.
124
36
fatta den sociala världen – kämpar hela tiden mot varandra för att uppnå hegemoni,
alltså för att låsa fast språkets betydelse på sitt eget sätt”. 129 Därmed såväl re- som
dekonstruerar diskursen den sociala världen – både förändring av den rådande ordningen och en bestående ordning är beroende av diskursen; därför är diskursanalysen
av intresse för föreliggande uppsats. Genom fokusgrupperna kommer tjejerna att
befinna sig i diskursen, samt tala om den, och på så sätt skapas ett tillfälle att skildra
genusdiskursen såväl genom social interaktion som genom social reflexivitet i en
social praktik. Något som sker med språket som nyckel, där språket kan ses som medel att uttrycka diskursens ordning genom.
Foucaults definition av diskursen –bestående av normer om vad som är sanning,
makt och kunskap – som innebär att subjekt skapas i diskurser, har mötts av ett avståndstagande i den diskursanalys som Winther Jørgensen och Philips redogör för.
De menar att den ”monolitiska syn på kunskapsregimer” som Foucault står för, ersatts av ”en mer pluralistisk modell där flera diskurser konkurrerar”. Det finns alltså
inte en dominerande diskurs om sanning, kunskap och makt, utan flera olika diskurser vilka går in i varandra: ”Därmed interpelleras inte heller subjektet i en enda subjektsposition: olika diskurser ger subjektet olika och kanske motstridiga positioner att
tala ifrån”, något vi kommer att se exempel på i resultatredovisningen framöver. 130
En diskurs ses som en reducering av livsmöjligheter. Det diskursiva fältet är diskursens avgränsande ramar, som utgörs av vad som inne- och utesluts i diskurserna.
Något som kan kopplas till Hirdmans genussystem – vilket kan betraktas som en
diskursordning. 131 Viktigt i samband med diskussionen om diskursordningen är beaktande av begreppen hegemoni och dekonstruktion:
Hegemoni är, som nämnts, en kontingent sammanknytning av element i en artikulation i en obestämd terräng. Motsatsen till hegemoni är, med ett begrepp
hämtat från Jacques Derrida, dekonstruktion. Dekonstruktion är den operation
som visar att en hegemonisk intervention är kontingent, att elementen kunde ha
knutits samman på ett annat sätt […]. Dekonstruktionen visar således obestämdbarheten, där den hegemoniska interventionen gör en viss bestämning naturlig
[…]. Diskursanalysen går därför hela tiden ut på att dekonstruera de strukturer
som utgör vår ”naturliga” omvärld; man försöker hela tiden visa att den givna
organiseringen av världen är ett resultat av politiska processer med sociala konsekvenser. 132
På detta sätt ska diskursanalysen användas i bearbetningen av undersökningens material. Överordnat och underordnat i strikta hierarkier där hegemoniska diskurser synliggörs kommer att visa sig när materialet bearbetats färdigt, i slutet av uppsatsen.
Därmed har dekonstruktionen av den rådande könsmaktsordningen i denna diskurs
påbörjats. Den kulturella konstruktionen kan ses som dekonstruktionens förutsättning, då det som är kulturellt och som har konstruerats i kulturella sammanhang är
möjligt att dekonstruera.
Bearbetningen av materialet
Det konkreta tillvägagångssättet för bearbetningen från materialet av studien kan
kopplas till Grounded Theorys arbetsgång där man ska gå från kodning, genom kategorisering och tematisering mot en teoretisering. En metod som också används inom
diskursanalysen. Databehandlingen av materialet kommer att ske på så sätt att jag
129
Ibid., s, 13.
Ibid., s. 23.
131
Ibid., s. 34.
132
Ibid., s. 56.
130
37
först identifierar några kategorier, som sedan går att koppla till olika analytiska teman som diskuterats inledande i den teoretiska referensramen som redovisats. De
analytiska temana ska alltså få vägleda analysen – liknande den arbetsgång som metoden Grounded Theory förespråkar. Exakt hur detta gått till illustreras genom resultatdelen av uppsatsen. Där illustreras genom framställningen att indelningen av kategorier och teman dels har skett tematiskt och ämnesmässigtgenom de teman jag som
moderator introducerade och de ämnen som deltagarna spontant kom in på. Det
handlar då om teman som återfinns i underlaget jag använde inför och under sessionerna (bilaga 1); om hur det är att vara tjej, vad som är speciellt för tjejer och tjejighet, för en själv som tjej och för andra tjejer, ideal och förebilder, normer och krav
från omgivningen. Dels, och framförallt, har analysen strukturerats utifrån upptäckten att deltagarna i sina diskussioner växlar mellan olika förhållningssätt gentemot
diskussionens tema; nämligen mellan att inta dominerande positioner (som innebär
att de reproducerar könsmaktsordningen) mer förhandlande förhållningssätt där de
resonerar och ger uttryck för olika paradoxer i vardagen samt, slutligen, ett mer oppositionellt förhållningssätt där de utmanar och överskrider dominanta diskurser.
Detta är något som i sig kan ses som ett resultat vilket emergerar ur analysen och
ligger till grund för presentationen.
Det är informanternas agerande som ska styra bearbetningen på så sätt att de saker
som de väljer att ta upp ska fungera vägledande för de teman som utformas. Teorier
blir sekundära komplement till råmaterialet som studien utmynnat i – själva de transkriberade fokusgruppsamtalen utgör den primära utgångspunkten för hela analysen;
ett förhållningssätt som korresponderar med såväl Grounded Theorys som med
diskursanalysens problematiserande av relationen och reflexiviteten mellan forskningssubjekt och objekt, forskarens och deltagarens roll i och påverkan på undersökningens resultat.
38
Tidigare forskning
Tjejer, unga kvinnor och flickor
Forskningsläget för genusstrukturer som berör unga kvinnor, tjejer och flickor är
mycket rikligt såväl kvantitativt som kvalitativt. Det finns en stor mängd av studier
med genusperspektiv, och därför går det inte att redovisa allt i sin helhet. Fokus har
varit tvunget att läggas på de studier som bedömts ha störst relevans för denna uppsats.
Fanny Ambjörnsson
En för denna uppsats viktig svensk ”tjejforskare” är socialantropologen Fanny Ambjörnsson. Hon har kopplat idéer om genus till klass, etnicitet och sexualitet samt visat
dessas täta samband med föreställningar om normalitet. Som utgångspunkt har hon
använt Beverly Skeggs forskningsresultat från en studie om normalitet bland arbetarkvinnor i England, där etnicitet och klass visade sig vara mycket viktiga i skapandet
av kön. 133
En intressant företeelse som Ambjörnsson behandlar är det frekvent förekommande
fnissandet bland tjejerna hon observerat. Till en början erkänner Ambjörnsson att
hon beskrev fnissandet med en slags nidbild i sina anteckningar, vilket senare reviderades till följande slutsats som nyanserar fnissandet med olika komponenter vilka
bidrar till bilden av hur det är att vara tjej:
De sätt på vilka tjejerna i exemplet förhåller sig till normer, stereotyper och förväntningar knutna till den normativa femininiteten är alltså frukten av vad man
kan kalla ett multipelt seende. Men att på detta subtila sätt driva med och ironisera över föreställningar om det egna kollektivet är, som vi anat, inte en lätt balansakt. Vad de faktiskt återupprepar och iscensätter är just bilden av den
fnissande, utseendefixerade tonårstjejen, en bild de delvis upplever som felaktig
och patroniserande, delvis försvarar sin rätt att leva efter. Det är också en bild de
till viss del anser sig vara offer för, och som, inte minst, till viss del medverkar
till att bestämma dem som en underpriveligierad kategori i samhället. Därför
upplevs det lätt som dubbelbottnat att genom återupprepning försvara sin rätt att
vara en ”typisk tonårstjej”. 134
Det finns alltså flera nivåer och olika nyanser av en så till synes enkel företeelse som
tjejers fnissande. Denna sorts nyanserade, dubbelbottnade och mångfasetterade analys av företeelser hos tjejer är vad jag kommer att sträva efter att göra i resultat-, diskussion- och analysdelarna av uppsatsen framöver.
En annan spännande, och i media uppmärksammad, aspekt av tjejgörandet hos
Ambjörnssons tjejer är användningen av begreppet ”hora”.135 Det visade sig att detta
begrepp, som i media skildrats som något med en kvinnoförnedrande betydelse, för
tjejerna i Barn- och fritidsklassen fungera på ett helt annat sätt. Ambjörnsson ser dessa tjejers sätt att självmant ta på sig positionen som ”hora” som en slags moteld, ett
svar på tal, gentemot de stereotypa, asexuella tjejroller som de tvingas in i. Att enligt
olika jämställdhetsgruppers kampanj ”vägra kallas hora”, skulle alltså frånta Barnoch fritidstjejerna deras möjlighet till motstånd:
133
Se exempelvis: Beverly Skeggs, Formations of class and gender. Becoming respectable (London
1997).
134
Ambjörnsson 2004, s. 75.
135
Se exempelvis artikeln ”Kom nu hora så går vi”, av Fanny Ambjörnsson i Bang 2:2003 (Stockholm), s. 12–17.
39
Genom att överdriva det uppenbarliga skamfyllda (i att betraktas som okvinnligt
överdriven, sexuell, slampig). Genom att vägra dölja sig och känna skam där
man uppenbarligen borde, provocerar de sin publik, samtidigt som de delvis utvattnar och tar udden av skammen. Att vara först med att nämna det skamliga
onämnbara, och att göra det värre än alla andra, öppnar för möjligheten att manifestera sitt eget handlande och delvis styra händelseförloppet. Deras svar ser alltså ut som det gör för att de strukturerats av skammens logik – de blir vad jag vill
kalla en skamstrategi. 136
Ambjörnsson skildrar även hur vissa ordningar betraktas som självklara och ovillkorliga. Skillnad mellan killar och tjejer ses som naturliga, och heterosexualitet är
något självklart vars följder – familj, man och barn – utgör meningen med livet. Detta visade sig i Ambjörnssons studie betraktas som en ”naturlig” utgångspunkt för den
så kallade individuella särarten. Det feminina tjejgörandet är alltså något som konstrueras inom en heteronormativ ordning. 137 En slutsats som ligger väldigt nära Bulters tankar som redovisats i den teoretiska referensramen ovan. Men det normala är
något som det ständigt förhandlas om i det sociala samspelet, där ständiga förändringar sker beroende på vilken position de olika aktörerna har. När samhället förändras med ökat etnisk, sexuell och klassmässig integration och mångfald, så finns det
också möjligheter till förändring av normer, menar Ambjörnsson. 138 En slutsats som
jag i denna uppsats tar avstamp från, då min strävan är att se om denna möjlighet till
förändring existerar och utnyttjas hos de tjejer som deltar i studien.
En nyligen utkommen avhandling, med titeln Brunetter och blondiner. Om ungdom
och sexualitet i det mångkulturella Sverige, av Margareta Forsberg har dock visat på
resultat gällande etnicitet som i viss mån motsäger några av Ambjörnssons slutsatser
angående klass och etnicitet. Enligt Forsberg spelar kön en avsevärt större roll än
etnicitet när det gäller synen på den egna sexualiteten hos ungdomar. ”Tjejerna tänker på sitt rykte och vill framstå som ’fina flickor’,” säger Forsberg i en intervju. De
sociala strukturerna som såsom klass, kön och etnicitet, hävdas ofta, exempelvis hos
Ambjörnsson, spela lika stora roller i många sammanhang. Men när det gäller synen
på sin sexualitet så menar alltså Forsberg att kön är överordnat etnicitet, och att kön
alltså är den mest betydelsefulla parametern i sexualitetsforskningen. 139
Tjej- och ungdomsforskning
Fittstim heter en medialt uppmärksammad antologi som enligt en av redaktörerna,
Linda Norrman Skugge, innehåller ”sorgliga dokument över de könsroller och den
värld vi lever i idag. Hur flickor får stå ut med att bli tafsade på, tagna på bröst och
stjärt i skolan, alltmedan lärarna uppmuntrar 'detta härliga spel mellan kärlekskranka
tonåringar'. Lagom härligt för tjejen”, menar Skugge.140 Fittstim skildrar allt från
sexualundervisning, feministiska mammor, våld mot kvinnor, etniska aspekter av
feminism, homosexualitet till prinsessenormer, tjejkompisar och slampstämpeln. Den
136
A. a., s. 17.
Ambjörnsson 2004, s. 291.
138
Ibid., s. 299.
139
Ulrika Lorenzi, ”Förändrade sexvanor bland tonåringar”, Genus 2005:2, s. 6f. Själv har jag inte
riktigt bestämt mig vad jag tycker i frågan, men intressant är att fundera runt vilken social enhet som
styr mest, eller om det är ett samspel. Eftersom jag valt att lägga fokus på genus, så främjar det mitt
syfte att lägga störst vikt vid genusparametern, men jag är inte beredd att göra det ställningstagandet.
Snarare anser jag att genus är en viktig social enhet, utan att för den sakens skull undervärdera andra
sociala enheter.
140
Pia Helikkilä, ”Inte rädd för starka texter”, Mia Österlund (red.), Kvast. Kvinnovetenskaplig tidning. Tema: Flickor 2000:1, s. 10.
137
40
har med all säkerhet varit mycket betydelsefull för flera generationer av tjejer då den,
enligt 1970-talets feministiska paroll, gör det privata politiskt. Den visar på hur det är
att vara tjej, och sätter fokus på allt hemlighetsmakeri som resulterat i att generationer av tjejer känt sig onormala och konstiga på grund av saker som är helt normala,
men som ingen tidigare vågat tala offentligt om. 141
Historiskt sett menar Agnes Börjeson och Petra Meyer att könsblindheten länge rått
i ungdomsforskningen – ungdomar representerades alltid av killar. När man nu på
senare tid börjat visa intresse även för tjejerna, så har fokus hamnat på tjejernas
supande, slagsmålsdeltagande och bantande. Skribenterna ställer frågan om huruvida
detta fokus beror på ”omsorg om flickorna eller kontroll av könsgränserna”. 142 Tjejer
skildras som en ny problemgrupp i samhället i den offentliga debatten, och det är i
förlängningen tjejernas sexualitet som ligger bakom hela problembilden. Det största
problemet är kopplingen mellan kärlek och sex, som inte alltid är så stark som tjejernas omgivning hade föredragit. Det faktum att tjejer kan vilja ha sex av en annan
anledning än på grund av kärlek ses med oroliga ögon. En svartvit teckning där tjejernas sexuella liv betecknas skamligt, ofrivilligt och moraliskt fel målas upp. En bild
som Börjeson och Meyer kritiserar för att vara alltför onyanserad. De menar att tjejernas utforskande av sexualitet inte nödvändigtvis behöver betyda att de utsätts för
sexuellt utnyttjande, som våldtäkter, eller att de gör saker som de inte vill; det kan
även betyda att tjejerna fått en ökad sexuell frihet. Det finns nämligen ingen statistisk
bakgrund till de mediala larmrapporterna om ökat sexuellt våld mot tjejer. Istället
menar de att dessa farhågor har sin grund i en normativ önskan om att ”unga människor ska vara naiva, oskuldsfulla och okunniga om sex. Framförallt förväntas inte
unga kvinnor ge uttryck för sex”. 143 Tjejer ses i sexuella sammanhang som offer,
som passiva subjekt, istället för som aktiva, frivilligt handlande subjekt. Tjejer ska
vara utsatta, inte ha kontroll. Dikotomin mellan horan och madonnan är enligt skribenterna ännu idag fullt befintlig i samhällets dominerande normer, och det sätt på
vilket man värnar om oskulden i tjejers asexuella kärlekslängtan balanserar i själva
verket på den fina gränsen till kontrollbehov. Killar får vara sexuella, tjejer ska vara
de som säger nej. Könen ska hållas skilda. Att tjejer håller på sin dygd ses som av
stor vikt för att inte hela samhället ska rämna i ett kaotiskt tillstånd:
Återigen kan vi se hur könsordningen är en av de mest grundläggande principerna för hur vi uppfattar och strukturerar vår verklighet. När den hotas mobili-
141
Linda Skugge, Belinda Olsson & Brita Zilg (red.), Fittstim (Stockholm 1999). I samma tradition
har exempelvis böckerna X-märkt – flickornas guide till verkligheten (Stockholm 1997) och Bimbobakslaget (Stockholm 2000) av Kristina Thulin och Jenny Östergren, samt Ett hjärta i jeans. Och
andra texter av tjejer om tjejers grejer (Stockholm 1997) av Fanny Ambjörnsson, Siri Ambjörnsson,
Emma Janeke, Maria Jönsson & Erika Sörensson, getts ut. Även många av Linda Norrman Skugges
övriga publikationer, exempelvis Saker under huden (Stockholm 1998) och Det här är inte en bok
(Stockholm 2001), visar på hur det kan vara att vara tjej ur ett högst personligt perspektiv. Dessa
nämnda publikationer kan kanske snarare kan sägas tillhöra populärlitteraturen, än det vetenskapliga
fältet. Men jag har ändå valt att ta med dem som exempel på hur tjejer tematiseras i litteraturen. Även
att bedöma vad som är vetenskap eller inte kan ses som en normativ fråga som påfallande ofta utfaller
till kvinnors nackdel då de traditionellt kvinnliga sätt att publicera sig på ofta faller inom ramen för
populärlitteraturen. Något som emellertid är ett ämne för en annan uppsats. Ytterligare en bok av
denna sort, som riktar sig till lite yngre tjejer, är Tjejboken (Stockholm 1996) av Birgit Ajneståhl. Det
är en bok fylld av roligt bilder och intressanta frågeställningar som man kan arbeta med om man har
en grupp med tjejer framför sig. Ajneståhl betonar vikten av att som tjej få prata om sina upplevelser
och känslor för olika saker i livet, ett samtal som hennes bok ska fungera som guide för.
142
Agnes Börjeson & Petra Meyer, ”Vem är rädd för frigjorda flickor?”, Bang 1:2001 (Stockholm), s.
66.
143
A. a., s. 68.
41
seras krafter för dess bevarande, och i förlängningen, som det verkar, för att förhindra föreställningen om samhällets totala sönderfall ska bli verklighet. 144
Att kontrollera tjejers sexualitet är alltså viktigt för att hålla den rådande ordningen
intakt, tjejer kan därför inte ses som sexuella på samma sätt som killar. Det finns en
rädsla för förändringar av de rådande förhållandena; det är svårt att låta bli att undra
vem som vinner och vem som förlorar på att tjejers sexualitet ska släppas fri.
Underordningens effekter
Att vara underordnad i samhället får effekter på hur individer mår. Ullaliina Lehtinen
har exempelvis skrivit en avhandling om kvinnors sätt att internalisera känslan av
underlägsenhet i sig själva genom känslor av skam. Ett perspektiv som kan kopplas
till Ambjörnssons teorier om skamstrategier som just skildrats. Lehtinen menar att
kvinnors sätt att känna skam, uttrycka skam och definiera sig själva som skamliga är
ett uttryck för den sociala hierarkin i samhället. Hon menar att detta ”Underdog”perspektiv fungerar som en självuppfyllande profetia, eftersom att skamkänslan ses
som något individuellt snarare än som något strukturellt, ur den skämmandes perspektiv. Lehtinen betonar dock att det är en strukturell och inte individuell skamstrategi som det handlar om. 145
Anna Johansson menar att även kvinnors och tjejers diskussioner om och analyser
av kroppen, ätandet och disciplinering har med skam att göra. Att vara kvinna och att
vara tjock är det skamligaste av allt menar hon. Fetman är väldigt laddad för tjejer,
som lever sitt liv med att ständigt diskutera vikt, tjockhet och disciplinering. Dessutom menar Johansson att själva fetman i sig kan vara ett skydd för konflikten mellan manlig överordning och kvinnlig underordning. Emellertid så handlar känslan av
skam och tjockhet inte så mycket om att faktiskt vara tjock – då även smala tjejer
känner sig missnöjda och tjocka – utan det handlar, enligt Johansson, om att kvinnor
ska behärska, försaka, kontrollera och disciplinera sig själva och sin kropp för att
leva upp till idealet om den sunda, kultiverade, naturliga kvinnan. Därmed kan fetma
bli en protes mot dessa paradoxala normer, samt mot det manligas överordnande som
definierar allt kvinnligt som fel. 146 Johansson skriver:
Den kvinnliga slankheten anses i vår kultur som åtråvärd inte endast för att
slankhet uppfattas som vackert utan även för att det anses som ett tecken på autonomi, kontroll och framgång. Övervikt, fetma, löst hull och utbuktande mage
tolkas däremot som en brist på kontroll och ett misslyckande. Fetma bedöms inte
endast som fult utan också som moraliskt suspekt. […] Och fortfarande framställs arbetarklassen, och främst arbetarkvinnan, som fet, vulgär, skrikig och gärna promiskuös. Detta i kontrast till den norm som medelklassmannen utgör:
slank, kultiverad och behärskad. 147
En utmaning av denna norm, och förändring av ordningen, menar Johansson enbart
kan ske om de som definierar och dömer ut tar sitt ansvar, istället för att lägga skulden på de som definierats som avvikande och fel. Enbart då kan skammens ordning
utmanas. 148
144
Ibid., s. 69.
Ullaliina Lehtinen, Underdog Shame. Philosophical Essays of Women’s Internalization of Inferiority (Göteborg 1998).
146
Anna Johansson, Elefant i nylonstrumpor. Om kvinnlighet, kropp och hunger (Göteborg 1999).
147
A. a., s. 95.
148
Ibid., s. 103. Johansson gör många intressanta analyser av kvinnlig fetma, varav följande är omöjlig att låta bli att återge: ”Den stora, feta kvinnan är monstruös för att hon symboliserar ett hot mot en
manlig ordning där kvinnor är passiva, svaga och underordnade män som är aktiva och har världen i
sina händer” (s. 137).
