.
WORKSHOP I ROM
12-13 JANUARI 2012
.
I början av året genomfördes en workshop med tema Kulturarvsproblematik vid Svenska Institutet i
Rom. Målsättningen var att finna nya diskussionsformer för kulturarvsrelaterade temata med
utgångspunkt i projekt och fallstudier knutna till Rom och institutet. Tretton deltagare från olika
forskningsfält och discipliner deltog under två mycket roliga, spännande och innehållsrika dagar.
För att frångå traditionella presentationsformer genomfördes seminariet genom besök och
diskussioner på plats ute i staden. Vi besökte Villa Giulia, Foro Italico, Stazione Termini och
Serviusmuren, Palazzo Massimo alle Terme, Lateranbaptisteriet, Palatinen och Casa di Augusto,
Forum Romanum med Curian, Porticus Octavia samt Foro Holitorium.
Gruppen intresserade sig för specifika såväl som allmänna problemställningar och det diskuterade
livligt på de respektive platserna. Behållningen av dagarna innefattade nya bekantskaper såväl
som nya tankar och eventuella framtida samarbeten.
Museo Nazionale Etrusco di Villa Giulia
Gåtfulla etrusker och glömda falisker:
Rumsliga och hierarkiska aspekter i Villa
Giulia.
Anna Gustavsson, arkeolog, Göteborg, och Märit Simonsson,
doktorand i museologi vid Umeå Univeritet, Romstipendiat.
Det Etruskiska nationalmuseet invigdes år 1889 som en
av två filialer under det nya statliga Museo Nazionale
delle Antichità. Museet skulle visa Lazios kulturarv
utanför den antika stadsmuren och museets verksamhet
kom med åren att fokuseras på etruskerna.
Samlingarna som består av ett oerhört rikt material är
inrymda i Villa Giulia, ett påvligt palats från 1500-talet.
Under årens lopp har förändringar i utställningen till
största delen handlat om tekniska aspekter.
Byggnaden i sig lyfts inte fram i utställningen.
Museo Nazionale Etrusco di Villa Giulia
Frågor som diskuterades av gruppen var:
-Vad tror vi är intentionen med museet och
vem riktar man sig till?
-Vad uppfattar vi att man vill förmedla i
utställningarna?
-Vad förväntar vi oss av ett (etruskiskt)
nationalmuseum i Rom?
-Vilka reflektioner kan göras kring museets
”externa” status/placering bland Roms
museer, respektive föremålsgruppernas
”interna” status/placering i utställningarna?
-Hur kan man lyfta fram byggnaden i relation
till samlingarna?
-Hur skulle man kunna göra utställningarna
annorlunda?
Foro Italico
Foro Italico
Foro Italico, tidigare Foro Mussolini, är en idrottsanläggning som
invigdes 1932 i samband med tioårsjubileet av marschen mot
Rom. De flesta komplexen stod klara vid krigsutbrottet men några
har tillkommit senare.
Foro Italico var en av huvudarenorna vid OS i Rom 1960 och
idrottsanläggningen används fortfarande för sportevenemang och
som träningsstadion för motionärer. Många av anläggningarna på
Foro Italico uppvisar ett mer eller mindre explicit fascistiskt
budskap.
Håkan Hökerberg, kulturvård, forskare vid Rominstituitet.
Vilket berättigande som kulturarv har fysiska objekt som
representerar en “negativ” och ofta traumatisk historia?
Medför en klassificering av sådana objekt som kulturarv en
risk för cementering av politiska konflikter och att en
nationell försoningsprocess försvåras?
Foro Italico
Mosaikerna på Viale del Foro restaurerades senast
inför fotbolls-VM 1990 och restaureringen av
obelisken var färdig 2007. I Tyskland finns ofta
dokumentation och informationsskyltar i anslutning till
bevarade monument från nazitiden. Något liknande
har inte varit aktuellt på Foro Italico i samband med
restaureringarna.
Hur bör ”belastade” minnesmärken och byggnader
bevaras och presenteras i ett nutida sammanhang?
