Squalus acanthias
Pigghaj
NE
NA
LC
Fiskar
DD
NT
VU
EN
CR
RE
Akut hotad (CR)
A2bd
Klass: Chondrichthyes (broskfiskar), Ordning: Squaliformes (pigghajartade hajar), Familj: Squalidae (pigghajar),
Släkte: Squalus, Art: Squalus acanthias - pigghaj Linnaeus, 1758 Synonymer: Almindelig pighaj, pigghå, Dornhai,
Spurdog
Kännetecken
Pigghaj är en vanlig hajart vid svenska västkusten och är den broskfisk som genom tiderna fångats mest av
svenska yrkes- och sportfiskare. Arten har dock minskat kraftigt i antal i nordöstra Atlanten. Den är grå med vita
prickar på sidorna och har en giftig tagg framtill på vardera ryggfenan.
Totallängd 200 cm, men storleken varierar mellan olika bestånd - i Europa 150 cm, men vanligen mindre. Kroppen är
långsträckt, nosen spetsig och smal. Längs sidan av stjärtspolen löper en markerad sidoköl. De två ryggfenorna har
varsin tagg framtill. Främre ryggfenans tagg är kortare än fenbasen och mycket kortare än fenan. Bakre ryggfenan är
mindre än den främre, och dess tagg är nästan lika lång som fenan. Främre ryggfenan är placerad på eller bakom en
tänkt vertikal linje från bröstfenans spets. Analfena saknas. Bukfenorna är placerade närmare bakre än främre
ryggfenan. Stjärtfenan har relativt smala och korta lober. Den övre loben saknar inskärning i bakkanten, och vid dess
bas finns en prekaudalgrop. Ryggen och sidorna är gråaktiga med strödda vita prickar, och undersidan är vit. De vita
prickarna på kroppssidorna kan saknas. Fenorna är jämngrå, men hos unga individer är de mörkkantade. Tänderna i
både över- och underkäken har en enkel spets riktad mot sidan. Antalet tandrader är i överkäken 28, i underkäken
22-24.
Pigghaj liknar flyktigt nordlig hundhaj Mustelus asterias, som också är vitprickig men saknar taggar i ryggfenorna.
Galludohaj Squalus blainvillei (som bl.a. finns i Sydeuropa) saknar vita prickar, och dess ryggtaggar är längre än
ryggfenorna. Kortnosad pigghaj Squalus megalops (som bl.a. finns i Sydeuropa) saknar också vita prickar men har
svarta kanter på ryggfenorna och stjärtfenan.
Pigghajspopulationen i norra Stilla havet behandlas ibland som en egen art, Squalus suckleyi, och även de sydliga
populationerna kan möjligen uppfattas som egna arter, men för närvarande finns inga jämförande studier som stödjer
uppfattningen att pigghaj Squalus acanthias ska delas upp i fler arter.
Utbredning och status
Pigghaj är allmän längs svenska västkusten ned till Öresund, och den har sällsynt påträffats även i södra Östersjön,
upp till Gudingefjärden i nordöstra Uppland på svenska sidan. I Finland fångades två pigghajar i trål mellan norra
Åland och Enskär (Isokari) 1961. Pigghaj är den broskfisk som genom tiderna fångats mest av svenska yrkes- och
sportfiskare. Populationsuppskattningar (2006) visar dock att den minskat med 95-98 % sedan 1980-talet. Pigghaj
har en stor, kustbunden utbredning som omfattar både norra och södra Atlanten och Stilla havet. I norra Atlanten
finns den längs Islands och Grönlands södra kuster, längs Nordamerikas östkust från Labrador söderut till Florida och
Kuba, längs Europas kuster från Vita havet till Medelhavet och Svarta havet och längs Nordafrikas kust från Marocko
in i Medelhavet.
ArtDatabanken - artfaktablad
1
Ekologi
Pigghaj är en marin art som lever i kalla till varmtempererade kusthav över kontinentalsockeln och kring öar, från
grunt vatten ned till 600 meters djup, men i viss utsträckning också vid branter ned till drygt 1 440 m, ofta nära
bottnen. Den uppehåller sig huvudsakligen i vatten med en temperatur mellan 7 °C och 15 °C. I områden med gott om
föda kan den bilda stora stim, som normalt består av individer av samma storlek och kön. Medan en del populationer
är bofasta gör andra vandringar mellan norr och söder eller mellan djupt och grunt vatten. Märkning har visat på
individuella förflyttningar på upp till 6 500 km i Stilla havet och 1 600 km i Atlanten.
Pigghaj är en opportunistisk rovfisk som framför allt livnär sig av strålfeniga fiskar - inte minst sill, nors och
torskfiskar - men också av större ryggradslösa djur som bläckfiskar, krabbor, räkor och till och med maneter.