145
42
Även Inger Berggren skriver om tjejer från ett slags underdog-perspektiv. Hon har
valt att rikta sin studies fokus mot arbetarflickor, och hur de formar sin identitet, i
avhandlingen Identitet, kön och klass. Hur arbetarflickor formar sin identitet. Hon
menar att tjejer behandlas illa av samhället där möjligheterna att bli socialt erkända
är små. Speciellt för tjejer från arbetarklassen:
Det händer att deras kroppar missbrukas och att de varken blir uppmärksammade
och lyssnade till eller att det de gör eller säger inte tillmäts något värde. Att få
socialt erkännande är i stor utsträckning en fråga om vilket kön och i vilket socialt sammanhang eller i vilken social klass man råkar bli född. Unga arbetarklassflickors liv blir ofta trivialiserat, banaliserat eller ignorerat. 149
Hon visar i denna avhandling hur arbetartjejer medvetet agerar för att de ska kunna
bli bedömda som normala av sin omgivning – som medelklassens ungdomar. Hon
drar slutsatsen att en ”vanlig normal flicka är medel”. Något som gäller både i sociala sammanhang, gentemot familjen och i skolan. Kraven på tjejerna är väldigt höga,
och målet att nå medel i alla livets områden är en stark strävan i deras identitetsskapande. Detta medel handlar om ständig förbättring av sig själva, menar Berggren. En
förbättring som ofta gör att tjejerna mår dåligt av de höga kraven de har på sig från
olika håll. Balansakten på den smala linan av normalitet – där man inte får lov att
sticka ut, men inte heller att bli osynlig – är väldigt pressande, och för arbetarklasstjejernas identitet menar Berggren att det från omgivningen varken finna utrymme,
respekt eller förståelse. De betraktas per definition som onormala i allt de gör, trots
sin starka strävan efter normalitet. 150
Karin Johannisson tecknar i sitt verk Den mörka kontinenten. Kvinnan, medicinen
och fin-de-siécle en spännande berättelse om genus i medicinens diskurs. Patologiseringen av kvinnor, exploatering av bilder av kvinnor i medicinska sammanhang exempelvis en obskyr hängivelse åt att fotografera och nära studera obduktioner av
kvinnor - samt en trivialisering av kvinnors sjukdomar som påfallande ofta kopplas
till psyket istället för till kroppen (trots att identiska sjukdomar anses kroppsliga hos
män), är några aspekter Johannisson tar upp som visar effekterna av det manligas
överordnande. Dessutom visas hur kvinnlig hysteri ofta anges som orsak bakom brott
mot genuskodernas snäva ramar för kvinnor runt sekelskiftet, samt hur kvinnor använts som försökskaniner i diverse fruktansvärda medicinska experiment. Utöver
detta problematiserar också Johannisson hur kvinnor ofta hamnar i sjukdomstillstånd; hon menar att det kan handla om att vilja vara ifred i ett eget rum och att slippa undan från rollen som maka och/eller moder. Här visas alltså såväl hierarkier av
under- och överordning, som den rådande maktordningen, dikotomierna kropp, själ,
kultur och natur, samt objektifiering och passivisering. Intressant är att kvinnors psykiska åkommor kopplas till livmodern, och inte till själen. Därav kom sjukdomen
hysteri – från livmodern, som hysteria betyder på latin. 151
Duktiga flickan och motsägelsefulla budskap
Även Paula Melkersson ser horan och madonnan gestaltas i dagens tjejbilder. Medias
förstasidesstoff ser enligt henne ut som en tvåhövdad varelse: ”Den svältande,
skärande, deprimerade flickan har blivit en sexig klichébild som bara slåss om spalt149
Inger Berggren, Identitet, kön och klass. Hur arbetarflickor formar sin identitet (Göteborg 2001).
Ett internationellt verk om ungefär samma ämne är Valerie Walkerdine, Helen Lucey och June Melodys Growing Up Girl. Psychosocial Explorations of Gender and Class (London 2001).
150
A. a.
151
Karin Johannisson, Den mörka kontinenten. Kvinnan, medicinen och fin-de-siécle (Stockholm
1994).
43
utrymme med sin syster; den supande, knarkande, knullande flickan”. 152 Hon skriver i sin artikel ”Regeringens duktiga Flicka” om regeringens projekt där en buss
skulle resa riket runt, och en ”flicka-dag” instiftas i hela landet, för att öka tjejers
självförtroende. Den utmålade ondskan representerades av sexualiseringen och
kommersialiseringen. Vad Melkersson kritiserar med projektet är motviljan att se det
klara faktum att tjejerna bor i samma land som alla andra varför motviljan att använda ord som feminism, patriarkat och makt resulterar i ett verklighetsfrånvänt projekt.
Melkersson skriver: ”om man inte vill tala om maktstrukturer, om man inte vill kännas vid att förhållandet mellan kvinnor och män i vuxenvärlden är detsamma som
präglar livet för flickor och pojkar, om man inte vill diskutera hur de strukturerna
påverkar unga flickors ohälsa – vad kan man då göra?”. 153 En ganska tankeväckande
fråga enligt min mening.
Alison Jones menar att en av de typiska aspekterna av tjejers sätt att uppleva vardagen är förekomsten av motsägande subjektspositioner. Hon skriver att man på
samma gång kan vara en feministisk tjej, som man tittar på en fotomodells kropp
med beundran, och blir arg över de ideal media skapar för kvinnokroppen. Dessa
motsägelser är vad som skapar exempelvis begreppet kvinna. Olika diskursiva kontexter, fungerar på olika sätt, så ”en flicka som arbetar hårt och är mycket framgångsrik kan klä sig synnerligen 'feminint' och rutinmässigt foga sig efter pojkarna när hon
förhandlar om både intellektuella och icke-intellektuella feminina subjektiviteter”,
menar Jones. 154 Det sker enligt henne ett simultant uppfattande av bilder, symboler,
texter och egen identitet, hos tjejer. Tjejer är därför inte enbart konstant missgynnade
aktörer som formas av en överhet, utan tjejer kan själva positionera sig på olika sätt.
Trots diverse begränsningar så opponerar sig Jones mot sedvanan att enbart betrakta
tjejer som missgynnade av olika strukturer. Tjejer har tvärtom en roll av handlande
agens, en subjektsposition som innebär möjligheter till ett handlingsutrymme där de
kan skapa sin egen roll, utöver de befintliga begränsningarna. Tjejer är alltså inte
enbart positionerade utan även positionerare. Tjejer kan därför inte ses enbart som
förtryckta hävdar Alison Jones. Som följd av ett ökat medvetande om detta ser hon
en positiv möjlighet: ”det förefaller mig som om en diskursiv konstruktion av kvinnor och flickor som starka och kraftfulla, som skapare av sina egna subjektiviteter
inom och gentemot de 'utrymmen' som de erbjuds, är till nytta därigenom att den
öppnar fler möjligheter för flickor och kvinnor att utveckla och använda ett större
register av beteenden”. 155 Detta emellertid, reserverar hon sig för, utan att för den
skull helt lägga ner de feministiska aktivisternas agerande mot de rådande dikotomierna som i dagsläget styr det befintliga handlingsutrymmet. 156
Även Nina Björk menar att motsägelser dominerar kvinnors, och tjejers, liv. Hon
har bland annat analyserat hur kulturella könskonflikter yttrar sig i ätstörningar. Enligt Björk handlar ätstörningar om motsättningen mellan konsumtion och produktion,
disciplin och njutning, dekorativ kvinnlighet och jagstark manlighet – motsägelsefulla krav som främjar skapandet av en schizofren personlighetstyp. 157
152
Paula Melkersson, ”Regeringens duktiga Flicka”, Bang 3:2004 (Stockholm), s. 22–25.
A. a., s. 25.
154
Alison Jones, ”Flickor blir 'flickor' i ett socialt spel av betydelser och sätt att vara”, Kvinnovetenskaplig tidskrift 4:1994 (Umeå), s. 33.
155
A. a., s. 38.
156
Ibid.
157
Björk 1999, s. 235.
153
44
Tjejer som forskningsobjekt
Lyn Yates beskriver hur gruppen ”flickor” konstrueras som ett objekt, inom forskningen om utbildning, för olika sorters reformer, teorier och forskning. 158 Från att ha
bedrivit en undervisning som bortsett från könsfaktorer och kallat sig könslös, har
man gått över till att föra en genusmedveten undervisning. Medvetenhet om ”det
kulturella skapandet av vad manligt och kvinnligt betyder utifrån vilken vi kan förstå
och arbeta med individuella elever”, är en undervisnings- och forskningsform som
föredragits på senare tid, skriver hon. 159 Hon drar följande slutsatsen från tjugo års
forskning: ”Under de senaste åren har flickor både konstruerats och dekonstruerats
som objekt för forskning, politiska beslut och undervisningspraktik, och det är viktigt
att vi fortsätter med detta”. 160
Det är alltså viktigt att inte sluta ha fokus inriktat på tjejerna. Att göra dem till viktiga forskningsobjekt, eller snarare forskningssubjekt, är angeläget. Dessutom är det
av stor vikt att fortsätta utveckla och utvärdera de vis på vilka man forskat om tjejer.
Man måste se på olika företeelser från flera olika håll, och aldrig sluta nyansera bilden som målas upp av såväl en själv som av andra. Genom att kritiskt beakta vad
man gör, och vad andra gör, kan god forskning som kompletterar bilden av vår sociala verklighet produceras.
Detta ska göras utan att för den skull skriva om kvinnor på ett sådant sätt att det
blir likt Virginia Woolf noterat i Ett eget rum: att det skrivs mer böcker om kvinnor
än om något annat, men att de beskrivs som ett mysterium eller en gåta, hemlighet,
ett problem som ska lösas, eftersom de skrivs av manliga författare. 161 Ur ett perspektiv där kvinnan definieras som det Andra, och inte som samma fast med andra
förutsättningar på grund av ett samhälle där de definierats som underordnade andra
halvan av mänskligheten, kan fokus på tjejer som forskningsobjekt inte annat än förstärka genusburens galler. Men ur ett perspektiv där likheterna betonas, utifrån ett
hierarkiserat samhälle, kan gallret istället börja filas bort.
Utmanad könsmaktsordning
I den litteraturvetenskapliga antologin Omklädesrum. Könsöverskridanden från Tintomara till Tant Blomma (Lund 2004), redigerad av Eva Heggestad och Anna Williams, kan läsaren ta del av vad som metaforiskt kallas för litteraturens
könsöverskridande omklädningsrum. Här symboliserar omklädningsrum från hundrafemtio års tid allt från konkreta förklädnader till mentala rollbyten i litterära verk
författade av Carl Jonas Love Almqvist, Fredrika Bremer, Selma Lagerlöf, Sigge
Stark (pseudonym för Signe Björnberg), Agnes von Krusenstjärna, Monika Fagerholm, Marian Keyes och Kristina Lugn. Här visas hur
litteraturen fungerat som ett omklädningsrum, där det varit möjligt att byta till
och pröva ett annat kön och/eller genus. Genom att skapa förvirring och genom
att ifrågasätta våra föreställningar har resultatet blivit både roande, spännande
och utmanande. Vid sidan av att skapa kaos har de litterära provrummen också
tjänat som önskeuppfyllande rum, där det är möjligt att pröva gränserna för den
mänskliga handlingsfriheten. 162
158
Lyn Yates, ”Konstruktion och dekonstruktion av 'flickor' som kategori i utbildning – reflektion
över tjugo års forskning och reformer”, Utbildning och demokrati 3:1995 (Uppsala), s. 6.
159
A. a. s, 11.
160
Ibid., s. 15.
161
Virginia Woolf, Ett eget rum (Stockholm 1989, org. titel A Room of Ones Own, London 1929).
162
Eva Heggestad och Anna Williams, Omklädesrum. Könsöverskridanden från Tintomara till Tant
Blomma (Lund 2004), s. 8.
45
I litteraturen kan vi under hundrafemtio år alltså se en spegling av samhällsutvecklingen, men också utmaningar av samhället som kanske förebådar en förändrad
könsordning. Utmaningen av genussystemet som sker i litteraturen, och säkerligen i
annan konst också, kan resultera i förändringar av samhället. Liksom förändringar i
samhället kan resultera i förändringar av litteraturen. Intressant är att under hundrafemtio år, säkerligen även tidigare och säkerligen även senare, har könsstereotypa
föreställningar utmanats och ifrågasatts; något som verkar vara ett konstant behov
hos mänskligheten så länge stereotypa former sätter ramarna för människors livsutrymme. Huruvida avantgardet finns i litteraturens diskurs, eller någon annanstans i
samhället är kanske inte så viktigt, det viktiga är att det finns och att något bevisligen
händer.
I den litterära tidskriften Karavans temanummer om flickor skriver redaktören Brigitta Wallin att böcker, läsande och skrivande i många fall fungerat som ett utbrytningsförsök ur ”instängdhetens fängelse”. Anledningen till temanumret är att flickorna ska få ta plats. Wallin skriver att
i detta nummer av Karavan tar fickorna plats, ger sina versioner. De har många
gånger levt under dubbla ok, både kolonialmaktens lag och mannens lag. Nu berättar de sina egna historier. Där de är huvudpersoner, inte skugg- eller bifigurer. 163
Genom att ge plats, utrymme, och låta tjejer läsa, skriva och bli lästa kan alltså
könsmaktsordningen utmanas även på platser där jämställdheten ännu inte etablerats
som del i någon politisk agenda.
Petra Ulmanen gör samma analys som Melkersson ovan om det mediautrymme
tjejer fått på sista tiden. Hon skriver:
Uppmärksamheten synliggör gränserna för vad en fin flicka får göra, på både ont
och gott. En fin flicka ska hålla på sig, inte synas och inte höras, vare sig som offer eller aktör. Fördelen är att man har börjat prata om ”fula” erfarenheter som
belagts med skuld och skam. Men risken är att man förstärker gränserna istället
för att ifrågasätta dem. 164
Viktigt är alltså att tala om tjejers erfarenheter, men att kraftigt ifrågasätta gränser
som har med skuld och skam att göra. Ett exempel på hur vi kan ifrågasätta gränser
ger etnologen Angnes Börjesson. Hon menar att vi bör oroa oss på allvar över tjejers
”romantiska drömmar i rosenrött”, snarare än över ”de promiskuösa flickorna som
lägger upp sig för pojkarna”. Samhällets konstanta missnöje över hur tjejer är resulterar i att man felaktigt lägger skulden på tjejerna, trots att det är killars och mäns
problem att de som resultat av tjejers frigjordhet utför sexuella våldshandlingar. Hon
skriver: ”Flickors utsatthet kan alltså knytas, inte till sexualitetens område i första
hand, utan till det vi i vår kultur kallar kärlek. Där förväntas de inneha, och socialiseras in i, en passiv och väntande traditionellt ’kvinnlig’ position”. Det är, menar Börjesson, skam och skuldkänslor inför den egna sexualiteten, samt samhällets moment22-signaler (att en flicka ska ta för sig i teorin, men inte i praktiken), som innebär att tjejer inte kan agera självständigt, med klarhet och fritt. Om den sexuella lusten var utgångspunkten istället för konstruerade ideal om kärlek och romantik, tror
Börjesson att tjejer skulle vara bättre skyddade mot oönskade effekter av sitt sexuella
agerande, såsom sexuellt överförbara sjukdomar, graviditeter, våldtäkter med
mera. 165
163
Birgitta Wallin, ”Flickor i krutdurksåldern”, Karavan. Litterär tidskrift på resa mellan kulturer
2002:3.4, s. 2. Hela detta nummer av Karavan är ett mycket läsvärt nummer med tema flickor.
164
Petra Ulmanen, ”Tema flickor”, Bang 1999:1, s. 5.
165
Agnes Börjesson, ”Kärlek som riskfaktor”, Bang 1999:1, s. 10ff.
46
Ofta hävdas att nya generationer och nya tider per automatik innebär en dekonstruktion av kvarlevor från ett föråldrat, könsstereotypt samhälle. Ett hävdande jag
lite naivt kanske fallit in i eftersom jag hoppas på att finna könsöverskridanden hos
unga tjejer. Många feministiska forskare är dock kritiska mot denna förenklade syn
på hur man förändrar ett samhälle. Anita Harris menar att nya tider snarare begränsar
tjejer på nya sätt. Emellertid så väcker dess nya sätt som tjejer begränsas på motstånd
hos tjejerna just på grund av att det är en nya sorts begränsning. Men hon menar ändå
att det är svårt att hålla sig optimistisk:
I remain deeply concerned about the socioeconomic structures of late modernity
that demand so much from young women and provide so little support to them in
return. At the same time it is important to honour young women’s own capacities
to make positive meaning in their lives, to enjoy the agency they have, and to respect their strategies for doing the best they can. 166
Det är alltså viktigt att visa respekt för de som försöker göra det bästa av sina förutsättningar, samtidigt som Harris menar att det finns anledning att oroa sig för de socioekonomiska strukturernas sätt att underminera tjejers möjligheter.
I den tidigare forskningen om tjejer, flickor och unga kvinnor återfinns, som redovisats här ovan, en tendens till förändring av de rådande normerna. Detta är utgångspunkten för studien som redovisas i nästa kapitel, där en undersökning om huruvida
en feministiskt betraktad fjärde våg, eller backlash är på väg att skölja över vårt
könsmaktsordningspräglade samhälle.
166
Anita Harris, Future Girl. Young Women in the Twenty-First Century (New York & London 2004),
s. 190.
47
Resultatredovisning
Resultatet kommer i detta kapitel att redovisas i tre delar (med ytterligare underkapitel) där ordningen kan betraktas som stegrande. Den första delen har fått rubriken
”Bestående könsmaktsordning”. Där kommer de delar av undersökningarna som visat på tendenser av reproduktion av det nu rådande genussystemet att skildras. Under
nästkommande del med rubriken ”Paradoxer i vardagen” skildras hur tjejerna i sin
vardag utsätts för krav och normer från olika håll som krockar med varandra. Därmed känner de sig aldrig riktigt belåtna, eller riktigt misslyckade heller. De hamnar i
ett slags mellanläge mellan backlash och framsteg i förhandlandet om förändring av
genusordningen, som kan problematiseras på flera olika sätt, vilket görs längre fram i
uppsatsen. Resultatredovisningens sista del heter ”Könsöverskridande motkraft – att
bryta mönstret”, och där skildras hur tjejerna i fokusgrupperna står emot genussystemets reproducerande krafter genom att göra, säga eller tänka motsatsen till vad
som förväntas av dem – såväl medvetet som omedvetet. Tendenser till en omförhandling av genuskontraktet, där en ny social möjlighet växer fram för tjejerna
kommer att visas; likaså förekomster av alternativa synsätt bland tjejerna som utmanar dominerande diskurser om genus.
Jag kommer inte att jämföra de olika fokusgruppstudierna utöver de tillfällen då
det är relevant för framställningen att påvisa skillnader eller likheter. Oftast kommer
jag att referera till samtliga deltagare i båda studierna som ”tjejerna”.
Karaktärisering av tjejerna
En intressant aspekt av kommunikationen i de båda studierna kan ges genom att i
korthet redovisa hur mycket de olika tjejerna talar. På så sätt kan läsaren av denna
uppsats förstå vem som talat mer, och vem som talat mindre under samtalets gång. 167
I den första studien har tjejen med pseudonymen Linnea 80 repliker (i hela transkriptionsdokumentet), pseudonymen Jenny 76 stycken, Sara 73, Ellen 53 och Fanny
endast 12 stycken. I den andra studien fördelades replikerna i transkriptionen såhär
mellan pseudonymerna: Linda talade 93 gånger, Johanna deltog i samtalet med 90
repliker, Karin med 75 och Sandra med 45 stycken repliker. Ordet fördelade sig alltså något jämnare mellan de fyra tjejerna i den andra studien, än i den första studien
med fem tjejer. Det är dock omöjligt att bedöma om det beror på att fyra tjejer interagerar mer jämlikt än fem tjejer, eller om det beror på individuella skillnader.
En kortfattad beskrivning av tjejerna ges här för att läsaren av resultatredovisningen ska kunna se tjejerna framför sig. Jag har försökt att redovisa mina intryck på
ett sakligt vis som är relevant för förståelsen av framställningen i excerpterna framöver, men beskrivningen kanske trots det ändå kan uppfattas som fördomsfull, generaliserande och orättvis. Mina intryck av de sammanlagt nio tjejerna är i alla fall dessa: Fanny talade väldigt lite i jämförelse med de andra tjejerna. Hon är en tyst, smal,
lång och välsminkad tjej som endast sa något när hon hade något särskilt att berätta,
eller för att stötta Ellen. Ellen är en liten (runt 1.60 m lång), blond och lite rund tjej
med ljus och späd röst. Hon talade dock länge de gånger hon sa något; hon hade
mycket intressant att säga, och det var synd att hon talade så tyst att allt inte kom
med på banden. Linnea, i sin tur, är svarthårig och ungefär lika rund och liten som
Ellen. Hon var dock mer framåt än Ellen, och hade ”poppiga” kläder (svart- och vitprickig klänning och röd tröja) och talade väldigt högt och tydligt. Jenny hade en vit
tröja med djup urringning. Hon är lite kraftigare och runt tio centimeter längre än
167
Vilket kan vara intressant för den som har sitt fokus riktat mot social makt i kommunikationen.
48
Ellen och Linnea. Hon var vid sessionstillfället väldigt framåt, och nästan lite grov i
sitt uttryck (vilket kommer att märkas i excerpterna längre nedan). Något hon förklarade med att hon vuxit upp med sina tre bröder. Sara gav intrycket av att vara en avslappnad och lugn tjej med bekväma kläder och många eftertänksamma reflektioner.