Innebär den lösning som man valt för Foro Italico
(och för italiensk fascistisk arkitektur i allmänhet), där
man bara uppmärksammar estetiska värden, att
ideologiskt genomsyrad arkitektur avpolitiseras och
”normaliseras”?
Finns det en risk för att ett sådant förhållningssätt
legitimerar det tidigare totalitära styret och att det
uppmuntrar till en mytologisering av Foro Italico för
obskyra politiska grupper?
Stazione Termini
“Servio Tullio prende il treno” –
Serviusmuren och Stazione Termini
Frederick Whtiling, forskare vid Rominstitutet.
En av de viktigaste frågorna för den framtida
utvecklingen av Roms topografi är hur man kan gå till
väga för att tydliggöra funktionen och det kontextuella
värdet för olika delar av staden. Detta ställs ofta i
konflikt med det “logistiska trycket” från
kommunikationer, teknologisk utveckling och
ekonomiska påtryckningar. Jag har i andra
sammanhang diskuterat termen “lågstatusruiner” för
(antika) ruiner som saknar en förståelig kontext och
som inte uppmärksammas nämnvärt.
Serviusmuren vid Stazione Termini (ca. 378 f. Kr.)
gränsar till en sådan, och kan bidra med värdefulla
insikter gällande ”kulturarvshistoria”. Serviusmuren har
gradvis blivit mer och mer dekontextualiserad och
marginaliserad inom själva stationskomplexet (den
ursprungliga stationen uppfördes på 1860-talet, den
nuvarande i två etapper på 1930- och -40-talen – den
färdigställdes jubileumsåret 1950). Efterkrigspolicyn att
inkorporera muren med byggnaden på ett transparent
vis är inte längre prioriterad, vilket illustreras av
expansioner av det kommersiella området på
entréplan.
Efterkrigspolicyn att inkorporera muren med
byggnaden på ett transparent vis är inte längre
prioriterad, vilket illustreras av expansioner av det
kommersiella området på entréplan.
Sammanfattningsvis kan man säga att Serviusmuren
har behållits primärt som en vittnesbörd om stadens
tidiga försvar, vilket sammanföll väl med
identitetsbygget kring det fascistiska romanitàbegreppet. Den bevarade delen av muren används i
viss bemärkelse som en symbol för den en gång så
viktiga stadsmuren.
Stazione Termini
Efterkrigspolicyn att inkorporera muren med byggnaden
på ett transparent vis är inte längre prioriterad, vilket
illustreras av expansioner av det kommersiella området
på entréplan.
Förutom diskussioner kring varför vissa delar av
Serviusmuren har bevarats och inte andra, vore det av
vikt att fortsätta diskutera hur de antika lämningarna kan
integreras mer effektivt med området.
Kan stationens fysiska placering i staden användas i en
definition av området som kulturarv?
Vad kommer att hända framöver med Terminiområdet när
Stazione Tiburtina blir allt viktigare?
Sammanfattningsvis kan man säga att Serviusmuren
har behållits primärt som en vittnesbörd om stadens
tidiga försvar, vilket sammanföll väl med
identitetsbygget kring det fascistiska romanitàbegreppet. Den bevarade delen av muren används i
viss bemärkelse som en symbol för den en gång så
viktiga stadsmuren.
Vad skulle ske med området om hela stationskomplexet
skulle diskuteras i kulturarvsperspektiv?
Skulle detta påverka murlämningarnas “integration” med
stationsbyggnaden?
Detta kan med fördel diskuteras i en visualiseringskontext
av multipla kontexter och samtidiga (parallella) kulturarv.
Palazzo Massimo alle Terme
”Where have all the colours gone?”
Barbro Santillo Frizell, direktör vid Rominstitutet.
Traditionellt har de flesta arkeologiska museer presenterat
sina samlingar av antik skulptur, inte som historiska utsagor
eller bärare av kunskap om forntidens kultur och samhälle
utan som konstföremål. Kommunikationen med
museibesökaren förutsätter och kräver kännedom om antiken
och vänder sig därmed inte till en bred allmänhet utan till
personer med specialistkompetens. I nyöppnade museer och
dagsaktuella utställningar lever traditionen vidare.