Pigghajar äter praktiskt taget alla fiskar som är mindre än de själva, och de utnyttjar särskilt större förekomster av
stimlevande fiskar. Unga pigghajar kan angripa sillar som är större än de själva, och vuxna individer kan ta större
fiskar som de klipper i bitar med det vassa tandgarnityret. Pigghaj utgör i sin tur föda för några större hajarter och
marina däggdjur.
Ryggfentaggarna är giftiga, och genom att slänga med stjärten kan pigghajen såra en angripare med den bakre taggen.
Giftet är svagt och ger inga men för människor, förutom att det kan orsaka en allergisk reaktion som kräver
sjukhusvård.
Hanarna blir könsmogna när de är 52-100 centimeter långa, honorna vid en längd av 66-100 cm. Parningen sker som
regel under vintern. Pigghaj är vivipar. Dräktighetsperioden varierar normalt från 18 till 24 månader men är så kort
som 12 månader i Svarta havet. En kull består av 1-32 ungar, som föds på grunt vatten och är 28-33 cm långa vid
födseln. Pigghajens embryon livnär sig enbart av gulesäcken.
Pigghaj är långlivad, men åldersbestämning är osäker (dock säkrare än för andra broskfiskar, eftersom man kan räkna
årliga tillväxtzoner i taggen). Arten kan med säkerhet bli 25-30, kanske uppemot 100 år gammal, och könsmognaden
infaller i genomsnitt vid 14 års ålder för hanar och 23 år för honor. Hos två märkta hanar som återfångades efter 30 år
hade den genomsnittliga tillväxten bara varit 2,7-3,4 centimeter årligen.
Hot
Pigghajen är den broskfisk som fångas mest av svenska yrkes- och sportfiskare. Den fångas antingen i hajgarn (riktad
fångst), i trål (som bifångst) eller på spö. Köttet exporteras främst till Danmark och Tyskland, men saluförs även i
svenska butiker. Det råder även ett hårt fisketryck på pigghajen bland annat utanför England, Irland och USA. I USA
har medel-vikten på landade honor minskat från 4 kg 1987 till 2 kg år 2000.
Åtgärder
Trots att populationsuppskattningar visar att pigghajen i nordöstra Atlanten kan ha minskat med 95–98 % på tjugo år
så fortgår fisket på arten. EU reglerar fångsten av pigghaj i sina vatten genom en total tillåten fångst, TAC. I svenska
vatten finns dock ingen kvot på pigghaj. Det är viktigt att fångsten av arten regleras eftersom flera fiskare på senare
år säsongsvis har börjat rikta sitt fiske efter den. Övrigt: Utländska namn – NO: Pigghå, DK: Pighai, FI: Piikkihai, GB:
Spiny Dogfish, Piked Dogfish.
Övrigt
Namngivning: Squalus acanthias Linnaeus, 1758. Systema Naturae, 10:e upplagan, 1: 233.
Etymologi: acanthias = tagghaj; akanthias (gr.) = (trol.) pigghajens namn i antikens Grekland; akantha (gr.) = tagg;
suffixet -ias (gr.). Syftar på ryggtaggarna.
Uttal: [Skválus akántias]
Namn på andra språk Engelska: Spurdog.
Naturvård
Konventioner: Bonnkonventionens bilaga II
ArtDatabanken - artfaktablad
2
Rödlistning i andra länder
Global rödlistning: VU A2bd+3bd+4bd (CR A2bd+3bd+4bd, Northeast Atlantic subpopulation) (2006)
Litteratur
Curry-Lindahl, K. 1985. Våra fiskar. Norstedt & Söner, Stockholm.
Heessen, H. m.fl. 2003. DELASS - Development of Elasmobranch Assessments – Final Report. Final Report EU-Study
Contract DG XIV 99/055 Stenberg, C. 1999. ”Life history of the piked dogfish (Squalus acanthias L.) in swedish
waters”. Examensarbete Göteborgs universitet no. 95 Stenberg, C. 2002. En studie av situationen för hajar, rockor
och havsmusfiskar ur ett svenskt perspektiv. Intern rapport, Fiskeriverket.
Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Lansettfiskar-broskfiskar. Branchiostomatidae-Chondrichthyes. 2011.
ArtDatabanken, SLU, Uppsala.
Whitehead, P.J.P., Bauchot, M.-L., Hureau, J.-C., Nielsen, J. & Tortonese, E. (red.) 1989. Fishes of the North-eastern
Atlantic and the Mediterranean. Volume 1. Unesco.
Författare
Sven O. Kullander & Bo Delling 2011 (Kännetecken, Ekologi och Utbredning). Charlott Stenberg 2005
(naturvårdsinformation).
ArtDatabanken - artfaktablad
3