Den som talade minst i den andra gruppen var Sandra. Hon var dock inte speciellt
tyst av sig, utan valde mer att tala då hon hade en annan uppfattning än de andra tjejerna, eller när hon hade något att komplettera med. Hon är en smal tjej av medellängd med blont hår. Karin var också en väldigt smal tjej, med lockigt mörkbrunt
hår, som gav intryck av att ha höga krav på sig själv när det gällde skolarbetet. Hon
tog sin plats, och kämpade hårt för att hävda sig och sina åsikter, men talade ändå
inte lika mycket som Linda och Johanna. Johanna är mörkhårig, liten (både på längden och bredden), kort (runt 1.60), talade mycket men med låg mumlande röst, och
var väldigt upprörd (på gränsen till gråtfärdig, men ville ändå delta) av okänd anledning innan sessionen började. Men hon verkade vid sessionens slut tycka att det hade
varit skönt att tala om andra saker än de hon var upprörd över. Linda, slutligen, är en
väldigt bestämd liten tjej (var nog strax kortare än 1.60) med stark röst och bestämda
åsikter. Hon har varit feministiskt aktiv, och har trassligt blont hår, palestinasjal runt
halsen och hade stora jeans som kasat ner för halva baken så att de stora, turkosa,
bomullstrosorna syntes.
Excerpterna från transkriberingen som ges framöver är numrerade inom parentes
efter deras sista rad. Detta för att de ska kunna resoneras runt och analyseras på ett
smidigt sätt även på andra ställen i uppsatsen än enbart där de återfinns i närheten av
texten i fråga.
Bestående könsmaktsordning
Hemmafrun och kärnfamiljen
Att som sjutton-artonårig tjej se fram emot en framtid som hemmafru i en stadig
kärnfamilj, kan tyckas vara en livsinställning som hör det förra seklet till. Men så
enkelt är det inte att avfärda gamla och i samhället djupt inpräntade normer och värderingar, som kanske inte enbart omedelbart kan avfärdas som negativt laddade ur ett
jämställdhetsperspektiv. En nyansering av unga tjejers tankar och idéer om sin egen
framtid är angelägen, och att döma den ena framtidsutsikten som mer värd än den
andra kan knappast ses ett konstruktivt angreppssätt på en företeelse som den längtan
efter barn, hemarbete och familj som finns hos några av tjejerna. Såhär resonerar
Ellen, Sara, Jenny och Linnea i frågan:
Ellen:
Sara:
Ellen:
Linnea:
Men jag vill liksom, jag vill va denhär lilla hemmafrun. Jag tycker det
är kul att städa. Men det är ju inte kul när mamma säger typ nu får du
städa ditt rum, eller så. Men typ när jag är ensam hemma och lagar mat
och sådär, pysslar och städar - jag tycker det är jättekul. Och jag skulle
jättegärna ta hand om min familj på det sättet! Men det känns som att
det är fel att säga det i dagens samhälle.
Ja, man ska vara såhär karriärsinriktad och så.
Ja, det känns så fel att man ska behöva försvara sig för att man vill vara
denhär lilla hemmafrun. Det känns så fel att säga det liksom.
Jag vägrar försvara mig för det. Jag vill liksom bli lågstadielärare liksom, eller fritidspedagog. Och jag vill vara hemma med mina barn såhär, ta hand om min man och laga mat såhär. Men jag får ofta, alltså:
jag får skäll för det ibland! Jag har ingen lust med det, jag känner att det
är väl mitt val! Alltså men jag tycker att det är såhär asbra med att tjejer
ska ta plats i yrkeslivet och så. Men alla kan ju inte göra det för då blir
det ju fullt!
49
Jenny:
Sara:
Jag menar, jag tycker om att laga mat men…
Det är så att man ska ju… jag tror att alla tjejer strävar efter det där med
lyckliga familjen och så ändå. Och det är fel om det ska vara sådär, att
man ska satsa på karriär med man och barn och sådär. Det är viktigt att
han ska va pappaledig och sådär, det är så himla viktigt det ska va så.
Man ska hjälpas åt hemma och så. Där tror jag att tjejerna har det så
fortfarande. Om man tänker på när vi var små och så det var så att man
lekte barn och, vi hade våra ungar och sådär. (Excerpt 1)
Att vara en del av en kärnfamilj ses av tjejerna som en självklar framtid, där man och
barn är något de förväntar sig av sitt liv. De har noterat hur samhället sänder signaler
om att man som kvinna ska satsa på sin karriär, men även ha en familj. Ett slags
moment22 är här närvarande. Det betraktas som fel, enligt tjejerna, att vilja vara
hemmafru, men ändå vill både Ellen och Linnea vara hemma länge med sina barn.
Emellertid så är det svårt att inte undra varför unga tjejer längtar efter att vara hemmafruar. Varifrån kommer dessa tankar, och är det verkligen det fria valet som innebär att de ser fram mot en stereotypt kvinnlig framtid inom den privata sfären, eller
är det någon annan funktion som styrt deras tankar? Speciellt eftersom tankarna om
kärnfamiljen inte är unika för Ellen och Linnea – detta av två skäl: dels protesterade
inte de andra fokusgruppdeltagarna nämnvärt när ämnet berördes, dels gjorde både
Linda och Johanna i den andra fokusgruppen likartade bedömningar. Linda sade exempelvis: ”Jag tror ändå att man är medveten om att en dag så kommer man att skaffa sig sin familj”, och Johanna nämnde i förbigående att: ”man vet ju sådär att nån
gång så kommer vi alla att skaffa familj”. Självklart, men problematiskt, bedömdes
det som om att kvinnan kommer att få huvudansvaret för hemmet och barnen, och
därför var valet mellan av att satsa antingen på familjen eller på karriären svårt att
göra. Något som kommer behandlas ytterligare längre fram där paradoxer i tjejernas
vardag fokuseras.
Diskursen om karriären som en självklar del av livet att satsa på frontalkrockar
med diskursen om hemmafrunormen. Frågan är om dessa diskurser utmanar varandra
eller om de kan kategoriseras som delar i den mångfacetterade genusdiskursen som
tjejerna har tjejerna.
I den första fokusgruppen skildrar tjejerna hur många andra tjejer tar sig an mammarollen för sina pojkvänner. En tjej som Jenny känner köper hela tiden kalsonger
till sin pojkvän, och tar hand om honom på ett sätt som förebådar utvecklingen av en
stereotyp kärnfamilj där kvinnan tar allt ansvar för den privata sfären av livet.
Särartstänkande
Det finns ganska bestämda och klart definierade åsikter om killar och tjejer och deras
respektive särart hos tjejerna i båda fokusgrupperna. De menar att killar är mer bestämda och auktoritära, att tjejer är mer inriktade mot att medla, kompromissa och att
spela den mer omhändertagande mamma-rollen. En annan sak de slår fast är att killar
är mer inriktade på idrotten, medan tjejerna satsar mer på skolan. Vilket i sin tur resulterat i att tjejerna får bättre betyg, och att killarna hamnar i en machoroll:
Johanna:
Linda:
Just i grupparbeten så tror jag att killar är väldigt ”du gör det, och du
gör det”, medan tjejer ska alltid diskutera väldigt mycket och det är
mycket prat och såhär ta hänsyn till olika aspekter och synvinklar och
sånt. Så det blir ju väldigt mycket prat och då är det ju nån som får dendär rollen att hålla i alla trådarna och se till att det inte drar iväg med
hela grupparbetet och så.
En av de absolut bästa sakerna med att gå i denhär skolan med nästan
bara tjejer tycker jag är jympalektionerna. Alltså åh vad jag hatade att
50
Linda:
Sandra:
Linda:
Johanna:
Linda:
Johanna:
Karin:
Linda:
Johanna:
ha jympa med killarna på högstadiet alltså. Det är också en såndär, en
av mina värsta…
[…]
Jag tror att killar reagerar lite så i idrotten, kanske i såhär frustration
Såhär ilske…
Ja, för att det är ju så att tjejer har betydligt bättre betyg än killar i… jag
vet inte om det gäller gymnasiet också, men i högstadiet är det ju så!
Och att såhär låta det bli ett sätt att hävda sig liksom.
Ja för att för killarna komma till högstadiet och säga att ”jag satt uppe
hela natten och plugga till provet” då tycker alla att han är dum i huvudet. Men skulle en tjej säga så skulle det är liksom ”wow” istället. Killar har väl dendär machorollen att leva upp till. De får gärna vara duktiga i skolan men de ska fan inte plugga inför proven.
Nä, att var en riktig pluggis som kille är nog det värsta som finns.
Ja, fast att sporta flera gånger i veckan är helt OK.
Men det tycker jag att man märker senare också för att det är så att killar har en mycket mer avslappnad attityd till skolan än vad tjejer har.
De verkar mer kanske att ”ja, men jag kanske inte får dendär toppenutbildningen efter skolan, men jag överlever ändå”. Medans tjejer menar
att jag får inte misslyckas med mina betyg, får jag ett VG kommer jag
att dö.
Jag tror att det handlar om att tjejer ofta lägger av med alla sina andra
aktiviteter nånstans typ mellanstadiet – högstadiet, att man slutar med
sin idrott och man slutar spela sitt instrument och så. Man kanske börjar
dansa typ lite eller så. Sedan är det det som… och att skolan blir så viktigt. Och om man då är duktig framförallt, då tror jag att det blir skolan
blir det där man får sin bekräftelse liksom.
Precis. Det är väldigt viktigt och då blir skolan det som allting handlar
om helt plötsligt. (Excerpt 2)
Tjejerna menar att det är en fördel för killarna att de har en mer avslappnad attityd
till skolan. Samtidigt som de tidigare sagt att kraven på skolan har med framgång
senare i livet att göra. Själva verkar de inte vilja välja att hellre vara aktiva på gymnastiklektionerna än att plugga inför proven, på samma gång som de avundas den
avslappnade attityden.
Trots att tjejerna i studien vid upprepade tillfällen hävdar att de är individer och
inte kön, så har de väldigt generaliserande åsikter om tjejers sätt att vara. Kanske
anser de att de själva inte är ”tjejer” i allmänhet? Att de talar om andra tjejer? Men
likväl är deras åsikter om könen vid flera tillfällen särartsinriktade:
Johanna:
Sandra:
Linda:
Ja, som tjej är man ju – som vi talade om innan – mer lite smygelak.
Som kille slår man liksom tillbaka mer direkt.
Tjejer är mer långsinta.
Ja, det är också en grej: om man blir såhär osams med nån tjej så är det
såhär att ”nu måste vi prata om dethär”. Och antingen blir det så att man
bara pratar med andra och snackar skit om varandra, eller så blir det såhär att ”nu ska vi reda ut dethär och prata ut ordentligt”. Men om man
blir ovän med en kille så är det mer amen vi hörs inte på en vecka och
sen låssas vi inte om det när vi ses. Och där kan jag faktiskt uppskatta
bägge sidorna liksom. (Excerpt 3)
Tydligen är det olika saker som gäller hos killar och hos tjejer, men samtidigt uppskattar Linda båda sidorna. Den egna relationen till särarten verkar inte vara så tydligt dualistisk som åsikterna om andras relationer till de två olika könens beteende.
Det verkar lättare att säga att alla ”andra” tjejer och killar följer sina respektive köns
normer, än att man själv gör det.
Även i den första fokusgruppstudien menade tjejerna att killar och tjejer är, och
förväntas vara, olika såväl i det inre som det yttre, fysiskt som psykiskt och mentalt:
51
Sara:
Ellen:
Linnea:
Ellen:
Sara:
Linnea:
Sara:
Ellen:
Jenny:
Ellen:
Alltså kraven är ju olika fast ändå samma.
Man har ju som olika uppförelsekrav.
Ja, det är ju på olika sätt… Killar ska va på ett sätt och tjejer ska va på
ett annat sätt…
Men som tjejer kanske har mer uppsättningar av regler, som att man ska
vara så rätt, man ska ha så stora bröst, man ska va så smala. Å dom ska
vara sådär översminkade – men ändå ska det se jättenaturligt ut (skratt).
Det finns ju som olika mallar… alla modeller kan ju liksom se olika ut men egentligen vad är det de vill få fram för budskap?
Ja, sen är det ju hur de är också.
Ja, de får ju inte höras för mycket, dom ska ju helst vara snygga och
bara synas, men inte för mycket.
Mm, man ska ju va sådär tyst också…
Men jag vet inte om det är så mycket så - att tjejer ska vara tysta… jag
tycker mer och mer det blir sådär…
jamen, kanske inte fast om man jämför en kille och en tjej så ska ju killen vara den som tar tag i det ändå. (Excerpt 4)
Återigen kommer den aktiva killen och den passiva tjejen fram som särarter. Tjejer
ska vara tysta, och killar tar tag i saker och ting. Det är också tydligt hur tjejer i skolsammanhang ofta faller in i rollen som duktig flicka. Ett resonemang vi återkommer
till under rubriken ”Paradoxer i vardagen”. Viktigt är dock att betona att tjejerna säger att det ”ska” vara på ett visst vis, men de säger inte uttryckligen att de anser att
de tycker att det är bra att det är så. Snarare kan man skönja ett visst kritisk tonläge
när tjejerna i båda grupperna talar om hur killar och tjejer ”är”. Uttalat kritiserar de
dock inte förhållandena när de nämner dem i förbifarten som självklarheter.
En klassisk distinktion av könsmaktsordningen där kvinnan och mannen fyller
kompletterande roller gör tjejerna i den första fokusgruppen:
Ellen:
Sara:
När jag var liten så pappa, ja han var alltid delaktig liksom… men min
pappa är ganska lat, men liksom man är två om saker. Man är två om att
skaffa barn så då ska man också vara två om jobbet. Och sen så är ju
kvinnan och mannen olika liksom. Det är ju naturen liksom. Fast sen är
det ju ingenting som säger att kvinnan inte kan klara av någonting. Det
är ju faktiskt så att kvinnans kropp är ju formad efter att föda barn, och
att sådär. Mannen är ju starkare – rent generellt. Men sen är det ju ingenting som säger att kvinnor inte kan göra… vara lika stark som mannen för det.
Ja men det är ju bra att kvinnor och man liksom fyller olika roller, alltså
som när man skaffar barn och sådär. Mamma fyller ett syfte och pappa
fyller ett. Visst, man kan klara sig jättebra om man växer upp med bara
en mamma, men det finns ändå saker som hon aldrig kommer kunna ge
ett barn. Så jag tycker att det är jätteviktigt att dela på allt. Det är ju liksom. (Excerpt 5)
Kvinnans och mannens särart är resultatet av en naturlig ordning där män är starka
och kvinnor svaga. Emellertid är jämlikheten viktig trots detta. Frågan är dock hur en
förändring ska kunna ske i en ordning som anses vara given av naturen? Naturlig
ordning tenderar att uppfattas som statisk och därmed omöjlig att förändra. Vad tjejerna verkar mena är att det inte spelar någon roll att det är olika för män och kvinnor, utan att jämlikhet ändå bör råda. De verkar dock hålla fast vid att skillnaderna är
befintliga och naturliga. Dessutom betraktas kärnfamiljen som den självklara enheten
för en familj. Homosexuella relationer, alternativa familjebildningar eller att som
kvinna helt avstå från familj verkar helt exkluderat ur tjejernas vardagliga genusdiskurs.
52
Heterosexuell norm
Den heterosexuella normen är närvarande som en självklar förutsättning i fokusgruppernas samtal. Kärnfamiljenormen, som behandlats under rubriken ovan, har på ett
lika självklart och närmast intuitivt sätt med den heterosexuella normen att göra.
Mamma, pappa och barn är den enhet som finns som en determinerad framtid för
tjejerna. I deras resonemang visar de inte någon gång på en sexuell norm som ligger
utanför det strikt heterosexuella, detta trots att en av tjejerna som deltagit i studierna
är uttalat, offentligt bisexuell.168 Exempel på hur viktigt det är att konstituera sig
själv som heterosexuell uppkom i båda studierna. När resonemangen handlade om
utseende, kläder, underkläder och fotomodeller så verkade tjejerna i båda studierna
tycka att det var viktigt att tydliggöra att man inte hade något intresse av kropparna
som bar upp kläderna på bilderna i reklamen. Det var något som inledningsvis betonades av samtliga tjejer i båda studierna. Detta speciellt i relation till diskussioner om
reklam och kommersiell exploatering av kvinnokroppar. Sara säger exempelvis i
diskussionen om underklädesmodeller: ”Fast det är lite, jag menar vi kanske inte
kollar på tjejer och bara ’fy fan vilken snygg brud liksom’, eller vilka snygga underkläder, de där ska jag köpa, eller…”.
I den första fokusgruppstudien talade tjejerna ofta om sina pojkvänner. De manifesterade således sin heterosexualitet väldigt tydligt. Det verkade som om att alla utom
Fanny i den första gruppen hade stadiga pojkvänner. I den andra fokusgruppen talade
inte någon av tjejerna om någon pojkvän. Antingen kan det tolkas som om att de
underlät att manifestera den sexualitet de har, eller så kan det tolkas som om att tjejer
som inte har pojkvänner helt enkelt inte har någon anledning att tala om pojkvänner.
Något som kan kopplas snarare till individuella än till strukturella skillnader.
Determinerad reproduktion
I den andra fokusgruppen menar tjejerna att de själva har förmågan att skilja på verklighetens tjejer och de overkliga bilderna i reklamen. Men de menar att det finns
många andra tjejer saknar den förmågan:
Johanna:
Linda:
Johanna:
Karin:
Jag vet många tjejer som blir väldigt, väldigt, väldigt påverkade av det,
som försöker och uppnå det hela tiden. Det finns väldigt många tjejer,
och jag tror att framför allt att om man är väldigt liten och är väldigt
ung och kanske inte har någon förälder eller nån runtomkring en som
som talar om allt liksom. Det behöver så mycket, det är lätt att allting
fastnar i dom liksom.
Men sen också så tror jag att det handlar mycket om ifall man bara bekräftas av sin yta liksom. Och det finns ju vissa tjejer som liksom lätt
hamnar i den situationen. Att de får den rollen att de är såhär klassens
snyggaste, eller… Och då blir det bara det. Och den tjejen kan ju vara
jättesmart eller vara duktig på en idrott eller ha såhär andra intressen än
sin yta liksom, men det att man ändå… blir bara den grejen. Och då blir
det som en asviktig del av ens rättighet. Att man måste hålla fast vid…
Ja, om man bara får bekräftelse på det viset så blir det ju så.
Ja, fast om man blir respekterad för det man är på andra sätt så behöver
man inte den här andra delen. (Excerpt 6)
De menar att tjejer som inte blir bekräftade på något annat sätt än genom sitt utseende blir mer påverkade av reklam för kläder, reklam för ouppnåeliga skönhetsideal
och olika tjejtidningars krävande normer om det perfekta utseendet.
168
Något jag fått reda på genom att hon skrev en krönika om sin sexualitet i en feministisk tidning
som jag läste av en slump strax innan fokusgruppen hon deltog i genomfördes.
53
Parallellt med detta existerar normen om att allt som förknippas med killar och
manlighet är positivt laddat. Det som är typiskt kvinnligt anses mindre värt än det
manliga. Båda fokusgrupperna består av flera tjejer som säger sig vara pojkflickor
som gärna umgås mycket med killar. Linnea säger exempelvis: ”Jag var väldigt
mycket så förut… då var jag liksom ’jag är inte tjej’, jag ville vara likadan som alla
killar. Så då vart det sådär ’jag ska börja snusa’. Och så blev det så som jag blev en
väldigt grov kille, och blev sådär grov i munnen”. De andra tjejerna menar också att
de ibland velat vara mer som killar, och att det är något positivt som är eftersträvansvärt eftersom det som förknippas med killar visar att man är självständig och frigjord. Men på samma sätt visar det även att man lever efter normen om det manligas
hegemoniska ställning i samhället. Något som inte bidrar till någon förändring av
könsstrukturerna, utan snarare håller dem intakta. Detta är en analys som emellertid
kan sägas vara lite onyanserad, då önskan hos tjejerna att likna killar kan handla om
andra saker än om att sträva efter att uppfylla hierarkiska normer med hegemoniska
maktförhållanden; att vilja syssla med saker som killar traditionellt sätt sysslar med
och att säga sig själv mer likna killar än tjejer, kan även handla om en önskan att få
ett ökat handlingsutrymme, vilken i allra högsta grad kan tolkas som en strävan efter
emancipation. Intressant är i detta sammanhang är en fördjupning i attityder runt
killar som vill vara som tjejer: här är förhållandet det motsatta gentemot attityderna
runt de högstatuspräglade pojkflickorna – flickpojke är snarare ett skällsord än något
killar med stolthet definierar sig själva som.
Samhället är, enligt tjejerna, på många sätt så som det alltid har varit. Föräldrar har
en gång lärt sig av sina föräldrar vad de i sin tur lär ut till sina barn. Johanna säger:
”För jag är ju uppväxt i en familj där mamma har tagit mest ansvar. Hon lagar maten
och så, och då blir det ju så att det är något jag tar med mig som jag växte upp med
varje dag tills jag fyllde arton liksom. Sen så ska jag bara förväntas byta om det i min
egna familj, det är jättekomplicerat. Att det ska plötsligt inte vara så.” De andra tjejerna instämmer, och menar att även om samhället påstås förändras, så gör det inte
det i bottnen. Kvinnor ska behöva ta mindre ansvar för hem, familj och barn, men
eftersom männen inte tar mer ansvar, och eftersom killar inte uppfostras till att förändra sin syn på tjejer och tjejers uppgifter, så består könsmaktsordningen intakt. En
slutsats man kan dra genom att ta del av de tankar tjejerna delat med sig av i båda
fokusgruppstudierna.