I den nya permanenta utställningen (invigd 1998) i Palazzo
Massimo alle Terme, som tillhör Roms nationalmuseum, är
den vita estetiken dominerande. Utställningen återöppnades
i december 2011 efter en renovering. Utan tillgång till ett
statiskt underlag vågar jag påstå att de flesta människor som
besöker museer med samlingar av antik konst inte känner till
att den vita marmorn en gång var bemålad. Och den
konsthistoriskt bildade elit som gör det verkar sakna intresse
av att verkligen försöka förstå färgernas betydelse i sin
ursprungskontext.
Palazzo Massimo alle Terme
I museets utställning diskuterade gruppen:
- Är det möjligt att i en utställning kombinera den estetiska
upplevelsen av antik marmorskulptur, filtrerad genom de
skönhetsideal som renässansen, barocken och nyklassicismen
traderat med en sannare bild av den antika kontexten?
- Skulle man kunna förmedla dessa lager av reception på ett
sätt som gör de vita marmorobjekten intressantare för den
publik som inte intresserar sig för konsten i sig?
- Kan en kopia i total polykromi vistas i samma rum som ett
bländvitt original?
Baptisteriet vid S. Giovanni in Laterano
Baptisteriet vid S. Giovanni in Laterano
Hanna Menander, arkeolog RAÄ, Linköping, och Olof Brandt, arkeolog vid Pontificio
Istituto di Archeologia Cristiana
Lateranbaptisteriet fick sitt nuvarande utseende efter en rad viktiga
ombyggnationer på 1500- och 1600-talen. Dessa ingrepp påverkade
dock inte byggnadens senantika och tidigmedeltida form utan det var
främst dekorationen, taket och fönstren som förändrades. Det medeltida
komplexet bestod av en central åttkantig hall som byggdes av kejsar
Konstantin på 300-talet. Den omgavs av kapell och andra byggnader från
400 till 600-talet.
Den ursprungliga byggnaden hade troligen dörrar på alla sidor och små
välvda fönster ovanför dörrarna. Takets utseende i den äldsta fasen är
okänt. På 400-talet påbörjades en viktig ombyggnation av baptisteriet
som fortsatte i flera årtionden. Den åttkantiga hallens väggar höjdes och
fick nya, större och högre välvda fönster. Inne i byggnaden skapades en
cirkelrund baldakin bestående av åtta kolonner i två våningar som
troligen bar en liten kupol över byggnadens mittparti.
De flesta omgivande byggnadsdelarna tillkom under 400-talets
ombyggnad som de två små korsformade kapell mot sydväst och
nordöst, en förhall mot sydost, och en portik som förenade baptisteriet
med ett annat korsformat kapell mot nordväst. Idag finns bara ett av
dessa korsformade kapell kvar i sin antika form.
Baptisteriet vid S. Giovanni in Laterano
Sedan 2008 pågår det internationellta forskningsprojekt
”Nya metoder för byggnadsarkeologisk dokumentationsoch analysprocess” i samarbete mellan Riksantikvarie ämbetet, Arkeologiska uppdragsverksamheten, UV,
Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom, Svenska
institutet i Rom och Vatikanmuseerna.
Projektets övergripande målsättningen är att stärka det
byggnadsarkeologiska perspektivet så att det i framtiden
kommer att utgöra en självklar och viktig del av
kulturvården.
Syftet är att vidareutveckla arbetet med att använda
tredimensionella dokumentationsmetoder genom att
utveckla nya rutiner och metoder för dokumentation,
analys, tolkning och förmedling av resultat från
byggnadsarkeologiska undersökningar.
Målet är att undersökningarna skall generera fördjupad
kunskap och resultat som levandegör byggnaderna och
människorna som vistades i dem för dagens brukare.
