Judisk film – en minoritetskultur gör avtryck i majoritetskulturen
© Marjut Ervasti
Artikeln tidigare publicerad i Svensk Kyrkotidning
I början på 90-talet började idén spira att starta en judisk filmfestival i Stockholm. Sedan den
första festivalen 1993 har vi som arrangörer av Stockholms Judiska Filmfestival (SJFF) aldrig
kunnat enas om vad som utmärker judisk film. Är judiska filmer gjorda av judar? Måste
huvudpersonen vara jude? Är storyn uttalat judisk? Hade inte filmens huvudperson en
Davidstjärna runt halsen? Med det namnet är nog regissören jude! Det här är typiska frågor
och påståenden som cirkulerar när vi gör urvalet av filmer. Ofta handlar vår avgränsning om
att filmerna måste vara av ”judiskt intresse”. Därför visar vi filmer som handlar om nazism
och antisemitism, vi visar film som rör palestiniernas situation. Det finns ingen tydlig röd tråd
i judisk film. Som en av få icke-judiska filmfestivalarrangörer i världen har jag fått öva upp
min lyhördhet för en kultur jag inte tillhör. Man kan lära sig att upptäcka att en film är judisk
trots att ingen kippa skymtas och inga synagogor förekommer i bild. Jag har lärt mig att fånga
upp nyanser som annars lätt går förbi en icke-judisk filmpublik. Men man blir aldrig fullärd
och judisk film är mångfacetterad och i ständig förändring. Vad det innebär att vara jude idag
finns det många svar på och detta är tydligt inte minst genom SJFFs filmurval.
Enligt en undersökning behöver filmfestivalens publik se de judiska filmerna av två skäl: dels
på grund av intresset för det judiska, dels för behovet av att utforska sin egen personliga
(judiska) identitet. Festivalens medlemmar är till största delen judar men tillströmningen av en
icke-judisk publik har ökat genom åren. Festivalpubliken ges en möjlighet att spegla sig i
filmerna, att möta både det bekanta och det man inte tidigare visste om judiskt liv runt om i
världen. Festivalen har både en identitetsstärkande, kulturell och folkbildande funktion.
Publiken förstärker en kollektiv identitet som judar utan att förlora mångfalden av identiteter.
Identiteten ”jude” varierar mycket. Som publik vill man hitta andra ”members of the tribe” i
filmer som är mer eller mindre subtila i sina judiska uttryck. När festivalen äger rum ges
många tillfällen att diskutera identitet, att ställa frågor. Kanske finner man svar på frågor.
Eller hittar nya frågor. Syftet med att arrangera en judisk filmfestival är att sprida kunskaper
om judisk kultur och att som minoritetskultur göra avtryck i majoritetskulturen och därigenom
motverka rasism och diskriminering.
Det finns teman som länkar samman judar i världens alla hörn. Vi har sedan den första
filmfestivalen 1993 visat närmare 300 filmer och diskussionen om vad som kännetecknar
judisk film var livlig i början, men har avtagit med åren. Den judiska kulturen varierar från
land till land, från världsdel till världsdel. Från början visste vi inte vad som kännetecknade
judisk film, vi utgick mer från magkänsla än från en klar definition. Vi vet fortfarande inte
exakt vad det är. Men det finns tematiska tendenser när vi talar om judisk film.
Jag vill lyfta fram två typer av judisk film utan att för den skull förminska exempelvis
förintelsefilmen som varit så viktig för européer. Det första exemplet är israelisk film.
Israelisk film handlar oftast om att söka identiteter i en israelisk kontext. Den israeliska filmen
är nästan alltid up to date kring liv, religion, politik och samhälle. Allt är politik och
samhällets mikro- och makronivåer blandas friskt. Den är sällan judiskt historiskt
bakåtblickande utan handlar om Israel sedan staten grundades 1948. Judisk historia verkar
inte intressera de israeliska filmarna. Istället levereras filmer om dagens problem och
glädjeämnen. Ett intressant inslag är att second generation-problematik är sällsynt i
västerländsk film men den förekommer i israelisk film. Ett särdrag är att filmerna, som
kontrast till europeisk judisk film, i princip aldrig handlar om Förintelsen eller om förföljelser
och lidanden som det judiska folket drabbats av. Man är upptagen med den samtida
identiteten och de ständiga förändringarna som sker i Israel. Den israeliska filmen är ofta en
uppkäftig och polemisk röst i samhällsdebatten. Man är ofta beredd att ta ställning i glödheta
frågor som rör samhällets utveckling och den israelisk-palestinska konflikten. Det ständiga
identitetsarbetet pågår i en mångkultur som är mångkulturell i ordets starka betydelse. Men
det heliga landet flyter inte av mjölk och honung för alla i israelisk film.
Mitt andra exempel på judisk film som har en stor plats i den judiska publikens hjärta är den
judiska komedin. Humorn har använts som skydd mot svårigheter och som vapen mot
förtryckare i Östeuropa, USA och Israel och även Sverige. Finns det någon speciellt judisk
humor? Judisk humor har i alla tider skämtat med den mörkaste antisemitismen och
metaskämtat om judar som offer för antisemitismen. Det verkar som att antisemitismen har
överlevt allt, trots att Förintelsen har ägt rum! Detta faktum ger upphov till förnyade
humoristiska angrepp.