Trots att flera av tjejerna i den första fokusgruppstudien ville ägna sig åt traditionellt mer manliga sysselsättningar när de var små, så var det ingen framtidsdröm som
hållits vid liv. Man kan inte låta bli att undra varför, när man läser följande excerpt:
Linnea:
Ellen:
Sara:
Ellen:
Fanny:
När jag var liten så var min största förebild min morfar. Han var ju såhär jobbare, skogsarbetare, och jobbade som lärare. Och hade en egen
snickarbod och jag fick min första morakniv typ när jag var fyra. Sen
allt det där jag byggde, jag byggde såhär svärd åt min lillebror, pinnar,
alla såna där trägrejer. Så det var min stora dröm när jag var liten, att
bli, att jobba med, trä.
Jag ville gärna jobba på garnisonförrådet. Min pappa jobbade på regementet. Och så var jag med när jag var liten. Och då ville jag också göra
det där: lämna vapen till militärerna där – jag älskade det där. Så när jag
var liten var jag nog mer sådär att jag ville jobba med mer manliga saker.
Men då visste man ju inte vad som var kvinnligt och manligt heller!
Nä, man tänkte inte på sånt. När man är liten då, man bara är.
Ja men man kan ju gå emot sådär, jag menar som när jag var liten så
älskade jag att göra… hade jag sådär bilbana, jag lekte med bilar och
höll på med att bygga ihop grejer och typiskt sådär killaktiga grejer.
54
Sara:
Och jag fick sånt i julklapp och så så jag förstod aldrig att nä men dethär ska inte jag leka med liksom.
Jo, men så gjorde ju jag också. Men det var ingen som sa till mig att det
var typ killigt eller så. Så det var inte så att man protesterade mot såhär
tjejnormerna eller så. Det var bara någonting som jag ville göra. (Excerpt 7)
Det är tydligen så att det är väldigt elementärt att verkligen se till att följa reglerna
för manligt och kvinnligt, nu när de vet vad som är kvinnligt och manligt. Innan de
visste om dem så fanns det inget skäl till att följa dem; enda anledningen till att tjejerna inte följde reglerna och höll sig inom ramarna när de var små, var enligt dem
själva okunskap. Att ägna sig åt ”killaktiga” grejer är tydligen något de alla provat
på, och verkar uppskatta att göra. Men ändå så är det ingen av dem som vill sträva
efter sin dröm från barndomen idag. Frågan är om det egentligen är så speciellt
många människor över huvud taget som lever upp till sina barndomsdrömmar. Underligt är dock att barndomsdrömmarna var könsöverskridande i så hög grad, gentemot den låga grad av könsöverskridande drömmar som de flesta av tjejerna närde
vid tiden för fokusgruppsessionerna. Att se den tendens av att barn har sina pappor
och morfäder som förebilder kan dock inte enbart tolkas som könsöverskridande,
utan kan även kopplas till den manliga normens överordnande position i social interaktion som verkar påverka även små barn.
Paradoxer i vardagen
Krav från olika håll
Johanna tycker att det är viktigt att inte glömma bort det faktum att även om tjejer ser
perfekta ut på utsidan, och verkar leva upp till alla tänkbara krav, så kan de ändå må
väldigt dåligt. Hon säger att ”många är väldigt osunda inuti även om det ser sunda ut
utanpå”. Det är så viktigt att upprätthålla skenet av duktighet, att ingen egentligen
blir nöjd. Karin menar att detta är typiskt tjejigt – att aldrig nöja sig. Upplevelsen av
otillräcklighet är konstant trots skenet av perfektion. Redan i detta yttre sken finns
alltså paradoxer i tjejers vardag. Att det yttre mycket väl kan förhålla sig med ett
paradoxalt sken gentemot det inre är något som tjejer vet förekommer. Just att man
ska se sund ut utanpå, är en norm som tjejerna menar är stark. Sedan hur man mår
inuti är inte alls lika viktigt för omvärlden, men självklart nog så viktigt för tjejerna
själva, menar de i båda grupperna.
Under den andra fokusgruppstudien framkom det att skolan de gick på är en slags
elitskola där duktighetsmanin eskalerar. Dessutom skapar det konkurrens mellan
tjejerna, samtidigt som tjejer egentligen borde stötta varandra då alla har erfarenheter
från fungera som ”stötdämpare” mellan killarna redan från dagis. Såhär beskriver de
själva den paradoxala situationen de befinner sig i:
Janna:
Johanna:
Linda:
Johanna:
Vad finns det för krav i samhället som man känner att man borde leva
upp till men som man struntar i? Vi har ju redan varit inne på det lite…
Men det är ju mycket så, som många tjejer fastnar liksom lite i sin duktighet i skolan och…
Det kan jag känna speciellt på denhär skolan som ju har lite såhär elitskolaprägel över sig, även om det inte var några extrema intagningspoäng när vi kom in, så är det ju… det har gått väldigt många i vår klass
som ju varit väldigt duktiga liksom. Och vi har varit en klass med nästan bara tjejer. Och jag vet inte men det känns som att det också… man
är så van vid att tävla med andra tjejer hela tiden, så att jag tror att det
kan trissa upp duktighetmanin.
Det har blivit en tävlingsstämning istället för att man hjälper varandra.
55
Linda:
Sandra:
Karin:
Johanna:
Karin:
Johanna:
Karin:
Mycket dethär att man tävlar med sina kompisar har mycket att göra
med att man inte kan jämföra sig med domhär modellerna liksom. För
över dom kan man inte vinna, men så tänker man att man kanske kan
vinna över sina kompisar. Medans man istället borde försöka stärka
varandra på andra sätt.
Det är ju precis det som finns i mitt fotbollslag nu. Alltså man ska va
såhär vältränad och vilja bry sig och allt.
Men då känns det som om tjejer har såhär krav på sig att vara allt: man
ska vara duktig i skolan, man ska vara snygg och vältränad och vara social och liksom… kunna allt och säga ha intressen för rätt saker.
Det börjar ju redan på dagis när man får stå mellan killarna i ledet för
att dom skulle hålla käften, och sen skulle vi bara stå som nån jäkla
stötdämpare där och vara tysta. Man fick lära sig redan där att man ska
ha allting under kontroll, man ska se till att allting fungerar och hålla
ordning och reda och…
Ja precis, att man ska ha kontroll på allt liksom. Man ska inte bara vara
perfekt på alla plan, framgångsrik och snygg och tio andra saker…
och god
utan man ska ha kontroll på allt också. (Excerpt 8)
Det är helt enkelt inte så lätt att vara tjej eftersom duktighetskraven kommer från alla
håll. Krav som tjejerna känner ställs från hela omgivningen. Formeln för att vara en
lyckad tjej kan uttryckas med den enligt Karin stereotypa formeln ”Snygg och framgångsrik”. Något som är otroligt svårt att leva upp till. På grund av de verklighetsfrämmande bilderna på tjejer i reklam så börjar tjejer konkurrera med varandra. Något som enligt Johanna har sin grund i att tjejer inte vägrat vara stötdämpare, utan
funnit sig i en situation som resulterat i att kravet att vara helt perfekt skapats och
anammats som norm. Tjejer ska, som Karin säger, vara ”allting”. Man ska ha ett perfekt utseende, vara alla till lags, göra karriär och skaffa familj. Att vara tjej verkar
vara att fastna i ett slags moment 22, där alla möjliga handlingar skapar omöjliga
situationer fyllda av känslor av otillräcklighet.
Den ”lagoma” tjejen
För tjejer är balansen mellan för mycket och för lite, för bra eller för dålig, svår att
hålla. När det gäller ideal om hur tjejerna i fokusgruppstudien anser att tjejer borde
se ut så säger Karin och Johanna såhär:
Karin:
Johanna:
För jag tycker: se sunda ut liksom. Men däremot är det väl skillnad på
att vara såhär hyfsat vältränad, inte supervältränad, men se att man håller igång sin kropp och inte äter fulla chipsskålar… men det är ju en
helt annan sak att se ut som en pinne. Alltså en tjej kan fortfarande se
väldigt sund ut även om hon är lite mullig.
Men som över huvud taget så när det gäller tjejer så fungerar det ju så i
stort, att man ska vara liksom tillfredsställande. Så att man passar in i
ramen och inte ställa till med något i männens vardag. (Excerpt 9)
Som tjej ska man alltså inte vara för tjock, eller för smal, men det är okej att vara lite
mullig, fast man får inte äta fulla chipsskålar. Dessutom finns det ramar för tjejer
som handlar om att vara tillfredsställande och passa in, och inte stå ut på något sätt
som kräver uppmärksamhet. Johannas starkt markerade cynism i uttalandet om att
tjejer ej får ställa till med något i männens vardag andras ilska över att tjejer helst ska
synas men inte höras – liksom små barn. Även i den första fokusgruppen gör tjejerna
liknande reflektioner om hur tjejer ska vara:
Ellen:
Ja, men ibland så bara har man ju sina dagar när det känns som om allt
är bara botten. Det är svårt när man ska till skolan och vill se bra ut för
att vara säker på sig själv.
56
Sara:
Ellen:
Ja, det är svårt med skolan för man får inte vara för uppklädd, men inte
för nerklädd heller… utan man måste hitta någon slags mellanting. Där
man inte ser för utstickande ut överhuvudtaget.
Det är så det alltid med tjejer, tycker jag. Allting ska vara så lagom.
(Excerpt 10)
Den ”lagoma” balansen är vad som konstituerar tjejer, och för att vara tjej behöver
man ha kompetensen att bedöma vad som är lagom. Något som alla tjejer i studierna
verkar tycka vara besvärande.
Att vara tjej är något väldigt svårt för många av tjejerna. Linnea verkar i excerpten
nedan lida av att känna sig kraftigare än andra tjejer, och har ett stort behov av att
jämföra sig med andra tjejer. Dessutom kan hon inte låta bli att undra om killar gör
likadant. Kraven som tjejerna upplever är uppenbarligen väldigt väldefinierade. Att
överskrida klädstorlek fyrtiotvå är en stämpel av misslyckande. Då är man en tjock
tjej, vilket enligt både första och andra fokusgruppen tyvärr inte är okej att vara.
Utseendenormerna skapar ensamhet, menar Ellen:
Ellen:
Linnea:
Jenny:
Ellen:
Linnea:
Sara:
Ellen:
Linnea:
Jenny:
Linnea:
Ellen:
Linnea:
Jenny:
Ellen:
Sara:
Linnea:
Ellen:
Men det är så hemskt. Ibland känner man sig bara ensammast i världen
där alla andra är så söta och fina…
Men alla känner sig fula några dagar. Fast ibland har man å andra sidan
dagar då man tänker att "ah, jag är snyggast i världen". Då tänker jag
såhär att min pojkvän han har sån jävla tur som har mig… (skratt)
Men det känns så: som om tjejer tror att alla andra är vackrare, men de
vet inte det själva! Man vill liksom berätta det, och bara gå fram och
säga till alla att "vad vacker du är".
Ja, och det finns ju massor som är tjocka och söta.
Fast jag kan inte låta bli att jämföra mig som på stan och så. Och bara:
är jag tjockare än henne? Man vill ju liksom inte vara störst.
Ja, det brukar jag fråga min pojkvän på gatan såhär när man ser nån på
bussen och så, så bara "men så tjock är väl inte jag". Det är helt sjukt
egentligen, men man tänker så!
Men det tänker jag på som liksom i matsalen och så, ibland tänker man
att man borde inte äta. Jag får såhär ångest av alla söta flickor. Det är så
knäppa idéer. Tror ni att killar tänker så?
Vissa killar gör nog det.
Ja, en det är som med mage. En liten mage sådär putigt, det kan vara såhär fint på en tjej, men verkligen inte på en kille. Det är liksom osexigt
på en kille. Killar får gärna vara otränade, men inte runda liksom.
Men sen som killar får inte banta eller bry sig heller.
Men killar blir inte tjocka lika lätt som tjejer. Men åh, det är så gubbigt
liksom med som ölmage.
Fast utseendet är viktigt. Vissa dagar känner man sig såhär snygg, men
inte jämt.
Men som tjej ska man vara på lagom nivå. Man får liksom inte känna
sig snygg och liksom skryta om det jämt. Man får bara känna sig snygg
ibland.
Men har ni tänkt på dethär med storlek fyrtiotvå? Om man inte får på
sig den, då mår man liksom dåligt eller så. Man tar liksom bara inte den
större storleken då.
Ja, men storleken är viktig. Det är ju egentligen ingen som ser, liksom
ser vilken storlek man har. Man kan ju klippa bort lappen, och så, men
man vill liksom inte gå upp till storlek fyrtiofyra.
Ja, också känns det som om man måste hitta på en ursäkt för sin storlek:
typ såhär amen på jackan vill jag ha lite större, eller jag gillar mina
byxor pösiga å så. Å jag har det så svårt för jag har ganska tjock mage,
men väldigt smala ben. Och så har jag en kompis som har större lår men
jättesmal midja. Det finns liksom inga kläder som ser ut så!
Nä, det är samma med korta ben. Det är inget som passar.
57
Sara:
Och jeans. Det är så himla skönt om man hittar de där jeansen som sitter så bra, men de är så svåra att hitta. Det verkar som om jeans är gjorda för en speciell kropp liksom. (Excerpt 11)
Detta förhållandevis långa utdrag ur transkriptionerna visar på hur vardagen då man
ska leva upp till kraven på att vara lagom är för tjejerna. Att vara lagom är inte något
enkelt och brett som tillåter många olika sätt att vara. Utan att vara lagom är tvärtom
att leva inom mycket snäva ramar där den är väldigt svårt att hålla sig på rätt sida om
gränserna. Det kan handla om en lapp på en tröja som bestämmer vilken storlek din
kropp har, det kan handla om hur kraftiga de som åker på samma buss är, och det kan
handla om att man verkligen inte får lov att känna sig varken för snygg eller för ful.
Man ska hela tiden vara lagom, på ett väldigt tvetydigt, paradoxalt och ångestskapande vis. Samtidigt får man inte lov att uttrycka sin ångest över detta lagom som
alla automatiskt ska passa in i.
Intressant är att tjejerna i excerpten ovan, som ansåg att gränsen för lagom låg på
storlek fyrtiotvå, inte verkar känna sig speciellt mer utanför ramarna för lagom än
vad tjejerna i den andra fokusgruppstudien där ingen av tjejerna såg ut att ha kläder
större än storlek trettiosex gjorde! Det handlar med andra ord inte om numret på lappen, utan om att tjejerna alltid känner sig missnöjda och inkapabla att leva upp till
kravet om att vara lagom.
Vad man än gör…
Perfektionsidealet för tjejer är något som de talar väldigt mycket om. Något som
skildras tydlig när man relaterar diskussionen till utseendefrågor. Man ska vara perfekt och lagom, men aldrig vara nöjd med sig själv. Linda säger sarkastiskt: ”Hm.
Naturlig – jaha, öh, kemikalier – va? Det är hela tiden såhär: smal – men inte för
smal, stora bröst - men inte för stora bröst, och typ såhär sminkad – men inte för
sminkad.” En väldigt svår balans, men tjejerna verkar ha full koll på exakt hur idealet
ser ut, i minsta detalj. Även i den första fokusgruppen hamnade diskussionen i samma reflektion. Sara säger att ”det är jättesvårt med olika val och så. Med vad man ska
göra. Tjejer ska ju liksom inte misslyckas, du ska inte ge sig in på någonting som du
inte klarar av. Det är likadant med skolan, du ska inte ge sig på något man inte klarar,
eller någonting du inte förstår dig på”. Tjejer måste vara otroligt duktiga. Linnea drar
det till och med så långt att hon menar att tjejer måste vara minst dubbelt så bra som
alla andra bara för att bli godkända. Man måste arbeta så oerhört hårt för att bli ens
accepterad – en verklighet som uppenbarligen tynger tjejerna väldigt mycket. Känslan av att man lever i en värld där allt är omöjligt är stark hos tjejerna, som vid upprepade tillfällen säger att de inte tror att de kommer lyckas med sina drömmar och att
de därför kommer att sikta lägre i sin strävan efter olika mål.
Det är, som redan berörts, väldigt viktigt att som tjej balansera på den tunna linan
som konstituerar det åtråvärda adjektivet lagom:
Sandra:
Linda:
Sandra:
Johanna:
Sandra:
Johanna:
Men det är ju så att man bryr sig, eller nästan att man ser ner på dem
som bara bryr sig om en sak… att de är som korkade bara för att de bryr
sig om sitt utseende.
Ja typ som ”har ni inget viktigare för er eller”…
Ja. Så att man blir dömd för att vara ytlig fast det kanske inte alls är så.
På samma sätt som det finna en kraft om att man ska vara så så kritiseras det samtidigt.
Man ska inte vara för mycket liksom.
Nä… precis man ska vara lagom. Man ska vara städad och ha ett trevligt yttre men samtidigt… Det finns ju många exempel på dehär Big
Brother tjejerna som är för mycket, men ändå visas. (Excerpt 12)
58
Att vara tjej är att leva under motsägelsefulla krav. Allt måste stämma, allt krävs,
men samtidigt ska allt hållas på en måttlig nivå. Man får inte vara för mycket, men
inte heller för lite. Helst kanske man inte ska vara alls? Det är inte utan att en svag
pessimism börjar gro när de saker tjejerna upplever att de ska leva upp till i sin dagliga vardag skildras. Signalerna från vuxenvärlden, skolan och den kommersiella
världen är dessutom allt annat än entydiga. Som tjej ska man, enligt signaler de själva uppfattat från olika håll, vara något av en övermänniska:
Johanna:
Sandra:
Johanna:
Karin:
Linda:
Men min bild av idealet har jag nog fått mycket hemifrån. Att man som
tjej ska vara väldigt framgångsrik och kunna ha en fot på varenda jävla
ställe i hela världen. Det är liksom omöjligt. Man ska vara engagerad i
de hemlösa, gärna alkoholister och knarkare, samt i de som mår dåligt i
familjen, vänner och på arbetet eller i skolan. Men ska liksom vara engagerad i allting. Det ser jag som jävligt bra ifall man skulle klara av
det, men det är helt omöjligt om man inte ska strunta i sig själv. Samtidigt som jag från samhället är påverkad att tycka att jag ska sätta mig
själv främst.
Man ska ha hur mycket energi som helst.
ja, och orka allting. Speciellt…
Vad jag känner är viktigt är det här med att kunna ta sig fram. Att kunna ta sig själv framåt. Sen att rädda hela världen samtidigt, men ändå att
kunna…
Det där är ju så dubbelt. För där har man dels att ”Ja, tjejer tänk nu på
att ta plats”, och detdär. Så då dras man åt ett håll. Men samtidigt så är
det så motsatt grej att: ”Ja, men pratar inte hon lite väl mycket”, och
bara sådär det där med att man får ta hand om killarna på dagis, eller...
man sätts i andra hand och ändå ska veta sin plats. (Excerpt 13)
De motstridiga budskapen från olika håll skapar en känsla av otillräcklighet och av
att man inte duger hos tjejerna. Det kvittar hur bra de är på ett plan, så kan de inte
klara av alla plan samtidigt, vilket definierar dem som misslyckade tjejer. I teorin
förespråkar omgivningen att tjejer i allmänhet ska ta mer plats, men i praktiken har
tjejerna upplevt hur ogillande väcks när de tar plats. Johanna säger filosofiskt och lite
visionärt om situationen idag att ”jag tror att vi just nu befinner oss i en brytningspunkt som är jävligt motsägelsefullför tjejer. Man slits mellan så många olika krafter.
Mellan könen och mellan hur man ska vara”.
Och det värsta av allt upplever tjejerna vara att det finns krav som man kan göra
något åt. Att vara framgångsrik, att vara en bra familjetjej, att göra något åt inre krav
– det är något som är möjligt att göra om man bara är duktig nog. Man har, enligt
Karin, ingen ursäkt för att gå emot de inre kraven. Något som de andra tjejerna håller
med om.
Det kvittar verkligen vad man gör, man hamnar ändå alltid i situationer som är
obehagliga, vare sig man försöker uppfylla olika krav eller inte. Något som skildras
väldigt tydligt i följande långa excert som visar hur nyanserat, komplicerat och avancerat det är att vara tjej, speciellt tillsammans med andra tjejer:
Linda:
Karin:
Linda:
Karin:
Det är för att jag tycker att det är så att just när det gäller grupparbeten
och sånt så tycker jag det är skitjobbigt att vara den som tar initiativ.
Speciellt när det bara är tjejer. Att jag inte gillar att styra det man ska
göra, att jag verkligen tycker att det är jobbigt att säga att ”jamen, nu
gör vi såhär. Nu gör vi det”, liksom.
Men jag tror att det handlar om hänsyn. Att man som tjej vet hur det är
att nån gång ha varit den där som inte fick ta plats.
Precis, speciellt bland killar liksom.
Ja, som tjej så vet man hur det känns och man vill inte utsätta andra för
det. Man vet att när man själv var där, så, att, man tycker inte om den
som håller en nere. Och man vill inte själv vara den som inte är omtyckt.
59
Johanna:
Karin:
Linda:
Johanna:
Sandra:
Och då blir det ju så att många känner såhär att ”jag vill inte vara ledaren för denhär gruppen”. Men det är ju alltid nån som måste göra det.
Fast det tar oftast väldigt mycket tid. Det känner nog jag att jag kanske
hade mer av ledaregenskap, och tycker att det är ganska kul att leda,
men samtidigt får jag dåligt samvete när jag gör det. Om jag har pratat
för mycket så kan jag få dåligt samvete för att jag inte släppt fram alla
tillräckligt mycket. Samtidigt tycker jag nog att man får fan ta platsen
om man vill ha den, tycker jag. Det blir jag också irriterad på med folk
som alltid bara sitter och håller käften.