Augustus hus på Palatinen
Augustus hus på Palatinen
Jenny Hällström, Arkitektur och byggd miljö, Lund
Utgrävningar på Palatinen under 1960-talet
identifierade platsen som kejsar Augustus hus, med
både privata och offentliga rum. Beläget nära det som
vissa anser vara Lupercal, grottan där Romulus och
Remus höll till, och som under augusteisk tid fick ny
funktion genom att olika kulter förknippade platsen
med Roms ursprung. Jenny är projektledare i ett
projekt där bl a kemister, fysiker, biologer,
konservatorer och arkitekter undersöker och
dokumenterar statusen på några av rummen och de
väggmålningar som finns bevarade.
Idag är området stängt för allmänheten men planer
finns på att ev öppna upp fler. Hon beskrev bl a hur
viktigt det var att det inte skulle synas att de arbetade i
rummen; en skärm sattes upp. Den allmänna bristen
på information på denna plats som paradoxalt nog är
en centralpunkt för romerskt identitetsskapande även i
nutid. På platsen diskuterade vi kring:
• Osynlighet och tillgänglighet
• Legitimering av historia
• Hanterandet av kulturarv – förhållningssättet noninvasive
Augustus hus på Palatinen
Porticus Octaviae och Marcellusteatern
Porticus Octaviae och Marcellusteatern
DETOURS – arkitektoniska studier av gränssnitt
mellan stad och sevärdhet
Ebba Hallin, arkitekturstipendiat, Rominstitutet.
Mellan Octavias portik och Marcellusteatern: Vad är ett
byggnadsminne? Historiska fakta? Berättelser? En sevärdhet i
mån av sin ryktbarhet? Sightseeing är på många sätt en visuell
kultur, utövad i takt med vårt axelererande bildbehandlande. Att
uppleva är lika med att se och att se är lika med att fotografera.
Både Octavias portik och Marcellusteatern är byggda av
Augustus. De är upplösta och invuxna i dagens stad.
Kanske är de till och med mer intressanta som fragment och
lämningar än som ursprungliga strukturer; som stadens
successiva förändring, påminnande om att byggnadsminnen
egentligen bara kan förstås utifrån sin samtida kontext, liksom
själva historien förverkligas genom oss som studerar den.
Porticus Octaviae och Marcellusteatern
Mellan föreställning och handling finns, liksom mellan
minnesmärke och samtida besökare/ brukare, ett moment av
överföring. Som all kommunikation passerandes ett gränssnitt,
format av föreställningsförmåga, av information och skyltar, av
vad sinnena och vädret ägnar sig åt, men också av byggda
strukturer som anpassar och dirigerar det faktiska rummet.
Sådana substrukturer kan sägas fungera som scenteknik i
jakten på den perfekta överföringen eller bilden; den ultimata
upplevelsen.
Kan man undersöka monumentens infrastruktur som
arkitektur?
Vad är det för element som ska visa oss minnesmärken utan
att synas, eller åtminstone utan att fastna på bild?
Är det faktiskt så att den förutbestämda rumsupplevelsen är
mer dominant än den fysiska och vad säger i så fall det om
byggnadsminnesmärkenas plats i sin samtidskontext?
Forum Holitorium/Sant´Omobono-området
Forum Holitorium/Sant´Omobono-området
Sant´Omobono: Från vit fläck till
skamfläck. Utmaningar och
möjligheter.
Allan Klynne, antikvetare, Stockholms Universitet.
Området vid kyrkan Sant’Omobono grävdes
ut 1937. Arkeologerna hittade bland annat
mycket gammalt material, som en etruskisk
inskrift från 500-talet, spår av arkaiska
tempel samt några republikanska tempel.
Utgrävningar pågår för närvarande
säsongsvis, men denna plats ligger som ett
anonymt och avspärrat ruinlandskap utan
information.
Borde man göra något med denna plats?
Hur viktig är platsen? Räcker det att någon
arkeologisk kurs besöker det då och då?
Och omvänt – finns det
något problem, förutom
bevarandeaspekten, med
att lämna det som det är?
Är det rentav provocerande
att det finns ett utrymme
som inte går att förstå?