När Harry mötte Sally-regissören Rob Reiner har påstått att skillnaden mellan judisk och
kristen komedi är att i kristna komedier finns det alltid ett yttre hinder som ska övervinnas
medan det i judiska komedier inte behövs några yttre hinder eftersom huvudpersonens egna
neuroser skapar tillräckligt med problem. Woody Allen har uttryckt en typisk judisk
dubbelhet inför livet: Life is full of misery, loneliness, and suffering - and it's all over much
too soon. Ett starkt stråk i judiska komedier är skildringen av människor beroende av
psykoterapi. Vi ler åt Jerry Seinfelds pratiga middagar, vi ler igenkännande åt paniken i
Woody Allens film Manhattan Murder Mystery när hissen fastnar mellan två våningar och en
arketypisk judisk New York-neuros bryter ut. Men attityden bland judiska komiker har
förändrats något. I framförallt USA vill judar vara stolta och självsäkra. Att få skratta åt sig
själv och åt antisemitismens inbyggda absurditet är ett identitetsstärkande inslag. Den
amerikanska tidningen Heeb tar sitt namn från ett vanligt skällsord för jude och är en tidning
med attityd. Med självkänsla och självsäkerhet vill judar skratta åt antisemitism och finns det
något bättre sätt att oskadliggöra den?
Attityden gentemot majoritetssamhället är uppenbar i filmen The Hebrew Hammer som är en
actionkomedi av lågbudgetsnitt. Kiosklitteraturens store hjälte Mike Hammer är förvandlad
till The Hebrew Hammer som har kippa, läderrock och stora pistoler. Han är en supercool
hjälte som vill rädda de oskyldiga judiska barnen från jultomtens elake son som vill stryka
chanukka ur kalendern. Med hjälp av sin American Jewish Princess Esther och Mohammed,
ledaren för The Afro-American Kwanzaa Liberation Front, står han upp mot det vita
protestantiska USA.
Underdogen är vanlig i judiska komedier och utgör en del i skapandet av judisk självbild, och
den är samtidigt något universellt. Underdogen finns som bekant i alla kulturer som en
identitetsmarkör för bearbetning av status, hierarkier, assimileringsvilja, revanschlust och
underlägsenhetskänslor. Groucho Marx uttryckte detta med två kända citat:
These are my principles. If you don't like them I have others och I sent the club a wire stating,
Please accept my resignation. I don't want to belong to any club that will accept me as a
member. Men självbilden och bilden av judar har förändrats något bland judiska komiker
sedan bröderna Marx glansdagar.
Judisk humor är inte bara en källa till skratt. Judisk humor är också en källa till kunskap.
Humoristiska judiska karaktärer som den överbeskyddande judiska mamman, den filosofiske
Tevje i Spelman på taket, Woody Allens neurotiska rollfigurer, Mel Brooks
historieundervisning i Det våras för världshistorien del 1 och attack på nazismen i The
Producers, Sarah Silvermans och Bette Midlers komik samt Jerry Seinfelds sitcom säger oss
mycket om judisk kultur och identitet. All humor uppstår i någon form av socialt
sammanhang och kan förstås på många olika plan. Tydligt är för en judisk filmpublik att
specifika former av judisk humor förmedlar sociala budskap och kunskaper samt medverkar
till konstruktionen av kulturell identitet.
Jag vill ge ett exempel på hur judisk-amerikanska stereotyper används i Ted Kotcheffs film
Joshua. Reuben Shapiro lär ut det judiska folkets historia till sin son Joshua:
- See, if you read the whole book you will see that the Heebs were in Egypt for like
generations. And this was in the olden times and they weren’t into the needletrade or scrap or
bootlegging or prizefighting. They were mainly into construction, bricks! Klichén om
dysfunktionella familjer är stark i filmen om Joshua och hans smågangster till pappa och
strippa till mamma. Underdog-mentalitet kombineras med bl a underlivshumor och denna
skröna väjer inte för livets gång och svårigheter. Filmen är också en skildring av hur Joshua
hämtar kraft och styrka ur sin uppväxt. Komikerna Mel Brooks och Sarah Silverman har en
liknande respektlös och gränslös inställning till komik där underlivshumor, skämt om
sexualitet och kroppsförnedring i kombination med etnicitet och politik har en given plats.
Identiteten som underordnad ger onekligen en viss frihet att agera ut diverse idéer.
Enligt Bertil Neumann, som skrev en bok om judisk humor, blandar judisk humor det
komiska med tragedin. Men för att vara genuint judisk skall skämten handla om judisk kultur.
För att helt greppa den judiska humorn bör man alltså vara bevandrad i judendom och ibland
också förstå jiddisch. Men får man skratta åt allting? Det får man och Brooks och Silverman
väjer egentligen inte för någonting. Men det är viktigt att vara medveten om skillnaden mellan
att skratta med någon eller åt någon. Judisk humor placerar ofta judar i de lägre skikten i den
sociala hierarkin. Det judiska underläget utgör vanligen utgångspunkt för skämten. Man kan
notera den underfundiga humor som särskilt präglade östjudarna och jiddischfilmen. Med
humorns hjälp drömde man sig bort från den bistra verkligheten. Kanske är det inte så viktigt
med uppdelningen judisk/icke-judisk kultur och humor för uppenbarligen går Seinfeld hem i
tv-sofforna oavsett etnisk tillhörighet. Kanske är bilden av den judiska mamman, som komisk
figur, en bild av den universella mamman?
Året jag prästvigdes firade Stockholms Judiska Filmfestival 10-årsjubileum och jag fick
frågan: När du blir präst, lägger du av då och startar Stockholms Kristna Filmfestival? Svaret
var nej och jag har inte ändrat mig. Du är välkommen till Stockholms Judiska Filmfestival
maj 2009 som kommer att ha den judiska humorn som tema!
Marjut Ervasti
Präst i Enskede-Årsta församling och arrangör av Stockholms Judiska Filmfestival