Så det blir lätt ett sånt lite obefogat ledarskap tycker jag. Medan om
man på nåt sätt fått den rollen, att man ska leda, då är det jättekul. Men
om man vill inte vara den som tar på sig rollen – för att då förhäver man
sig - utan man vill få den, om ni förstår vad jag menar.
Men det är ju som om man får budskapet att ”ta mycket plats nu” och
så. Och då blir det så att man tar mycket plats och då får man också
mycket ansvar och man förväntas liksom ha kontrollen över hela den
gruppen. Och då blir det plötsligt ens eget fel fall andra inte pratar. Som
om att dom inte har något eget ansvar för att dom inte pratar. Jag menar
det kan ju vara asjobbigt att tala i en grupp; man kan vara blyg, ha jobbiga relationer till andra i gruppen eller… men alla har ju ändå ett ansvar i gruppen ändå.
Men precis, det blir lätt så med ledarskapet, att man inte får ta det själv
utan man ska bli utsedd. Om man ska vara lite hård. Men man tröttnar
ju på det. Tillslut tar man på sig det själv trots att det är att man förhäver sig.
Men det är ju inte så lätt heller om man är i en grupp där det känns som
om man gör det på fel sätt liksom… och ingen säger något, och sen efteråt så har allt blivit fel och folk snackar skit om en bakom ryggen och
bara ”ja, jävla tjej” och sånt… Men om man inte tar tag i det så är det
ingen annan som gör något, så… (Excerpt 14)
Om man tar på sig ansvar, så får man automatiskt allt ansvar för hela det sociala
sammanhanget, utöver ansvaret för arbetet. Eftersom att alla tjejer upplevt utanförskap någon gång på något sätt, så blir den sociala samvaron präglad av många svåra
problem. Tjejerna försöker kombinera hänsyn med duktighet, ambitioner med ödmjukhet och ledarskap med systerskap. Något som visar sig här ovan är allt annat än
enkelt gjort.
Könsöverskridande motkraft – att bryta mönstret
Avslöjade hierarkier
I den första fokusgruppen diskuterar tjejerna andra tjejer som i skolan anses ha för
mycket smink, för fina kläder och för genomarbetade frisyrer:
Ellen:
Jenny:
Ja, tänk på de där tjejerna som är helt uppstajlade liksom, som verkar ha
stått i femtio år framför spegeln, tjejer som går i sina klackar som dom
inte kan gå i.
Fast jag är ganska imponerad av dem. Att de orkar på morgonen. Det
skulle aldrig jag fixa (skratt)! (Excerpt 15)
Först verkar alla tjejerna tycka att det är synd om de tjejerna, och att de är offer för
sin utseendefixering. Men sedan vänder det med Jennys kommentar: att de faktiskt är
imponerande istället. Sedan vänder hela diskussionen och både Linnea, Ellen och
Sara börjar berätta om hur kul de tycker det är att ”piffa upp sig”. Att de tycker om
att vara typiskt tjejig och göra sig fina. Någon som även tjejerna i den andra fokusgruppen berättade. Jenny är ofta den som ställer hierarkierna på huvudet. Hon gör det
60
även i sammanhanget som återges här nedan där samtalsämnet är speciella, stereotypa tjejer:
Sara:
Ellen:
Jenny:
Ja, men om man ska prata om tjejer och så så är de en som är ganska
solbränd och så och långt hår med hårförlängning och sina prickiga
toppar å jeans å höga stövlar med jeansen instoppade… typ som man
såg på modevisningen igår, som alla såg ut… ja, som såna man ser i
korridorerna så ser de inte ut som en person utan jättemånga liksom.
Många är sådär utländska tjejer. Dom har liksom en egen stil. Som
dom, som alla i samma gäng måste se likadana ut. Det är jättetypiskt för
dom här på vår skola tycker jag. Dom har likadana jeans, dom har likadana höga, svarta stövlar och dom har sina toppar, å samma smink och
smycken liksom.
Ja, det är som detaljer som skiljer, men annars är de likadana också. Det
är bara så. Och dom beter sig likadant också! Högljudda liksom. Dom
är störst, bäst och vackrast liksom.
Men är det inte trevligt att dom tycker att dom är störst, bäst och vackrast? (Excerpt 16)
I excerptens inledning kan man tro att det är vanligt, särartsrelaterat, lite fördomsfullt
generaliserande av andra tjejer som sker. Men Jennys replik vänder hela samtalet.
Tjejerna håller med om att det är jättebra att tjejer tar plats. De ifrågasätter sitt eget
sätt att störa sig på andra tjejer som tar plats, och fastslår att det är roligt att de tjejerna finns och att de kanske kan göra så att killar och tjejer blir mer lika varandra.
En del av samtalet i den andra fokusgruppen cirkulerade runt hur det är att vara
med tjejer. Först säger tjejerna att det inte är roligt att vara med tjejer i grupp eftersom att ingen får lov att ta plats:
Linda:
Johanna:
Det är en sån där grej som jag tycker är en jättestor skillnad mellan killar och tjejer. Att när man umgås med tjejer är det så viktigt att inte nån
tar tar plats, att inte nån dominerar. Medan när jag umgås med killar
kan jag få sitta i en kvart och hålla låda liksom, och bara prata om mina
grejer och såhär.
Man behöver inte ursäkta sig, på detdär sättet kan det vara skönt att
umgås med killar – jag gör också det ganska mycket. (Excerpt 17)
Samtidigt, efter en lång diskussion, kommer det fram att anledningen till att man
känner sig pressad i en grupp med tjejer där man inte känner varandra så väl, är för
att man som tjej tar för mycket hänsyn. Alla tjejer har, menar de, någon gång varit
med om att bli överkörda, och därför finns det en rädsla i tjejgrupper för att vara den
som kör över andra. Anledningen bakom att tjejer ibland faller in i ett beteende som
anses osympatiskt – att gå bakom ryggen och säga elaka saker, att inte ta öppna konflikter, att allt ska ske på ett överdrivet hänsynsfullt sätt som kommer i vägen för
exempelvis ett effektivt grupparbete – är att man agerar så som man fostrats till genom sin uppväxt och sina erfarenheter. Det som tjejerna först säger är negativt och
jobbigt med tjejer, betraktas i slutet av samtalet även som något positivt. De menar
att man bland tjejer har en speciell gemenskap som är väldigt värdefull. Där man kan
tala om känslor, och andra viktiga och intima saker som man behöver få tala om för
att få stöd och känna sig trygg.
Ett tag talade tjejerna i den andra fokusgruppen om hur många dåliga saker det
fanns hos tjejer, som var besvärliga särskilt i sociala sammanhang där man inte känner varandra så väl. Men tillsist kom de in på hur det som är typiskt tjejigt egentligen
inte borde vara enbart negativt, utan i själva verket är någonting väldigt bra som man
borde vara stolt över:
Johanna:
Man pratar väldigt mycket känslor, och det är tjejigt, och det trivs jag
med. Jo, men faktiskt. Sen tror jag att det är viktigt att prata om sådana
här saker, att det kommer fram.
61
Karin:
Johanna:
Linda:
Karin:
Sedan kan man ju välja själv hur mycket man faktiskt säger eller berättar om sig själv.
Ja, men att man blir medveten om detdär att man inte behöver skämmas
eller känna sig… att förneka sig själv för att man är tjej.
För att det blir ofta så att allt som är tjejigt är dåligt.
Ja. Men det är klart att man ska kunna välja vad man vill, bara man är
medveten om att man gör det. Att det är ett val och inte bara något man
tvingats in i och gör utan att man egentligen vill. (Excerpt 18)
Här betraktas det individuella valet som är det viktiga för tjejerna, och om man vill
vara typiskt tjejig så ska man få lov att vara det utan att någon ser ner på en för det.
I den första fokusgruppen berördes ämnet att vara lång. Som tjej var det, enligt
tjejerna, ett måste att vara kortare än sin kille. Samtidigt fanns det en önskan hos dem
att vara långa. De betonade att de ansåg att långa tjejer var snygga och häftiga, och
tillsist lade Linnea kommentaren att ”Ja, skulle man bara ändra på det så att tjejerna
blev längre än killarna så skulle alla tycka att det var konstigt om killarna var längre”. De är alltså fullt medvetna om att de hierarkier och värderingar som finns hos
oss är konstruerade och föränderliga. Ellen ifrågasätter också senare normen om att
tjejer ska vara kortare än killarna. Hon verkar tycka att killars sätt att gilla små tjejer
handlar om viljan att ta hand om och vara överlägsna tjejer, vilket är en norm hon
anser är värd att ifrågasätta. Tjejerna i den första fokusgruppen anser att det endast
handlar om vad man är van vid när man funderar runt hur killar och tjejer ser ut.
Balansen mellan feministisk backlash och ett feministiskt framsteg är svår att hålla.
Ibland är det även väldigt svårt att bedöma vad det egentligen är man ser i fokusgruppen. Emellertid så finns det inslag av både bakslag och framsteg i vissa resonemang. Exempelvis gällande diskussionen om hemmafrudrömmarna, där visionen om
att leva som hemmafru blandas med stor medvetenhet om hierarkier. Linnea säger
till exempel: ”Jag vägrar försvara mig för det. Jag vill liksom bli lågstadielärare liksom, eller fritidspedagog. Och jag vill vara hemma med mina barn såhär, ta hand om
min man och laga mat såhär. Men jag får ofta, alltså: jag får skäll för det ibland! Jag
har ingen lust med det, jag känner att det är väl mitt val!? Alltså men jag tycker att
det är såhär asbra med at tjejer ska ta plats i yrkeslivet och så. Men alla måste ju inte
göra det”. De andra tjejerna håller med om att man inte ska skämmas över att man
vill vara hemma, om det verkligen är det man vill. Bara för att det är en klassiskt
kvinnlig sysselsättning så ska det inte vara mindre värt än något annat arbete i samhället. Alla tjejerna betonar samtidigt att oavsett val så är jämställdheten ett måste.
Även om man väljer att vara hemmafru så ska mannen bry sig lika mycket om barnen och hemmet som kvinnan gör. De tycker också att det är en självklarhet att pappan ska vara hemma med sina barn lika mycket som mamman.
Ibland kommer samtalen in på värderingar om olika kvinnor i tjejernas omgivning.
I båda fokusgruppssamtalen händer det att tjejerna talar om sina mammor som inte
klarar av någonting, om tjejbekanta som är offer för utseendefixeringar och trender,
eller om kvinnor som gör tråkiga arbeten inom stereotypa områden som har med
barn, vård, omsorg eller skola att göra. Men trots att tjejerna i vissa delar av samtalen
talar på detta nedlåtande vis om kvinnor, så betonar de ändå det positiva hos kvinnor
och tjejer. De är medvetna om de sneda hierarkierna där det manliga har en hegemoniskt ställning. De vill bryta upp mot ordningen som den ser ut idag, och vända på
hierarkierna.
Enligt tjejerna är kvinnors insatser i välden väldigt mycket värda, då någon måste
ta hand om barn, gamla och om familjernas situation i det lilla. Det handlar inte bara
om att kvinnor ska göra vad de traditionellt sett gör idag, utan det handlar om att
människor av alla kön ska arbeta med saker som är viktiga för mänskligheten. Linnea
62
säger tillexempel: ”Det är ju diskriminering och det är hemskt att vi liksom går med
på de normerna. Om att vissa saker är mindre värt. Att jobba med barn, eller kanske
med utvecklingsstörda, det är ju ett jätteviktigt yrke. Som världen skulle må väldigt
dåligt av om inte någon skötte. Men det skulle i och för sig behöva komma in fler
killar. Det behövs liksom av båda sorterna”.
Strategier i ett ojämlikt samhälle
När jag lägger fram mitt stimulimaterial med bilder på kvinnliga modeller blir reaktionen såhär i den andra fokusgruppen:
Johanna:
Karin:
Linda:
Alltså jag skulle vilja säga att jag inte känner sådär speciellt mycket
tillhörighet med de här… brudarna. Jag vet inte, alltså de är ju tjejer så
sett, men…
det känns som om de befinner sig ju så långt ifrån verkligheten. De är ju
liksom inte… alltså jag tror säkert att man influeras på nåt sätt av det,
att man får inspiration men det är ju inte så att man överhuvudtaget satsar på att uppnå det där för att det här liksom det här är ju inte verkligt
Alltså jag känner inte att… man blir såhär, man blir liksom avtrubbad
för man såhär orkar liksom inte reagera eller orkar inte kämpa. (Excerpt
19)
Strategin för hur man bemöter ouppnåeliga ideal som man exponeras för varje dag
blir alltså att stänga av. Tjejerna talar om hur verklighetsfrämmande bilderna är, och
hur fejkat och orealistiskt allt är. Elin säger just så: ”För att allting är ju så fejkat…
det ligger inte ens när en själv”. På så sätt, genom att definiera bilderna som overkliga, kan de ta avstånd från dem och slippa kraven att leva upp till bilderna av tjejer i
reklamen. Tjejerna erkänner att man visst inspireras av bilderna, och Johanna säger
med himlande ögon om modekläderna på modellerna att ”det är ju inte riktigt någon
chans att de skulle sitta sådär på min kropp”. Varvid alla skrattar och håller med om
att ingen verklig tjej skulle kunna se ut som tjejerna i veckotidningarnas reklam.
Även tjejerna i den första fokusgruppen har samma resignerade attityd. De menar att
bilderna på de avklädda tjejerna i bikini eller spetsunderkläder finns överallt, så det
är ingen idé att bli upprörd. Emellertid tycker tjejerna i den första fokusgruppen att
det är tröttsamt att de stora klädkedjorna aldrig reagerar. Att de någon gång borde ta
till sig all kritik som de fått ur ett jämställdhetsperspektiv.
Linda och Johanna har utarbetat väldigt medvetna strategier för att klara sig – för
att överleva - i det samhälle där mat, ätande, utseende och sundhet fokuseras så
mycket att det lätt går över i patologiska fixeringar. Något som kommer fram efter
frågan om hur de skulle beskriva sig själva i förhållande till hur de tycker att tjejer
borde vara:
Janna:
Linda:
Johanna:
Hur skulle ni beskriva er själva… är ni sådär som ni tycker att en tjej
borde vara?
Alltså jag känner mig inte speciellt sund med tanke på att jag inte har
tränat alls på över ett halvår och såhär. Alltså jag är hela tiden så rädd
för att börja bry mig om vad jag äter och, om hur mycket jag tränar, för
att jag har sett så många andra tjejer som har gjort det som har hamnat i
såhär… alltså kanske inte riktigt svåra ätstörningar, men i såhär alldeles
för fixerat beteende. Jag är såhär rädd för att fastna i det för att… så på
grund av det så börjar inte jag banta liksom. Så därför tvingar jag mig
själv till att inte göra något åt att jag inte är så sund.
Jo, men det är verkligen sådär, det handlar verkligen om att stå emot.
Alltså samhället vill verkligen att man dras mot dendär fällan, och jag
känner också så att, varför ska jag bry mig om vad jag äter och om jag
tränar och så. Men det finns alltid såhär ”ska jag eller ska jag inte ha dåligt samvete för vad jag äter och för att jag inte tränar”. Man får, som du
säger, såhär tvinga en själv till att hålla sig utanför. (Excerpt 20)
63
Ätstörningar och utseendefixeringar är alltså vardag för tjejerna. De vet om farorna i
att bry sig för mycket, vilket har resulterat i att de helt enkelt inte vågar tillåta sig att
börja bry sig om att banta och träna. Bantning, träning och problem runt ätstörningar
är vardag för tjejerna. I Sandras fotbollslag har flera av tjejerna gått ner oroväckande
mycket i vikt, Lindas mamma och Johannas syster fick båda väldigt mycket uppskattning när de gick ner i vikt, trots att det var uppenbart att anledningen till deras
viktnedgång var att de mådde psykiskt dåligt – en företeelse tjejerna är medvetna om.
Karin säger att när någon går ner i vikt så förknippar man det med psykisk ohälsa,
och istället för att säga ”vad fin du blivit”, när något tappat vikt, så menar Karin att
man hellre frågar ”Hur är det egentligen? Du kanske skulle behöva slappna av lite?”.
Tankar som kan kopplas till resonemangen runt paradoxen mellan skenet av hälsa
ytligt sett trots uppenbar inre ohälsa, som redovisas i första stycket under rubriken
”Krav från olika håll”.
I denna studies första fokusgrupp menade tjejerna att de inte orkade vara tjejer
jämt. De visar att tjejighet är något konstruerat som man kan välja bort att ta på sig!
De väljer bland olika roller och går ofta utanför ramarna:
Sara:
[…]
Sara:
Jag skulle inte orka vara tjej jämt. Därför att det är som en massa... det
är så jobbigt att alltid bevisa att man är tjej. Vissa dagar orkar man inte.
Man vill inte göra sig i ordning och man ska alltid orka och man ska
vara duktig, man ska vilja städa och man tycka det är kul att diska å…
Liksom visst, men om man ska va jättesöt varje dag liksom, och man
ska komma och va glad och va sådär typisk tjejig, men man orkar inte,
vissa dagar vill man bara vara sur och kasta grejer liksom ligga hemma
och va skitig och äcklig och bara liksom. Men det är så typiskt otjejigt.
Jag tycker det är så jobbigt att alltid kunna va tjej. (Excerpt 21)
De andra tjejerna i den första fokusgruppen instämmer när Sara gör sina utläggningar
om att man inte alltid orkar med att vara tjej. I det ligger valet, det fria valet att antingen vara tjej eller vara… ja vad egentligen? En människa? Eller ett, för att parafrasera Edith Södergran, neutrum? Egentligen kanske valet inte är så fritt. Det verkar
på Sara som om att man kan ligga hemma och inte vara tjej, men vågar man gå utanför den privata sfären utan att vara tjej? Kan man inträda i den offentliga sfären som
otjejig tjej? En fråga som troligtvis inte kommer att kunna besvaras, utan enbart ställas, i detta sammanhang.
Ytterligare en strategi som tjejerna i den andra fokusgruppen är eniga om behöver
tillämpas för att leva i samhället så som det ser ut idag, är att, som Linda säger:
”bortse från utseendet hos tjejer”. De menar att samhället är som det är. Johanna
tycker att ”det är svårt att kräva att människor inte ska vara med i denhär karusellen”,
när det handlar om utseendefixering och strävan efter att leva upp till olika krav. De
är dock noga med att betona att de själva står utanför, men att de för den sakens skulle inte vill döma de som väljer den mindre jobbiga vägen. Bara för att man bryr sig
om sitt utseende så behöver man inte vara korkad eller useendefixerade för det. Tjejerna menar att snygga och ”fixade” tjejer mycket väl kan representerar bra saker. De
motsätter sig hur man ofta skyller på kändistjejer när man talar om vanliga tjejers
beteende, när det handlar om exempelvis utseende.
I det andra fokusgruppsamtalet säger tjejerna att de inte bryr sig om utseendemässiga krav. Vilket är intressant eftersom de talat så mycket om dem, och uppenbarligen har full koll på vilka de är. Men samtidigt vet de om vad de bryter mot. Både
Linda, Karin och Johanna säger uttalat att de ”skiter” i utseendefixeringen. De är så
vana att de blivit immuna för kraven utifrån, och de orkar inte bry sig om yttre saker
64
då att de hellre vill lägga sin kraft på inre krav de har på sig själva. Även Sandra håller med, men hon menar att man kan strunta i hur man ser ut, men man ”ska helst se
ut som om man bryr sig”, även om man inte gör det. Även i det första fokusgruppsamtalet menade tjejerna att man skulle se ut som om man bryr sig om hur man ser
ut, men samtidigt erkände flera av tjejerna att de inte alltid brydde sig speciellt
mycket om hur de såg ut. Linnea sade till exempel att hon inte orkar köpa kläder, och
som tidigare nämnts så vill några tjejer gärna komma till skolan i sina mjukisbyxor.
Det handlar här verkligen om ett rollspel där det är viktigt att upprätthålla fasaden.
En stilla undran uppkommer i slutet av den andra sessionen när Sandra berättar att
hon skulle vilja veta hur hon ser ut och verkar vara i andras ögon. Även de andra
tjejerna hakar på spåret, och säger att man gärna förställer sig i närheten av andra
tjejer för att nå upp till outtalade normer. Frågan de alla ställer sig är: undrar hur de
egentligen är? Själva är de, tillsammans med sina nära vänner, inte alls på det sättet
som de är i närheten av tjejer som de inte känner så väl. Om alla slutade förställa sig
i närheten av okända tjejer, så kanske alla kraven skulle visa sig inte vara några krav
i praktiken? Det kanske bara är en teaterföreställning, för att använda Goffmans uttryck, som pågår, där alla eskalerande krav skapar onödiga känslor av otillräcklighet
och mindervärde? 169
Olika strategier för att som tjej klara sig undan den kommersiella sexismen kan
vara att vägra, motstå eller försöka bli immun mot de signaler som samhällets olika
medier skickar mot tjejer. Linnea och Ellen har valt att visa sitt motstånd genom att
uttryckligen ogilla spetsiga underkläder: 170
Linnea:
Ellen:
[…]
Ellen:
Linnea:
Om jag skulle få ett såhär spetsigt underklädset så skulle jag aldrig ta på
mig det för det skulle liksom inte vara min grej. Jag känner att underkläder det är min del, den har jag för mig själv. Det får ingen annan
köpa för mig.
Jag skulle typ bli förolämpad om nån gav mig underkläder: typ här har
du något snyggt.
Ja, men är inte det lite konstigt för det finns många tjejer som tycker att
ingen får köpa underkläder till mig, samtidigt finns det massor av tjejer
som köper underkläder till killarna!
Men det brukar vara mer på skoj eller så. För killar är mer såhär: åh,
vad sexiga. Alltså om min pojkvän skulle köpa ett par bomullstrosor
med en fjäril på så skulle det vara helt OK. Men det är mer om man
känner att det där skulle jag kunna ha på mig. Som om han skulle köpa
ett par svarta bomulltrosor, då är det liksom skit samma. (Excerpt 22)
Tjejerna polemiserar mot normen att tjejer per definition ska gilla att få underkläder
med spets. Men de vill inte göra det. Man skulle kunna tolka deras värderingar som
om att de lever upp till någon sorts kvinnlig kyskhetsnorm, men samtidigt verkar det
inte vara så de menar. Istället verkar de mena att de inte vill bli objektifierade av
killar. Linnea säger att underkläder som hon själv kunde ha köpt är helt okej att få i
present, men att underkläder som definierar tjejen som snygg och sexig känns olustiga att få. Skillnaden mellan att tjejer köper underkläder till killar menar de beror på
att tjejer inte köper underkläder som objektifierar killarna på samma sätt. Därför är
det okej för tjejer att köpa underkläder till killar, men inte för killar att köpa under169
Erving Goffman driver metaforen om att vi alla i vårt dagliga liv är skådespelare på en scen, att vi
alla spelar teater inför varandra och att vi tar på oss masker för att göra olika intryck på vår publik, i
boken Jaget och maskerna. En studie i vardagslivets dramatik (Stockholm 1977). En samhällssyn
som kallad för det dramaturgiska perspektivet.
170
Tjejerna menar här spetsiga som i betydelsen underkläder med brodyrspets – inte med spetsade
inslag som man kan sticka sig på eller som kan fungera som något slags vapen.
65
kläder till tjejer. I alla fall inte så länge de köper underkläder som talar om för tjejer
att de är sexiga objekt.
I båda grupperna finns en stor upprördhet över att kvinnor straffas för att det råkar
vara de som föder barn. Det sätter stor tyngd på vikten av att män måste ta mer ansvar, och att kvinnor måste sluta straffas för sina val. Detta gällande både valet av
yrke, familjesituation och olika egenskaper.
Överskridande och omförhandling av genuskontraktet
I den första fokusgruppen berättar tjejerna om hur de överskrider flera av genuskontraktets paragrafer:
Jenny:
[Tyst paus]
Janna:
Jenny:
Linnea:
Ellen:
Linnea:
Jenny:
Sara:
Fast det känns som om det vänds ganska mycket ändå. Att tjejer blir
mer och mer utåtriktade överhuvudtaget. Och tar över det där kanske
lite skrikiga delen också.
Hur känns det för er själva? Vad upplever ni för krav - på er?
Det är så svårt att säga för jag upplever inga krav som ”sådär måste jag
se ut och sådär måste jag göra”, utan liksom jag hörs och syns. Det gör
jag, men det är ju liksom den jag är. Men jag kan ju tänka lite sådär att
jag… men jag kanske inte skulle ha de där kläderna i skolan, de är lite
mer hemmakläder - passar inte i skolan. Sånt tänker man ju på men det
spelar liksom inte så stor roll.
Jag tänker alltid på det. Jag har aldrig på liksom mjukiskläder eller så i
skolan - de har jätteofta det (nickar mot Sara och Jenny). Det är mina
hemmakläder. Det känns rätt för mig att ”nu är jag hemma och så vill
jag vara slapp”. Då känns det bra.
Jamen jag hade jättegärna velat gå i mjukiskläder i skolan, jag beundrar
er för det, men det passar liksom inte mej. För jag är inte lika söt som
dom. Jag skulle inte kunna göra det. Jag ser inte fin ut i mjukiskläder
som dom gör. Alla passar inte i mjukiskläder.
Jag tycker alla ser ganska snygga ut i mjukiskläder.
Ja i de största mjukisbrallorna så kommer man och säger liksom ”Gomorron”. Men det är jätteskönt när man vaknar upp på morgonen och
tänker att ”Nej. Idag orkar jag inte”, så drar man på sig mjukisbyxorna
och går till skolan.
Ja, sån är jag också. Men vissa verkar tycka att man ska vara sådär
överstajlad när man går till skolan, och verkar tycka att det är jättekul
att göra sig sådär jättefin. Men det behöver man inte, man känner sig så
trygg i denhär miljön. (Excerpt 23)
Tjejerna tycker alltså att det är helt okej att höras och synas, och de väljer också att
göra det. Dessutom säger tjejerna att de väljer, eller vill välja, att inte orka med att
vara tjej. De vill gå till skolan i mjukiskläderna, och de vill inte klä på sig sin tjejighet när de går till skolan. Speciellt inte när de befinner sig i en trygg miljö.
Linda är allt annat än nöjd med hur samhället påverkar de val tjejer har: ”Ja, men
det är så många saker: ’Ja, men skaffa en utbildning’ och ’Åh, det är så hemskt för
att alla föder barn senare’, och så är det jättehemskt att kvinnor inte föder barn förrän
efter 30 – ja men gud vad tragiskt liksom! Nu ska du ha riktigt dåligt samvete här för
att du inte födde barn när du var 21. Och alla sådana saker.” Dessa kritiska kommentarer sagda med upprörd och cynisk röst visar hur tjejerna valt att bemöta de
motstridiga kraven de har på sig med ilska. De vill inte att omgivningen ska styra
deras liv med normer om hur det borde vara. De orkar inte med pressen på att man
som tjej ska vara en supermänniska med allt under kontroll. Om och om igen under
samtalet uppkommer hävdande av individualiteten. Karin protesterar exempelvis vid
flera tillfällen när de andra generaliserar om kvinnligt och manligt, och under hela
66
samtalet återkommer hävdanden av det fria, individuella valet. Ingen av tjejerna verkar frivilligt vilja gå med på att något annat än deras egna fria val styr deras liv.
När tjejerna i den andra fokusgruppen ska tala runt hur en ideal tjej bör vara, så
säger Karin att det viktigaste för henne är ”styrkan att engagera sig i mer saker. Det
är något som jag skulle vilja… det kan jag beundra hos andra tjejer att de vågar tycka
och stå upp för det de säger och att de gör en massa saker. Vågar ta diskussioner utan
att skämmas liksom”. Det handlar här om idealet att spela en roll som är aktiv, och
inte passiv, som klarar sig själv och som är ett subjekt i sin egen vardag.
Även i den första fokusgruppen utmanar tjejerna normen om den passiva tjejen:
Janna:
Sara:
Jenny:
Sara:
Mm. Ska vi prata lite mer om saker som är otjejiga? Ni har ju redan berört det lite…
Som att hamra och bygga, lorta ner sig å göra såntdär. Bara vara slapp.
Liksom ligga på soffan, se på TV, dricka öl och äta chips och typ se på
fotboll liksom…
Får man inte det som tjej? Jag tycker det är jättekul. Det är ju som en
riktig tjejkväll liksom, då gör man ju sånt. Men det känns fortfarande
väldigt otjejigt. Även om man inte ska göra det så är det ju skittrevligt.
(Excerpt 24)
Sara verkar uppriktigt förvånad om att det, bara för att man är tjej, inte är okej att
göra de saker som hon själv räknar upp tillsammans med Jenny. Hon vill dessutom
definiera om vad som är tjejigt, genom att säga att det är en riktig tjejkväll att dricka
öl, hamra, lorta ner sig och se på fotboll! På detta sätt visar tjejerna hur de vill vidga
ramarna, och att de förhandlar om kontraktet för vad tjejer ska göra. En slags ny tjej
kan tyckas vara på väg att formas, om man förhåller sig till deras normer och uppfattningar.
Tjejerna verkar ha genomskådat näringslivets kommersiella intressen av att tjejer
känner sig otillräckliga och missnöjda med allt:
Johanna:
Linda:
Johanna:
Ja, men det är ju sådär. Man ska liksom aldrig vara nöjd med sig själv.
Det är bara så.
Ja. Om vi var nöjda med oss själva så skulle vi inte konsumera alla dedär grejerna som ska göra oss nöjda och då skulle en massa företag inte
tjäna några pengar. Så är det. Tidningarna skulle inte sälja liksom.
Nä, hela världen är ju uppbyggd på det här. Det är samma som man pratar om idrott, att de inte ska få så mycket pengar, det är en hel ”buisness”, det går inte att få stopp på. Det är som nåt jäkla ekorrhjul liksom.
Det skulle kanske nästan vara önskvärt att allt gick upp i rök…hela systemet. (Excerpt 25)
Önskan om att allt ska gå upp i rök, hela systemet, skulle kunna anses vara nästintill
revolutionär. Johanna uttrycker ett önskemål om att börja om från början, på ruta ett,
utan ekorrhjulet av tjejers missnöjdhet och kommersiella intressens exploatering av
den.
Tjejerna i den andra fokusgruppen verkar, som redan nämnts flertalet gånger, anse
att de snarare är unika individer än representanter för ett kön. De identifierar sig mer
med sin specifika personlighet, än med sin tjejighet. Dessutom var intrycket att de
ansåg att deras individuella särart var väldigt ovanlig, unik och nästan avkönad:
Linda:
Karin:
Jo, självklart. Men ändå. Det är ändå sådär med de tjejer som jag umgås
med så är jag ändå så här den clown-människan liksom. Öh, vilket är…
det är väl helt OK, men det gör ju att jag är inte där på samma villkor
som de är. Det känns mer som om att jag är deras lilla sociala krydda
liksom. Nä, men såhär alltså jag trivs ganska bra med det för att då får
jag hålla låda liksom, men… det är inte kul jämt liksom.
Jag tror att det handlar om, att man är olika, för att personligen känner
jag att det inte finns många som är sådär speciellt lika mig, och då kän-
67
Johanna:
ner man att… Det är ingen idé att jämföra sig för att man har så olika
intressen och olika saker så.
Jag känner verkligen igen det där med att bli clown, för så känner jag
väldigt ofta. Att jag ska underhålla, eller att jag… ja… Men jag undrar
varför det blir så egentligen? Det är precis som du sa: att man förväntas
vara denhär spralliga bara för att man är lite kortare. (Excerpt 26)
Clown-rollens kvinnlighet kan utan speciellt många invändningar påstås vara av väldigt låg grad. Är det en strategi för att bli avkönad att anta clown-rollen som tjej?
Roliga kvinnor är i minoritet i den offentliga miljön, men ändå har tjejerna anammat
rollen. Är Karins hävdande av sin egna olikhet, sin unika särart, ett avståndstagande
från stereotyper, ett sätt att komma undan från det typiskt tjejiga? Alla tjejerna i studien var väldigt noga med att hävda sin unika individualitet. I båda grupperna talade
tjejerna väldigt mycket om hur annorlunda, ovanliga, konstiga, speciella och särskilda de är. Att vara annorlunda verkar var något sätt att gömma sig för normer. Det
moderna/postmoderna individualiserade samhällets normer har verkligen slagit igenom hos tjejerna, samtidigt som det är påfallande att alla tjejerna känner sig otypiska.
En fråga är om det är tjejigt att känna sig otypisk?
När tjejerna diskuterar tjejgrupper och hur mycket plats man får ta, så vill både
Linda och Johanna tydliggöra sitt angreppssätt på problemet genom att berätta om
hur jobbigt det är att vara den som tar tag i saker och ting, samtidigt som de inte kan
låta bli att ändå göra det. Trots tjejgruppens ovilja att låta någon leda, så väljer både
Linda och Johanna att bita i det sura äpplet och ta på sig ledarskap, trots dess nackdelar, vilket skildras i excerpt 14 ovan.
I vissa sammanhang hamnar tjejerna i roller då de anser sig vara näst intill könlösa.
Linda berättar om att hon inte känner sig tjejig när hon umgås med sina killkompisar.
Hon är tjej, men känner inte att hon behöver leva upp till tjejighetskrav då hon bland
sina killkompisar kan ta ohämmat mycket plats utan att skämmas. Johanna menar att
det är likadant bland hennes nära tjejkompisar. Då kan man svära, klia sig mellan
benen, rapa och svära utan att det känns konstigt. Sandra har samma erfarenhet från
sitt fotbollslag:
Sandra:
Johanna:
Sandra:
Det är lite så i mitt fotbollslag att det där är det sådär lite tuff jargong.
Att vi är lite så som elaka mot varandra.
Men det blir lätt sådär. Som jag umgås i ett tjejgäng och då blir man lätt
lite brutal i språket ibland.
ja, men som när jag spelar fotboll så är det nog så att jag svär mer. Men
det är väl för att jag blir så målinriktad och förbannad när jag spelar. Så
då svär jag jättemycket. Och då tänker jag inte ens på det. (Excerpt 27)
I ett homosocialt tryggt sällskap känner alltså tjejerna sig mindre tjejiga, även om det
är en tjej som är ensam i ett killgäng!
Som tjej hamnar man uppenbarligen många gånger i oönskade situationer med krav
på sig som man tycker är väldigt obehagliga att leva upp till. Exempelvis gällande
konfliktbehandlingsstrategier för tjejer så frågade jag:
Janna:
Johanna:
Linda:
Johanna:
Janna:
Har det något att göra med dethär perfektionskravet som tjejer har?
Ja, att man många gånger hamnat som medlare som många tjejer gör.
Och det handlar ju om detdär att man redan i förskolan fick sätta sig
mellan killarna för att de skulle hålla käften. Då blir det ju tjejens roll…
Fast det är ofrivilligt.
Ja man hamnar i den rollen – och vuxit in i den – att det blir så automatiskt. Och det är ju jävligt obekvämt att ha det ansvaret för att det ska
vara lugnt och skönt.
Att släta över problemet är det nån slags strategi då för att slippa det här
obehaget i konflikter?
68
Linda:
Att släta över problemet blir snarare som ett sätt att upprätthålla en fasad. (Excerpt 28)
Det är alltså väldigt motvilligt man hamnar i rollen som medlare. Både Linda och
Johanna vill inte vara i den situationen de ofta blivit placerade i. I denna motvilja
finns ett motstånd som kan innebära att de i framtiden protesterar och vägrar att leva
upp till den roll som förväntas av dem. Kanske kan då sedan lägga grunden för en
omförhandling av genuskontraktet där tjejerna ska ha all världens börda på sina axlar?
Påtagligt är att tjejerna i båda fokusgrupperna känner mycket ilska och frustration
över att samhället ser ut som det gör när det gäller ramarna för tjejer. Båda grupperna
betonar vikten av förebilder när det gäller att förändra samhället så att tjejerna får –
och vågar ta sig – ökat handlingsutrymme. Emellertid så skildras ofta tjejer som verkar starka, men som sedan görs svaga, i exempelvis filmer:
Sara:
Linnea:
Sara:
Linnea:
En sak jag tänkt på är hur många i olika serier och så är så himla bra
och sexiga och snygga och så, men alltid så är det någonting som gör
henne svag.
Det är alltid en kille som gör henne svag.
Ja, men då blir man såhär arg och så, för henne har ju jag sett upp till
och så. Liksom värsta tjejen som var jättestark och så sen bara – ja men,
så gör hon sådär. Men det är så viktigt för det är så många tjejer som tittar på sånt där. Det är så himla typiskt att ja, nån tjej blir lite full och råkar ha sex med nån som hon inte ville och sådär. Visst – det är antagligen så i jättemånga fall, och det blir säkert så, men det är så konstigt
att skapa såhär en drömbild av en tjej och sen… så blir jag så besviken.
Vad är det för jäkla förebild liksom?
En tjej som jag tycker för en sån där förebild som är sådär sjukt häftig
det är Elle Woods i Legally Blonde (High-Schoool film). Alltså hon är
verkligen en förebild. För hon är såhär blond och rosa och supertjejig, i
en småstad, en mansvärld där alla tycker att hon är dum och hon stoppas inte av någon kille heller, utan hon stoppar killen istället. Det tycker
jag är superhäftigt, hon är verkligen nån som alla borde se upp till. (Excerpt 29)
Ilskan över att tjejer som verkar vara så starka blir svaga enbart på grund av en kille,
är stor hos de intervjuade tjejerna. De vill ha starka tjejer som förebilder. Och bara
för att man, som Elle Woods i Legally Blonde, har rosa kläder och blont hår, så behöver man inte vara ett dugg svag för det. Man kan tvärtom vara starkare än de flesta
och lyckas med de mål man sätter upp för sig själv även om man är iklädd nylonstrumpor och kort-kort kjol. En synvinkel som kan kopplas till riot-grrl-rörelsens sätt
att ta tillbaka sin egen sexualitet från kommersialismen, som omtalas i uppsatsens
inledande del.
Emellertid verkar även andra förebilder vara viktiga för tjejer. Alla tjejer går inte
runt i rosa kläder, utan tjejer är – som alla andra människor och som tjejerna i båda
fokusgrupperna tryckt på vid upprepade tillfällen – olika! Två av tjejerna i den första
fokusgruppen har väldigt ovanliga framtidsdrömmar: den ena tjejen, Ellen, skulle
vilja prova på att arbeta som lastbilschaufför, och den andra tjejen, Jenny, vill bli
asfaltsläggare! Hur Jenny fått idén om att bli asfaltsläggare är ovisst, men Ellen menar att hon vill bli lastbilschaufför på grund av att hon såg en tjej på en arbetsmarknadsdag som berättade om sitt arbete som lastbilschaufför på ett lockande vis. Tjejerna i båda fokusgrupperna anser att allt är okej, om man vet att man verkligen vill
det, och att man har valt själv vad man vill. Inget framtidsval ska ses ner på, vare sig
man går emot eller med normerna. Att vara fritidspedagog, som Linnea drömmer
om, kan vara lika värdefullt som att vara asfaltsläggarlärling, som Jenny. Och tjejer
69
kan vara vad som helst! Det är något som tjejerna i den första fokusgruppen betonar
med emfas, och som de uppmuntrar varandra genom att hävda. Som Sara och Jenny
säger:
Sara:
Jenny:
För det är ju ändå så att vill man så går det ju. För jag är ändå imponerad att tjejer har fått just den där liksom ha ha, jag kan liksom. Det är
jag jätteimponerad av liksom tjejer som vill och som gör det också.
Visst, tjejer får misslyckas. Det är så.
Ja, det är inte så farligt att prova. Funkar det inte, ja då prövar jag bara
något annat. Det viktiga är att man gör det man vill. (Excerpt 30)
70
Avslutande diskussion
Den främsta uppgiften för detta kapitel är att besvara uppsatsens syfte, men också att
diskutera vidare forskning och att utvärdera den genomförda studiens validitet; att
utveckla den diskussion om validitet som påbörjades i uppsatsens metodkapitel.
Först i denna avslutande diskussion ges här en kort upprepning av syftet för uppsatsen: Syftet för denna uppsats var dels att visa hur genus visar sig hos gymnasietjejer;
hur genus konstrueras, betraktas och reflekteras i tjejernas vardag. Sedan, när socialt
och kulturellt konstruerade könsaspekter som finns hos tjejerna åskådliggjorts, var
avsikten att tendenser till förändring, utveckling, motstånd, eller avsaknad av desamma, skulle analyseras och diskuteras ur ett genusperspektiv, med fokus på mikronivå. Undersökningens perspektiv har även legat på vad jag vill kalla en metanivå,
då tjejerna i diskussionen många gånger befunnit sig över sin egen vardag och reflekterat över den utifrån ett distanserat överifrånperspektiv. Utöver att enbart personifiera genus, har tjejerna även talat om genus. Deras idéer och uppfattningar om
kön har skildrats på flera sätt; både genom vad de gestaltat, och vad de reflekterat
runt. Förhoppningen var att en diskussion om genus skulle utmynna i visioner om
nya former och utvidgade ramar av genus för de intervjuade och för andra tjejer i
deras livssituation. I förlängningen handlar det även om förändrade ramar för såväl
flickor som vuxna kvinnor, för pojkar, killar och vuxna män; det vill säga förändrade
ramar runt livsutrymmet för alla genussystemets deltagare – för alla människor!
Besvarande av syfte
För att uppfylla detta syfte gjordes två fokusgruppstudier där genus diskuterades och
gestaltades hos nio stycken gymnasietjejer i grupper om fyra och fem tjejer. Att genus konstrueras, betraktas och reflekteras i tjejernas vardag är ett faktum som framkommer i fokusgrupperna. Att däremot visa vad genus är och hur det gestaltas, är
inte speciellt lätt att ge en enkel och klar bild av. Den deskriptiva delen av syftet har
upplevts som svårt att uppfylla. Genus finns överallt och genomsyrar tjejernas existens. Enda gången då de inte känner sig som tjejer är när de umgås med nära vänner,
som kan vara såväl av kvinnligt som av manligt kön. Annars är genus mer eller
mindre alltid. Såväl i skolan, som hos bekanta och hemma i familjen – både i offentliga och privata miljöer – är det särskilda, specifika och påtagliga saker i vardagen
som konstituerar deras tjejgörande. Saker som för tjejerna själva verkar vara väldigt
uppenbara. De är alla väldigt diskussionslystna när genus är ämnet, och deras medvetenhet är stor om genusgörandets olika sidor runtomkring dem.
Trygghet
Kanske handlar det om trygghet på någon nivå. Enda sättet för tjejerna att befria sig
från genusbojorna, där deras genus ständigt finns där som ramar, bojor, hinder eller
förutbestämda val såväl i vardag som för deras livs framtid, är genom trygghet; i
sociala sammanhang som är trygga, säkra, och oftast homosociala. Att skilja mellan
killar och tjejer och ha könsmässigt homogena grupper är emellertid en problematisk
metod att tillämpa om man vill följa en feministisk handlingsplan. En problematik
som bottnar i den tidigare nämnda feministiska paradoxen. Även om det finns många
som menar att tjejer mår bättre, och lättare kan känna sig avslappnade, i många sociala sammanhang där man låter dem vara i situationer som är befriande från manlig
närvaro (exempelvis feministiskt självförsvar, gymnastiklektioner, lektimmar på dagis med mera), så innebär separatism per automatik en likhetsfeministisk analys som
71
skiljer på kvinnor och män. En åtskiljande praktik som av många, exempelvis Yvonne Hirdman, anses vara en av genussystemets upprätthållande struktur. Dock kan
separatism tillämpas i likhetsfeminismens tecken med reservationer för att man inte
skiljer killar och tjejer åt på grund av deras biologiska olikhet, utan på grund av de
kulturella och sociala konstruktionerna som så ofta utfaller till tjejernas nackdel när
det gäller ett utökat och mer mångfacetterat handlingsutrymme.
Förändring, motstånd och utveckling
Tendenser till förändring, utveckling, motstånd eller avsaknad av desamma har varvats i resultatredovisningen. Den första delen av resultatredovisningen har visat på
tendenser som pekar mot en bestående ordning för genushierarkierna, medan den
sista delen pekar mot förändringar av könsmaktsordningen. Det finns, som redan
problematiseras, så otroligt många olika nyanser av tjejernas genusgörande, att det
blir svårt att skildra deras genus på ett rättvist och heltäckande sätt. Dessa många
olika nyanser innebär dock att tjejerna har olika grader av nyskapande genusstrukturer inom olika livsområden; när det gäller synen på sexualitet och samtal om framtida kärnfamilj, så är åsikterna många gånger väldigt stereotypa, medan i samtal runt
orättvisor i vardagliga paradoxer och värderingsmässiga hierarkier i sammanhang
som rent konkret enbart beror på kön så är tjejernas ilska och vilja till att utgöra en
motkraft stor. Därav omförhandlas genuskontraktet vars paragrafer tjejerna många
gånger bryter mot; genom exempelvis hävdandet av att tjejer får misslyckas, gå till
skolan i mjukisbyxor, vara clowner och vägra ställa upp på den kommersiella konsumtionsmarknadens krav på att tjejer ska känna sig otillräckliga och misslyckade
(en känsla som ska köpas bort efter veckotidningarnas oändliga rekommendationer).
Att enbart sätta fokus på tjejer skulle, som nämndes i inledningen, kunna ses som
ett särartsfeministiskt angreppssätt. Den ständigt närvarande feministiska paradoxen
är svår att undkomma, vilket många författare till den tidigare forskningen som berör
angränsande forskningsområden kan vittna om. Men då det tiderna igenom har skrivits och diskuterats väldigt mycket om kvinnor, anses det fortfarande vara viktigt att
göra det på ett sätt som motverkar de många beklagligt väletablerade missuppfattningarna om kvinnor som frodas i vårt samhälle. Gamla stora manliga vetenskapsmän – allt från antikens Aristoteles, via psykoanalysens fader Sigmund Freud till den
svenska litterära storheten August Strindberg, har yttrat sig med vad de ansåg var
stor säkerhet om kvinnor; något som i själva verket varit såväl felaktigt som fördomsfyllt och många gånger präglat av ren misogyni; varför det är viktigt att åter
igen tvingas ta sig an den tunga uppgiften att uppvärdera och synliggöra det kvinnliga såsom bland andra Mary Wollstonecraft och Simone de Beauvoir gjorde på sin
tid.
Bestående ordning?
En könsmaktsordning där män och kvinnor kategoriseras på ett sätt som reproducerar
stereotypa föreställningar om kön finns bevisligen än idag. Undersökningen har visat
att det även hos unga tjejer finns diskurser om kön som återskapar stereotypa föreställningar om killar och tjejer samt om sexualitet. Samma sak har visats förut av
åtskilliga teoretiker och tidigare forskare före mig haft som mål att skapa konstruktiva synliggöranden vilka ska hjälpa oss att angripa maktproblematiken istället för att
återskapa och i värsta fall förstärka den. Förhoppningen är att det av läsaren upplevs
som uppenbart att även denna studie haft ett sådant mål.
Denna uppsats har handlat om att uppvärdera och skildra tjejen som social kategori, vilket gjorts genom det basala faktum att fokus satts på tjejer, något som har
72
gjorts i den tidigare forskningen, men som utan svårigheter kan uppfattas som ett
långt ifrån uttömt forskningsfält. Förhoppningen var att finna förändringspotential
gällande den rådande könsmaktsordningen hos de tjejer som deltog i studien. Något
som, med hänvisning till resonemangen i inledningen om bland annat sanktioner av
kvinnojourers resurser, uppenbarligen kan anses behövas idag. Insikterna i samhället
är få om vår nuvarande genusstrukturs förödande konsekvenser – främst för kvinnor
men även för män – trots all framstående genusforskning. Att forskningen behöver
arbeta hårdare med den så kallade tredje uppgiften, etableringen och integreringen av
forskningsresultaten i det omgivande samhället, är fortfarande en viktig uppgift. Om
en högre kvantitet av resultat behövs – en kvantitet som om och om igen visar hur
alla förlorar på dagens genusstruktur, samt hur vi tillsammans kan arbeta för att bryta
den – är ytterligare en viktig uppgift att ta sig an.
Titel på föreliggande uppsats har ställt frågan om vi står inför en tid av re- eller
dekonstruktion, en feministisk ”backlash” eller en fjärde våg. En fråga som ska besvaras nu efter konsultationen av några gymnasietjejer som i skrivande stund tagit ut
sin studentexamen från gymnasiet och funderar på vilken väg de ska välja att följa
under inledningen av sitt eftergymnasiala liv; samt efter en fördjupning i tidigare
forskning i ämnet och teorier om genus, diskurser, social interaktion och konstruktivism. Frågan är långt ifrån enkel att besvara, trots att den i inledningsfasen av uppsatsarbetet kändes som en ovanligt konkret och enkelt ställd sådan. Svaret blir nog,
som så många gånger förut, en syntes av olika teser. Det finns drag av feministisk
backlash i bedömningarna av den framtida heterosexuella normen där kärnfamiljen
är den självklara enheten för den framtida familjebilden. Emellertid finns det även
tendenser som ger föraningar av en ny slags våg av medvetna tjejer som diskuterar
genus, som blir upprörda över orättvisa och ogrundande hierarkier i normer och värderingar som har med genus att göra, och i tjejernas vardagliga strävanden och val.
Det finns uppgivenhet, men också kampvilja, det finns strategier för att komma undan könssamhällets paradoxala krav, men det finns också bevis på motkrafter där
tjejerna går emot normer om hur de upplever att förhållandena borde vara enligt
andra än dem själva.
Ökad medvetenhet – väg till förändring?
En av de stora önskemålen som feministisk forskning brukar utmynna i är just önskemålet om en ökad medvetenhet. Genom medvetenhet förmodas strukturer ha synliggjorts som, när de blivit synliga, oundvikligen kommer att brytas ner. Tjejerna
som deltagit i studien har definitivt fått syn på åtskilliga strukturer som de inte kommer att låta sig styras av utan att protestera. De kommer att motverka sammanhang
där de blir diskriminerade på grund av sitt kön, de kommer att kräva lika löner som
sina manliga kollegor, de kommer att reagera på sexism och fördomar om tjejer.
Emellertid så kommer de, enligt studiens resultat, inte att reagera vid heterosexistiska
sammanhang; kärnfamiljen är en självklar enhet, och i sammanhang där sexualitetens
diskurs är heterosexuell kärnfamilj, med kvinna och man och några få barn som enhet, kommer de att instämma i, främja och bidra till den dominerande diskursens
maktordning. Både Karin Holmberg och Judith Butler ser detta som problematiskt.
De menar att heterosexismens överallt skuggande kärnfamiljenorm bidrar till ett
ojämlikt samhälle och motverkar feminismens syfte där man främst ska betraktas
som människa och inte som ett kön. En fri sexualitet där normen inte är förutsatt innebär enligt dem även frihet från genusstrukturerna. Min bedömning i sammanhanget är att det är insiktslös att förutsätta att alla människor är heterosexuella och
vill leva i en parrelation, och så småningom bilda en kärnfamilj. Människor lever de
73
facto inte så idag. Människor lever på många olika sätt, och ingen ska behöva känna
sig onormal eller förtrycka sin personlighet för att leva upp till samhällets stereotypa
förväntningar. Däremot behöver inte heterosexualitet eller kärnfamiljer i sig vara
något negativt som företeelse för den sakens skull, men det är det villkorslösa förutsättandet att alla vill passa in i de normerna är i sin tur negativa och återskapar maktförhållanden som förtrycker människor av alla kön och sexualiteter.
Utvärderande slutsatser
Finns det en grogrund för en dekonstruktion av de trånga ramarna för genus, eller
återskapas de i en evigt ond cirkel? Är feminismen på väg mot ett bakslag, eller är
det rent av en fjärde våg som håller på att skölja över samhället? Dessa var några av
frågorna som skulle besvaras på denna plats i uppsatsen, efter en redovisning av studien. Svaren har sökts bland gymnasietjejer då grogrunden för förändring antogs
finnas hos de yngre generationerna. Ett antagande som inte ansågs vara helt ogrundat. Frågan är om man kan göra ett sådant antagande. Kanske finns tendenser till
förändringar av samhället snarare överallt, hos alla generationer? I den tidigare
forskningen har det redovisats hur nya generationer inte per definition inneburit förändrad könsmaktsordning, såsom man ofta trott. Något som dock även tjejerna som
deltog i den första fokusgruppen trodde. Grogrunden för en fjärde feministisk våg
kan säkerligen finnas hos tjejerna som deltagit i studierna. Emellertid är de inte separata från resten av samhället, utan de lever, liksom alla andra, tillsammans med andra
generationer, andra samhällsklasser och etniciteter i ett samhälle där ideologi och
social tillhörighet är några aspekter som hjälper till att forma värderingar och normer
vilka utgör grunden för vårt sätt att leva tillsammans. Emellertid kan samma sak sägas om den fruktade backlashen; visst finns tendenser till en feministisk backlash
bland tjejer som har normen att man ska tycka att det är kul att städa och ta hand om
barn och familj, samtidigt som deras insikter om den i samhället så välintegrerade
jämställdhetspolitiken är stora och därmed motverkar hemmafruidealets underordnade positionsbestämning. 171
En slutsats som kan dras är i vilket fall att en större studie hade varit tvungen att
göras för att kunna dra slutsatser om samhällets förändring i stort. Något som anades
redan i inledningsfaserna av uppsatsarbetet. Förhoppningen var att en mikrobild av
samhället hade kunnat ges för att se en liten del av den framtida utvecklingen. Emellertid hade fler tjejers medverkan behövts, kanske hade även andra intervjumetoder
kunnat användas som komplement, för att kunna dra tillförlitliga slutsatser om samhällets förändring eller regression i förhållande till genussystemets utbredning. Hos
de tjejer som deltagit i studien finns dock tendenser av såväl backlash som fjärde
våg. Emellertid så kan uppställningen av backlash kontra fjärde våg ses som en dikotomi vilken inte lämnar stort utrymme för mellanlägen, jämnvikter eller andra alternativ. Kanske är det något hela annat som stundar; varken en så bundet, cyklisk
tendens som en fjärde våg eller en backlash, utan något helt nytt som inte kan kopplas till tidigare händelser i samhället. Den historiskt linjära utvecklingen är en syn
vars dynamik kan ifrågasättas. Kanske kan vi istället se något helt nytt på gång. Något som inte är en reaktion eller en motreaktion, utan ett nytt agerande, formandet av
nya ideal? Att, som många av tjejerna i studien, se sig själv som en individ, som någon som inte är lik andra utan något eget som inte hör till andra grupper utan befinner sig utanför olika sociala kategorier, skulle kunna vara en tendens åt det hållet.
171
Jämställdhetspolitiken är i alla fall välintegrerad i samhällets verbala formuleringar, men bristen av
faktisk integration i reell handling kan säkerligen åtskilliga genusinriktade statsvetare vittna om.
74
Det individualiserade samhället, som brukar ses som en följd av moderniteten, kan
vara på väg att utmynna i en ny sorts människa. Frågan är om den människan har ett
genustecken framför sig eller inte. Om utvecklingen kommer att visa en väg för
människor som betecknas med en kjolbeklädd figur, och en annan väg för en byxbeklädd sådan; eller om byx- och kjolattributen kommer att saknas och människan
kommer att betecknas enbart med huvud, armar, kropp, ben och fötter? Sådana attribut som förenar människor istället för att skilja dem åt.
En del av syftet för uppsatsen har varit att försöka visa något annat den vanligtvis
dystra bild av en evigt rekonstruerande könsmaktsordning som feministisk forskning
allt för ofta utmynnar i. Ambitionen och målsättningen har hela tiden varit att visa på
en positiv utveckling där ramarna för tjejers könsroller utvidgas och där de första
stegen på en väg mot en jämn maktbalans mellan könen tagits. Det är möjligt att så
är fallet. Att tjejerna som deltagit i studien genom sin stora medvetenhet och genom
sitt hävdande av sin fria, individuella personlighet kan nå utanför några av ramarnas
gränser när det gäller sitt livs handlingsutrymme. Detta är i alla fall något de alla
strävar efter. Emellertid så går det tyvärr inte att entydigt fastslå att så är fallet. Såväl
en positiv som en negativ (positiv och negativ förutsatt att dekonstruktionen av genussystemet är positivt och återskapandet av det är negativ) bild kan tecknas utifrån
det resultat som studien utmynnat i. Vilken bild som tecknas beror på vilken diskurs
man studerar. Om studien varit mer fokuserad mot en specifik diskurs såsom diskursen i attityder och normer om framtiden såsom tjejernas framtida utbildning, arbete
eller annan karriär, om olika sorters sexualiteter, om synen på familjebildning, nära
relationer; om kamratskap och kompisrelationer i förhållande till nära och mindre
nära människor i ens omgivning, eller något dylikt, så hade en mer entydig bedömning av en stundande backlash eller fjärde våg förmodligen kunnat göras. Som exempel kan nämnas det faktum att sexualitetens diskurs hos tjejerna i studien var väldigt heteronormativ, och synen på killar och tjejer många gånger var särartsbetonad,
vilket kan bedömas som drag vilka väger över åt en feministisk backlash; medan den
dominerande diskursen i synen på framtida karriär, arbete, livsmöjligheter, möjligheter till självständiga och individuella val snarare drog mer åt en feministisk fjärde
våg i den medvetenhet om jämställdhetspolitik som fanns immanent hos tjejerna.
Uppsatsen har försökt beskriva genusdiskursen hos gymnasietjejerna, och det har
visat sig att genusdiskursen är en stor och mångfacetterad diskurs att beskriva. Frågan är om genusdiskursen kan sägas vara en diskurs, eller om det snarare finns
många olika genusdiskurser? Ambitionen att försöka greppa över hela genusdiskursen fanns då ett helhetsperspektiv av synen på genus hos tjejerna var vad som ansågs
intressant att studera. Men nu efter studiens genomförande kan man se såväl för- som
nackdelar av den ambitionen. En fördel är just helhetsperspektivet; genus är ett stort
och intressant men ändå specifikt område att behandla. Avgränsningen att titta på
attityder om genus hos en liten grupp tjejer ansågs vara snäv, men är kanske inte så
snäv som antogs. Genus är ett stort område, och studier av genus kan nog vinna på
att avgränsas snävt. Det är en slutsats som kan dras efter utvärdering av föreliggande
studie. Genom åtskilliga studier inom genusområdet utförda av olika forskare, kan en
helhetsförståelse av genus så småningom bildas. Som genusforskare, eller som student som skriver uppsatser inriktade mot genus, är det viktigt att inte bli för ivrig
med att beskriva hela genusdiskursen, utan att snarare försöka beskriva en diskurs
inom genusdiskursen utförligt. Om man vill beskriva hela genusdiskursen kan det
vara mer lämpligt att göra en litteraturstudie av teoribildningar och av den tidigare
forskningen, för att sedan utvärdera, polemisera och kritiskt granska allt sådant material.
75
Re- eller dekonstruktion?
Judit Butler menar att genus är en imitation av något som det inte finns ett original
för. Detta går att koppla till tjejernas ivriga hävdande av att alla andra uppfyller
könsnormerna förutom dem själva. Det finns inget original, originalet som tjejerna
hänvisar till finns endast som en social fiktion. Denna fiktion återskapas och upprätthålls av tjejerna i studien och av alla andra människor när de gör genus. Med Butlers
ord så kan tjejerna sägas citera femininiteten hela tiden, detta för att kunna fortsätta
vara subjekt; utan citeringen av genusnormen – som vi hela tiden konstruerar tillsammans – försvinner den egna identiteten och man är inte längre någon. Vilket är
intressant i relation till tjejernas hävdande av den egna individualiteten och friheten
från könsnormerna. Detta samtidigt som hemmafruideal och karriärskvinnoideal får
frontalkrocka med varandra i deras diskussioner.
Det visade sig även i undersökningarna att det var möjligt att inte uppfylla könsnormer i sammanhang där man känner sig trygg, men i offentligheten är könsnormen
ett tvång eftersom man annars inte har någon identitet alls. Tjejerna vill dock utmana
den tvingande könsnormen, men talar enbart om att göra detta framför TV:n med en
öl i handen, utan att ha duschat, tittandes på en fotbollsmatch. De paradoxala kombinationerna av duktighet, ambitioner, ödmjukhet, ledarskap och systerskap är fortfarande i allra högsta grad aktuella i offentliga sammanhang såsom i skolmiljön och
gentemot vänner och ytligt bekanta.
Det finns dynamiska inslag i detta, där tjejerna vill utmana – om än enbart i den
privata sfären – de stereotypa könsnormerna, samtidigt som de i sitt hävdande av
unika individualiteten bygger upp en bild av att de själva är oberoende och att normer om den perfekta tjejen enbart finns i ett luftslott. Detta trots att det ideligen visar
sig att de upplever sig ha svårare villkor, fler paradoxer i sin vardag och mindre möjligheter än vad de hade haft om de inte varit tjejer. Genom att hävda att ”andra” killar och tjejer är typiska, men att man själv står utanför det hela, så blir det svårt för
tjejerna att skylla någon annan än sig själva för de problem de möter i sitt liv. Detta
trots att många av dessa problem i själva verket kan kopplas till deras genus. Det
hade nog varit lättare för dem att tackla problemen om ville erkänna denna koppling,
istället för att tvingas skylla på sig själva och därmed förstärka kvinnans underordning.
Metaforen luftslott kan även användas för att beteckna deras bild av ”tjejen”, som
de definierar väldigt klart och tydligt när de talar om hur lika eller olika de är ”normala” tjejer. Frågan om ifall den normala tjejen överhuvudtaget finns har ställts redan tidigare i uppsatsen, varför luftslottbygget runt normen för tjejen blir uppenbart.
Detta
Det går emellertid inte att låta bli att väcka tanken att driften att vara likadan – att
eftersträva uppfyllandet av homogenitet – är stark; detta trots det ivriga hävdandet av
den egna unika individualiteten. Strävandet efter homogenitet verkar vara autonomt
reproducerande på ett mycket tidigt mänskligt stadium; redan när människan är ett
litet barn så har de sociala signalerna om likhetens fördelar uppfattats av det mänskliga sinnet. Föräldrar, media, leksaker, sagor och all social kultur som omger den
mycket unga människan skickar alla samma signal: att likhet lönar sig. Medvetet och
omedvetet inpräntas det att kvinnor är på ett sätt och män på ett annat. Att motsatser
dras till varandra verkar snarast vara något av en myt; det verkar snarare som om att
likhet drar och attraherar! Anledningen att den heterosexuella kärnfamiljen som social enhet reproduceras, och förutsätts reproduceras, så frekvent kan mycket väl vara
just strävan efter likhet. Jag tror att vi vill vara likadana då övertygelsen om att det
sociala urvalet sker efter grad av likhet är så starkt rotat hos oss alla.
76
Om det är en rekonstruktion av den rådande könsmaktsordningen eller om det är en
dekonstruktion av densamma som existerar hos människor i dagens samhälle är en
fråga som kanske inte kan besvaras. Däremot kan den fortsätta att ställas. På så sätt
fokuseras det på att könsmaktsordningen inte är oproblematisk eller automatisk, utan
att den kan ifrågasättas och prövas. Om frågan ställs tillräckligt många gånger i tillräckligt många olika sammanhang kanske förutsättningarna för dekonstruktionen kan
konstrueras. Och då kan människor börja betraktas och känna sig som mångfacetterade individer snarare än att reduceras till representanter för sitt kön med möjligheter
att använda ytterst få och stereotypa attribut att konstruera sin personlighet utav.
77
Bilaga 1
Underlag för fokusgruppsamtalet
Tema: Om tjejen. Vem är tjejen, hur ser hon ut och vad gör hon, samt hur gör hon
det? Hur är "andra tjejer", hur är olika tjejtyper - finns det olika tjejtyper? Hur är du
själv, och vilka förväntningar finns det på dig? Vardaglig bild av självrepresentation
- vilken bild man ger/har av sig själv och hur man talar om den när man är tjej i 3:an
på gymnasiet.
Upplägg: Jag kommer att låta fokusgruppdeltagarna föra samtalet så fritt som möjligt efter mitt anförande. Endast om/när samtalsämnet glider bort från det fokus jag
vill ha kommer att jag styra upp samtalet. Om det är något som är extra intressant
kan jag komma att ställa frågor om det, och om det blir tyst så kommer jag presentera frågor och ämnen som främjar en fortsatt diskussion.
Anförande: Om den bild av tjejer som exempelvis H&M visar upp - är det ett ideal? Om bilder på tjejer och kvinnor i annan reklam - vill man leva upp till dem, försöker man göra det? Visa bilder på reklam som visar några olika bilder av tjejer (reklam är något som alla utsätts för, oavsett om man läster "tjejtidningar", veckotidningar eller tar del av någon annan massmedia. Därav valet av reklambilder som stimulusmaterial).
Fokus i anförandet: jag kommer inte att moralisera angående elevernas åsikter. De
får gärna tala om "andras" åsikter också - det är sådant jag har intresse av - vad de
tycker och tänker runt att vara tjej, samt vad de hört att andra tycker om att vara tjej.
Och: alla kommer självklart att vara anonyma och benämnas med pseudonym i min
uppsats. Inga uppgifter om ort, skola eller klass kommer att ges i uppsatsen, och
bandinspelningen kommer att vara i säkert förvar så att endast jag, och ingen annan,
kan lyssna på den.
Områden som bör täckas:
• Hur är tjejer? Är på det viset som bilderna i reklamen förmedlar?
• Hur borde tjejer vara? Stämmer det överens med den bild reklamen förmedlar?
• Hur är de själva (beskrivning av sig egna tjejighet eller "otjejighet")?
• Hur känner de att de borde vara enligt normerna? Lever de upp till reklamtjejen, eller till de tjejbilder som skildras exempelvis i TV och annan media (ex.
"Buffy" i Buffy och vampyrerna, tjejerna i olika såpoperor, i Gilmore girls,
olika "High-school"-filmer m.m.)?
• Hur är en "fin" tjej? (Beteende)
• Hur är en tjej som ni kan känna er avundssjuka på? Hur ser tjejen som ni
skulle vilja vara ut? Vad äger hon för karaktärsdrag? (Status)
• Hur ser en tjej ut? Hur ska en tjej se ut? (Kroppen)
• Allmänna krav (samhälleliga, från föräldrar, från kompisar, från sig själv,
med mera) på tjejer - hur lever man upp till kraven och hur går man emot
normerna?
• Vad är "otjejigt"?
• Hur får en tjej vara? Finns det saker som inte är OK, om man vill bli betraktad som tjej? (sociala ramar)
• Vad finns det för oskrivna regler bland de tjejer och killar som du brukar umgås med? (social gemenskap - homogenitet)
78
Bilaga 2
Didaktisk tillämpning av examensarbetet
Till examensarbetet på lärarprogrammet hör att göra en didaktisk tillämpning av examensarbetet. Detta examensarbete har varit inriktat på genus hos gymnasietjejer och
har haft som syfte att finna tendenser av utveckling av genusstrukturerna eller avsaknad av utveckling av dem. Något som gjorts genom två fokusgruppstudier med tema
genus.
Genusdidaktik är ett intressant, lärorikt och viktigt ämne att diskutera för såväl
blivande som utövande lärare. Många lärare verkar vara rädda för att ta upp ämnet
genus i klassrummet, men vikten av att göra det är stor. Detta speciellt inom samhällsvetenskapen. Genusdidaktik är viktig under skolans alla år, men då jag ska bli
gymnasielärare kommer diskussionen att inriktas främst på gymnasiet, även om den
säkerligen kan inspirera även lärare och lärarstudenter som är inriktade mot andra
delar av skoltiden.
Denna lilla text kommer att vara en slags diskussion runt lärarens förhållningssätt,
attityd och angreppssätt till genus i skolan, främst i samhällsvetenskapen på gymnasiet. Den kommer alltså inte att innehålla någon lektionsplanering eller någon uttalad
didaktisk övning, utan snarare ligga på en metanivå som kan kopplas till attityder och
normer. Emellertid kan vissa praktiska exempel komma att ges för att visa på hur en
konkret tillämpning av genusdidaktik kan se ut.
De didaktiska aspekter som diskuteras är tillämpningsbara på samtliga gymnasieprogram, och är inriktade på alla samhällsvetenskapskurser som ges på gymnasiet.
Det är aspekter som bör tillämpas hela tiden och genomsyra undervisningen inom
hela skolan och alla ämnen.
Ett genusmedvetet förhållningssätt
För att en lärare ska kunna uppfylla läroplanens jämställdhetsmål krävs medvetenhet
om genus. Det är underligt att genus inte ingår i lärarutbildningen i högre grad, eftersom kompetensen krävs enligt läroplanerna för alla skolformer. Att upprätthålla jämställdhet och motverka diskriminering på grund av kön innebär att läraren kan ta
hänsyn till effekterna av genussystemet. Ett exempel på detta är hur tjejer (vilket
visats i mitt examensarbete) ständigt tvingas in mellan killarna i leden för att hålla
gruppen lugn. Detta har inneburit att tjejer generellt sett blivit tysta, snälla, lugna och
angelägna om att ha en respektfull och behaglig attityd gentemot sin omgivning. I
detta ingår det inte att ta ordet från andra i en debatt, eller att i vissa fall att inte ens
våga räcka upp handen för att be om ordet. Att som samhällslärare kritisera tjejerna
för att de talar för lite kan vara viktigt att göra, men samtidigt måste man förstå att de
under stora delar av sin skoltid lärt sig att vara tysta. Därmed måste man, av rättviseskäl, låta de tjejer som inte vågar tala inför klassen redovisa sina kunskaper på andra
sett. 172
Andra genusmedvetna praktiker inom didaktiken är att tvinga killarna räcka upp
handen innan de talar, samt att direkt fråga de tjejer som sitter tysta, istället för att
vänta på att de ska räcka upp sin hand. Viktigt är själklart även att se de tjejer som
vågar räcka upp handen. Även lärare som själva anser sig jämställda låter killar tala
172
Något som självklart gäller även tysta och blyga killar. Emellertid finns inte samma problematik
generellt sett för killar som för tjejer.
79
mer och längre än tjejer, så att någon gång ta med sig ett tidtagarur och räkna samtalstid för killar, tjejer och lärare kan vara mycket intressant.
I en genusmedveten didaktik innebär också att vara öppen för könsöverskridande
elever som bryter mot genuskontraktets paragrafer. Tjejer som talar högt och utan att
räcka upp handen, och tysta och blyga killar som släpper in andra i diskussionerna
med nästintill överdriven hänsyn är elever som det måste finns utrymme, förståelse
och möjligheter för innanför klassrummets väggar. Det är där grogrunden till förändringar av det könsstereotypa genuskontraktet finns. Om både killar och tjejer får se
att man kan vara på olika sett oavsett vilket biologiskt kön man råkar ha, så kan eleverna vara sig själva fullt ut, istället för att tvingas representera sina kön på olika vis.
Att arbeta med genus
Att medvetet arbeta med genus inom skolan är, som nämnts, mycket angeläget. Anledningen till att många lärare är rädda för att behandla ämnet kan vara många, men
ett skäl som ofta anges är okunskaper om den rent didaktiska tillämpningen. Det behöver emellertid inte vara speciellt svårt. Ett exempel på hur man kan göra, utöver
det genusmedvetna förhållningssättet som behandlats ovan, är att låta eleverna tala.
Ofta har de ett stort behov av och intresse för att tala om såväl kön som genus. Att
som lärare ge eleverna utrymmet är mycket viktigt, och om man inte kan ämnet så
har båda lärarfacken enkla och snabblästa översiktsbroschyrer om genus som man
kan använda som dikussionsunderlag för att leda diskussionen i olika riktningar. Man
kan behandla skillnaden mellan kön och genus, diskutera biologiskt och socialt-kulturellt kön. Man kan jämföra särarts- och likhetsfeminism genom att titta på olika
debattinlägg av exempelvis Amelia Adamo, Rigmor Robert å ena sidan och Nina
Björk och Yvonne Hirdman å den andra. Eller om man ska anpassa debattnivån till
gymnasieungdomarna kan man leta upp texter av exempelvis Linda Skugge och LivMarit Bergman. Ett annat brinnande ämne är alltid veckotidningar. Man behöver inte
leta länge för att hitta intressanta saker som har med genus att göra att diskutera i de
veckotidningar som eleverna på gymnasiet läser. Själv gjorde jag en snabbtitt i två
nummer av tidningarna Cosmopolitan och Solo innan jag påbörjade mitt examensarbete, varav inspirationen, upprördheten och den motvilliga fascinationen började
växa.
När eleverna börjat lära sig saker om kulturellt och socialt kön – genus – är det
lättare att börja diskutera utifrån eleverna själva. De kan då tala om hur de själva har
det, hur de lever, vad de minns från sin barndom som kan kopplas till att de är killar
eller tjejer, och hur deras kön påverkat deras liv idag, och hur det kommer att påverka deras framtid. Kanske kan det vara klokt att då dela upp klassen i små, könshomogena grupper, till en början. Sedan, desto säkrare de blir, kan en diskussion i
hela klassen föras.
Genusdidaktik passar sig särskilt bra för att fokusera temadagar runt. I frågor runt
genus kan såväl sexualitet, som etnicitet och klass behandlas. Genusdidaktiken är
också förutsättningslös på så sätt att alla elever, av alla åldrar, alla olika sorters ambitionsnivåer och intressen, har lika mycket att bidra med. Därmed kan hela skolan
och alla årskurser delta samtidigt. I princip alla har ett kön, och alla har noga kontroll
på vilka saker som hör ihop med vilket kön. Vilket innebär att de som befinner sig i
gränslanden mellan könen, mellan sexualiteterna och mellan genuskodernas normer
upplever ett enormt utanförskap. Dessutom finns det inte utrymme för att ifrågasätta
kön, sexualitet och genus för de som skulle vilja göra det. Genom temadagar runt
genus och en allt genomsyrande genusdidaktik kan det utrymmet skapas.
80
Under dessa temadagar kan man arbeta med workshops såsom scenisk gestaltning
av könsroller – olika könsstereotyper – genom rollspel, eller så kan de gestaltas genom bilder i ett mer bildmässigt skapande, eller så kanske genussystemet kan tecknas
i modeller av olika slag i lera eller kollage. Möjligheterna för det mer musiskt inriktade lärandet är stort; detta utöver diskussionsgrupper, föredrag av intressanta föreläsare från exempelvis genusforskningscentra och tjej- och kvinnojourer.
Genussystemets dekonstruktion
Jag är övertygad att man som lärare kan arbeta med en genusmedveten didaktik och
därmed medverka till genussystemets dekonstruktion. Genom att informera eleverna
om de senaste rönen inom genusvetenskaplig forskning, genom att låta dem diskutera, debattera och fundera runt könsroller, kulturellt och biologiskt kön, så låter man
dem ta ett steg utanför ramen. Om man låter bli att diskutera frågorna, då befinner
man sig inom ramarna. Om man inte alls ger utrymme för samtal om kön och genus
så legitimerar man den rådande ordningen. Det innebär alltså ett tyst medgivande att
de rådande förhållandena är rätta och statiska – oföränderliga. Medan om man låter
eleverna diskutera och ifrågasätta så visar man att samhällets ordning inte är den
enda möjliga ordningen. De själva har rätten att bestämma över sina liv, och de kan
välja att leva som sina föräldrar och som sina bekanta, men de kan också välja andra
alternativ om de vill det. Att man inte är onormal för att man är kille och vill vara
hemma med sina barn och baka bröd är viktigt att betona. Inte heller den kvinna som
aldrig vill ha barn är onormal. Det är bara olika alternativ av olika normaliteter.
Som lärare i gymnasiet, och speciellt inom samhällsvetenskapen, tycker jag att det
är viktigt att betona det faktum att samhället är föränderligt och att det är eleverna
själva som förändrar samhället utifrån vad de vill. Samhället har alltid förändras, och
det är i tider av trånga ramar som förändringarna varit extra smärtsamma. Om ramarna vidgas kan förändringar ske på ett sätt som inte behöver vara smärtsamt för
samhället. Samhället kan bestå trots att det utvecklas mot nya håll.
Om man återigen tar in läroplanen i diskussionen så är det även viktigt att ge utrymme för alla olika elevers individualitet - även för de som kanske inte känner sig
så hemma inom genussystemets snäva ramar. Om vi som lärare bekräftar genussystemet så förstärker vi de elevernas upplevelser av utanförskap, vilket är allt annat än
vår uppgift att göra.
Genom såväl specifika insatser i form av diskussions- och debattsessioner under
lektioner och temadagar, som genom mer generella insatser i form av en genusmedveten didaktik, kan man som lärare få fler elever att känna sig välkomna till undervisningen i skolan. Dessutom kan samtliga elever få ökad tolerans, ökade valmöjligheter och vidgade livsutrymmen genom närvaron av genusdidaktik i skolan. Något
som absolut bör finnas utrymme att göra inom samhällsvetenskapen där samhällets
historia, nuvarande utseende och förändrande utveckling ska behandlas av lärare och
elever tillsammans.
81
Källförteckning
Tryckta källor
Abbot, Pamela & Claire Wallace, Introduktion till sociologin. Feministiska perspektiv (Lund 1998) (original: An introduction to Sociology Feminist Perspectives,
London 1997)
Ajneståhl, Birgit, Tjejboken (Stockholm 1996, 2a upplagan)
Ambjörnsson, Fanny, Siri Ambjörnsson, Emma Janeke, Maria Jönsson & Erika Sörensson Ett hjärta i jeans. Och andra texter av tjejer om tjejers grejer (Stockholm 1997)
Ambjörnsson, Fanny, ”Kom nu hora så går vi”, Bang 2:2003 (Stockholm)
Ambjörnsson, Fanny, I en klass för sig. Genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer (Stockholm 2004)
de Beauvoir, Simone, Det andra könet (Stockholm 1995) (org. titel Le deuxième
sexe, Paris 1949)
Berg, Lars-Erik, ”Den sociala människan: Om den symboliska interaktionismen”,
Per Månsson (red.), Moderna samhällsteorier. Traditioner riktningar teoretiker (Stockholm 2003, 6e upplagan)
Berggren, Inger, Identitet, kön och klass. Hur arbetarflickor formar sin identitet (Göteborg 2001)
Björk, Nina, Under det rosa täcket. Om kvinnlighetens vara och feministiska strategier (Stockholm 1996)
Nina Björk, Sireners sång. Tankar kring modernitet och kön (Stockholm 1999)
Bryman, Alan, Kvantitet och kvalitet i samhällsvetenskaplig forskning (Lund 2001)
Butler, Judith, ”Kön/genus/begär som subjekt”, Tiina Rosenberg, Könet Brinner!
Judith Butler. Texter i urval av Tiina Rosenberg (Stockholm 2005, övers. Karin Lindeqvist), s. 35-56
Butler, Judith, ”Imitation och genusmyteri”, Tiina Rosenberg, Könet Brinner! Judith
Butler. Texter i urval av Tiina Rosenberg (Stockholm 2005, övers. Karin Lindeqvist), s. 57-86
Butler, Judith, ”Queerkritik”, Tiina Rosenberg, Könet Brinner! Judith Butler. Texter
i urval av Tiina Rosenberg (Stockholm 2005, övers. Karin Lindeqvist), s. 95126
Butler, Judith, ”Mot egna objekt”, Tiina Rosenberg, Könet Brinner! Judith Butler.
Texter i urval av Tiina Rosenberg (Stockholm 2005, övers. Karin Lindeqvist),
s. 127-166
Börjesson, Agnes, ”Kärlek som riskfaktor”, Bang 1999:1, s. 10ff
Börjeson, Agnes & Petra Meyer, ”Vem är rädd för frigjorda flickor?”, Bang 1:2001
(Stockholm), s. 66–69
Chaib, Mohamed & Birgitta Orfali (red.), Sociala representationer. Om vardagsmedvetandets sociala fundament (Göteborg 1995)
Ekenvall, Asta, Manligt och kvinnligt. Idéhistoriska studier (Göteborg 1966)
Fagerström, Eskil, ”Cybergrrls. Unga kvinnor på nätet”, Lena Olsson (red.), Genus
2:2001 (Göteborg 2001), s. 4ff
Faludi, Susan, Backlash. The undeclared war against women (London 1992)
Forsberg, Margareta, Brunetter och blondiner. Om ungdom och sexualitet i det
mångkulturella Sverige (Göteborg 2005)
Foucault, Michel, Diskursens ordning (Stockholm 1993, org. titel L’ordre du
discours, Paris 1971)
82
Goffman, Erving, Jaget och maskerna. En studie i vardagslivets dramatik (Stockholm 1986) (org. titel: The Presentation of Self in Everyday Life, Anchor USA
1959)
Green, Karen & Tristan Taormino, A Girl’s Guide to Taking Over the World. Writings from the Girl Zine Revolution (New York1997)
Heggestad, Eva & Anna Williams, Omklädesrum. Könsöverskridanden från Tintomara till Tant Blomma (Lund 2004)
Helikkilä, Pia, ”Inte rädd för starka texter”, Mia Österlund (red.), Kvast. Kvinnovetenskaplig tidning. Tema: Flickor 2000:1 (Stockholm), s. 10
Hirdman, Yvonne, ”Makt och kön”, O. Pettersson (red.), Maktbegreppet (Stockholm
1987)
Hirdman, Yvonne, ”Genussystemet – reflexioner kring kvinnors sociala underordning”, Kvinnovetenskaplig tidskrift (9) 1988:3
Hirdman, Yvonne, ”Genussystemet”, Demokrati och makt i Sverige (SOU 1990:44)
(Stockholm 1990)
Hirdman, Yvonne, ”Om genuskontrakt”, Häften för kritiska studier 2:2000
Hirdman, Yvonne, Genus. Om det stabilas föränderliga former (Malmö 2001)
Holmberg, Carin, Det kallas kärlek. En socialpsykologisk studie om kvinnors underordning och mäns överordning bland unga jämställda par (Göteborg 1993)
Hörnqvist, Magnus, Foucaults maktanalys (Stockholm 1996)
Johansson, Anna, Elefant i nylonstrumpor. Om kvinnlighet, kropp och hunger (Göteborg 1999).
Jones, Alison, ”Flickor blir 'flickor' i ett socialt spel av betydelser och sätt att vara”,
Kvinnovetenskaplig tidskrift 4:1994 (Umeå), s. 30–39
Laqueur, Thomas, Making Sex. Body and Gender from the Greeks to Freud (London
1990)
Lehtinen, Ullaliina, Underdog Shame. Philosophical Essays of Women’s Internalization of Inferiority (Göteborg 1998).
Lindgren, Sven-Åke, ”Michel Foucault och sanningens historia”, Per Månsson (red.)
Moderna samhällsteorier. Traditioner riktningar teoretiker (Stockholm 2003,
6e upplagan)
Linell, Per Approaching Dialogue. Talk, Interaction and Contexts in Cialogical Perspectives (Amsterdam/Philadelphia 1998)
Lorenzi, Ulrika, ”Förändrade sexvanor bland tonåringar”, Genus 2005:2, s. 6f
Melkersson, Paula, ”Regeringens duktiga Flicka”, Bang 3:2004 (Stockholm), s. 22–
25
Månsson, Per (red.), Moderna samhällsteorier. Traditioner, riktningar, teoretiker,
(Stockholm 2003, 6e uppl.)
Tiina Rosenberg, ”Inledning”, Könet Brinner! Judith Butler Texter i urval av Tiina
Rosenberg (Stockholm 2005, övers. Karin Lindeqvist)
Selden, Raman, Peter Widdowson & Peter Brooker, A Reader’s Guide to Contemporary Literary Theory (4th ed., London 1997)
Skeggs, Beverly, Formations of class and gender. Becoming respectable (London
1997)
Skugge, Linda, Saker under huden (Stockholm 1998)
Skugge, Linda, Belinda Olsson & Brita Zilg (red.), Fittstim (Stockholm 1999)
Skugge, Linda Norrman, Det här är inte en bok (Stockholm 2001)
Strömquist, Siv, Konsten att tala och skriva (Malmö 2001, tredje uppl.)
Thulin, Kristina, X-märkt – flickornas guide till verkligheten (Stockholm 1997)
Ulmanen, Petra, ”Tema flickor”, Bang 1999:1, s. 5
83
Walkerdine, Valerie, Helen Lucey och June Melody, Growing Up Girl. Psychosocial
Explorations of Gender and Class (London 2001)
Wallin, Birgitta, ”Flickor i krutdurksåldern”, Karavan. Litterär tidskrift på resa mellan kulturer 2002:3-4, s. 1ff
Wibeck, Viktoria, Fokusgrupper. Om fokuserade gruppintervjuer som undersökningsmetod (Lund 2000)
Wibeck, Viktoria, Att arbeta med fokusgrupper (Arbetsrapporter från Tema Kommunikation, Linköping 1998:1)
Winther Jørgensen, Marianne & Louise Philips, Diskursanalys som teori och metod
(Lund 2000, org. titel Diskursanalyse som teori og metode, Roskilde 1999)
Wollstonecraft, Mary, Till försvar för kvinnans rättigheter (Stockholm 1997) (org.
titel A Vindication of the Rights of Woman, London 1792)
Woolf, Virginia, Ett eget rum (Stockholm 1989, org. titel A Room of Ones Own,
London 1929)
Yates, Lyn, ”Konstruktion och dekonstruktion av 'flickor' som kategori i utbildning –
reflektion över tjugo års forskning och reformer”, Utbildning och demokrati
3:1995 (Uppsala), s. 5–17
Östergren, Jenny, Bimbobakslaget (Stockholm 2000)
Otryckta källor
Darling, http://www.darling.se
Rubar, Evin, Dokument inifrån. Könskriget, Del ett SVT2 söndag 15 maj 2005, kl.
20.00; del två SVT2 söndag 22 maj 2005, kl. 20.00
Persson, Ann, ”HD:s besked upprör Motala”, Dagens Nyheter 9 februari 2005,
http://www.dn.se
von Wachenfeldt, Ireen, ”ROKS: Män är INTE djur!”, Pressmeddelande 2005-0523, http://www.roks.se
84